Arkiv | Politik RSS feed for this section

IF THE KIDS ARE UNITED – TANKAR OM EGYPTEN OCH VÄRLDEN

5 Feb

Jag har skrivit förut om magi.

Förra året var mitt livs häftigaste eftersom det var året jag födde min dotter. Men någon tid att kommentera det som hände i den större omvärlden blev inte över.

Det kanske var lika skönt, för 2010 var ett så desillusionerande år, fullt av idel katastrofer. Fysiska katastrofer som jättebränderna i Ryssland, lerskred i Pakistan, jordbävning på Haiti, oljeutsläpp utanför USA:s kust, brustna dammar med giftslam i Ukraina, vulkanutbrott på Island, sommarhetta och vinterköld. I Stockholm upplevde vi till och med ett par små tromber.

Politiska katastrofer av skilda slag. Storpolitiska tragedier som Israels piratattack mot Ship to Gaza och nationella som att fascistpartier och radikalkonservativa hade politiska framgångar överallt i Europa. Sannfinnländarna röstades in i finska parlamentet och Sverigedemokraterna i det svenska.

Men ännu mer nedslående var att en knapp, men ändå majoritet, av de som röstade röstade kvar Alliansen vid makten. Trots att ingen kan ha missat att priset för deras politik betalas av sjuka som ibland till och med drivs att ta livet av sig, och av fattiga, och deras barn som tillåts födas och växa upp i fattigdom.

Sådant kan göra att den bäste tappar hoppet om mänskligheten, och inte är man den bäste precis.

Därför känns det underbart att 2011 är ett nytt år där jag, nu när jag äntligen har lite tid att kommentera här på bloggen igen, plötsligt åter har fått anledning att känna hopp om mänskligheten.

Ni anar väl alla vad jag syftar på. Revolutionerna i Tunisien och Egypten.

Så kan historien överrumpla oss och skrynkla ihop alla inkörda kartor. Och hela skillnaden är lite magi.

Magisk ritual nummer ett var mannen som brände ihjäl sig och med sin handling fick tillräckligt många tunisier att resa sig upp och säga att nog är nog, för att trigga igång den verkligt utlösande faktorn: diktatorns flykt.

När Tunisiens diktator schappade till Saudiarabien inträffade samma sak som i HC Andersens förträffliga saga: kejsaren visade sig naken. Alla såg att den våldsapparat som är staten inte behöver vara absolut, alla såg att det vilar en potentiell makt i ett folk som fått nog.

Redan vid årsskiftet kunde man ana denna rörelse i ett manifest från ungdomar i Gaza: Gaza youth breaks out. De vände sig där mot Israel och dess ockupation men lika mycket mot Fatah och Hamas.

Vi vill inte ha korrumperade politiker, ockupation och religiöst förtryck, nu får det vara nog! deklarerade ungdomarna. Vi vill ha frihet att leva våra liv.

Även i Tunisien och Egypten ställde sig ungdomen upp tidigt. Och deras agenda var progressiv. Den passade inte in i den agenda som USA och allierade har tvingat på världen sedan elfte september 2001. Det handlade inte om islamism eller bakåtsträvande. Tvärtom hävdar människor i arabvärlden sin rätt att få leva som andra, utan diktatur, tortyr och censur.

Detta har blivit en smula pinsamt för den förment liberala västvärlden som har tyckt om att prata patroniserande om arabvärlden och dess brist på demokrati. Det har varit så praktiskt. Klappa på huvudet och köra över för ”deras eget bästa”.

Det talas med väldigt små bokstäver om att både talibanerna och Hamas i högsta grad är produkter av USA. Talibanerna var den gerillagrupp som fick alla pengar när Sovjet invaderade Afghanistan. Då fick de agera frihetshjältar för att under tidigt 00-tal agera superskurkar. Men det var hela tiden exakt samma rörelse. Hamas erhöll på samma sätt i början pengar för att vara en motvikt till den socialistiska palestinska rörelsen.

Nu, i denna glipa av överraskning i historien, blir det så tydligt att det egentligen inte var demokratirörelser och demokrati i arabvärlden västerlandet önskade sig. Inte i praktiken.

Mubarak har varit USA:s man. Israel oroar sig så för det som händer i Egypten att de plötsligt låtit Mubarak placera ut militär på sinaihalvön.

Israel som i propagandasammanhang alltid påpekar att de är ”mellanösterns enda demokrati” står med byxorna nere när de inte kan tolerera att folket i grannländerna nu vill införa demokrati. Och det är klart, Israels försvar för sina folkrättsvidriga handlingar blir tunnare än rök i ett demokratiserat grannskap.

Diverse makters hyckleri framstår i klart ljus. USA:s så kallade ”demokratiseringsförsök” i Afghanistan och Irak framstår som det de verkligen är: nykolonialism med enorma kostnader i människoliv -när det blir så uppenbart att verklig förändring med nödvändighet kommer nerifrån.

Revolutionsrörelserna i arabvärlden stiger inte fram som antiimperialister, och absolut inte som islamister, men de stiger fram i historien med medvetande om sitt eget värde. De vill inte ha demokrati på pappret för att underlätta för IMF och nykoloniala liberaliseringsexperiment. De vill vara likvärdiga i praktiken.

Att arabvärlden lämnar medeltiden och börjar utvecklas på sina egna villkor lär ha satt skräck i mången potentat.

Och återigen ser man häxmästarna börja klä på kejsaren och sprida dimma där ljuset glimmade till. Vi måste frukta islam. Vi måste frukta brödraskapet.

Det faktum att kristna och muslimer stött varandra, att deltagarna själva sagt saker som ”det spelar ingen roll om du så är ateist, du har i alla fall dina förbannade rättigheter, de är oåterkalleliga” verkar inte värt så mycket.

Grupper som brödraskapet är en produkt av den egyptiska diktaturen och dess nyckfulla förtryck. När nu frihtetsrörelsen öppnar samhället skälver världen. För här i västvärlden är det makthavarna som talar om ”det öppna samhället” medan de med detta argument barrikaderar sig som maktelit, inför övervakning, angiveri, skräck och propagerar för okunskap.

I Sverige har vi en kulturminister som önskar att hon vore underhållningsminister. Det finns en illa dold önskan att reducera debatten och kulturen i vanliga människors liv till Postkodmiljonären. Det ska bli svårt att studera vidare om man kommer från fel klass, och till och med genuspedagogik på dagis utgör en allt för farlig träning i kritiskt tänkande för att kunna tolereras i längden.

En folklig demokratirörelse påminner oss för mycket om vad demokrati skulle kunna vara.

Det är så märkligt tyst när Mubarak låter utklädda poliser spöa folk, krypskyttar skjuta ihjäl människor från taken och armébilar och brandbilar kallblodigt kör ihjäl människor.

Mubaraks trick är så billiga. Att påstå att hans utklädda poliser bara är en annan grupp demonstranter, och att när den officiella polisen och militären stillatigande åser dessa angrepp så är det ”eftergifter”. Och att säga sig villig att förhandla med Muslimska Brödraskapet.

Visst är det smart. För det första kan brödraskapet kanske tänkas vara villiga till eftergifter om de släpps in till köttgrytorna. För det andra förstärker det omvärldens önskade illusion att detta på något sätt skulle vara en islamistisk konflikt, en konflikt som kan passa in i den ickeprogressiva värld som makthavarna i både öst- och väst med näbbar och klor vill hålla oss kvar i.

Men maktens retorik är en sak. Verkligheten är något annat. I dessa dagar ligger fortfarande möjligheterna öppna.

Möjligheten till en ny framtid för mellanöstern och nordafrika där folken blir aktiva agenter i historien. Och möjligheten för en ny gemenskap mellan verkligt demokratiska krafter i både väst och öst (en demokrati bortom den liberala dogmatiken) att samarbeta i solidaritet och respekt för varandra.

Så som det såg ut fram till elfte september när En annan värld var möjlig genom de samarbeten mot nyliberalismens ideologi och praktik som byggts upp mellan syd och nord via initiativ från Chiapas.

Det är så sällan dessa luckor i verkligheten öppnas, där vi tillåts kika bakom den målade kulissen och se att kejsaren är naken. Men så är det verkligen. Diktatorer kan ta till flykten, en till synes stark våldsmakt kan falla som ett korthus. Om vi vill det tillräckligt mycket, tillräckligt bestämt, och samtidigt.

Om vi å andra sidan låter luckan slutas, kompromisser göras med mindre progressiva element, så riskerar revolutionen att gå förlorad. Västvärlden säger sig frukta en utveckling i Egypten som den i Iran efter revolutionen. Men de kan mycket väl i praktiken försöka spela spelet så att det blir så.

Visa din solidaritet med de som kämpar i Tunisien, Egypten, Gaza, Västbanken, Jemen, Jordanien, Libyen, Syrien, Libanon och på så många andra ställen. De är inte det radikalt annorlunda, de är precis som vi, män och kvinnor, mödrar och fäder. Det de gör idag för att minska ofrihet, kolonialt beroende, hyckleri, korruption, arbetslöshet, fattigdom och våld i sina egna länder kan bara ha positiv inverkan på vår kamp mot hyckleri, skendemokrati, övervakning, fattigdom, arbetslöshet, korruption och våld.

Tips från Konfliktportalen: 1915 kommenterar Den sexuella nöden, 907 funderar kring Tunis, Kairo, London, Athen – Uppror och Konstituerande kraft, under rubriken Våldsamma konfrontationer i Kairo visar Anarkisterna en video från Mubaraks mobbangrepp mot demonstranterna, Mattias Petterson ifrågasätter diskrimineringslagstiftningen på Dagens Konflikt

Övriga tips: Det är dags att män väljer jämställdhet anser Feministiskt perspektiv, Arbetaren tar upp Ungersk dimridå, Litteraturen måste få ta plats

ANNA-LENA LODENIUS VS. SVERIGES ARBETARKLASS

14 Maj

Jag har inte varit med på vårens blockader utanför Berns Salonger i Stockholm. Detta trots att jag borde det i egenskap av medlem i Stockholms LS med tid över och dessutom i egenskap av solidarisk medmänniska. Men jag har inte vågat, ett barn har växt i min mage, och blockaderna är kända för att dra till sig glatt batongvevande och peppersprejsprutande poliser, som struntar i att polisen ska förhålla sig neutral i arbetsmarknadskonflikter.

