Tag Archives: afa

MOTSTÅNDSSEMINARIUM GÖTEBORG

31 Okt

I veckan har jag besökt Göteborg för att tala om den autonoma rörelsens framväxt i Sverige under 90-talet, på det tvärvetenskapliga resistance studies-seminariet.

Ett mörkerår som detta, när nästan sex procent av svenskarna röstat på fascister till riksdagen och betydligt fler varit med och återvalt en allians vars politik är direkt orsak till att sjuka människor tar livet av sig, hur ska man då ställa sig till ett ämne som vänsterradikalitet på 90-talet?

Bitterhet är en av de sämsta känslor jag vet och den bör bekämpas med näbbar och klor. Ändå är det svårt att stå helt och hållet oanfrätt av den för oss som var med på 90-talet och nu ser det återupprepas, mot bakgrund av ett ännu fattigare och svagare civilsamhälle. Fascisternas frammarsch både på gatan och i parlamentet är här igen, nyliberalernas offensiv har inte minskat bara kryddats med lite radikalkonservatism här och där, ja till och med lasermannen verkar vara tillbaka igen i ny skepnad.

För att göra någon reda i det förflutna började jag i alla fall med en liten enkel historisk redogörelse. Först om själva begreppet autonomi, och dess ursprung i Italien på 60- och 70-talen.

Den autonoma rörelsen började i de norditalienska fabrikerna, dit outbildad arbetskraft från syditalien strömmat i stora skaror. Dessa fann sig inte i det hierarkiska systemet, utan krävde likalön för allt arbete, självvald arbetstid och lugnare produktionstempo. De autonoma arbetarna var autonoma inte minst i förhållande till facken, som de upplevde som meningslösa då de inte drev dessa mer radikala krav.

Istället bildade man autonoma grupper ute på arbetsplatserna. Dessa autonoma var mycket kreativa när det gällde att komma på nya utomfackliga kampformer. Ett exempel är hickstrejken, ingen behövde lägga ner arbetet, det bara tog en paus på en plats i taget, och när förmannen kom springande dit hade strejken redan flyttat till en helt annan punkt i lokalen.

Militansen var hög, man återanställde till exempel sparkade arbetskamrater genom att som kollektiv gå upp till chefen, med stöd av en grupp som kallade sig ”de röda sjalarna” som spöade omedgörliga arbetsköpare. Som arbetskollektiv började man också ta egna beslut om raster, tempo och arbetsdagens början och slut.

Samtidigt växte studentradikaliteten i landet i takt med att konjunkturen fick allt fler unga att söka sig till universiteten. Studentrörelsen krävde att universitetsstudier gjordes tillgängliga också för de som inte hade råd att bekosta studierna ur egen kassa, och även att fabriksarbetare skulle få ett par timmars studier på betald arbetstid varje vecka. Fabriksarbetarstudierna drevs faktiskt igenom och det blev en viktig kontaktyta mellan de arbetarautonoma och studentrörelsen samt även ungdomsrörelsen i stort.

Snart var det autonoma projektet på agendan även utanför arbetslivet, i det autonoma kallar för den sociala fabriken.

Hela stadsdelar kunde gå samman och reducera sina kostnader genom att sätta tak för elpriset, bussbiljetterna och andra räkningar. När 10 000 eller i något fall 15 000 hushåll gick samman och helt enkelt inte betalade mer än sitt självvalda tak så kunde de faktiskt driva igenom dessa sänkningar av avgiftstrycket. Intressant att fundera på den moderna reformen att varje individ ska välja sin egen elleverantör utifrån denna historiska erfarenhet, inte sant?

Andra autonoma aktiviteter i den sociala fabriken kunde vara till exempel ockuperade hus, eller självstyrda centra för kvinnohälsa. Det italienska exemplet är både spännande, lärorikt och imponerande.

Inte mycket av dess praxis fanns kvar när den autonoma rörelsen kom till Sverige eller Norden. Men dess kungstanke, den om kollektivet som sätter sin egen autonoma agenda efter egna behov och intressen, den följde med. Trots all felriktad moralism och alla problem med den så kallade rörelsen på nittiotalet, kan man hela tiden hitta denna kungstanke nånstans under ytan.

Jag gjorde en kanske lite djärv jämförelse, som jag ändå helt står för, med Margaret Thatchers syn på samhället: ”And, you know, there is no such thing as society. There are individual men and women, and there are families. And no government can do anything except through people, and people must look to themselves first. It’s our duty to look after ourselves and then, also to look after our neighbour.”

Thatchers politik var ett frontalangrepp på det gemensamma, hon sökte krossa fackföreningarna och ville göra folket till enbart ett gäng ensamma och därmed svaga individer. Men ur autonom synvinkel har hon faktiskt rätt, there is no such thing as society! Skillnaden är ju att autonoma är ointresserade av individen och individuellt agerande, det är genom att formera kollektiv som man tar hand om de egna och sina grannar, eller arbetskamrater och så vidare. Inom eller utom facket, utanför staten, utanför partierna, oavhängigt och med en egen agenda.

Med ett marxistiskt språk skulle man kunna säga att Thatcher och de atuonoma är uttryck för en dialektik, två sidor av samma mynt. Och myntet är tidsandan, att sidorna blir så olika beror på att de uttrycker motsatta klassintressen.

Vi gick igenom lite om vad som hände på 90-talet. Sovjetunionens kollapps som ledde till vänsterreformismens fall, nyliberalernas frontalattack och den radikala vänsterns nyorientering där man äntligen kunde släppa ett sedan länge dödfött projekt och söka kommunismens rötter. Vilket förklarar framgångarna för anarkister, syndikalister, rådskommunister, autonoma kommunister och så vidare. Den sociala kompromissens sammanbrott blev synligt i den nya radikala vänstern, liksom i den nya radikala högern.

I övrigt hade vi en snabb genomgång av olika organisationer på nittiotalet, deras rötter och tänkande. Vi pratade om BZ-rörelsen, om SUF, Folkmakt, TAZ i form av Reclaim (d.v.s. temporära autonoma zoner), Revolutionära Fronten, Stockholms Autonoma Marxister, Kämpa Tillsammans och om den fackliga reorganiseringen av SAC. AFA glömde jag av, men det gjorde inte så mycket.

Efter denna genomgång, som jag tyvärr inte har tid och möjlighet att återge här, så släpptes debatten fri. Som vanligt blev det väldigt intressanta frågor som kom upp. Inte minst i ljuset av det jag nämnde i början, SDs framgångar. Vi pratade om strategi, hur man skulle kunna göra för att fungera som ett trovärdigt vänsteralternativ, varför det finns så få sådana idag.

Jag hade gärna följt med på eftersittningen på Gyllene Prag, för detta är frågor jag tänker mycket på och tycker är väldigt viktiga. Men jag hade en liten femmånaders bebis som väntade på mig, så jag fick åka vidare direkt.

Nu vill jag passa på att tacka den trevliga arrangören, och alla ni som dök upp och lyssnade och ni som bidrog till den gemensamma diskussionen.

Jag avslutar med några olika boktips, böcker jag också hade med till föredraget, för den som vill läsa mer om något i anslutning till detta stora och omfattande ämne.

No retreat. The secret war between Britan’s anti-fascists and the far right. Dave Hann och Steve Tilzey.

Arbetarråd och ekonomin i ett självförvaltat samhälle. Cornelius Castoriadis.

Deltagänget. Salka Sandén.

Det stundande upproret. Den osynliga kommittén.

Fackliga fribrytare. Episoder från hundra år av svensk syndikalism 1903-2003. Ingemar Sjöö.

Att läsa Kapitalet politiskt. Harry Cleaver.

Ekot från Amalthea. En bok om gränslös konkurrens, våld och 2000-talets nya strider. Red. Petter Larsson.

Tillsammans. Gemenskap och klasskamp på samhällsfabrikens golv. Kämpa tillsammans

On fire. The battle of Genoa and the anti-capitalist movement. Red. On Off Press.

Unfinished business… the politics of Class War. The Class War federation.

Storming Heaven. Class composition and struggle in Italian Autonomist Marxism. Steve Wright.

Tips från Konfliktportalen: 1915 har läst och fått Palmepsykos, Martin på Dagens Konflikt konstaterar att En koalition är inte en rörelse, Mycket bra inlägg på Dom ljuger Det goda Sverige? Det finns inget Sverige!

Övriga tips: Intressant ny bok Riot Grrl, part 3: Sara Marcus intewiev, Mattias Gardell om den moderna svensk häxjakten, Jona Elings föreslår Uppror på recept, sanningen om kaoset i tunnelbanan som vanligt på Emteärrhora

RAPPORT FRÅN MOTSTÅNDETS LUND

30 Nov

Jag ankom till ett lätt regnigt men annars höstklart Lund tidigt i lördags morse. En av de första synerna man möttes av var ett fönster där stan marknadsför sig. ”Lund kulturstad, studentstad, innovationernas stad” stod det. Och det är lätt att se både de gamla byggnaderna, Universitetets många fakulteter, hus där det stod ”innovation si och så” på fasaderna, den mäktiga Domkyrkan och så vidare.

Därför var det lite kul när programmet på India Däck drog igång på kvällen. För den första programpunkten var just en rundvandring i Lund, ledd av lundaorganisationen Första Linjen. ”Vi vill med detta” sa en av de många berättarna under turen ”visa en annan sida av staden än de offentliga slagordens Lund, vi vill visa på Motståndets Lund.” Och motståndets Lund är lika levande som kulturens eller studenternas, det handlar förstås bara om vad man väljer att lyfta fram och inte. Av den anledningen anordnade Första Linjen sin vandring, för att mentalt förknippa olika platser med deras radikala historia. Vissa av gatorna vi var på blev också omdöpta, och fick nya gatuskyltar.

Det var en spännande och omväxlande guidening. Bland det jag kommer ihåg var en lite mer udda historia om hur Blekingegadeligan (som man kan läsa om i en bok som kom ut nyligen, jag har inte läst den men de som har säger att den är spännande och underhållande läsning) suttit i ett träd som pekades ut för oss och spanat på familjen Rausing, därför att de hade planer på att kidnappa sonen Rausing. Den gatan döptes om till Blekingegatan.

Vi kikade på var föregångaren till India Däck, Wapiti, låg på 90-talet.

Staffan Jacobsson, författare till flera trevliga böcker om såväl anarkism som graffiti, berättade underhållande om husockupationsrörelsen i staden på 70-talet, utanför ett hus som ockuperades 1969 och användes som Allaktivitetshus. Man hade satt sig till passivt motstånd mot avhysningen på olika sätt. Bland annat var det en grupp som klädde av sig nakna eftersom de räknade med att polisen inte skulle kunna bära ut dem på gatan i det skicket p.g.a. tidens idéer om osedlighet. Det kunde polisen inte heller. Istället tog de sig för att rulla in var och en av de nakna ockupanterna i ett tjockt lager mattor för att lyfta ut dem som en slags levande kåldolmar. Läs gärna också Staffans bok Dialog om frihet om den tidens anarkistiska rörelse i Lund, som hade sin bas bland studenter. Boken är lättläst, innehållsrik och präglas av en stor och smittande livsglädje.

Utanför Universitetets pampiga huvudbyggnad Athen, med gripar på taket, fick vi oss till livs en betydligt äldre historia, den om de mest omfattande kravallerna i Lund någonsin. Det var år 1898 som några studenter under en punchkväll började ondgöra sig över att arbetarna tog sig ton, och i synnerhet att det pågick en strejk på Svedala sockerbruk. Man började svamla om arbetsvillighet och arbetets frihet, den tidens högeromskrivningar för strejkbryteri. Det slutade med att studenterna beslutade att ingripa i konflikten som frivilliga strejkbrytare. I två dagar arbetade de på sockerbruket, och avslutade dagarna med att gå i ett melodramatisk triumftåg till brukspatronen och därefter i samlad trupp tillbaka till universitetet. Dagen därpå gick det inte som de planerat, istället fick de löpa gatlopp då ett 1000-tal uppretade arbetare anlänt till stan för att visa vad de ansåg om svartfötter. Tumult och även en viss stenkastning utbröt. Studenterna retirerade till Athen och en prokansler (om jag nu uppfattade titeln rätt) kom ut på trappan för att försöka ”tala” de uppretade arbetarna ”till rätta”. Då blev det kravaller på allvar, alla fönstren på byggnadens nedervåning slogs sönder och folkmassan försökte ta sig in i huset. Dagen därpå hade strejkbryteriet upphört och antalet arga protesterande arbetare på Lunds gator hade stigit till mellan 2-3000 personer. Husarerna fick sättas in för att stävja oroligheterna.

Allra flest stationer längst turen handlade om datumet 30e november och den legendariska antifascistiska historien kring detta datum. Det är med stor rätt som Lundaborna är stolta över denna historia där man med olika medel har lyckats  hålla stan fri från fascistiska propagandashower under modern tid. Sist nazisterna gjorde ett försök var förra året, men det var självklart dömt att misslyckas.

Flera stopp på vandringen handlade förstås också om den moderna husockupationsrörelsen i Lund, bland annat berättades om bakgrunden till den lyckade Ockupationsfestivalen i staden, och om huset Smultronstället och den sorg och vrede över rivningen som ledde till att man höll en Politikerföraktvecka. Den sorg man känner över ett stormat hus är svår att föreställa sig för den som aldrig varit husockupant, men är väl så verklig som för vem som helst som kastats ut ur sitt hem.

På kvällen var det dags för nattcafé med 90-talstema på India Däck, där jag stod på programmet. Därefter drog de som ville vidare till Smålands Nation för Klubb Poll Tax Riot. På nattcaféet hade man musikaliskt 90-talstema, i ärlighetens namn ganska anskrämligt, för det var baserat på samtliga Tracks-ettor under årtiondet. Funkade säkert bra som nostalgitema för en yngre generation, men det var inte precis den musik en annan lyssnade på under 90-talet.

Själv började jag med att, inspirerad av den roliga stadsvandringen, dra några sanna rövarhistorier från årtiondet. Att de tre berättelserna alla på något sätt handlade om antifascistisk gatupolitik är kanske inte så förvånande, detta var ett dominerande tema under årtiondet. Jag berättade om det folkligt festliga ingripandet mot SDs valturné i Växjö 94, och den betydligt mer hemliga och elitistiska blockaden mot SD på Götgatsbacken 93 som var ytterst välplanerad men också misslyckades på grund av att för få fått information om vad som skulle ske, samt om en händelse i Göteborg där vi framgångsrikt provocerade och drev med Ny Demokrati genom att hålla med dem och ha med skyltar där det stod ”Det är jag som är den verkliga ledaren för Ny Demokrati” – inte mindre än tre personer inom partiet gjorde nämligen vid det tillfället anspråk på partiledartiteln.

Efter en liten paus kunde de som så ville vara med på en lite mer seriös del av programmet där vi tillsammans diskuterade nu, då och framtid. Många frågor, inte minst strategiska kom under diskussion. Det var glädjande att se folk från många olika åldersgrupper samlas till diskussion, och ännu större var bredden när det gällde organisatorisk tillhörighet. På festivalen träffade jag folk från AFA, Första Linjen, SUF, Virvelvinden, RF, Förbundet Allt åt Alla, ockupanter från Smultronstället och ockupanter från Romano Trajo. Säkert var även många andra organisationer representerade också, så det är ingen överdrift att säga att det var bredd på både erfarenheterna och det politiska kunnandet därinne.

Vi pratade om allt möjligt från varför BZ-rörelsen dött och varför den nu återuppstått från det döda, om antifascism och om SD: vad är egentligen en vettig strategi mot SD idag och vad har vänstern misslyckats med som gjort att de kunnat vinna mark, hur har strategierna ändrats och breddats på 00-talet i jämförelse med 90-talet, vilka frågor har klivit fram under 00-talet och vad tror vi är vettigt politiskt att ägna 10-talet åt?

Det blev en riktigt intressant och mångsidig strategidebatt. Först och främst tycker jag vi kom fram till att det faktiskt var sämre förr. Och det hade väl varit skam om vi kommit fram till något annat. 00-talets rörelse är bredare, mer integrerad i vardagslivet runt omkring sig och mer fokuserad på sociala frågor som bostad, arbete och allmänningar.  Man klarar av att kommunicera med omgivningen på ett sätt som vi inte gjorde, utan att för den skull tappa bort sin egen agenda. Man klarar av att spela ner konflikter till den nivå där man själv kan hantera dem, och välja på vilket sätt man vill vara militant, våld är inte alltid den lämpliga vägen. Visst finns det många problem med dagens rörelse också, som vi inte berörde därför att det är roligare och ger bättre utdelning att vara lite visionär och framåtsyftande än att älta begångna misstag i evighet.

