Arkiv | Litteratur RSS feed for this section

BÖCKER VID BRÖSTET

13 Nov

Nu är snart sex månader av amning till ända. Eller med andra ord, om ett kort tag fyller min dotter halvåret. Intresset för amning minskar redan till förmån för vanlig mat.

Min blogg har ju varit ganska stillastående denna tid, för det har varit både lite tid och lite praktisk möjlighet för att skriva. Att läsa, däremot, blir det överraskande mycket tid över till när man helammar! Särskilt i början, man kan ju liksom inte göra så mycket annat än att sitta där med barnet på tutten.

Så detta halvår har varit en period av, för mig, ovanligt mycket läsande. En del av er är såna där snabbläsare, men jag läser långsamt. Och tidigare har jag bara hunnit läsa litteraturen föreskriven på kurslistorna. Detta halvår har jag istället läst efter en metod som jag föredrar: random. Saker som folk lånat mig, eller som stått oläst och samlat damm i hyllorna för mig eller min snubbe.

Så här kommer alltså en kort lista över böckerna, och ett kort omdöme. Hoppas ni hittar något som verkar skoj.

9 1/2 månad. Annika Lantz.

Lanz bok om sin föräldraledighet med andre sonen, som hon tror har kolik, men det ska visa sig vara magsår. En dagbok som är oväntat rolig, i alla fall för mig som precis fått barn.

Igenkänningsfaktorn är hög. De drastiska bilderna fastnar, som när de håller på att välja ny påve och Lantz sätter en amningskupa på sonens huvud. Humorn är bitsk och drastisk.

Men har man inte precis fått barn kanske man tycker att denna bok om vardagen i en heterosexuell medelklassfamilj är supertråkig. Det känns som en bruksbok för den som vill spegla sitt eget nyblivna föräldraskap.

You got nothing coming, notes from a prison fish. Jimmy A. Lerner.

Lerner presenterar sitt stoff som självupplevt, och i vilken mån det är det vet inte jag. Eftersom jag också är författare i genren ”bygger på verkliga händelser” så vet jag att en författare i första hand är historieberättare, också när han tror sig vara sanningsvittne.

Detta är en småtrevlig underhållningshistoria om en judisk medelklassman som genom sitt alkoholmissbruk blir indragen i umgänge med en galning. En galning han så småningom ser sig tvingad att ta livet av, och därmed börjar berättelsen om fängelselivet i Nevadas öken.

Historien handlar dels om fängelselivet, där huvudpersonen ser med medelklassig distans på sina medfångar och berättar om deras liv och jargong vänd till medelklassläsaren. Poängen här blir att visa hur han så småningom tar till sig identiteten som fånge och kriminell och gör den till sin egen.

Alltså en subtil kritik av ett fängelsesystem som producerar kriminell identitet hos individerna. Dessutom en helt öppen kritik av brutaliteten i systemet, där till exempel unga tonårspojkar utnyttjas och drivs att ta livet av sig.

Dels finns en parallell historia om mordet och vad som drev fram det. Här porträtteras huvudpersonen lite mer komplext, med sin ambivalenta hållning till sitt alkoholberoende.

Blekingegadeligan 1, den danska cellen. Peter Övig Knudsen.

Böcker skrivna av journalister om dramatiska händelser är en helt egen genre. Såna texter tycker jag brukar vara mycket tråkigt skrivna.

Men Knudsen sticker ut med sin välskrivna bok. Dramaturgin fängslar, och hans sätt att sakligt redogöra för händelserna ur så många perspektiv som möjligt inger förtroende.

Och så är ju stoffet så otroligt spännande. En osannolikt lyckad liga, driven av politisk idealism, och full av intressanta personligheter. Dessutom beskrivs sektmentaliteten hos en sluten maoistgrupp ledd av den starka personligheten Gottfred Appel. Och hur sekten fullständigt spårar ur och själva Blekingegadebanden reser sig ur askan.

Nu ser jag verkligen fram emot att läsa del 2!

Fiender. Renzo Aneröd.

Nej.

Alltså jag förstår vad Aneröd vill säga med sin bok. Och det finns partier i den som skulle ha kunnat gå att göra bra. Men Aneröd har två väldigt stora problem.

Det ena är att han inte kan skriva skönlitterärt. En författare ska inte tala om vad som händer, han ska levandegöra händelserna. Här misslyckas Aneröd hela vägen, hans figurer är typer som får säga olika saker som Aneröd tycker. En del karaktärer är häpnadsväckande grova karikatyrer, andra är överdrivna idealiseringar i Guillou-anda. Deras repliker är stolpiga och saknar trovärdighet. Miljöskildring saknas nästan helt.

Aneröds andra problem är analysen. Det han vill diskutera är medelklassen i vänstern och om inte antifascister är lite fel ute när de ger sig på fascister som kommer från arbetarklassen (vilket alla fascister gör i Aneröds värld). Denna diskussion är så klart värd att ta, men budskapet drunknar totalt i rasism och en verklighetstolkning som Aneröd verkar ha övertagit rakt av och helt okritiskt av de unga fascister han talat med.

Kanske har han det, kanske får man bara det intrycket eftersom hans författarhantverk är så dåligt. I alla fall är de vulgärrasistiska porträtten av folk från mellanöstern i boken mer än man står ut med.

Den onde med stort O i boken, Mahmoud, är en högstadiekille, men det skulle vara svårt att tro i verkligheten med tanke på hur avancerad hans kriminalitet är. Hans far är islamist men tillåter ändå pojken att sälja droger, därför att det drabbar svenskar och alltså är bra. En islamist i verkligheten skulle knappast tillåta en son att ägna sig åt kriminalitet, ännu mindre droghandel, snarare vore väl risken att han skulle sända en sådan vanartig son tillbaka till hemlandet utan returbiljett.

Alla killar från mellanöstern verkar i Aneröds värld vara serievåldtäktsmän som inte kan uttrycka sig eller stava på svenska, och de hatar svenskar.

Ytterligare en sak jag tycker är ytterst moraliskt tveksam är hur Aneröd bygger flera scener i sin bok på verkliga händelser, både misshandelshändelser och mord, men lägger in fiktiva karaktärer som offer och spekulerar vilt. Visst har författaren sin frihet, men då det handlar om verkliga ungdomar som har dött eller skadats ganska nyligen så kan jag ändå inte tycka annat än att detta är magstarkt och osmakligt.

Skapelsens kön. Jeanette Winterson.

En skröna i Woolfsk anda om en jättekvinna och hennes son.

Sonen är en normal man, som lämnar sin mor i jakt på sitt åtrådda kärleksobjekt, som förmodligen inte finns. Jättekvinnan, som lever på Cromwells tid och hatar puritanerna runt omkring sig, är samtidigt en modern miljöforskares dröm om kvinnlig omnipotens. Hon är Kvinnan som GÖR vad som faller henne in.

Winterson berättar medryckande och ganska roligt, särskilt har kammar hon hem en del poänger om den manliga myten om Hjälten och Äventyraren och om manligt och kvinnligt överhuvudtaget.

Men gillar man inte experimentromaner avrådes från läsning.

The 13 1/2 lives of Captain Bluebear. Walter Mores.

En omfångsrik och munter skröna. Ren nöjesläsning. Boken driver med flera genrer, samtidigt som den är ett lyckat försök i dem.

Lättsamt illustrerad är den fartfyllda, detaljrika och hisnande färden genom Blåbjörnens olika liv, eller snarare etapper i hans levnad. Han hinner bland annat segla med minipirater, fastna i en stad inuti en tornado, besöka en galax där folket bara lever för, genom och på tapeter, göra sig ett namn som lögngladiator i Atlantis, flyga runt som navigatör åt en dinosaurie vars art tagit på sig att rädda varelser i precis sista stund och mycket mycket annat.

Världens Ende nummer 1. Världens Ende.

En antologi av författarkollektivet Världens Ende, och en och annan skribent de bjudit in.

Snygg och inbjudande framsida. Och lika lockad blir man när man bläddrar i den. Blandningen av framförallt serier och noveller är både varierad och rolig.

Speciellt älskade jag den avslutande novellen av Henrik Bromander. Ska inte beskriva den, läs istället.

Röd Oktober, ryska revolutionen i sovjetlitteraturens spegel. Red. Sven Vallmark.

Som titeln säger. En samling sovjetiska författares skildringar från ryska revolutionen och tiden efter den, fram till och med inbördeskriget.

Detta är författare av mycket hög klass. Deras bakgrund och inställning till händelserna varierar, från av regimen högt skattade författare till sådana som förbjöds att skriva. Det de har gemensamt är att de lyckas fånga både dramatiken och allvaret i den situation de skildrar.

Inte minst gillar jag ett utdrag ur Michail Bulgakovs bok är med. Och då menar jag inte hans mer kända roman Mästaren och Margarita, som jag inte har läst. Utan Det vita gardet.

Den har jag däremot läst och den är helt fantastiskt medryckande och ödesmättad. Det sägs att Bulgakov själv en gång i tiden tillhörde detta förlorande vita garde, och det är förmodligen sant med tanke på hur inlevelsefullt han lyckas beskriva det.

Högerns svarta bok. Red. Felix Antman Debels och Kristian Borg

Jag har inte läst ut den här boken än.

Det är en samling essäer om den etablerade högern i Sverige av olika författare. De varierar när det gäller läsvärdhet. Men den samlade bilden är intressant.

Här tas bland annat upp hur SvD propagerat för högerdiktaturer genom tiderna, hur alliansen medvetet arbetat med rasism som ett sätt att avleda uppmärksamhet från sin radikala omfördelningspolitik, dess antifeminism klädd i feministiska termer och mycket annat.

Mitt eget bidrag sticker ut lite om jag får lov att kommentera mig själv, och jag är ganska nöjd med det.

Boken är intressant, men man hade hellre sett den som ett bokslut över alliansens tid vid makten än som nu upptakten till allt ännu värre som kommer att följa.

Varat och Varan. Kajsa Ekis Ekman.

En välskriven och övertygande bok. Ekis använder sig här av marxistiska begrepp som reifikation och alienation som hon lyckas göra begripliga för var och en. Boken är lättläst utan att vara slarvig.

Ekis slaktar den postmoderna liberalismen och även den postmoderna vänstern och blottar innehållslösheten och uppgivenheten i deras argumentation. När en marknad växer fram så kommer det tillskyndare, men få är intresserade av verkligheten bakom de fina orden.

Verklighetens prostitution och verklighetens handel med graviditeter (surrogatmödraskap) beskrivs. Men också de processer som kvinnor i dessa branscher tvingas utsätta sig själva för.

Att i sina egna kroppar genomföra den tudelning av kropp och själ som västerlandets ideologi påbjudit sedan antiken. Att förkroppsliga myten om horan respektive madonnan men kväva det verkliga jaget, som är odelbart.

De argument som används för att försvara prostitution och surrogatmödraskap kan jag känna igen från andra moderna debatter. De används för att försvara RUT-avdragsgilla hemmastäderskor, de används för att förmå oss att se oss själva som varumärken och ständigt säljbara, de dyker upp i försvar av organhandel. Och ständigt nya saker reifieras, idag har man gjort marknad av bland annat dricksvatten, DNA och rätten att släppa ut gift i luften.

Därför är begreppen i boken viktiga för alla att förstå och förhålla sig till.

De Välvilliga. Jonathan Litell.

En del verkar mena att huvudpersonen i denna minst sagt tjocka bok, SS-officeren Max Aue, ska pröva läsarens egna moraliska kompass genom att vara beläst och sympatisk samtidigt som han inom ramen för en stat och ett system han tror på begår de mest bestialiska handlingar.

Saken är bara den att huvudpersonen är långt ifrån alldaglig eller sympatisk som individ. Han har en intressant skildrad men mycket avvikande sexualitet som tar sin början i incest med tvillingsystern. En incest som systern lyckas lämna bakom sig med insikten att hon måste bli vuxen, men begäret finns kvar hos Max och formar hans livsval på flera olika ödesdigra sätt.

Förutom denna högst personliga historia får vi genom Max se olika sidor av kriget, de systematiska judeutrotningarna i Ukraina, planerna för liknande i Kaukasus, Stalingrad, administrerandet av koncentrationslägren och krigsslutets Berlin.

Boken är full av information och olika tanketrådar att plocka upp, en bok att älska och dras med i för alla som är intresserade av någorlunda modern historia eller av krigets psykologi och dynamik.

Grupp 8 och jag.Gunilla Thorgren.

Gunilla skriver personligt och humoristiskt om sin ungdom på 70-talet och sitt engagemang i grupp 8. Hon ställer uppriktiga frågor till sig själv, bland annat om barnen inom rörelsen.

Berättelsen känns ärlig och en del kängor delas ut och träffar. Till exempel hur pojkar och flickor från medelklassen försökte verka arbetarklass genom att klä ner sig och sova på golvet på madrasser, medan hon själv som barn till enklare folk hade med sig ett arv att det skulle vara snyggt och ordentligt hemma.

Frågorna Thorgren ställer i boken är viktiga och inbjuder läsaren att fundera, liksom bilden som tonar fram av hur 70-talet var en helt annan tid. Vi får till exempel följa Thorgrens vedermödor som ensamstående mor som arbetade och fick gömma barnet i en korg bredvid sig på redaktionen, barnomsorg var en ljuv dröm på den tiden.

Parallellt berättar hon den stora historien, om hur hela samhället kom att förändras, kvinnorna släpptes in på arbetsmarknaden och en gemensam sektor byggdes upp. Hon visar upp många absurditeter i debatten, bland annat hos hennes samtida marxister som mest ville ha kvinnorna som gruppens sekreterare och som ”kamrathustrur” hemma vid spisen.

Thorgren erkänner att hon egentligen aldrig var marxist fast det förväntades i grupp 8. Samtidigt har hon med självklarhet ett materialistiskt perspektiv. Hon påpekar att anledningen att grupp 8 fick så stor framgång bland kvinnor i allmänhet, trots sin från början mycket akademiska och intellektuella medlemskader, förstås var att man tog tag i frågor som verkligen var viktiga för kvinnor i allmänhet, långt utanför medelklassen. Frågor som rätt till daghem och arbete på jämlika villkor.

Trots att man talar så mycket om 70-talet som allmänvänsterns årtionde, eller gröna vågen, eller alternativrörelsens, så var den rörelse som verkligen kom att ändra samhället i grunden just kvinnorörelsen, påpekar Thorgren.

När kvinnorörelsen lämnar marxismen och orienterar sig mot psykoanalysen och det privata, hänger Thorgren inte med, hon ser det med all rätt som ett sluttande plan där rörelsen tappar sin relevans för kvinnor i allmänhet och därmed sin styrka och slagkraft.

Mot slutet av boken tecknar hon också bilden av vad som har hänt efter 70-talet, hur borgerligheten riktat allt mer ivriga slag mot den gemensamma sektorn, som man inte har lust att bekosta. Thorgren visar hur denna politik inte bara är klasspolitik utan också en attack direkt mot oss kvinnor och vårt intresse av att kunna leva självständiga liv.

Jakten mot nollpunkten. Carl Johan De Geer.

De Geer är en av de där pojkarna, som på 70-talet skulle verka proletära genom att gå i rutiga skjortor och dricka ur plastmugg. De Geer var dock inte en medelklasskille som andra, han kom ur överklassen, ur en av Sveriges adelssläkter, och växte delvis upp på ett slott som fungerade som ett gammaldags adelsgods med tjänare och allt som hörde till.

Redan med citatet som inleder detta, som han kallar självbiografisk roman, markerar han att klass betyder allt och att det är bokens tema.

Visst hittar den som gillar De Geers formgivning, filmmakande eller musikskapande kommentarer kring dessa i boken. Men den heta röda tråden, som han gång på gång återkommer till, är klassidentiteten som adelsman som präglat hela hans liv.

Som han tagit avstånd ifrån, format hela sin aktiva verksamhet i ett försök att frigöra sig från, men ändå känner sig så hemma i och som ständigt kommer tillbaka. Allt ifrån drickandet ur plastmuggar till hans medvetet vulgära tapeter och mattor är en motlivsstil mot vad som gäller som god smak i överklassen.

Det en läsare som jag framförallt får ut av boken är inblicken i en excentrisk överklassläkt och i slottslivet på godset på 40-talet, sådant som för mig är väldigt exotiskt och lite spännande.

Det framstår som lite löjligt när författaren säger att han har erfarenhet av att vara fattig efter ett självvalt enkelt liv som konstfacksbohem. Men i övrigt tar jag in denna historia som ett personligt och ärligt försök att samla ihop den röda tråden i en modern adelsmans liv.

