Tag Archives: slavar

DICK HARRISON OM SLAVERIETS HISTORIA

13 Sep

Idag tog jag mig upp rimligt tidigt för en lördag och åkte till Akademibokhandeln. Där skulle jag höra Dick Harrison prata om den tredje boken i sin serie om slaveriets historia. Jag var själv där förra våren och pratade lite kring min då nyutkomna bok, så jag visste att Dick satt inne i personalens rum bakom bokhandeln, med fina foton från byggandet av stället på väggarna. Under tiden bänkade vi åhörare oss. Jag var bland de yngsta där tyvärr. Men intresset var stort, och området kring den lilla podiescenen fullsatt. Det märktes att Dick Harrison är folkkär.

Men idag var han inte så mysig som i På spåret. Han var istället starkt engagerad och berörd av sitt ämne. Docerande, muttrade någon i min närhet. Men jag tyckte det var lätt att förstå. Allt arbete han har lagt ner på att samla fakta om det moderna slaveriet, och alla dessa konkreta fall han kommit i kontakt med, folk som här och nu är slavar. Det vore konstigt om han inte var upprörd.

För som Harrison påpekar, slaveriet har aldrig avskaffats, som vi har en tendens att inbilla oss. Tvärtom. Slaveriet idag är mer omfattande än under kolonialtiden. Ofta tänker vi på sexhandel och trafficking om vi hör orden modernt slaveri. Men denna handel utgör ändå bara några promille av den totala människohandeln. Slavar finns idag inom snart sagt varje bransch. På plantager, i jordbruk, gruvor, industriproduktion, underhållningsbranschen, bordellverksamhet, hushållsarbete, ja till och med kontorsarbete utförs av slavar.

Harrison berättade om att det fanns en rörelse för att avskaffa slaveriet, som under 1800-talet lyckades få igenom förbud mot slaveri i många länder. Men dessa förbud blev för det mesta en skrivbordsprodukt. Slavägare och slavsäljare kom tillbaka med ”kontraktsarbetskraft”, ”lärlingar” och andra fina omskrivningar för slavarbete. Samtidigt som slavarna försvann ur socker- och bomullsproduktionen, dök de upp i kakaoproduktionen, och deras gratis arbetskraft möjliggjorde att varm choklad och mjölkchoklad kunde slå igenom som billiga produkter för en massmarknad. På samma sätt var det med palmoljan till symaskiner. En mängd billiga varor idag är, som vi alla vet men gärna förtränger, resultatet av gratis eller mycket billig arbetskraft. Slavar syr kläder och fotbollar, tillverkar leksaker, bryter ädelsten, ja listan kan göras hur lång som helst.

Harrison pratade om den här förmågan vi människor genom tiderna uppenbarligen har bevarat. Förmågan att känna ett sådant förakt för andra människor att vi kan behandla dem som ting. Ursäkterna till föraktet kan variera. Det kan vara att vi föraktar utlänningen, främlingen, den exotiska primitiva vilden. Eller att vi föraktar den som är så ekonomiskt svag att han eller hon inte kan försörja sig själv. Den människan får skylla sig själv och förtjänar att sparkas på. Ett tänkande som jag tycker breder ut sig mer och mer i vårt samhälle idag, där folk kan vifta med sina kontokort framför en försäljare av Situation Stockholm för att håna honom, där det är självklart att den som har pengar ska kunna få bättre sjukvård och bättre utbildning och köpa hemhjälp och till och med njurar och andra kroppsdelar av den utan pengar. Föraktet kan också grundas i något så enkelt som att den potentiella slaven är fysiskt liten. Harrison sa att hans tre voymer om slaveriet fått omslag som visar det typiska för den period de behandlar, medelslaven så att säga. På det första omslaget, till boken om antiken, står en naken kvinna till försäljning på en marknad. Den överväldigande majoriteten av forntidens slavar var kvinnor, som huvudsakligen användes till arbete i och kring hushållet. På volym två, om kolonialtiden, står en ung svart manlig slav. Under denna tid var slaven ofta, men inte alltid, en afrikan. Och man valde ut de starkaste av de unga männen, så att de skulle hålla längre i det tunga plantagearbetet. På det sista omslaget, om modern tid, står ett barn. Barnet är den typiska slavarbetaren på 2000-talet.

