Arkiv | juli, 2008

VILL DU VETA?

31 Jul

En sak som är irriterande att känna till sommartid är att det var Margaret Thatcher som uppfann mjukglassen. Hon ingick i ett team som kom på tekniken att spruta in luft i glassmassan. På detta sätt kunde tillverkarna minska mängden grädde i glassen och handlarna få betalt för luft.

Efter att jag fick veta detta har jag känt ett behov att dela kunskapen med andra. Alla jag har berättat det för har ryggat tillbaka och påpekat att det ville dom inte veta. Kan inte hjälpas, information wants to be free.

Margaret Thatcher var intelligent, målmedveten och ett svin. Det är svårt att inte tänka att hon helt borde ha inriktat sin kreativitet på att produktutveckla glass.

Här är en sång om Maggie.

Ha det trevligt i solen. Och försök nu att inte tänka på politik varje gång ni köper glass.

Annonser

EUROPRIDE

30 Jul

Solen skiner som den alltid verkar göra under prideveckan. Snacket går ungefär som vanligt. Pride är ett kommersiellt jippo, ihjälkramat av etablissemanget. Och varför ska man som socialist alls bry sig, hbt-frågorna har väl ingen koppling till klasskampen. Nej, det är sant. Men tyvärr, år 2008, är de fortfarande människorättsfrågor.

Jag tänker på det ibland när jag går hand i hand med min karl på stan. Vi har varit tillsammans ett år nu och njuter av att hålla varandra i handen och stanna till för en kyss när det känns som läge. Det är märkligt att tänka sig att om min arbetskamrat gör samma sak med sin karl, tar han risken att bli utstirrad, ifrågasatt eller i värsta fall utsatt för våld.

Samme arbetskamrat berättade för mig att det första han gör i en jobbintervju är att referera till sin man. Inte för att han tycker att hans eget privatliv är så intressant eller viktigt. Utan helt enkelt som ett test, reagerar arbetsköparen negativt så är det inget jobb värt att ta. Pengar är pengar, men att varje dag bli ifrågasatt, mobbad eller utfrusen pga en sexualitet man i dom flesta fall inte har kunnat välja. Nej det går bort.

Att förneka vem man själv är, är plågsamt, jag minns det från aktivisttiden. Man ville inte väcka misstankar på jobbet om att man gjorde allt för busiga saker på fritiden, så man försökte tona ner sin politiska sida. Att kriminalisera sig själv på det sättet gör att man mår dåligt, för man kan inte leva ett helt liv. Nu är jag vuxen nog att i alla sammanhang stå för vem jag är, omvärlden måste inte gilla det, men självrespekt ger automatiskt respekt utifrån. Det är nog detta som är Prideparadens kärna, att vara stolt över den man är. Att inte längre gömma en viktig bit av sig själv när man går till jobbet eller skolan.

Man har ju hört parodin på rättvisa Migrationsdomstolen komma fram till att det inte är krig i Irak. Så kanske borde man inte förvånas över det fall Jens Lapidus pratade om i sitt sommarprogram. När Migrationsdomstolen bestämde att en homosexuell man som pryglats, våldtagits och paraderats offentligt av sitt hemlands poliser inte hade behov av skydd. Landet diskriminerar inte homosexuella på lagpapperet och mannen behövde ju inte öppet ha visat sin läggning ”resonerades” det.

”Han stötte på mig” kan fungera som en förmildrande omständighet här i landet, när en man står inför rätta för mordet på en homosexuell man. Om detta vore en ursäkt att mörda folk, så vill jag inte tänka på vilket blodspår jag skulle ha lämnat efter mig vid det här laget. Från heterosexuella män som inte förstått eller accepterat ett nej utan tjatat, sprungit efter och jävlats eller tafsat till exempel. Men är du man kan det räcka med en stillsam flört eller fråga för att vissa andra män ska anse sin heder kränkt och dra fram kniven.