Hellre bra musik och färgglada tapeter än odrägligt självgoda brats, eller De Geers yngre släkting Jonas som hänger i naziströrelsen.

Tips från Konfliktportalen: 907 funderar kring En rörelse i relation till språket och den politiska kulturen, Cappuccinosocialisten saknar The K word, Dom ljuger kommenterar dagens mantra Jobba, jobba, jobba, Ny på portalen är Franck och snäll, sur men snygg som skriver om Kära män, Kvinnor har Den ultimata guiden till högstadiet för dig som blivande pubertetsmongo, Ny på portalen är också Stefan Bergmark, Total Avlöning erbjuder Mentalskötarens guide till galaxen

Övriga tips: Nu har Röhsska backstage öppnat!, kolla in kungen kasta pil med nassar på det fina gamla 90-talet, Johan Croneman om det senaste sinnesslöa änglareportaget i media, Wikileaks registrerar sitt företag på Island, Uthyrning skapar inga jobb, Björnstek tipsar läsarna om Jenin grill, Stockholms sopgubbar mottog ”Arbetare till Arbetare 2010”

Annonser

MILITANT ARBETARKAMP NU OCH DÅ

24 Mar

Tänkte göra en liten hastig uppdatering här, mitt i tentaplugget. Jag har ständigt dåligt samvete för att jag prioriterat bloggläsarna så dåligt, trots att jag uppskattar er mycket. Heltidsstudier och graviditet tar mer tid än man tror.

Men lite har jag faktiskt hunnit skriva, om än inte på bloggen. I förra veckans Zenit, som är bilaga till Arbetaren, hade jag med en essä om Möllevångskravallerna 1926. Och i SSUs tidning Tvärdrag, nummer 6, en kort recension av boken Tillsammans.

Det är verkligen en förmån när man får skriva recensioner. Inte bara för att man får gratisex av bra aktuella böcker, utan framförallt därför att när man ska säga något om dem så tvingas man till att verkligen läsa och läsa aktivt.

Essän om Möllevångskravallerna är baserad på min läsning av en alldeles nyutkommen doktorsavhandling av Stefan Nyzell. Den heter ”Striden ägde rum i Malmö” och handlar dels om Möllevångskravallerna samt deras för- och efterspel, dels om hur man ska se på historieskrivningen kring modern svensk arbetarrörelse, så ofta präglad av en ideologisk (socialdemokratisk) tendens att vilja betona samförståndsanda och kompromiss men dölja öppna motsättningar och konfrontationer.

I min essä gör jag en jämförelse mellan Nyzells rimligt objektiva och analyserande forskning, baserad på insikten att konfrontationer har en dynamik, och den totala genomklappning för all objektivitet och analys som förra sommarens BRÅrapport om politiskt våld var. Jag tycker jämförelsen är relevant eftersom båda dessa rapporter behandlar politiskt våld. Men att BRÅrapporten inte tar upp ett historiskt utan ett nutida skeende och dessutom är politiskt beställd är, får man förmoda, orsaken till den enorma skillnaden i kvalitet.

Det finns faktiskt en röd tråd till den andra bok jag läst, Tillsammans. En samling texter om arbetsplatskamp under 90- och 00-talen av Malmöbaserade gruppen Kämpa tillsammans. Nämligen den att lika lite som dåtiden präglas nutiden i så hög grad av kompromiss som det officiellt verkar. Istället sker en daglig arbetsplatskamp överallt. Men precis som med kampen i historisk tid så är det även i nutiden kompakt tyst kring dessa strider.

Ett talande exempel är framgångarna sopåkarna i Stockholm haft under våren. De fick mycket uppmärksamhet för sin vilda strejk våren 09, det är sant. Men sen förlorade de också i AD och var så tillbaka på ruta ett.

Nu under våren tog de till en annan väl så militant men mycket effektivare metod. De började arbeta helt enligt alla föreskrifter, lagar och reglementen. Något som naturligtvis inte går, och det vet arbetsköparna och räknar med att man i praktiken inte gör. Men vem kan säga något om att folk följer reglerna? Denna taktik var mycket effektiv och ledde till att sopåkarna äntligen fick igenom sina krav, och ADs dom blev ett verkningslöst vapen för arbetsköparen.

Denna framgång har givetvis talats mycket tyst om. Det är denna ansiktslösa kamp, ofta bedriven i det tysta, som varje dag gör arbetslivet lite mer uthärdligt, gemenskapen bättre och ibland också leder till stora och små förbättringar och segrar, som beskrivs i boken Tillsammans. Läs gärna mina texter om böckerna, tyvärr kan jag inte länka till dem, för ingendera ligger ute på nätet. Eller ta ett gott råd, strunta i min påannonsering och gå direkt till källorna, båda böckerna rekommenderas varmt!

Tips från Konfliktportalen: Anarkisterna rapporterar om Reykjavík 9 – livstid för ”attack” på parlamentet?, Andrea Doria konstaterar appropå nya försäkringskassan: verkligheten överträffar satiren, Cappuccinosocialisten om Andres Lokko och valet i You can bury me a mod, en RUT-arbeterska berättar på Dagens Konflikt: Till eder hushållsnära tjänst!, Dom ljuger tipsar om Fackklubb 717 online, för dig som gillar idédebatt rekomenderas Guldfiske Michael Hardt: Allt åt alla – Varken offentligt eller privat men gemensamt, mer idédebatt på Tusen pekpinnar Revolution 1: Slow-motion-revolution

Övriga tips: Johan Frick från Dagens Konflikt skriver på svt debatt idag att det är skillnad på partier och partier apropå SDs och NDs uppdykande på skolor under våren, Läkartidningen konstaterar Läkarna orsakade inte den galopperande sjukfrånvaron, till alla er andra stockholmare vill jag rekommendera arbetsplatsbloggen Emteärrhora inte bara intressant ur facklig synvinkel utan också en fantastisk stockholmsskildring och enda sättet att få verklig information om vad som pågår i tunnelbanan vid störningar m.m., Asocialstyrelsen rekommenderar: konstnärslön, Ockupantscenen bjuder in till Öppet samtal om det grekiska upproret

ENHET

25 Okt

När man som jag för närvarande studerar heltid kan det vara svårt att hinna med att läsa skönlitteratur. Liksom det är svårt att hinna uppdatera sin blogg. Nu när jag har skapat en liten tidslucka för bloggskrivande så får jag gå tillbaka till min sommarläsning för att kunna presentera en riktigt bra bok.

Enhet av Ninni Holmqvist fick jag i sommarpresent av en väninna. Jag får erkänna att jag inte hade en aning om vem Ninni var. Efter att jag läst hennes bok förvånar det mig att den inte blivit mer omtalad än den blivit. För Enhet är något så ovanligt och häftigt som en dystopi i modern svensk miljö. Ninni gläntar på dörren till en tänkt nära framtid, där vissa tendenser hon ser i samtiden förstorats till skrämmande proportioner.

Det handlar om tendensen i nutiden att kräva av oss medborgare att vi ska vara närande, produktiva, kunder, ge avkastning, vara effektiva och kostnadseffektiva. Många lyckas inte leva upp till dessa förväntningar och får då veta att de får skylla sig själva och inte kan vänta sig något från samhället. Jag tänker på dagens debatt där det yttras saker som att rökare, ätstörda eller alkoholister ska bära kostnaderna för sin egen vård, beslut som innebär att man inte kan rätta till felval under sin utbildningsgång om man inte är rik och så vidare.

En annan tendens i samtiden är den starka pressen att göra de ”lyckade” och ”rätta” valen, att finna en livspartner att visa upp, att skaffa barn och göra karriär. De som mer eller mindre frivilligt går en annan väg i livet finner sig ofta utestängda ur en gemenskap som handlar om parmiddagar och nätverksbyggande.

Man kanske bor där barnlös i sin stuga med sin hund, som Dorrit Weger, huvudpersonen i Enhet, gör. Då är nog lätt paranoida tankar som de Enhet bygger på inte särskilt långt borta. Vad innebär det att vara så lite värd i samhällets ögon? Att av andra definieras som en Umbärlig människa? Vad innebär det i en tid där utrymmet för solidaritet, gemenskap och tolerans blir allt mer obefintligt?

Ett populistiskt högerparti, Kapitaldemokratisk samling, har lite smygande fått med opinionen i landet på en ny lag om Enheterna. De umbärliga människorna samlas här upp efter 50 för kvinnornas del, och efter 60 för männen, för att på sluttampen av sina liv göras nyttiga för samhället. Åldersgränserna är relaterade till det mest avgörande kriteriet huruvida en människa är Behövd eller inte: om hon eller han lyckats etablera en familj och sätta barn till världen. Det har inte Dorrit. Hon har en älskare som kommer lite i smyg, och en hund. Det räcker inte för att vara behövd.

Enheterna skildras på ett kusligt trovärdigt sätt, eftersom det rör sig om en rimligt samtida dystopi. Visst är de umbärliga instängda där, och visst skärs deras kontakter med yttervärlden av. Och visst förväntas de där göra rätt för sitt umbärliga liv genom att ställa upp på forskningsexperiment och så småningom donera organ. Det finns också en slutdonation för alla, av hjärta och lungor för de som är friska nog, då ansöker man formellt. Men det är för den skull inte frågan om någon sorts klassiskt fångläger.

Tvärtom. Enheten, mycket trovärdigt skildrad av Ninni, påminner om en blandning mellan en modern privat vårdanläggning och ett hotell. Innevånarna bor i egna små rum och har tillgång till allt gratis: tandvård, simhall, konsthantverksverkstäder, en vintergrön året-runt-trädgård att pyssla i, friskis och svettisanläggning, bibliotek, teater, biograf, konsthall och små bodar som ska påminna om affärer men där allt man behöver kan rekvireras utan kostnad. Också maten är gratis i en hotellobbyliknande restaurang där varje morgon överdådiga och nyttiga frukostbufféer står dukade.

Det är inte fråga om att utnyttja människor. O nej. Det handlar om att ge de umbärliga en möjlighet att bidra de också, och få en gratis, trygg  sista tid i gemenskap. I enhet. Den moderna rationella miljön och det överslätande språkbruket som målas över den ekonomiska brutaliteten känns igen från nutiden.

Också Enhetens innevånare är mycket trovärdigt skrivna. De har sina rädslor, kriser och sammanbrott. Men de har också den andra mänskliga sidan som är lika stark, tendensen att släta över sitt lidande för att stå ut, att överta makthavarnas skönmålning för att normalisera sin situation, att leta efter de punkter som gör tillvaron möjlig att genomlida. Och det betyder, framförallt, att söka tröst hos varandra i ett kärleksliv den korta tid som är kvar. Men på Enheterna dör alla inom några år, och det är när den där sista kärleken obarmhärtigt rycks bort, som de flesta lämnar in sin ansökan om slutdonation.

Bokens slut ska jag inte spoila för er, men det är på samma gång uppfriskande, cyniskt och tankeväckande, precis som boken i övrigt.

Enhet är verkligen en bok jag kan rekommendera. Av så många skäl. Den är spännande och svår att lägga ifrån sig. Den är trovärdigt berättad. Den diskuterar samtiden på ett provocerande och tankeväckande sätt.  Och frågan om människor som försökskaniner och organdonatorer är skrämmande aktuell.

Organhandel är en industri idag, där den rika världens sjuka köper organ av fattiga människor, vars enda motivation att riskera sin hälsa är den desperata drömmen om att slippa en tillvaro i slummen. Att de riskerar att få en så försämrad hälsa att de får svårt att arbeta, och därmed många gånger blir fattigare några år efter transplantationen än innan den, det är inte så lätt att se när agenten lockar med cash.

Och som all hantering i vår kapitalistiska värld där pengar byter händer så definieras det inte som våld utan som frivilligt handlande. De materiella ojämlikheter som framkallar handlingarna tycks så lätta att inte se bara för att den heliga penningen är med. Och som vi vet så har alla industrier en tendens att expandera. Den behövde medborgaren lever på att den umbärlige dör.

Även i vårt land och på vår del av kontinenten höjs allt oftare röster om att man borde erbjuda betalning till folk som vill transplantera sina organ. En ”vilja” som kommer att finnas och breda ut sig mer och mer ju mer av det redan obefintliga sociala skyddsnätet som krossas, ju mer lönenivåerna pressas ner och människornas tillvaro görs otrygg och osäker. Fattiga ensamstående mödrar arbetar idag för 8000-9000 kronor i månaden efter skatt. Det vet jag för sån var min lön som personlig assistent för bara några år sen. Men då hade jag i alla fall bara mig själv att sörja för och var inte som flera av mina kollegor ansvarig för ett eller ett par egna barn. När arbetslöshetssiffrorna stiger och folk utförsäkras, då skapas en marknad för deras kroppar. En nisch som det kallas på modernt språk.

Därmed är Enhet i högsta grad en aktuell bok. Missa inte den.

Några andra tips för er som liksom mig gillar bra dystopier är Margaret Atwoods böcker Tjänarinnans berättelse och Oryx och Crake. Två sinsemellan högst olika men i båda fallen mästerligt berättade dystopier. Tjänarinnans berättelse om hur det kan gå när religiösa fundamentalister, i detta fall nordamerikanska kristna, får makten över ett samhälle och sätter sina teorier om kön i praktik. Oryx och Crake en spännande modern dystopi om genmanipulation, galna forskare och undergångsteknik. Besläktad med dystopin är Si-Fi boken, som genom att sätta in moraliska, politiska eller sociala frågeställningar i ett helt nytt utomjordiskt sammanhang diskuterar dem på ett intresseväckande sjeätt. Jag kan rekommendera Stanislaw Lem, men det är värt att tänka på att kvaliten på hans böcker är väldigt ojämn. Några superbra framtidsvisioner av Lem är i alla fall Solaris, Segraren och Fred på Jorden.

Tips från Konfliktportalen: avani video presenterar Jenny Wrangborh – Vi är här nu , Kaj Ranving berättar att Borgarna ger sig på semestern , Kim Muller Kön, klass och hamburgare , ett teoritips från Tusen pekpinnar Kick-ass Deluze och Guattari introduction!!

SANDMANNEN

3 Aug

Jag är typen som tycker om att avsluta saker. Under sommaren tänkte jag läsa ikapp det jag inte hann i slutet av förra terminen så att jag kunde presentera en avslutning av min litterära serien: en fjärde och sista utflykt i kanon. Men ibland får man skrota sina planer när de möter verkligheten.

Därför inser jag nu att det inte blir någon samlad beskrivning av: Höderlin, Romantiska fragment, Wordsworth, Coleridge, Keats, Shelly, H.C. Anderson, Stagnelius, Almquvists Drottningens juvelsmycke, Austens Stolthet och fördom, Brontes Wutherin Heights, Balzacs Pappa Goriot, Flauberts Madam Bovary, Baudelaire, Verlaine, Rimbaud, Mallarmé, Whitman, Dickinsson, Dostorjevskijs Brott och straff, Ibsens Villanden, Stindbergs Giftas och Röda rummet, Fröding, Lagerlöfs Gösta Berglings saga, T.S Eliot, Gertrude Stein, Tjechovs Måsen, Brechts Mor Courage och hennes barn, Becketts I väntan på Godot, Prousts På spaning efter den tid som flytt, Joyces Ulysses, Woolfs To the lighthouse, Kafkas Processen, Blixens Seven Gothic Tales, Duras Dödssjukdomen, Pynchon The crying of lot 49, Södergran, Boye, Martinssons Aniara, Tranströmer och Åkesson.

Även om det naturligtvis finns fantastiskt mycket att berätta om här. Inte minst rekommenderar jag alla att läsa Ulysses som är en helt fantastisk bok med en mästerlig berättarteknik, och dess rykte att vara svårläst är betydligt överdrivet, till min överraskning fann jag den medryckande och njutbar att läsa.

Men även om det inte blir en fjärde utflykt får jag istället desto mer orsak att återkomma till dessa böcker på bloggen i framtiden. För att inte duka under för den otrevliga känslan att lämna något helt oavslutat skickar jag i alla fall med ett boktips från romantiken i en av dess klassiska genrer -skräckromanen.

