Tag Archives: bibeln

UTFLYKT I KANON, DEL 1

2 Feb

Vädren avlöser varandra. Ibland är det halt, ibland torkar det upp. Ibland ligger snö, ibland är marken åter bar. Jag sitter i föreläsningssalarna och glömmer snön. Jag går aldrig ut. Jag sitter uppkrupen i läsfotöljen med en kopp lagom starkt te på morgonen liksom när kvällsmörkret kommit krypande.

Ute i världen pågår saker. Upproren som utlösts av lågkonjunkturens härjningar rasar vidare från Athen och Rosengård till platser mera oväntade för borgerligheten. Lettland och Littauen, förväntat pålitligt orangea länder och NATO-vänner, har fått se de egna folken ute på barrikaderna. Därefter kom Island. Inte oväntat i och för sig, efter den totala kollapps de isländska bankerna och deras galna inköpsrunda på kontinenterna störtat nationen i.

Jag bodde och jobbade ett år på Island vid milleniumskiftet (jordbrukshjälp på en kycklingfarm, diskare och slutligen brevbärare med distrikt 101 Reykjavik), så landet intresserar mig lite extra. När jag var där verkade varenda familj vara ägd av Visa. Landet upplevde en ekonomisk boom efter att ha varit mycket fattigt.

Jag har flera isländska vänner som kom till Sverige på 70-talet. Familjerna utvandrade hit på vinst och förlust på grund av att de var utblottade, på Island såg de ingen personlig framtid. Vid milleniumskiftet ägnade sig alla åt att kollektivt förtränga den tiden. Konsumtion var medlet. Stadsjeepar, amerikanska filmer med europeisk urpremiär i Reykjavik, det senaste modet: Laugarvegur 101 var en jättelik catwalk, nya amerikanska produkter hade sin testmarknad inför eventuell europalansering på Island.

På ytan var ständig fest och lycka, arbetslösheten var extremt låg, 2,3 procent om jag inte missminner mig. Men många fortsatte att ha det knapert i det tysta. Trots höga priser var lönenivåerna låga. Detta verkade islänningarna inte lösa genom lönekamp i särskilt hög grad, istället hade man minst ett extra jobb vid sidan av åttatimmarsveckan, inte sällan två. Att skolbarn arbetade sig igenom alla sina lov var mer regel än undantag, även de som gick på låg- och mellanstadierna.

Den enda islänning jag vid denna tid hörde prata offentligt om att det fanns armod under ytan på det isländska samhället var faktiskt en författare, Vigdis Grimsdottir. Hennes röst avvek från bruset av andra isländska författare som enbart pratade om sagor, myter, religion och den egna kulturtraditionen.

Nu sitter jag här tillbakalutad i lägenheten och gräver ner mig i just sådana saker, den litterära kanon, gamla versmått och liknande arkaisk kunskap. De sociala striderna når mig som ett dämpat eko, tidningar läser jag nästan inte alls längre, jag har inte tid: måste plöja Homeros.

Jag pratade med en väninna häromdagen, som också hon började studera som vuxen, med många år i arbetslivet bakom sig. Vi enades om att det är en fantastisk känsla att komma direkt från arbetslivet in i studier. För man förmår verkligen uppskatta utbildningen. Att man får gå på lektioner och föreläsningar varje dag, och höra intressanta saker utredas.

Jag brukar ju skriva lite om böcker jag läst här på bloggen. Nu har jag  litteratur som kursböcker. Och eftersom en studerande bara hinner läsa kursböcker är det tur. Men därför kommer, på gott eller ont välj själva, mina bokrapporter här under våren att vara de så kallade ”världslitteraturens klassiker”. Och att mina recensioner av böckerna kommer att vara starkt influerade av vad jag läst i teoriböcker och hört på lektionerna är rätt oundvikligt.

Vi börjar utflykten i en riktigt kulturkonservativ hemmahamn, Antiken.

Gilgamesheposet

”Aruru tvättade sina händer,
nöp en bit lera, kastade den på stäppen.
Hon skapade ursprungsmänniskan, den modiga Enkidu,
född av Tystnaden, Ninuartas åskvigg.
Hela hans kropp var hårig,
han hade flätor som en kvinna.
Han var okunnig om människorna och världen.
Han var klädd i djurens klädedräkt,
med gasellerna åt han växter.
Med stäppens djur släckte han sin törst vid ån,
med de vilda djuren stillade han sin törst.
/…/
Shamhat såg ursprungsmänniskan,
mannen från vildmarkens djup.
`Där är han, Shamhat,
visa dina bröst, sära dina ben, hets upp honom!
Var inte rädd, låt honom ligga med dig,
låt ursprungsmänniskan njuta av din kärlekskonst!
Stäppens djur som har växt upp kommer att lämna honom när han har älskat med dig!´
Shamhat tog av sig underkläderna,
visade sitt kön och Enkidu låg med henne.
Shamhat lät ursprungsmänniskan njuta av hennes kärlekskonst
och Enkidu fick lust att älska på stäppen.
Sex dagar och sju nätter älskade Enkidu med Shamhat.
När Enkidu var nöjd,
vände han sig till hjorden.
Gasellerna såg Enkidu och flydde.
Enkidu var försvagad, orkade inte springa som förr,
men nu hade han mognat och blivit klokare.”

Gilgamesheposet är den äldsta text vi har som till största delen finns bevarad. Den är runt fyratusen år gammal och skrevs ned på stentavlor i Mesopotamien.

Huvudpersonen Gilgamesh är en mytisk hjältegestallt. En konung som i sin ungdom uträttar en mängd fantastiska bragder, men också far fram hänsynslöst. Han tyranniserar de unga männen, och mot de unga kvinnorna är han etter värre. De får finna sig i att han ska ha sex med dem på bröllopsnatten, före den tillkommande maken. Folket ber förtvivlat gudarna om en balanserande kraft.

Och den kommer, i form av att människan skapas, så som beskrivs i citatet. Ursprungsmänniskan har både manliga drag (kroppsbehåringen) och kvinnliga drag (flätorna). Som i så många skapelsemyter är hanhon ren och oskyldig. Eftersom han inte upptäckt sin sanna mänsklighet, som är kunskapssökande, sexualitet och den vuxna människans erfarenhet, lever han som ett djur. Sexualiteten kommer in och gör honom till svag men också till människa.

Detta känns igen från syndafallet i Bibeln. Islam kan jag betydligt sämre, men jag läste en islamisk informationsbroschyr en gång som hette ”Islams fem pelare”. Den förklarade att en människa som lever rätt och syndfritt kan vara muslim utan trosbekännelsen, då är hon `i islam´och naturligt muslim, precis som alla djur är muslimer. De kan ju inte avvika från den av Gud givna naturens ordning.

När Enkidu på så sätt blivit sant mänsklig inträder han i civilisationen. Gilgamesh får nu en jämlike, en kamrat. Enkidu angriper honom när han försöker gå i säng med en annans brud, och de slåss utanför bröllopet. När Gilgamesh märker att de är jämnstarka lugnar han ner sig och här börjar en stark vänskap. De båda unga livsglada kämparna ger sig ut på äventyr tillsammans. Bland annat kämpar de ner monstret Humbaba, som alla tror är omöjligt att besegra.

Så småningom friar självaste kärleksgudinnan, Ishtar, till Gilgamesh. Det är ganska intressant, för Ishtar är en moderniserad variant av gudinnan Inanna. Inanna är huvudperson i ett ännu tidigare epos, som det dock bara finns ytterst få fragment kvar av. Hon är där en gudinna i en matriarkal värld där sexualiteten är oproblematisk och enkel.

När Gilgamesheposet skrivs ner har en svängning mot ett betydligt mer patriarkalt samhälle påbörjats, och kärleken till kvinnan blivit farlig. Den kan visserligen medföra mognad, men är försvagande. Och när Inanna nu är Ishtar framställs hon som ond. Hon har haft en massa älskare men lekt med dem alla, och lämnat dem försvagade efter sig.

Nu avspisar Gilgamesh bryskt hennes frieri med att påminna henne om detta. Ishtar blir rasande och hämtar himmelstjuren ner på jorden för att den ska hjälpa henne att angripa Gilgamesh. Tjuren blir dock i första hand en fara för människorna runt omkring sig. Den frustar så att marken spricker och folk faller ned i sprickorna, den sparkar omkring sig med sina jättehovar. Men här kommer så klart de båda käcka krigarna, Gilgamesh och Enkidu, folket till undsättning. De sticker ned tjuren och tillrättavisar Ishtar. Ishtar gråter bittert över att hennes plan slått slint tillsammans med stadens prostituerade. Gilgamesh och Enkidu firar glatt och högmodigt sin seger ihop med stadens män.

Men sedan vänder historien. Det är dags för Gilgamesh att lära sig något av livets mörka sidor. I en dröm får Enkidu veta att gudarna beslutat straffa en av de båda kamraterna för tilltaget att döda Humbaba och Himmelstjuren. De tänker döda en av dem, och efter en stunds dividerande gudarna emellan faller valet på Enkidu.

Enkidu blir nu dödligt sjuk. Han vill verkligen inte dö mitt i livet, särskilt inte om han inte får dö i strid, utan som nu tvingas tyna bort i sjuksängen. Han beklagar sig bittert, börjar ömsom förbanna, ömsom hylla de människor som stått honom nära under levnaden. Men gudarnas dom är obeveklig, och Enkidu dör.