Lesbiska eller bögar som vill ha barn pekas ut som själviska jävlar som bara tänker på sina egna behov och önskemål. Medan ingen skulle ifrågasätta mina motiv om jag valde att skaffa barn. Det vore naturligt punkt slut, resonemangen kring varför en privatsak.

Därför blir jag tårögd varje år när jag ser stolta föräldrar paradera förbi. Därför står jag ut med alla fåniga politiker och företag som uppenbarligen bara är där för sin egen skull. Jag dras med av känslan av glädje som finns i luften, över att människor tar sig friheten att vara stolta över sig själva som dom är. Efter Prideparaden brukar det vara feststämning i stan, det känns filmiskt vackert, som jag föreställer mig stämningen efter revolutionen.

Att hbt-frågorna idag kan upplevas som tjatigt mainstream och politiskt ointressanta är väl om något ett tecken på att utvecklingen trots allt gått framåt. Jag minns 80-talet och tidigt 90-tal när homosexualitet var så förbjuden, hemlig eller till och med okänd. Något jag bland annat försökt illustrera i min bok där två unga BZ-tjejer får känslor för varandra 1991. Dom inser båda på ett ordlöst plan vad det är för känslor, men klarar inte av att formulera dom högt eller röra vid varandra. Så var det då.

När jag några år in på 90-talet var på ett möte för olika anti-fascistiska och anti-rasistiska grupper, fick jag höra från flera håll att folk blivit glada att AFA nämnde homofobi som ett problem. Andra grupper talade inte om saken, trots att homosexuella mördades av fascister varje år. Men det var på många sätt ett förvirrat uppvaknande i frågan. Jag minns till exempel vissa radikalfeminister som på allvar hävdade att alla kan välja sin egen sexualitet. Därefter krävde dom att andra tjejer skulle bli ”självvalt lesbiska” för att det på något sätt skulle vara ett politiskt statement. Naturligtvis en förolämpning mot alla som inte kunnat välja sin sexualitet.

Idag sammanfaller hbt-frågorna ofta med en individualistisk trend där var och ens privatliv, och särskilt var och ens sexualitet, målas upp som viktiga politiska statements. Så är det sällan i praktiken. Om någon aldrig känner för att ha sex, eller om någon vill ha sex med en massa partners, är helt okontroversiellt och inte en politisk fråga i sig. Däremot är tyvärr hbt-frågorna fortfarande det, och kommer att fortsätta vara det till den dag ingen särbehandlas, misshandlas, våldtas eller dödas för sin sexualitet.

Visst kan man göra sig lustig över att SL flaggar med regnsbågsflaggor denna vecka. Men lite ironiskt tycker jag allt det är, när ingen någonsin ifrågasätter dom ytterst skumma saker SL annars brukar flagga för med blågult. Som födelsedagar inom den skattesubventionerade överklassfamiljen Bernadotte eller nazisternas första maj (6e juni).

Precis som vanligt förekommer också spekulationer om att Pridetåget kan bli attackerat av fascister eller religiösa fanatiker. Kommer polisen att kunna försvara Pride? frågas som vanligt. En felställd fråga anser jag. Att göra sig beroende av statens beskydd för sin överlevnad, kan aldrig vara en bra väg till respekt, stolthet eller oberoende. Självförsvar är det ojämförligt bästa försvaret. Och i år är det Europride, så förhoppningsvis får vi se erfarna demovakter från kontinenten, som kan kväva provokationer i sin linda. Det skulle vara en syn för gudar att se SMRs små scouter få stryk av lesbiska, bögar och transpersoner. Poetisk rättvisa tycker jag. Dessutom, att försvara killen eller tjejen intill, eller kanske ännu bättre slå ner nazisterna tillsammans, tror i alla fall jag på som ett utmärkt förspel.