E.T.A. Hoffman, Sandmannen

Berättarperspektivet förskjuts hela tiden i Sandmannen. Den börjar som en brevroman och introducerar därmed romanens två poler i form av Nathanael och Klara. Det första och tredje brevet skrivs av huvudpersonen Nathanael och det andra av Klara. På så sätt får vi se grundhistorien ur två varandra motstående psykens perspektiv. Den ljusa, livsglada kvinnliga Klara som anser Nathanaels upplevelse av Sandmannens existens vara galenskap, och det onda ligga i hans inbillningskraft. Och den ångestfulle, passionerade manlige Nathanael som skräckslagen ser Sandmannen som mycket verklig.

Efter de tre brevens växlande dyker oväntat författarjaget upp för att kommentera historien på egen hand, tills den drivs till sitt tragiska slut. Författaren talar här som författare och vänder sig direkt till oss läsare, närmast som i en fortsättning av brevformen, fast brevet nu är författarens bok. “Gode läsare”, “min käre läsare” så vänder sig författaren till oss, förklarar sina motiv för att skriva historien och kommenterar också sin skrivprocess: varför han till slut valde att börja boken i brevromansform.

Samtidigt som författaren vädjar om att bli trodd hävdar han att han är en gammal vän till huvudpersonerna Klara och Nathanael. Om man tänker ett varv till på saken så kan E.T.A. Hoffmann mycket väl sägas vara Nathanaels käre vän och småförälskad i Klara, just så som han själv påstår. Nämligen så som en författare kan gripas av välvilja och kärlek till sina egna litterära figurer.

Symboliskt kan man se dessa två figurer som den ljusa och mörka delen av författarens eget psyke, liksom i förlängningen av allas våra psyken, där en inre strid ständigt utspelas. Detta ligger också i linje med den tidens psykologiska uppfattning att varje människa har en “nattsida”. Bokens huvudtema är den inre striden mellan vansinne och förnuft inom människan.

I det första brevet återberättar Nathanael sin skräckupplevelse som barn, där Sandmannen förbannade hans  framtida blick och dödade hans far, och beskriver hur denna skräckfigur kommit in i hans liv. Brevet är tillsänt Klaras bror Lothar, men feladresseras så att det hamnar i händerna på Klara. Nathanaels brev avslutas “Hälsa till min kära, ljuva Klara”. Svarsbrevet avslutas “Min evigt hjärtinnerligast käre Nathanael.” Sålunda introduceras redan från början tre teman: den förvända blickens förbannelse, kärlekshistorien mellan Nathanael och Klara som kommer att sluta i tragedi, och dialogen mellan dag- och nattsidan hos människan.

I tredje brevet introduceras Lothar som den tredje, utomstående, parten. Han får dock aldrig själv komma till tals i romanen utan skildras konsekvent av andra. Övriga huvudpersoner får vi alltså se både inifrån sitt eget psyke, beskrivna av varandra och höra i dialog.

Efter de inledande breven får vi följa Nathanaels framskridande kamp mot vad omgivningen ser som hans vansinne och han själv som sitt öde, en förbannelse. Först hemma hos Klara och sedan tillbaka i staden där han studerar. Hos Klara får vi följa hennes kärleksfulla närvaro och vädjanden till honom att se ljust och normalt på livet och vara i det vardagliga med henne och brodern. Parallellt får vi följa hans inre kamp där han ömsom tror på Klara och ömsom på förbannelsen. Den demoniska inre rösten uttrycker han i dikter. När han läser upp en dikt som förutspår slutet på relationen med Klara fungerar den som en självuppfyllande profetia. Ett mörkt moln dyker symboliskt upp på himlen över dem, och Lothar utmanar Nathanael på duell. Motsättningarna är öppna.

När Klara inte tror på Nathanaels inre vision utbrister han: “Din förbannade livlösa automat.” Det sanna och normala ställs därmed på huvudet, trots att huvudperson snart efter denna händelse skenbart försonas med syskonparet och vardagen. Dock är denna scen historiens verkliga peripeti. Snart därefter uppsöks han av Sandmannen. Kämpande mot sin rädsla när sandmannen lägger fram glasögon och kikare, symboler för förvänd syn och teknik istället för sann uppfattning, köper Nathanael en kikare. Han har en obehaglig känsla av att bli lurad, och hela scenen påminner om ett kontrakt med Satan, om än skrivet halvt i trans. Med sin nu helt förvända syn förälskar sig Nathanael i en automat, Olimpia. Scenen när Nathanael förkastar den levande förnuftiga och självständigt tänkande Klara med orden att hon är en livlös automat får en ironisk, eller kanske man ska säga svart humoristisk, parallell i den scen där han förälskat säger till den livlösa automat som bara kan säga “ack”: “O, du härliga, himmelska kvinna! Du stråle från kärlekens förlovade rike -du djupa själ, som hela min existens speglar sig i.”

Hela romanförloppet är kort och komprimerat. Man får inte reda på exakt hur lång tid historien utspelas under, men det kan knappast röra sig om mer än ett år. Förloppet är den tilltagande galenskapen och dess slutpunkt döden, eller i en parallelll läsning Sandmannens återkomst och hans förbannelse som når sin fullbordan. Men i början får Nathanael göra en återblick som målar upp hans barndoms händelser, och därmed blir romanförloppet på samma gång huvudpersonens hela liv. Dessutom görs en framåtblick i allra sista stycket som visar att Klara i enlighet med sin natur kommer att få ett långt och lyckligt liv.

När sanningen om automatkärleken uppdagas för Nathanael och han tas in på sinnessjukhus beskriver Hoffmann satiriskt omgivningens reaktioner och osäkerhet. Han blinkar också till läsaren genom att lägga följande ord i munnen på en professor i retorik och poesi: “Högt ärade damer och herrar! Märker ni inte var hunden är begraven? Det hela är en allegori – en vidareförd metafor! -Ni förstår mig! -Sapienti sat!” Därmed överlämnar han tolkningsfrågan till läsaren. Vad är allegorin och vad är Olimpia för metafor? Är det industrisamhällets döda liv i motsatts till det äkta organiska livet? Är det galenskapens förvända syn som skrämmer genom den lilla misstanke vi inte kan låta bli att hysa att de galna faktiskt skulle ha mer rätt än vi? Handlar det om tomma äktenskap där allt är yta? Handlar det om människor som i sin självupptagenhet försummar att se de människor som finns där för dem, och stirrar sig blinda på värden som endast kan leda till ensamhet? Det är några läsningar jag gjorde, men möjligheterna till tolkning lär vara många fler. Det är något mycket tilltalande med Hoffmanns underfundiga sätt att berätta dubbeltydigt och öppna upp för läsarens medverkan i historien.

Tips från Konfliktportalen: Acidtrunk skriver om Fighters and Lovers – som utmanar terroristlagstiftningen med sina kläder,  Anarkisterna om varför de säger Fuck EU, Björnbrum funderar på en aktuell fråga Kan förvarningssystem för ekonomiska kriser fungera?, på Bola de Fogo kommenteras 80-talets återkomst i Honduras, Cappuccinosocialisten kommenterar Brås extremistrapport i Bunta ihop dom, Dagens Konflikt konstaterar att Israels armé behöver PR-lektioner,  Dom ljuger skriver om Fredrik Federley i En idiots uppgång och fall, Guldfiske sätter Brås extremistrapport i ett internationellt ljus i sin artikel Isolera bråkmakarna, Kaj Ranvig ställer frågan Försöker alliansen mörka arbetslösheten?, Kim Muller publicerar Reclaim Rosengård – arrangörernas egna ord, Luddigt och Logiskt i Politiken anser att Pride är och ska förbli en politisk företeelse, Luftslottet hävdar att 1984 har ett begränsat användningsområde som politisk metafor, Redundans berättar om Erfarenheten av att vara terrorist, Svensson berättar om Adam Backström – fastighetsklipparn och jag funderar på varför staten som kunde ingripa mot dennes spekulationer med en lag på 70-talet idag inte kan göra samma sak mot all ”sms:a låna”-företag, Totalavlöning´s Blog berättar om lekfullt bus på ett tryckeri, Vardagspussel berättar om En arbetsdag.

Övriga lästips: Planka.nu har verkligen växt och hjälper nu Obama, Skumrask visar snygga afficher i Return of the evil No Jobs, den som vill visa sin solidaritet med den hårt prövade befolkningen i Palestina kan göra det genom att gå på gala, den som är nyfiken på Fighters and Lovers produkter kan kolla in deras hemsida.

UTFLYKT I KANON 3

20 Apr

Jaha, go vänner. Nu kommer vi till del 3 i serien, i och med att moderniteten börjar bryta fram kommer här (i mitt tycke) roligare texter än tidigare.

Francesco Petrarca

”Du minns fullväl hur ljuvligt hennes åsyn/ från första stunden smekte dina ögon./ Ack hade hon ej varit,/ hur mycken ofrid vore då besparad!/ Du har ej glömt -och väl dig, att du minns det!-/ den fagra bildens underbara tjusning,/ och hur ditt stolta hjärta/ med ens blev tänt av strålen, genomglödgat/ av hennes blick! Hur många år av längtan/ har icke glöden legat där och bidat/ sin dag att få slå ut i brand och lågor-/ en dag, som till vår lycka aldrig grydde./ Höj nu din blick från jorden till den himmel,/ vars fägring varar evigt./ Ack, när en människoblick, ett ord, ett tonfall/ förmådde fånga hjärtat/ och lindra själens jordefödda trånad,/ hur ska ej Herrens glädje fröjda dig!”

Den senmedeltida italienaren Petrarca skriver dikter om kärlek, gud och längtan till Italien. I dikten Italia mia manar han makthavarna till fred och besinning. Mest känd har han blivit för sin innerliga kärleksskildring. Kärleksdikterna var hos honom influerade av det höviska kvinnoidealet i trubadurdiktningen. Petrarca samlade sina kärleksdikter i boken Canzoniere. En samling centrerad kring hans livs kärlek Laura som togs av pesten 1348. En annan diktsamling är Trionfi som skildrar hur olika värden triumferar över andra. Kyskheten triumferar över döden, döden över kyskheten, ryktet över döden, tiden över ryktet och evigheten över tiden. Själv tycker jag att det är i kärleks- och naturskildringen Petraca kan vara fin. Hans ton är annars väl nationalistisk och pompös för min smak.

John Donne

”Yvs icke, Död, fast många kallat dig/ allsmäktig, fruktansvärd -det är ej så,/ ty dessa, som du tror dig nederslå,/ de dö ej -och du kan ej döda mig./ Av Sömn och Vila, som blott liknar dig,/ hugsvalas vi, men mer av dig ändå:/ med dig de bästa skyndar sig att gå/ för att från stoftet snabbt befria sig./Du ödets, slumpens och förtvivlans slav,/ du sjukdoms, krigs och onda gifters träl,/ en vallmodryck oss söver lika väl/ som dina hugg. O Död, vad yvs du av?/ Snart vaknar vi till evig morgonglöd,/ och Döden finns ej mer: Död, du är död.”

Då är Donne betydligt roligare att läsa! Med sina drastiska barocka bilder och sitt sätt att vända upp och ner på det vi tycker vedertaget framstår han mycket modern. Dikten Yvs icke död! är här återgiven i sin helhet. Dikterna kan med stolthet och trots i tilltalet vända sig direkt till storheter som döden eller solen likväl som i kärleksfull ton till älskarinnan. Kärlek är ett vanligt tema hos Donne.

Boccaccio, Decamerone

”Huldaste damer, så snart jag i mitt sinne betänker hur ni alla av naturen äro medlidsamma, inser jag att föreliggande verk i ert tycke måste ha en svår och plågsam början, då det på sin panna bär den smärtsamma erinringen om den sistförlidna dödliga pesten, bedrövlig som den i allmänhet var för envar som såg eller på annat sätt lärde känna den. Jag önskar därför att detta icke måtte avskräcka er från att läsa vidare, som om även fortsättningen skulle komma att framlocka suckar och tårar. Denna hemska begynnelse blir för er såsom för vägfarande ett brant och ojämt berg, nedanför vilket en skön behaglig slätt är belägen, som tycks dem så mycket angenämare ju större svårighet de haft att klättra ned- eller uppför berget. Och liksom den högsta munterhet snart kan efterföljas av smärta, så slutar även eländet där glädjen börjar.”

Boccaccio skrev en del poesi, både kärlekspoesi och episka dikter. Dessutom skrev han en herderoman, Amento, en populär litterär genre på hans tid. Känd i nutiden är han dock framförallt för sin roman Decamerone. Det är egentligen en samling lösa historier med en ramhandling, några fina damer och herrar berättar dem för varandra i ett hus på landet. Dit har de dragit sig undan medan pesten härjar omkring dem. I början av boken skriver Boccaccio en starkt inlevelsefull och för en modern människa mycket intressant skildring av pestens härjningar. Boken vände sig medvetet till en kvinnlig publik och därför står kvinnor i centrum för historieberättandet. Historierna är humoristiska och ofta med en för den tiden vågad tendens. Dessutom gycklas kyrkan öppet.  En underhållande läsning. Och som bonus får man veta en hel del om folks beteende och reaktioner under pesten, om den skepticism mot kyrkan och dess folk som vid denna tid bredde ut sig i bland folk i allmänhet och även något lite om tidens syn på kvinnorna.

Chaucer, Canterbury-sägner

”En dag på våren, när jag tagit in/ i Southwark i ett värdshus, Tabard Inn,/ beredd att därifrån begiva mig/ på väg till Canterbury, hände sig/ att dit på kvällen kom en talrik skara,/  -väl tjugonio stark som skulle fara/ till Canterbury att dess under se;/ av skilda stånd och vilkor voro de,/ men slumpen hade fört dem alla samman./ Den kvällen gick med skämt och mycken gamman/ ty det fanns gott om rum i hus och stall./ Och när omsider kvällens fröjd var all,/ var jag bekant med alla, kunde jag/ betrakta mig som en av deras lag;/ och vi beslöto att gå tidigt upp/ och därpå rida bort i samlad trupp./ Men medan jag har tillfälle och tid,/ så vill jag, innan jag igen tar vid/ med min berättelse, beskriva här/ hur var och en ser ut och vem han är/ till stånd och villkor, till manér och sätt,/ och ävenledes hur envar sig klätt/ allt efter rang och skilda trakters sed./ En riddare är den jag börjar med.”

Trots att den är skriven på vers erbjuder Canterbury-sägner en lika trevlig som njutbar läsning. Också här får vi följa med ett antal personer ut på vandring, här en pilgrimsfärd, och under tiden bli underhållna med komiska historier. Prosan är lättsam och glad. Ofta ytterst naturalistisk. Författaren kan stanna vid detaljer som hur nunnan har för vana att äta utan att spilla en smula, eller en mer än intim beskrivning av finnarna i en mans ansikte. Blicken på människorna är nyfiken och ingående men också kärleksfull och förlåtande. Det som framförallt gycklas i även denna historia är kyrkans folk.

Rabelais, Gargantua och Pantagruel

”Kort därefter började hon att stöna, jämra sig och skrika. Genast tillströmmade barnmorskorna från alla sidor. De undersökte henne, och då de, klämmande med fingrarna kring underlivet, upptäckte en hudanhopning som luktade tämligen illa, tänkte de att det var barnet; men det var i själva verket den raka tarmen, också kallad ändtarmen, som på grund av en förslappning hade trängt ut emedan hon ätit för mycket ränta, så som vi här ovan talat om det.”

Nu kommer vi till i mitt tycke riktigt rolig läsning. Rabelais muntert burleska böcker om jätten Gargantuas levnad och hans son Pantagruel. ”Vulgär” tyckte en klasskamrat. Och ja den är vulgär, det kroppsliga blandas med det själsliga på ett respektlöst sätt. Ett sätt som är ovanligt i en västerländsk tradition som har skiljt kroppen från själen och krävt halvhet av alla människor som vill bli tagna på allvar. Jätten är lika skön när den föds genom att hoppa ut ur moderns öra ropande efter vin och lever sin tidiga barndom i ett tillstånd av trivsamt anarkistisk frihet med frossande i övermått på mat och vin som när den påbörjar sin utbildning enligt ett galet omåttligt undervisningsschema. Jag älskar den orgiastiska upplysningstanken i boken, inte minst som den formuleras av jätten i brevet till sin son. Med orgiastisk menar jag strävan att lära allt, kunna allt, omfatta allt. En hejdlös livaptit och framtidsoptimism. Rabelais har med sin stil fått ge namn åt många generationer av efterföljare som karnevalsaktigt vill blanda högt och lågt och välta tingens normala ordning över ända. Läs och njut!

