Arkiv | Personligt RSS feed for this section

CHEFEN HAR ORDET

24 Mar

Kära bloggläsare. Jag förstår att ni undrar över att jag så sällan uppdaterar här, och ni kanske kommer att upptäcka att jag inte kommer att göra det så ofta framöver heller.

Det beror på att jag fått ett annat forum som jag måste, och vill, använda i första hand. Jag har nämligen sedan den 23e mars (krigsgudens månad!) varit tillförordnad chefredaktör för Arbetaren Tidnings AB tillsammans med Daniel Wiklander. ATAB producerar tidningarna Arbetaren och Arbetaren Zenit.

Daniel, som jag jobbar tillsammans med är journalist och tidningsman. Han har jobbat på stora tidningar som DN och Aftonbladet, men också med ett kulturjournalistiskt projekt som Bomben och arbetat som informatör.

Jag har ju som ni kanske vet inte alls den bakgrunden. Jag kommer in som skribent med stort kontaktnät inom moderorganisationen SAC och även ett visst kontaktnät inom kultursvängen.

Så tar livet underliga svängar. Det sista jag hade trott var att jag skulle komma att arbeta som chef! Visserligen råder likalön på Arbetarens och Zenits redaktioner, men ingen kan ju förneka att man får en hel del makt som chefredaktör.

Den makten vill vi försöka använda till att förändra och förbättra innehållet till en allmän nyhetstidning relevant för arbetarklassen. Det är en lång process, och man gör misstag medan man lär sig. Men med tiden hoppas vi att det ska börja synas vad vi vill med vårt redaktörskap.

Under tiden vi är på ATAB avser vi att lära oss massor, göra så ansvariga val vi bara förmår när det gäller ekonomi, marknadsföring och tidningens linje. En linje utstakad av tidningsuttalandet, som vi gillar och ansluter till. Vi vill göra tidningen mer relevant för arbetarklassen än den är idag, och samtidigt bredare: men utan att tappa fokus på vem den är till för.

Tips från Konfliktportalen: Jöran Fagerlund berättar om att 300 firade internationella kvinnodagen i Angered, Kommunism i Sverige tar upp Patriarkala svinerier, Kvinnor kommer i Tintin: Uppropet med en både sorglig och väldigt rolig beskrivning från högstadievärlden, LOKE tar upp olika Intressanta analyser om Libyen – vad tycker vänstern?, Tusen pekpinnar diskuterar arbete och autonoma marxistiska begrepp i Varför vi inte har råd att arbeta

Övriga tips: Rf anmäler Familjen Bernadotte till lyxfällan, Intressant om muslimska brödraskapet, oh-oh-oh-oh staying alive! Jona Elings om politiska hälsorisker, mer frontalangrepp mot  uss arbetarklass Buried Provision in House GOP Bill Would Cut Off Food Stamps to Entire Families if One Member Strikes, Västerås sätter stopp för FAS3


LIV OCH DÖD

18 Jun

Efter någon diffus timme av ammande stod den där. Den obligatoriska brickan med mackor, cider och en svarvad träflagga i gult och blått. ”Ni måste äta” hade barnmorskan beordrat efter att pappan sagt att han kanske inte ville ha.

Jag glupade i mig med god aptit. Min enda måltid under de arton timmarnas förlossning hade varit flytande proteinpulver som pappan blandat ihop, det smakade uppblött tidningspapper men var det jag ville ha just då. Det och så all röd barnsaft och nyponsoppa Förlossningsavdelningen står till tjänst med.

Och godis som vi åt under igångsättningen, medan jag vidgades och fick fostervattnet igångsatt på mekanisk väg. Vi såg på Simpsons på datorn och hoppades på att värkarna skulle komma igång så att jag inte skulle tvingas till kejsarsnitt.

Sen spydde jag upp allt det där på grund av lustgasen som jag ändå gladeligen ville ha mer av. Epiduralen var en stor välsignelse när den sattes in, och det är ett tips till alla er som inte provat att föda: epiduralen ger vila mitt emellan smärtsamma värkar och ännu smärtsammare krystningar.

Under tre timmar tog den bort så gott som alla känslor och vi fick en välbehövlig sovpaus innan trycket neråt gav en ny sorts värk att andas igenom. Profylaxandning, lustgas och epidural, varför välja?