Detta lär Gilgamesh något om dödens fruktansvärda faktum. Att man kan förlora dem man älskar mest. Och att samma öde obevekligt väntar en själv.  Han är förtvivlad av sorg. Han skriker ut sorgen, låter resa en staty åt Enkidu, och ställer till en överdådig begravning. Men inget av detta kan ändra dödens obeveklighet.

Detta får Gilgamesh att bege sig ut på sitt sista stora äventyr. Utan rast och nästan utan mat och sömn vandrar han rastlöst vidare fram mot den odödlige Utnapishtim. När han tagit sig över dödens hav når han honom slutligen. Han beskriver sin sorg, sin rädsla för döden och sin önskan att få bli odödlig.

Han lockar ur Utnapishtim hans odödlighets hemlighet. Utnapishtim berättar en historia som på mer än ett sätt liknar historien om Noa i Gamla Testamentet. Gudarna har beslutat att dränka hela mänskligheten i en stor flodvåg, men beslutet är inte enhälligt. Vishetens gud Ea tycker att det är måttlöst, och varnar Utnapishtim. Han beslutar att överleva genom att bygga en båt, och tar också med sig fröer och annat behövligt upp på den.  Han bestryker också båten med jordbeck, något som även Noa senare gör i Bibeln, trots att jordbeck inte förekommer i den israelitiska kulturen. Och precis som senare Noa sänder Upnapishtim upp fåglar efter att floden lagt sig för att kolla om landet blivit beboeligt: först en duva, sen en svala och slutligen en korp. Efter detta beslutar gudarna att ge Utnapishtim odödlighetens gåva.

Utnapishtim försöker övertala Gilgamesh om att han måste acceptera sin dödlighet, att irra runt och söka efter odödlighet förkortar ju bara livet och gör det smärtsammare. Men till sist förbarmar han sig ändå över Gilgamesh och han får en chans att nå odödlighet genom att hämta en magisk växt på botten av den kosmiska oceanen. Men växten snappas bort av, naturligtvis, en orm, och människorna mister sin chans att överleva döden.

Alltså kan man kanske säga att Gilgamesh är världens första utvecklingsroman. Gilagamesh går från ungdomens osårbarhet och styrka vidare genom livet. Han får uppleva den kamratskap som ligger i att vara någons jämlike och kämpa sida vid sida. Men han får också uppleva den oersättliga vännens död. Därmed inser han sin egen dödlighet och tvingas precis som vi andra dödliga acceptera den vare sig han vill eller inte.

Dramat är inte lättläst, eftersom det är skrivet med många upprepningar, och flera verser saknas ur ursprungsdikten. Men för den som orkar är det en sympatisk historia, lätt att identifiera sig med för alla oss dödliga.

Genesis

”Gud sade `Vi ska göra människor som är vår avbild, lika oss. De ska härska över havets fiskar, himlens fåglar,  boskapen, alla vilda djur och alla kräldjur som finns på jorden.´ Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem.” /… / ”Mannen gav namn åt all boskap, alla himlens fåglar och alla vilda djur. Men han fann inte någon som kunde vara honom till hjälp. Då försänkte Herren Gud mannen i dvala, och när han sov tog Gud ett av hans revben och fyllde igen hålet med kött. Av revbenet som han tagit från mannen byggde Herren Gud en kvinna och förde fram henne till mannen.”

Ordet Bibel kommer ursprungligen från ordet Biblos. Det var namnet på en syrisk hamn där det skeppades mycket papyrus. Därför fördes betydelsen över på papyrus och dess användningsområde, bokrullar.  Bibel kom som bekant att betyda Böckerna, alltså den viktigaste boken.

Jag har en gång läst hela Bibeln, men i kursen läste vi Genesis, det vill säga skapelseberättelsen och de allra första berättelserna i första Mosebok. Och Höga Visan. Så det blir dem jag berättar om här. Det är trots allt en enormt omfångsrik bok, så det är lättare att läsa den en bok i taget.

Skapelseberättelsen börjar just så motsägelsefullt som jag visar med citaten ovan. Skapelsen berättas två gånger efter varandra, på olika sätt. Först skapas världen genom guds ord, och människan skapas till de båda könen samtidigt. Sen skapas världen genom att gud använder sina händer, mannen är ensam och kvinnan skapas till hans hjälpreda ur ett revben.

Varför är det så? Jo, Bibeln har givetvis inte kommit till vid ett tillfälle eller av en enda författare. Man räknar idag med fyra författare till Moseböckerna, som har skrivit ner sina berättelser vid helt olika tidpunkter. Jahvisten, Elohisten, Deuteronomisten och slutligen Prästkodex. Senare har en slutredigering skett, där man satt samman de olika författarnas texter till ett helt.

Att Bibeln börjar med Genesis, skapelseberättelsen, är alltså en medveten tanke från en redaktör. Bibeln är ju en propagandistisk skrift med ett tydligt ärende. Gud, Javhe, ska framhävas som den ende guden. Sättet att framhäva hans makt i Gamla Testamentet är att peka på under och mirakler.

Och vilket större underverk skulle en gud kunna ställa till med än att skapa hela världen? Därför startar allting med guds skapelseakt. Idag har detta blivit en sådan dogm, att många religiösa säger i nästan hysterisk ton ”men någon MÅSTE ju ha skapat världen”. Nej, va då måste? Jag fattar inte alls varför ”någon” eller ”något” måste ha funnits före världen.

I Gamla Testamentet är hur som helst skapelsen central. Historien som sådan är till för att gud ska framhävas.  Undren är till för att visa att gud ska man lita på, inte frukta. Guds natur är ändå lite oklar och skiftande genom Moseböckerna, ett resultat av att flera författare skrivit, under helt olika historiska förhållanden.

Efter skapelsen sker så småningom syndafallet. Känt av de flesta. Ormen frestar kvinnan som sedan frestar mannen att äta av den förbjudna frukten. Den frukten är kunskapens frukt, från trädet som ger kunskap om gott och ont. När människorna äter av det blir de sant mänskliga, vuxna. De upptäcker också sin sexualitet, att de är nakna.

Uppenbarligen blir gud mycket hotad av att människorna blivit medvetna om sin sanna natur och därmed anträtt vägen mot att själva bli som gudar. ”Herren Gud sade: `Människan har blivit som en av oss, med kunskap om gott och ont. Nu får hon inte plocka och äta också av livets träd, så att hon lever för alltid.´” För att skapa ett fortsatt ”behov” av gud som herre straffar gud människorna genom att kasta ut dem ur paradiset, införa döden, det hårda kroppsarbetet och födslosmärtorna.

Därefter får vi oss historien om Kain och Abel till livs, det första brodermordet. Det är den första i en lång rad berättelser om av gud utvalda favoriter, som möts av vrede och avund från dem som inte valts ut. Att vara guds utvalda innebär i allmänhet en mängd prövningar och svårigheter, som när Abraham sänds ut att offra sin ene son Isaak, den ende han fått med sin hustru på ålderdomen. En oerhört brutal episod i mina öron.

För oss moderna människor är det Gamla Testamentets gud ofta obegripligt grym, härsklysten, nyckfull och tyrannisk. Det beror på att stora delar av testamentet är skrivet i en tid när gud ännu inte blivit dualistisk. Han var inte god. Inte heller var han ond. Han bara var, en maktfaktor man måste räkna med och böja sig för.

Det var först efter att det judiska folket upplevt kollektiva lidanden, som slaveriet i Egypten och diverse interna stridigheter, som behovet uppkom att göra gud till en faktor som enade genom moraliskhet och strävan att bringa ordning i sin flock. Och först via det senare hellenistiska inflytandet blev han God, så som vi moderna människor är indoktrinerade att se på gott och ont som absoluta.

I verserna 6 till 11 skildras hur människorna på olika sätt retar gud och överträder hans bud och hur han svarar på det med full kraft. I vers 6 heter det mystiskt: ”På den tiden -och även senare- när gudaväsendena låg med människornas döttrar och fick barn med dem, fanns det jättar på jorden. Detta var urtidens hjältar, och deras rykte var stort.” När jag frågade min lärare om detta så sa han att innehållet i versen är omdiskuterat, men de flesta lutar åt att gudaväsenden ska utläsas änglar. Versen handlar om att människodöttrarna överträder av gud givna gränser och beblandar sig med de gudomliga.

Sedan kommer historien om Noa och syndafloden som vi väl känner igen från Gilgamesheposet.  I vers 11 bygger människorna Babels torn, och det tyckte jag verkade jävligt trevligt. En sann anda av fred och gemenskap. Men den gammaltestamentlige guden kände sig givetvis hotad igen. ”Herren sade: `De är ett enda folk och har alla samma språk. Detta är bara början. Nu är ingenting omöjligt för dem, vad de än förutsätter sig. Låt oss stiga ner och skapa förvirring i deras språk, så att inte den ene förstår vad den andre säger.´ Och Herren skingrade dem från denna plats ut över hela jorden, och de slutade bygga på staden. Därför kallas den Babel, ty där skapade Herren språkförbistringen på jorden, och därifrån skingrade han människorna ut över hela jorden.”

Höga visan

”Vad du är skön och ljuvlig,
min älskade, min vällust.
Din växt liknar palmens,
dina bröst är som klasar.
Jag tänker: Jag vill upp i den palmen,
gripa tag i dess krona.
Dina bröst ska vara som druvklasar,
din andedräkt som doften av äpplen,
din mun som det finaste vin,
som flödar över i min
och fuktar läppar och tänder”

Höga visan är en mycket annorlunda biblisk bok, placerad precis efter den mörka och pessimistiska Predikaren med sitt ”inget är nytt under solen”.