Jag kan ta ett batongslag eller två, men det kan inte barnet i magen. Därför har jag betraktat denna konflikt och allt det sorgliga den säger om vår samtid på lite avstånd.

Fackbråk har det kallats i tidningarna, eller demonstration eller protest. Man undviker de korrekta benämningarna arbetsmarknadskonflikt och facklig blockad.

Idag skrev Anna-Lena Lodenius, en Ordfrontskribent som utger sig för att tillhöra vänstern, ett ytterst korkat och insinuant inlägg på sin blogg, där hon liknar SACs fackliga kamp vid maffiametoder. Att Anna-Lena Lodenius ogillar den radikala vänstern i Sverige och älskar att smutskasta den på osakliga sätt får man leva med. Att hon nu däremot ger sig på ett litet fackförbund som agerar i solidaritet med sju medlemmar som i tio år arbetat på Berns utan kontrakt, underbetalda och sedan sparkade för sitt fackliga engagemang, det känns som ett rejält övertramp.

Anna-Lena må tycka vad hon vill om SAC som organisation. Den här frågan handlar inte om SAC. Den handlar om Berns städare och den handlar faktiskt i förlängningen om hela arbetarklassen i Sverige.

Tidigare i vår publicerade SIFO en undersökning som visade att 8 av 10 LO-medlemmar var beredda att gå ut i strejk för att hindra bemanningsföretagen att byta ut fast anställda mot rättslös inhyrd arbetskraft. I våras gick den fackliga rörelsen i Sverige ut med buller och bång med budskapet att bemanningsföretagens framfart på arbetsmarknaden var den stora stridsfrågan. Sen la sig facken platt ett efter ett. Några gjorde faktiskt initialt lite motstånd, som Pappers och Elektrikerförbundet, men den stora striden uteblev och med den segern.

Kvar ute på det fackliga slagfältet är inte många, men några av dem är Stockholms LS och Stockholms Restaurang- Och Hotellarbetarnas syndikat. Möjligen inte så konstigt med tanke på grundprinciperna inom syndikalismen, att det är de arbetande själva som via sina syndikat beslutar om strid, inte valda och betalda ombud.

Och den här frågan är livsviktig för de arbetande. För vad ligger bakom de spektakulära blockader som ägt rum med jämna mellanrum under våren?

Det är inte så att det första ett fackförbund gör är att varsla om blockad eller annan stridsåtgärd, långt därifrån. Det första man gör är naturligtvis att begära förhandling med arbetsköparen. När blockader äger rum kan man räkna med att det handlar om en arbetsköpare som styvnackat vägrar förhandla.

De städare denna konflikt handlar om är ingen tillfällig arbetskraft hos Berns, de har arbetat där för löner som är ett hån i upp till tio år. Men just i syfte att slippa ta sitt ansvar för att arbetarna behandlas ojuste så har Berns anlitat ett bemanningsföretag för att låta dem utföra det smutsiga jobbet.

Städarna vann slutligen en facklig strid mot Berns 2009 via SAC. Det var inga orimliga krav de drev, de ville ha vita anställningar, anställningskontrakt och rätt till föräldraledighet. Rättigheter som borde vara självklara men inte är det i Sverige anno 2010, därför att så många likt Anna-Lena väljer att titta bort när arbetarklassen kränks.

Därefter hade man kunnat tro att allt skulle vara frid och fröjd men bemanningsföretaget tålde inga utmaningar mot sin självpåtagna rätt att behandla anställda precis hur fan det dom behagar. Man valde att hämnas genom att helt sonika avskeda de städare som var fackligt aktiva och hade varit framgångsrika i att kräva sina rättigheter. Bemanningsföretagets hänvisning till ”arbetsbrist” är mer än genomskinlig.

Berns tydliga ställningstagande i den konflikt som de påstår sig stå utanför går inte heller att ta fel på. De har på ett flertal ställen gått ut med budskapet att SAC är en maffia och att SACs krav att man återanställer städarna på vettiga villkor eller köper ut dem för en rimlig summa, helt normala fackliga krav således, är ”utpressning” och ”maffiametoder”. Berns har vägrat att återanställa de sju städarna just därför att de varit fackligt aktiva, de som inte varit det är välkomna tillbaka.

När Anna-Lena hävdar att LO-tidningen fått med hela historien gör hon det mot bättre vetande. Vad både hon och LO-tidningen glömmer att nämna är just att detta handlar om en grov föreningsrättskränkning, att det är just på grund av sitt fackliga engagemang städarna inte är välkomna tillbaka.

Om det är maffiametoder att kräva att arbetare i detta land, också papperslösa, också städare och hotellpersonal, ska få vita arbeten, anställningskontrakt, föräldraledighet och rätt att vara fackligt organiserade och aktiva. Om det är hårt arbetande städare som är detta samhälles fula skurkar. Har inte då krig blivit fred och och slaveri frihet?

Jag trodde annars att det medvetna anlitandet av oseriösa skurkbolag som förser en med på tok för billig arbetskraft som förväntas jobba under osäkra förhållanden, var det som var ett verkligt kännetecken på maffiametoder? Jag trodde i min naivitet att en stor nöjesentreprenör som tar strid för att få trampa på arbetarklassen vore skurken?

Anna-Lena ömkar hiphopgalan The Show 2010 som ställde in sin tänkta helkväll på Berns på grund av konflikten. Jag ser inte varför hon ska ömka den som agerat hedervärt och solidariskt?

Många kända artister har varit fula nog att bryta blockaderna och därmed ta ställning mot de sparkade arbetarna. Det gäller både artister som valt att spela och andra kända profiler som uppenbarligen haft råd men inte förstånd att välja en annan krog att slå runt på.

Samtidigt har det också vid varje blockadtillfälle visats prov på faktisk solidaritet, folk som vänt i dörren och till och med finklädda Bernsbesökare som anslutit sig till blockaden och lånat en gul blockadväst när de fått reda på vad saken gällt.

Uppenbarligen har en så stor del av hiphopartisterna valt att visa solidaritet med städarna att The Show fick välja att ställa in. Till exempel valde Labyrint att hoppa av rätt omgående och Timbuktu gick ut i media med sin tveksamhet att spela under rådande förhållanden.

Att artister och arrangör valde att ställa in var det enda hederliga att göra i detta läge, det var rakryggat och ett friskhetstecken för den svenska hiphopscenen. Det visar ju att dessa artister vet vilken verklighet de lever i, vem som är vän och vem som är fiende, uppenbarligen i bjärt kontrast till så många andra kända namn.

Som till exempel blockadbrytaren Uje Brandelius, vänsterprofil och uppsatt vänsterpartist, vars ursäkt kom långt efteråt och var högst halvhjärtad. Och som nu den så kallade vänsterskribenten Lodenius, som gärna upprepar skurkföretaget Berns smutskastning, samt försvarar densamma hos den minst sagt oseriösa bloggen Politiskt Inkorrekt.

Vad de avskedade arbetarna själva har att berätta, eller för den delen deras organisation, har hon inte bemödat sig om att ta reda på. Att det faktiskt är dessa enskilda hårt arbetande människor konflikten egentligen handlar om verkar förvånande lätt för de flesta att bortse ifrån.

Medelklassen har blivit så segregerad och självgod att den kan låtsas som om arbetarklassen och dess verklighet inte finns även när den uttalar sig om dess strider. Minst sagt pinsamt.

De stora facken lägger sig platt. De få arbetare som tar striden blir kallade skurkar och maffia och får veta att verklig facklig kamp inte kan vara en tillåten metod. Alliansen kör totalt över arbetslösa och sjuka. Vänstern och Socialdemokraterna erbjuder inga alternativ trots att det är valår utan fortsätter att bara vända sig till den allt mer världsfrånvända och egoistiska gruppen mittenväljare, läs medelklassen. Mycket sorgligt att konstatera.

Men hoppet finns alltid. Och hoppet förkroppsligas av dessa vanliga människor som vågar ta strid mot alla odds, och av dem som väljer att solidarisera sig i praktiken, som hiphopartisterna i The Show.

Jag hoppas att Berns snart ger upp sin djupt oetiska maffiaattityd, sätter sig vid förhandlingsbordet, så att showen sedan kan gå vidare och ingen behöver bli besviken. Att personer som Anna-Lena Lodenius skulle skärpa sig det minsta är nog däremot ingen idé att hoppas på.

Tips från Konfliktportalen: Andrea Doria kommenterar samma ämne som jag i Ännu en vänsterskribent bekänner färg, Guldfiske skriver en artikel apropå att det är 65 år sedan fascismens fall, Kvinnor skriver om arvet från våra mödrar i Galenskap: att dra riktiga slutsatser av felaktiga förutsättningar, Dom ljuger ställer sig upp Till försvar av Arbetare(n) och berättar även om Bernskonflikten, Anarkisterna tar upp Grekland: om förra veckans dödsfall och den fortsatta skuldkrisen

Övriga tips: SVDs Tobias Brandel målar upp En dag i gröna Sverige som oväntat trevlig, Whistleblowing 2.0: Journalism Lessons from WikiLeaks, Centerns ungdomsförbunds nya kampanjsida säger allt om varför de är totala stollar, Skumrask konstaterar Jag är så trött på yttrandefiheten, Dagens Medicin låter berätta att Försäkringskassans anställda dömer ut ny sjukförsäkring

KLASS ELLER IDENTITET? ARENADEBATT VIA DAGENS KONFLIKT

28 Jan

För er trogna läsare av denna blogg vill jag bara som hastigast passa på att informera om att jag har en text med på Dagens Konflikt idag. Det är ingen debattartikel utan ett referat av tisdagens debatt om tidningen Arena på Söderbokhandeln i Stockholm. Det är ett ganska utförligt referat så jag hoppas att ni som missade debatten ska känna att ni varit med och lyssnat lite i efterhand via Dagens Konflikt. Väl mött!