Nu med facit i hand kan jag säga: smärtan vid förlossning går att uthärda. Det gör mycket ont, men jag fick min misstanke bekräftad: att ha fått sin överarm avbruten av en Securitasväktare gör ondare. Tro en som vet.

Däremot gör krystfasen helt överdjävligt ont, särskilt när man har ett 4,5 kilosbarns huvud i slidan och måste ligga och vänta på nästa krystvärk. Samtidigt var det en märkligt mäktig upplevelse att känna den instinktiva kraften i krystandet, att något i mig plötsligt tog kommandot och jag visste att och precis hur hon skulle ut. Det var fruktansvärt och fantastiskt och jag tänkte att det var det värt men jag gör det aldrig mer.

Dottern skrek på min mage i en halvtimme och gjorde ett första amningsförsök minst lika längre innan jag såg mackorna och den lilla markören att inte bara en människa utan också en medborgare under en stat hade fötts. Och flaggan kändes ovanligt okej för mig i samband med mödra- och barnavården, som till skillnad från statens övriga vård och omsorg faktiskt visat sig vara både gratis, välkomnande och bra.

Jag ansluter mig inte till den sortens feminister som tycker att medicinen degraderar den födande kvinnan, utan var mycket nöjd med all CTG och annan medicinteknisk utrustning vi hade till hands i vårt förlossningsrum.

När jag drack min cider i plastmugg sa barnets pappa: ”Det har hänt något hemskt också.” Och så berättade han om massakern på Ship to Gaza, om bekanta som kunde befaras döda.  Jag låg i den blodiga sängen uppfylld av ofattbar födelse och ofattbar död, trasig och förbi av ansträngning. Ett par märkliga dagar var på gång både i världspolitiken och i mitt privata liv.

Jag höll på att kollapsa när jag försökte duscha. Kunde inte andas, hjärtat slog för fort och jag höll på att svimma. Kördes ner till BB i en rullstol.

Men redan nästa dag var jag på väg tillbaka. För allt det nu är värt när man har ett blödande avslag och några veckor att se fram emot att kissa under dusch i nån vinkel där det svider lite mindre för att man är så trasig och med värktabletter för alla ömmande muskler.

Så småningom fick vi veta att ingen av svenskarna på Ship to Gaza blivit avrättade. Det var andras bekanta, vänner, partners eller barn som offrats av den galna religiösa högerregimen i Israel. Och vi satt med ansvar för en helt nyss född människas liv.

Känslorna ligger mycket nära ytan dessa dagar, förälskelse, skräck, ansvar, ömhet, retlighet, trötthet, oro, förvirring, stolthet och nyfikenhet på vem denna fina nya människa är.

Kamrater, föräldrar och släktingar har kommit och gått med ovärderligt stöd, bullar, disk, städning, matlagning och goda råd. Man klarar sig inte utan det, men samtidigt kommer botten fort. Då vill man bara vara ifred, ligga i sängen bredvid sitt barn och inte höra ett enda välmenande råd till.

Att få ett litet barn innebär också en period av nästan noll egentid, barnet blir otröstligt om det inte får leva bokstavligen på mamma. Det är nu hon ska bygga upp sin grund av trygghet inför framtiden.

Därför har jag inte hunnit kommentera viktiga saker som jag velat här, som attacken mot solidaritetsskeppen eller DNs konstiga försök att måla ut syndikalisterna som en maffia. Inte heller här ska jag beröra det mer, det hinner jag inte. Allt har sin tid, och de närmaste två tre månaderna kommer att bli en ytterst intensiv sådan som med nödvändighet kommer att handla om en viss liten människa. Och jag kunde inte känna mig mer tillfreds med det trots allt!

p.s. Vill också passa på att propagera lite för min partners, barnets pappas, tanke kring föräldraledighet. Det debatteras ju nu om  hur den ska fördelas, om pappaledigheten ska bli obligatorisk och på vilket sätt. Men varför tar ingen upp frågan om delad föräldraledighet? Varför kan vi inte ens denna exceptionella tid i livet få lov att stanna ekorrhjulet och i lugn och ro få hjälpas åt att ta hand om varandra och den nya medborgaren? Att vara två är svårt nog, att vara ensam helt galet.