De flesta forskare är idag ense om att Höga Visan består av en mängd olika judiska bröllopssånger som satts ihop till en enda text. Sångerna kan vara högstämda, passionerade, komiska, uppsluppna. Men tonen är sensuell och kroppslig. Hela kroppen nämns i detalj, till och med det kvinnliga könsorganet beskrivs i bilder. Däremot saknas gud helt.

Boken kom att bli en del av gamla testamentet genom att den tillskrevs kung Salomo, men de kristna har ofta haft svårt att förhålla sig till den. Till exempel har man diskuterat åldersgränser för att få läsa den och hotat med att man kan få svarta fingrar om man oförsiktigt läser den erotiska Höga Visan.

Det är också lite spännande att i Höga Visan, och bara där, talas i den annars strikt patriarkala Bibeln i matriarkala termer. Om ”hennes moders hus” till exempel. Detta sägs bero på att judarna vid denna tid inte utvecklade någon egen lyrik. Erotisk lyrik tilläts bara vid ett tillfälle, och det var på bröllopsfester. Då lånade man sättet att skriva från grannfolk. Och dessa omgivande folk var betydligt mer matriarkala, och tillbad ofta gudinnor.

Homeros, Illiaden och Odyssén

Tröskeln till Bibeln var liten för mig, jag har läst boken förut och dess mytologi är välbekant. Men det tog emot att sätta igång att läsa Illiaden och Odyssén, berättade helt på vers som de är. Men faktiskt, om man ger dem en chans glömmer man snart att de är på vers och börjar leva sig in i historierna de berättar istället. Särskilt Odyssén är en rolig, sagoaktig, äventyrsberättelse.

”`Älskade hustru. Var inte så djupt i ditt hjärta bedrövad!
Ingen ju ändå mot ödets beslut skall mig störta till Hades,
skickelsen åter har ingen, jag tror, bland människor undgått,
vare sig hög eller låg, som en gång föddes till världen.
Men gå nu tillbaka hem och ägna dig åt dina sysslor,
vävens och sländans bestyr, och befall tjänarinnornas skara
göra sin gärning med flit! För striden har männen att sörja,
främst bland alla dock jag av de män, som i Ilion föddes.”
Sade och upp från marken igen tog strålande Hektor
tagelsvajande hjälmen, och hem gick hans älskade maka,
vände sig ofta dock om och utgöt ymniga tårar.”

Stilen i llliaden är högstämd. Karaktärerna kommer enbart ur de allra högsta samhällsskikten. Bakgrunden är ett fiktivt Trojanskt krig, men rekvisitan kommer från alla möjliga tidsperioder, vilket understryker det sagoaktiga.

Historien handlar om vrede, när huvudpersonerna kränker varandras ära. Vid antiken var ära något ytterst viktigt. Så som vi idag strävar efter att tjäna pengar, strävade den tidens härskarklass och krigare efter att få ära, hedersbetygelser och gåvor till tecken på rang och ära. När denna heder kränktes blev det, som i Illiaden, krig.

Hjältarna i Illiaden porträtteras ganska ensidigt och vi förväntas se upp till dem. Achilles är den grekiske hjälten. Mot honom sätts den trojanske Hektor. Men författaren skriver inte alls på något nationalistiskt vis, Hektor porträteras också han som en ärbar man och stor krigare.

Han kan till och med verka mer tilltalande för en nutida publik. För han verkar mindre fixerad vid sin ära, istället porträtteras han som en familjefar som strider för att hustrun och barnet inte ska förlora sin frihet.

Om Gilgamesheposet handlade om hjältens dödlighet och skräck för denna är Homeros berättelser motsatsen. Krigarna i det Trojanska kriget fruktar sällan döden, de är fatalister eftersom de anser att det ändå är gudarna som i slutänden bestämmer hur det ska gå.

”Då log jag i hjärtat,
att med mitt namn och min dråpliga list jag lyckats dem narra.
Men cyklopen, som stönade djupt och pinades gruvligt,
trevade för sig med handen och lyfte hällen från dörren.
Därpå satte han sig själv i dörren med utbredda armar,
färdig att fånga envar, som med boskapen ville ut sig smyga,
ty så tokig hoppades han att jag skulle vara.
Själv jag begrundade nu vad rådligast vore att göra.
för att, om möjligt, frälsa mig själv och de mina från döden.
Allsköns listiga planer och svek jag välvde i sinnet,
då det ju gällde vårt liv och förgörelsen var oss så nära.”

Odysseus heter huvudpersonen i Odyssén. Han är en betydligt mera personlig hjälte än huvudpersonerna i Illiaden. Till en viss del beror säkert närheten på att Odyssén är skriven i jagform. Men Odysseus själv är mer individualistisk och långt ifrån lika fläckfri. Han är släkt med tjuvar och mera sjöman än krigare.

Han löser problem snarare med list och förslagenhet än genom att springa rakt fram mot fienden. Ibland kunde jag inte låta bli att uppfatta honom som rent feg och barnslig.

Som när han stuckit ut ögat på Cyklopen. Sedan väntar han tills han kommit så långt ut på havet att han inte tror att Cyklopen kan slå tillbaka, och då börjar han skrika okvädningsord och håna Cyklopen för dess förlust. Cyklopen svarar med att kasta ut en bergstopp i havet, så att skeppet glider tillbaka in mot land. Trots besättningens vilda, och kan man tycka rimliga, protester hånar han sedan Cyklopen en gång till och utsätter för andra gången skeppet för effekterna av en utslungad bergstopp.

Men Odysseus svagheter och fel gör honom också mänskligare, och lättare att tycka om. Historien handlar om hans försök att komma hem till det väntande fridfulla hemmet med maka och son. I trots av faror och motgångar när gudarna spelar sitt spel, som tar död på besättningen en efter en, kommer han också hem till slut.

Men oftast uppehålls han, inte minst av kvinnor som håller honom kvar på olika sätt genom den ljuva glömska som närheten till dem erbjuder. Han möter också diverse fantastiska monster.

Till skillnad från Illiaden finns det också en del vanligt folk i Odyssén. Som pigor och lantbrukare. Och dessa är aktivt med i historien och får säga repliker, helt otänkbart i Illiadens slutna krigarvärld.

Vergilius, Eneiden

”Ur omätliga djup en grumlig virvlande bölja
sjuder av svall och värker sin hopade dy till Cocyten.
Över dess hiskeliga vatten betrodd är färjan åt Karon.
Fasa väcker hans blick. Vitlurvigt skägget från hakan
sprider sig över hans bröst. Hans öga gnistrar av lågor.
Knuten på skuldran han bär en mantel, sliten och oskär.
Rodret med senfull arm själv för han och seglen betjänar,
där i sin mörka båt han fraktar förbleknade skuggor,
åldrig redan men livad ännu av manliga krafter.”

Eneiden är ett Homeriskt epos för romarriket. Romarna såg sig som världens härskare och överlägsna i det mesta. Men när det kom till kultur såg de upp till det gamla Grekland, och det romerska stilidealet var att härma det grekiska.

I Eneiden gör Vergilius detta och historien om Eneas följer i stort historien om Odysseus. Men syftet är ett helt annat. Där Homeros skildrat hjältarna på båda sidor opartiskt, är Eneiden inte bara partisk. Själva syftet med detta epos är nationalistiskt. Det är skrivet som ett nationalepos om Italien, och menat att förhärliga kejsaren.

Och som för att visa att man även litterärt kunde överträffa grekerna har Vergilius komponerat sitt epos mycket exakt och genomtänkt. Romarnas förkärlek för exakta formationer slår igenom även i litteraturen. Och jag tycker också att bildspråket känns romerskt på något sätt, det är färgstarka överdådiga bilder. Som äventyrshistoria fungerar Eneiden bra, man ser bilderna målas upp tydligt framför sig, och de stannar i minnet.

Aiskylos, Agamemnon

”Hur kampen än stånde i denna stund –
vad ödet bestämt, det kommer att ske.
Och aldrig med offer av dryck eller rök,
och aldrig med oblodigt helgad skänk
skall dess vredgade vilja bevekas.”

Om de antika eposen var lätta att läsa kan jag tyvärr inte säga det samma om de grekiska tragedierna. Dessa dramer är mycket annorlunda från modern teater, med körer som sjunger intron och agerar som en månghövdad skådespelare i pjäsen.

Men framförallt är de annorlunda för att de inte alls på samma sätt som nutida pjäser bygger på psykologi. De handlar istället om ödet, och hur mäniskornas handlingar beseglar deras öden.

I Agamemnon är karaktärerna enkla och entydiga. Dramatiken består i att under pjäsens gång blottas mer och mer av de onda handlingar (att offra sina egna barn till gudarna, att servera ovännerna deras barn som söndagsstek och så vidare) som utgör släktens onda arv. Aiskylos jobbar med effekter som säkert fungerade på dåtidens publik som en skräckfilm gör idag. Men figurerna känns ganska platta.

Att hustrun hämnas på maken, som kommer hem som segrande konung ur kriget, genom att slå ihäl honom med tre rejäla yxslag. Ja, det känns rimligt begripligt om man betänker att han först haft ihjäl deras gemensamma barn på ett offeraltare för att vinna lycka i kriget, och dessutom kommer hemsläpande med en liten kvinnlig krigsfånge som sexslav. Men oavsett om vi ser hustruns agerande som begripligt eller bara hemskt får vi plötsligt höra ur hennes mun: ”Nu ropar du ut att dådet är mitt. Men vilse du far, om du tror dig se i mig Agamemnons maka! Jag är ättens olycksande som fick i den dödes hustru en hämnande hamn.”