FRÅN GBG01 TILL COP15, HISTORIEN I BLIXTBELYSNING

22 Dec

00-talet börjar och slutar med sammandrabbningar på toppmöten. Såhär i decenniets sista skälvande dagar tycker jag det känns väldigt aktuellt att göra en jämförelse mellan de två händelserna, som en utgångspunkt för en spaning. Var befinner vi oss och vart är vi på väg?

Självklart har större delen av 00-talets radikala vänsterpolitik handlat om det som inte är toppmöten. Den höga graden av konfrontation i Göteborg sommaren 2001 fick många att se vägs ände för den typen av kampanjepolitik som toppmötesprotester är. Stockholms Autonoma Marxister gav ut pamfletten Ge upp aktivismen. Nätverk som till exempel Kämpa Tillsammans! (i dagarna aktuella med en bok) propagerade beslutsamt för en ”vändning mot vardagen”.

Det en radikal vänsterrörelse behövde var inte bara stridbarhet och militans, den behövde framförallt en bas och en förankring i den egna sociala verkligheten. Många ifrågasatte värdet av en rörelse överhuvudtaget, och pekade på att det borde vara arbetarklassen, i sin sociala vardag, som är den enda rörelsen.

Erfarenheterna från sommaren 01 vill jag säga fick eko även i SAC Syndiklaisterna, där nu många av 90-talets aktivister som lämnat aktivismen och istället ville sätta in sin kraft på klasskampen i den egna arbetsvardagen fann ett verktyg. Förändringsprocessen av organisationen kom att kallas ”den fackliga reorganiseringen” och har haft både bra och dåliga effekter. Men man kan konstatera att SAC idag är ett stridbart fack på ett sätt som hade varit otänkbart på 90-talet.

En annan organisation som föddes ur erfarenheterna av gbg-01 är RF. De tidiga RF-aktivisterna hade ofta upplevt den tunga repressionen efter EU-toppmötet, de hade till exempel ibland suttit flera år på kåken. RF liknade nittiotalets autonoma grupperingar genom att vara just en aktivistorganisation, och genom sitt relativt stora fokus på antifascistisk praktik. Men de hade ett helt annat fokus på klasskampen, de satsade på en aktivistbas av arbetarklassungdomar. På så sätt var också de ett exempel på nyorienteringen hos den radikala vänstern under 00-talet, bort från ”aktivismen” och in i den sociala verkligheten.

Denna förankring har gjort att den radikala/autonoma vänstern under 00-talets andra hälft åter hamnat i en offensiv. Man har spridit sociala praktiker, inte minst husockupationen som kampform.

Husockupationsrörelsen har inspirerat folk att ta upp kampformen på egen hand, fritidsgårdsungdomar, folk som vill ha kvar sitt lokala badhus, byggjobbare som velat få ut sina löner är alla exempel på människor som agerat i sin egen vardag på senare tid. Politikerna har blundat för det faktum att det rört sig om vanliga medborgares aktioner, och bara kört över den lokala opinionen som i Aspudden. De verkar inte förstå hur de genom att inte lyssna eller förhandla totalt undergräver folks förtroende för systemet. Vi fick ju höra att demokrati betyder folkmakt i skolan, och det är lätt att se att när politikerna handlar i strid med den lokala folkopinionen kan det alltså inte handla om demokrati.

Förutom den radikala vänsterns sociala engagemang i 00-talets slutskede, med husockupationer, klassresor till rika områden och så vidare så finns en annan och viktigare tendens som säger något om vart vi befinner oss och vad som är på gång. En radikal arbetarrörelse som står utanför de stora fackens föråldrade kompromissmodell har börjat formera sig.

Några saker värda att ta upp från senare tid är de vilda strejkerna från t.ex. sopåkarna, lagenarbetarnas otroligt viktiga strid mot arbetsköparnas nya offensiv (att byta ut fasta anställningar mot inhyrd bemanningsarbetskraft och skylla på krisen), den fackliga offensiven från Syndikalisterna med inte minst blockaden som framgångsrikt vapen, bildandet av Registret i Stockholm som inte minst organiseras av papperslösa och andra mycket hårt ansatta arbetare i service och restaurangbranchen, det stridbara Hamnarbetarförbundet i Göteborg, folkrörelselinjen som är ett nätverk av basfackliga och arbetsplatsbaserade aktivister som delar med sig av erfarenheter och information till varandra, Förbundet Arbetarsolidaritet som jag inte vet så mycket om men som verkar styra med något liknande. Samt naturligtvis all den spontana osynliga kamp som är isbergets undersida och verkliga bas.

Det pågår alltså en organisering och skapande av kamperfarenhet både bland basaktivisterna i de stora facken, i alternativa fackföreningar och bland oorganiserade arbetare. Att den sociala kompromissen bröts på 90-talet börjar nu på allvar eka både ute på gatorna, i bostadsområdena och på arbetsplatserna.

Vad har allt detta då att göra med den politiska cirkus som toppmötena och protesterna mot dem utgör? Så uppenbart ett skådespel ovanför vardagens yta. Kanske en del ändå, fast vi väljer att tänka bort det.

Tony Blair kommenterade protesterna den heta sommaren och hösten 2001 genom att kalla de protesterande för ”en kringresande cirkus”. I den mån detta var träffande för demonstranterna gäller det ju i ännu högre grad potentaterna. De som reser omkring till dessa murbefästa möten, äter gott, visar upp sig och bara får något gjort i den mån det gäller att befästa egennyttan. Att till exempel få igenom frågor som berör utökad befolkningsövervakning verkar lätt, där har ju makthavarna ett eget intresse i sin rädsla för folk i allmänhet. Att det inte blev något resultat av klimattoppmötet var väl däremot ganska förväntat. Som en vän sa ”det är bättre att lägga pengarna på fotbollsmatcher, för fotboll slutar så gott som alltid med ett resultat”.

Det jag tycker är mest intressant att jämföra är emellertid dynamiken mellan de folkligt baserade rörelser som demonstrerade och statsmakten i form av lagar, polismakt och media under de två möten som öppnat och avslutat 00-talet.

2001 fanns både icke-våldsliga grupperingar och sådana som var beredda att försvara sig med ett visst mått av våld på plats. Den dynamiken försökte polisen utnyttja till max genom att provocera fram kravaller som man sedan kunde skylla på, både för att rättfärdiga sin egen repression och efteråt kunna föra fram kårintressen som till exempel att man ville ha ett moderniserat polisradiosystem.

Ett exempel var hur man medvetet släppte in provokatörer från Wisemen på gautfesten vid Vasaplatsen. För att det skulle uppstå oroligheter och slagsmål som man kunde ha som förevändining för att gå till attack mot festen. Wisemen är en av IFK Göteborgs firmor som på den tiden var mycket nazianstruken, ytterligare ett tecken på kontakter mellan fasciströrelse och poliskår i den stan som Acidtrunk skriver om i sitt inlägg.

Man försökte slå in en kil och splittra kontakterna mellan olika rörelser och grupper genom att skilja på fredliga demonstranter och våldsamma aktivister. Det hette att man var där för att skydda de fredligas rätt att demonstrera men att våldsverkare förstörde det arbetet.

Och det resonemanget godtogs i den allmänna debatten även om många som var på plats under gbg01 upplevde en annan verklighet. Att vara en fredlig demonstrant skyddade inte från att få stryk av polisen, tvärt om fick fredliga aktivister ofta mer stryk eftersom de var lättare offer än de som var beredda att freda sig kollektivt.  Likaså kunde man bli insydd för att man ifrågasatte polisen verbalt eller hade misstänkta kläder på sig.

På liknande grunder som folk greps under Cop15 alltså, i Köpenhamn också på ännu vagare grunder, som att man stod på fel plats. I den stora inledande demon greps till exempel 968 personer, trots att bara 4 av dessa efteråt kom att formellt anklagas för ett brott. Alltså greps 964 oskyldiga den dagen, utan att kunna misstänkas för någon som helst olaglighet.

Klart i strid med de mänskliga rättigheterna som konstaterar att ”Ingen må godtyckligt anhållas, fängslas eller landsförvisas.” (kap. 9). Godtyckligt betyder alltså översatt till ett mer vardagligt språk ”om det inte finns misstanke om brott”.

Man märker att det ligger nästan tio år mellan de två händelserna dels på demonstranternas attityd dels på lagstiftarens (polisen är bara ett verktyg här).

Skillnaden på demonstranterna var att de alla var fredliga. Även de mer militanta grupper som försökte bryta sig in på Bella Center sökte göra det genom att bara använda sina kroppar, inga slag, sparkar, påkar eller gatstenar syntes till.

Detta var varken en slump eller effekten av lymmelpaketets effektivitet. Det handlade om hur vänsterradikala aktivister tänker och handlar idag i Sverige och andra länder. De flesta radikala grupper har idag en icke-våldslig bas och använder icke-våld som taktik. Något som till exempel visade sig när Lunds BZ organiserade Ockupationsfestivalen, där man inte försvarade sig mot polisens batongslag.

Det beror nog både på att man vill spela ner konflikten till en rimlig nivå, man vill helt enkelt inte att polisen ska skjuta ihjäl någon ung människa så som de gjorde i Genua 01, och att det är en metod man genuint tror på. Med social förankring hos en rörelse kommer också att man inte allt för snabbt kan springa förbi den allmänna meningen, och den är idag att våldsmetoder är fel.