Tips från Konfliktportalen: 907 kommenterar Robin Hood-skatt -lata och bidragsberoende norrlänningar… , Anarkisterna informerar Kafé 44: Ockupationsministeriet och Bergatrollen bjuder in till fest!, Hur lågt kan DN sjunka? frågar sig Andrea Doria, Dom ljuger skriver om nya Brand i En jättebrand kring alla land…, StockholmsPunk skriver om Överklassen och ansvarskännandet…

Övriga tips: Läs om iranska bombningar av kurdiska byar, Oljebolagets vinst går före säkerheten, efter massakern Turkiet klipper alla band till Israel, stöd ICA-handlaren som bojköttar Israel

MILITANT ARBETARKAMP NU OCH DÅ

24 Mar

Tänkte göra en liten hastig uppdatering här, mitt i tentaplugget. Jag har ständigt dåligt samvete för att jag prioriterat bloggläsarna så dåligt, trots att jag uppskattar er mycket. Heltidsstudier och graviditet tar mer tid än man tror.

Men lite har jag faktiskt hunnit skriva, om än inte på bloggen. I förra veckans Zenit, som är bilaga till Arbetaren, hade jag med en essä om Möllevångskravallerna 1926. Och i SSUs tidning Tvärdrag, nummer 6, en kort recension av boken Tillsammans.

Det är verkligen en förmån när man får skriva recensioner. Inte bara för att man får gratisex av bra aktuella böcker, utan framförallt därför att när man ska säga något om dem så tvingas man till att verkligen läsa och läsa aktivt.

Essän om Möllevångskravallerna är baserad på min läsning av en alldeles nyutkommen doktorsavhandling av Stefan Nyzell. Den heter ”Striden ägde rum i Malmö” och handlar dels om Möllevångskravallerna samt deras för- och efterspel, dels om hur man ska se på historieskrivningen kring modern svensk arbetarrörelse, så ofta präglad av en ideologisk (socialdemokratisk) tendens att vilja betona samförståndsanda och kompromiss men dölja öppna motsättningar och konfrontationer.

I min essä gör jag en jämförelse mellan Nyzells rimligt objektiva och analyserande forskning, baserad på insikten att konfrontationer har en dynamik, och den totala genomklappning för all objektivitet och analys som förra sommarens BRÅrapport om politiskt våld var. Jag tycker jämförelsen är relevant eftersom båda dessa rapporter behandlar politiskt våld. Men att BRÅrapporten inte tar upp ett historiskt utan ett nutida skeende och dessutom är politiskt beställd är, får man förmoda, orsaken till den enorma skillnaden i kvalitet.

Det finns faktiskt en röd tråd till den andra bok jag läst, Tillsammans. En samling texter om arbetsplatskamp under 90- och 00-talen av Malmöbaserade gruppen Kämpa tillsammans. Nämligen den att lika lite som dåtiden präglas nutiden i så hög grad av kompromiss som det officiellt verkar. Istället sker en daglig arbetsplatskamp överallt. Men precis som med kampen i historisk tid så är det även i nutiden kompakt tyst kring dessa strider.

Ett talande exempel är framgångarna sopåkarna i Stockholm haft under våren. De fick mycket uppmärksamhet för sin vilda strejk våren 09, det är sant. Men sen förlorade de också i AD och var så tillbaka på ruta ett.

Nu under våren tog de till en annan väl så militant men mycket effektivare metod. De började arbeta helt enligt alla föreskrifter, lagar och reglementen. Något som naturligtvis inte går, och det vet arbetsköparna och räknar med att man i praktiken inte gör. Men vem kan säga något om att folk följer reglerna? Denna taktik var mycket effektiv och ledde till att sopåkarna äntligen fick igenom sina krav, och ADs dom blev ett verkningslöst vapen för arbetsköparen.