Om tankarna på India Däck var representativa för den radikala vänstern i Sverige i stort, så tror jag att vi kan se fram emot ett vettigt motstånd under 10-talet. För tankarna om vad man vill åstadkomma framöver handlade om mer spridande av motståndspraktiker som kollektivt sänkande av priser (det som av i sjuttiotalets Italien kallades självreduktion d.v.s. att gå samman och sätta kollektiva tak för räkningar o.s.v.), praktiker för motstånd och övertagande av kontroll på arbetsplatserna, sociala strider om bostäder, allmänningar, utrymme och resurser. Att stärka egenmakten och bidra till en självständig kamp i det lilla överallt, som underminerar såväl ekonomiska som politiska eliters möjlighet att enväldigt styra utvecklingen. Också jag tycker att detta är helt rätt målsättningar, och jag är övertygad om att de småskaliga experiment som vår rörelse hållit på med sedan mitten av nittiotalet och framåt så småningom kommer att betala sig i form av allt större genomslag och framgångar. Precis som 90-talets övningar i gatustrid kulminerade i motståndssommaren 2001 över hela världen, så kommer 00-talets övningar i vardagsmilitans att kunna kulminera i framtiden. Och till skillnad från gatan som ändå är en arena som i mycket liknar den mediala arenan, så handlar ju kamper i vardagen inte om kulturkamp och hegemoni, utan har en direkt och omedelbar potential att förändra.

På söndagen hann jag till min glädje lyssna på ett föredrag om Miljonprogrammet innan det var dags för mig att springa iväg till tåget. Det hölls på Smålands Nation.

Här tänkte jag passa på att berätta något kort om Smålands och om nationsväsendet i Lund. För det verkar mycket exotiskt för de flesta av oss, även för mig som ju själv nu studerar vid Stockholms Universitet. Nationerna har mycket gamla anor, precis som Lunds Universitet självt. Förr skrevs studenterna in i den nation som motsvarade det landskap studenten kom ifrån. Det var förstås mycket exklusivt att studera och få hade den möjligheten. Nationerna sörjde på många sätt för studenternas sociala väl och ve, och de finns än i dag kvar även om det egentligen är ämnesföreningarna som gäller nuförtiden. De olika nationerna har olika profil. Malmös och Lunds nationer anses mest borgerliga, fast Lunds nation är det på ett lite diskretare sätt.

En lustighet som berättades i Första Linjens guidening var vilka hus som fått extra polisbeskydd under Ockupationsfestivalen. Alltså inte vilka hus som verkligen utsattes för ockupationsförsök utan vilka hus polisen trott var objekt. Ett stort skratt mötte informationen om extra bevakning av Domkyrkan, jo det hade varit nåt förstås! Även Malmö Nation fick extra bevakning och medlemmarna informerades om att de skulle ”undvika att klä sig för bratigt.”

Smålands har däremot sedan 1972 varit en uttalat socialistisk nation. Detta efter ett formellt mötesbeslut samma år. Nationen har en del pengar att röra sig med, inte minst tack vare gamla donationer och fonder från den tid då det ganska religiöst färgade Småland sände sina prästsöner till Lund för att studera teologi.

Föredraget om Miljonprogrammet var väldigt intressant. Det handlade om tankarna bakom dessa program, hur man genom deras utformning aktivt försökte isolera arbetarklassen från social gemenskap, isolera i kärnfamiljer, rationalisera kvinnoarbetet och allmänt ”civilisera” och passivisera de ”farliga klasserna”. Men också om hur just dessa områden idag ändå har kunnat bli arena för upplopp och föremål för samhällets skräck för revolter underifrån. Jag ska inte skriva mer i detalj om föredraget utan istället flagga för att texten som det är baserat på kommer att dyka upp inom kort på bloggen Kim Müller. Så håll utkik, det är det värt!

Därefter skulle Malmös avdelning av Förbundet Allt åt Alla visa en kort film om det safari till Malmös problemområden (Fridhem, Limhamn med flera rikemansgetton) som de gjort. En kort film på runt tio minuter som jag ändå inte hann se. Men jag blev inte så besviken för det, för den lär snart dyka upp på Youtube eller liknande kanal. Mer att hålla utkik efter alltså!

Slutligen vill jag tacka arrangörerna av Socialistiska Dagar, alla trevliga, engagerade och kunniga människor jag träffade, och inte minst min mycket trevliga värdinna och de andra på kollektivet där jag fick sova. Samma natt som det tråkiga beskedet om razzian mot Utkanten kom. Ett scenario som vi nog tyvärr ska räkna med kan upprepas på fler platser, då det snart är toppmöte i Köpenhamn, och det är vid detta laget en beprövad polistaktik att slå sönder så mycket infrastruktur och lokaler som möjligt för vänstern innan och under dessa möten. I alla fall var det som alltid väldigt kul och inspirerande att besöka Motståndets Lund.

Tips från Konfliktportalen: Andre Doria kräver Ge tillbaka Utkantens datorer!, Kvinnor berättar om bostadskamp i Del 3 – Studiebesök,  Dom Ljuger skriver Om hur den lilla fan rörde om i grytan, Kim Müller publicerar ett Pressmeddelande från Utkanten angående razzian, Anders Svensson konstaterar att det blivit Allt orättvisare och ojämlikare i skolan

Övriga tips: Utkantens pressmeddelande + info om verksamheten från dem själva, Framåt! har intervjuat gruppen Kämpa Tillsammans som är aktuella med en bok om arbetsplatskamp och kapitalismen, Skumrask skriver om Spotifysamhället 2, Ledighetskommittén överklagar socialens beslut i Turistens överklagan, Copyriot uppmärksammar också vad som hänt på Utkanten och anser att Polisens rätt att hålla datorer i beslag måste regleras, Tidningen Anti har tema ungjävlar

RAPPORT FRÅN VÅLD OCH STOLTHET

31 Maj

I strålande sol och, det ska väl erkännas, med en vag baksmälla ankom jag till Uppsala i morse. Jag var där för att sitta i panelen Våld och Stolthet på Uppsala Pride, som hölls med Stonewallkravallernas 40-årsminne i åtanke. Eftersom jag aldrig suttit i en debattpanel förut kände jag mig både förväntansfull och nervös inför det okända.

Uppsala Pride är en ung festival som på många sätt är annorlunda än Stockholm Pride. På Uppsala Pride finns ingen parad, istället fyra dagars fullspäckat program: debatter, föredrag, workshops och olika kulturinslag. Till skillnad från Stockholm Pride är inträdet till festivalen satt med tanke på att alla ska ha råd att gå.

Våld och Stolthet diskuterades i Östgöta Nations stora festsal. Kristallkronor i taket och oljemålade fat-cats från forna dagar som glodde på oss genom sneda guldramar. Ett engagerat gäng hade trotsat både söndagssängens och högsommarsolens lockelser för att komma och ta del i denna högintressanta våldsdebatt.

Vår moderator var Finn Hellman från Funktionshindrade hbt-personer. Panelen bestod av fyra personer mig inräknad. Sara från Fria Feminister Stockholm, en anarkistisk och anti-fascistisk grupp med enbart kvinnliga medlemmar. Christoph Fielder som tillsammans med Elin Sandström Lundh skrivit boken Vi är misfits! utgiven på Normal förlag. Och Jonas Göthner en eldsjäl bakom Uppsala Pride som också startat upp vår panel eftersom han hade många frågor och funderingar kring ämnet.

Jag kommer här inte att sammanfatta hela debatten, det var den för omfattande för. Men ett viktigt ämne var Stockholm Pride. Den icke-vålds policy de antog 2008 i det uttalade syftet att kunna utesluta AFA lästes upp och skärskådades av både panelen och publiken. Här kan också ni läsa den:

”Stockholm Prides icke-våldspolicy

Antagen 25 maj 2008

Föreningen Stockholm Pride tar avstånd från människoförakt och våld. Denna policy syftar till att klargöra hur Stockholm Pride tar avstånd från användandet av våld och hot om våld och i stället verkar för dess motsats – respekt för människors lika värde, demokrati och fred.

Stockholm Pride vilar på en icke-våldsgrund, vilket ska genomsyra alla verksamheter och samarbeten.

För att våld inte ska förekomma ska Stockholm Pride ha ett väl utvecklat säkerhetsarbete integrerat i föreningens verksamhet och festivalens alla delar.

Personer, grupper eller sammanslutningar som uttalat använder sig av fysiskt våld eller hot om våld är inte välkomna till festivalen.

Arbetet med att minska riskerna för våld är något Stockholm Pride bär med sig i mötet med andra pridefestivaler, nationellt såväl som internationellt.”

En märklig text på så många sätt. Sen när har polisen, militären och migrationsverket blivit icke-våldsorganisationer? Polisens och militärens verksamhet går ju ut på att utgöra ett hot om våld, som också infrias regelbundet. Om Stockholm Pride skulle ha följt sin egen policy hade de varit tvungna att utesluta dessa organisationer. Det säkerhetsarbete de nämner i texten hade de fått sköta helt utan polisen och dessutom med icke-våld som enda möjliga svar vid attacker.

Policyn kritiserades också för att det är mycket begärt av de som går i paraden att stå för icke-våld när de själva är en målgrupp för hot, våld och aggression (vilket skrämmande många av deltagarna i dagens debatt kunde vittna om). Dessutom vill Stockholm Pride i sista meningen sprida denna policy internationellt samtidigt som många Prideparader i andra länder utsätts för öppen repression och man till och med kan arresteras för att gå i dem.

Många uttryckte sitt obehag över den polisiära och militära närvaron vid Pride. Å ena sidan är det bra att enskilda poliser vågar vara stolta och stå upp för vem de är i den så fascistoida polismiljön.  Å andra sidan blir deras block också ett propagandainlägg för statens våldsapparat. När deltagarna tillåts uppifrån att gå i sina arbetsuniformer ger det goodwill åt myndigheten.

Ännu mer provocerande framstår företag som inte är där för att uttrycka stolthet utan enbart för att få exponera sitt varumärke på en bra reklamplats. Och den hastigt påkomna icke-våldspolicyn kom till just för att dessa sponsorer dragit öronen åt sig och inte ville exponera sitt varumärke i närvaro av AFA. Så tillåts alltså företag som bara närvarar vid paraden i eget vinstsyfte få påverka vilka som ska få demonstrera. Hur långt kan en sådan utveckling gå? Är det vänsterblocket i stort som är näst på tur att ifrågasättas? För klasskamp och kritik av kapitalismen är inte heller en annonsplats.

Det rådde en rörande enighet om att naiviteten inför ekonomiska och statliga maktorgan gått alldeles för långt.

Andra saker som diskuterades var gränserna för såväl pacifism som våldsanvändande. Hur man egentligen ska definiera våld. Självförsvar och behovet av att stödja och skydda varandra också fysiskt. Samhällsklimatet där en stor folkmassa hellre står och ser på och möjligen ringer polisen än ingriper när de ser någon bli misshandlad, och den onda cirkel av rädsla som skapar ett allt starkare polis- och övervakningssamhälle. Antifascistisk praktik och för- och nackdelar med den. Tryggheten för homosexuella och andra som påtagligt ökar i ett område om man ser till att stänga nasselokalen, kontra risken för en våldsspiral. Vikten av ökad självaktivitet och kollektivt ansvarstagande för den gemensamma tryggheten. Det vådliga i att göra sig beroende av en statlig våldsapparat i tider där toleransen fortfarande är ganska ytlig och där tidsandan kan svänga om, och med den attityden uppifrån. Om man ska anmäla hatbrott till polisen, saker som talar för och emot och om det finns någon rimlig annan strategi. Är inte hela fängelsesystemet en våldsapparat som bör ifrågasättas? Hur man ska se på direkt aktion. Hur man går från defensivt sökande efter att bli accepterad till ett offensivt hävdande av sin rätt och sina behov. Hur man ska tänka när man vill attackera de värderingar som t.ex. kristdemokraterna för fram. Hur man tänker nytt och kreativt när man gör motstånd eller försvarar sig. Anonymitet kontra öppenhet i motstånds- och försvarshandlingar.

Ja, dessa och ännu fler aktuella och viktiga frågor togs upp under den en och en halv timme långa debatten. Jag kände mig ovanligt nöjd efteråt. När jag funderade på varför insåg jag att detta nog är den första våldsdebatt jag varit på (och jag har, oftast ofrivilligt, hamnat i många sådana genom livet) som inte fastnat i en meningslös polarisering i våld vs icke-våld. Både ett meningslöst sökande efter konfrontation av macho-skäl med ett minimum av politisk analys i botten, och en naiv pacifism baserad på kravet att alla ska acceptera att få stryk för ”det högre goda” eller att våldets utförande överlåts på polisen, förkastades. Istället söktes efter genuina lösningar på behovet av en rimlig trygghet och säkerhet.

Som jag uppfattade det berodde denna realism och insiktsfullhet på det höga pris många hbt-personer tvingas betala bara för att de hävdar sin rätt att vara de de är. Många delade med sig av erfarenheter som att ha blivit misshandlad av nazister, bemötts kränkande och sexistiskt av vakter och polis och även statligt våld berördes: till exempel den nya utredning som föreslår att den som genomgår ett könsbyte måste acceptera att bli kastrerad. Men samtidigt delade folk också med sig av positiva erfarenheter av hur de organiserat sig och kunnat ta itu med olika problem.

Slutligen vill jag tacka så mycket för att jag fick vara med i detta samtal som var tankeväckande och som jag hoppas fortsätter i andra medium och sammanhang. Det är en grundläggande och nödvändig debatt.

ps. Appropå rätten till vår egen sexualitet och våra egna kroppar kom idag också den bedrövliga nyheten att en abortläkare i USA blivit mördad för att han gjort sitt jobb. Ett vidrigt dåd som visar på hur illa det kan gå om människofientliga uppfattningar och ideologier får spridas oemotsagda.

Tips från Konfliktportalen: Andrea Doria har läst boken Blekingegadeligan och kommenterar under rubriken Holger Jensen Superstar, 1a maj i Göteborg kommenteras i Autonoma Kärnan Firar Första Maj, Björnbrum tipsar om en blogg och diskuterar vänsterns visionslöshet i Politisk Filosofi -intressant blogg, Cappuccinosocialisten diskuterar kulturpolitik utbildning och bildning under rubriken Som en liten glimt av hur det borde vara, Dom ljuger berättar om striden som arbetarna på Lagena just nu tar, Forever United tar upp hur arbetsköparna utnyttjar krisen i Nu ska alla få osäkra anställningar, Kim Muller inleder en historisk serie med att publicera 1930-talets Röda Frontförbundets faned, Kvinnopolitiskt Forum skriver om vad de flestra mödrar önskar på mors dag – och varför, Kvinnor läser sin gammelmorfars litterära manuskript om livet som skogsarbetare och statare och annan arbetarlitteratur från förr och jämför med idag, Redundans kommenterar debatten om flyktingförvaret i Kållered under rubriken Gränslandet och det politiska, Även Vardagspussel tar upp Lagenaarbetarnas kamp.

LÄRORIK LÖRDAG

12 Jan

Det har varit en fullmatad lördag i Stockholm, med flera positiva händelser samtidigt.

På Akademibokhandeln talade Mattias Gardell om sin bok Tortyrens återkomst. Jag kunde inte närvara men utgår från att det var intressant. Boken är högaktuell och handlar om USAs nya öppna och aggressiva tortyrpolitik och hur den har påverkat utvecklingen i världen. Jag kan bara upprepa vad jag sagt här tidigare på bloggen: läs den. Även den som tror sig kunna mycket om detta ämne får en mer heltäckande, och skrämmande, bild av ett av de viktigaste skeendena i samtiden.

Vid samma tidpunkt som Gardells startade en demonstration till stöd för palestinierna i Gaza och mot Israels förfärliga massakrerande av befolkningen där. I tidningarna uppgavs 8000 personer ha deltagit i den. Och tidningarna använder polisens siffror som enligt min erfarenhet så gott som alltid är för lågt satta. Min gissning utifrån den uppgiften är uppemot 9000 personer. I vilket fall som helst en väldigt hög siffra när det gäller demonstrationer i huvudstaden. Det visar att det som händer Gazaborna inte sker i tysthet.

Det är ett hån att som tidningarna gör kalla det hela ett krig. Ett krig utkämpas mellan nationer eller åtminstone någorlunda jämbördiga parter. Det som sker i Gaza är massakrer på en försvarslös civilbefolkning instängd bakom en fängelsemur. Fanatiska sionister framhärdar i att kalla det en ”skyddsmur”.

Israel är ett projekt från början dömt, den sista europeiska kolonin. För de tidiga sionisterna var det koloniala övertagandet av ett land, ett ”hemland åt judarna” i sig ett mål. Att det skulle vara just Palestina var då inte så viktigt, flera förslag fanns, Uganda bland annat. När Israel etablerades var tiden för kolonialism av denna öppna typ egentligen över (även om vi idag ser tendenser att göra något delvis liknande, som Irakinvasionen).

Staten Israel byggdes ideologiskt på en rasistisk teori, praktiskt på en fördrivning av ett folk. De spillror av det palestinska folket som blev kvar inom staten Israels eller de ockuperade områdenas gränser underkastades en apartheidlagstiftning. Till exempel kan palestinier som flytt från sitt eget land inte återvända. Vilken jude som helst i världen kan däremot ”återvända” till ett ”hemland” de eller deras släkt kanske aldrig ens varit i.

Det finns många myter om sionismen, sanningen är som så ofta både enklare och krassare. Sionismen är inte någon mystisk konspiratorisk plan som på något vis har orsakat världens tillstånd. Den är inte heller en oförarglig idé som inte får ifrågasättas för då är man ond. Det är en ideologi bland andra. Och den ideologin är i grunden rasistisk. Den bygger på idén om kolonialism som något positivt som ”bringar civilisation” till förment ”ociviliserade” områden. Och på idén att judarna skulle vara ett folk som inte kan leva bland andra folk eller religiösa grupper. En idé man delar med en annan ideologi, nämligen nationalsocialismen.