Min generation autonoma på 90-talet var väldigt speciell på detta sätt, att vi inte gick från icke-våld till fysisk militans, utan att vi ganska direkt uppfattade situationen så att vi skulle försvara oss själva och varandra fysiskt vid konfrontationer.

Skillnaden på lagstiftare och våldsmonopolet var denna gång att man inte längre tycker sig ens officiellt behöva anpassa sig efter rättssäkerhet och mänskliga rättigheter. Man har i lymmelpaketet upphöjt polisiärt godtycke till lag, och därmed de facto infört ett undantagstillstånd där polisstatens villkor råder.

Det som banat väg för detta är givetvis tio år av ”krig mot terrorismen” där man på liknande sätt kunnat sätta rättsstaten ur spel mot människor som av en eller annan anledning pekas ut som terrorister.

Terroristlagar och terroristpolis har införts trots att vi i Sverige inte haft ett enda dåd som kvalificerar sig som politisk terrorism under 00-talet. Det hade vi däremot på 70-talet, ändå infördes inga terrorlagar då.

För faktum är att de lagar vi redan hade täcker allt som har med terrorism att göra. Allmänfarlig ödeläggelse (tex bombdåd) är redan förbjudet och belagt med långa straff, liksom uppvigling, uppmaning till allmänfarlig ödeläggelse, högmålsbrott och så vidare. Det är redan olagligt att kapa plan, spränga bomber, kidnappa folk och så vidare.

Vad är då poängen med en extra terrorlag? Jo dels tar den bort de tydliga brottsrubrikerna och inför ett mer diffust terroristbegrepp som öppnar upp för godtycke, dels har dessa lagar öppnat för polisiärt godtycke -kan man bara få in en person under terroristetiketten är det sedan fritt fram att arrestera denne utan att behöva redovisa en misstanke och på obestämd tid.

Självklart sprider sig såna här lagar som ett ogräs när de väl växt sig starka nog. De är ju så praktiska. Nu har vi kommit till den punkt där det har kunnat göras i praktiken olagligt att stå i en fredlig demonstration med ett plakat. Inte så att det är olagligt att demonstrera, nej då, men om du blir gripen för det kan du inte säga något.

Man har ironiskt nog försökt dra upp kortet från 01 om fredliga visavi våldsamma demonstranter även här. Eftersom samtliga demonstranter var fredliga försöker man få det till att de inte skulle ha varit det om de inte blivit gripna utan misstanke och utsatta för brutaliteter som att nekas att dricka vatten eller gå på toa för att de demonstrerat.

Sanningen är ju den motsatta. Trots alla dessa provokationer höll man på sin icke-våldslinje. Men sanning är lögn, krig är fred och slaveri är frihet.

I det samhälle jag föddes skulle makthavarna ha tyckt att den stora demon var något i alla fall lite bra, för i skådespelet toppmöte visar den ju på en i alla fall skenbar överensstämmelse mellan folkliga demonstranter och makthavarna. Demonstranterna vill ha en tydligare klimatpolitik, och detta är ju det av makthavarna proklamerade målet med mötet.

Men vi är väldigt långt borta från det samhälle jag föddes i idag. Uppenbarligen vill makthavarna tysta alla opinionsyttringar och illegalisera folk som står upp för en åsikt, åsikter är betalda politikers sak, finansiering och vägval ägarklassens sak, och vi övriga ska producera, konsumera och vara jävligt glada om vi inte godtyckligt arresteras på gatorna för förargelseväckande utseende eller attityd.

Men det allra största orosmomentet är ändå inte om vi kommer att kunna demonstrera vid toppmöten i framtiden. Det stora orosmomentet är nästa steg i repressionen. Hela tiden flyttar makthavarna fram gränsen, och varje gång vi låter dem så kommer de att prova att ta ett steg till in över våra gränser. Det är enkel psykologi.

Och nästa mål för kriminalisering och polisiärt godtycke är naturligtvis arbetarradikaliteten. Nu är det kris vilket egentligen är samma sak som öppen klasskonflikt. Arbetsköparna hotar med den omfattande arbetslösheten för att tvinga folk till olika saker. Till exempel arbeta hårdare för samma lön, frysa eller sänka sin lön, eller byta fast anställning mot bemanningsinhyrning.

Den radikalitet som växer bland arbetare som försvarar sina intressen kan förutspås bara växa. Särskilt när arbetslösheten breder ut sig mer och mer. Nedläggning av tung industri som till exempel SAAB bidrar till att förstärka en socialt explosiv situation i de bygder det drabbar.

Redan under 00-talet har vi varit med om ett ifrågasättande av föreningsrätten. Allt ifrån med ord, som när vanlig facklig verksamhet kallas för ”maffiametoder”, till förslag om att inskränka rätten till sympatistrejk eller blockad som fackligt verktyg, till rena fysiska ingripanden som när Malmöpolisen gått in på arbetsköparsidan i ett par regelrätt varslade fackliga strider, brutit upp blockader och pepparsprejat blockadvakterna.

Vi ska kallt räkna med att dessa ifrågasättanden i framtiden kan gå hand i hand med kriminalisering av mänskliga rättigheter som föreningsfriheten, på liknande sätt som lymmelpaketet nu underkänt yttrande- och demonstrationsfriheterna i Danmark. På ett och annat håll hör man redan svenska röster för att ta upp detta legala monstrum som vapen också här. Ett vapen som kommer att sättas in i klasskonflikten.

Ett tecken på att jag inte talar helt i nattmössan här är att ett helt fackförbund kriminaliserades i Tyskland här om dagen. Det rör sig om det lilla alternativa facket FAU-B som till och med förbjudits att kalla sig fackförening. Detta för att de anställda på en biograf var med i FAU-B, men ett större fack som dock inte var de berörda arbetarnas fackförening klev in och ville göra upp över huvudet på de anställda med arbetsköparparten. De anmälde FAU-B och domstolen förbjöd dem helt sonika.

Det är ett talande och kusligt tidens tecken, att det är det första förbudet mot en fackförening i Tyskland sedan 1933.

Varför är det då viktigt att försvara små minoritetsfack, så länge de stora facken är tillåtna är väl arbetarnas föreningsrätt tillfredsställd? Tyvärr med puckonivån på dagens debatt så förutsprår jag en del, inte minst liberala, röster som kommer att ställa frågan just så.

Så kan vi skapa en situation liknande den i det forna Sovjet, ett enda regimtroget fackförbund som på ytan representerar arbetarklassen. I själva verket är få saker så viktiga för arbetarklassen som föreningsfriheten. Att själva välja hur de vill vara organiserade och om de vill ha företrädare, själva välja dessa. På så sätt garanteras att man inte bara kan välja ett gult fack som säljer ut kollektivet på golvet eller förhandlar över huvudet på medlemmarna.

Sen är diskussionen om och när det är bra eller inte att vara med i ett majoritets- eller minoritetsfack en annan sak. Föreningsfriheten måste vi slå vakt om. Liksom rätten att yttra oss, uttrycka åsikter och inte godtyckligt kunna gripas.

Slutligen vill jag återvända till Cop15 genom att citera bloggaren Röd Libertarian som funderar såhär efter toppmöteshändelserna:

”Naturligtvis är jag för ickevåld så länge som möjligt. Jag är rörd och stolt över hur väl aktivister över lag lyckas upprätthålla den taktiken trotts provokationer. De flesta aktivister är beredd på polisövergrepp – det har trotts allt varit standard under lång tid. Värre är det för vanliga deltagare i demonstrationer som kanske förväntar sig att polisen respekterar och tom försvarar rättigheten att demonstrera.

Frågan är när vi når vägens ände. När vi mer behöver kravaller och gatustrider alla Iran än fredliga demonstrationer. Det börjar kännas farligt nära. Det är svårt idag för en arrangör att garrantera en demonstrations säkerhet när den när som helst kan angripas grovt och våldsamt av polisen.

Ska vi verkligen ha det så?”

Här står vi nu i det historiska blixtljuset över dessa samtida skeenden, på tröskeln till 10-talet. Och det finns nog visst fog för att hävda att det ser ut att kunna bli väl så spännande och konfliktfyllt som 1910-talet en gång var. Skål nu vänner och fiender, ha en fin och lugn helg, vi har mycket framför oss.

Tips från Konfliktportalen: anarkisterna berättar att Polis stormade vigsel, Cappuccinosocialisten utlovar Ny hipphopblogg, Theo på Dagens Konflikt påpekar att vi befinner oss På ett sluttande plan mot låglöneland, apropå Saab-nedläggningen skriver Dom ljuger Precis vad ni ville, Totalavlöning funderar över detta med värdegrunder i vården under rubriken Florence piska eller nu är han tillbaks den late fan

Övriga tips: ”8 av 10 beredda strejka mot inhyrd arbetskraft”,  du som vill protestera mot förbudet mot FAU-B kan till exempel börja här,  Åsa Linderborg kommenterar organstöldshistorien i Israel och samtidigt svensk media i En svart paradox, Daniel Suhonen uppmärksammar 40-årsminnet av gruvstrejken under rubriken Kampen fortsätter, Skumrask listar Årets musik 2009

UTOPISK UTFLYKT

7 Nov

En av kamraterna på Konfliktportalen, Jordränta, har i veckan utmanat mig att beskriva min vision av det klasslösa samhället. Kolla in hans utmaningsmanifest här. Notera gärna också att han har samma snygga bloggdesign som jag, fast den lite mörkare svart-gråa varianten som jag körde förra året :).