SKRIBENT PÅ DAGENS KONFLIKT

26 Jul

Dags att outa att jag blivit tillfrågad om, och tackat ja till, att skriva på Dagens Konflikt. Det tål alltid att fundera på för en författare som får ett sånt här erbjudande. Jag står för mina åsikter, men vill självklart inte binda upp mig för någon partilinje. Det var just därför jag efter att ha tänkt noga på saken tackade ja. Skribenterna på Dagens Konflikt har marxismen gemensam, men annars finns en politisk bredd. Allt från vänsterpartister till utomparlamentariskt orienterade skriver på sidan. Ambitionen är att föra en öppen, modern och radikal vänsterdebatt. Jag känner mig mycket glad att ha blivit erbjuden plats i detta sammanhang, på en sida jag vet läses av och engagerar många. Jag hoppas att jag ska kunna bidra med en personlig röst.

Jaha, inte så mycket att tillägga här tror jag. Det blev mer av en blänkare än ett inlägg. Men vi hörs igen. Här och på Dagens Konflikt.

BESÖK I DOM LEVANDE DÖDAS LAND

21 Jul

Det givna svaret på en varm sommmarkväll är balkongens växtlighet, tända ljuslyktor, älsklingen och en kupa konjak. Men så många varma sommarkvällar har vi ju inte sett i år. Så det har blivit rätt många filmkvällar här hemma istället. Då har vi frossat i min favoritfilmserie, Living Dead-filmerna av den geniale regissören George A. Romero.

Jag kan rekomendera alla filmer i denna klassiska zombiefest. Night of the living dead, Dawn of the dead, Day of the dead och Land of the dead. Dessutom har en annan italienare, Lucio Fulci, gjort en sevärd uppföljare till Dawn of the dead. Den heter Zombi 2 men är mer känd som Zombie flesh eaters.

Levande döda är en lika tacksam som tydlig symbol. Vi ser dom runt omkring oss, ibland kan vi identifiera oss med dom, dom kan vara det skoningslösa yttre hotet. Hos Romero, som har hjärtat till vänster, finns en sympati med dessa levande döda. Han ser, eller åtminstone hoppas på, en möjlighet till och med för dom levande döda att bli medvetna om sina slumrande krafter, och därmed överskrida sina egna gränser. Det är denna öppet politiska tendens som höjer Romeros filmer över mängden.

I den avslutande filmen i serien, Land of the dead, blir budskapet som tydligast. Vår tid avtecknad i en film lika vacker som skoningslös. Den rika världen har förskansat sig bakom ett elektrifierat och militärbevakat staket som ska hålla ute det anarkistiska och barbariska yttre hotet. Dom oregerliga och oräkneliga massorna av zombies som strövar omkring, och inte sällan som i längtande trans försöker närma sig det glittrande tornet där dom rika bor, Fiddlers Green.

Självklart finns en hierarki också innanför murarna. Dom fattiga bor i en slumstad ute på gatan. Inne i tornet finns ett gated community för den så kallade eliten. Deras hem är lyxlägenheter omgivna av en gigantisk sval shopping-galleria. Därinne går allt ut på att konsumera och glömma bort det yttre hot som blir allt starkare för var dag.

I toppen av hierarkin sitter den diaboliske Paul Kaufman, som med sitt hycklande tal om makthavarnas ansvar, att vägra förhandla med terrorister, med mera, är ett knivskarpt nidporträtt av George Bush. Men man kan också se gräddan av världens andra ledare i honom. I slutändan är hans plan att överge sin egen skapelse och rädda sig själv.

I slummen finns en traditionell kommunistisk arbetarledare som pratar om att ta över makten och göra något bättre av den stad som finns. När situationen spårat ur på allvar utrustar sig också kommunistgänget med vapen och förbereder ett övertagande, samtidigt som dom hungriga och hemlösa levande döda väller in i staden. Denne klassiske arbetarledare ställs i kontrast till filmens huvudperson Riley Dembo. Riley är en modern, mer autonom eller anarkistisk tendens. Han drömmer om en värld utan gränser, och att helt fly det rådande. Alltså den nomadistiska tendensen i autonom teori. Den tredje huvudfiguren från slummen är Cholo De Mora. Han är en hänsynslös gangstertyp så länge han fortfarande när drömmar om att ta sig upp i samhället och bli invald i Fiddlers Green. När hans illusioner krossas blir han en hatisk terrorist som hotar att spränga hela civilisationen i bitar. Med på den resan tar han bland annat en naiv tonårspojke som sätts ut som värnlöst bete åt zombies.