På grund av hela den problematik grundandet av staten Israel har skapat, har rasismen mot palestinierna tagit sig groteska proportioner. Det finns faktiskt folk som på allvar hävdar att man inte kan prata om palestiniers problem eftersom ”det finns inget palestinskt folk”. Den logik som hela detta rasistiska projekt följer är den mot fördrivning och förintelse. Palestinierna ska bort. Palestinska liv är betydelselösa. Israels millitärmakt hävdar sin ”rätt” att bete sig hur som helst utan att behöva redovisa det för omvärlden, massakrera civila och bryta mot alla konventioner som finns om mänskliga rättigheter och krigslagar.

Det mest beklämmande är att höra kören av liberaler som försöker försvara detta beteende och till och med brännmärka dem som kritiserar det. Vänstern skälls för ”antisemitisk” för att den protesterar mot Israels apartheidsystem, fördrivningar, ”skyddsmur”, massakrer och den rasistiska ideologi som motiverar allt detta. Den kritiken lär historien kasta tillbaka på dem som fäller den. Lika lite populära lär de som idag försvarar Israel bli i historiens ljus, som de som tidigare försvarat den tyska nationalsocialismen eller apartheid i Sydafrika.

Det verkar för mig mer antisemitiskt att försvara Israel än att kritisera det. Det är som att hävda att vara jude måste vara samma sak som att stödja Israel. Ungefär som om någon skulle hävda att vara svensk måste vara samma sak som att stödja Sverigedemokraterna. Det går lika bra för judar att ställa sig kritiska till kolonialistisk praktik och de sionistiska idéerna som för vilken annan grupp som helst, och självklart finns det också judar som kritiserar Israel. Frågan handlar i grund och botten inte om etnicitet utan om nationalism och rasism.

Samt om mycket materiella saker. Som vatten. Israel vill för allt i världen inte förhandla om en palestinsk stat, för då måste man släppa ifrån sig källflödena till det vatten som är så nödvändigt för överlevnad i området. Man har målat in sig i ett hörn och går hellre över de palestinska lik som är värda så lite i den inhemska debatten.

Israel är totalt beroende av en omvärld bortom sitt grannskap för att kunna fortsätta denna hänsynslösa återvändsgränd till kolonialpolitik. USA sponsrar landet, och är garanten för dess starka militär. Inget mystiskt här heller, USA vill gärna ha lojala allierade i området, och det är svårt att inte vara lojal när man är så totalt ekonomiskt beroende. Vi andra fortsätter att handla med Israel och köpa deras produkter. Jag undrar när det blir dags för en köpbojkott mot Israel i stil med den omfattande köpbojkott som en gång i tiden starkt bidrog till att fälla apartheidregimen i Sydafrika? Demonstrationer är bra, men det är hög tid att gå från symbolik till handling. En isolera-Israel-kommitté borde vara en bra start.

Själv hade jag egentligen tänkt att gå på demonstrationen. Men sen fick jag nys om ett spännande föredrag i stan. Personer som varit aktiva i brittiska AFA och Red Action var inbjudna av RF, för att berätta lite om dessa organisationer och deras historia. En chans att höra dessa erfarenheter i första hand kommer inte varje dag, så jag beslöt att gå och lyssna.

Detta är inte rätt forum att återge hela föredraget, och det skulle för övrigt bli hur långt som helst. Men det var inspirerande att lyssna, det fick mig att vilja berätta om några saker: nämligen den antifascistiska historien på ön under 1900-talet, och om dessa gruppers samhällsanalys, som jag tycker är vältänkt och borde spridas mer.

I Storbrittanien har det funnits en tradition av militant antifascism under lång tid. Den första fascistiska organiseringen i landet kom 1923 med British fascisti. Kommunisterna satte käppar i hjulen för dem genom att störa mötena.

På 30-talet kom en klassisk och uttalad fascistorganisation in på scenen: British Union of Fascists. Trots att det var en uttalat fascistisk grupp fanns bland annat en del stora tidningar som inte skämdes för att stödja organisationen. Också denna gång visade kommunister och arbetarrörelse att de inte tänkte acceptera fascismen. En kulmen var det berömda Battle of Cable Street, där 250 000 personer beräknas ha samlats för att fysiskt hindra fascisterna från att propagera. 250 000! Ett mörkare kapitel vid denna tid var spanska inbördeskriget, där antifascister från alla håll i Europa riskerade, och allt för ofta också miste, sina liv för att som frivilliga bekämpa fascismens makttillträde. Sorgligt nog misslyckades det.

På 40-talet fanns också organiserade fascister i landet, trots att man kunde tro att kriget skulle fått dem att dra öronen åt sig. Denna gång gick de under det lite luddigare namnet The Union Movement. De bekämpades nu av en organiserad antifascistisk grupp som kallade sig 43-group. En våldsam grupp som i stort bestod av judar som deltagit som frontsoldater i det nyligen avslutade kriget. 43-group gav också ut en tidning vid namn On Gard.

Efter en tid dog fasciströrelsen nästan ut. Men den förde en tynande tillvaro och i slutet av 50-talet började den återkomma. Den här gången använde den sig av den ökande invandringen som syndabock för de sociala och ekonomiska svårigheter folk upplevde. Åter dök en antifascistisk grupp upp, 62-group.

1967 bildades National Front. De torgförde sin reaktionära politik med invandringsfrågan som verktyg. De inriktade sin propaganda på att verka tala för/om arbetarklassen, men det de inte pratade lika högt om var naturligtvis det konservativa idéinnehållet och att fascismen i praktiken aldrig varit emot kapitalismen och därmed inte heller kan leda till något annat än bevarandet av just klassamhället. Under 70-talet formerades Anti-nazi league, med rötter i det trotskistiska SWP (Socialist Workers Party), som arbetade på flera sätt. Med konfrontationer, genom att exponera NF som fascister, och att få med sig de unga genom framförallt en musikrörelse med konserter. Och till skillnad från den eländiga proggen i Sverige vid denna tid talar vi här om bra musik. The Squads kallades antifascistiska kampgrupper som tog kampen på gatorna.

På 70-talet stod det klart att NF inte alls levde upp till sina egna förväntningar och mål. De fick inte mer än en procent av rösterna i valet. En viktig orsak var det arbete militanta antifascister gjorde i vardagen för att avslöja och konfrontera fascisterna. En annan orsak var Thatcher som sög upp en del potentiella NFväljare.

Som en följd av dessa misslyckanden övergav NF helt den parlamentariska strategin under 80-talet. Då svängde man istället in på en strasseristisk väg där man tänkte sig att man skulle agera så kallade ”politiska soldater”. Det vill säga genom terrorverksamhet underminera samhället så att, tänkte man sig, fältet sen skulle bli fritt för ett fascistiskt maktövertagande som skulle återbringa ordning. 1982 bildades British National Party, som ett svar på omsvängningen inom NF. Vid denna tid började fascisterna lansera vit-makt-musiken som ett sätt att skapa gemenskap, värva och få in pengar till sin rörelse. Nu var det dags för AFA att ta över den antifascistiska stafettpinnen. AFA var inte enhetligt ideologiskt utan svar på ett konkret problem. Till organisationen kom folk från flera håll. Från det trotskistiska Workers Power, från anarkist-/direkt aktionsmiljön, från Class War (en organisation med rötterna i anarkiströrelsen som betonade klassfrågan) samt från Red Action. Red Action var en organisation med marxistisk grund, som också de betonade att klassen måste vara den politiska grunden. Red Action bildades när SWP slängde ut The Squads ur sina led. (Om detta och mycket annat intressant som hände inom brittisk antifascism under 70- och 80-talen kan man läsa i boken No Retreat av Dave Hann och Steve Tilzey, Milo books). AFAs målsättningar var att vara proaktiva, oberoende av stat och borgerliga intellektuella samt givetvis att krossa fasciströrelsen. Man gav ut tidningen Fighting Talk. I ett, visserligen föga framgångsrikt, försök att försvara sig mot AFA bildade fascisterna Combat 18. Arbetet antifascisterna bedrev var mycket framgångsrikt . Det fick fasciströrelsen att helt backa från gatorna. Istället satsade de, precis som SD gjort i Sverige, på att bli mer prydliga, slänga ut sina gatuhuliganer och inrikta sig på att försöka få parlamentarisk framgång.

Det är läget idag. Man kan undra varför fascister finns idag? Hur kommer det sig att de har kunnat bygga upp en rörelse och skaffa sig en plattform trots allt? Veteranerna från Red Action och brittiska AFA levererade en del viktiga svar.

Fascismen uppstår inte i ett vacuum. Den är inte en abstrakt ”ondska”, ett moraliskt problem som kan lösas med lagstiftning eller höjda pekfingrar. Istället får den sina framgångsvågor under specifika omständigheter. I tider som den vi lever i nu: tider av ekonomisk kris, industrinedläggningar, och hög arbetslöshet.

Fascismen är en radikalt konservativ ideologi, reaktionär till sin natur. Den erbjuder ingen väg ut ur kapitalismen. Tvärtom. Fascismen är ett sätt att låsa fast relationerna mellan klasserna i en gammldags patriarkal kultur, där man ska sitta och samarbeta med klassfienden i så kallade branschråd. Råd uppbyggda för att ge arbetsköparna ett betydligt större mandat än de har under borgerlig parlamentarism. Alla former av fascism bygger på auktoritetstro, elitism, diktatoriskt ledarskap och socialdarwinistiskt tänkande.

Den ideologi fascismen står närmast är konservatismen, den ideologi den är mest olik är socialismen i alla dess olika skepnader. Men detta försöker fascisterna ofta aktivt att dölja, genom alla tider har de försökt sälja in sig som en ideologi som är ”både höger och vänster”. De försöker sälja in sig till så många grupper de kan, och påstår att de står för något ”klasslöst”. Fast sanningen är just den motsatta.

När fascismen kom till makten i bland annat Tyskland och Italien var det, för att citera en av talarna, inte så att ”de behövde storma slottet. Nej, det borgerliga samhället fällde ner vindbryggan och släppte in dem.” Förutom den borgerliga statens bredvillighet att acceptera fascisterna, eftersom man hoppades på dessa som ett värn mot den revolutionärt sinnade arbetarrörelsen, fanns även en social bas. Det var intellektuella, akademiker, tjänstemänn, småföretagare, en rad olika medelklassgrupper som utgjorde stommen i den rörelsen. Arbetare i storstäderna i Tyskland röstade i mycket ringa grad på NSDAP, som hade sin bas i småstäder, välbärgade förorter och på landsbyggden.

Idag ser vi ett annat mönster. Allt oftare har fasciströrelsen framgång när de riktar sin propaganda till arbetardominerade områden, i England till exempel i områden som utsatts för industrinedläggningar där arbetslösheten är hög, i Sverige ser vi något motsvarande i gamla regementesstäder där regementena lagts ner.

Ett stort ansvar för att fascisterna fått detta spelrum ligger på vänstern, både i dess reformistiska och radikala delar. De så kallade vänsterpartierna driver inte längre någon arbetarklasspolitik. I England har New Labour lämnat sin bas helt. Situationen känns igen i Sverige med en helt urvattnad och visionsfri socialdemokrati och ett Vänsterparti som intresserar sig för småföretagare men glömmer bort arbetarklassen och vars väljarbas numera är storstädernas kulturella medelklass. Alliansen attackerar samtidigt öppet arbetarklassen.

Samtidigt har den radikala vänstern allt mer övergett en politik klart och tydligt baserad på klassmedvetenhet, och övergått till en luddig identitetspolitik. Identiteter som kulturell tillhörighet, religion, sexualitet och liknande har blivit en grund för politik. Till och med till den extrema grad att en sexuell läggning eller en livsstil, som att ladda ner musik, i sig anses vara politiskt.

Baksidorna är uppenbara. Fokus flyttas från kollektivet, från vår styrka som är gemenskapen. Det blir lätt att glömma de materiella förhållanden som behöver ändras, att glömma bort vad klassbegreppen innebär och varför de är viktiga.

Till exempel kan man höra så kallade vänstermänniskor tala om ”underklassen”. De har glömt att vi säger arbetarklass av en anledning: för att det också ligger en makt förborgad där, de som skapar allt värde kan genom att undanhålla sitt arbete hota hela systemet. Om de kommer samman som klass, agerar som kollektiv.

Man kan också höra vissa vänstermänniskor säga ”vi i Sverige har det så bra, vi kan inte klaga”. Ett uttalande från en trång medelklassutsiktspunkt. Det gör alla i Sverige som inte har det bra osynliga. Arbetarnas problem med vräkningar, arbetslöshet, löner som inte går att leva på, trångboddhet, varsel, kackerlackor, att inte kunna köpa barnen skor, att vara ofri och övervakad hela dagarna på arbetet. Dessa verkliga materiella problem ignoreras, vänstern är mer upptagen med att vara lite vagt snälla och förstående mot olika ”svaga grupper” (arbetarklassen är inte svag, den är bara satt under press och inbegripen i en daglig klasskamp).

Vem ska då leverera svaren på arbetarklassens akuta problem? Här finns ett tomrum som fascisterna kan utnyttja politiskt. Och allt identitetspolitiskt tal om olika minoriteter underlättar för dem. För de kan använda samma språkbruk men vända på det: svenskarna då? Är kanske vi en minoritet? Några som håller på att dö ut och måste räddas? Den vita arbetarklassen? Vem värnar den? Så blir arbetarklassen en identitet bland alla andra, som kan användas för rasistiska och reaktionära syften. Istället för att se arbetarklassen som en klass, med möjligheten att enas över alla individuella identiteters och nationers gränser för att kullkasta klassamhället som sådant.

Dessutom leder identitetspolitik, som en talare så riktigt påpekade, hur progressivt menad den än från början är, till ett konserverande av just de förhållanden den säger sig vilja angripa.

Detta såg jag ofta exempel på under 90-talets feministiska våg. Att tjejer tog plats i den politiska miljön var fantastiskt på alla sätt, och många av oss utnyttjade möjligheterna att ta kommandot över det egna livet till fullo. Men många andra blev helt fixerade av en idé om vad det innebar att vara kvinna: att man skulle vara förtryckt, ickevåldsam, ta lite plats, vara undergiven och passiv i sängen, må dåligt och ständigt förlora. Tyvärr identifierade de sig med detta och började tävla om att kunna berätta offerhistorier, ha ätstörningar, inte ta plats på möten, och allmänt vara just offer för patriarkatet.

Ett exempel på när högern på liknande sätt låser fast oss i identiteter är detta eviga snack om hur vi svenskar är kristna, som på senare tid har etablerats av grupper fientliga till muslimer. Nu heter det att ”vi svenskar får inte längre ha skolavslutning i kyrkan enligt våra traditioner, nej det ska tas hänsyn till invandrarna och deras olika religioner”. Plötsligt har alltså att vara kristen och svensk blivit en enhet.

Jag hatade att vi skulle ha präster som nedkallade guds välsignelse över oss och sjunga psalmer på skolavslutningarna. Min släkt har bott på ett mycket begränsat område i västsverige sen hedenhös, men jag är uppväxt i en ateistisk familj. Min mamma betraktade husförhör och kristna ritualer med vantro och närmast förakt redan som sjuåring och har aldrig gift sig eftersom hon ogillar kyrkliga ritualer. I samma anda är jag varken döpt eller konfirmerad, kommer aldrig att gifta mig, döpa eventuella barn, eller ha präst på begravningen. Det gör mig uppenbarligen till invandrare, representant för ”främmande religioner” eller bara diffust ickesvensk. För ”vi svenskar” är ju kristna nu för tiden. Trots att Sverige är en av världens mest sekulariserade länder.

Sammanfattningsvis: identitetspolitk och individualism hos vänstern, en sviktande tro på och ibland inte ens något intresse för att systemet går att kullkasta, och vänsterpartiernas svek mot det som en gång var deras väljare, bereder mark för fasciströrelsen. En rörelse som efter sin förra organiseringsfas under skiftet 80-90-tal idag har en färdig plattform att stå på, och de har även lärt av en del tidigare misstag. Mycket avgörs av hur vänstern väljer att agera framöver.

Själv ser jag glädjande tecken på att denna insikt är på väg tillbaka. Föredrag som detta, en grupp som RF, reorganiseringen inom SAC mot basorganisering och kollektivisering på arbetsplatserna, en långsamt växande insikt även hos de större facken om att de måste sluta vara serviceorganisationer och gå tillbaka till att vara kamporganisationer, att papperslösa organiserar sig och väcker insikten om att klassgemenskap inte kan stanna vid vissa identiteters gränser. Sådana saker visar på en nyorientering som är helt nödvändig. Nödvändig för arbetarklassen, nödvändig för vänstern, nödvändig om inte de mest reaktionära krafterna ska ta över rodret och styra samhället bort från möjligheten till socialism och rakt in i barbariet.

Tack för ett viktigt och tankeväckande föredrag!

Och för er som vill avsluta med lite bra musik kommer här Ghosts of Cable Street.