Denna framgång har givetvis talats mycket tyst om. Det är denna ansiktslösa kamp, ofta bedriven i det tysta, som varje dag gör arbetslivet lite mer uthärdligt, gemenskapen bättre och ibland också leder till stora och små förbättringar och segrar, som beskrivs i boken Tillsammans. Läs gärna mina texter om böckerna, tyvärr kan jag inte länka till dem, för ingendera ligger ute på nätet. Eller ta ett gott råd, strunta i min påannonsering och gå direkt till källorna, båda böckerna rekommenderas varmt!

Tips från Konfliktportalen: Anarkisterna rapporterar om Reykjavík 9 – livstid för ”attack” på parlamentet?, Andrea Doria konstaterar appropå nya försäkringskassan: verkligheten överträffar satiren, Cappuccinosocialisten om Andres Lokko och valet i You can bury me a mod, en RUT-arbeterska berättar på Dagens Konflikt: Till eder hushållsnära tjänst!, Dom ljuger tipsar om Fackklubb 717 online, för dig som gillar idédebatt rekomenderas Guldfiske Michael Hardt: Allt åt alla – Varken offentligt eller privat men gemensamt, mer idédebatt på Tusen pekpinnar Revolution 1: Slow-motion-revolution

Övriga tips: Johan Frick från Dagens Konflikt skriver på svt debatt idag att det är skillnad på partier och partier apropå SDs och NDs uppdykande på skolor under våren, Läkartidningen konstaterar Läkarna orsakade inte den galopperande sjukfrånvaron, till alla er andra stockholmare vill jag rekommendera arbetsplatsbloggen Emteärrhora inte bara intressant ur facklig synvinkel utan också en fantastisk stockholmsskildring och enda sättet att få verklig information om vad som pågår i tunnelbanan vid störningar m.m., Asocialstyrelsen rekommenderar: konstnärslön, Ockupantscenen bjuder in till Öppet samtal om det grekiska upproret

MITT 00-TAL

21 Dec

Så var det åter dax att sammanfatta ett årtionde, ett årtionde som för mig verkar lite anonymare än 80 och 90-talen fast jag levt det lika mycket. Men det handlar nog framförallt om tidsfaktorn, med distansen ser man klarare. Nu ser jag fram emot ett årtionde med en ordentlig siffra istället för ett par anonyma 0or.

Det finns så mycket att skriva om ett årtionde, inte minst om ett årtionde så präglat av kris, reaktion, konservatism, repression och allt mer totalitär toppstyrning som detta. Det är ett jobb för en hel redaktion. Och tyvärr tvingas jag inse att jag inte är någon redaktion, bara jag. Så det blir inga storslagna analyser av årtiondet i denna text, bara en högst personlig genomgång av hur årtiondet gestaltade sig för just mig. Så får vi ta analyserna tillsammans fram över.

Men jag börjar med att läsa på en affisch för att samla tankarna kring årtiondet lite mer brett. Jag har nämligen en hög gamla politiska affischer som jag sparat av nostalgiska skäl. Jag tar fram en ökänd affisch inför EU-toppmötet i Göteborg 2001. Nej inte den allra mest ökända med ödlan Godzilla, utan den andra, den som faktiskt hade en text. Såhär låter texten:

Göran är orolig för kravaller…

Detta oroar oss:

Schengen ser dig:

Eu:s gränser stängs. Asylsökande nekas tillträde och kontrollen på de som redan bor innanför Europas murar ökar. Datasystem byggs upp för att bättre kunna hålla koll på människor. Låter det som en dålig science-fiction film? Det är det nya Europa.

Våra rättigheter på arbetet slås i spillror:

Inte nog med att det hela tiden görs attacker mot de rättigheter vi kämpat för i årtionden, de stora fackföreningarna som ska föreställa försvara oss har förvandlats till serviceorganisationer utan kampanda. Bemanningsföretag och projektanställningar gör att vi sitter allt lösare till på våra anställningar.

Det gemensamma säljs ut för att göra de rika rikare:

Ålderdomshem, sjukvård, skolor, du vet allt det där som ska utgöra ett skyddsnät för alla människor om något skulle gå snett, är det inte meningen att det ska vara gratis och tillgängligt för alla?  Jo, problemet är bara att det finns de som ser att det finns pengar att tjäna på att sälja ut saker som tidigare ägts av staten.

Våren 2001 är Sverige EU:s ordförandeland

Vi ses på gatan!