Jag tycker att denna utmaning är både svår och väldigt spännande. Min ideologiska bakgrund har jag i den autonoma marxistiska teorin. Nittiotalets autonoma hade många svagheter och en av dem var det utbredda ointresset för teori. Själv sökte jag mig dock till de grupperingar som var intresserade av klassanalys och teori och min organisatoriska bakgrund kanske ger en del ledtrådar till vad som format mitt politiska tänkande: Syndikalistiska Ungdomsförbundet, Folkmakt, Stockholms Autonoma Marxister, Kvinnopolitiskt forum. Och nu på gamla dagar har jag gjort ett försiktigt närmande till Förbundet allt åt alla.

Skolad i den autonoma marxistiska riktningen har jag alltid varit mycket försiktig med det utopiska tänkandet, jag är mer van att försöka analysera var vi befinner oss, hur vi hamnat här samt hur vi kan försöka använda oss av de reellt existerande materiella förhållandena till vår fördel. Den ideala framtiden har alltid legat en bit bortom blickfånget på gott och ont.

Det goda med det är att alla försök att formulera en ideal framtid så lätt leder till blindhet för andra möjliga öppningar, gör det svårt att se att nya utvecklingar som inte ligger i linje med idealen mycket väl kan vara the real thing. Å andra sidan är något av det mest frustrerande med nutiden avsaknaden av visioner. Både reformistiska och revolutionerande.

Istället känns det som att vi frossar i undergångsscenarion, ett frosseri som gränsar till längtan efter en rejäl katastrof. Islamistisk terrorism, Illuminatis onda planer, Den Oundvikliga klimatkatastrofen, Fågelinfluensan, Svininfluensan, att Mayakalendern inte är daterad i all oändlighet utan tar slut 2012, ja man kan räkna upp hur många undergångsscenarier som helst, men mycket lite av framåtsyftande visioner.  90-talet bjöd på postmodernism, värderelativism och dekonstruktion. 00-talet på religiös fundamentalism, nykonservatism, radikalkonservatism (vilket bara är en fasadrenovering av de värderingar som ryms under beteckningen fascism) och moralism. Den moderna radikala visionen med framtiden i fokus verkar långt borta.

Därför känns det roligt och utmanande att lämna den materiella analysens begränsningar och våga sig på lite utopiskt drömmande. För det är ändå så att om vi inte ser en annan framtid framför oss så kommer vi aldrig att nå den heller. Är alla våra mentala bilder de av katastrof och undergång så är det det vi kommer att få i slutändan också.

Jordränta beskriver en vision av ett helautomatiskt samhälle, där mycket av produktionen styrs av robotar. Jag sympatiserar med denna strävan och tror absolut att modern teknik måste vara basen för ett framtida samhälle som är miljövänligt och samtidigt besparar oss onödigt arbete.

Däremot tror jag inte på en totalt arbetsfri framtid. Idag skyr vi arbetet som pesten, eftersom arbetet i kapitalismen är mördande fysiskt och mentalt, det är dödat arbete och arbetet har en sidoprodukt vid sidan av materiella produkter, det producerar individuell och samhällelig alienation. Men jag anser i likhet med Marx att det alienerade arbetet under kapitalismen är ett inverterat arbete, motsatsen till vad det skulle kunna vara. Människans natur är att vara aktiv, social, verksam och kreativ. I ett framtida samhälle ser jag ett arbete återerövrat från alienationen. Hur då? Jo genom att vi styr det, inte det oss.

Givetvis kommer arbetstiden vara mycket kortare än idag, både på grund av en hög teknisk nivå och på grund av att vi rationaliserat bort en massa onödigt arbete som hör till den kapitalistiska tiden. Men alla medborgare i det klasslösa samhället som inte är sjuka, för handikappade, för unga eller gamla, förväntas ta sin aktiva del av det arbete som faktiskt behövs och som skapar värde och utvecklar samhället.

Den lagstadgade arbetstiden är lika för alla yrken och min gissning är att den kommer att landa på mellan tre och fyra timmar per dag. Lönen är lagstadgad och lika för alla. Hur den individuella lönen kommer att tas ut vet jag inte i detalj. Om det blir något symboliskt medel som liknar pengar, eller genom möjliga val av olika produkter som då i sig inte kostar något. Men bara en del av värdet som produceras kan förstås gå till löner. En annan del avsätts till skötsel och investering i arbetsplatser och ytterligare en annan del till det gemensamma, som skolor, sjukvård, transport och liknande.

Begreppet ägande är avskaffat. En viss lagstiftning, om än betydligt bantad, behövs också i det framtida samhället, och en av de viktigaste grundlagarna är förbudet att göra profit på andra personers arbete. Begreppet ägande används inte alls utan har bytts ut mot förvaltande. De arbetande förvaltar tillsammans sin arbetsplats, de boende sitt område och så vidare.

Vissa beslut som rör infrastruktur och liknande måste tas på en lite mindre lokal nivå. Då kan det hända att ett område eller en arbetsplats väljer ett ombud. Här gäller Pariskommunens principer. Ombud är direkt ansvariga inför dem som valt dem, har samma lön som alla andra och deras förtroende kan dras tillbaka omedelbart om de missbrukar det. Hur denna samhällsdebatt och beslutsfattande kommer att skötas i praktiken får framtiden utvisa, förmodligen kommer det att gå ganska smidigt med hjälp av en fri och snabb modern kommunikationsteknik.

Det som gör framtidens arbete så annorlunda från dagens är just självförvaltningen. Då kommer arbetarna själva att stå för besluten när det gäller vad som ska produceras och inte, arbetsmiljö och tillvägagångssätt. Säkert kommer det att se väldigt olika ut på olika arbetsplatser. Rotation mellan olika arbetsuppgifter kommer nog att vara regeln. Många kommer säkert att ta beslut på demokratiskt möjligaste vis, genom stormöten till exempel. Men vill man jobba på något annat sätt, till exempel utse en teamledare eller chef, så finns inget som hindrar, men en sådan chef har inte möjlighet att få ut mer lön än någon annan. Det handlar då bara om ett fritt val av arbetsfördelning.

När det gäller den lagstadgade arbetstiden är det också arbetslagen själva som beslutar hur den fördelas. De flesta kommer säkert att tycka att en fyratimmarsdag är lagom. Men inom vissa arbetsområden, viss typ av vård till exempel, kanske det visar sig opraktiskt och man fördelar det annorlunda.

Så tänker jag mig att det blir i bland annat designkollektiven. Dessa kollektiv kan erbjuda tjänster åt varuproducerande arbetsplatser där man vill ha mer än egen input till ny design, och även ta fram konst till nya områden och så vidare. Då kan man förutse att en del som jobbar i de kollektiven vill ha mycket tid åt personliga konstnärliga projekt. Kanske har man därför betydligt längre arbetsdagar där, vilket man kan kompensera med längre ledighetsperioder då man ostört kan ägna sig åt egen konst, romanskrivande eller liknande.

För visst ska vi ha design, flera vackra alternativ att välja på när det gäller till exempel kläder, och vackra och konstnärliga miljöer även i framtiden. Precis som Jordränta så tror jag att den utökade fritiden i framtiden i kombination med ny teknik och samhällets sociala karaktär kommer att leda till en blomstrande kultur, där mycket är fritt och där många fler både utövar och skapar kultur. Förhoppningsvis alla människor på ett eller annat sätt. Men att det finns även finns en viss professionell verksamhet inom försköningen av det allmänna är ju bara en bonus för alla.

Visst kommer det att finnas arbetsfördelning också i det framtida samhället och alla de yrken som idag är medelklassyrken kommer inte att försvinna. Många kommer förvisso det, yrken som har att göra med reklam, övervakning, administration av arbetarnas liv, förmän och så vidare. Men det kommer fortfarande att finnas till exempel lärare, sjukvårdspersonal, designers och mycket annat. Skillnaden blir att de inte kan tillåtas privilegier i form av högre lön eller egna områden att isolera sig i. De kommer snarare att vara en del av och samarbeta med lokalsamhället på ett sätt som idag är okänt.

Alla kommer att ha rätt att utbilda sig till dessa specialyrken om de så önskar, och först har deltagit i annat arbete i fem år. Att de inte får någon högre lön kompenseras mer än väl av de intressanta arbetsuppgifterna och att utbildningen bekostas av samhället. Motprestationen till den gratis utbildningen är att man förbinder sig att också arbeta i det valda yrket ett visst föreskrivet antal år (eller hur länge man vill därefter förstås).

Många kurser på högskolenivå ges också för allmänheten utan koppling till några förpliktelser eller kostnad. Bara för att det är poängen med den utökade fritiden, att vi ska kunna använda den till det som gör oss mänskliga: att utvecklas, forska, lära nytt, uttrycka oss kulturellt, umgås och ha tid att älska varandra (och för er som gillar det självklart utöva idrott och sport).

Jag tror att dessa principer för yrkesutbildningen leder till att de som i framtiden blir till exempel läkare blir det i första hand av genuint intresse för yrket och för att de har fallenhet för att arbeta med människor. Motiv som sökande efter status, pengar, en fin familjs krav och så vidare bortfaller.

Någon ägandeklass kan naturligtvis inte finnas i ett samhälle där ägande inte existerar (om man inte räknar ungens cykel eller liknande). Alla som tillhört denna klass får möjlighet att integrera sig i det nya samhället genom att på samma villkor som alla andra delta i produktionen. Vill man inte det kan man försöka klara sig som individ i skogen utan stöd från samhället, men det är nog inget särskilt attraktivt alternativ. Eftersom målet är att klassamhället så fort som möjligt ska förvandlas till en historisk kuriositet i stil med de medeltida häxbränningarna så förföljs givetvis inte barn till före detta kapitalister med att nekas möjlighet till utbildning eller liknande. Den typen av långsinthet kommer bara att bevara klasstänkandet in i ett system där det inte längre ska ha någon plats.

Det klasslösa samhället kommer att vara mycket annorlunda än det vi har idag. En förutsättning för det kommer att vara att revolutionen ägt rum internationellt. Vi kommer därför inte längre att ha några nationalstater, däremot starka lokalsamhällen. Resandet och migrationen kommer att vara fritt. Det står alla fritt att söka jobb var det vill, sen är det arbetskollektiven som avgör vem de vill ta in som ny arbetskamrat.