Shakesspeare, Hamlet

”Horatio: Är det sed? Hamlet: Visst för tusan! Fast jag är barnfödd här i landet och fostrad att bevara traditionen, så tycker jag det vore mera rätt att bryta än att följa denna sed. Vårt superi gör oss till spott och spe bland andra folk i öster och i väster. De kallar oss för drinkare – och svin är nu ett epitet för danskarna. Det gör detsamma vad vi har presterat i fråga om bedrifter, när vårt rykte förlorat all sin forna glans och märg. Så kan det vara med en enskild man att han har fått ett fel, en brist från födseln, ett lyte som han inte själv rår för (sina föräldrar väljer man ju inte) eller ett övermått av något anlag som bryter ner förnuftets alla spärrar, en dålig vana som förstör ett nobelt väsen. Nå, som sagt, en man med en skavank -kanhända nedärvd eller kanhända vållad av ett oblitt öde, han kan, hur god och fin han eljest är, bli illa ansedd för sitt enda fel, liksom en droppe malört i pokalen, gör hela drycken besk.”

Den aristotelska doktrinen om hur dramatika ska skrivas var viktig i detta klassisismens tidevarv. Aristoteles förespråkade tidens, rummets och handlingens enhet: till exempel skulle en god pjäs utspelas inom ett dygn och inte ha en massa biintriger. En tydlig vändpunkt, peripeti, var också av nöden. Detta kände naturligtvis Shakespeare till, men sket högaktningsfullt i när det inte passade honom. Hanlet är liksom de flesta Shakespearepjäser till exempel full av utvikningar och ”draman i dramat” och man får leta förjäves efter en tydlig vändpunkt. Rollfiguren är ungdomligt stursk och har ett helt annat krav på renhet och moral än han finner i den omgivande korrumperade vuxenvärlden. Pjäsen handlar om hans inre kamp med sig själv, han upplever att hans far ropar efter hans hämnd mot den broder som mördat honom och snott åt sig Hamlets mor och hans rike.  I sitt uppretade sinnestillstånd stöter han sitt svärd genom en spion bakom en gardin. Det visar sig vara hans förälskelse Ofelias far. Dessutom far till hans vän Lartes. Offelias galenskap och självmord och Lartes glödande hämndbegär blir en sorts spegel för Hamlets egna känslor. En katalysator som till sist löser ut Hamlets förlamade handlingskraft. Hamlets tvekan har många dimensioner förutom den naturliga samvetsbetänklighet alla som inte är vanemördare skulle ha. Han lever i ett totalitärt rike, Danmark. Genom att hämnas kommer han att spoliera sin framtid och sätta sitt eget liv på spel. Han börjar förskjuta Ofelia i ord, dels för att han i henne ser hotet att hon ska bli som hans mor, men också för att han mentalt måste lämna henne nu när han bara kan innebära ett hot och en fara för henne. Han får ett tillfälle att slå till när kungamördaren ber, men vill inte riskera att denne dör förlåten av gud. Hans egen far mördades i lönn vilket kan ha skickat honom oförlåten ner i skärselden. I the Globe Theater fanns en golvlucka som kunde tjäna som helvete. Förväntningen på Hamlet att hämnas fadern uttrycks konkret genom att han träffar dennes vålnad. Hamlet spelar galen men som det påpekas i texten ”det finns metod i galenskapen”. Genom galenskapens förklädnad får Hamlet tillfälle att säga många socialt oacceptabla sanningar högt. Jag upplever att Hamlet liksom andra Shakespeare pjäser är ovanligt roliga att läsa för att vara dramatik. De är livfulla, blandar skämt och allvar, lyrik och bitsk replik. De är fulla av starka karaktärer och även intressanta biroller.

Cervantes, Den snillrike riddaren Don Quijote av La Mancha

”Nu kan det hända att en far har en obehaglig fuling till son, men den kärlek han hyser för honom lägger en bindel för hans ögon så att han inte ser hans fel utan snarare anser dem för kvicka och älskvärda drag och omtalar dem för sina vänner som skarpsinniga och lustiga infall. Jag däremot, som visserligen syns vara don Qijotes fader, men endast är hans styvfar, vill i cke följa med vanans ström och ej heller, som andra gör, nästan med tårar i ögonen be dig, käre läsare, att ursäkta eller överse med de fel du finner hos min son. Ty du är varken hans frände eller hans vän, och du har ditt eget huvud och din fria vilja likväl som den allra styvaste, och du är hemma hos dig och herre i ditt hus likväl som kungen över kronans pengar, och du vet vad man vanligtvis säger: under min kappa struntar jag i kungen.”

Ur Cervantes satiriska företal till sin roman. Där han bland annat skämtar med olaten i tidens riddarromaner, och litteratur överhuvudtaget skulle jag tro, att i tid och otid krydda texten med citat för att framstå som vis. Cerevantes öppna avsikt med historien är att parodiera riddargenren. Men hans sätt att göra det framstår som kärleksfullt. Don Quijote är en metaroman med många olika nivåer i berättandet. Ibland bryter Cervante själv in i sin berättelse och kommenterar den just som det den är en berättelse. Sista delen skrev han till exempel i polemik på att andra diktat fortsättningar på historien. Därför låter han sin figur dö i slutet och varnar andra från att försöka skriva något mer om honom. Författaren gör gällande att historien om riddaren av den sorgliga skepnaden skulle ha återfunnits hos en arabisk historieberättare och därefter sammanställts. Don Quijote är lätt att ta till hjärtat trots sin uppenbara galenskap. Han är den uttråkade läsaren som finner verklighetsflykt i sina böcker och önskar att verkligheten kunde vara så där sagolik och ädel och vacker som i böckerna. I andra boken ersätts han riddargalenskap ett tag av ett lika fanatiskt svärmare för en annan då populär genre; herdedikten. I första boken försöker oroliga anhöriga bota galenskapen genom att, ledda av en nitisk barberare, ställa till med bokbål i hans bibliotek. Dock låter de prästen granska böckerna först för att se om någon kan passera nålsögat. Prästen visar sig dock vara en jovialisk typ med en soft spot för god litteratur. Därför undgår vad det verkar flertalet av böckerna den slutgiltiga dommen efter prästens utlåtanden, bland favoriter återfinnes naturligtvis Cerevantes tidigare böcker. Don Quijote framstår som mycket mänsklig i denna historia och verkar mer tragisk än komisk i sin förvilling. Han är idealisten som önskar att världen vore något annat än den är och därför slösar bort sitt enda liv. Han tar med sig den fattige bonden Sancho Panza som väpnare. Namnet sägs vara baskiskt och valt för att ge ett intryck av naiv bonnighet. Och man har svårt att bli klok på karaktären som ibland naivt tar till sig allt Don Quijote säger och troget följer honom, men ändå ser klarsynt på hans inbillade konfrontationer och försöker varna sin husbonde och lindra hans fall. På det hela taget en underhållande roman som får en extra dimension av författarens ironi, självironi och fortlöpande kommentar till sin egen text.

Racine, Faidra

”Medan jag talar -vilken dödens tanke!- hör jag dem håna min förryckta kärlek; och trots den landsflykt som ska skilja dem svär de med tusen ord att aldrig skiljas. Jag tänker inte tåla deras lycka, Oinone. Jag är svartsjuk. Fattar du? Aricia måste dö. Jag måste väcka min makes vrede mot en hatad ätt. Och inga milda straff! för systerns brott är svårare än hennes bröders var. Min svartsjuka ska nog beveka honom. Vad gör jag? Var har mitt förstånd begravts? Jag svartsjuk! Och jag vill beveka Theseus! Min make lever och jag brinner än! För vem? Vem är det som jag längtar till? Jag ryser för vartenda ord jag säger. Jag är till brädden fylld av brott. Jag drömmer på samma gång om hyckleri och blodskam, och mina hätska mördarhänder brinner efter att bada i en oskulds blod. Och ändå lever jag? Och törs visa mig för denna höga sol som gav mig livet? Gudarnas förfader är också min: jag stammar ju från hela universum!”

Faidra har kallats ett franskklassiskt mönsterdrama. Klassisismen var den tidens kulturkonservativa strömning. Man ansåg världen för ond, de onda fick aldrig sitt straff, de goda aldrig någon belöning. Istället för den potentiellt revolutionära modernismen föredrogs den klassiska antika konsten och litteratruen och det sätt denna skrivits på sökte man kopiera. Man sökte det ”naturliga” vilket här betyder det smakfulla och passande. Många saker ur den verkliga naturen uteslöts därför. Till exempel nämndes inte djur som krälade på marken som ödlor och grodor, detta kunnde vara ”stötande”. Om man ska förstå den översvallande känslosamheten och naturdyrkan i romantiken kan det vara bra att inse att det var saker som klassisismen den bland annat gjorde revolt mot. Racine har som andra franskklassiska dramaförfattare sökt efterlikna Aristoteles idéer om hur drama ska skrivas så exakt som möjligt. I Faidra är det nästan övertydligt, vändningen kommer till exempel exakt på stavelsen i mitten av pjäsen. Den samtide Shakespeare framstår som betydligt mer rolig och levande vid genomläsningen, eftersom han inte på detta sätt var slav under mekaniska regler. Men trots sitt försök framstår Racines pjäs mer modern än antik eftersom den handlar om svartsjuka och behandlar ämnet på ett mycket mer modernt och psykologiskt sätt än i någon av de antika pjäser jag läst. Huvudpersonen Faidra är dömd från början då hon åtrår sin makes son, vilken i sin tur åtrår en annan kvinna, Arica, som är ett potentiellt hot mot kungen. Faidra drivs på i fatala och själviska beslut av sin gamla amma Oenones, som kanske i viss mån kan sägas ersätta körens roll i det antika dramat. Trots den igenkänneliga mänskliga psykologin med förbjudna lustar och svartsjuka så måste frankklassiska karaktärer drivas av högre krafter än så. Faidra är dotter till en solgud och kan inte helt rå för sina heta passioner, hennes hemliga förälskelse Hippolytos har istället köld i gudomligt arv. Hans mor var amazon. Den oåtkomlighet detta ger honom hetsar upp Faidras intresse än mer. Trots Faidras självupptagenhet kan hon presenteras som en klassiskt tragisk hjältinna genom att hon ständigt är medveten om sina fel, men då de finns i hennes natur vinner de ändå över henne. Faidra verkar ana sitt öde redan från början av pjäsen, och den handlar i mycket om hennes inre kamp som drar med sig många i fallet. I mitt tycke en överdrivet uppskruvad pjäs vars problematik kunde ha lösts på ett betydligt enklare sätt, men så är jag ju ingen anhängare av klassisism utan går igång betydligt mer på naturalistiska och rabulistiska texter.

Stiernheilm, Hercules

”Bort med Papper, och Bleck; bort Böcker, Cirklar och Pennor;/ Skulle tu smitta tjin hand, tjin´Adlige Mjölk-hwite finger,/ Skulle the fläckias i Bleck; huru wille tu Frustugan wittia?/ Grepe tu een under Kinn, eller komme wid Hals, eller Handen;/ Phy! skulle blifwa tjin tack; hwad skulle full Systrarne säya?/ Sudle sig Skrifwar´uti sitt Bleck; lät Clerker och Diäknar/ Möda sig i sijn Book; leef Mätare Circlar och Cifror./ Tu är af ädlare Blod; tijn ätt thet skulle wanähra.”

Utdraget är ur Georg Stierhielms dikt Hercules, en klassiker vars gammaldags svenska som synes kan göra den lite svårläst. För den som trots detta vill försöka rekomenderar jag att läsa texten högt för dig själv, då går det mycket lättare. Stiernhielm var en man av adlig börd vars författande var en meriterande del av hans tjänstemannagärning. Här återfinner vi således ett helt annat klassperspektiv än hos till exempel Lasse Lucidor. Hercules är en lärodikt som vänder sig till unga adelsmän. Den är del i en våg av sådan propaganda vid samma tid som uppmanar de unga adelsmännen att lägga undan sitt ståndsmässiga förakt för bildning och kultur och utbilda sig. Det hade nämligen kommit igång en viss ståndscirkulation i Sverige i takt med att statsapparaten växte. Höga ämbeten gick inte längre med automatik till barn ur adeln, utan unga personer med god utbildning och ambitioner ur medelklassen kunde nu få företräde. Därför skrev Stiernhielm denna retoriska lärodikt till adelns unga. Huvudpersonen Hercules funderar över hur han ska leva. Först, i den längre delen av dikten, kommer Fru Lust för att övertala honom om lättinglivets fördelar. Hon talar om att passa på att njuta livet och sin ställning, för döden kommer ju så fort. I släptåg har hon sina barn, olika olater. Det är de tre döttrarna Lättja, Kättja och Flättia (flärd/obeständighet) samt dessutom sonen Rus, som tillsammans bildar en enhet. När Hercules nästan fallit till föga kommer den goda Fru Dygd istället in på scenen  och talar honom till rätta. Hon visar att Fru Lust är en avgrundens gudinna. Den smala och rätta vägen är att hålla sig till Gud, men inte enbart. Det är genom studier, flit, arbete och visdom i regerandet av andra människor en ung adelsman kan vandra dygdens väg. På så vis ska Hercules finna den sanna lyckan. Inte bara i livet efter detta. Utan också för att han inte slösat bort sin dyrbara ungdom när ålderdomen finner oss så snart. Fru Dygd varnar för ståndshögfärd och manar att den sanna adeln gör man sig förtjänt av genom sitt sätt att leva och handla. Hercules är en klassisk barockdikt. Detta ser man i de drastiska liknelserna och nästan överdrivet målade bilderna. Inte minst hur Fru Lust och hennes barn beskrivs på ett målande sätt. De är ju i sig symboler för olika egenskaper och är målade liksom emblem. Rus har till exempel en öltunna under armen och en krans av humle kring sitt druckna ansikte. En del skojigt av kulturhistoriskt intresse kan utläsas ur denna dikt, till exempel under dryckeslaget där vi får höra namnet på ett flertal då populära svenska ölsorter. En färgstarkt målad, närmast prålig, och inte helt lättläst dikt som jag tror är mest givande för den läsare som vill ha sig lite kulturhistoria till livs.

Swift, Gullivers resor

”Deras uppfattning om föräldrarnas skyldigheter gentemot barnen och tvärtom skiljer sig avsevärt från vår. Eftersom förhållandet mellan man och kvinna grundas på naturens välvisa ordning och verkar för släktets fortplantning och bestånd vill lilliputtarna nödvändigt ha det till att män och kvinnor söker sig till varandra som alla andra djur drivna av lystnad, och att deras ömhet mot de små är lika naturligt betingad. Av det skälet menar de att barnet inte står i någon som helst tacksamhetsskuld till sin far för att han avlat det eller till sin mor för att hon fött fram det, något som, i betraktande av det mänskliga livets elände väarken är en förmån i och för sig eller avsågs vara det, eftersom deras föräldrar tänkte på helt andra saker i den avgörande stunden. Därför anser de att föräldrarna är de minst lämpliga av alla att handha sina egna barns uppfostran, och fördenskull har de upprättat ett flertal barnhem dit alla föräldrar, utom torpare och arbetare är skyldiga att sända sina barn av båda könen för att utbildas och uppfostras från och med tjugo månvarvs ålder, då man menar dem vara mottagliga för en förberedande undervisning.”

Gullivers resor är en upplysningsroman som inte är skriven av någon liberal, utan av den konservative torymedlemmen och domprosten Jonathan Swift. Vi får följa huvudpersonen Gulliver på resor över hela världen, men slutsatsen är att människor överallt är sig lika. Ändå lyckas Swift få in en hel del diskussioner om hur samhället är och utopiskt sett skulle vara. Swift skriver på ett fängslande sätt. Med mycket detaljer. Han beskriver de fiktiva resmålen med den vetenskapliga noggrannhet som låg i tiden. Man får nästan ett lite aspergerartat intryck av huvudpersonen, och ännu mer av hästarna som får agera utopiskt övermänniskoideal i bokens sista del, de så kallade Houyhnhmerna. I Hoyhmnhmernas land är det de visa hästarna som härskar. De lever i ett vist och utopiskt tillstånd som vid första påseende kan förefalla anarkistiskt, men puritanskt är nog närmare sanningen. Hästarna har inte lag eller ledare. Det behöver de inte eftersom de lever moraliskt: de har inget ord för lögn och framförallt: kärlek och passion existerar inte. Alla hästar ser på varandera med respekt som kamrater, vem man parar sig med är ett rationellt beslut. Inte heller älskar man de egna fölen mer än andras eller sörjer när livspartnern dör. En spricka i den fina anarkistiska fasaden är förstås att hästarna trots avsaknad av regering har en klassuppdelning. Tjänarhästarna tillhör en annan hästras och deras barn uppfostras annorlunda än herrehästarna. Barn avlas efter strikt rashygieniska överväganden och det finns ett maxtak på tre föl. Det betyder inte så mycket sex, för den kristne Swift är det utopiska barnavlandet självklart frikopplat från njutning, sex är inte för nöjes skull. På annan plats i boken klagar Gulliver på att folk är så ociviliserade att de har sex med fruarna när de är på smällen. Också fölens utbildning verkar gå i kryptofascistisk anda. De har enkel föda, får lära sig arbeta och att visa mod och styrka i en mängd idrottsliga lekar och tävlingar. Människorna har i Hoyhnhmernas land istället förvandlats till ett stinkande och avskyvärt odjur, betydligt otrevligare än hästen är för människan. Dessa djur kallas Yahooer, och är väl tänkta som en skräckspegel där vi kan se hur smutsiga och låga vi är. Huvudpersonen Gulliver är på många sätt olik sin författare: upptäcksresande i upplysningsandan och läkare. Men vid slutet av resan, när han hamnar hos hästarna, kommer han till insikt om att det gäller att börja med sig själv. Och väl hemma i England försöker han resten av livet att leva efter hästarnas ideal. Även om det är omöjligt att hålla med Swift om allt så bjuder han på en spännande och underhållande skriven resa där man får pröva många tankelekar och idéer.