Så sammanfattade den unga radikala vänstern i Sverige vilka problem som var aktuella 2001, det år då 90-talet kulminerade på samma gång som 00-talet på allvar kom att börja. Det är intressant att se i hur hög grad det varit just dessa frågor 00-talet handlat om. Och på tröskeln till 10-talet är läget skarpare än någonsin.

Nu följer historien om just mitt 00-tal.

På millenniumnatten stod jag i krutröken utanför Hallgrímskirkja i Rejkjavík och såg islänningarna smälla av kilovis med hemtillverkade fyrverkerier. Luften osade av svavel och gnistor föll ner på vinterjackorna. Det var galet. ”Är det extra mycket krut för att det är Millennium?” undrade jag. Men fick svaret ”Nej, det är såhär varje år”. Och utgår man från max kan det ju inte bli värre hur mycket årtusendena än växlar över i varandra.

Jag befann mig i en årslång självvald exil från Sverige och min politiska ungdom och jobbade som brevbärare på Laugavegur 101, Rejkjavíks Avenyn. Den exilen gav så mycket på en massa vis.

Under mitt Islandsår var jag tvungen att söka nytt jobb två gånger och hamnade en gång på stadsmissionens härbärge och tvingades söka bostad. Och jag fixade det, utan att känna landet, utan socialt nätverk eller backup-pengar som jag skulle ha kunnat åka hem för om jag inte fick jobb.

På den tiden var det i och för sig högkonjunktur i det nu kursade landet, och arbetslösheten låg på 2,3 procent. En häpnadsväckande låg siffra för mig som gått ut i arbetslivet under nittiotalet när arbetslösheten var 11 procent.

Men ändå. Jag lyckades på egen hand. Jag lärde mig ett nytt språk. Jag övade på att vara blatten, den exotiska tjejen som för första gången såg sin svenska kultur, i en annan kulturs skrattspegel. Och naturen på Island ändrade för alltid min naturuppfattning, den var helande och närvarande ibland påträngande, jag har efter det året aldrig slutat att märka naturen runt omkring mig.

Väl tillbaka i Sverige var jag på många sätt en ny Salka, och landet var en nygammal upplevelse, som jag nu kunde uppskatta igen. Men riktigt väl tillrätta fann jag mig inte i mitt gamla Göteborg, många vänner bodde nu i andra städer, inte minst i Stockholm.

För att ha något att göra började jag studera på högskola för första gången. Jag sökte en massa kurser men kom in på mitt sistahandsval geografi. Det visade sig vara intressant, jag lärde mig mycket nytt. Men jag trivdes inte med klasskamraterna, så helt olika de kamrater jag haft när jag läste in gymnasiekompetensen på KomVux under 90-talet. Inte heller förstod jag vad jag skulle ha mina nya kunskaper till, så efter två terminer avbröt jag mitt högskoleförsök.

Våren, sommaren och hösten 2001 utgjorde tillsammans 00-talets märkligaste år. Inte minst naturligtvis för oss som bodde i Göteborg och som på ett eller annat sätt drogs in i toppmöteshändelserna. Jag ska inte gå in så mycket på det här, men har beskrivit händelserna i min bok Deltagänget (utkommen 2007). Kan bara konstatera att jag var med i en grupp som hjälpte arresterade och fängslade med olika praktiska bestyr. Och att känslan den sommaren var obeskrivlig.

Från att ha lämnat en rörelse som kändes på dekis, upplevde jag plötsligt hur hela världens systemkritik manifesterade sig i min hemstad, aktivistnätverk som byggts upp under tio år agerade plötslig genom spontan samordning på gatan, toppmöte efter toppmöte möttes av kravaller och massiva demonstrationer överallt i Europa och i USA. I Argentina var det närmast revolution den hösten. Det var spännande och skrämmande.

Inte minst att tre personer träffades av potentiellt dödliga skott när polisen öppnade eld mot oss underströk allvaret i situationen. Det var på riktigt nu. ”Du ska få se att de inte accepterar det här. Nu kommer den riktigt tunga motelden, den riktigt jävla tunga” sa min kamrat. ”Vad skulle det kunna vara?” sa jag skeptiskt. ”När folk går ut på gatorna, vad kan de göra, vad kan de sätta emot.”