En egen fundering kring detta ämne är hur bra vi är på att förtränga hur verkligheten faktiskt ser ut. Vi håller till exempel gärna upp nazisternas tvångarbetsläger och förintelse som en extrem händelse, något unikt i modern historia. När det i själva verket var ett uttryck för så många saker som vår kultur bygger på. Rasism. Förakt för svaghet. Nyttjande av gratis arbetskraft. Oftast är denna arbetskraft ”främmande”. Slavarna arbetar i fabriker i tredje världen, eller kommer från fattiga delar av europa eller andra kontinenter för att slava här i restauranger, hushåll, sexindustri och så vidare. Därför lyckas vi på något märkligt sätt tänka bort att de är människor. Vi tror att slaveriet är avskaffat och att vårt moderna kapitalistiska samhälle baseras på frihet och möjligheter för alla. Vi tittar på propagandistiska drömbilder i filmer, på affischpelare, i teve och så vidare, och förväxlar bilden med verkligheten. Det är ju ändå inte just vi, du och jag, som måste slava.

Som Dick Harrison påpekade: från vänster till höger finns idag inget parti som har slaveriets avskaffande på sitt program. Trots att slavarna aldrig har varit fler. Slaven är grunden till stor välfärd och på samma gång helt osynlig.

Annonser

MALMÖ 26

8 Jul

Varenda dag nuförtiden verkar tillägnas något syfte, det ena underligare än det andra. Allt ifrån kanelbullens dag till en köpfri dag. Det sistnämnda en ganska konstig dag för oss som har mindre pengar än månad. Men på nu på lördag, den 12e juli 2008, kommer en kampanjdag för Malmö 26. En dag att ta på allvar för alla oss som arbetar med markservicen i det här samhället. För den strid som just nu utspelar sig kring 26 strejkvakter i Malmö är en utmaning mot allas våra livsvilkor.

Det började med att en anställd vid sushi-köket Izakaya koi blev misshandlad av sin chef under en så kallad inspirationsresa till London. Som om detta inte vore nog blev han därefter omedelbart uppsagd. Det säger sig självt att denna uppsägning saknade giltig grund. Arbetsköparen Henrik Siebert är en av alla dessa småpåvar till småföretagare som tror att arbetare är egendom att fritt förfoga över. Att Henrik med sin ärvda rikedom inte skulle ha rätt att utsätta personalen för fysiskt våld, eller säga till dom att gå från den ena dagen till den andra, verkar verkar inte ha funnits i hans begreppsvärld.

Det är som vi alla vet en borgerlig offensiv på alla plan i samhället just nu. I allt från politikernas talarstolar till pophögerns bloggar och på dom stora tidningarnas ledarsidor hörs samma tjatiga mantra. Frihet-avreglering-marknad-småföretagare. Man hade gärna skitit i allt detta tråkiga och uppblåsta skitsnack och stängt sina öron. Men tyvärr är det ju så att allt pratet bara är ett försök att rättfärdiga en konkret politik. En politik direkt riktad mot oss. Genom att säga emot på arbetsplatserna hotar vi friheten. Företagarens frihet att bestämma, pengarnas frihet att obegränsat flyta ovanför våra huvuden. Allt mer ifrågasätts vi. Om vi inte har råd att betala marknadshyror, är det då inte egentligen vårt eget fel att vi hamnar på gatan? Var och en får ta konsekvenserna av sina egna val. Att dom ekonomiska och sociala vilkoren från början ger oss olika utgångslägen är ofint att nämna. Någon skulle kunna få den uppfatttningen att du tror att det finns sociala strukturer och inte bara individer, och det utesluter dig från alla moderna diskussioner.

Vad har nu allt detta med konfikten på Isakaya koi i Malmö att göra? Allt. För det skulle inte bara visa sig att Henrik Siebert vägrade all dialog med den anställdes organisation, så att konflikten till slut ledde till blockad av hans verksamhet. (I detta fall handlade det självklart inte om att Siebert fick ta konsekvenserna av sitt hänsynslösa och brutala agerande, utan om den hemska fackmaffians orimliga krav). Det skulle också snart bli uppenbart att hela det etablerade samhället slöt upp på hans sida.

Situationen borde vara enkel och glasklar. En arbetsköpare ska inte få misshandla en arbetare i Sverige 2008, lika lite som han får avskeda anställda utan giltig grund. Men det är i teorin. Det som faktiskt hänt hitills är följande. Åtalet mot Sibert angående misshandel har lagts ner. I klassdomstolen AD lades skulden på den anställde. Läs: slaven käftade emot ju. När fackförbundet SAC genomförde en blockad mot restaurangen, en helt normal facklig åtgärd varslad på normalt sätt, ringde Siebert med anhang till polisen.

Och här börjar det verkligt absurda. Malmöpolisen bryter högtidligt, och med kommunpolitikernas goda minnne, mot den grundlag dom får betalt för att skydda. Dom inte bara lägger sig i och väljer sida i en facklig konflikt, dessutom går dom in med våld mot strejkvakterna. Vad har strejkvakterna då gjort för att provocera fram detta? Har dom slagits? Nej. Har dom kastat sten? Nej. Dom har utövat sin fackliga rättighet att hindra strejkbryteri genom att stå ivägen för svartfötter. Sedan 30-talet har det varit tillåtet att hindra strejkbrytare på detta sätt (moraliskt har det alltid varit, och kommer alltid att vara rätt).