Och migrationen kommer naturligtvis se mycket annorlunda ut jämfört med idag när alla delar av världen har samma ekonomiska och sociala struktur med basen i självständig produktion och självförvaltning. Fattigdom och krig kommer inte längre att pressa fram migration utan resor och byten av bostadsort kommer att motiveras av kärlek och nyfikenhet.

Antagligen kommer kulturen på många sätt bli mer global, då samma värderingar enar världen. Säkert kommer vi nordbor fortfarande att resa blomsmyckade pålar att äta sill kring mitt på sommaren, och vid medelhavet kommer man fortfarande att ta siesta de heta middagstimmarna, kanske i högre utsträckning eftersom man då kommer ha mer tid för det. Men mycket annat som idag kommer undan som kultur kommer inte längre att finna något utrymme i det i sanning moderna samhället. Jag tänker till exempel på patriarkala sedvänjor som brudpris, eller religiösa idéer om att kvinnor inte ska arbeta. Det klasslösa samhällets frihet, överflöd av fritid, gratis kollektivtrafik, utbildning, sjukvård och så vidare bygger på att varje medborgare också efter förmåga deltar i det arbete som gör det möjligt. Man kommer inte att kunna skylla på sitt kön eller en gud för att undvika det.

Naturligtvis kommer inte det klasslösa samhället att lösa alla problem. Säkert kommer det att finnas saker som psykisk sjukdom, missbruk, våldsbrott och liknande också där. Familjeformerna kommer att variera, men de som är singlar eller kärnfamiljer kommer ändå inte att vara så isolerade som idag, utan naturligt ingå i flera gemenskaper utanför familjen. När problem uppkommer blir det en uppgift för samhället att gripa in på ett så bra sätt som möjligt, med vård eller stöd.

Jag utesluter inte att det kan uppkomma situationer då även framtidens medborgare för en tid måste tvångsomhändertas, för att skydda tredje part, som en hotad partner till exempel. Men det kommer inte att finnas underlag för en regelrätt fängelseverksamhet, utan man kommer att nödgas finna mer sociala och verksamma lösningar på problemen. Egendomsbrott kommer nästan helt att försvinna, om ägande inte är begrepp och ingen tjänar mer än någon annan, så försvinner motiven och drivkrafterna för dessa brott.

Ja detta var en kort skiss av hur jag tänker mig ett klasslöst samhälle. Väldigt skissartad det medges, men det har sina orsaker. Det ena är hänsyn till en bloggläsares tålamod och ork. Det andra är att att vi inte kan detaljstyra framtiden, mycket kommer att vara upp till de som i praktiken bygger det nya samhället, deras förutsättningar, önskningar och behov.

Jag nöjer mig med att konstatera att den som önskar sig denna, eller liknande, framtid måste undvika en massa fällor i samtiden. Konspirationsteorierna och deras tendens att ta blicken från de verkliga problemen och peka på reaktionära lösningar. Den postmoderna normlösheten med dess bastard värderelativismen som dödar den moderna gnistan genom att spränga alla kompasser. Pessimismen och tendensen att ge upp innan vi försökt. Modlösheten, framtidslösheten och den förödande auktoritetstron.

Ägarklassen finns av en anledning, för att vi låter den finnas. Den dag vi underkänner de tomma värden som idag driver runt ett rostigt system fullt av desperation, fattigdom, orättvisa, krig, rofferi och våld, så kommer det att kollapsa på precis samma sätt som ett troll som spricker i solen. Men det kräver att vi var och en blir de övermänniskor vi kan vara och vågar lita till vår kollektiva styrka och vår förmåga att axla våra egna liv.

Hoppas på många synpunkter i kommentarsfältet, både med kritik av min vision och egna visioner om detalj eller helhet. Jag ska också skicka vidare debattfacklan jag mottog av Jordränta till några andra bloggar jag läser. Så varsågoda, en utmaning till er: Kim Muller, Kvinnopolitiskt forum, Guldfiske, Autonoma kärnan, Kvinnor, StockholmsPunk, Andrea Doria, Skumrask och Arbetarperspektiv. Uppdraget är alltså att beskriva ett framtida klasslöst samhälle. Jag skickar med Jordräntas önskelista också: ”Ämnen/Områden jag gärna ser beskrivna av mina kamrater är: Energi, semester, kultur, demokrati, handel, barnuppfostran, utbildning och arbetsliv.”

Tips från Konfliktportalen: Andrea Doria berättar om en rolig aktion i Stocksund i Ett brev betyder så mycket… , Kim Muller berättar att Influensavården i Skåne hotas av personalflykt, StockholmsPunk kollar in Punkens årsringar på fejsbok, Vida Latina Minns Björn Söderberg från en latinamerikansk horisont

Övriga tips: Istället för arbets- och socialpolitik utsätts arbetslösa för bizzara terapiformer hos s.k. ”jobbcoacher” läs om det här, Botkyrkabibliotekens blogg tipsar om Ken Loach och de papperslösa, Skumrask har läst årets bok Blood’s a Rover, Alamut tipsar om en intressant musikdokumentär och berättar om När synten blev stor

SVINERIER

7 Aug

Fan här ligger man, som Arne Anka skulle ha sagt. Ringde till Vårdguiden i morse och fick veta att mina symptom ”låter som svininfluensan”. Jag blev beordrad att avvakta och att inte träffa folk på 5 till 7 dagar. Så här ligger jag i soffan och kan inget annat.

Och eftersom jag ändå tänkt få igång bloggen igen efter sommaruppehållet finns inget att skylla på. Jag samlar mig för att fundera lite över sommaren som gått. En sommar när nyhetsflödet nått mig högst sporadiskt medan jag varit i Visby, Småland, Östra Göinge, Köpenhamn, Malmö och Lund. Det jag framförallt missat att rapportera om här på bloggen är alla husockupationer runt om i landet under sommaren. Så många att det verkligen börjar kännas som en folkrörelse.

Ett Hus togs en helg i Jakobsberg i Stockholm som en protest mot Stockholmsprogrammet. Dessvärre var jag bortrest den helgen, annars hade jag åkt dit och hälsat på. Jag har tidigare bott i Jakobsberg ganska länge och gillar den stadsdelen, så för mig var det extra kul. I Göteborg följde 00-talets husockupanter en devis från BZ i Danmark i min ungdom när de intog ett gammalt slott: ”BZ bor bara bedre”. De flyttade in precis intill Götaplatsen och ordnade en mycket social ockupation där de bland annat bjöd in till filmkväll med intressanta filmer om bostadspolitik och ockupationer i Göteborg genom tiderna. För att bara nämna två i störtfloden av husockupationer under sommaren.

Det är väldigt roligt för alla oss som på ett eller annat sätt har bakgrund 70-, 80- eller 90-talens BZ-rörelse att se den nya generationen ta upp piratflaggan i denna oanade omfattning. Man blir nyfiken på om uppsvinget för husockupationer är isolerat till Sverige eller om det även är en internationell trend?

Bloggkollegan Guldfiske skriver om den Italienska husockupationsrörelsen – som där tyvärr drivs av fascister. I Italien har fascisterna fattat hur de ska vinna poäng genom att ta tag i sociala problem. Sen har de ju direkta kanaler till regeringen och även stöd uppifrån för husockupationerna vilket gör situationen svår att jämföra. Men i Sverige är det den radikala vänstern som driver sociala frågor, medan fasciströrelsen fortfarande helt lever kvar på en subkulturell ö.

Kanske ska man se den bizarra rapporten som BRÅ släppt under sommaren om ”våldsam politisk extremism” som ett utslag av oro över den radikala vänsterns framgång när det gäller att föra debatten i många frågor? Det handlar om det fina gamla begreppet hegemoni. Krisen bryter det borgerliga lägrets självsäkerhet i samhällsdebatten, den väg som man så länge pekat ut som den enda möjliga ledde inte alls ut ur nittiotalets kris. Tvärtom, krisen på 00-talet blev ännu djupare. Då är det nog svårt att inte med oro notera hur den radikala/autonoma vänstern faktiskt skaffat sig tolkningsföreträde bland stora grupper unga människor i många frågor.

Planka.nu agerar idag som en lobbygrupp för nolltaxa med både klimatet och rättvisan som argument, och de har aldrig haft fler medlemmar. De har blivit så starka att media känner sig pressade att släppa in dem, och SL att slösa pengar på reklamkampanjer mot dem. I kölvattnet på de debatter som planka.nu och den tidiga piratrörelsen på internet med dess tankar om informationskommunism och kreativa allmänningar dragit igång, kommer givetvis hela frågan om privat och gemensamt, hur saker ska finansieras och framställas, av vem, varför och på vems villkor. Kort sagt, alla de debatter som riskerar att bryta den liberala hegemonin. Detta är några saker den moderna autonoma vänstern varit framgångsrik med. Andra framgångar är förstås husockupationsrörelsen som både förmått bjuda in allmänheten, föra fram en mycket viktig social fråga, och engagera många nya ungdomar i ett radikalt politiskt projekt som är något helt motsatt plakatpolitik.

Är det konstigt i det läget om makthavarna gärna vill förminska vänstern till att vara inte bara lika utan identiska med fasciströrelsen, vilken också ska utmålas som opolitisk? För om fasciströrelsen är opolitisk, och det därmed är oväsentligt att den lobbar för sina värderingar bland såväl ungdomar som i det etablerade högerblocket, då blir helt plötsligt antifascismen något som sker i ett vacuum och kan likställas med fotbollshuliganism.