Den elfte september samma år störtade ett kapat flygplan ner i World Trade Center. En rysning gick över ryggraden när politiker efter politiker i tal som för mig verkade kusligt samstämmiga sa samma sak den kvällen. ”Det är en ny tid nu. Vi måste slå vakt om vårt öppna samhälle. Men det är en ny tid nu”.

Och en ny tid blev det. Bortblåst var den radikala agendan om klasser, om fattiga och rika, om syd och nord. De tio tidigare årens nätverkande mellan vänstern i fattigare och rikare delar av världen för ett gemensamt svar på de nyliberala attackerna. Istället skulle det tydligen handla om den kristna världen mot den muslimska. Ett ”civilisationernas krig” där kristna fanatiker och islamister stod på barrikaderna, där det inte fanns någon sida att hålla på. Inte om man hade velat något progressivt.

Ett evigt krig mot den osynliga inre fienden terrorismen proklamerades. Ett krig som har präglat vad 00-talet blev. Terrorismen eller terrorn var tillräckligt vag och tillräckligt skrämmande för att motivera det totala urspelsättandet av rättstrygghet som skett under 00-talet. Samtidigt kan man konstatera att saker som verkligen lever upp till beteckningen politisk terrorism inte har inträffat i Sverige under detta årtionde, däremot förekom det på 70-talet. Ändå var det inte på 70-talet vi fick antiterrorlagar, antiterrorpolis eller legaliserad signalspaning.

Den elfte september satt jag hemma hos min mamma, jag lånade hennes dator för ett skolarbete. Hon kom hem från jobbet och sa. ”Det var så lustigt för när jag satt på spårvagnen så var det ett fyllo där som gapade en massa om att ”de har attackerat Pentagon” och sånt. Alla skrattade ju åt honom. Men tänk om han hade rätt då? Tänk om de har attackerat Pentagon?””Det fattar du väl att ingen har” sa jag tvärsäkert. ”Vem skulle attackera Pentagon?” Men hur det nu var så satte vi ändå på tvn och ja, alla minns väl den dagens bizarra sändningar, när planet gång på gång penetrerade tornet.

Nästa vår lämnade jag på allvar Göteborg. Repressionen var galen och jag hade blivit bostadslös i tumultet, jag hade sett nog av Göteborg med dess våldsamma nazister, skjutglada snutar och socialt explosiva situation. Jag tänkte börja om i Stockholm.

Det slumpade sig så att det första som hände mitt emellan inflyttandet i Stockholm och utflyttandet ur Göteborg, var att jag kom med som volontärarbetskraft åt Kafé 44 på Arvikafestivalen. Det var en lika delar rolig och galen medverkan. Sommaren efter Göteborgskravallerna var det uppenbarligen få saker som kunde provocera så mycket som vi, bara genom vår närvaro.

Vi hade en AFA-flagga i toppen av tältet, delade ut flygblad om den sociala fabriken från Stockholms Autonoma Marxister och spelade den musik vi själva gillade större delen av dygnets timmar. Det vill säga techno, techno, och så lite drum and bass.

Vakterna var skitsura och mumlade om våra ”subversiva” flygblad. Rykten började gå om att vi säkert sålde droger där. Orsaken var väl valet av musik som man tycker borde ha varit mer begripligt på en festival som Arvika. I alla fall var det ytterst ironiskt med tanke på att vi inte ens sålde alkohol, 44an har alltid haft drogfria musikarrangemang just för att inte behöva stänga ute unga människor med en åldersgräns.

Men poliser gillade vi inte och när ravekommissionen kom på visit uppmärksammades detta med att någon höll upp plakat som det stod ”snut” på bakom dem. De blev rasande. Nu fick vakterna äntligen det de så länge önskat, fria händer att komma och klippa strömmen.

Dagen därpå fick ägnas åt att få festivalledningen att inse att strömklippandet var ett kontraktsbrott, att det skulle bli dyrt för dem om maten i våra kylar gick till spillo och att vi inte begått något som helst brott. Representanten för festivalen grät en smula och påstod att stämningen i vårt tält varit ”hotfull”, men tårar är inte juridiska argument och på kvällen var verksamheten igång igen.