MIN ÅRSLISTA 2008

25 Dec

Jaha, nu är det alltså dags att summera ännu ett år, för min del det 35e, med lite tur har jag alltså kanske lika många kvar. Jag sätter alltid ett frågetecken i almanackan på min födelsedag och nyår, för livet ska man inte ta för givet. Ars moriendi, konsten att dö, är för mig konsten att leva. Ska man våga dö så lär känslan av att ha sagt och gjort det man velat i livet underlätta. Därför är det trots allt med glädje jag ser tillbaka på ett händelserikt, men också ganska omtumlande och smärtsamt 2008. För det känns som att året varit riktigt långt.

Jag tänkte här göra en sammanfattande lista av stort och smått som just jag minns av 2008. Det är knappast en lista som täcker allt av nyhetsvärde, den tar upp just det jag minns speciellt. Dessutom tar jag mig friheten att smyga in mina högst personliga minnen från året på listan. Min lista, mina regler. Men jag hoppas att ni bloggläsare lägger till minnen och händelser i kommentarsfältet. Ni får gärna också länka där om ni har egna roliga årslistor på era bloggar.

Nåja, 2008 i osorterad ordning:

Årets bästa beslut. Att flytta ihop med min otroligt smarta, snygga, roliga och alltid lika gentlemannamässiga karl. Jag njöt att den fria kärleken i min ungdom, och var ärligt talat rädd för familjelivet. Men till min förvåning är min nya livsstil inte bara i stort sett problemfri, utan har förhöjt livet på alla plan. Flytten såg dock aldrig ut att ta slut. Tack ni tappra kamrater som hjälpte oss i våras, med inget annat än en pizza och öl som utbyte!

Årets polistrend. Polisinflationen fortsatte även i år. Med olika specialstyrkor, piketpoliser, beredskapspoliser, dialogpoliser, polisstudenter i halvtjänst, någon sorts medborgargarden i snutvästar, väktargrupper och diverse varianter på tomtar-på-stan, kan de flesta nu leva ut sin hemliga dröm att få vara snut. Plötsligt överraskas man en lördagskväll av att någon sorts låtsaspoliser stannar t-banan och utan direkt anledning gör en rondering ”för er egen säkerhets skull”. Chefer leker för övrigt både polisutredare och domstol nu. Och snart är det fritt fram för näringslivet och diverse skojare som vill upprätta register över meningsmotståndare att agera polis via den nya ipred-lagen.

Årets ateistiska statement. Någon slyngel i Jönköping snodde jesusbarnet i naturlig storlek från den jättelika krubba som satts ut där inför julen. Bara örat lämnades kvar.

Årets polisstat. Ett år när ovanligt många ville åka ut till Salem för att helt fredligt med sin närvaro markera mot den makabra naziströrelsen och deras mordbränder mot kulturhus och småbarnsfamiljer slår polisen till med sin hittills märkligaste taktik. Att först officiellt godkänna demonstrationen och sen hindra demonstranterna att ta sig till den. Rullande arrester för alla utan urskiljning och media som megafon: polisens taktik var framgångsrik. Javisst. Ur strikt polisiär synvinkel självklart. Och det verkar vara den enda synvinkel som yppas i debatten.

Årets skitstövel. Securitasväktaren i Jönköping som inte tålde att jag ville diskutera hans agerande. Utan var tvungen att bryta av min överarm för att markera sin makt. Nu vet jag vad smärta verkligen kan vara, tack för det. Och nej. Jag var inte fysiskt eller verbalt hotfull och använde inget som helst våld. I retrospektiv kunde jag ju lika gärna ha försökt med det. Då hade i alla fall en avbruten arm ha varit att vänta. Nu var det ett obegripligt övervåld som formade större delen av mitt år. Det gjorde att jag fick prova nya spännande saker som morfin, sjukgymnastik och att sova sittande med soffkuddar bakom ryggen.

Årets mest svårsmälta. Märkligt nog är jag inte alls lika arg på securitasidioten efteråt som på personalen vid Danderyds akut. En liten uppdatering av fördomsprofilen vore på plats. 1. Att en person inte tycker det är självklart att att polisanmäla en våldshandling betyder inte automatiskt att hon förtjänat stryk. Det behöver inte heller automatiskt betyda att historien är osann eller att hon skulle dölja något annat. 2. Att en kille har på sig en Stone Islandtröja och har tatuerade armar beyder inte automatiskt att han skulle vara kvinnomisshandlare. Inte ens om han har en flickvän som ogillar poliser och väktare. 3. Att en person vet att det är mer morfin, inte bara ”något smärtlindrande” hon behöver, betyder inte med automatik att hon är pundare. Moderna människor kan veta sådant. Att hon säger att hon inte klarar att gå upp och kissa utan mer smärtlindring kan betyda just detta. Att försöka tvinga någon som har så ont att röra sig utan smärtlindring går att jämföra med tortyr. Men jag vill också passa på att tacka den fördomsfria och trevliga kåren av ortopeder, gipstekniker, sjukgymnaster och arbetsterapeuter vid samma sjukhus, akutpersonalen i Jönköping. Och SATS sjukgymnast. Ni var ovärderliga!

Årets pizzeria+krog. Golden Dolphin på Söderhöjden i Jakobsberg. Trevlig personal, språksamma stammisar, världens godaste pizza (Washington, med köttfärssås och en generös tilldelning av fårost), och en väggmålning av en gyllene delfin som dyker mot en bakgrund av ett skepp på havet. Extra plus för namnet.

Årets time-to-leave-the-ghetto-upplevelse. Att utsättas för ett rånförsök av en liten unge i förorten jag bodde i våras. Efter att ha jiddrat med ungen om att jag inte tyckte det var ok att han gick förbi mig i busskön kunde jag ha anat vad som skulle komma. Som tur var använde han väl en pistolattrapp, för annars kanske frågetecknet efter min 35-årsdag skulle ha fått stå kvar i almanackan för tid och evighet. ”Har du några pengar?” frågade ungen. ”Vad tror du själv?” frågade jag, som tur var lika arg som jag var rädd. ”Jag bor här. Så har jag några pengar tror du? Du bor väl själv här? Har du några pengar?” Detta fick honom att besinna sig. Han såg faktiskt till och med en smula skamsen ut när vi skildes åt. Jag kunde ha varit hans morsa. Bubblare är när det tomma dagiset brann ner en helgkväll och många av oss boende fascinerat stannade till för att beskåda de höga lågorna och brandmännens slit. En del sprang till och med hem och hämtade kameror och smörgåsar att äta under tittandet. En surrealistisk kväll.

Årets mest ineffektiva. Försäkringskassan. Kommentar överflödig.

Att vara stolt över i år. Min medverkan i boken Ekot från Amalthea. 1908 och 2008. Före och efter den sociala kompromissen. Nu är konflikterna öppna igen. Detta kommenteras av olika författare i antologin.

Årets sociala höjdpunkt. Syndikalistiska sommarlägret i Jönköping, där jag höll föredrag om antifascistisk historia. Fin natur, sol, intressanta föredrag om viktiga saker och socialt gemenskap i lagom dos. Jag har inte varit på liknande sommarläger sedan ungdomen. Men blev angenämt överraskad.

Årets sommarstad. Visby under Alternativa Politikerveckan.

Årets avhopp. Horace hoppar av Svenska Akademien för att kunna ”sitta på tyska kaféer”. Istället kommer Peter Englund in. Vad man nu än ska tycka om Svenska Akademien så känns det bytet välkommet.

Årets lyft. Åsa Linderborg blir biträdande redaktör för Aftonbladets kultursida.

Årets 90-talsrevival. Fria Nationalister Skåne, och nygamla Folkfronten i Stockholm, försöker återuppliva ett lik: de fascistiska marscher som dog i Lund 30e november 1991. Med ett pinsamt litet antal nassar lyckades man snarast återuppliva en annan tradition: den av massivt motstånd mot nassarna. För övrigt måste jag bara kommentera Folkfrontens nya fula symbol: ett samiskt kors mot en gul bakgrund. Gula kors varnar för pest, som pestsmittade fartyg. Att pestmärka sig själv genom gula kors (som fångorganisationen Gula Korset) eller kors mot gul bakgrund, är märkligt uppriktigt.

Årets intellektuella stimulans. Litteraturdagarna med tillhörande seminarium i Mariehamn i våras. Grymt intressanta och varierade föredrag på ett evenemang jag inte kände till dessförinnan men som är värt all reklam.

Årets västgötaklimax. ESF i Malmö. Jag är nog bara avundsjuk för att jag inte var där. Men borde inte ett sådant jättearrangemang ha satt spår på något sätt? Någonstans? Det den som inte var där minns mest är den märkliga minidebatten om att polisen var framgångsrik. Vilket tydligen inte var bra eftersom de bara får vara framgångsrika genom att använda för mycket våld, inte ”för lite”.

Årets bästa trend. Barn fortsätter att vara trenden i min bekanstskapskrets. Magar, ultraljud, namngivningsfester, utflykter till lekplatsen, köpa leksaker, pekböcker och sparkdräkter, men framförallt att se sina bästa vänners attityder, livshållning och anletsdrag återkomma på nytt sätt i nya små individer, det har verkligen förgyllt mitt 2008. Jag uppdaterar min fördomskatalog. Barn är inte längre skrikmaskiner som borde ha körkort innan de släpps in på varuhus och restauranger. De är numera underbara små personer värda att ta plats i världen. Jag blir däremot allt mer en sentimental och gråtmild tant. Oroand? Nä, tanten har ändå alltid varit mitt sanna jag.

Årets biografi. Ulrike Meinhof, en biografi, av Jutta Ditfurth. Ett mycket ambitiöst arbete om Ulrikes familjebakgrund, liv och tidsandan i Tyskland under hennes korta dramatiska liv. Spännande både för den som vill lära känna personen Ulrike, och den som vill förstå vilken anda som födde fram nazismen och vad förnekandet av den egna historien, respektive uppgörelsen med den, verkligen innebar i dåtidens Tyskland.

Årets klassjustis. Malmö 26. 2008 var året det stod klart att polisen kan ingripa i en varslad arbetsmarknadskonflikt på arbetköparens sida, och en fackförening kan fällas i domstol efter allmänt åtal, för att ha hållit en blockad. 2008 är det nya 1908.

Årets regnade bort. Europride. Gästerna från Europa fick en tråkig demonstration av vad svensk sommar kan innebära.

Årets gala. För min del helt klart Artister mot nazister, där jag fick ett stipendium på 50 000 kronor för min bok Deltagänget. Ett modigt beslut av juryn tycker jag, eftersom min bok beskriver den antifascistiska praktiken på gatan. Personligen hade jag mycket stor glädje av stipendiet, eftersom jag fram till den dagen var evighetsgäldenär. Nu har jag genom min bok, och det stipendium och royalty den gav mig, kunnat klippa av min skuldboja helt. Det var en otrolig och osannolik dag jag blev skuldfri.

Årets black president. Obama. Slog vad med en bekant att Obama skulle vinna, han trodde inte en svart president var möjlig än idag. Men jag såg Obama som en Kennedyfigur, och hans ledord ”change” var smart. Amerikanerna visade med valresultatet att de är trötta på Bush, aggressiv utrikespolitik, inskränkningar i fri- och rättigheter för medborgarna, negligeringen av de fattiga i New Orleans under naturkatastrofen och mycket annat. Nu är krigsförbrytarregimen utbytt mot en ännu inte så besudlad regim. Jag har inga illusioner om att världen blir bättre med Obama vid rodret, men det känns ändå som en lättnad att vara av med Bush och hans anhang.

Årets OS-hjälte. Det var roligt att kika på OS, trots minimala svenska framgångar. Men att se atleter som de från Jamaica som triumferade i sprintgrenarna är alltid kul. Årets hjälte blev för mig ändå svensken Ara Abrahamian. Han fick betala ett väldigt högt pris för att han öppet protesterade mot den orättvisa brottningsdomen, och därmed satte fingret på en rad ömma punkter för sportens potentater.

Årets bok. Tortyrens återkomst, av Mattias Gardell. En lättläst bok om ett av de allra viktigaste, och samtidigt mest obehagliga skeendena i samtiden.

Årets film. Baader-Meinhof komplex. Oavsett historieskrivningen var det uppiggandnde att se de mytiska personerna i första generationes RAF stiga fram på bioduken i en actionfylld film om gerillakrig mot polis och borgare.

Årets fotboll. Allsvenskan var lite småkul att hänga med i. IFK började lite blekt, men i slutet av säsongen blev det några riktigt sevärda matcher med blåvitt. Och visst, SM-guld förra året, men som resultaten sett ut i övrigt på senare år kändes trean i tabellen helt ok. Ambitionen att komma i topp finns där och ger nog utdelning 2009. Däremot är jag otroligt trött på såväl Elfsborg som alla klonerna i Kalmar. Om de ska komma topp-tre nästa år igen blir jag riktigt less.

Årets slöaste kniv i stället. Lagerbäck. Den bästa egenskapen hos varje gäst är att kunna inse när festen är slut och det är dags att gå. Att sitta där varje år med samma gamla sega gäng och upprepa ”jag tyckte det gick bra” mot allt bättre vetande funkar inte. Varför säger ingen till karln? Ute i allsvenskan spelar en massa unga talanger. Att sätta ihop ett ungt lag kanske inte betalar sig första året, men är nödvändigt i det långa loppet. Snälla, ta lärdom av den imponerande, snabba och unga fotboll de holländska och ryska lagen stod för. Sådan fotboll vill jag se mer.

Årets ny era. Lågkonjunkturens återkomst är det enskilt viktigaste som hänt i år. Nu kommer en ny tid med sociala strider på en helt annan nivå. Själv hade jag gått och väntat på att krisen skulle bryta ut, medan många i de borgerliga leden verkade märkligt överraskade att det ”kunde bli kris”. Alliansregeringens antifackliga angrepp på a-kassorna är en skandal av enorma proportioner. Nu när varslen duggar tätt har man fått folk att gå ur kassorna. Samtidigt har man gjort ett sjukkassesystem som stämplar ut folk som inte kan arbeta efter en tid. Alla dessa arbetslösa och sjuka utan socialt skydd ska nu alltså hänvisas till socialen. Det är inte socialen dimensionerad för. Kaos ser ut att bli följden. Kravallerna i Aten och Rosengård samt ockupationsvågen under året är några tidiga tecken på att vi med krisen går in i en ny tidsera.

Årets debatt. FRA. Välkommet att folk äntligen reste sig i en fråga kring kontrollsamhället och övervakningen. Märkligt hur denna fråga kunde diskuteras så helt frånkopplad från sitt sammanhang. Med FRA totalitarism. Utan FRA ett fritt samhälle. Tydligen. Den övervakning som drabbar arbetarklassen i vardagen, eller vänsteraktivtiva i vardagen behövde inte ifrågasättas.

Årets privatisering. Ipred. Aningslösa artister, konstnärer och författare gjorde bort sig offentligt genom att stödja en ny lag som blir banbrytande genom att privatisera polisiära funktioner. Genom att låta privata företag agera polis i egen sak öppnas för en hittills oanad rättsröta. Vem har råd att hävda sin sak mot ett stort företags svepande anklagelser? Bättre att tiga och betala. Och hur blir det om jag vill ha tillgång till mina personliga fienders uppgifter? Är det inte bara att starta ett litet musikbolag (musik gör ju alla nuförtiden) och börja håva in? Ipred är en logisk fortsättning på snutinflationen och ett svenskt svar på privatiserandet av ”säkerhet”, fängelser, krig och tortyr med företag som Blackwater med flera.

Årets hjältar. Alla fackligt aktiva som fortsatte att ta striden på en allt brutalare arbetsmarknad. Inte minst Papperslösagruppen som har fortsatt att vara framgångsrika under året. Registret,som fortsatt att höja lönerna och förbättra villkoren för lokalvårdare, kökspersonal och många andra låglönegrupper. Och Handels som tagit initiativ till att öppna ett Center för papperslösa under året. Det är glädjande hur tanken att alla arbetare är potentiella kamrater vinner mark. Med eller utan papper, tillfälligt eller fast arbetande, gammal eller ung, privat eller offentlig arbetsköpare. Det ska inte splittra oss. Alla tjänar på allas organisering, och att se på papperslösa som ett hot, när de är potentiella kamrater och förnyare av arbetarrörelsen är mer än korkat.

Årets debattör. Olle Sahlström fortsätter att kritisera facken från vänster, och mana till förnyelse, radikalitet och modernitet. Också Åsa Linderborg har utnyttjat sin plats i offentligheten till att säga vettiga saker. Kajsa Ekis Ekman får mig att tänka, och skriver bra både när jag tycker att hon har helt fel och när jag tycker att hon har helt rätt.

Årets waste of space. De som står i offentligheten och svamlar en massa om saker de inte har någon insikt i fortsätter att dominera stort. Allra dummast i år var Dilsa Dermibag-Sten, Magnus Sandelin, Emma Hamberg med sin krönika om att ”bra tv-bild har blivit en klassfråga” (och jag som trodde att kackerlackor, arbetslöshet i flera generationer, att inte ha råd med gymnastiskskor till ungarna, vräkningar, arbetsplatsolyckor, belastningsskador, permanent stress, hemlöshet, ohälsa och för tidig död var klassfrågor). Och som vanligt Stael von Holstein. Loser i 90-talskrisen med sitt uppe-i-det-blå-it-projekt. Nu i nästa kris åter loser med ett uppe-i-det-blå-it-projekt. Andra storsvamlare var allas vår driftkucku Federley och Nina Jansdotter (som efter att ha varit partyknarkare i tonåren nu vet allt om hur osäkra företagsmänniskor bör handla i alla situationer i livet). Tack! Ett gott skratt förgyller livet, och är inte minst viktigt i tuffa tider.