Jag tycker inte det är konstigt. Särskilt inte när man vet vad Sveriges regering försöker genomdriva under sitt nuvarande ordförandeskap i EU: Stockholmsprogrammet. Ett program som går ut på allt det som breda lager av dagens svenska ungdomsgeneration är emot. Utökad repression, övervakning och kontroll av gränser och medborgare. Och vilka var de första att försöka väcka frågan om Stockholmsprogramet? Jo, återigen den radikala vänstern.

Säpo har lagt ner stora resurser under vår och sommar på att försöka värva tjallare och pressa information ur vänster- och alternativrörelse i Sverige inför EU-toppmötet. Något som verkar helt oproportionerligt med tanke på att det knappast är frågan om att något nytt Göteborg 2001. Protesterna 2001 var toppen av en våg: över tio år av rörelser mot IMF och Världsbankens nyliberala tvångspolitik som också koordinerade sig på lokal och global nivå för förändring. Så ser bilden tyvärr inte ut idag. Vänstern står splittrad och svag.

Men de små krusningar på den borgerliga ytan som den autonoma rörelsen ändå lyckats få igång under 00-talet är så oerhört betydelsefulla. För de fördröjer en totalitär marsch mot det liberala lyckoriket där alla vägar framåt stängts för flertalet människor.

Man vill helst skratta när man läser BRÅs rapport. Som innehåller betydligt mer öppen spekulation än fakta. Som klumpar ihop autonoma med alla möjliga och omöjliga oppositionella grupper och till och med den reaktionära fasciströrelsen. Som bara tar saker från tidigt 90-tal som exempel som att tiden skulle stått stilla sen dess. Som använder min roman Deltagänget som källa (som jag skrev i förordet är läsarna välkomna att använda min historia som de har lust – men att ha en skönlitterär roman som en viktig källa i ett ”vetenskapligt” sammanhang kan jag ändå tycka är magstarkt). Som uppfinner ett nytt brott ”olaga demonstration” att lägga till statistiken. Det är inte och har aldrig varit olagligt att demonstrera utan tillstånd, alla demonstrationer är grundlagsskyddade. Att kravalla (sätta sig till gemensamt motvärn mot ordningsmakten) är olagligt, liksom ohörsamhet mot ordningsmakten, men att demonstrera är inget brott. Ändå räknas det som brott i en statlig utredning. Man undrar också över alla tvärsäkra siffror, till exempel andelen kvinnor i autonoma sammanhang. Hur kom de fram till dessa när det inte finns medlemsregister? Var det andel av gripna? Men vad säger det om antal aktiva, när till och med rapportförfattarna själva medger att öppet lagtrots är en mycket liten del av den politiska praktiken?

Men på mig fastnade ändå skrattet i halsen. För vad är nästa steg? Att alla som tillhör miljö-, solidaritets- eller rättighetsrörelser ska tystas i den offentliga debatten? Därefter är steget in i det öppet totalitära mycket kort.

Antifascister ska självklart inte stå utom kritik. Men de agerar inte i ett vacuum och de är inte en opolitisk subkultur. Lika lite som facister gör det. Båda grupper har faktiskt en sak gemensam: de repressenterar viktiga men motsatta delar av europeisk politisk tradition. På fascistsidan skrock, rädsla för det moderna, hierarkiskt tänkande, rasism, konservatism i militant form och auktoritär problemlösning. På den antifascistiska både offensiva traditioner som arbetarakamp och strävan efter autonomi och defensiva som försvar för humanism, tolerans, och försvaret av individens och arbetarnas kollektiva rätt och frihet även under de mest outhärdliga yttre omständigheter. BRÅs rapport är ett försök att avpolitisera verkligheten i syfte att behålla den politiska och ekonomiska kontrollen över utvecklingen.

Tips från Konfliktportalen: Anarkisterna tipsar om en föredragsserie om det sociala uppror som pågår just nu i Oaxaca Mexico – missa inte det, Autonoma kärnan skriver om Ett praktexempel på feministiskt självförsvar, Dom ljuger undrar apropå familjen som brändes ihjäl i Rinkeby Kanske dags att ta lite ansvar…?, eiz är ny på portalen och jag har inte hunnit kolla in denna blogg så mycket –vackra bilder på fullmånen bjuds i alla fall i senaste inlägget, Fragment konstaterar Hiroshima… Nagasaki… 64 år i skuggan av svampmolnet, vettiga och angelägna synpunkter av Johan Frick i Sverige vägrar internationell solidariet, Kim Muller kommer med ett diskusionsunderlag i frågan Varför slår polisen?, Kvinnor skriver en läsvärd Redogörelse framlagd för en akademi, Svensson har åsikter om Svininfluensan, Vida Latina bjuder på Bloggtips på spanska

Övriga lästips: för dig som undrar vad konflikten i Göteborgs Hamn handlar om läs här, flygbladet inför Reclaim Rosengård, en blogg som jag ska lägga till i länklistan här också -bra info på engelska Notes from the Swedish Workers´Movement nu senast med en intervju om Folkmakt en organisation som jag en gång i tiden var med i :)

GUD FINNS INTE

26 Jun

När jag var i 18-årsåldern hörde jag något förvånande på radion. En massa ungdomar var, sig själva ovetande, med i Svenska Kyrkan, trots att de aldrig döpts eller konfirmerats. Det räckte med att ens föräldrar inte gått ur kyrkan för att man själv skulle födas in i den. Jag gick till min närmaste pastorsexpedition och frågade, och faktiskt: jag var medlem av Svenska Kyrkan! På plats och ställe skrev jag ut mig ur gemenskapen.

Ett annat minne jag har är när jag i 14-årsåldern tagit mod till och berättat för min mor att jag börjat luta åt anarkismen, min första politiska ståndpunkt i livet. För mig var det något kontroversiellt, som jag inte visste hur hon skulle reagera på. Men till min förvåning såg hon mig lugnt i ögonen och sa sen eftersinnande: ”Ja du Salka, anarkist är nog jag också i grund och botten. När jag var liten blev vi så förtryckta av Kyrkan… ”. Sen berättade hon för mig länge och väl om husförhör och moralism och det instängda bondesamhället förr som alltid offrade kvinnorna och flickorna. Min mor var den första någonsin i sin släkt som yttrade meningen ”Gud finns nog inte”. Jag minns det så väl från min barndoms besök hos mormor. Bland alla bröllopsporträtt på mammas sex systrar med makar satt mamma där ensam i en ram i mitten. Hon hade hippiemittbena och broderad blus och log vackert men ensamt mot kameran. Pappa var inte med på det fotot. För han och mamma var inte gifta, varken borgerligt eller i kyrkan, för mamma var det otänkbart att underkasta sig denna tusenårsgamla förtryckarinstitutions ritualer. Mammas föräldrar hade aldrig tänkt att hon alls skulle skaffa en man. Eller ett jobb. Eller en utbildning. Eller ett liv. Hon var den av döttrarna som alltid skulle stanna som hemmadotter på gården, för att ta hand om de åldrande föräldrarna. Nu hade min mamma en vilja och intelligens de inte hade räknat med. Hon accepterade inte de hundratals år gamla spelreglerna om hur hon skulle offra sig för kollektivet. (Kvinnor, flickor och barn är traditionellt de som får offra sig i de gamla fina ”organiska” bysamhällena och kollektiven). Istället flyttade hon på egen hand hemifrån blott 14 år gammal, och började arbeta i syfabrik sju dagar i veckan.

Ett annat barndomsminne är från min farmor och farfar. Hur jag sitter som förhäxad och läser på en bonad de hade på väggen. I utsmyckade, förgyllda och glittrande bokstäver stod där: ”Jesus är mitt lif, döden är min vinning”. Jag kände en sugande skräck när jag läste det där, och kunde inte låta bli att läsa det om och om igen. ”Döden är min vinning”.  De kristna idéerna om döden predikades inte i mitt barndomshem. Döden kunde inte vara en vinning. Inte heller var den en källa till fruktan: det fanns inget helvete och ingen yttersta dom som hotade på andra sidan döden.

Jesper Nilsson har startat en religionsdebatt med sitt inlägg på Dagens Konflikt idag om Humanisternas kampanj Gud finns nog inte. De frågor han tar upp är både politiska och existentiella, och jag känner mig i grunden berörd av dem. Med detta inlägg avser jag försöka mig på ett svar. För mig finns ett riktigt stort fel med kampanjen. Det är dess försiktighet. Det heter Gud finns nog inte, fast det uppenbarligen är så att Gud finns inte.

Jesper Nilsson skriver att de senaste tio åren har en helt ny våg av hets mot religionen växt fram. Och att denna våg anförs av liberaler som förbundet Humanisterna. Det är egendomligt hur olika man kan uppfatta utvecklingen. Naturligtvis har det väl att göra med den individuella utgångspunkten. Jesper skriver att han känner sig dragen till kristen mystik och själv är jag ateist och historiematerialist. Jag har uppfattat saken rakt motsatt mot Jesper. Under mina barndomsår på 70- och 80-talen var Sverige i grunden sekulärt, det rådde socialdemokratisk hegemoni och religion var en privatsak för den som trivdes med det. 90-talet innebar ett trendbrott. Nyliberalismen och postmodernismen drog fram. De var överbyggnaden i en ekonomisk förändringsprocess: privatiseringar, införandet av helt nya nivåer av osäkerhet på arbetsmarknaden, etableringen av stora grupper reservarbetskraft i projekt och bemanningsföretag, massarbetslöshet som vapen mot arbetsrätten, etablerande av ett serviceproletariat och så vidare och så vidare. Om nyliberalism och postmodernism (med dess märkliga avart värderelativismen: ”om det är sant för dig så är det sant”) var den politiska teori som marknadsförde förändringen, så var New Age dess religiösa yttring. Allt var en marknad, man kunde ta för sig från det religiösa smörgåsbordet, inget var mer fel eller rätt. Individen var i fokus med sitt Val. Liberalismen drog med sig nyandlighet, både därför att det ideologiskt inte fanns något för den att invända, och naturligtvis i än högre grad därför att den medförde en social och ekonomisk otrygghet. En otrygghet som skrek efter tröst. Vid sidan om Nattväktarstaten var den småflummiga allätarandligheten ett mindre repressivt svar på de sår man medvetet tillfogade stora grupper i Frihetens namn. Den förödande kritik och det motstånd liberalismen dragit på sig från socialistiskt håll är både berättigad och högst begriplig.