Den rika världens militär skickas ut på rena massakrer i zombieterritoriet. Symboliskt nog kan man pacifisera zombiesarna med att skicka upp enkel underhållning i form av fyrverkerier på himlen. Men långsamt vaknar ett visst medvetande bland zombiebefolkningen om både deras egen situation och hur fiendens vapen skulle kunna användas mot dem. Och det är just smärtan över massakrer och övervåld som väcker det mänskliga, vreden men i en scen till och med medlidandet, hos de levande döda. För er som gillar sådant utlovas en scen mot slutet av filmen, där man får se den ignoranta överklassen i tornet lustmördas av horder av zombies.

En del har kritiserat Land of the dead, just för att zombiesarna har ett vaknande medvetande i filmen. Riktiga zombies, menar man, är bara vandrande kroppar. Nu är ju mytens zombies något helt annat än verklighetens. Och mytologiska varelser har inte ett facit. Romero ser möjlgheten till medvetande till och med hos de levande döda, för att han är socialist. Just den bästa sorten som är optimist och tror på människan hur vidriga dom yttre omständigheterna än förefaller vara.

För den som är intresserad av verklighetens zombies, som givetvis är något helt annat än vandrande lik, vill jag rekomendera den spännande och innehållsrika boken Ormen och regnbågen av Wade Davis. Här får man veta saker om bland annat: Haitis historia där man som första slavö frigjorde sig från den vita världens kolonialism, långt före alla andra, med hjälp av sin överlägsna förgiftningsteknologi, dom andliga föreställningar och sociala strukturer som ligger till grund för vodoun-religionen på Haiti, hur zombiefierig går till kemiskt och socialt, lite om datura stramonium, lite om blåfisken och dess gift, inte minst hur det kommit till användning i Kina och Japan.

Som en kuriositet finns Land of the dead som ett arkadspel också. Men om det är roligt vet jag inte för det funkar inte på mac.

Avslutningsvis vill jag lyssna på en underbar låt med Cortex, som jag tycker passar in i sammanhanget.

JOIN THE ILLUMINATI

17 Jul

Illuminati. Den hemliga sekt som enligt vissa styr världen. Dom sägs ha suttit vid ritbordet och förutbestämt hela nittonhundratalshistorien i förväg. Sweet. Ingen jobbig dynamik. Ingen klassantagonism som komplicerar det historiska skeendet genom att tvinga ägarklassen att svara på de arbetandes motstånd. Inte heller någon dynamik i toppen, där olika affärsintressen ibland sammarbetar, ibland konkurerar, ibland har intressen som går isär. Bara en klubb som bestämmer. Tänk så lättöverskådlig världen plötsligt blir.

Så jag tror inte på att makthavare har hemliga sällskap där dom diskuterar strategi och taktik då? Jo, det är väl klart dom har. Att tro något annat vore mer än lovligt naivt. Men därav följer inte att historien blir som dom vill. Arbetares kamper både organiserat och i vardagen och dom sociala rörelsernas tryck är fortfarande den enskilt viktigaste drivkraften för historien. Det är detta ägarklassen måste förhålla sig till och anpasa sina strategier efter, så väl i ämbetet som på fritiden i sina sociala klubbar. Och att världen aldrig i sanning kan bli en internationell, jämlik och konfliktfri enhet under kapitalismen ligger i systemets natur. Det behövs ständigt nya marknader, och kan dom inte längre åstadkommas genom upptäcksresor får man finna dom i spåren av krig eller omvälvningar. Visst finns hos kapitalismens ideologer också ofta en tendens att önska en genomskinlig internationell värld. Men det är snarast en tendens till något annat som föds inom ett system. Gåtans lösning för den sanna liberalen är att svaret finns utanför det lexikon han läser i. Svaret finns i kommunismen, den verkliga kommunism som inte kan existera inuti eller vid sidan om den nuvarande världsordningen.