Euripides, Medea

”Det är så här: jag visste inget, plötsligt
föll det över mig, min själ blev krossad,
livets tjusning är förbi och jag vill dö!
För han som var mitt allt, det vet han
mycket väl,
visade sig vara värst bland män – min
man.”

Efter att ha läst Aiskylos, känns det väldigt lättsamt att läsa Euripides. Orsaken är förmodligen att Euripides har ett mer modernt sätt att skriva drama. Betoningen ligger mer på dialog och mindre på formell struktur och långa körstycken.

Och huvudpersonerna, Medea och Jason, är mer välbeskrivna. Det handlar fortfarande inte om någon utveckling av karaktären under pjäsens gång. Däremot är Medea inte lika entydig, inom sig slits hon mellan olika impulser. Det ena är hennes förnufts röst, det andra en rasande hämdlystnad.

Hennes man som hon lämnat allt för, dödat för och gjort sig osams med sin egen familj för, tänker nu gifta sig med en prinsessa. Rasande börjar hon planera att döda såväl prinsessan som kungen, och sina egna två små barn. Pjäsen handlar om det val hon ställer sig själv inför och de blodiga konsekvenser det får när förnuftet till slut underkastar sig raseriets ledband. Kören sjunger upprepade gånger och utan framgång om värdet av sans och måtta.

Både Jason och Medea är retoriker som försöker sälja in motiven för sitt handlande som ädlare än vad det är, pjäsförfattaren låter dem båda plädera väl för sin sak.

Sappho

”Plejaderna sjunkit och månen
gått ned, och midnatt är inne.
Vår mötestimme är liden
men ännu ligger jag ensam.”

Sappho är en ovanlig röst från Antiken. En kvinnlig röst, som talar om kärleken till andra kvinnor. Diktens jag är passionerad men aldrig lycklig. Dikterna handlar om obesvarad kärlek, om längtan efter den svåruppnåeliga, om kärleken som en strid där kampen för att få den åtrådda står i centrum.

Pindaros

”Vid Salamis hämtar jag sångarlön,
attisk tacksamhet; i Sparta prisar
jag slaget som stod vid Kithairons fot,
mediska bågskyttars ofärd.
Vid Himeras virvlar jag höjer den hymn som
Deinomenes söner
förtjänat där med prövad krigaredygd.”

Att som Sappho tala ett så privat språk var ovanligt. Att som Pindaros besjunga händelser betydligt vanligare. Pindaros var även på andra sätt Sapphos motsats. Hon skrev kort och avrundat, och sjöng förmodligen sina dikter för en liten intim publik. Pindaros skrev jättelika körspektakel som uppfördes i många strofer och med en mängd sceniska effekter på de största publika evenemang dåtiden kände: vid de olympiska spelens avslutande. Pindaros besjöng maktens män, krigens och idrottens segrare. Han la in små vädjande böner om framtida fred och ett milt styre.

Efter dessa två grekiska poeter ska jag nu avsluta med två romerska.

Catullus

”Jag ska knulla er jag i mun och arsle,
dig, Aurelius, och din fjolla Furius,
ni som inbillar er att jag är okysk
därför att mina dikter är så fräcka.”

Så börjar en dikt där Catullus söker slå tillbaka mot sina kritiker. Man ska ju inte utgå ifrån att en författare skriver om sig själv i sina dikter eller böcker. Men i Catullus fall var nog dikterna väldigt personliga. Han kallar huvudpersonen i sina dikter för Catullus. Diktens Catullus var liksom verklighetens ohjälpligt förälskad i den nyckfulla Lesbia. Fast i verkligheten hette hon Clodia, Catullus gav henne Lesbia som alias, som en hyllning till sin litterära förebild Sappho.

Clodia var en rik och mäktig kvinna, gift med en likaledes rik, mäktig och därför också farlig man. Catullus var inte hennes enda toyboy. Och trots att Catullus kände sig utnyttjad av Clodia, kunde han inte sluta att komma krypande till henne gång efter gång. Detta är temat för Catullus mest innerliga och lästa dikter. Catullus tillhörde jetsetlivet i dåtidens Rom, idag hade han förmodligen kallats för stekare.

Han tillhörde en skola inom poesin som strävade efter det moderna, enkla och stramt komponerade. Därför beundrade han Sappho, och säkert också för att även hennes dikter ofta handlar om olycklig men passionerad kärlek. Pindaros däremot hade han inte mycket till övers för. Han såg Pindaros diktning som svulstig och pompös.

Horatius

”Den som fann den gyllene medelvägens
hemlighet, går trygg för att lönnligt rädas
fattigdomens skam och är glad att slippa
prakten vid hovet.”

Horatius är mannen bakom uttryck som ”den gyllene medelvägen” och ”carpe diem”.  Hans livsöde var helt annorlunda än de flesta andra skalders vid denna tid, för han gjorde en klassresa av stora mått.

Han var son till en enkel bonde, som dock lyckades slita ihop pengar nog för att sända sonen i skola. Därefter blev Horatius soldat, och deltog i krig utomlands, samtidigt som Rom slets sönder inifrån av stridigheter. När Horatius kom hem fanns faderns ägor inte kvar, och både far och bröder var döda. Men Horatius och en vän som också var diktare lyckades vinna en rik mans välvilja. Horatius blev av honom inkvarterad i ett hus på landet, där han under den sista halvan av sitt liv kunde sitta och se på utsikten, dricka vin och skriva verser.

Horatius dikter är avmätta och småmysiga. Man känner att det är en äldre man som funnit ro som skrivit dem. De predikar måttfullhet, men också att leva i nuet, och njuta av livets små glädjeämnen. Gud finns inte alls i Horatius dikter. Han trodde inte på gud, utan tillhörde en filosofisk skola som ansåg att världen var materiell. Allt bestod av atomer, så man behövde inte känna sig hotad av straff efter döden, allt som skulle hända efter döden var att kroppen upplöstes i enskilda atomer igen.

Hoppas ni funnit något intressant här. I vilket fall lovar jag att snart återkomma med medeltida texter. Och det har jag stora förhoppningar att det ska bli roligt.



Annonser

SKÖNLITTERÄRA BOKTIPS

26 Jun

I natt hade jag mitt livs första blogg-relaterade dröm. Det var för att jag skulle publicera mina boktips här idag. Jag drömde att jag ägde en gård med två lador som en inspektör skulle ta sig en titt på. Jag skämdes när vi gick dit för jag hade gömt undan vanskötta djur i dom. Den första ladan kom jag undan med, för mina kor hade både dött, förruttnat och upplösts i intet, så inspektören märkte inget. Men i den andra ladan blottades mina halvdöda, svältande hästar. En bild för rädslan när man ska offentliggöra vad man verkligen läser och gillar antar jag. Jag lär inte komma ut som någon finsmakare eller kännare av litteratur med denna lista fruktar jag. Nej, jag är en allätare som läser det jag råkar komma över, så bokurvalet blir lite blandat. I alla fall är detta några av alla dom böcker jag genuint har tyckt om. Och det är faktiskt den viktigaste anledningen att alls läsa, för sitt eget höga nöjes skull. När jag läste igenom min lista insåg jag också att en inte så ringa andel av dom böcker jag gillar innehåller våld. Så om du tycker att sådant är obehagligt att läsa, eller lätt förväxlar fantasi med verklighet, utfärdas härmed en varning. All läsning sker alltid på egen risk! Med detta sagt, välkommen in i min inre lada, kanske du finner att en och annan av dom läsupplevelser jag haft därinne trots allt har riktigt mycket kött på benen?

Johannes Uppenbarelse/Uppenbarelseboken

När jag var i 15-års åldern fanns inte så många ställen att hänga i Göteborg. Utan vare sig pengar eller åder att tala om slutade det ofta med att man satt i det kristna tältet på Heden och tjafsade med de troende om hur det gick ihop att gud på samma gång kunde vara allsmäktig och god. Varje gång dom kristna blev svarslösa sa dom till mig: ”Har du läst Bibeln då?” Det hade man ju inte och förlorade därför en hel del trovärdighet. Det var så det kom sig att jag läste Bibeln från pärm till pärm. Och se på fan, jag blev faktiskt chockad över vilken ogin, arrogant och sjävgod tyrann kristendomens och judendomens gud är. Han var betydligt värre än jag kunnat föreställa mig! Men detta är inte platsen att diskutera bibliska historier. Istället kan jag konstatera att jag i Bibeln också hittade en lysande litterär pärla: Johannes Uppenbarelse. Oöverträffad i sitt starka, grymma och överdådiga bildspråk. Den bästa poesi jag läst. Inte konstigt att denna berättelse om apokalypsen och guds oresonliga hämnd, komplett med nummermagi och hela kittet, gett upphov till så många tolkningar och så mycket spekulation genom tiderna. Ta bara detta citat: ”Och ännu en ängel kom fram ifrån altaret, den som hade makt över elden. Denne ropade med hög röst till den som hade den vassa lien; han sade »Låt din vassa lie gå, och skär av druvklasarna från vinträden på jorden, ty deras druvor är redo för skörd. Och ängeln högg till med sin lie på jorden och skar av frukten ifrån vinträden på jorden och kastade den i Guds vredes stora vinpress. Och vinpressen trampade utanför staden, och blod gick ut från pressen och steg ända upp till betslen på hästarna, på en sträcka av ett tusen sex hundra stadier.” Du som har öron hör: Uppenbarelseboken är obligatorisk läsning. Avslutningsvis tycker jag vi låter blueslegenden Son House sjunga en hyllningslåt till min favoritförfattare: http://www.youtube.com/watch?v=2vAczJUkwU0

Njals Saga

Om du gillar hongkong-rullar är chansen stor att du faller för dom isländska sagorna. Dom är skrivna närmast som filmmanus. Inget psykologiserande, inga miljöbeskrivningar, handlingen helt i fokus. Av dom isländska sagor jag läst sätter jag Njals Saga allra främst, men man får inte heller missa Gunnlaug Ormstungas Saga. Njals Saga handlar som ofta Sagorna gör om en fejd mellan två släkter i ett samhälle där blodshämnden är legio. Trots att författaren varken moraliserarar eller psykologiserar utan bara rakt upp och ner beskriver vad huvudpersonerna säger och hur dom väljer att handla i olika situationer, lyckas han på ett mycket effektivt sätt teckna levande personporträtt. Motivet i Sagan, lojalitet och sammanhållning inom släkterna i konfrontationerna med yttre hot påminner också en del om Honkongfilmernas manliga vänskap där man håller ihop vad som än händer. Det är ett motiv i alla fall jag älskar.