Årets uppror. I Grekland har folk tagit till såväl gatorna som strejkvapnet under hösten för att protestera mot högerpolitiken och mot polisens våld. Kanske början på en trend vi får se mer av i Europa nästa år?

Årets nytändning. BZ-rörelsen har vaknat upp igen efter att länge ha varit insomnad i Sverige. Under året har en våg av fredliga, kreativa, sociala och öppna ockupationer startats. Dessa har startat lokal och landsomfattande debatt om bostadsbristen och om ungdomars levnadsvillkor överhuvudtaget. Dessutom har riktigt bra initiativ alltid som konsekvens att de sprider sig. Under hösten provades ockupationsmetoden av nya grupper. Dels ett gäng byggnadsarbetare i Stockholm som inte fått betalt för sitt arbete. Dels en moské i Rosengård. Det är värt att notera att dagens ockupationsrörelse har samma nav som det sena 80-talets: Göteborgs och Malmötrakterna.

Årets nu jävlar smäller det. Rosengård ja. Ingen lär ha undgått hur året avslutades i Rosengård. Ockupationen av moskén blev den konflikt som utlöste så mycket uppdämd vrede och sorg i området att det räckte till flera dagars gatustrider. Alla hade en åsikt om det som hände, många åsikter både korttänkta och rasistiska. Att en del gör allt för att blunda för att det är djupa klassklyftor och fattigdom som eldar under vreden blev uppenbart när sorglustiga teorier om att ”det var autonoma som planerade kravallerna i Rosengård” började florera. Jag minns det där från min ungdomstid i AFA. Allt som hände då tillskrevs förr eller senare oss. ”De autonoma” kommer väl framöver att avkrävas ansvar för såväl naturkatastrofer som inställda tåg. Och det gör väl inte så mycket i och för sig. Värre är att man på det sättet fortsätter att ignorera sakfrågan, att det inte finns mycket till fritidsverksamhet i Rosengård, att bostäderna är slum, arbetslösheten hög och maktlösheten och inflytandet över det egna livet lika med noll.

Årets religion. Klimatalarmism. Jo visst inser jag att vi människor spär på den naturliga klimatvariationen med vår livsstil. Jag inser också att detta riskerar att få konsekvenser som är nog så allvarliga. Jag köper bara inte den här detta-är-den-enda-avgörande-ödesfrågan stilen. Det är religion. Världen fortsätter att vara komplex trots att vi har miljöproblem att deala med. Och nej, det är inte med den enskilde ”syndaren” det står och faller. När de stora företagens marknadsavdelningar skickar sitt folk med flyg kors och tvärs över jorden flera resor varje enskild vecka, varför ska då en jobbare som jag skämmas över att jag arbetat ihop till en flygresa någon gång per år? Jag vägrar! Inte heller tänker jag köpa något löjligt avlatsbrev (”klimatkompensera”). Nej satsa på en modern miljövänlig teknik och infrastruktur istället. Ett bra tips under lågkonjunkturen: Bygg billiga hyresrätter och bygg bort getingmidjan i Stockholm som påverkar all tågtrafik i Sverige. Sätt in de helt miljövänliga hypersnabba magnettågen. Tänk att kunna åka på morgonen och äta lunchen i Wien, eller ta sig till Rom med tåg på fem timmar. Det skulle göra Europa mindre och vara ett verkligt alternativ till flyg och bilar. Ett tips generellt: Att hitta strukturella lösningar är effektivt, att skuldbelägga individerna för strukturella fel är ineffektivt.

Årets tidning. Ockupantnytt. Alltid kul att se de gamla BZ-bladen få en revival.

Årets sommarprogram. Lena Andersson. Lika skärpt oavsett om hon diskuterar förortslivet, Jesus, eller att våga skriva och läsa det man vill. Annars tröttsamt med sommarprogrammen i år att mer än hälften av programledarna var självutnämnda gurus. De visste en teknik för hur man ska leva som de skulle lära ut till oss andra som fortsätter att ignorant leva lite som andan faller på. Det fick de få sommarpratare som bara pratade rakt av om sitt liv och sina erfarenheter att förefalla extremt sympatiska.

Årets vill jag inte veta. Förefaller som att det varit extra mycket otäcka flygplansolyckor i år? Det spär på min potentiella men underkuvade flygskräck. Det fick mig att tänka den politiskt inkorrekta tanken att ”nu har klimathetsen fått folk att minska flygandet, och då blir flygbolagens marginaler mindre och dödsolyckorna fler”.

Årets fascism. Den svenska nazirörelsen har fört en tynande tillvaro under året. Med interna stridigheter och låg närvaro vid de obligatoriska nassepromenaderna. Därför var det kanske inte så förvånande ändå med det brutala mordförsök mot en fackligt aktiv barnfamilj och nedbrännandet av ett självstyrande kulturhus som hände veckan innan Salem, och där de flesta indicier pekar rakt mot nazirörelsen. Otäckt men knappast oväntat att frustrationen kunde ta sig dessa uttryck. Det blir en påminnelse om varför antifascism är nödvändig, varför nazirörelsen även när den är svag är ett problem. Och förhoppningsvis (hoppet är det sista som överger människan) fick en del av nazisterna själva en tankeställare kring poängen med deras ”kamp”.

Årets trend. Tokliberalismen ut. Konservatismen, och dess lillebror kulturkonservatismen, in. Samt fortsatt medvind för religion i alla dess former. Så ömsar borgarormen skinn i takt med konjunkturen.

Årets tv-kanal. Axess. Tack Antonia för att du är mecenat åt denna irrellevanta kanal, med så stort bizarrovärde, som annars aldrig skulle ha överlevt. Under kulturkonservativt flagg visas gamla mossiga musikstycken mot bakgrund av en stillbilld, operor, operetter och riktigt mossig gammal kostymteater. Så kallade debatter där en öppet partisk programledare har bjudit in folk han uppfattar som dåliga på att försvara sin sak för att sågas av honom och hans meningsfränder, men ändå oftast lyckas dåligt med sågningen. De åsikter som torgförs är till exempel ”Israel är en felfri stat och att nämna att den bygger på en ockupation är att vara antisemit”, ”vi i Europa har en uppsättning kristna, konservativa värderingar som är objektivt överlägsna och i grunden annorlunda än de värderingar som kan återfinnas i resten av världen”, ”marknadsliberalism är alltid samma sak som demokrati” och så vidare. Då och då får vi höra doserande föredrag av en mossig engelsman, inspelade på 60-talet vad det verkar, över fina gamla konstverk och vad de har att säga oss stofiler. I övrigt uppvisar kanalen en helt egen och annorlunda estetik när det gäller inredning och grafisk design.

Årets reklam. Reklamen SD får genom alla orakel som spår deras snara parlamentariska framgång. Det låter som att de viskar ”äntligen” mellan raderna. Detta mycket lilla parti får fungera som ursäkt för mer respekterade partiers populistiska utspel för hårdare tag, inte minst mot invandrare och flyktingar. Så bekvämt: det är inte vi som röstfiskar på detta kontroversiella sätt, nej det är ett bakvänt motstånd mot SD! Ett pinsamt hyckleri.

Årets tandlösaste. Partiledaren Mona Sahlin. Precis vad vänsterblocket inte behöver just nu. Egentligen skiter jag i både sossarna och vänsterpartiet. Men det känns faktiskt angeläget med valet denna gång, för att få bort galenpannorna i alliansen. Då är det tråkigt att sossarnas alternativ är… ingenting.

Årets beroende. Sent om sider har jag upptäckt bloggberoendet. Jag tyckte det lät fånigt innan, men nu vet jag. Bloggen har blivit en del av mitt liv. Tack ni lilla trogna läsarskara här. Får jag önska något i juletider är det mer kommentarer. Inte bara beröm eller mothugg, egna tankar, reflektioner och tips är allra roligast!

Årets hemskaste trend. Dödsolyckorna på arbetsplatserna har ökat på ett oroväckande sätt under första halvan av året. Framförallt har manliga arbetare drabbats, ofta i unga år. Inte minst byggbranchen har varit en bov, där underentreprenörer köpta till underpris ruckar på säkerheten för att ro i land kontrakten. Sven-Otto Littorin stod för årets cynism när han skyllde olyckorna på arbetarna själva och deras påstådda ”tarzanmentalitet”. Under andra halvan av 2008 bröts denna trend oväntat men glädjande, och dödsolyckorna började istället minska. Arbetsmiljöverket tror att detta kan bero på att frågan kommit upp i ljuset och medvetenheten ökat, och jag hoppas verkligen att det ligger något i det. En annan förklaring jag själv funderar på är om inte siffrorna har en smula att göra med krisen, och inbromsningen av inte minst byggindustrin, där dödligheten tidigare var som störst.

Årets kovändning. I årets sista skälvande tid har även praktborgare fått stå och försvara statliga ingripanden, hyresrätten som boendeform och annan ”socialism”. ”Hyresrätter är en attraktiv boendeform som marknaden efterfrågar” hette det plötsligt. Jag var nog inte ensam om att undslippa mig ett skratt.

Årets utställning. Moderna Museet brukar ha bra utställningar. Så också i år med den livsbejakande Max Ernst som med sin Entartete Kunst blev en kommentar till den kulturkonservativa rörelsen i nutiden.

Årets mot bättre vetande. Galleriatrenden i Stockholm. I rasande fart, ända in i den öppna krisen, prospekterades för och byggdes gallerior trots att det stod klart för alla att det var överetablering och många skulle slås ut. Så nu står vi där med precis vad vi behövde, en mängd halvfärdiga gallerior. Hyresrätter som vanligt folk har råd att bo i lyser däremot fortfarande med sin frånvaro.

Årets idiotförslag. Svenskkontraktet. Invandrare ska skriva på ett kontrakt där de förbinder sig att följa en rad ”svenska värderingar”. Förutom förolämpningen i antagandet bakom kontraktet, är det märkligt på så många sätt. Det finns redan ett kontrakt. Det heter Svea Rikes Lag. Med eller mot vår vilja är alla vi medborgare förpliktigade att känna till och lyda den. Sen är det säkert många av oss som vid sidan av det kontraktet håller oss med diverse värderingar som makten anser suspekta. Hur länge dröjer det innan makten får rätt att godkänna eller förkasta också mina privata värderingar? Vad är Svenska Värderingar? Om mina värderingar inte till punkt och pricka stämmer med dem vad är jag då? Osvensk? Statslös? Satan själv? Vi bör nog tänka efter lite mer innan vi accepterar att staten börjar gå in och godkänna eller underkänna våra privata tankar och känslor…

Årets låt. Jag har ingen aning om ifall den kom i år. Men min syrra, som bor i Dublin, tipsade om den i år i alla fall. You must forgive the cunts med Jinx Lennon, en låt att motvilligt känna igen sig i.

Årets hjälte. Den irakiske journalisten som kastade en sko på Bush. Han uttryckte vad inte så få runt om på jorden tycker om den gubben. Sen var det naturligtvis inte värt att riskera 15 år i fängelse för, hoppas att det inte blir så.

Årets bakläxa. Danmark kritiseras av EU för sina raslagar (som avgör vilka medborgare i landet som har ”rätt” att gifta sig med varandra och inte). Visst kan man ifrågasätta EUs flyktingpolitik, men att stifta raslagar som styr medborgares kärleksliv är för mycket också för EU.

Årets rumpan bar. Christer van der Kwast, också känd från sin insats som åklagare i Eu-toppmötesmålen, får skämmas rejält efter att Tomas Quick nu själv sagt det som länge varit uppenbart. Han är ingen massmördare, bara mytoman i stor skala, och en av dem som mest låtit sig duperas och byggt en karriär på det är van der Kwast.

Årets blogg. Visar att jag inte uppdaterat min länklista som jag borde. I alla fall. Några jag läst mycket under året är AndreaDoria, AcidTrunk, DagensKonflikt där jag själv fått möjlighet att skriva, Avgrunden kunde blivit bra men kom och försvann lika snabbt. Annars Kåkbladet som alltid, av det enkla skälet att den finns överhuvudtaget.

Årets RIP. Bland alla konkurser andra halvan av året noterar jag min favoritglass, Lejonet och Björnen, som jag nu alltså aldrig mer ska äta. Ni var godast rovdjuren, tusen förlåt för alla förrädiska Ben and Jerrys jag stoppat i mig.

Årets storpolitik. Den fläkt av kalla kriget som kunde kännas i samband med konflikten mellan Georgien och Ryssland. Alla vill ha oljan. Oljan tar slut. Nationalismen är som vanligt makthavarnas enklaste trick för att få folk att ställa sig bakom deras egenintressen.

Årets slut. Så slutar då 2008 med att den ärkekonservative påven, vars privata namn påminner om ett visst skadedjur och med ett förflutet inom inkvisitionen, hetsar lite modernt mot de homosexuella i sitt jultal.

Det var 2008. Nu tror jag inte att jag är den djärvaste spåkärringen om jag säger att vi nog kan räkna med att gå in i ett ännu mer dramatiskt 2009. Gott Nytt önskar jag alla läsare här!

EUROPRIDE

30 Jul

Solen skiner som den alltid verkar göra under prideveckan. Snacket går ungefär som vanligt. Pride är ett kommersiellt jippo, ihjälkramat av etablissemanget. Och varför ska man som socialist alls bry sig, hbt-frågorna har väl ingen koppling till klasskampen. Nej, det är sant. Men tyvärr, år 2008, är de fortfarande människorättsfrågor.

Jag tänker på det ibland när jag går hand i hand med min karl på stan. Vi har varit tillsammans ett år nu och njuter av att hålla varandra i handen och stanna till för en kyss när det känns som läge. Det är märkligt att tänka sig att om min arbetskamrat gör samma sak med sin karl, tar han risken att bli utstirrad, ifrågasatt eller i värsta fall utsatt för våld.

Samme arbetskamrat berättade för mig att det första han gör i en jobbintervju är att referera till sin man. Inte för att han tycker att hans eget privatliv är så intressant eller viktigt. Utan helt enkelt som ett test, reagerar arbetsköparen negativt så är det inget jobb värt att ta. Pengar är pengar, men att varje dag bli ifrågasatt, mobbad eller utfrusen pga en sexualitet man i dom flesta fall inte har kunnat välja. Nej det går bort.

Att förneka vem man själv är, är plågsamt, jag minns det från aktivisttiden. Man ville inte väcka misstankar på jobbet om att man gjorde allt för busiga saker på fritiden, så man försökte tona ner sin politiska sida. Att kriminalisera sig själv på det sättet gör att man mår dåligt, för man kan inte leva ett helt liv. Nu är jag vuxen nog att i alla sammanhang stå för vem jag är, omvärlden måste inte gilla det, men självrespekt ger automatiskt respekt utifrån. Det är nog detta som är Prideparadens kärna, att vara stolt över den man är. Att inte längre gömma en viktig bit av sig själv när man går till jobbet eller skolan.

Man har ju hört parodin på rättvisa Migrationsdomstolen komma fram till att det inte är krig i Irak. Så kanske borde man inte förvånas över det fall Jens Lapidus pratade om i sitt sommarprogram. När Migrationsdomstolen bestämde att en homosexuell man som pryglats, våldtagits och paraderats offentligt av sitt hemlands poliser inte hade behov av skydd. Landet diskriminerar inte homosexuella på lagpapperet och mannen behövde ju inte öppet ha visat sin läggning ”resonerades” det.

”Han stötte på mig” kan fungera som en förmildrande omständighet här i landet, när en man står inför rätta för mordet på en homosexuell man. Om detta vore en ursäkt att mörda folk, så vill jag inte tänka på vilket blodspår jag skulle ha lämnat efter mig vid det här laget. Från heterosexuella män som inte förstått eller accepterat ett nej utan tjatat, sprungit efter och jävlats eller tafsat till exempel. Men är du man kan det räcka med en stillsam flört eller fråga för att vissa andra män ska anse sin heder kränkt och dra fram kniven.

Lesbiska eller bögar som vill ha barn pekas ut som själviska jävlar som bara tänker på sina egna behov och önskemål. Medan ingen skulle ifrågasätta mina motiv om jag valde att skaffa barn. Det vore naturligt punkt slut, resonemangen kring varför en privatsak.

Därför blir jag tårögd varje år när jag ser stolta föräldrar paradera förbi. Därför står jag ut med alla fåniga politiker och företag som uppenbarligen bara är där för sin egen skull. Jag dras med av känslan av glädje som finns i luften, över att människor tar sig friheten att vara stolta över sig själva som dom är. Efter Prideparaden brukar det vara feststämning i stan, det känns filmiskt vackert, som jag föreställer mig stämningen efter revolutionen.

Att hbt-frågorna idag kan upplevas som tjatigt mainstream och politiskt ointressanta är väl om något ett tecken på att utvecklingen trots allt gått framåt. Jag minns 80-talet och tidigt 90-tal när homosexualitet var så förbjuden, hemlig eller till och med okänd. Något jag bland annat försökt illustrera i min bok där två unga BZ-tjejer får känslor för varandra 1991. Dom inser båda på ett ordlöst plan vad det är för känslor, men klarar inte av att formulera dom högt eller röra vid varandra. Så var det då.