Candide, Voltaire

”Pangloss sade ibland till Candide:
-Allt har ett sammanhang i denna den bästa av alla tänkbara världar. Ty om ni icke för er kärlek till fröken Kuningunda blivit utjagad ur ett skönt slott medelst kraftiga sparkar i er bak, om ni icke råkat ut för inkvisitionen, om ni icke till fots hade släpat er genom Amerika, om ni icke hade ränt er sabel tvärsigenom baronen, om ni icke hade förlorat alla era bagar från det härlga Eldorado, så skulle ni icke sitta här och äta syltad cederbark och pistascher.
-Det är väl talat, svarade Candide, men låt oss nu odla våra trädgård.”

Candide är en rappt och roligt berättad roman från upplysningstiden. Candide betyder ”trosskyldig” och porträtteras som en ung och oskyldig överklassyngling som inte vet något om världen eller livets svårigheter. Men snart slungas han ut i ett rasande äventyr som är hans väg mot livsvisdom. Hans barndom präglas av naiv tilltro till den optimistiske informatorn och filosofen pangloss vars teori om att allt är inrättat till det bästa i denna den bästa av världar prövas i boken. Efter många prövningar träffar Candide snart på ytterligare en filosof som är totalt pesimist och ser på allt med besk cynism. Bägge dessa livshållningar utsätts för livets prövning och verkar där komma till korta. Candide får uppleva hur oskyldiga straffas medan skurkarna går fria, världens ondska och tillvarons orättvisa. Men tillvaron överraskar också åt andra hållet. Då och då dyker gamla karaktärer vi trodde var grundligt döda upp igen med en mängd helt nya äventyr bakom sig. Ännu mer trosvisst än vid Pangloss positvistiska filosofi håller Candide genom historien fast vid känslan: sin kärlek till grannflickan Kunigunda. Men även känslan bedrar oss, när de till slut gifter sig är Kunigunda inte längre vacker och glad. Tiden har gjort henne till någon annan än den Candide åtrått. I frasen “Vi måste odla vår trädgård” sammanfattar Candide den visdom han till slut vinner. Teori är bra så länge den är grundad i verksam praktik, men världsfrånvänd filosofi gör föga nytta. Först genom att omsätta vår kunskap och våra känslor i arbete kan vi leva lyckligt med oss själva och varandra.

JJ Rousseau, Bekännelser

”Jag begynner ett företag som aldrig har ägt någon motsvarighet och som fullbordat aldrig skall finna någon efterföljare. Jag vill för mina likar framställa en människa helt och fullt sådan hon är i enlighet med sin natur, och denna människa är jag.
Jag allena. Jag känner mitt hjärta och jag känner människorna. Jag är icke skapad som någon av dem jag sett; jag vågar tro att jag icke är skapad likt någon av dem som finns till. Om jag inte är bättre så är jag åtminstone annorlunda. Om naturen handlade väl eller illa när den krossade formen vari jag stöptes, därom skall man först kunna döma efter det att man har läst mig. Må Yttersta dommens basuner ljuda när de vill! Med denna bok i handen skall jag träda fram inför den högste domaren.”

Roussau var på många sätt radikal i sin samtid och led förföljelse för detta. Bekännelser är en självbiografi men också ett försvarstal från författaren. Där skapar han en bild av sig själv som man, människa, tänkare och konstnär. Han framhåller de omständigheter i uppväxten som fick honom att avvika från sin utstakade klassbana som skulle ha gjort honom till familjefar och småhantverkande borgare. Han framställer sig som avvikande. Det ställer honom i en kanske tvivelaktig dager, men passar också tidens vurm för det individuella och unikt personliga. Den första stora bekännelsen är från barndomen, hur hans sexualitet blev avvikande genom att han fick stryk som barn. Han kom då att för resten av livet att fantisera om att få smisk och på andra sätt domineras sexuellt av kvinnor, en fantasi som han enligt egen utsago aldrig levde ut men som likväl kom att prägla hans privata relationer till det andra könet. Det är alltså en klart annan sorts bekännelser Roussau står för en dem man får läsa i Augustinus. I barndomsteckningen försöker han dra egna slutsatser om hur man skall behandla barn humanare utifrån de misstag han själv upplevt sig utsatt för. Rousseau har skrivit ett par böcker om barnuppfostran. Där framkommer också att han hade en mycket mer traditionell syn på flickuppfostran och kvinnornas roll i samhället än på uppfostran av pojkar. Något som kommenterades av ett par kvinnliga tänkare. Några som nämndes på vår kurs var Mme de Stael, som dock hade ett ganska individualistiskt överklassperspektiv. Och kanske intressantare den revoultionärt sinnade Mary Wollstonecraft. Mary kom från betydligt enklare förhållanden än de Stael och hade arbetat sig fram som bland annat som guvernant innan hon öppnade skola för flickor. Därför kritiserade hon Rosseau, som hon samtidigt på andra sätt beundrade, utifrån en yrkeskvinnas konkreta perspektiv. Hon skrev A vindication of the Rights of Men, som i mycket var en försvarsskrift för arbetarklassen. På grund av bakslag i synen på kvinnan trots en allmän radikalisering i samhället skrev hon två år senare A Vindication of the Righs of Woman. Rossaeus bekännelser är undrhållande som historia, sen får man försöka stå ut med de egocentriska pretentioner som kommer med genren. De ger i alla fall en facinerande inblick i sociala och värderingsmässiga skeenden under en spännande historisk period. För den som eventuellt är nyfiken på den svenskfödda Mm de Stael så har hon till exempel skrivit Corinne ou l´Italie.

Goethe, Faust

”Ack, nu har jag läst filosofi/ och medicin, juristeri/ och dessvärre också teologi/ från början till slut, med frenesi./ Och ändå är jag lika klok/ som jag var förut, stackars tok!/ Magister kallar man mig dock,/ ja, rentav doktor -min lärljungaflock/ drar jag vid näsan sen tio år,/ i krokar och krumbukter det går./ Att vi intet kan veta förstår jag och märker,/ och jag förtvivlar, mitt hjärta värker./ Väl har jag mer vett än dumma doktorer,/ magistrar, skrivare, påvar, pastorer;/ jag känner ej skrupler, ej tvivlets plågor/ och räds varken fan eller helvetets lågor./ Men så har också min glädje försvunnit,/ inte förmenar jag att jag har vunnit/ visdom av värde, kan inte föra/ andra till bättring och saliggöra.”

Detta fascinerande mastodontdrama är egentligen två. Faust 1 och den senare skrivna Faust 2. Faust 1 börjar med en tillägnan i starkt känslomässig ton. Där står bland annat: ”Ja darrar, gråter, känner hjärtat svälla,/ min kära håg blir sällsamt blid”. Det är den gamle Goethe som ser tillbaka på sitt liv och tillägnar sitt skådespel till främlingar. Många av hans gamla vänner var borta, och han överlämnade sitt skådespel till framtiden. Därefter följer ett Förspel på teatern. Goethe låter en diktare, en gycklare och en teaterdirektör diskutera diktandets mål. Alla tre är aspekter av diktarjaget och de olika roller Goethe spelade. Han var själv teaterdirektör som måste intressera sig för publikens krav. Men han var även en romantisk diktare som satte konsten främst. Gycklaren är en välkänd medeltida figur som håller publiken på gott humör genom att göra gyckel av livets tunga realiteter. Av de tre figurerna inbegripna i den livfulla dialogen får den handlingsinriktade teaterdirektören sista ordet: dags för praktik! Föreställningen kan börja! Nu kommer en tredje prolog, den i himlen. Här vevades en nedhissbar molnchar ner från taket på teatern i Weimar. Dags för Gud att göra entré tätt följd av sina ärkeänglar. Därefter följer Mefistofeles, Satans tjänare. Ärkeänglarna i scenen är Rafael, Mikael och Gabriel. Deras uppgift i scenen är att förhärliga Gud. Rafael prisar solens vandring på himlen, Gabriel prisar Guds natur och Mikael naturkrafterna. I denna den sista av de tre prologerna diskuteras Fausts själ. Mefistofeles tror sig kunna vinna den och Gud antar utmaningen. Goethes Gud tror på människan men har inget emot att Mefistofiles utmanar det lata i Fausts själ. Efter dessa prologer börjar dramat på alvar. Faustdramat bygger på en medeltida föreställning nytolkad av Goethe. Faust drivs inte av längtan efter njutning eller materiell vinning, han vill nå fram till sanningen och göra skillnad i världen. Faust njuter av naturen och ögonblicket men problemet är hans begär, där varje upplevt välbehag förnyar begäret. Där borde vara något mer. Detta blir en drivkraft som för dramat framåt. En starkt laddad scen är där han möter pudeln, vars kärna i själva verket är Mefistofeles. Faust söker tillvarons djup med hjälp av alkemi och magi. I närvaro av pudeln, men innan han insett att pudeln innehåller en Satans tjänare, tolkar Faust Bibeln. ”I begynnelsen var ordet” blir ”i begynnelsen var tanken” blir ”i begynnelsen var kraften” och slutar som ”i begynnelsen var handlingen”. Dags för pudeln att uppenbara sig som Mefistofeles. Denna som andra Mefistofeles-scener är i grund och botten komisk. Det ondas hantlangare ska man inte ta på hundra procents alvar. Mefistofeles kommer in i studerkamaren som pudel, men i sin rätta skapnad kommer han inte förbi det pentagram Faust ritat på dörren. Han blir tvungen att söva Faust och be en råttande gnaga ett hål i det magiska hindret när han ska ut. Det kontrakt som Faust sluter med djävulen den natten får snarast formen av ett vad. Den dag Faust slår sig till ro i lättja, den dagen kan Mefistofeles hämta hans själ till Satan på stunden. När Faust ingått vadet hämtas han till en karnevalsaktigt skildrad häxboning där han får dricka en föryngrande dryck. Den har den verkan att den gamle skolasten blir erotiskt intresserad. Nu är fältet fritt för andra delen av Faust 1 som är den så kallade Gretchentragedin. Denna finns inte alls i den medeltida Faustmyten. En teori är att den är inspirerad av de många processerna mot barnamörderskor som utspelades på Goethes tid. Pådriven av Mefistofeles förför Faust Gretchen och gör henne med barn. Gretchen föreställer en vanlig jordisk kvinna. Kanhända en smula medeltida i okuld och osjälvständighet. Men inte idealiserad utan med fel likväl som fördelar. Hennes varma levande person är dramats positiva kraft, och Faust drivs av de osjälviska känslor kärleken till henne väcker och den omoral Mefistofiles försöker inympa hos honom. Symboliken blir att Gretchen blir skyldig så att säga utan skuld, på grund av sin oskuld och naivitet. Hela samhället dömmer henne, om man än kan spåra en viss sympati för hennes sak hos Goethe. När Faust vill befria henne från fängelset visar hon för första gången verklig egen styrka. Hon vägrar att fly, tar straffet men inskärper i Faust att han måste rädda deras barn. Faust 2 kom senare och var till skillnad från Faust 1 indelat som ett klassiskt drama, i fem akter. Faust 2 saknar också de allegoriska drag som finns i 1an. I Faust 2 skapar Fausts förvirrade och urspårade lärjunge Wagner en konstgjord människa i en glasblåsa, och döper denne till Homunculus. Faust som nu med satanisk hjälp börjat avancera i samhället gifter sig med Helena. Hon är inkarnationen av kvinnlig skönhet, precis som i Homeros berättelse. Faust och Helena får en son som är en inkarnation av poesin, Euforion. Men båda går under. Sista akten handlar om Faust död. Mefistofeles arbetar som hans uppsyningsman. Lemurer, som i romersk mytologi är onda avlidnas andar, hjälper honom att gräva Faust grav. Men Faust tror ironiskt nog att det är hans livsverk det arbetas på. Inför döden får han en verksamhetslust av närmast utopiska proportioner. När Faust dött utbrister Mefistofeles ”det är fullkomnat”. Men besvaras till sin förtret av den himelska kören ”det är förbi”. Mefistofeles luras i sista stund på sitt byte. Detta på grund av den gudomliga nåden. Mefistofiles framstår också som en på samma gång komisk och tragisk figur när han dåras av de himelska änglarnas skönhet men är oförmögen att förstå den. Han tar dem för vackra kastrater och hans reaktion på dem är närmast pedofilt sexuellt intresse. Faust utmynnar oväntat i en radikal och kontroversiell teologi där det kvinnliga elementet är det som frälser också den med fel genom sin upphöjda nåd. Maria, mater dolorosa, närvarar i sällskap av tre kvinnor som varit synderskor i livet.

Goethe, Den unge Werthers lidanden

”Allt vad jag kunnat uppleta och hopsamla av den olycklige Werthers historia, förelägges eder här, och jag vet att I skolen tacka mig därför. I kunnen ej neka hans snille och hans karaktär eder beundran och kärlek, hans öde edra tårar.
Och du, ömma hjärta, som känner samma nöd som han, hämta tröst av hans lidanden och låt denna lilla bok vara din vän, om du av ödets skickelse eller eget förvållande ej äger någon närmare!”

Detta var en mycket tidig romantisk roman. Faktiskt kallas den förromantisk. Det betyder att känslan är i centrum. Den unge Werther är den romantiske hjälten. En ung konstnär som dyrkar den natur han själv är alienerad i från. Han ser natur i landsbygden, barn, enkelt folks vardagsliv, okonstlade kvinnor och antikens diktning. Han går jämt med Homeros i fickan. För romantikerna innebar upplysningen ett brott i civilisationens utveckling. Genom rationaliteten och det vetenskapliga tänkandet hade människan alienerat sig från sitt naturtillstånd. Därför ansågs antik diktning som ideal, den var naiv. Den romantiska dikten sökte nå idealet, men genom att diktaren var medveten om sin egen alienation från naturen blev den, i bästa fall, sentimental. Den unge Werther är en ung sentimental målare. I lantflickan Lotte förälskar han sig i det naturliga och naiva. Lotte blir objekt för en olycklig och dödligt alvarlig förälskelse hos Werther. Hennes sätt att vara kvinna visar upp den för Werther naturliga kvinnlighetens attribut: hon är omgiven av barn, hon vårdar sjuka och gamla, hon är enkel och rak, klädd i en vit klänning när de ses första gången och hon rörs av romantiska böcker. Men Lotte är gift med Albert, en man med en stabil grund i tillvaron. Han förkroppsligar en rationell förståndighet som Werther föraktar och ser som känslomässigt grund. Den vetenskapsskepticism som Werther ger uttryck för, föraktet för det moderna urbana livet och den nästan religiösa dyrkan av naturen, pekar framåt mot kommande natursvärmiska rörelser. Jag tänker på rörelsen för naturreservat, strömningar inom nationalromantik och grön fascism likväl som viss vänsterinriktad miljörörelse, trädkramare, primitivister och så vidare. Jag läser den unge Werther som en ideroman. Känslans/den sentimentala diktens olyckliga kärlek till sitt ideal naturen/den naiva dikten. Vad Goethe egentligen anser om sin huvudperson är inte självklart. Han skildrar Werther kärleksfullt men också med viss distans. Det är trots allt så att Werther går under av sin lidelse. Denna mångtydighet i historien gör boken bättre och mer modern.