Hatets sånger

Hatets sånger är en antologi med revolutionär socialistisk diktning kring sekelskiftet 1800-1900. Dessa dikter är jag väldigt förtjust i. Dom är enkla, direkta, kompromisslösa och fulla av hopp. Måns Ivarsson skrev i Expressen att jag är naiv och att jag skrivit min bok som om revolutionsromantik vore en ny uppfinning. Men jag kan trösta dig Måns: jag är mycket medveten om att längtan efter en revolutionär förändring är lika gammal som klassamhället. Är det inte just därför varje ny generation på nytt har behov av att besjunga denna längtan? Och Hatets sånger känns för mig oväntat moderna i sitt tilltal. Men också starkt präglade av en tidsanda av socialistiskt hopp, innan en massa splittringar och havererade experiment. Vägen framåt är tydlig och upplyst av ingen mindre än den store ljusbäraren, Lucifer. Detta är den aspekt av diktsamlingen som jag tycker allra bäst om, identifikationen med Lucifer. Den allra första rebellen, som ifrågasatte guds rätt att styra världen och därför förlorade sin position som ängel. Boken är utgiven på Vertigo förlag.

The art of war, Sun Tzu

På senare tid har AFAs aktivitetsguide upprört vissa bloggare eftersom den beskriver hur man tänker strategiskt i gatustrid. Mina tankar går direkt till Sun Tzu som skrivit det berömda verket om krigskonst för ca 2000 år sedan. Självklart kan man också tänka på Maos lilla röda, där tankarna kring krigföring känns mer eller mindre klippta ur Art of war. Sun Tzu har bildat skola för alla efterföljande krigsherrar i regionen. Det går också att känna igen det tänkande som finns inbyggt i olika former av Kung-fu. En strävan efter det ekonomiska, att göra det som behövs, att inte göra det som inte behövs, att vända fiendens svagheter till sin egen styrka. Även om boken handlar om krigsföring så handlar den också om att tänka strategiskt och man kan alltså hittta ett och annat tillämpligt här även för helt fredliga situationer. Eftersom jag själv är en drömmare som låter mig ryckas med av actionfyllda fantasier så att jag inte ser närmsta gatsten utan snubblar och slår i marken med näsan före, kan jag fyllas av beundran för det lugna, diciplinerade fokus som den kinesiska filosofin förespråkar.

Fjärilen från Tibet, CJ Håkansson

Den mycket trevlige och vettige CJ Håkansson träffade jag för första gången på Textmässan förra våren, inte långt efter att vi båda debuterat på Vertigo förlag. Jag fick då ett ex av hans skräckroman Fjärilen från Tibet. Det är inte någon subtil psykologisk skräckberättelse av klassiskt snitt, utan CJ öser på med bilder och intryck från olika på något vis utstötta människors liv. När fasan släpps loss och sprider sig i Sverige anar man att just det hat som huvudpersonerna känner, och som är en konsekvens av deras livssituation, samtidigt driver på den undergång som kommer att äta allt urskiljningslöst, även dom själva. Det finns en stark vrede mot hur människor har det i dagens Sverige i botten på historien, men inte på något övertydligt sätt. Det är skräcken som är huvudmotivet. En skräckvision som får mig att tänka lite på Johannes Uppenbarelse, men helt utan kontexten om rättvisa och ordning i universum. En del partier i boken är mycket obehagliga, tex en kvinna som får hela sitt kvarter utplånat och uppbrännt av onda brandsoldater som alla har hjälmarna märkta med hennes husnummer. Den som är intresserad av skräck kan få många tips på CJs blogg.

Den tappre sldaten Svejk, Jaroslav Hasek

Historien om den tappre soldaten Svejk är en underbar pikareskroman. Svejk vill självklart göra sin plikt som god medborgare och inträder som soldat när det stora världskriget bryter ut. Övvernitiskt plikttrogen vill Svejk så väl, så väl. Och ställer till ett jävla kaos vart han tar sig fram. Är Svejk den idiot han förklaras vara som värnpliktig, eller en intelligent anarkistisk kverulant under ytan? Det får vi aldrig veta. Men en person som sätter käppar i hjulen på systemet medan han ivrigt gör sin plikt för det är naturligtvis varje överordnads hemskaste mardröm. Soldaten Svejk har blivit älskad av många genom åren och bland annat fått ge namn åt en trevlig pub här i stan.

Den ätbara kvinnan, Margret Atwood

Jag tycker mycket om Atwoods böcker. Det är något med hennes språk, hennes sätt att smaka på ordens innebörder och direkt uppfatta vad som pågår under ytan som passar mig väldigt bra. Själv har jag inte alltid så bra kontakt med mina egna känslor, att skriva blir ett sätt att ta upp dom till ytan och beskåda dom. Här tycker jag att Magaret Atwood är en mästare. Om jag särskilt skall framhålla någon av hennes böcker så får det bli debutboken Den ätbara kvinnan. En bok som skrevs vid en tid då västvärldens kvinnor fortfarande var hemmafruar om deras män inte var utblottade, och att kvinnor slutade arbeta när de gifte sig var en självklarhet. Den ätbara kvinnan kom ut -69 när 70-talets feministiska våg ännu var i sin linda. Huvudpersonen Marian arbetar för ett marknadsföringsföretag. Hon går runt och intervjuar folk om ders reaktioner vid konsumtion av olika produkter. Ett meningslöst jobb som hon hoppas att snart undfly genom ett bröllop som rycker allt närmare. Men ju närmare bröllopet med en passande väletablerad man kommer, ju starkare börjar hon uppleva att också den tillvaron kommer att sakna mening. Hennes flyktbehov får henne att inleda en relation med en kille utan framtid. Väninnan säger till henne att genast dra sig ur sidorelationen. Den har ingen framtid säger hon, men det är just framtidslösheten Marian tröstar sig med. Medan bröllopet närmar sig växer en insikt sig stark hos Marian. Hon inte bara arbetar med konsumtionsvaror, i själva verket är hon själv en produkt. Hon är en ätbar kvinna. I takt med att denna insikt blir allt klarare börjar hon mer och mer att identifiera sig med tingen omkring sig, inte minst mat. Om den termen hade varit allmänt bekant då, hade man skrivit att den ätbara kvinnan är en bok om anorexia. Men det var en ganska okänd sjukdom då och därför handlar boken inte heller om en sjukdom. Den handlar om en kvinna som reagerar rationellt på en sjuk och bisarr värld där allt antar varuform och kvinnor låter sig ätas. Det var väldigt skönt att läsa om en kvinna med en ätstörning som inte är ett offer. Andra Atwoodböcker som jag tycker är bra är tex Tjänarinnans berättelse som är en dystopi om hur det kan gå för kvinnor om kristen fundamentalism tar över, tyvärr lite obehagligt aktuell som vindarna blåser just nu. Kattöga om den tyranni små flickor kan utsätta varandra för under namn av vänskap och om längtan efter en verklig kvinnlig vän. Och Oryx och Crake, också en dystopi men den här gången inte om kvinnor utan en diskussion om olika tendenser i samtiden som jag tyckte var riktigt spännande när jag läste den.

Jag heter Ísbjörg jag är ett lejon, Vigdís Grímsdóttir

Jag kan dra mig till minnes två gånger i livet jag grinat som ett barn vid läsningen av en bok. Den ena var när jag läste Ísbjörgs historia. Bokens jagperson sitter inlåst på häktet och talar sin historia om vad som lett henne dit till sin advokat. Språket är personligt och känslomättat. Fram träder bilden av en tjej som fötts utan val. Ísbjörg är en överlevartyp men omständigheterna är inte bara tragiska och orättvisa, dom är direkt skoningslösa. Och när Ísbjörg blir uppträngd mot väggen biter hon. Fast hon kommer att förlora, fast häktet är allt som återstår. Jag identifierade mig starkt med Vígdis huvudperson, och stod nästan inte ut med hur fruktansvärt orättvis tillvaron kan vara. När jag var på Island läste jag en bok med intervjuer med olika moderna isländska författare, tyvärr har jag glömt titeln. Efter att ha läst dom andra författarna svamla om allt mellan änglar, postmodernism och det egna jaget så vaknade jag till när Vígdis Grímsdotter blev intervjuad. Bakom den ekonomiska boomen på Island döljs en massa mänsklig och ekonomisk missär, menade Vígdis, denna verklighet talas sällan om, det vill jag göra.