När jag några år in på 90-talet var på ett möte för olika anti-fascistiska och anti-rasistiska grupper, fick jag höra från flera håll att folk blivit glada att AFA nämnde homofobi som ett problem. Andra grupper talade inte om saken, trots att homosexuella mördades av fascister varje år. Men det var på många sätt ett förvirrat uppvaknande i frågan. Jag minns till exempel vissa radikalfeminister som på allvar hävdade att alla kan välja sin egen sexualitet. Därefter krävde dom att andra tjejer skulle bli ”självvalt lesbiska” för att det på något sätt skulle vara ett politiskt statement. Naturligtvis en förolämpning mot alla som inte kunnat välja sin sexualitet.

Idag sammanfaller hbt-frågorna ofta med en individualistisk trend där var och ens privatliv, och särskilt var och ens sexualitet, målas upp som viktiga politiska statements. Så är det sällan i praktiken. Om någon aldrig känner för att ha sex, eller om någon vill ha sex med en massa partners, är helt okontroversiellt och inte en politisk fråga i sig. Däremot är tyvärr hbt-frågorna fortfarande det, och kommer att fortsätta vara det till den dag ingen särbehandlas, misshandlas, våldtas eller dödas för sin sexualitet.

Visst kan man göra sig lustig över att SL flaggar med regnsbågsflaggor denna vecka. Men lite ironiskt tycker jag allt det är, när ingen någonsin ifrågasätter dom ytterst skumma saker SL annars brukar flagga för med blågult. Som födelsedagar inom den skattesubventionerade överklassfamiljen Bernadotte eller nazisternas första maj (6e juni).

Precis som vanligt förekommer också spekulationer om att Pridetåget kan bli attackerat av fascister eller religiösa fanatiker. Kommer polisen att kunna försvara Pride? frågas som vanligt. En felställd fråga anser jag. Att göra sig beroende av statens beskydd för sin överlevnad, kan aldrig vara en bra väg till respekt, stolthet eller oberoende. Självförsvar är det ojämförligt bästa försvaret. Och i år är det Europride, så förhoppningsvis får vi se erfarna demovakter från kontinenten, som kan kväva provokationer i sin linda. Det skulle vara en syn för gudar att se SMRs små scouter få stryk av lesbiska, bögar och transpersoner. Poetisk rättvisa tycker jag. Dessutom, att försvara killen eller tjejen intill, eller kanske ännu bättre slå ner nazisterna tillsammans, tror i alla fall jag på som ett utmärkt förspel.

ANTI-FASCISTISK HISTORIA, RAPPORT

7 Jul

Om någon till äventyrs följer den här bloggen så kanske ni undrar varför jag inte uppdaterat på några dagar. Det beror på att jag varit på syndikalistiskt sommarläger. I omväxlande sol och regn har jag solat, umgåtts med kamrater, ätit gott, lyssnat på föredrag och själv hållit ett avslutande föredrag.

Föredragen var varierande och väckte många tankar och diskussioner. Några jag var på handlade om:

SUFs kampanj Arbetarungdomar slår tillbaka.

Den fackliga reorganiseringen som pågår inom SACs olika lokala samorganisationer, i syfte att öka självorganiseringen ute på arbetsplatserna.

Ett historiskt föredrag om syndikalister och andra radikala fackliga aktivister i Västervikstrakten under tidigt 1900-tal.

Anatole Dolgoff pratade om hur det var att växa upp under samma tid i New York med anarkistiska föräldrar aktiva i IWW. IWW var en slagkraftig revolutionärt sinnad organisation. Till skillnad från övriga amerikanska fackföreningar organiserade man i första hand den oskolade, lägst betalda arbetskraften. Wobblies som dom kallades var inte sällan imigrantarbetare eller deras barn, man struntade i dom rasbarriärer som annars helt definierade landet vid denna tid. Och man hade många aktiva och stridbara kvinnor som talare, organisatörer och aktivister. Således tillhör IWW den syndikalistiska tradition som inte bara i ord, utan genom organisation och handling, hävdar att arbetarklassen klarar sig bäst utan gränser. Nationalitet, så kallad ras och kön är alla kategorier som i bästa fall är ointressanta och i sämsta fall splittrar oss. One Big Union var istället IWWs motto.

En representant från Autonoma Kärnan pratade om händelserna under det Italienska 70-talet. Ett kunnigt och intressant föredrag om en ytterst spännande, viktig, men ganska bortglömd tid. Detta ämne har jag skrivit ett tjockt specialarbete om när jag gick på komvux, och många gånger känt mig lockad att skriva en bok eller novellsamling om (men inser att förarbetet skulle bli för massivt). Så om du också tycker det är intressant med den militanta arbetarkampen i de italienska fabrikerna där arbetarna började bestämma sin egen arbetstid och uppfann en mängd nya kreativa kampformer, den nya kvinnorörelse som föddes där, dom jättelika så kallade självreduktionskampanjer genom vilka folk tillsammans sänkte priserna på allt från elräkningar till kollektivtrafiksbiljetter, BZ-rörelsens födelse eller den ungdomliga autonomiarörelsen. Då tycker jag att du ska kontakta Autonoma Kärnan och fråga efter deras föredrag.

Sist men inte minst kom två kvinnor från Malmö LS och berättade om den konflikt med en arbetsköpare som misshandlade sin anställde, som nu resulterat i att 26 strejkvakter blivit åtalade i en brottsmålsprocess. Om denna konflikt och framförallt dom absurda konsekvenserna -att strejkvakter i en varslad konflikt angrips fysiskt av polis, häktas och anmäls till tingsrätten. En situation unik i modern tid. Om Malmöpolisens kampanj mot syndikalistiska strejker under senare tid, där man med våld lagt sig i fackliga konflikter och ställt sig på arbetsköparnas sida. Om den speciella Malmöanda som möjliggjort händelseutvecklingen: en närmast korporativistisk socialdemokrati som känner sig mer än hotad av att ett självständigt fack utanför deras kontroll tillåter sig att ställa krav, och en högerradikalt färgad poliskår med en tradition av att hata vänstern och se det kommunistiska spöket överallt. Om en arbetsmarknad där servicessektorn, och inte minst restaurangbranchen, idag 2008 präglas av maktfullkomliga arbetsköpare, som tycker att de har rätt att hota och misshandla arbetarna, använda slavarbetskraft, och många gånger också har försänkningar i maffia eller annan organiserad brottslighet. Om kampanjen Malmö 26. Själv ska jag inte skriva mer om detta här och nu. Istället planerar jag att skriva en artikel om det, för dessa händelser förtjänar verkligen att föras fram i ljuset.

Slutligen gjorde jag det jag var där för, och höll själv ett föredrag. Titeln var Anti-fascistisk hisoria. Men det rörde sig om något mer begränsat, modern svensk anti-fascistisk historia från 1980-talet och framåt.

Jag berättade bland annat om det ökade behovet av självförsvar för en social och anarkistisk vänstermiljö som vid slutet av 80-talet utsattes för allt fler och grövre fysiska attacker från den nyvaknade fascist-miljön. Om tidsandan med en smygande kris som officiellt inte fanns, invandrarna som blev syndabock, ett ökande våld mot enskilda, brinnande flyktingförläggningar och rena mord från fasciströrelsens aktivister och sympatisörer. Fast ord som fascist eller nazist vågade inte tv-reportrarna säga. På 30 november stod därför konflikten officiellt mellan ”karl den tolfte fans” och ”anti-demonstranter”. Jag berättade om dom små lokalgrupper som föddes ur nödvändigheten överallt i landet och kom samman som nätverk när dom upptäcte att dom fanns överallt. Om stora konfrontationer kring 30 november, Hessmarcherna, SDs valturné men också om skolpresentationer, basarbete och kampanjerna mot dom lokaler nazisterna hade, tidningsförsäljningen och den fascistiska rörelsens kassako, musikproduktionen.

Man kan se många intressanta mönster när man betraktar 90-talet i ett historiskt ljus. Ett är en fascist-rörelse på flykt under hela årtiondet: inställda, avbrutna eller flyttade tidningsutdelningar, demonstrationer och manifestationer, stängda lokaler. Ett annat är en stark folklig mobilisering till den militanta anti-fascismen. Gång på gång; i Malmö, Lund, Växjö, Stockholm, Roskilde, Greve och på många andra platser, fick vi se lokalbefolkningen strömma till och genom sitt antal möjliggöra dom anti-fascistiska framgångarna. Och gång på gång fick vi höra samma märkliga budskap i media: lokalbefolkningen är rädda, nyfikna ur allmänheten tittar på eller flyr. Konflikten beskrevs som en helt opolitisk intern uppgörelse mellan två kriminella extremistgäng, utan socialt sammanhang.

För mig verkar denna desinformation och demonisering i media tillsammans med den fysiska och rättsliga repressionen mot anti-fascister, som var som allra starkast under andra halvan av 90-talet, ha ett klart samband med våra framgångar. Genom inte minst 30 novenber 91, och den stora organiseringsvåg som följde i dess kölvatten, vände vi faktiskt trenden för den fascistiska rörelsen i Sverige. Innan detta datum surfade den på en framgångsvåg, efter detta datum var den i praktiken på flykt. Men det innebar också att vi mobiliserade/uppviglade människor att ta sina problem i egna händer och att gå ut på gatorna och visa att det var nog. Detta uppfattades säkerligen uppifrån som ett hot. Vi skulle kunna få med oss folk även i andra frågor eller, ännu hemskare tanke, inspirera dom att agera självständigt även i andra frågor.

De som idag säger att det är dom militanta anti-fascisternas fel att den folkliga mobiliseringen har minskat i samband med fascistdemonstrationer, är samma personer som på den tiden försökte stoppa den folkliga mobiliseringen. Genom att uppmana folk att ”reagera” endast genom att tiga och vända ryggen till. Att agera eller ens yttra sig emot fasciströrelsen fick man absolut inte.

Mitt föredrag med efterföljande debatt pågick i en och en halv timme. Sen var jag tvungen att dra med bussen, men diskussionen fortsatte. Det var jättekul att märka intresset för dessa frågor.

Slutligen vill jag tacka arrangörerna för ett otroligt välplanerat arrangemang med god mat, tid för fritid, och stimulerande föredrag att ta med sig tillbaka i vardagen igen. Tack också alla trevliga kamrater, både er jag kände innan och er jag nu lärt känna. Hoppas ni alla får en fortsatt fin sommar!

SKÖNLITTERÄRA BOKTIPS

26 Jun

I natt hade jag mitt livs första blogg-relaterade dröm. Det var för att jag skulle publicera mina boktips här idag. Jag drömde att jag ägde en gård med två lador som en inspektör skulle ta sig en titt på. Jag skämdes när vi gick dit för jag hade gömt undan vanskötta djur i dom. Den första ladan kom jag undan med, för mina kor hade både dött, förruttnat och upplösts i intet, så inspektören märkte inget. Men i den andra ladan blottades mina halvdöda, svältande hästar. En bild för rädslan när man ska offentliggöra vad man verkligen läser och gillar antar jag. Jag lär inte komma ut som någon finsmakare eller kännare av litteratur med denna lista fruktar jag. Nej, jag är en allätare som läser det jag råkar komma över, så bokurvalet blir lite blandat. I alla fall är detta några av alla dom böcker jag genuint har tyckt om. Och det är faktiskt den viktigaste anledningen att alls läsa, för sitt eget höga nöjes skull. När jag läste igenom min lista insåg jag också att en inte så ringa andel av dom böcker jag gillar innehåller våld. Så om du tycker att sådant är obehagligt att läsa, eller lätt förväxlar fantasi med verklighet, utfärdas härmed en varning. All läsning sker alltid på egen risk! Med detta sagt, välkommen in i min inre lada, kanske du finner att en och annan av dom läsupplevelser jag haft därinne trots allt har riktigt mycket kött på benen?

Johannes Uppenbarelse/Uppenbarelseboken

När jag var i 15-års åldern fanns inte så många ställen att hänga i Göteborg. Utan vare sig pengar eller åder att tala om slutade det ofta med att man satt i det kristna tältet på Heden och tjafsade med de troende om hur det gick ihop att gud på samma gång kunde vara allsmäktig och god. Varje gång dom kristna blev svarslösa sa dom till mig: ”Har du läst Bibeln då?” Det hade man ju inte och förlorade därför en hel del trovärdighet. Det var så det kom sig att jag läste Bibeln från pärm till pärm. Och se på fan, jag blev faktiskt chockad över vilken ogin, arrogant och sjävgod tyrann kristendomens och judendomens gud är. Han var betydligt värre än jag kunnat föreställa mig! Men detta är inte platsen att diskutera bibliska historier. Istället kan jag konstatera att jag i Bibeln också hittade en lysande litterär pärla: Johannes Uppenbarelse. Oöverträffad i sitt starka, grymma och överdådiga bildspråk. Den bästa poesi jag läst. Inte konstigt att denna berättelse om apokalypsen och guds oresonliga hämnd, komplett med nummermagi och hela kittet, gett upphov till så många tolkningar och så mycket spekulation genom tiderna. Ta bara detta citat: ”Och ännu en ängel kom fram ifrån altaret, den som hade makt över elden. Denne ropade med hög röst till den som hade den vassa lien; han sade »Låt din vassa lie gå, och skär av druvklasarna från vinträden på jorden, ty deras druvor är redo för skörd. Och ängeln högg till med sin lie på jorden och skar av frukten ifrån vinträden på jorden och kastade den i Guds vredes stora vinpress. Och vinpressen trampade utanför staden, och blod gick ut från pressen och steg ända upp till betslen på hästarna, på en sträcka av ett tusen sex hundra stadier.” Du som har öron hör: Uppenbarelseboken är obligatorisk läsning. Avslutningsvis tycker jag vi låter blueslegenden Son House sjunga en hyllningslåt till min favoritförfattare: http://www.youtube.com/watch?v=2vAczJUkwU0

Njals Saga

Om du gillar hongkong-rullar är chansen stor att du faller för dom isländska sagorna. Dom är skrivna närmast som filmmanus. Inget psykologiserande, inga miljöbeskrivningar, handlingen helt i fokus. Av dom isländska sagor jag läst sätter jag Njals Saga allra främst, men man får inte heller missa Gunnlaug Ormstungas Saga. Njals Saga handlar som ofta Sagorna gör om en fejd mellan två släkter i ett samhälle där blodshämnden är legio. Trots att författaren varken moraliserarar eller psykologiserar utan bara rakt upp och ner beskriver vad huvudpersonerna säger och hur dom väljer att handla i olika situationer, lyckas han på ett mycket effektivt sätt teckna levande personporträtt. Motivet i Sagan, lojalitet och sammanhållning inom släkterna i konfrontationerna med yttre hot påminner också en del om Honkongfilmernas manliga vänskap där man håller ihop vad som än händer. Det är ett motiv i alla fall jag älskar.

Hatets sånger

Hatets sånger är en antologi med revolutionär socialistisk diktning kring sekelskiftet 1800-1900. Dessa dikter är jag väldigt förtjust i. Dom är enkla, direkta, kompromisslösa och fulla av hopp. Måns Ivarsson skrev i Expressen att jag är naiv och att jag skrivit min bok som om revolutionsromantik vore en ny uppfinning. Men jag kan trösta dig Måns: jag är mycket medveten om att längtan efter en revolutionär förändring är lika gammal som klassamhället. Är det inte just därför varje ny generation på nytt har behov av att besjunga denna längtan? Och Hatets sånger känns för mig oväntat moderna i sitt tilltal. Men också starkt präglade av en tidsanda av socialistiskt hopp, innan en massa splittringar och havererade experiment. Vägen framåt är tydlig och upplyst av ingen mindre än den store ljusbäraren, Lucifer. Detta är den aspekt av diktsamlingen som jag tycker allra bäst om, identifikationen med Lucifer. Den allra första rebellen, som ifrågasatte guds rätt att styra världen och därför förlorade sin position som ängel. Boken är utgiven på Vertigo förlag.

The art of war, Sun Tzu

På senare tid har AFAs aktivitetsguide upprört vissa bloggare eftersom den beskriver hur man tänker strategiskt i gatustrid. Mina tankar går direkt till Sun Tzu som skrivit det berömda verket om krigskonst för ca 2000 år sedan. Självklart kan man också tänka på Maos lilla röda, där tankarna kring krigföring känns mer eller mindre klippta ur Art of war. Sun Tzu har bildat skola för alla efterföljande krigsherrar i regionen. Det går också att känna igen det tänkande som finns inbyggt i olika former av Kung-fu. En strävan efter det ekonomiska, att göra det som behövs, att inte göra det som inte behövs, att vända fiendens svagheter till sin egen styrka. Även om boken handlar om krigsföring så handlar den också om att tänka strategiskt och man kan alltså hittta ett och annat tillämpligt här även för helt fredliga situationer. Eftersom jag själv är en drömmare som låter mig ryckas med av actionfyllda fantasier så att jag inte ser närmsta gatsten utan snubblar och slår i marken med näsan före, kan jag fyllas av beundran för det lugna, diciplinerade fokus som den kinesiska filosofin förespråkar.