På 00-talet däremot har en helt annan trend än liberalismen växt sig stark. Inte minst under de allra sista årens öppna kris. Det är konservatismen som idag tagit över rodret. Det finns många orsaker till det. De öppna politiska och sociala konflikterna och de växande klasskonflikter 90-talets tokliberalism fört med sig skapar rädsla och längtan till det svunna, traditionella och förment enkla och okomplicerade bland vinnarna och ett behov av trygghet och tröst bland förlorana i samhällets ekonomiska system. Diverse propaganda för skräck och panik, vaksamhet och moralism har pumpats ut i mer än tio år nu. Farliga muslimska terrorister, gatuvåld, klimatkatastrof, pedofiler, illuminati och mycket annat hotar konstant vår trygghet heter det. Vi måste köpa säkerhetsdörrar, återvinna mjölkpaket och ringa snuten om någon glömt en väska på tåget och ändå är det aldrig nog. Undergången kommer i alla fall. En hel generation är uppväxt i pessimismens tecken, vi kan inte drömma om att få det bättre det tål inte miljön. Det finns inte lösningar, det finns problem. Dessutom har borgerligheten mycket att förklara när 90-talets stålhårda klasspolitik ändå bara pumpat ytterst tillfälligt liv i ekonomin, och krisen nu är öppnare och djupare än de flesta av oss upplevt under en livstid. Därmed har den religiösa vinden fortsatt, men ändrat riktning. Bort från det liberala 90-talets lättsammare gör-som-du-vill-andlighet och tillbaka till de beprövade gamla religionerna. Nu är tusen år av förtryck, tionde, husförhör, sexualfientlighet, stigmatisering av oäkta barn, häxbål och korståg glömda och förlåtna. Religion, tradition och moral hägrar som lösningen på samtidens ”förfall”. De nykonservativa ideologerna kommer från så många håll att det kan vara svårt att se den gemensamma trenden bakom. Konservativa katoliker, primitivister, islamister, Jan Björklunds skolpolitik, identitärer, fanatiska sionister, sverigedemokrater, radikalkonservativa, djupekologer och särartsfeminister, för att bara nämna några. Naturligtvis sköljer de nymoralistiska och konservativa tidsvågorna in en bit över alla stränder även vänsterns. Därför kan det vara bra att se upp lite och släppa fixeringen vid liberalismen, den fixeringen är redan gammal.

Som övertygade ateist har jag märkt de nyreligiösa vindarna de senaste tio åren. På 80-talet möttes jag av ett förundrat ”men varför ska du inte konfirmera dig, du får ju presenter??”. På 90-talet undrade andliga människor hur jag kunde ha uppfattningen att Gud inte finns. Så förklarade jag hur jag tänkte, de hur de tänkte. Vi enades för det mesta vänskapligt om att vi såg olika på dessa existentialfilosofiska spörsmål, men det var det hela. På 00-talet upplevde jag allt oftare hur mitt Nej till Gud inte längre respekterades. Den jag diskuterade med sa att det är något fel på den som inte kan ”se” eller ”acceptera” att Gud eller ”något” ”finns där bakom”. De försökte tvinga mig att acceptera den ena eller andra löjliga definitionen av andlighet och kunde bara inte acceptera att för mig är Andlighet och Gud tomma begrepp, liksom för övrigt Ont och Gott. Det har helt enkelt blivit allt mer provocerande i troendes ögon att vara ateist. Och inte alls bara i religiösa fanatikers ögon, utan också den mest vagt new age andliga person man möter avkräver mig andlighetsdeklarationer som jag inte utan att begå våld på mitt samvete skulle kunna låtsas gå med på. Därför är i mina ögon också en så snäll och liberal liten kampanj som Gud finns nog inte glädjande. Jag tror inte ett dyft på konspirationsteorier som att dess syfte är att förstärka den totalitära liberala hegemonin. Jag tror att de humanistiska ateisterna oroats lika mycket av de nya Gudsvindarna och deras krav på inflytande över samhällsutveckling, som jag som marxistisk ateist gjort. Dels är inte den liberala hegemonin så total idag, bara därför att den borgerliga hegemonin är det. Dels kan naturligtvis effekten av kampanjen vara att stärka liberala värden, trots att syftet är att ifrågasätta religionen. Men det beror i så fall på att oförståndiga socialister låter liberalerna överta ateismen, rationalismen, modernismen och optimismen. Dessa bitar som är så grundläggande för socialismen om den någonsin ska kunna leda framåt. Läs Manifestet för att fräscha upp minnet angående Marx förödande kritik av Utopiska socialister. Det vill säga folk som låter sig styras helt av känslor, religiösa värderingar och moralism istället för rationell analys och modernism.

Och så några ord om individen kontra kollektiv. Kollektivism kan vara av många slag. Likaså individualismen. Religionen delar grundsyn med alla tre borgerliga ideologier, liberalism, konservatism och fascism, när det gäller individen. I liberalismen är individen en egen agent som frikopplas från sitt klassmässiga sammanhang för att det gynnar ägarklassen. I konservatismen och dess radikala gren fascismen är individen också samhällets grund, men som oföränderlig biologisk enhet. Heroiskt ska individen underkasta sig sin biologiska och klassmässiga bestämmelse, för på så sätt blir inte bara samhället ett harmoniskt organiskt lyckorike, också individen förverkligar därmed sitt sanna jag antas det. I religionen är också individen och hennes val, samt hennes moral kärnan i ideologin. Socialismen delar vissa ideologiska element med liberalismen, konservatismen och fascismen är dess raka motsats. Visserligen talar både konservativa och socialister om kollektivet, men vad som avses är väsensskilt. Det reaktionära kollektivet har en nästan andlig kvalitet, det är en ”folkgemenskap” som höjer sig över individerna och som dessa måste underkasta sig för något högre. Gud, Rasen, Traditionen, Kungen, Äran, Moralen, Patriarkerna eller Fan och hans Moster. Att 14-åringen offrar hela sitt enda liv i det lilla bondesamhällets högre intresse är bara naturligt i denna form av kollektivism. Det socialistiska kollektivet är något i grunden annat. Man kommer samman till klass utifrån en kollektiv egoism. Genom att bli kollektiv kan man överskrida de individuella begränsningarna för att bli något mera än innan: fri från klassamhället och dess begränsande av de enskildas möjligheter. Socialism är en kollektiv metod för befrielse och självförverkligande om den fungerar i enlighet med sin grundtanke: genom autonoma kollektiv av arbetare som samverkar för alls bästa. Då är det inte frågan om att vissa ska offras för att något ska bestå. Alla ska beredas möjlighet att bidra till kollektivet efter sin individuella förmåga, utvecklas utifrån sina behov, bidra med det de som individer är bra på och alla ska höjas över sina tidigare begränsningar. Sann socialism, anarkism eller kommunism -välj termen du trivs bäst med- är modernism i rörelse. Och det är raka motsatsen till religion. Hur fint det än är med kollektivism kommer jag aldrig i livet att anpassa mig efter irrationella religiösa läror i politiska kläder. De står i motsättning till mina intressen som kvinna, och som tänkande människa. Och: spott i kyrkan: som autonom individ med rätt att leva mitt liv i samspel med andra för allas bästa men på egna villkor.

Angående Nietzsche som Jesper tar upp i sitt sista stycke. Jesper skriver att Nietzsche hade fel. För Gud dog inte tillsammans med moderniteten. Detta är ett liknande missförstånd som den som läser Marx odialektiskt gör. Marx sa ”antingen socialism eller barbari”. Om man tror att Marx ska läsas deterministiskt så fick han fel, vi är snarare på väg allt fortare in i barbariet. Men eftersom världen är dynamisk och dialektisk till sin natur sker visserligen inget slumpmässigt, men heller inte lagbundet. Det gäller att se möjligheterna i samtiden, dörren till socialismen står fortfarande öppen om vi bara vågar se det. På liknande sätt har Nietzsche vantolkats. Övermänniskan är inte någon fascistisk idiot som pseudo-religiöst underkastar sig en mänsklig ställföreträdande Gud i någon sorts modernistisk karikatyr av det medeltida samhället. Övermänniskan är den som funnit Gud inom sig själv, som lämnat Gud, Regering och en massa andra vuxennappar bakom sig för att våga vara en Gudlös individ med fullt ansvar och fullt åtnjutande av sitt eget liv. När Zarathustra talat med åldringen på berget heter det såhär: ”Men när Zarathustra var ensam, talade han så till sitt hjärta: ”Är det verkligen möjligt! Denne gamle helige har i sin skog ännu inte hört något om att Gud är död”. Alltså – moderniteten har öppnat en fantastisk möjlighet: vi kan göra oss av med Gud! Vi kan bli hela vuxna människor i vår egen rätt, övermänniskor. Det är en möjlighet i tiden. Men det gäller att se den, förstå den och ta vara på den.

Tips från Konfliktportalen: 1915 är positiv och handlingsinriktad i sitt förslag Förbättra världen med din dator, Andrea Doria är inne på en liknande linje som jag i Skilj på privat och politiskt i religionsdebatten, Björnbrum bjuder på Mattips i sommarvärmen, Cappuccinosocialisten ger Jesper Nilsson eldunderstöd i religionsdebatten här på portalen, på Dagens konflikt kan ni alltså läsa det inlägg jag polemiserar emomt, Kaj Ranving informerar om Internationell aktionsdag till stöd för Irans arbetare, Kim Muller har mer om Iran: Strejker till stöd för kampen mot Khamenei