Dygden har jag platt försummat, Torbjörn Säfe

I den här boken skildrar Torbjörn Säfve dels skalden Lasse Lucidor, dels det svenska 1600-talet. Här saknas helt dom groteska romantiseringar av stormaktstiden som allt för ofta förekommer. Torbjörn ser tidsepoken ur den vanlige medborgarens perspektiv: en tid av nöd och svält, där statsmakten tog vartenda öre dom lyckades pressa ur den fattiga befolkningen till sina krigsäventyr. Det var också en tid när yttrandefrihet var något okänt. En skald som inte var i någon mäktig persons tjänst, utan talade med sin egen stämma, utifrån sig själv, var något märkligt och närmast subversivt. Trots dessa yttre vilkor uttryckte Lasse Lucidor en stark livskänsla. Skulle han sörja så vore han tokot. Ett mäniskoliv är mödan värt att leva, och man bör leva fullt ut. Detta är en livskänsla gemensam för Lucidor och Säfve, och jag ber att få instämma med eftertryck. En romantisk bok om att vara diktare och samtidigt en lättläst historielektion som inte romantiserar ett spår.

Hålet, Jonas Ulfvarsson

När jag var i 15-års åldern kom jag först i kontakt med Jonas Ulfvarssons vilda fabuleringskonst genom punkfanzinet Träsket Glöder som han gav ut i skiftet 80/90-tal. Därför blev jag mycket glad när jag fick höra att han släppt en bok. Hålet är en novellsamling där den sista och allra bästa historien gett boken namn. Ett litet hål på bara några millimeter öppnar sig på en undanskymd plats på Hisingen för att sakta men säkert börja svälja den omgivande världen. Denna historia innehåller också bland mycket annat en orgiastisk skilldring av ett bibliotek utan slut. Jonas historier är fantastiska, groteska, myllrande och vulgära. Huvudkaraktärerna är anti-hjältar av luffartypen men dom lever i en värld där allt kan hända och inget förvånar. En kuk rymmer från sin bärare eftersom den har helt andra sexuella önskemål, på den lokala alkispuben vid St Eriksplan lyssnar en LSD-trippad ung man till en jagad gammal lodis som påstår sig fly från en världskonspiration av Nils-Petter Sundgren-kloner och visar sig ha rätt när han påstår att han har döden i fickan. Personligen glädjer jag mig åt att det är en hel del Göteborg i boken, tex det klassiska sunkhaket Gyllene Suggan (”Vi heter faktiskt Restaurang Västerhus!”). En härlig samling skrönor som ser på samhället ur dom utstötta och fattigas perspektiv. Tyvärr har Jonas som gammal DIY-kille valt att ge ut boken på print-on-demand. Synd tycker jag eftersom jag tror att denna bok skulle ha haft god chans att bli antagen av ett kommersiellt förlag och därmed få helt andra resurser till PR. Som en liten kuriositet, som inte alls har med Hålet att göra, kan jag berätta att jag en gång som ung räddade Jonas skrivmaskin. Det var min första natt på BZ-kollektivet Färjenäs och jag var ensam i huset när jag hörde misstänkta ljud i trapphallen. Jag tassade ut i bara nattlinnet och mötte två förvånade pundare. Den ene med Jonas skrivmaskin i handen, den andra stutsande fram och tillbaka med en kniv. ”Va fan gör du här??” undrade den talföre pundaren. Den andre studsade fortfarande fram och tillbaka. ”Jag bor här, vad gör ni här?” ”Men vadå, bor det folk här?” ”Javisst”, bredde jag på, ”fullt med folk i alla husen”. ”Men här får ni väl inte bo!” ”Nej. Får du ta Jonas skrivmaskin?” Som tur var för mig var pundarna i grund och botten snälla människor, och jag fick faktiskt tillbaka skrivmaskinen av den talföre. Hans polare retirerade baklänges studsande ner för trappan, fortfarande med kniven höjd och gång på gång upprepande ”…nu hade du allt en jävla tur. Nu hade du allt en jävla tur…”.

En amerikansk myt+Sextusen kalla, James Ellroy

Dom jag känner som läst många Ellroy-böcker säger att han kan vara ojämn. Det kan jag inte uttala mig om, jag har bara läst En amerikansk myt och Sextusen kalla. Men dom böckerna lämnade mig stum av beundran. James Ellroy är en mästare. Till skillnad från den i mitt tycke tråkige och långrandige Ernest Hemingway, så känns Ellroys böcker som isländska sagor i modern amerikansk tappning. Stilen är extremt korthuggen, jargongen rå men trovärdig hela vägen. Det är två kollektivromaner om den amerikanska yttersta högern. CIA, klanerna, maffian, den maffiastyrda fackföreningsrörelsen. Den politiska händelseutvecklingen som sådan är böckernas kärna, men den drivs hela tiden fram på ett dynamiskt sätt av dom enskilda karaktärerna. Karaktärer som alla handlar med egenintresset i första rummet, och är precis samma våldsamma, gränslöst hänsynslösa avskum som deras motsvarigheter i den verkliga världen. Yrkesmördare, maffiosos, drogproducenter och legosoldater. Alla grupper styrs av sina subjektiva intressen. Ibland sammarbetar dom, ibland hamnar dom i konflikt. En kusligt trovärdig bild av hur samhället fungerar manas fram. I dessa böcker beskrivs Kennedymorden, den Kubanska revolutionen och den misslyckade invasionen av Grisbukten, Vietnamkriget och den amerikanska medborgarrättsrörelsen. Det var detta politiska innehåll som gjorde att jag fastnade mer och mer för historien, trots att jag i början hade svårt att identifiera mig med någon av karaktärerna, som alla är ärkesvin. Men Ellroy är en skicklig författare och så småningom kommer man på sig själv med att sitta och oroa sig för karaktärerna, och känna med dom medan dom mördar, våldtar och torterar sig fram genom historien. Jag har funderat på hur Ellroy lyckas åstadkomma detta, och tror att svaret är en kombination av att man köper dom cyniska förutsättningarna och att alla nattsvarta karaktärer förr eller senare visar upp någon sida som gör dom lite mänskliga. Yrkesmördaren blir kär i en kvinna på ett sätt som gör honom sårbar, en annan hänsynslös mördare klarar plötsligt inte av att döda kvinnor trots krav från uppdragsgivare som inte delar denna gammalmodiga moral (eller någon moral överhövudtaget) och så vidare. Och så fort en karaktär börjar visa upp en alltför idealistisk sida kan man ge sig fan på att det kommer att börja dyka upp problem för honom, i värsta fall att han dör. Karaktärer man trodde var huvudpersoner dödas då och då, andra bifigurer börjar ta mer och mer plats i historien. I böckerna som det är i livet. Suveränt genomfört av Ellroy. Efter att ha läst dessa böcker kan man komma på sig själv med att ”veta” precis hur vissa historiska händelser gått till.

Solaris, Fred på jorden, Stanislaw Lem

Den polske sience-fiction-författaren Stanislaw Lem skrev en lång rad böcker under sin levnad, varav jag läst en bråkdel men tyckt om alla jag läst. Stanislaw tar oss med till fantastiska världar, som ändå är trovärdiga. Böckerna är filosofiska tankeexperiment ute i rymden. Dom ställer frågor om människan. Vi framstår i Stanislaws böcker ofta som oförmögna att ta till oss det främmande, vi söker efter kontroll men står maktlösa när tillvaron är större än vi kan greppa. Styrkan i böckerna är kombinationen av trovärdigt beskriven mänsklig teknologi och psykologi, och det hissnande fantastiska som möter ute i rymden. Det är svårt att välja en bok ur hans produktion att tipsa särskilt om, men efter lite funderande valde jag i alla fall ut två. Solaris är den mest kända av Lems böcker, kanske för att den också filmatiserats. Den handlar om hur människor reagerar när dom möter något ditills helt okänt. Planeten Solaris liknar inget man hitills stött på i universum. Astronauternas förträngda minnen materialiserar sig där på ett skrämmande sätt. Upplevelsen kan påminna om att befinna sig innuti en hjärna. Finns ett jättelikt medvetande på Solaris? Fred på jorden är en fantastisk historia om hur vapenteknologin nått en nivå där vapensystemen kan utveckla sig själva i en teknisk evolution. Därför har männskligheten rationaliserat kapprustningen genom att helt enkelt förflytta den till månen, där olika länders vapensystem har varsin zon att utvecklas i och i konfrontation med de andra zonernas vapensystem testa sin förmåga. Ijon Tichy sänds till månen för att undersöka misstanken om att vapnen skulle kunna attackera jorden. Under uppdraget träffas han av en laserstråle som skär av förbindelsen mellan höger och vänster hjärnhalva. På en instutition försöker han rekonstruera vad han varit med om samtidigt som hans ena hjärnhalva saknar moralisk kompass och ställer till en massa jävulskap som den andra förtvivlat försöker städa upp efter.