Fjärilen från Tibet, CJ Håkansson

Den mycket trevlige och vettige CJ Håkansson träffade jag för första gången på Textmässan förra våren, inte långt efter att vi båda debuterat på Vertigo förlag. Jag fick då ett ex av hans skräckroman Fjärilen från Tibet. Det är inte någon subtil psykologisk skräckberättelse av klassiskt snitt, utan CJ öser på med bilder och intryck från olika på något vis utstötta människors liv. När fasan släpps loss och sprider sig i Sverige anar man att just det hat som huvudpersonerna känner, och som är en konsekvens av deras livssituation, samtidigt driver på den undergång som kommer att äta allt urskiljningslöst, även dom själva. Det finns en stark vrede mot hur människor har det i dagens Sverige i botten på historien, men inte på något övertydligt sätt. Det är skräcken som är huvudmotivet. En skräckvision som får mig att tänka lite på Johannes Uppenbarelse, men helt utan kontexten om rättvisa och ordning i universum. En del partier i boken är mycket obehagliga, tex en kvinna som får hela sitt kvarter utplånat och uppbrännt av onda brandsoldater som alla har hjälmarna märkta med hennes husnummer. Den som är intresserad av skräck kan få många tips på CJs blogg.

Den tappre sldaten Svejk, Jaroslav Hasek

Historien om den tappre soldaten Svejk är en underbar pikareskroman. Svejk vill självklart göra sin plikt som god medborgare och inträder som soldat när det stora världskriget bryter ut. Övvernitiskt plikttrogen vill Svejk så väl, så väl. Och ställer till ett jävla kaos vart han tar sig fram. Är Svejk den idiot han förklaras vara som värnpliktig, eller en intelligent anarkistisk kverulant under ytan? Det får vi aldrig veta. Men en person som sätter käppar i hjulen på systemet medan han ivrigt gör sin plikt för det är naturligtvis varje överordnads hemskaste mardröm. Soldaten Svejk har blivit älskad av många genom åren och bland annat fått ge namn åt en trevlig pub här i stan.

Den ätbara kvinnan, Margret Atwood

Jag tycker mycket om Atwoods böcker. Det är något med hennes språk, hennes sätt att smaka på ordens innebörder och direkt uppfatta vad som pågår under ytan som passar mig väldigt bra. Själv har jag inte alltid så bra kontakt med mina egna känslor, att skriva blir ett sätt att ta upp dom till ytan och beskåda dom. Här tycker jag att Magaret Atwood är en mästare. Om jag särskilt skall framhålla någon av hennes böcker så får det bli debutboken Den ätbara kvinnan. En bok som skrevs vid en tid då västvärldens kvinnor fortfarande var hemmafruar om deras män inte var utblottade, och att kvinnor slutade arbeta när de gifte sig var en självklarhet. Den ätbara kvinnan kom ut -69 när 70-talets feministiska våg ännu var i sin linda. Huvudpersonen Marian arbetar för ett marknadsföringsföretag. Hon går runt och intervjuar folk om ders reaktioner vid konsumtion av olika produkter. Ett meningslöst jobb som hon hoppas att snart undfly genom ett bröllop som rycker allt närmare. Men ju närmare bröllopet med en passande väletablerad man kommer, ju starkare börjar hon uppleva att också den tillvaron kommer att sakna mening. Hennes flyktbehov får henne att inleda en relation med en kille utan framtid. Väninnan säger till henne att genast dra sig ur sidorelationen. Den har ingen framtid säger hon, men det är just framtidslösheten Marian tröstar sig med. Medan bröllopet närmar sig växer en insikt sig stark hos Marian. Hon inte bara arbetar med konsumtionsvaror, i själva verket är hon själv en produkt. Hon är en ätbar kvinna. I takt med att denna insikt blir allt klarare börjar hon mer och mer att identifiera sig med tingen omkring sig, inte minst mat. Om den termen hade varit allmänt bekant då, hade man skrivit att den ätbara kvinnan är en bok om anorexia. Men det var en ganska okänd sjukdom då och därför handlar boken inte heller om en sjukdom. Den handlar om en kvinna som reagerar rationellt på en sjuk och bisarr värld där allt antar varuform och kvinnor låter sig ätas. Det var väldigt skönt att läsa om en kvinna med en ätstörning som inte är ett offer. Andra Atwoodböcker som jag tycker är bra är tex Tjänarinnans berättelse som är en dystopi om hur det kan gå för kvinnor om kristen fundamentalism tar över, tyvärr lite obehagligt aktuell som vindarna blåser just nu. Kattöga om den tyranni små flickor kan utsätta varandra för under namn av vänskap och om längtan efter en verklig kvinnlig vän. Och Oryx och Crake, också en dystopi men den här gången inte om kvinnor utan en diskussion om olika tendenser i samtiden som jag tyckte var riktigt spännande när jag läste den.

Jag heter Ísbjörg jag är ett lejon, Vigdís Grímsdóttir

Jag kan dra mig till minnes två gånger i livet jag grinat som ett barn vid läsningen av en bok. Den ena var när jag läste Ísbjörgs historia. Bokens jagperson sitter inlåst på häktet och talar sin historia om vad som lett henne dit till sin advokat. Språket är personligt och känslomättat. Fram träder bilden av en tjej som fötts utan val. Ísbjörg är en överlevartyp men omständigheterna är inte bara tragiska och orättvisa, dom är direkt skoningslösa. Och när Ísbjörg blir uppträngd mot väggen biter hon. Fast hon kommer att förlora, fast häktet är allt som återstår. Jag identifierade mig starkt med Vígdis huvudperson, och stod nästan inte ut med hur fruktansvärt orättvis tillvaron kan vara. När jag var på Island läste jag en bok med intervjuer med olika moderna isländska författare, tyvärr har jag glömt titeln. Efter att ha läst dom andra författarna svamla om allt mellan änglar, postmodernism och det egna jaget så vaknade jag till när Vígdis Grímsdotter blev intervjuad. Bakom den ekonomiska boomen på Island döljs en massa mänsklig och ekonomisk missär, menade Vígdis, denna verklighet talas sällan om, det vill jag göra.

Dygden har jag platt försummat, Torbjörn Säfe

I den här boken skildrar Torbjörn Säfve dels skalden Lasse Lucidor, dels det svenska 1600-talet. Här saknas helt dom groteska romantiseringar av stormaktstiden som allt för ofta förekommer. Torbjörn ser tidsepoken ur den vanlige medborgarens perspektiv: en tid av nöd och svält, där statsmakten tog vartenda öre dom lyckades pressa ur den fattiga befolkningen till sina krigsäventyr. Det var också en tid när yttrandefrihet var något okänt. En skald som inte var i någon mäktig persons tjänst, utan talade med sin egen stämma, utifrån sig själv, var något märkligt och närmast subversivt. Trots dessa yttre vilkor uttryckte Lasse Lucidor en stark livskänsla. Skulle han sörja så vore han tokot. Ett mäniskoliv är mödan värt att leva, och man bör leva fullt ut. Detta är en livskänsla gemensam för Lucidor och Säfve, och jag ber att få instämma med eftertryck. En romantisk bok om att vara diktare och samtidigt en lättläst historielektion som inte romantiserar ett spår.

Hålet, Jonas Ulfvarsson

När jag var i 15-års åldern kom jag först i kontakt med Jonas Ulfvarssons vilda fabuleringskonst genom punkfanzinet Träsket Glöder som han gav ut i skiftet 80/90-tal. Därför blev jag mycket glad när jag fick höra att han släppt en bok. Hålet är en novellsamling där den sista och allra bästa historien gett boken namn. Ett litet hål på bara några millimeter öppnar sig på en undanskymd plats på Hisingen för att sakta men säkert börja svälja den omgivande världen. Denna historia innehåller också bland mycket annat en orgiastisk skilldring av ett bibliotek utan slut. Jonas historier är fantastiska, groteska, myllrande och vulgära. Huvudkaraktärerna är anti-hjältar av luffartypen men dom lever i en värld där allt kan hända och inget förvånar. En kuk rymmer från sin bärare eftersom den har helt andra sexuella önskemål, på den lokala alkispuben vid St Eriksplan lyssnar en LSD-trippad ung man till en jagad gammal lodis som påstår sig fly från en världskonspiration av Nils-Petter Sundgren-kloner och visar sig ha rätt när han påstår att han har döden i fickan. Personligen glädjer jag mig åt att det är en hel del Göteborg i boken, tex det klassiska sunkhaket Gyllene Suggan (”Vi heter faktiskt Restaurang Västerhus!”). En härlig samling skrönor som ser på samhället ur dom utstötta och fattigas perspektiv. Tyvärr har Jonas som gammal DIY-kille valt att ge ut boken på print-on-demand. Synd tycker jag eftersom jag tror att denna bok skulle ha haft god chans att bli antagen av ett kommersiellt förlag och därmed få helt andra resurser till PR. Som en liten kuriositet, som inte alls har med Hålet att göra, kan jag berätta att jag en gång som ung räddade Jonas skrivmaskin. Det var min första natt på BZ-kollektivet Färjenäs och jag var ensam i huset när jag hörde misstänkta ljud i trapphallen. Jag tassade ut i bara nattlinnet och mötte två förvånade pundare. Den ene med Jonas skrivmaskin i handen, den andra stutsande fram och tillbaka med en kniv. ”Va fan gör du här??” undrade den talföre pundaren. Den andre studsade fortfarande fram och tillbaka. ”Jag bor här, vad gör ni här?” ”Men vadå, bor det folk här?” ”Javisst”, bredde jag på, ”fullt med folk i alla husen”. ”Men här får ni väl inte bo!” ”Nej. Får du ta Jonas skrivmaskin?” Som tur var för mig var pundarna i grund och botten snälla människor, och jag fick faktiskt tillbaka skrivmaskinen av den talföre. Hans polare retirerade baklänges studsande ner för trappan, fortfarande med kniven höjd och gång på gång upprepande ”…nu hade du allt en jävla tur. Nu hade du allt en jävla tur…”.

En amerikansk myt+Sextusen kalla, James Ellroy

Dom jag känner som läst många Ellroy-böcker säger att han kan vara ojämn. Det kan jag inte uttala mig om, jag har bara läst En amerikansk myt och Sextusen kalla. Men dom böckerna lämnade mig stum av beundran. James Ellroy är en mästare. Till skillnad från den i mitt tycke tråkige och långrandige Ernest Hemingway, så känns Ellroys böcker som isländska sagor i modern amerikansk tappning. Stilen är extremt korthuggen, jargongen rå men trovärdig hela vägen. Det är två kollektivromaner om den amerikanska yttersta högern. CIA, klanerna, maffian, den maffiastyrda fackföreningsrörelsen. Den politiska händelseutvecklingen som sådan är böckernas kärna, men den drivs hela tiden fram på ett dynamiskt sätt av dom enskilda karaktärerna. Karaktärer som alla handlar med egenintresset i första rummet, och är precis samma våldsamma, gränslöst hänsynslösa avskum som deras motsvarigheter i den verkliga världen. Yrkesmördare, maffiosos, drogproducenter och legosoldater. Alla grupper styrs av sina subjektiva intressen. Ibland sammarbetar dom, ibland hamnar dom i konflikt. En kusligt trovärdig bild av hur samhället fungerar manas fram. I dessa böcker beskrivs Kennedymorden, den Kubanska revolutionen och den misslyckade invasionen av Grisbukten, Vietnamkriget och den amerikanska medborgarrättsrörelsen. Det var detta politiska innehåll som gjorde att jag fastnade mer och mer för historien, trots att jag i början hade svårt att identifiera mig med någon av karaktärerna, som alla är ärkesvin. Men Ellroy är en skicklig författare och så småningom kommer man på sig själv med att sitta och oroa sig för karaktärerna, och känna med dom medan dom mördar, våldtar och torterar sig fram genom historien. Jag har funderat på hur Ellroy lyckas åstadkomma detta, och tror att svaret är en kombination av att man köper dom cyniska förutsättningarna och att alla nattsvarta karaktärer förr eller senare visar upp någon sida som gör dom lite mänskliga. Yrkesmördaren blir kär i en kvinna på ett sätt som gör honom sårbar, en annan hänsynslös mördare klarar plötsligt inte av att döda kvinnor trots krav från uppdragsgivare som inte delar denna gammalmodiga moral (eller någon moral överhövudtaget) och så vidare. Och så fort en karaktär börjar visa upp en alltför idealistisk sida kan man ge sig fan på att det kommer att börja dyka upp problem för honom, i värsta fall att han dör. Karaktärer man trodde var huvudpersoner dödas då och då, andra bifigurer börjar ta mer och mer plats i historien. I böckerna som det är i livet. Suveränt genomfört av Ellroy. Efter att ha läst dessa böcker kan man komma på sig själv med att ”veta” precis hur vissa historiska händelser gått till.

Solaris, Fred på jorden, Stanislaw Lem

Den polske sience-fiction-författaren Stanislaw Lem skrev en lång rad böcker under sin levnad, varav jag läst en bråkdel men tyckt om alla jag läst. Stanislaw tar oss med till fantastiska världar, som ändå är trovärdiga. Böckerna är filosofiska tankeexperiment ute i rymden. Dom ställer frågor om människan. Vi framstår i Stanislaws böcker ofta som oförmögna att ta till oss det främmande, vi söker efter kontroll men står maktlösa när tillvaron är större än vi kan greppa. Styrkan i böckerna är kombinationen av trovärdigt beskriven mänsklig teknologi och psykologi, och det hissnande fantastiska som möter ute i rymden. Det är svårt att välja en bok ur hans produktion att tipsa särskilt om, men efter lite funderande valde jag i alla fall ut två. Solaris är den mest kända av Lems böcker, kanske för att den också filmatiserats. Den handlar om hur människor reagerar när dom möter något ditills helt okänt. Planeten Solaris liknar inget man hitills stött på i universum. Astronauternas förträngda minnen materialiserar sig där på ett skrämmande sätt. Upplevelsen kan påminna om att befinna sig innuti en hjärna. Finns ett jättelikt medvetande på Solaris? Fred på jorden är en fantastisk historia om hur vapenteknologin nått en nivå där vapensystemen kan utveckla sig själva i en teknisk evolution. Därför har männskligheten rationaliserat kapprustningen genom att helt enkelt förflytta den till månen, där olika länders vapensystem har varsin zon att utvecklas i och i konfrontation med de andra zonernas vapensystem testa sin förmåga. Ijon Tichy sänds till månen för att undersöka misstanken om att vapnen skulle kunna attackera jorden. Under uppdraget träffas han av en laserstråle som skär av förbindelsen mellan höger och vänster hjärnhalva. På en instutition försöker han rekonstruera vad han varit med om samtidigt som hans ena hjärnhalva saknar moralisk kompass och ställer till en massa jävulskap som den andra förtvivlat försöker städa upp efter.

Kosmokomik, Italo Calvino

Ni som till äventyrs tycker att det varit för mycket politiska eller i alla fall samhällstillvända böcker hitills i min lista blir glada nu. Kanske man hade väntat sig att en bok av en före detta italiensk partisan och skribent för kommunistpartiet, utgiven 1968, skulle ha handlat om politik. Eller om samhället. Eller åtminstone om människor. Men Italo Calvino gick alltid sina egna vägar. Kosmokomik är något så udda som en skönlitterär gestaltning av olika vetenskapliga hypoteser om universum, fysik, och evolutionen på vår egen planet. Alltsammans beskrivet med stor berättarglädje och sinne för det komiska och absurda. Här är naturen inget neutralt och tråkigt, utan värt både att skärskådas och brista ut i gapskratt över. Samtidigt, menar folk som är lite insatta i det naturvetenskapliga, har Calvino koll på vad han diskuterar, så det är inget flum i den änden. Huvudpersonen/varelsen/existensen eller vad vi nu ska kalla den/det heter Qwfwq och är en riktig skrytmåns. Been there, done that. Ivrigt och med många utbroderingar berättar Qwfwq om hur han, ibland ensam ibland tillsammans med gelikar, upplevt fenomen som när all materia i universum koncentrerades till en punkt, big bang, färglösheten och ljudlösheten på en jord utan oceaner och atmosfär, tiden när månen var så nära jorden att Qwfwq och dom andra kunde resa stegar och klättra upp, livets uppkomst, dinosauriernas utdöende och mycket annat. Jag vill även passa på att tipsa om Italo Calvinos storslaagna symbolistiska triologi bestående av novellerna Den tudelade visconten, Klätterbaronen och Den obefintlige riddaren. Finns utgivna på svenska i en samlingsvolym av Atlantis. Nu är vi tillbaka i samhället igen. Med ett försök att beskriva den moderna människans kluvenhet och alienation. Den tudelade Visconten är en dråplig och på sitt sätt vemodig historia om en vicont som under kriget klyvs i en ond och en god sida som saknar kontakt med varandra, trots att dom båda en gång tillsammans utgjort den hela visconten. Den obefintlige ridddaren är vilja och medvetande utan kropp, en tom rustning som går omkring bland dom andra soldaterna. För att citera Italo Calvino själv från förordet till triologin: ”Agilulf, krigaren som inte finns, företer de psykologiska dragen hos en människotyp som är vida spridd i vårt samhälles alla miljöer.” Slutligen Klätterbaronen, en storslaget upplagd och myllrande berättelse om den lille baron Cosimo,vilken som 8-åring kommer på sån kollisionskurs med den stränga diciplinen och kärlekslösheten i sin fina 1700-talsfamilj att han klättrar upp i ett täd och säger att han aldrig mer tänker komma ner. Så blir det verkligen också. Cosimo representerar en människotyp som, till skillnad från karaktärerna i dom andra två novellerna, är helt och hållet sin egen. Om han inte vill äta dom äckliga sniglarna, så tänker han inte heller göra det. Har han en gång sagt att han inte tänker komma ner ur trädet så får han stå vid sitt ord och inrätta sitt liv efter det. Och Cosimos levnad blir minst sagt rik. Från trädens kronor leker han som barn tillsammans med busungar och äppeltjuvar, där uppifrån upplever han kärleken till den vackra och spännande grannflickan, träffar sjörövare och brevväxlar med tidens filosofer. Cosimo är trixtern och fritänkaren, som följer sitt samvetes röst istället för lagar, order och yttre auktoritet. På så sätt en sympatisk person, fast jag hade en smula svårt att identifiera mig med honom. Antagligen därför att allt gått så lätt för Cosimo, född baron och dom begränsningar han hade i livet ålade han sig själv. Men jag njöt av alla exentriska typer i historien, alla detaljer från livet på 1700-talet och alla svängar historien tog. Däremot blev jag mycket intresserad av en bifigur i historien, Cosimos storasyster Battista. Hon har tvingats till en tillvaro som nunna inom husets väggar efter en sexuell incident som enligt föräldrarnas åsikt skadat familjens heder. Ruvande på ett tyglat men ständigt närvarande hat lagar hon nu familjens mat med utstuderat raffinemang: smörgåsar med råttleverpastej, en tårta garnerad med torkade gräshoppsfötter, en helstekt gris med en krabba i munnen, som i sina klor håller grisens avskurna tunga o.s.v. Helt enkelt en syster till det öppna auktoritetstrotset, till ytan och formen anpassar hon sig, men gör varje dag på sitt eget sätt motstånd mot dom villkor hon tvingats leva under. Den fysiska kärlek hon förnekats, lägger hon varje dag ner på att severa familjen sitt trots. Allt som allt är Calvinos böcker både tankeväckande, muntra och fulla av humor och ironi.