Varför använder jag då en så mysko grej som Illuminati för att positionera mig? Svaret är enkelt. Jag har läst deras partiprogram. Och nu måste jag bara få dela med mig till er. Detta vilja Illuminati:

1. Avskaffande av alla befintliga regeringar
2. Avskaffande av allt privat ägande
3. Avskaffande av arvsrätten
4. Avskaffande av patriotismen
5. Avskaffande av all religion
6. Avskaffande av familjen
7. Skapandet av en världsregering

Men? Det här ska alltså vara något ont som vi ska frukta? Detta ska vara vad våra makthavare smyger med i kulisserna? Ursäkta, men det vore ju… toppen! Känner mig närmast som jag brukar när jag ser en film. Som vanligt håller jag på skurkarna. Möjligtvis att jag tycker det där med en världsregering verkar vara en lite väl ålderstigen idé. Nej, någon sorts federalistisk struktur baserad på arbetarråd och utan centrum verkar klart modernare. Kanske kunde man modernisera punkt 7 till t.ex. En gemensam kommunistisk världskultur. I så fall är nog illuminatis program den bästa avsiktsförklaring jag läst.

Ni förstår nog vart jag vill komma. Skulle våra makthavare av idag vara med i den här klubben, så gör dom i alla fall helt andra saker än verkar för partiprogrammet. Och varför skulle dom? Det verkar ju inte direkt i linje med deras intressen. Nej kamrater och mötesdeltagare, vi kanske skulle starta upp ett nytt Illuminati, givetvis öppet för alla och med öppna avsikter. Kanske rensa bort den där fula pyramiden med ögat också? Jag föreslår en fin Lucifer med en ljusfackla och röd mantel.

BRUKET

16 Jul

Just nu går en radioserie om klass på p1. Utgångspunkten är bruket i Skyllberg. Jag har lyssnat på tre av dom fyra programmen. Det fjärde kommer att sändas på fredag.

Det känns ovanligt att lyssna på ett program som handlar om klass. Det sägs ofta att klassperspektivet har kommit tillbaka i debatten. Men i praktiken är det nog som en i programmet påpekar: få saker kan göra folk så arga som att prata om klass vid ett middagsbord.

I det första programmet får vi möta bruksägaren. Det andra handlar om ägarklassen, överklassen. Det tredje programmet tar upp medelklassen, eller mellanskikten med en annan definition. I dessa program intervjuas representanter för dom olika skikten om hur dom lever, hur dom ser på begreppet klass, och hur dom upplever sin samhällsposition. Det är alltså i mycket en programserie om dom psykologiska aspekterna på klasstillhörighet. Men det blir nog så intressant, just därför att det sällan annars pratas om.

I avsnitten om ägarklassen får vi bland annat höra om hur deras syn på pengar och ekonomi är mycket annorlunda än andra klassers, som en konsekvens av deras obegränsade tillgång till dom. Om den arrogans och cynism som lärs ut mellan generationerna, för att klara av denna ställning. Om den känsla av overklighet, okunnighet om enkla praktiska saker som elsladdar eller tvättmaskiner, och upplevelse av utanförskap en uppväxt i överklassen kan medföra. Bruksägaren berättar om sina ritualer hos kungahuset, och förnekar som dom flesta andra kapitalister i programmet att klassbegreppet har någon betydelse idag.