Friedrich Schiller

Där nu, som våra visa säger, bara en eldkula vrider sig själlöst, styrde på den tiden Helios i stilla majestät sin gyllene vagn. Oreander fyllde dessa höjder, en dryad levde i trädet där, ur ljuva najaders urnor sprang flodernas silverskum fram.”

Schiller skrev en text där han ringade in romantikens världsbild, ”om naiv och sentimental diktning”. Där lade han fram teorin om att det bara finns två sorters sann dikt, den från människans naturtillstånd före modernismens inbrott: den naiva. Och den sentimentala, som är den moderna alienerade diktarens försök att nå det naturliga.  Dikten ”Greklands gudar”, som utdraget är från är på sätt och vis en illustration till teorin. För Schiller är antiken en människans sorglösa, lyckliga, glada och heroiska barndom. Gudarna och naturen är ett. Den besjälade andliga naturen skapar ingen alienation. Men i en naturvetenskapligt grundad världsbild finner Schiller tomhet som hans känslor uppreser sig emot. Naturen utan gudar uppfattar han som död och tom. Schillers dikter är säkert träffande och starka för någon som delar hans svärmiska känslor. Mig lämnar de däremot oberörd. Visst känner jag mig alienerad titt som tätt. Men jag ser inte naturvetenskapen som orsaken till det. Jag upplever inget behov av gudar för att kunna hänföras av naturen.

Lars Johansson (Lucidor)

“Är Jag eij af hög Ätt och Stånde/ Min Faer war ingen skälm, fast han war Bonde/ Then Dygden adlar Han är rättlig Adel/ Fast om han rijder än i en Klöf-Sadel.”

Lasse Lucidor tillhörde inte, som så många andra kanoniserade författare från forna tider, något högre samhällslager. Även som författare tillhörde han en lågt värderad grupp. Han var varken en tjänsteman eller student som skrev vid sidan om, inte heller hade han sålt sina tjänster till någon rik familj som ”huspoet”. Han var fri författare som sålde tillfällighetsdikter för en engångssumma vid bröllop, begravningar och liknande tillfällen. Trots de hårda materiella villkoren gjorde Lasse sig känd för en personlig stil. Och den var i mycket barock. Det vill säga, han använde sig av drastiskt och utsmyckat bildspråk. Också hans teman var drastiska, ofta om döden, festen eller dessa två teman i ett. Här en drastisk bild om drickandet: “Långt bättr´ är i wijn att simma / Än lijda heet Kärleeks Brand/ Släck uth een slijk Skärs-Eld med Kannan/ Ock med ett Glaass i hwar Hand” Även Lucidors klasskänsla kommer då och då till ytan i Lucidors dikter, som i det inledande citatet. Man njuter också av Lucidors trotsiga livskänsla i strofer som: “SKullle Jag sörja wore Jag tokot/ Fast än thet ginge mig aldrig så slätt/ Lyckan min kan fula synas gå krokor/ Wackta på Tijden hon lär fuller gå rätt/ All Werlden älskar Ju hwad som är brokot/ Mången mått liwa som eij äter skrätt.” (Skrätt var bröd gjort på dyrt vitt mjöl). Lasse arbetade i traditionella genrer. Tillfällighetsdikterna måste skrivas efter beställarnas smak och förväntningar, och den personliga stilen kom utöver det. Här från en dikt om den trotsiga människans dialog med döden, genren är medeltida -en moralitet: “M. Jag wil nu och Giäster fägna, Bjuda them på Speel och Wijn, D. När tu tig som bäst wil hägna Kommer iag obuden in, M. Stora Glaas är mit Behag, D. Tu äst sielff som Glaset swag, M. Lustigt Speel och Sköna Kranzar D.Faalna, när tu med mig dantzar.” Lasse Lucidor dog utan erkännande, men når fram till oss moderna människor med sin starka röst.

Hedvig Charlotta Nordenflycht

”Min lefnadz lust är skuren af,/ Och döden är min längtan,/ Till dig du mörka tysta graf,/ Står all min trängtan:/ På jorden jag ej finner/ Hvad mer min själ sit nöge bär, Min glädje borta är; Min tid i gråt förrinner, Min ungdoms lust försvinner;/ Jag är oskyldigt såld/ I grymma sorgens våld./ En långsam död för ögon står, den jag/ dock icke finner,/ Du arma ömma hjärta!/ Kan ej den bittra smärta,/ Som tär dig utan mått,/ Dig ge så ett dödligt skått,/ At lifvetz trå må brista,/ Och Ädla Själens gnista/ Sit fånge-hus må mista?”

En vacker visa den här ovan, som på ett naket sätt visar upp depression, bristande livsvilja och sorg. Här finns både drag av barock och tidig romantik. Individen som subjekt var viktig under romantiken och Hedvig Charlotta identifierade sig med konstnärsrollen. Sorgen var ett viktigt ämne i hennes dikter och i hennes liv. Två makar dog ifrån henne och i slutet av livet upplevde hon en olycklig förälskelse. Förutom  det egna skrivandet redigerade hon och gav ut sin avlidne make Jacob Fabricius filosofi. Hon var på många sätt ett barn av upplysningstiden, feministiska tankegångar uttryckte hon till exempel i dikterna Fruentimbers plikt at upöfwa ders wett, och Fruentimrets försvar emot J.J. Rosseau.

Carl Michael Bellman

“Norström stielper sin peruque/ Af sin röda skalla/ Och min Ulla blek och siuk/ Lätt sin kiortel falla./ Klef så bredbent i paulun/ Movitz eftter med basun/ Maka åt deij Norström frun/ Hör ju till oss alla.”

Bellman började som ordens-diktare i Stockholms dåvarande nattliv. Sverige var på dekis efter att stormaktstiden nått sitt slut, supandet var utbrett. Fest-ordnar var inte ett helt ovanligt inslag på Stockholmskrogarna. Bellman presiderade över den egenhändigt uppfunna Bacci orden. Men till skillnad från Lasse Lucidor kom Bellman att omfamnas av sin samtid. Han slutade sina dagar som anställd hovpoet och fick Ge ut sina samlade epistlar innan han dog. Bellman motsvarade sin samtids ideal om den geniala och unika konstnärstypen. Vi kan inte idag rätt föreställa oss visorna i uruppförande. De var inte bara visor utan dramatiserades även av sin författare i en sorts miniteater. Han spelade sina figurer, men stryrde och ställde också med dem och pekade ut saker för dem och för publiken. Såhär kunde han vända sig till en av sina figurer: “Hör Fader Berg, säg du hvad hon heter/ Hon där vid skänken vindögd och feter?/ Gumman på Thermopoljum” Och såhär till sin publik: “Sjungom nu alla!/ Lät kärlek befalla/ Våra lif;/ Lät oss spelmän kalla/ Til tidsfördrif;/ Svalkom vår tunga/ Och låtom oss sjunga/ Glädje-sång;/ Dansa gamla, unga/ Nu på en gång.” Man kan finna många olika stilar i Bellmans diktning, ofta även inom samma epistel. Här är några exempel. Bibelparodi: “Jag är en hedning, hjerta, munn och krafter/ Dyrka Vinets Gud.” Herdedikt: “Opp Amaryllis! vakna min lilla! Vädret är stilla/ Luften sval/ Rägnbågen prålar/ Med sina strålar/ Randiga målar/ Skog och dal.” Dryckesvisa: “Tycker du att grafven är för djup/ Nå välan, så tag dig då en sup/ Tag dig sen dito en, dito två, dito tre/ Så dör du nöjdare.” Barock: “Se Venus i sin pragt/ Kring hänne hålla vakt/ Änglar, Delphiner, Zephirer och Paphos hela magt;/ Vattu-Nympher plaska kring/ I ring.” Och, i mitt tycke finast, en stark realism, här om en man som dör i lungsot: “Gulguler hy, matt blomstrande små kinder/ Nerkamadt bröst och platta skulderblad./ Lät se din hand, hvar ådra blå och trinder/ Ligger så sväld och fuktig som i bad;/ Handen är svettig och ådrorna stela.” Jag tycker att Bellmans visor är fina. Men vill man vara kritisk så kan de naturligtvis tolkas som en sorts socialpornografi där diktaren ibland plockar komiska poäng på de utslagnas bekostnad. Många dikter börjar med att utmåla alkoholisterna och de prostituerade visorna handlar om som antika gudar, eller herdar i tidens idylliska landsbyggdsromantiska tid, för att sedan i vändningar som den i inledningscitatet, ta ner dem på jorden. Att tidens besuttna, till exempel hovet, fann detta lustigt är förstås mindere lustigt.

Johan Henric Kjellgren

”Du, som af  Skönhet och Behagen/ En ren och himmelsk urbild ger!/ Jag såg dig – och från denna dagen/ Jag endast dig i världen ser./ Död låg Naturen för mitt öga,/ Djupt låg hon för min känsla död-/ Kom så en flägt ifrån det höga,/ Och ljus och lif i verlden böd./ Och ljuset kom, och lifvet tändes/ En stjäl i stela massan flöt;/ Alt tog et anletsdrag som kändes,/ En röst som til mit hjerta bröt./ Kring rymden nya Himlar sträcktes,/ Och Jorden nya skrudar drog,/ Och Bildningen och Snillet väcktes/ Och Skönheten stod up och log.”

Dikten den nya skapelsen handlar om skönheten, antingen i form av en konkret kvinna eller som idé. I romantisk anda är det sköheten som uppväcker alla andra viktiga värden som kunskapen, vetgirigheten, konsten och verksamhetslusten. Kjellgren räknas samtidigt som upplysningsman. Han arbetade som anställd hovskald. Något han fann jobbigt. Tjänsten gav honom möjlighet att skriva utan att svälta på kuppen, men det hel del kryperi för beställarnas åsikter och smak kom också med ställningen. Till slut bröt Kjellgren med kungahuset. Den nya skapelsen är en direkt och innerlig dikt som jag uppfattar som en idédikt men som säkert också kan läsas som en tillbedjande kärleksdikt.

Tips från konfliktportalen: för den som intresserar sig för märkliga nazistsekter och händelserna i dessa skriver 1915 Manualer i svenskt motstånd och Fria nationalister vs Svenska motståndsrörelsen, Acidtrunk konstaterar att det inte är kris för alla, Andrea Dorea konstaterar att påven bannat Nietzsche, innom portalen har det blossat upp en debatt kring hur, om, och på vilket sätt arbetarrörelsen/arbetarklassen bör bilda sig och läsa politisk teori, för den som tycker detta är intreassant finns inlägg på: Autonoma kärnan, Dom ljuger, Forever United, Kim Muller, Luftslottet, Redundas, Tusen pekpinnar och  Vardagspussel.


UTFLYKT I KANON, DEL 1

2 Feb

Vädren avlöser varandra. Ibland är det halt, ibland torkar det upp. Ibland ligger snö, ibland är marken åter bar. Jag sitter i föreläsningssalarna och glömmer snön. Jag går aldrig ut. Jag sitter uppkrupen i läsfotöljen med en kopp lagom starkt te på morgonen liksom när kvällsmörkret kommit krypande.

Ute i världen pågår saker. Upproren som utlösts av lågkonjunkturens härjningar rasar vidare från Athen och Rosengård till platser mera oväntade för borgerligheten. Lettland och Littauen, förväntat pålitligt orangea länder och NATO-vänner, har fått se de egna folken ute på barrikaderna. Därefter kom Island. Inte oväntat i och för sig, efter den totala kollapps de isländska bankerna och deras galna inköpsrunda på kontinenterna störtat nationen i.

Jag bodde och jobbade ett år på Island vid milleniumskiftet (jordbrukshjälp på en kycklingfarm, diskare och slutligen brevbärare med distrikt 101 Reykjavik), så landet intresserar mig lite extra. När jag var där verkade varenda familj vara ägd av Visa. Landet upplevde en ekonomisk boom efter att ha varit mycket fattigt.

Jag har flera isländska vänner som kom till Sverige på 70-talet. Familjerna utvandrade hit på vinst och förlust på grund av att de var utblottade, på Island såg de ingen personlig framtid. Vid milleniumskiftet ägnade sig alla åt att kollektivt förtränga den tiden. Konsumtion var medlet. Stadsjeepar, amerikanska filmer med europeisk urpremiär i Reykjavik, det senaste modet: Laugarvegur 101 var en jättelik catwalk, nya amerikanska produkter hade sin testmarknad inför eventuell europalansering på Island.

På ytan var ständig fest och lycka, arbetslösheten var extremt låg, 2,3 procent om jag inte missminner mig. Men många fortsatte att ha det knapert i det tysta. Trots höga priser var lönenivåerna låga. Detta verkade islänningarna inte lösa genom lönekamp i särskilt hög grad, istället hade man minst ett extra jobb vid sidan av åttatimmarsveckan, inte sällan två. Att skolbarn arbetade sig igenom alla sina lov var mer regel än undantag, även de som gick på låg- och mellanstadierna.

Den enda islänning jag vid denna tid hörde prata offentligt om att det fanns armod under ytan på det isländska samhället var faktiskt en författare, Vigdis Grimsdottir. Hennes röst avvek från bruset av andra isländska författare som enbart pratade om sagor, myter, religion och den egna kulturtraditionen.

Nu sitter jag här tillbakalutad i lägenheten och gräver ner mig i just sådana saker, den litterära kanon, gamla versmått och liknande arkaisk kunskap. De sociala striderna når mig som ett dämpat eko, tidningar läser jag nästan inte alls längre, jag har inte tid: måste plöja Homeros.

Jag pratade med en väninna häromdagen, som också hon började studera som vuxen, med många år i arbetslivet bakom sig. Vi enades om att det är en fantastisk känsla att komma direkt från arbetslivet in i studier. För man förmår verkligen uppskatta utbildningen. Att man får gå på lektioner och föreläsningar varje dag, och höra intressanta saker utredas.

Jag brukar ju skriva lite om böcker jag läst här på bloggen. Nu har jag  litteratur som kursböcker. Och eftersom en studerande bara hinner läsa kursböcker är det tur. Men därför kommer, på gott eller ont välj själva, mina bokrapporter här under våren att vara de så kallade ”världslitteraturens klassiker”. Och att mina recensioner av böckerna kommer att vara starkt influerade av vad jag läst i teoriböcker och hört på lektionerna är rätt oundvikligt.

Vi börjar utflykten i en riktigt kulturkonservativ hemmahamn, Antiken.

Gilgamesheposet

”Aruru tvättade sina händer,
nöp en bit lera, kastade den på stäppen.
Hon skapade ursprungsmänniskan, den modiga Enkidu,
född av Tystnaden, Ninuartas åskvigg.
Hela hans kropp var hårig,
han hade flätor som en kvinna.
Han var okunnig om människorna och världen.
Han var klädd i djurens klädedräkt,
med gasellerna åt han växter.
Med stäppens djur släckte han sin törst vid ån,
med de vilda djuren stillade han sin törst.
/…/
Shamhat såg ursprungsmänniskan,
mannen från vildmarkens djup.
`Där är han, Shamhat,
visa dina bröst, sära dina ben, hets upp honom!
Var inte rädd, låt honom ligga med dig,
låt ursprungsmänniskan njuta av din kärlekskonst!
Stäppens djur som har växt upp kommer att lämna honom när han har älskat med dig!´
Shamhat tog av sig underkläderna,
visade sitt kön och Enkidu låg med henne.
Shamhat lät ursprungsmänniskan njuta av hennes kärlekskonst
och Enkidu fick lust att älska på stäppen.
Sex dagar och sju nätter älskade Enkidu med Shamhat.
När Enkidu var nöjd,
vände han sig till hjorden.
Gasellerna såg Enkidu och flydde.
Enkidu var försvagad, orkade inte springa som förr,
men nu hade han mognat och blivit klokare.”

Gilgamesheposet är den äldsta text vi har som till största delen finns bevarad. Den är runt fyratusen år gammal och skrevs ned på stentavlor i Mesopotamien.

Huvudpersonen Gilgamesh är en mytisk hjältegestallt. En konung som i sin ungdom uträttar en mängd fantastiska bragder, men också far fram hänsynslöst. Han tyranniserar de unga männen, och mot de unga kvinnorna är han etter värre. De får finna sig i att han ska ha sex med dem på bröllopsnatten, före den tillkommande maken. Folket ber förtvivlat gudarna om en balanserande kraft.