Låt tistlarna brinna!, Yasar Kemal

Jag märker en tendens mot det minimalistiska berättandet bland mina tips. Islänningasagorna sägs vara skrivna med isbergsteknik, Calvino är berömd för lättheten i sin stil och Ellroys sätt att skriva har betecknats som telegramstil. Här får man nog säga att Kemal utgör precis motsatsen. Jag har träffat dom som tycker att han skriver svulstigt. Men själv tycker jag om det köttsliga nästan övermättade i hans berättelser om landsbyggdsbefolkningen i det förmoderna Turkiet. Det är storslagna naturscenerier och brutalt våld. Man kan hävda att författaren ibland förlorar sig i våldsscenerna på ett sätt som är nästan pornografiskt. Men jag kan stå ut med det när jag ser till helheten. Låt tistlarna brinna! är en klassisk bok av Kemal som också berättar en klassisk historia. Den om den ensamme hjälten som sätter sig upp mot ett förtryckarsystem, bekämpar det tappert men till slut måste ge sig för övermakten. I detta fall handlar det om daglönaren Memed vars tjej storgodsägaren Abdi Aga vill gifta bort. Memed flyr Agans vrede upp i bergen. Där växer han upp till man, tar kontakt med stråtrövarna på trakten, och sen är fejden igång. Memed står på småfolkets sida mot storgodsägaren och åtnjuter därför mycket hemliga sympatier. En annan Kemal-bok jag är svag för är Mordet på smedernas torg. En bok med detaljerade och mycket bra beskrivningar av såväl naturscenerier som paranoja, dödsskräck och våld. Den handlar om två Agor som lever kvar i en utdöende men ännu stark feodal tankevärld. Därmed kan dom inte undkomma att den konflikt som existerar dom emellan medför kravet på blodshämnd. Poängen med boken är, förutom att skildra en utdöende värld på randen till det moderna, att det som vanligt är dom fattiga och underhuggarna som får offra liv, hälsa och säkerhet i första hand, när överheten iscensätter sina krig.

Grundbulten+Lyftet, Kennet Ahl

Dessa två 70-talsromaner om bunkerfängelset Hall och dom människor som mals ner i fångvården, är ett lysande undantag från den förljugna sörgårdsidyll som annars brukar råda inom den svenska kulturen. Var finns Grundbulten, den mytiska skruv som håller samman hela Hall? Liksom drömmen om Lyftet utanför murarna, kan drömmen om Grundbulten hjälpa fången att stå ut. Precis som vi sk vanliga människor håller oss uppe med drömmen om en vinst på lotteri, automater eller hästar. Visst kommer troligen inte Lyftet, men det skulle kunna komma en dag, annars står vi bara inte ut. I böckerna Grundbulten och Lyftet får vi följa internerna. I första boken skildras Hall inifrån, alla turer i drogförsäljningen, isoleringen, det meningslösa men på samma gång nödvändiga i att försöka göra motstånd, knalltransporterna, våldet. Huvudpersonen är mycket svartsynt, eller om man så vill klarsynt, knäckt av livet. Han omges av en mängd andra karaktärer, såväl intagna som personal skildras. Det är en bitvis humoristisk skildring, men historien som sådan är utan nåd I Lyftet får vi följa några av karaktärerna från Grundbulten utanför murarna. Dom längtar efter Lyftet och försöker arbeta för det, men det är dömt att misslyckas från början. Lyftet är också en skildring av samhället sett ur kåkfararnas synvinkel. Bland annat socialen och arbetsförnedringen beskrivs träffande. Dessa båda böcker av författarpseudonymen Kenneth Ahl (Lasse Strömstet och Christer Dahl),visar det vi sällan vill låtsas om. Drömmen om Lyftet är en tunn rök för den som inte har dom ekonomiska resurserna från början. Och utan flyktväg, hur ska vi stå ut? Dessutom diskuterar dom den så kallade kriminalvården, som bara blivit ännu mer totalitär sen dess.

Svart krabba, Jerker Virdborg

Jag råkade ha radion på när första kapitlet av Svart krabba gick som radioföljetong. Därefter var jag fast. Förmodligen är det inte bara första utan också enda gången i livet jag följt en radioföljetong. Det var den mest spännande bok jag har hört. Jag vet egentligen inte vad den handlar om. Det är ett fiktivt land, med nordiskt klingande namn och klimat, i en okänd tid, i krig med ett annat fiktivt rike som också verkar nordiskt. Soldaten Edh har blivit inkallad, men redan på tåget tas han åt sidan av ett millitärt befäl. Nya order har kommit. Edh ska inställa sig för ett hemligt kuriruppdrag. Edhs specialkunskapaer som gammal skridskoåkare gör att han valts ut till den hemliga grupp som ska ta sig över isen. Redan nu är stämningen osäker, därefter hålls spänningen på en hög och jämn nivå genom hela boken. Frågorna blir mer och mer akuta. Vem går att lita på? Är uppdraget i själva verket en fälla? Eller ett föräderi som Edh är inlurad i på grund av sin kompetens att åka fort på skridsko? Vad väntar på andra sidan vattnet? Om man nu alls kommer över? Hur går kriget egentligen? Är det fienden eller den egna sidan som kontrollerar detta område? Utan någon att lita på finns heller ingen att rådfråga. Jerker Virdborgs strama stil närmar sig poesin. Egentligen är hela Svart krabba som ett enda utdraget stämningsläge. Totat ensam, utlämnad till yttre krafter är soldaten. Som litar till sin självdiciplin medan han på samma gång försöker hålla borta underströmmen av skräck och panik, och tänka klart och rationellt. Inte heller andra gången jag läste Svart krabba förstod jag vad den handlade om. Men den var lika spännande som sist .

Nu var det 1914, Eyvind Johnson

I samband med föredrag och intervjuer har jag ibland fått frågan om jag läst mycket av dom klassiska svenska proletärförfattarna. En begriplig fråga med tanke på att min roman låter inrätta sig i ledet av svenska realistiska utvecklingsromaner om ungdomstidens möte med såväl arbetslivet som dom sociala striderna för dagen. Och svaret är ja. Jag har läst väldigt mycket proletärförfattare från tidigt 1900-tal och tyckt om deras böcker. Jag vet att dessa böcker anses hopplöst grå och tråkiga av många, men jag är ingen opportunist. När jag funderat på vad jag är svag för i genren inser jag att det ofta är huvudpersonerna som är lätta att identifiera sig med. Proletärlitteraturens huvudperson är ofta en drömmande pojke, som hatar arbetet och längtar vidare i livet. Verkligheten beskrivs sakligt, den är för liten, hård och torftig – nu som då. Men hoppet finns där, den enskilda människan försöker göra det bästa av sitt liv och solidariserar sig oftast också med människorna runt omkring. Arbetskamrater, särlingar, familjemedlemmar porträtteras kärleksfullt och medkännande. Sen finns naturligtvis en moralistisk slagsida ibland, som jag tycker kan vara svårsmält. I tex Vilhelm Mobergs serie om Utvandrarna, Invandrarna, Det gamla riket, Nybyggarna och Sista brevet till Sverige ställs en idealisk bild av lantarbetaren upp. Karl-Oskar vet att hårt arbete är det enda som gäller, och med hårt slit bygger han och hustrun upp ett litet jordbruk från grunden och överlever. I kontrast ställs hans drömmande lillebror, en figur som jag tycker mer om. Han hatar sin drängplats där han bland annat förlorar sin hörsel genom en bestraffande örfil från sin arbetsköpare. Av längtan efter något annat tjatar han sig med på amerikaresan. Men det är något annat än ett liv av bara arbete han längtat efter. Därför låter han sig lockas av guldruschen och drar iväg från sin brors familj. Därefter utsätter Moberg honom för följande: hans bäste vän dör och allt förlorar sin mening, det guld han fått tag på investerar han i en liten rörelse ihop med en före detta landsman som blåser honom genom att ge honom kattguld, han vänder hem till brorden dödssjuk men glad över att äntligen kunnaa bidra med något han också, när han gett broderns familj guldet får han veta att det bara är kattguld, brodern ger honom en smäll på käften och han går ut i skogen och dör i skam och ensamhet som ett litet djur. Allt för att han vågade längta bort från arbetet. Detta var en av dom två gåger i livet jag gråtit åt intrigen i en bok, jag kan inte förstå hur Moberg kunde vara så oförsonligt grym. Nej om jag istället ska plocka fram en proletärroman jag tycker om så väljer jag Nu var det 1914 av Eyvind Johnsson. Bara titeln tycker jag om, tror faktiskt det är den bästa romantitel jag hört. Boken försöker varken moralisera eller predika. Att beskriva verkligheten som den var är nog. Även en modern människa kan tydligt känna det omänskliga slitet i 14-åringens 12-timmarsdagar, trötthetens vågor genom kroppen, faran för livet när han jobbar med timmerflottning på floden, den torftiga kärleksbristen i fosterfamiljen. Men lika tydligt upplever man glädjen över att inträda i det vuxna livet hur hårt det än är, arbetsgemenskapen med dom äldre männen, det ödsliga men vackra landskapet, närvaron när historieberättandet kommer igång. Berättarjaget är starkt närvarande med tankar, känslor, infall och längtan. Om du läser Nu var det 1914 och tycker om den så finns det en fortsättning. Tillsammans med Här har du ditt liv, Se dig inte om och Slutspel i ungdomen ingår den i den självbiografiska sviten Romanen om Olof

Lust, Elfriede Jelinek

Egentligen kanske lite fel av mig att ta med dena bok. Jag har nämligen inte själv läst klart den. Men va fan den är bara så bra. Nobelkomittén fick ingen större förståelse för valet av Jelinek. Det var oförskämt av henne att ha social fobi och inte våga komma och hämta priset personligen. Arrogant och otacksamt mot Vårt Storsvenska Pris. Dom borde ha gett det till Astrid Lindgren istället tyckte många, hon skriver ju så fina barnsagor. Det gör inte Jelinek. Hon skriver fula men sanna sagor för vuxna. Doris Lessing såg aktivt ner på Vårt Pris och Vår Komitté, men ansågs ändå som en betydligt sötare gammal dam. Så har också Lessing gjort upp med kommunismen som en ungdomssynd. Det har inte Jelinek, hon har än idag obekväma åsikter om både det ena och det andra. Jag tycker mig absolut förstå varför nobelkomittén valde Elfriede. Nobelkomittén verkar gilla postmodernistisk litteratur. Jag har väldigt svårt för den. ”Du kan vara en sån ryggmärgsreaktionär ibland Salka”, som min väninna brukar linda in sin kritik i skämtsamhet. (Jag brukar då bita tillbaka genom att kalla henne existentialist). I alla fall, en postmodernistisk text en sån som jag älskar, det måste vara en bra postmodernistisk text. Visst, Lust är en så kallad svår text. Man får läsa ganska långsamt och uppmärksamt. Men det är inte så stor skillnad för mig, jag brukar läsa långsamt och tycker inte att snabbhet är den absoluta dygd den ofta upphöjs till. Det är en symbolistisk text som till det yttre handlar om ett äktenskap. Mannen är omnipotent i sin sexualitet. Hans begär saknar helt enkelt slut, hur han än gör kommer han aldrig att lägga sig på sängen och somna tillfredställd med rynkorna utslätade. När hustrun blir fokuspunkt för all denna sexuella energi, som dittills spritts på byggden, leder det till en stegrande sadomasochistisk affär som jag som sagt ännu bara läst början på. Vanligtvis tycker jag om böcker där jag kan finna kvinnofigurer som är aktiva subjekt. Elfriedes kvinna är raka motsatsen, ett självutplånande objekt. Detta borde vara världens slitnaste och tråkigaste bild: kvinnan som offer, mannen som pervers och gränslös förövare. Men konstigt nog är det inte alls tråkigt i Lust, tvärtom. Kanske beror det på at det inte är två individer som beskrivs, jag tror inte ens att det egentligen är könen som sådana som beskrivs. Snarare är dom en symbolisk inkarnation av dom rasande krafter som verkar i de moderna kapitalistiska samhället. Om vi ger mer och mer av oss själva hela tiden, medan kraven på oss och bruket av oss hela tiden tilltar i samma mån. Eller om vi hela tiden drivs på av ett begär utan slut, vill ha nästa, bättre, mer, starkare. Visst kan man säga att våra utgångspunkter är olika då, men också lika på en förfärande punkt. Vi kommer aldrig att kunna rulla ögonen bakåt och somna grundligt tillfredsställda. Jag tycker att Lust förmedlar en stark bild av den rasande rörelse efter tomhet som finns inbyggd i kapitalismen. Hon gör det med ett minst sagt distanserat språk och målar här och där i texten upp små svartsynta bilder som är roliga i sin drastiskhet. Jag vet inte om jag verkar helt knäpp, men jag skrattade jättemycket när jag läste i Lust. Ber att få återkomma senare om hela boken.

V for Vendetta, Alan Moore och David Lloyd

Jaha, jag smög ju in Sun Tzu som en slags skönlitteratur, lyrik tänkte jag närmast på. Så varför inte avsluta med en serieroman, eller grafisk novell om ni föredrar det uttrycket? I alla fall var Alan Moore och David Lloyds V for Vendetta en av mina stora läsupplevelser under tonåren på 90-talet. Idag känns en del av innehållet daterat, annat kanske lite väl politiskt naivt. Men en roman är inte en politisk teoribok å ena sidan, den diskuterar på ett på samma gång bredare och djupare plan. Å andra sidan tycker jag att det finns partier i den här berättelsen som har precis samma tyngd och lyskraft som när jag läste den första gången. Inte minst det brutala men kraftfulla sätt V visar sin adept hur tunn linjen mellan direkt fångenskap och så kallad frihet i ett samhälle med överhet är. Den vanliga människan försöker klammra sig fast vid det lilla hon har, och glömma bort att det inget är värt när hon inte har makt över sitt eget liv. Det paradoxala är att just i den yttersta fångenskapen, vid hotet att till och med mista livet kunde Vs adept hitta fram till den enda friheten som går att finna i ett klassamhälle: friheten att ta kontroll över sig själv genom att vägra. Det finns också många andra fina scener i historien, som när V defenitivt tar avsked av sin gamla ungdomskärlek fru Justitia, som visat sin sanna karaktär genom att vara beredd att krypa i säng med männen i höga stövlar. Frihet och rättvisa saknar värde utan varandra och är förenade i den nya älskarinnan, Anarkismen. För övrigt saknar jag hela temat om fångenskapens och frihetens sanna väsen i filmatiseringen. Visst, en film kan popularisera en bok, så därför säger jag diplomatiskt: läs albumet också. Förutom albumets litterära poänger vill jag framhålla det vackra bildspråket. Det framtida fascistiska England är i Lioyds tappning en grådaskig plats; genomövervakad, full av dålig, glättig TV-underhållning, rasism, rädsla och småskurenhet. Efter ett par besök i London frestas jag påstå att det alltså inte är helt olikt dagens verklighet. Kamerorna är riggade, hälften av alla TV-program verkar handla om verkliga eller möjliga terrordåd och terrorhot mot England. Om fascismen fortfarande är långt borta från England så känns friheten tyvärr ännu mer avlägsen.