I medelklassavsnittet får vi bland annat höra om hur det kan vara för en avlönad mellanchef eller förman. Å ena sidan med privilegier och en uppifrån förväntad lojalitet, å andra sidan en, visserligen ifrågasatt, del av arbetsgemenskapen med delvis andra intressen än ägarna. Om den skamkänsla som är vanlig i medelklassen, över att ha det rimligt bra och leva en borgerlig tillvaro. Något som ofta leder till att medelklassen isolerar sig i egna bostadsområden och gemenskaper. Om hur ett medelklassbarn i ett klassblandat område ofta upplever sig vara speciell och lär sig tänka i termer av vad som är ”finare” och ”fulare”. Men även lite kort om hur det känns för klassresenären, som bär med sig andra livserfarenheter in i en miljö där många varit en del av medelklassen sen mer än tre generationer tillbaka.

Om avsnittet om arbetarklassen blir lika intressant blir det helt klart värt att lyssna på. Det har förstås sina fördelar att utgå från en tydlig bruksmiljö om man vill illustrera klass på 2000-talet. Men även sin begränsning. Personligen hoppas jag att även den urbana, ofta kvinnliga, arbetarklass som arbetar inom service får synas i programmet. Liksom dom papperslösa. För det är inte oviktiga grrupper om man vill förstå klassituationen här och nu.

Varför ska man då alls prata om klass? Är det inte bara för att ge den som inte är född i arbetarklassen dåligt samvete? Nej, jag tycker inte det. Det kan så klart hjälpa oss med en hel del självinsikt att se på vår egen klassposition. Men framförallt hjälper det oss att förstå samhället. När man ser öppet och klart på klasskillnaderna. Hur dom leder till en markant orättvisa vad gäller möjligheter i livet, hälsa, ekonomi, livslängd, inflytande och mening. Men också hur dom präglar människor ur alla skikt på ett sätt som hindrar oss att bli hela, jämlika och rakryggade människor. Då blir dom också väldigt svåra att försvara. Att se på vår omgivning på detta medvetna sätt kan hjälpa oss att börja ifrågasätta.

För den som är intresserad av den märkliga tillvaro som överklassen lever kan jag också rekomendera Överklassen i Sverige, av Anette Kullenberg. Visserligen är den baserad på en undersökning gjord på 70-talet. En annan brist är Anettes något märkliga klassdefinition. För henne är den svenska adeln den enda överklassen, storkapitalister utan adliga anor diskuteras inte. Med detta sagt är det ändå både högintressant och spännande läsning. Med hjälp av intervjuer av såväl överklasspersoner som dom som arbetar allra närmast dessa får vi läsare veta mycket om överklassensa annorlunda koder och värderingar. Deras syn på familjen, uppförandekoder, kulturbegrepp, hur dom urskiljer varandra osv.

BLAND STEKARE OCH AKTIVISTER I VISBY

14 Jul

I fredags åkte jag till Visby för att hålla ett föredrag och läsa ur min bok. Det var precis i skiftet mellan almedalsveckan och den ökända Stockholmsveckan. Under Stockholmsveckan vallfärdar uppenbarligen en massa individer från Stockholmsförorterna Lidingö, Danderyd och Djursholm till Gotland. Med sig har dom den speciella problematik som finns i dessa slutna förortsområden.

Jag hamnade bredvid fem högljudda tonårstjejer från Lidingö på fraktfärjan. Som om inte det skulle räcka håller jag som bäst på att trappa ner min tunga smärtmedicinering (som jag tänker vara av med helt på onsdag). Det var alltså inte den behagligaste resa jag gjort. Tjejerna tittade på varandra, och framförallt på sin platinablonderade ledargestalt, med en total osäkerhet som jag kände igen från från 14is-tjej livet i Tynnered. Men dom var närmare 20 än 14. Sin osäkerhet kompenserade dom med en otrolig självgodhet. Dom satt där på resa för pappas pengar och gjorde sig lustiga över att personalen på det gotländska fartyget pratade gotländska, och lyste av förväntningen att utan grund få känna sig viktiga bland fattigare landsortsbor. Deras konversation skiftade mellan dom fyra ämnen som verkade utgöra hela deras tillvaro. Spritkonsumtion. Hur killar dom knullat med efteråt med ett sexualiserat klasshat kommenterat dom. Vad som är rätt åsikt om olika skvallertidningskändisar. Vilka kläder och ägodelar som kan anses glassiga. Punkt. Jag hade i mitt allmänna illamående svårt att avgöra vilken känsla som var starkast hos mig. Föraktet eller medlidandet.