Men polisen häktar 26 personer för ohörsamhet. Är det frågan om ohörsamhet? Knappast. Brottet ohörsamhet består i att vägra efterkomma polisens order, till exempel att stå kvar som folkmassa när polisen ger skingringsorder. Men i detta fall är det fråga om en grupp poliser som lägger sig i en facklig konflikt och alltså själva bryter mot både grundlagen och mänskliga rättigheter. Varför skulle organiserade arbetare låta polisen avgöra vem som har rätt i en facklig konflikt? Det är orimligt. Men Malmöpolisen är så säkra på sin rätt att vara politisk polis och styra och ställa även på arbetsmarknaden att dom alltså sätter 26 personer som deltagit i blockaden eller befunnit sig i dess närhet i häkte.

Inte ens här stannar det. En åklagare är dum nog att väcka åtal i allmän domstol för dom brott polisen diktat upp. En ytterst märklig förundersökning presteras där man lyckas undvika att nämna det viktigaste: att det pågått en facklig konflikt, och att det är denna polisen ingripit i. Detta är något hittills okänt på svensk arbetsmarknad, att behandla en varslad facklig åtgärd som ett brottmål.

Hur det kommer att gå i tingsrätten återstår att se. Det blir mycket intressant att följa den i höst, jag upmanar alla i Malmötrakten att gå dit och lyssna. Sjävklart finns klassamhället även inne i rättssalarna. I tingsrätten sitter fritidspolitiker som nämndemän. Hur det går i rättegången är givetvis av största principiella betydelse. Ska våra fackliga rättigheter finnas i praktiken eller bara på pappret? Ska staten kunna lägga sig i fackliga konflikter som här skett? Är Sverige i praktiken en polisstat? Alla dessa frågor ställs i blixtbelysning.

Hur det går i rättegången har däremot ingen avgörande betydelse ute i verkligheten. Hur mycket staten än intervenerar, högeraktörer i poliskåren och åklagarväsende tar lagen i egna händer eller socialdemokrati och majoritetsfack tigande samtycker, så ändrar det inte verkligheten. Våld och hot mot anställda, hänsynslöst utnyttjande av slavarbetare, det är en del av verkligheten 2008. Där sitter borgerligheten och stödäter för slavdrivarnas rätt. Där sitter välavlönade ledarskribenter, som borde vara jävligt tacksamma över det välstånd arbetarna åstadkommit åt dom, och skriver av dom upprörda småföretagarnas ojande om maffiametoder. Där agerar polisen och politikerna som om det åter var 1920-tal. Och det är det på sätt och vis. Vi har inte fått våra rättigheter i present av en milt leende överhet. Vi har erövrat dom, och måste på nytt erövra dom gång på gång. Vi har inte det där berömda och avgudade valet. Verkligheten är som den är. Därför kan en öppen kriminalisering av facklig verksamhet bara leda till hårdare och mer öppna strider på arbetsmarknaden.

I detta läge behöver vi komma samman som klass. Alltså sluta se oss som enbart individer och visa aktiv solidaritet med dom åtalade strejkvakterna. Det är inte bara deras rättigheter som nu ifrågasätts. Det är inte bara dom som står inför rätta. Det är alla arbetare som ser på sig själva som något annat än slavar. Och slavar är det sista vi är. Tillsammans besitter vi en enorm makt. Det är vi som bestämmer om bussarna ska gå, om varor ska komma fram, om något ska produceras, helt enkelt: borgerligheten är utlämnad till vår kollektiva nåd. Detta talas inte så ofta om idag. Men tiderna hårdnar. Priserna stiger, lönerna följer inte efter, vår självklara rätt till god vård, bra skolor och bostäder vi har råd med ifrågasätts. Att i ett sådant läge skicka polisen på strejkvakter är att utmana ödet.

Det finns många sätt att stödja kampanjen Malmö 26. På lördag kan till exempel alla som har bloggar hänga på kampanjen genom att informera om det som hänt. Vi kan prata med våra arbetskamrater och grannar. Motkraft har en sms-insamling där man kan skänka pengar till kampanjekostnader och eventuella böter. En t-shirt som stödjer kampanjen finns att köpa. Man kan dela ut flygblad eller ordna stödfester och informationsmöten. Bor man i Malmö och gillar sushi kan man låta sig bjudas på gratis sådan på lördag, samtidigt som man uppdaterar sig om läget. Platsen för detta blir givetvis Lilla Torg.