Och den kommer, i form av att människan skapas, så som beskrivs i citatet. Ursprungsmänniskan har både manliga drag (kroppsbehåringen) och kvinnliga drag (flätorna). Som i så många skapelsemyter är hanhon ren och oskyldig. Eftersom han inte upptäckt sin sanna mänsklighet, som är kunskapssökande, sexualitet och den vuxna människans erfarenhet, lever han som ett djur. Sexualiteten kommer in och gör honom till svag men också till människa.

Detta känns igen från syndafallet i Bibeln. Islam kan jag betydligt sämre, men jag läste en islamisk informationsbroschyr en gång som hette ”Islams fem pelare”. Den förklarade att en människa som lever rätt och syndfritt kan vara muslim utan trosbekännelsen, då är hon `i islam´och naturligt muslim, precis som alla djur är muslimer. De kan ju inte avvika från den av Gud givna naturens ordning.

När Enkidu på så sätt blivit sant mänsklig inträder han i civilisationen. Gilgamesh får nu en jämlike, en kamrat. Enkidu angriper honom när han försöker gå i säng med en annans brud, och de slåss utanför bröllopet. När Gilgamesh märker att de är jämnstarka lugnar han ner sig och här börjar en stark vänskap. De båda unga livsglada kämparna ger sig ut på äventyr tillsammans. Bland annat kämpar de ner monstret Humbaba, som alla tror är omöjligt att besegra.

Så småningom friar självaste kärleksgudinnan, Ishtar, till Gilgamesh. Det är ganska intressant, för Ishtar är en moderniserad variant av gudinnan Inanna. Inanna är huvudperson i ett ännu tidigare epos, som det dock bara finns ytterst få fragment kvar av. Hon är där en gudinna i en matriarkal värld där sexualiteten är oproblematisk och enkel.

När Gilgamesheposet skrivs ner har en svängning mot ett betydligt mer patriarkalt samhälle påbörjats, och kärleken till kvinnan blivit farlig. Den kan visserligen medföra mognad, men är försvagande. Och när Inanna nu är Ishtar framställs hon som ond. Hon har haft en massa älskare men lekt med dem alla, och lämnat dem försvagade efter sig.

Nu avspisar Gilgamesh bryskt hennes frieri med att påminna henne om detta. Ishtar blir rasande och hämtar himmelstjuren ner på jorden för att den ska hjälpa henne att angripa Gilgamesh. Tjuren blir dock i första hand en fara för människorna runt omkring sig. Den frustar så att marken spricker och folk faller ned i sprickorna, den sparkar omkring sig med sina jättehovar. Men här kommer så klart de båda käcka krigarna, Gilgamesh och Enkidu, folket till undsättning. De sticker ned tjuren och tillrättavisar Ishtar. Ishtar gråter bittert över att hennes plan slått slint tillsammans med stadens prostituerade. Gilgamesh och Enkidu firar glatt och högmodigt sin seger ihop med stadens män.

Men sedan vänder historien. Det är dags för Gilgamesh att lära sig något av livets mörka sidor. I en dröm får Enkidu veta att gudarna beslutat straffa en av de båda kamraterna för tilltaget att döda Humbaba och Himmelstjuren. De tänker döda en av dem, och efter en stunds dividerande gudarna emellan faller valet på Enkidu.

Enkidu blir nu dödligt sjuk. Han vill verkligen inte dö mitt i livet, särskilt inte om han inte får dö i strid, utan som nu tvingas tyna bort i sjuksängen. Han beklagar sig bittert, börjar ömsom förbanna, ömsom hylla de människor som stått honom nära under levnaden. Men gudarnas dom är obeveklig, och Enkidu dör.

Detta lär Gilgamesh något om dödens fruktansvärda faktum. Att man kan förlora dem man älskar mest. Och att samma öde obevekligt väntar en själv.  Han är förtvivlad av sorg. Han skriker ut sorgen, låter resa en staty åt Enkidu, och ställer till en överdådig begravning. Men inget av detta kan ändra dödens obeveklighet.

Detta får Gilgamesh att bege sig ut på sitt sista stora äventyr. Utan rast och nästan utan mat och sömn vandrar han rastlöst vidare fram mot den odödlige Utnapishtim. När han tagit sig över dödens hav når han honom slutligen. Han beskriver sin sorg, sin rädsla för döden och sin önskan att få bli odödlig.

Han lockar ur Utnapishtim hans odödlighets hemlighet. Utnapishtim berättar en historia som på mer än ett sätt liknar historien om Noa i Gamla Testamentet. Gudarna har beslutat att dränka hela mänskligheten i en stor flodvåg, men beslutet är inte enhälligt. Vishetens gud Ea tycker att det är måttlöst, och varnar Utnapishtim. Han beslutar att överleva genom att bygga en båt, och tar också med sig fröer och annat behövligt upp på den.  Han bestryker också båten med jordbeck, något som även Noa senare gör i Bibeln, trots att jordbeck inte förekommer i den israelitiska kulturen. Och precis som senare Noa sänder Upnapishtim upp fåglar efter att floden lagt sig för att kolla om landet blivit beboeligt: först en duva, sen en svala och slutligen en korp. Efter detta beslutar gudarna att ge Utnapishtim odödlighetens gåva.

Utnapishtim försöker övertala Gilgamesh om att han måste acceptera sin dödlighet, att irra runt och söka efter odödlighet förkortar ju bara livet och gör det smärtsammare. Men till sist förbarmar han sig ändå över Gilgamesh och han får en chans att nå odödlighet genom att hämta en magisk växt på botten av den kosmiska oceanen. Men växten snappas bort av, naturligtvis, en orm, och människorna mister sin chans att överleva döden.

Alltså kan man kanske säga att Gilgamesh är världens första utvecklingsroman. Gilagamesh går från ungdomens osårbarhet och styrka vidare genom livet. Han får uppleva den kamratskap som ligger i att vara någons jämlike och kämpa sida vid sida. Men han får också uppleva den oersättliga vännens död. Därmed inser han sin egen dödlighet och tvingas precis som vi andra dödliga acceptera den vare sig han vill eller inte.

Dramat är inte lättläst, eftersom det är skrivet med många upprepningar, och flera verser saknas ur ursprungsdikten. Men för den som orkar är det en sympatisk historia, lätt att identifiera sig med för alla oss dödliga.

Genesis

”Gud sade `Vi ska göra människor som är vår avbild, lika oss. De ska härska över havets fiskar, himlens fåglar,  boskapen, alla vilda djur och alla kräldjur som finns på jorden.´ Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem.” /… / ”Mannen gav namn åt all boskap, alla himlens fåglar och alla vilda djur. Men han fann inte någon som kunde vara honom till hjälp. Då försänkte Herren Gud mannen i dvala, och när han sov tog Gud ett av hans revben och fyllde igen hålet med kött. Av revbenet som han tagit från mannen byggde Herren Gud en kvinna och förde fram henne till mannen.”

Ordet Bibel kommer ursprungligen från ordet Biblos. Det var namnet på en syrisk hamn där det skeppades mycket papyrus. Därför fördes betydelsen över på papyrus och dess användningsområde, bokrullar.  Bibel kom som bekant att betyda Böckerna, alltså den viktigaste boken.

Jag har en gång läst hela Bibeln, men i kursen läste vi Genesis, det vill säga skapelseberättelsen och de allra första berättelserna i första Mosebok. Och Höga Visan. Så det blir dem jag berättar om här. Det är trots allt en enormt omfångsrik bok, så det är lättare att läsa den en bok i taget.

Skapelseberättelsen börjar just så motsägelsefullt som jag visar med citaten ovan. Skapelsen berättas två gånger efter varandra, på olika sätt. Först skapas världen genom guds ord, och människan skapas till de båda könen samtidigt. Sen skapas världen genom att gud använder sina händer, mannen är ensam och kvinnan skapas till hans hjälpreda ur ett revben.

Varför är det så? Jo, Bibeln har givetvis inte kommit till vid ett tillfälle eller av en enda författare. Man räknar idag med fyra författare till Moseböckerna, som har skrivit ner sina berättelser vid helt olika tidpunkter. Jahvisten, Elohisten, Deuteronomisten och slutligen Prästkodex. Senare har en slutredigering skett, där man satt samman de olika författarnas texter till ett helt.

Att Bibeln börjar med Genesis, skapelseberättelsen, är alltså en medveten tanke från en redaktör. Bibeln är ju en propagandistisk skrift med ett tydligt ärende. Gud, Javhe, ska framhävas som den ende guden. Sättet att framhäva hans makt i Gamla Testamentet är att peka på under och mirakler.

Och vilket större underverk skulle en gud kunna ställa till med än att skapa hela världen? Därför startar allting med guds skapelseakt. Idag har detta blivit en sådan dogm, att många religiösa säger i nästan hysterisk ton ”men någon MÅSTE ju ha skapat världen”. Nej, va då måste? Jag fattar inte alls varför ”någon” eller ”något” måste ha funnits före världen.

I Gamla Testamentet är hur som helst skapelsen central. Historien som sådan är till för att gud ska framhävas.  Undren är till för att visa att gud ska man lita på, inte frukta. Guds natur är ändå lite oklar och skiftande genom Moseböckerna, ett resultat av att flera författare skrivit, under helt olika historiska förhållanden.

Efter skapelsen sker så småningom syndafallet. Känt av de flesta. Ormen frestar kvinnan som sedan frestar mannen att äta av den förbjudna frukten. Den frukten är kunskapens frukt, från trädet som ger kunskap om gott och ont. När människorna äter av det blir de sant mänskliga, vuxna. De upptäcker också sin sexualitet, att de är nakna.

Uppenbarligen blir gud mycket hotad av att människorna blivit medvetna om sin sanna natur och därmed anträtt vägen mot att själva bli som gudar. ”Herren Gud sade: `Människan har blivit som en av oss, med kunskap om gott och ont. Nu får hon inte plocka och äta också av livets träd, så att hon lever för alltid.´” För att skapa ett fortsatt ”behov” av gud som herre straffar gud människorna genom att kasta ut dem ur paradiset, införa döden, det hårda kroppsarbetet och födslosmärtorna.

Därefter får vi oss historien om Kain och Abel till livs, det första brodermordet. Det är den första i en lång rad berättelser om av gud utvalda favoriter, som möts av vrede och avund från dem som inte valts ut. Att vara guds utvalda innebär i allmänhet en mängd prövningar och svårigheter, som när Abraham sänds ut att offra sin ene son Isaak, den ende han fått med sin hustru på ålderdomen. En oerhört brutal episod i mina öron.

För oss moderna människor är det Gamla Testamentets gud ofta obegripligt grym, härsklysten, nyckfull och tyrannisk. Det beror på att stora delar av testamentet är skrivet i en tid när gud ännu inte blivit dualistisk. Han var inte god. Inte heller var han ond. Han bara var, en maktfaktor man måste räkna med och böja sig för.

Det var först efter att det judiska folket upplevt kollektiva lidanden, som slaveriet i Egypten och diverse interna stridigheter, som behovet uppkom att göra gud till en faktor som enade genom moraliskhet och strävan att bringa ordning i sin flock. Och först via det senare hellenistiska inflytandet blev han God, så som vi moderna människor är indoktrinerade att se på gott och ont som absoluta.

I verserna 6 till 11 skildras hur människorna på olika sätt retar gud och överträder hans bud och hur han svarar på det med full kraft. I vers 6 heter det mystiskt: ”På den tiden -och även senare- när gudaväsendena låg med människornas döttrar och fick barn med dem, fanns det jättar på jorden. Detta var urtidens hjältar, och deras rykte var stort.” När jag frågade min lärare om detta så sa han att innehållet i versen är omdiskuterat, men de flesta lutar åt att gudaväsenden ska utläsas änglar. Versen handlar om att människodöttrarna överträder av gud givna gränser och beblandar sig med de gudomliga.

Sedan kommer historien om Noa och syndafloden som vi väl känner igen från Gilgamesheposet.  I vers 11 bygger människorna Babels torn, och det tyckte jag verkade jävligt trevligt. En sann anda av fred och gemenskap. Men den gammaltestamentlige guden kände sig givetvis hotad igen. ”Herren sade: `De är ett enda folk och har alla samma språk. Detta är bara början. Nu är ingenting omöjligt för dem, vad de än förutsätter sig. Låt oss stiga ner och skapa förvirring i deras språk, så att inte den ene förstår vad den andre säger.´ Och Herren skingrade dem från denna plats ut över hela jorden, och de slutade bygga på staden. Därför kallas den Babel, ty där skapade Herren språkförbistringen på jorden, och därifrån skingrade han människorna ut över hela jorden.”

Höga visan

”Vad du är skön och ljuvlig,
min älskade, min vällust.
Din växt liknar palmens,
dina bröst är som klasar.
Jag tänker: Jag vill upp i den palmen,
gripa tag i dess krona.
Dina bröst ska vara som druvklasar,
din andedräkt som doften av äpplen,
din mun som det finaste vin,
som flödar över i min
och fuktar läppar och tänder”

Höga visan är en mycket annorlunda biblisk bok, placerad precis efter den mörka och pessimistiska Predikaren med sitt ”inget är nytt under solen”.

De flesta forskare är idag ense om att Höga Visan består av en mängd olika judiska bröllopssånger som satts ihop till en enda text. Sångerna kan vara högstämda, passionerade, komiska, uppsluppna. Men tonen är sensuell och kroppslig. Hela kroppen nämns i detalj, till och med det kvinnliga könsorganet beskrivs i bilder. Däremot saknas gud helt.

Boken kom att bli en del av gamla testamentet genom att den tillskrevs kung Salomo, men de kristna har ofta haft svårt att förhålla sig till den. Till exempel har man diskuterat åldersgränser för att få läsa den och hotat med att man kan få svarta fingrar om man oförsiktigt läser den erotiska Höga Visan.

Det är också lite spännande att i Höga Visan, och bara där, talas i den annars strikt patriarkala Bibeln i matriarkala termer. Om ”hennes moders hus” till exempel. Detta sägs bero på att judarna vid denna tid inte utvecklade någon egen lyrik. Erotisk lyrik tilläts bara vid ett tillfälle, och det var på bröllopsfester. Då lånade man sättet att skriva från grannfolk. Och dessa omgivande folk var betydligt mer matriarkala, och tillbad ofta gudinnor.

Homeros, Illiaden och Odyssén

Tröskeln till Bibeln var liten för mig, jag har läst boken förut och dess mytologi är välbekant. Men det tog emot att sätta igång att läsa Illiaden och Odyssén, berättade helt på vers som de är. Men faktiskt, om man ger dem en chans glömmer man snart att de är på vers och börjar leva sig in i historierna de berättar istället. Särskilt Odyssén är en rolig, sagoaktig, äventyrsberättelse.

”`Älskade hustru. Var inte så djupt i ditt hjärta bedrövad!
Ingen ju ändå mot ödets beslut skall mig störta till Hades,
skickelsen åter har ingen, jag tror, bland människor undgått,
vare sig hög eller låg, som en gång föddes till världen.
Men gå nu tillbaka hem och ägna dig åt dina sysslor,
vävens och sländans bestyr, och befall tjänarinnornas skara
göra sin gärning med flit! För striden har männen att sörja,
främst bland alla dock jag av de män, som i Ilion föddes.”
Sade och upp från marken igen tog strålande Hektor
tagelsvajande hjälmen, och hem gick hans älskade maka,
vände sig ofta dock om och utgöt ymniga tårar.”

Stilen i llliaden är högstämd. Karaktärerna kommer enbart ur de allra högsta samhällsskikten. Bakgrunden är ett fiktivt Trojanskt krig, men rekvisitan kommer från alla möjliga tidsperioder, vilket understryker det sagoaktiga.

Historien handlar om vrede, när huvudpersonerna kränker varandras ära. Vid antiken var ära något ytterst viktigt. Så som vi idag strävar efter att tjäna pengar, strävade den tidens härskarklass och krigare efter att få ära, hedersbetygelser och gåvor till tecken på rang och ära. När denna heder kränktes blev det, som i Illiaden, krig.

Hjältarna i Illiaden porträtteras ganska ensidigt och vi förväntas se upp till dem. Achilles är den grekiske hjälten. Mot honom sätts den trojanske Hektor. Men författaren skriver inte alls på något nationalistiskt vis, Hektor porträteras också han som en ärbar man och stor krigare.

Han kan till och med verka mer tilltalande för en nutida publik. För han verkar mindre fixerad vid sin ära, istället porträtteras han som en familjefar som strider för att hustrun och barnet inte ska förlora sin frihet.