I alla fall hade dom många kusiner och bästa bröder på stan denna helg, som väckte uppmärksamhet med sina felmatchade kläder. Så jag och mitt resesällskap fick tillfälle att fundera lite kring uttrycket avskum. Det man skummar av från sylten eller saften behöver inte vara äckligt. Det är bara obehövligt och fyller ingen funktion. Men avskummet är lika representativt för saft och sylt som stekare för stockholmare i gemen.

Själv slapp jag dock undan det mesta av Stockholmsveckan. Jag höll ett föredrag på Alternativa politikerveckan strax utanför stan. APV är ett forum för en bred alternativrörelse. Jag kom sista kvälllen så jag missade alla föredrag, utom en blänkare om ESF på lördagen. Men det hade varit ett både späckat och mycket varierat program under veckan med allt från SAC, planka, papperslösagruppen, sexfakta, ingen människa är illegal och husockupanter, till freds- och miljögrupper.

Jag inledde fredagskvällens kulturella program med att läsa stycket om Götgatsbacken ur min bok. Jag valde den texten för att det var den första jag skrev av det som så småningom kom att bli en hel bok. Pratade om varför jag skrev boken, och om skrivprocessen. Tillsammans med publiken diskuterade jag värdet av att minnas och vara med och skriva sin egen historia som radikal rörelse. Men också dom problem och moraliska tveksamheter som kan finnas när man gör det. Det var en intressant diskussion och kul att märka intresset från många som inte hade läst min bok. Jag vill tacka för alla frågor och synpunkter. Tyvärr missade jag att ta med några böcker till mötet. Men jag vill tipsa er som bor i mindre orter och blev intresserade av boken att den finns på många huvudbibliotek, just nu går som följetong i Stockholms Fria Tidning, samt kan beställas från Vertigo förlags hemsida.

En annan kul grej var att föredraget filmades. Om kvaliteten blir bra kommer det kanske att läggas ut på APVs hemsida vid sidan av andra föredrag från veckan. Alla föredragshållare ville givetvis inte bli filmade, men det var en del som ville det så det kan nog vara värt att kolla in.

På lördagen kollade jag in programpunkten om European Social Forum. Sen många år tillbaka kommer politiska och sociala rörelser från hela jorden samman i dessa jättelika sociala forum. European Social Forum är en avläggare till World Social Forum. I år ska det sociala forumet vara i Malmö 17-21 september, ganska speciellt för annars brukar betydligt större städer inneha värdskapet. Med en bra bit över tvåhundra programpunkter, en förväntad demonstrationssiffra på 40 000 personer (att jämföra med dom två jättedemonstrationer under eu-toppmötet 2001 som tillsammans drog ca 50 000 i Göteborg), och dragplåster som Antonio Negri och Michael Hardt, så vågar jag nog rekomendera ett besök i Malmö dessa dagar.

Jag hann också titta lite på staden Visby, där jag inte varit sen tidiga tonåren. Det var ganska fantasieggande med muren och dom många kyrkoruiner som bara lämnats vind för våg vid reformationen. Resessällskapet och jag skämtade om att man kunde gör en svensk remake på The Wicker Man i Visby. Med en blåögd Stockholmspräst i huvudrollen.

Jag vill tacka arrangörerna för inbjudan och gästfrihet och hälsa till alla jag träffade på APV. Ingen nämnd och ingen glömd.