Kosmokomik, Italo Calvino

Ni som till äventyrs tycker att det varit för mycket politiska eller i alla fall samhällstillvända böcker hitills i min lista blir glada nu. Kanske man hade väntat sig att en bok av en före detta italiensk partisan och skribent för kommunistpartiet, utgiven 1968, skulle ha handlat om politik. Eller om samhället. Eller åtminstone om människor. Men Italo Calvino gick alltid sina egna vägar. Kosmokomik är något så udda som en skönlitterär gestaltning av olika vetenskapliga hypoteser om universum, fysik, och evolutionen på vår egen planet. Alltsammans beskrivet med stor berättarglädje och sinne för det komiska och absurda. Här är naturen inget neutralt och tråkigt, utan värt både att skärskådas och brista ut i gapskratt över. Samtidigt, menar folk som är lite insatta i det naturvetenskapliga, har Calvino koll på vad han diskuterar, så det är inget flum i den änden. Huvudpersonen/varelsen/existensen eller vad vi nu ska kalla den/det heter Qwfwq och är en riktig skrytmåns. Been there, done that. Ivrigt och med många utbroderingar berättar Qwfwq om hur han, ibland ensam ibland tillsammans med gelikar, upplevt fenomen som när all materia i universum koncentrerades till en punkt, big bang, färglösheten och ljudlösheten på en jord utan oceaner och atmosfär, tiden när månen var så nära jorden att Qwfwq och dom andra kunde resa stegar och klättra upp, livets uppkomst, dinosauriernas utdöende och mycket annat. Jag vill även passa på att tipsa om Italo Calvinos storslaagna symbolistiska triologi bestående av novellerna Den tudelade visconten, Klätterbaronen och Den obefintlige riddaren. Finns utgivna på svenska i en samlingsvolym av Atlantis. Nu är vi tillbaka i samhället igen. Med ett försök att beskriva den moderna människans kluvenhet och alienation. Den tudelade Visconten är en dråplig och på sitt sätt vemodig historia om en vicont som under kriget klyvs i en ond och en god sida som saknar kontakt med varandra, trots att dom båda en gång tillsammans utgjort den hela visconten. Den obefintlige ridddaren är vilja och medvetande utan kropp, en tom rustning som går omkring bland dom andra soldaterna. För att citera Italo Calvino själv från förordet till triologin: ”Agilulf, krigaren som inte finns, företer de psykologiska dragen hos en människotyp som är vida spridd i vårt samhälles alla miljöer.” Slutligen Klätterbaronen, en storslaget upplagd och myllrande berättelse om den lille baron Cosimo,vilken som 8-åring kommer på sån kollisionskurs med den stränga diciplinen och kärlekslösheten i sin fina 1700-talsfamilj att han klättrar upp i ett täd och säger att han aldrig mer tänker komma ner. Så blir det verkligen också. Cosimo representerar en människotyp som, till skillnad från karaktärerna i dom andra två novellerna, är helt och hållet sin egen. Om han inte vill äta dom äckliga sniglarna, så tänker han inte heller göra det. Har han en gång sagt att han inte tänker komma ner ur trädet så får han stå vid sitt ord och inrätta sitt liv efter det. Och Cosimos levnad blir minst sagt rik. Från trädens kronor leker han som barn tillsammans med busungar och äppeltjuvar, där uppifrån upplever han kärleken till den vackra och spännande grannflickan, träffar sjörövare och brevväxlar med tidens filosofer. Cosimo är trixtern och fritänkaren, som följer sitt samvetes röst istället för lagar, order och yttre auktoritet. På så sätt en sympatisk person, fast jag hade en smula svårt att identifiera mig med honom. Antagligen därför att allt gått så lätt för Cosimo, född baron och dom begränsningar han hade i livet ålade han sig själv. Men jag njöt av alla exentriska typer i historien, alla detaljer från livet på 1700-talet och alla svängar historien tog. Däremot blev jag mycket intresserad av en bifigur i historien, Cosimos storasyster Battista. Hon har tvingats till en tillvaro som nunna inom husets väggar efter en sexuell incident som enligt föräldrarnas åsikt skadat familjens heder. Ruvande på ett tyglat men ständigt närvarande hat lagar hon nu familjens mat med utstuderat raffinemang: smörgåsar med råttleverpastej, en tårta garnerad med torkade gräshoppsfötter, en helstekt gris med en krabba i munnen, som i sina klor håller grisens avskurna tunga o.s.v. Helt enkelt en syster till det öppna auktoritetstrotset, till ytan och formen anpassar hon sig, men gör varje dag på sitt eget sätt motstånd mot dom villkor hon tvingats leva under. Den fysiska kärlek hon förnekats, lägger hon varje dag ner på att severa familjen sitt trots. Allt som allt är Calvinos böcker både tankeväckande, muntra och fulla av humor och ironi.

Låt tistlarna brinna!, Yasar Kemal

Jag märker en tendens mot det minimalistiska berättandet bland mina tips. Islänningasagorna sägs vara skrivna med isbergsteknik, Calvino är berömd för lättheten i sin stil och Ellroys sätt att skriva har betecknats som telegramstil. Här får man nog säga att Kemal utgör precis motsatsen. Jag har träffat dom som tycker att han skriver svulstigt. Men själv tycker jag om det köttsliga nästan övermättade i hans berättelser om landsbyggdsbefolkningen i det förmoderna Turkiet. Det är storslagna naturscenerier och brutalt våld. Man kan hävda att författaren ibland förlorar sig i våldsscenerna på ett sätt som är nästan pornografiskt. Men jag kan stå ut med det när jag ser till helheten. Låt tistlarna brinna! är en klassisk bok av Kemal som också berättar en klassisk historia. Den om den ensamme hjälten som sätter sig upp mot ett förtryckarsystem, bekämpar det tappert men till slut måste ge sig för övermakten. I detta fall handlar det om daglönaren Memed vars tjej storgodsägaren Abdi Aga vill gifta bort. Memed flyr Agans vrede upp i bergen. Där växer han upp till man, tar kontakt med stråtrövarna på trakten, och sen är fejden igång. Memed står på småfolkets sida mot storgodsägaren och åtnjuter därför mycket hemliga sympatier. En annan Kemal-bok jag är svag för är Mordet på smedernas torg. En bok med detaljerade och mycket bra beskrivningar av såväl naturscenerier som paranoja, dödsskräck och våld. Den handlar om två Agor som lever kvar i en utdöende men ännu stark feodal tankevärld. Därmed kan dom inte undkomma att den konflikt som existerar dom emellan medför kravet på blodshämnd. Poängen med boken är, förutom att skildra en utdöende värld på randen till det moderna, att det som vanligt är dom fattiga och underhuggarna som får offra liv, hälsa och säkerhet i första hand, när överheten iscensätter sina krig.

Grundbulten+Lyftet, Kennet Ahl

Dessa två 70-talsromaner om bunkerfängelset Hall och dom människor som mals ner i fångvården, är ett lysande undantag från den förljugna sörgårdsidyll som annars brukar råda inom den svenska kulturen. Var finns Grundbulten, den mytiska skruv som håller samman hela Hall? Liksom drömmen om Lyftet utanför murarna, kan drömmen om Grundbulten hjälpa fången att stå ut. Precis som vi sk vanliga människor håller oss uppe med drömmen om en vinst på lotteri, automater eller hästar. Visst kommer troligen inte Lyftet, men det skulle kunna komma en dag, annars står vi bara inte ut. I böckerna Grundbulten och Lyftet får vi följa internerna. I första boken skildras Hall inifrån, alla turer i drogförsäljningen, isoleringen, det meningslösa men på samma gång nödvändiga i att försöka göra motstånd, knalltransporterna, våldet. Huvudpersonen är mycket svartsynt, eller om man så vill klarsynt, knäckt av livet. Han omges av en mängd andra karaktärer, såväl intagna som personal skildras. Det är en bitvis humoristisk skildring, men historien som sådan är utan nåd I Lyftet får vi följa några av karaktärerna från Grundbulten utanför murarna. Dom längtar efter Lyftet och försöker arbeta för det, men det är dömt att misslyckas från början. Lyftet är också en skildring av samhället sett ur kåkfararnas synvinkel. Bland annat socialen och arbetsförnedringen beskrivs träffande. Dessa båda böcker av författarpseudonymen Kenneth Ahl (Lasse Strömstet och Christer Dahl),visar det vi sällan vill låtsas om. Drömmen om Lyftet är en tunn rök för den som inte har dom ekonomiska resurserna från början. Och utan flyktväg, hur ska vi stå ut? Dessutom diskuterar dom den så kallade kriminalvården, som bara blivit ännu mer totalitär sen dess.

Svart krabba, Jerker Virdborg

Jag råkade ha radion på när första kapitlet av Svart krabba gick som radioföljetong. Därefter var jag fast. Förmodligen är det inte bara första utan också enda gången i livet jag följt en radioföljetong. Det var den mest spännande bok jag har hört. Jag vet egentligen inte vad den handlar om. Det är ett fiktivt land, med nordiskt klingande namn och klimat, i en okänd tid, i krig med ett annat fiktivt rike som också verkar nordiskt. Soldaten Edh har blivit inkallad, men redan på tåget tas han åt sidan av ett millitärt befäl. Nya order har kommit. Edh ska inställa sig för ett hemligt kuriruppdrag. Edhs specialkunskapaer som gammal skridskoåkare gör att han valts ut till den hemliga grupp som ska ta sig över isen. Redan nu är stämningen osäker, därefter hålls spänningen på en hög och jämn nivå genom hela boken. Frågorna blir mer och mer akuta. Vem går att lita på? Är uppdraget i själva verket en fälla? Eller ett föräderi som Edh är inlurad i på grund av sin kompetens att åka fort på skridsko? Vad väntar på andra sidan vattnet? Om man nu alls kommer över? Hur går kriget egentligen? Är det fienden eller den egna sidan som kontrollerar detta område? Utan någon att lita på finns heller ingen att rådfråga. Jerker Virdborgs strama stil närmar sig poesin. Egentligen är hela Svart krabba som ett enda utdraget stämningsläge. Totat ensam, utlämnad till yttre krafter är soldaten. Som litar till sin självdiciplin medan han på samma gång försöker hålla borta underströmmen av skräck och panik, och tänka klart och rationellt. Inte heller andra gången jag läste Svart krabba förstod jag vad den handlade om. Men den var lika spännande som sist .