Om Gilgamesheposet handlade om hjältens dödlighet och skräck för denna är Homeros berättelser motsatsen. Krigarna i det Trojanska kriget fruktar sällan döden, de är fatalister eftersom de anser att det ändå är gudarna som i slutänden bestämmer hur det ska gå.

”Då log jag i hjärtat,
att med mitt namn och min dråpliga list jag lyckats dem narra.
Men cyklopen, som stönade djupt och pinades gruvligt,
trevade för sig med handen och lyfte hällen från dörren.
Därpå satte han sig själv i dörren med utbredda armar,
färdig att fånga envar, som med boskapen ville ut sig smyga,
ty så tokig hoppades han att jag skulle vara.
Själv jag begrundade nu vad rådligast vore att göra.
för att, om möjligt, frälsa mig själv och de mina från döden.
Allsköns listiga planer och svek jag välvde i sinnet,
då det ju gällde vårt liv och förgörelsen var oss så nära.”

Odysseus heter huvudpersonen i Odyssén. Han är en betydligt mera personlig hjälte än huvudpersonerna i Illiaden. Till en viss del beror säkert närheten på att Odyssén är skriven i jagform. Men Odysseus själv är mer individualistisk och långt ifrån lika fläckfri. Han är släkt med tjuvar och mera sjöman än krigare.

Han löser problem snarare med list och förslagenhet än genom att springa rakt fram mot fienden. Ibland kunde jag inte låta bli att uppfatta honom som rent feg och barnslig.

Som när han stuckit ut ögat på Cyklopen. Sedan väntar han tills han kommit så långt ut på havet att han inte tror att Cyklopen kan slå tillbaka, och då börjar han skrika okvädningsord och håna Cyklopen för dess förlust. Cyklopen svarar med att kasta ut en bergstopp i havet, så att skeppet glider tillbaka in mot land. Trots besättningens vilda, och kan man tycka rimliga, protester hånar han sedan Cyklopen en gång till och utsätter för andra gången skeppet för effekterna av en utslungad bergstopp.

Men Odysseus svagheter och fel gör honom också mänskligare, och lättare att tycka om. Historien handlar om hans försök att komma hem till det väntande fridfulla hemmet med maka och son. I trots av faror och motgångar när gudarna spelar sitt spel, som tar död på besättningen en efter en, kommer han också hem till slut.

Men oftast uppehålls han, inte minst av kvinnor som håller honom kvar på olika sätt genom den ljuva glömska som närheten till dem erbjuder. Han möter också diverse fantastiska monster.

Till skillnad från Illiaden finns det också en del vanligt folk i Odyssén. Som pigor och lantbrukare. Och dessa är aktivt med i historien och får säga repliker, helt otänkbart i Illiadens slutna krigarvärld.

Vergilius, Eneiden

”Ur omätliga djup en grumlig virvlande bölja
sjuder av svall och värker sin hopade dy till Cocyten.
Över dess hiskeliga vatten betrodd är färjan åt Karon.
Fasa väcker hans blick. Vitlurvigt skägget från hakan
sprider sig över hans bröst. Hans öga gnistrar av lågor.
Knuten på skuldran han bär en mantel, sliten och oskär.
Rodret med senfull arm själv för han och seglen betjänar,
där i sin mörka båt han fraktar förbleknade skuggor,
åldrig redan men livad ännu av manliga krafter.”

Eneiden är ett Homeriskt epos för romarriket. Romarna såg sig som världens härskare och överlägsna i det mesta. Men när det kom till kultur såg de upp till det gamla Grekland, och det romerska stilidealet var att härma det grekiska.

I Eneiden gör Vergilius detta och historien om Eneas följer i stort historien om Odysseus. Men syftet är ett helt annat. Där Homeros skildrat hjältarna på båda sidor opartiskt, är Eneiden inte bara partisk. Själva syftet med detta epos är nationalistiskt. Det är skrivet som ett nationalepos om Italien, och menat att förhärliga kejsaren.

Och som för att visa att man även litterärt kunde överträffa grekerna har Vergilius komponerat sitt epos mycket exakt och genomtänkt. Romarnas förkärlek för exakta formationer slår igenom även i litteraturen. Och jag tycker också att bildspråket känns romerskt på något sätt, det är färgstarka överdådiga bilder. Som äventyrshistoria fungerar Eneiden bra, man ser bilderna målas upp tydligt framför sig, och de stannar i minnet.

Aiskylos, Agamemnon

”Hur kampen än stånde i denna stund –
vad ödet bestämt, det kommer att ske.
Och aldrig med offer av dryck eller rök,
och aldrig med oblodigt helgad skänk
skall dess vredgade vilja bevekas.”

Om de antika eposen var lätta att läsa kan jag tyvärr inte säga det samma om de grekiska tragedierna. Dessa dramer är mycket annorlunda från modern teater, med körer som sjunger intron och agerar som en månghövdad skådespelare i pjäsen.

Men framförallt är de annorlunda för att de inte alls på samma sätt som nutida pjäser bygger på psykologi. De handlar istället om ödet, och hur mäniskornas handlingar beseglar deras öden.

I Agamemnon är karaktärerna enkla och entydiga. Dramatiken består i att under pjäsens gång blottas mer och mer av de onda handlingar (att offra sina egna barn till gudarna, att servera ovännerna deras barn som söndagsstek och så vidare) som utgör släktens onda arv. Aiskylos jobbar med effekter som säkert fungerade på dåtidens publik som en skräckfilm gör idag. Men figurerna känns ganska platta.

Att hustrun hämnas på maken, som kommer hem som segrande konung ur kriget, genom att slå ihäl honom med tre rejäla yxslag. Ja, det känns rimligt begripligt om man betänker att han först haft ihjäl deras gemensamma barn på ett offeraltare för att vinna lycka i kriget, och dessutom kommer hemsläpande med en liten kvinnlig krigsfånge som sexslav. Men oavsett om vi ser hustruns agerande som begripligt eller bara hemskt får vi plötsligt höra ur hennes mun: ”Nu ropar du ut att dådet är mitt. Men vilse du far, om du tror dig se i mig Agamemnons maka! Jag är ättens olycksande som fick i den dödes hustru en hämnande hamn.”

Euripides, Medea

”Det är så här: jag visste inget, plötsligt
föll det över mig, min själ blev krossad,
livets tjusning är förbi och jag vill dö!
För han som var mitt allt, det vet han
mycket väl,
visade sig vara värst bland män – min
man.”

Efter att ha läst Aiskylos, känns det väldigt lättsamt att läsa Euripides. Orsaken är förmodligen att Euripides har ett mer modernt sätt att skriva drama. Betoningen ligger mer på dialog och mindre på formell struktur och långa körstycken.

Och huvudpersonerna, Medea och Jason, är mer välbeskrivna. Det handlar fortfarande inte om någon utveckling av karaktären under pjäsens gång. Däremot är Medea inte lika entydig, inom sig slits hon mellan olika impulser. Det ena är hennes förnufts röst, det andra en rasande hämdlystnad.

Hennes man som hon lämnat allt för, dödat för och gjort sig osams med sin egen familj för, tänker nu gifta sig med en prinsessa. Rasande börjar hon planera att döda såväl prinsessan som kungen, och sina egna två små barn. Pjäsen handlar om det val hon ställer sig själv inför och de blodiga konsekvenser det får när förnuftet till slut underkastar sig raseriets ledband. Kören sjunger upprepade gånger och utan framgång om värdet av sans och måtta.

Både Jason och Medea är retoriker som försöker sälja in motiven för sitt handlande som ädlare än vad det är, pjäsförfattaren låter dem båda plädera väl för sin sak.

Sappho

”Plejaderna sjunkit och månen
gått ned, och midnatt är inne.
Vår mötestimme är liden
men ännu ligger jag ensam.”

Sappho är en ovanlig röst från Antiken. En kvinnlig röst, som talar om kärleken till andra kvinnor. Diktens jag är passionerad men aldrig lycklig. Dikterna handlar om obesvarad kärlek, om längtan efter den svåruppnåeliga, om kärleken som en strid där kampen för att få den åtrådda står i centrum.

Pindaros

”Vid Salamis hämtar jag sångarlön,
attisk tacksamhet; i Sparta prisar
jag slaget som stod vid Kithairons fot,
mediska bågskyttars ofärd.
Vid Himeras virvlar jag höjer den hymn som
Deinomenes söner
förtjänat där med prövad krigaredygd.”

Att som Sappho tala ett så privat språk var ovanligt. Att som Pindaros besjunga händelser betydligt vanligare. Pindaros var även på andra sätt Sapphos motsats. Hon skrev kort och avrundat, och sjöng förmodligen sina dikter för en liten intim publik. Pindaros skrev jättelika körspektakel som uppfördes i många strofer och med en mängd sceniska effekter på de största publika evenemang dåtiden kände: vid de olympiska spelens avslutande. Pindaros besjöng maktens män, krigens och idrottens segrare. Han la in små vädjande böner om framtida fred och ett milt styre.

Efter dessa två grekiska poeter ska jag nu avsluta med två romerska.

Catullus

”Jag ska knulla er jag i mun och arsle,
dig, Aurelius, och din fjolla Furius,
ni som inbillar er att jag är okysk
därför att mina dikter är så fräcka.”

Så börjar en dikt där Catullus söker slå tillbaka mot sina kritiker. Man ska ju inte utgå ifrån att en författare skriver om sig själv i sina dikter eller böcker. Men i Catullus fall var nog dikterna väldigt personliga. Han kallar huvudpersonen i sina dikter för Catullus. Diktens Catullus var liksom verklighetens ohjälpligt förälskad i den nyckfulla Lesbia. Fast i verkligheten hette hon Clodia, Catullus gav henne Lesbia som alias, som en hyllning till sin litterära förebild Sappho.

Clodia var en rik och mäktig kvinna, gift med en likaledes rik, mäktig och därför också farlig man. Catullus var inte hennes enda toyboy. Och trots att Catullus kände sig utnyttjad av Clodia, kunde han inte sluta att komma krypande till henne gång efter gång. Detta är temat för Catullus mest innerliga och lästa dikter. Catullus tillhörde jetsetlivet i dåtidens Rom, idag hade han förmodligen kallats för stekare.

Han tillhörde en skola inom poesin som strävade efter det moderna, enkla och stramt komponerade. Därför beundrade han Sappho, och säkert också för att även hennes dikter ofta handlar om olycklig men passionerad kärlek. Pindaros däremot hade han inte mycket till övers för. Han såg Pindaros diktning som svulstig och pompös.

Horatius

”Den som fann den gyllene medelvägens
hemlighet, går trygg för att lönnligt rädas
fattigdomens skam och är glad att slippa
prakten vid hovet.”

Horatius är mannen bakom uttryck som ”den gyllene medelvägen” och ”carpe diem”.  Hans livsöde var helt annorlunda än de flesta andra skalders vid denna tid, för han gjorde en klassresa av stora mått.

Han var son till en enkel bonde, som dock lyckades slita ihop pengar nog för att sända sonen i skola. Därefter blev Horatius soldat, och deltog i krig utomlands, samtidigt som Rom slets sönder inifrån av stridigheter. När Horatius kom hem fanns faderns ägor inte kvar, och både far och bröder var döda. Men Horatius och en vän som också var diktare lyckades vinna en rik mans välvilja. Horatius blev av honom inkvarterad i ett hus på landet, där han under den sista halvan av sitt liv kunde sitta och se på utsikten, dricka vin och skriva verser.

Horatius dikter är avmätta och småmysiga. Man känner att det är en äldre man som funnit ro som skrivit dem. De predikar måttfullhet, men också att leva i nuet, och njuta av livets små glädjeämnen. Gud finns inte alls i Horatius dikter. Han trodde inte på gud, utan tillhörde en filosofisk skola som ansåg att världen var materiell. Allt bestod av atomer, så man behövde inte känna sig hotad av straff efter döden, allt som skulle hända efter döden var att kroppen upplöstes i enskilda atomer igen.

Hoppas ni funnit något intressant här. I vilket fall lovar jag att snart återkomma med medeltida texter. Och det har jag stora förhoppningar att det ska bli roligt.



TORTYRENS ÅTERKOMST

1 Dec

Av alla böcker jag läst under hösten finns en som står ut speciellt. Tortyrens återkomst, skriven av religionshistorikern Mattias Gardell, utgiven på Leopard förlag. Den har verkligen påverkat mitt tänkande, för jag märker att i både en och annan diskussion jag varit i har jag refererat till saker Gardell berättat om i denna bok. Ändå handlar den egentligen inte om något nytt. Den handlar om allt det där vi redan vet.

Det finns en fullständigt felaktig evolutionistisk historiesyn, som påstår att vi går från ljus till ljus i Historien. Istället finns en, ofta undangömd, kontinuitet av repression och människans utnyttjande av människan. Dick Harisson påpekade detta på ett bra sätt i sitt föredrag, när han visade på att det aldrig har funnits så många slavar i världen som idag ”ändå finns det, från vänster till höger, idag inget parti som har slaveriets avskaffande på sitt program”. Ja, visst är det märkligt egentligen?

I Gardells bok är det tortyren som sätts under lupp. Tortyren som, visar han i boken, aldrig verkligen avskaffades. Varken i Europa eller USA. Idag har den förra USA-regimen, under Bush den yngre, tagit upp ett antal tortyrpraktiker utformade i krig och i sammarbete med auktoritära högerregimer i Sydamerika samt i fruktansvärda experiment på psykiskt sjuka av amerikanska psykiatriforskare. Tortyren har legaliserats och de internationella strålkastarna har medvetet riktats mot tortyrpraktiken.

På detta sätt, menar Gardell, har en rättslig praktik från tiden före upplysningen återupplivats. Fursten befäster sin rätt genom den torterade Fiendens kropp. Vem som är fiende, en taxichaufför såld av prisjägare eller någon som gjort något illegalt, är oväsentligt i sammanhanget. Likaså befästs makten genom ett upprättat undantagstillstånd, den permanenta rättslösheten att du kan få dina tillgångar frysta, gripas, straffas, torteras, hållas inspärrad eller dödas utan att Fursten behöver komma med varken anklagelse, pröva den rättsligt eller döma objektivt. Före upplysningstiden var tortyren, straffet, ett offentligt skådespel, men anklagandet och domen skedde dolt för allmänheten. Efter upplysningen blev rättegången och förundersökningen en detaljstyrd och öppen process inför allmänhetens ögon, istället skedde straffandet dolt bakom fängelsemurar. Nu har vi uppenbarligen gått varvet runt.

I bokens mycket intressanta slutkapitel diskuterar Gardell detta, i samverkan med samhället som panoptikon; en permanent insyn i medborgarens liv uppifrån, rasistiska idéer om ”araben” som USA byggt sin tortyrpraktik på, och det faktum att vi ska korrumperas just genom att vara medvetna om vad som händer utan att kunna göra något. På vägen dit får vi läsa om mycket intressant: Europeisk och Amerikansk tortyrhistoria, de experiment som företogs inom amerikansk mentalvård för att försöka fjärrstyra personer (”det gör ju Sovjet ju”), hur acceptansen för tortyr skiftar mellan yrkesgrupperna, i hur hög grad den nya tortyrpolitiken faktiskt kommer direkt från klicken politiker kring Bush och inte från militären själv, den bizarra ”terrorhotskala” man upprättade i USA där bekännelser om ”hot” från torterade personer sedan kunde ”avvärjas” för de hade ju aldrig varit faktiskta, hur antiterrorlagar över hela världen nu börjat rucka på rättssäkerheten, den ökade användning av privata säkerhetsföretag. Om detta och mycket annat kan man läsa i ögonöppnaren Tortyrens återkomst.

Det är en lättläst men akademisk bok. Vilket betyder att allt i den är baserat på verifierade fakta, framförallt har Gardell baserat sig på dokument ur amerikanska arkiv, där han hittat förvånande mycket fakta trots att mycket ännu är censurerat.

Gardells ärende med boken är inte särskilt radikalt som sådant. Det är att Guantanamo omedelbart bör stängas, och de amerikanska krigsförbrytarna, dvs förra regimen, bör föras till Haag, där deras uppenbara brott mot Genèvekonventionen bör prövas rättsligt och därefter straffas enligt gällande internationell rätt. Gardell påpekar att redan detta kan verka som en orealistisk tanke, om något ett bevis på den legetima status brott mot mänskligheten börjat få.

Här avlutar jag med en gammal goding: bilden när Jaldung tackar sin idol krigsförbrytaren Bush för gott sammarbete under polisarbetet kring EU-toppmötet 2001. Säger en del om den mannens omdöme att det var hans livs stoltaste ögonblick.