Nu var det 1914, Eyvind Johnson

I samband med föredrag och intervjuer har jag ibland fått frågan om jag läst mycket av dom klassiska svenska proletärförfattarna. En begriplig fråga med tanke på att min roman låter inrätta sig i ledet av svenska realistiska utvecklingsromaner om ungdomstidens möte med såväl arbetslivet som dom sociala striderna för dagen. Och svaret är ja. Jag har läst väldigt mycket proletärförfattare från tidigt 1900-tal och tyckt om deras böcker. Jag vet att dessa böcker anses hopplöst grå och tråkiga av många, men jag är ingen opportunist. När jag funderat på vad jag är svag för i genren inser jag att det ofta är huvudpersonerna som är lätta att identifiera sig med. Proletärlitteraturens huvudperson är ofta en drömmande pojke, som hatar arbetet och längtar vidare i livet. Verkligheten beskrivs sakligt, den är för liten, hård och torftig – nu som då. Men hoppet finns där, den enskilda människan försöker göra det bästa av sitt liv och solidariserar sig oftast också med människorna runt omkring. Arbetskamrater, särlingar, familjemedlemmar porträtteras kärleksfullt och medkännande. Sen finns naturligtvis en moralistisk slagsida ibland, som jag tycker kan vara svårsmält. I tex Vilhelm Mobergs serie om Utvandrarna, Invandrarna, Det gamla riket, Nybyggarna och Sista brevet till Sverige ställs en idealisk bild av lantarbetaren upp. Karl-Oskar vet att hårt arbete är det enda som gäller, och med hårt slit bygger han och hustrun upp ett litet jordbruk från grunden och överlever. I kontrast ställs hans drömmande lillebror, en figur som jag tycker mer om. Han hatar sin drängplats där han bland annat förlorar sin hörsel genom en bestraffande örfil från sin arbetsköpare. Av längtan efter något annat tjatar han sig med på amerikaresan. Men det är något annat än ett liv av bara arbete han längtat efter. Därför låter han sig lockas av guldruschen och drar iväg från sin brors familj. Därefter utsätter Moberg honom för följande: hans bäste vän dör och allt förlorar sin mening, det guld han fått tag på investerar han i en liten rörelse ihop med en före detta landsman som blåser honom genom att ge honom kattguld, han vänder hem till brorden dödssjuk men glad över att äntligen kunnaa bidra med något han också, när han gett broderns familj guldet får han veta att det bara är kattguld, brodern ger honom en smäll på käften och han går ut i skogen och dör i skam och ensamhet som ett litet djur. Allt för att han vågade längta bort från arbetet. Detta var en av dom två gåger i livet jag gråtit åt intrigen i en bok, jag kan inte förstå hur Moberg kunde vara så oförsonligt grym. Nej om jag istället ska plocka fram en proletärroman jag tycker om så väljer jag Nu var det 1914 av Eyvind Johnsson. Bara titeln tycker jag om, tror faktiskt det är den bästa romantitel jag hört. Boken försöker varken moralisera eller predika. Att beskriva verkligheten som den var är nog. Även en modern människa kan tydligt känna det omänskliga slitet i 14-åringens 12-timmarsdagar, trötthetens vågor genom kroppen, faran för livet när han jobbar med timmerflottning på floden, den torftiga kärleksbristen i fosterfamiljen. Men lika tydligt upplever man glädjen över att inträda i det vuxna livet hur hårt det än är, arbetsgemenskapen med dom äldre männen, det ödsliga men vackra landskapet, närvaron när historieberättandet kommer igång. Berättarjaget är starkt närvarande med tankar, känslor, infall och längtan. Om du läser Nu var det 1914 och tycker om den så finns det en fortsättning. Tillsammans med Här har du ditt liv, Se dig inte om och Slutspel i ungdomen ingår den i den självbiografiska sviten Romanen om Olof

Lust, Elfriede Jelinek

Egentligen kanske lite fel av mig att ta med dena bok. Jag har nämligen inte själv läst klart den. Men va fan den är bara så bra. Nobelkomittén fick ingen större förståelse för valet av Jelinek. Det var oförskämt av henne att ha social fobi och inte våga komma och hämta priset personligen. Arrogant och otacksamt mot Vårt Storsvenska Pris. Dom borde ha gett det till Astrid Lindgren istället tyckte många, hon skriver ju så fina barnsagor. Det gör inte Jelinek. Hon skriver fula men sanna sagor för vuxna. Doris Lessing såg aktivt ner på Vårt Pris och Vår Komitté, men ansågs ändå som en betydligt sötare gammal dam. Så har också Lessing gjort upp med kommunismen som en ungdomssynd. Det har inte Jelinek, hon har än idag obekväma åsikter om både det ena och det andra. Jag tycker mig absolut förstå varför nobelkomittén valde Elfriede. Nobelkomittén verkar gilla postmodernistisk litteratur. Jag har väldigt svårt för den. ”Du kan vara en sån ryggmärgsreaktionär ibland Salka”, som min väninna brukar linda in sin kritik i skämtsamhet. (Jag brukar då bita tillbaka genom att kalla henne existentialist). I alla fall, en postmodernistisk text en sån som jag älskar, det måste vara en bra postmodernistisk text. Visst, Lust är en så kallad svår text. Man får läsa ganska långsamt och uppmärksamt. Men det är inte så stor skillnad för mig, jag brukar läsa långsamt och tycker inte att snabbhet är den absoluta dygd den ofta upphöjs till. Det är en symbolistisk text som till det yttre handlar om ett äktenskap. Mannen är omnipotent i sin sexualitet. Hans begär saknar helt enkelt slut, hur han än gör kommer han aldrig att lägga sig på sängen och somna tillfredställd med rynkorna utslätade. När hustrun blir fokuspunkt för all denna sexuella energi, som dittills spritts på byggden, leder det till en stegrande sadomasochistisk affär som jag som sagt ännu bara läst början på. Vanligtvis tycker jag om böcker där jag kan finna kvinnofigurer som är aktiva subjekt. Elfriedes kvinna är raka motsatsen, ett självutplånande objekt. Detta borde vara världens slitnaste och tråkigaste bild: kvinnan som offer, mannen som pervers och gränslös förövare. Men konstigt nog är det inte alls tråkigt i Lust, tvärtom. Kanske beror det på at det inte är två individer som beskrivs, jag tror inte ens att det egentligen är könen som sådana som beskrivs. Snarare är dom en symbolisk inkarnation av dom rasande krafter som verkar i de moderna kapitalistiska samhället. Om vi ger mer och mer av oss själva hela tiden, medan kraven på oss och bruket av oss hela tiden tilltar i samma mån. Eller om vi hela tiden drivs på av ett begär utan slut, vill ha nästa, bättre, mer, starkare. Visst kan man säga att våra utgångspunkter är olika då, men också lika på en förfärande punkt. Vi kommer aldrig att kunna rulla ögonen bakåt och somna grundligt tillfredsställda. Jag tycker att Lust förmedlar en stark bild av den rasande rörelse efter tomhet som finns inbyggd i kapitalismen. Hon gör det med ett minst sagt distanserat språk och målar här och där i texten upp små svartsynta bilder som är roliga i sin drastiskhet. Jag vet inte om jag verkar helt knäpp, men jag skrattade jättemycket när jag läste i Lust. Ber att få återkomma senare om hela boken.

V for Vendetta, Alan Moore och David Lloyd

Jaha, jag smög ju in Sun Tzu som en slags skönlitteratur, lyrik tänkte jag närmast på. Så varför inte avsluta med en serieroman, eller grafisk novell om ni föredrar det uttrycket? I alla fall var Alan Moore och David Lloyds V for Vendetta en av mina stora läsupplevelser under tonåren på 90-talet. Idag känns en del av innehållet daterat, annat kanske lite väl politiskt naivt. Men en roman är inte en politisk teoribok å ena sidan, den diskuterar på ett på samma gång bredare och djupare plan. Å andra sidan tycker jag att det finns partier i den här berättelsen som har precis samma tyngd och lyskraft som när jag läste den första gången. Inte minst det brutala men kraftfulla sätt V visar sin adept hur tunn linjen mellan direkt fångenskap och så kallad frihet i ett samhälle med överhet är. Den vanliga människan försöker klammra sig fast vid det lilla hon har, och glömma bort att det inget är värt när hon inte har makt över sitt eget liv. Det paradoxala är att just i den yttersta fångenskapen, vid hotet att till och med mista livet kunde Vs adept hitta fram till den enda friheten som går att finna i ett klassamhälle: friheten att ta kontroll över sig själv genom att vägra. Det finns också många andra fina scener i historien, som när V defenitivt tar avsked av sin gamla ungdomskärlek fru Justitia, som visat sin sanna karaktär genom att vara beredd att krypa i säng med männen i höga stövlar. Frihet och rättvisa saknar värde utan varandra och är förenade i den nya älskarinnan, Anarkismen. För övrigt saknar jag hela temat om fångenskapens och frihetens sanna väsen i filmatiseringen. Visst, en film kan popularisera en bok, så därför säger jag diplomatiskt: läs albumet också. Förutom albumets litterära poänger vill jag framhålla det vackra bildspråket. Det framtida fascistiska England är i Lioyds tappning en grådaskig plats; genomövervakad, full av dålig, glättig TV-underhållning, rasism, rädsla och småskurenhet. Efter ett par besök i London frestas jag påstå att det alltså inte är helt olikt dagens verklighet. Kamerorna är riggade, hälften av alla TV-program verkar handla om verkliga eller möjliga terrordåd och terrorhot mot England. Om fascismen fortfarande är långt borta från England så känns friheten tyvärr ännu mer avlägsen.