Fast vi fick finna oss i att hälsovårdsmyndigheter flera gånger om dagen stoppade verksamheten för ”överraskningskontroller” av hygienen. Eftersom vi inte sålde droger och visste hur man handhar livsmedel och kök på ett hygieniskt sätt så kunde ingen hitta ett sätt att få oss utslängda.

Men det var inte bara konfrontation och fientlighet, vi hade mycket besökare som dansade och skrek och hade superroligt och i princip varenda volontär i tältet hade en egen groupie. Även om jag var mindre nöjd med min intressent som var en irriterande norrman som bara dillade om Röyksopp hela tiden.

I Stockholm var jag lite småengagerad i Stockholms Autonoma Marxister, den teori jag tyckte var mest spännande på den tiden, och även i Kvinnopolitiskt Forum.

Jag jobbade också ideellt då och då på bokhandeln Info den första tiden då jag var arbetslös. Det var ett bra sätt att lära känna lite folk i en ny stad och jag tyckte det var kul att jobba med böcker. Jag fick till och med bokhandelns förtroende att åka till London på anarkistbokmässa för att sköta inköp. Men jag var ärligt talat inte den bästa inköpare de haft.

Jag blev lite tagen på sängen av det intryck rörelsen i London gjorde. Som ärligt talat var intrycket av ett gäng flummare och hippies. Hälften av böckerna verkade handla om cannabis sativa och hälften om olika alternativa livsstilsämnen. Det enda ståndet jag kände mig hemma var det de trevliga och välklädda Class War-killarna stod bakom.

Hursom, i förvirringen över all alternativ andlighet fick jag för mig att det var en bra idé att köpa in 15 ex av den engelska motsvarigheten till Humanisternas bok med samlade citat om livet från kända ateister genom historien. Redan på flyget hem insåg jag naturligtvis att detta knappast skulle bli någon försäljningssuccé så jag köpte loss böckerna för egen kassa och gav till stackars släktingar i julklapp.

När Irakkriget var på väg att inledas deltog jag i vad som förmodligen var världshistoriens hittills största folkliga demonstration, om man räknar alla demonstrationerna som skedde den dagen i städer över hela världen. Det var imponerande och samtidigt väldigt nedstämmande, eftersom det hade så gott som ingen politisk effekt.

Långsamt gled jag mer och mer ifrån politiken, och vid den tiden var jag ärligt talat ganska desillusionerad och tyckte inte att det hände något nyskapande eller framåtsyftande.

Under första tiden i Stockholm var jag arbetslös. Och fattig som en lus för mina erfarenheter av socialen och arbetsförmedlingen under 90-talet avskräckte mig effektivt från att söka hjälp. Jag bodde i en billig färdigmöblerad övernattningsetta med kokvrå och ska inte inveckla mig i några detaljer kring alla konstiga krokar jag tog för att få in inkomster från det ena hållet konstigare än det andra. Vid sidan av mitt permanenta sidojobb som krokimodell, där jag har mycket erfarenhet och yrkesstolthet, delade jag ut lokaltidningar, fick några kronor och mat på provsmakningar och så vidare. Det var inte fett och tog oväntat lång tid att lyckas få ett mer ”riktigt” jobb i Stockholm. Men så småningom etablerade jag mig lite mer på arbetsmarknaden här också.

Jag städade tre förskolor i Farsta. Man fick äta pedagogisk lunch med barnen för bara 10 spänn, men då ingick det i uppdraget att var med och ”fostra” barnen. Det var inte lätt för mig som är född 1973 och aldrig själv gick på dagis att greppa kadaverdisciplinen som gäller idag. ”Men varför får Salka ha armbågarna på bordet?” kom det ur en av ungarna. Ops, armbågar på bordet är tydligen fel.

Sen blev jag anställd som personlig assistent. Det var mitt livs första fasta anställning överhuvudtaget och den längsta jag haft, nästan fyra år. Det var också jag själv som sade upp mig, annars hade jag säkert kunnat fortsätta tills brukaren dog härom året.

Det var en extremt lärorik tid. De anställningsvillkor som en assistent lever under är i allmänhet horribla liksom lönen, och detta påhugg var inget undantag. Men sammanhållningen i personalen, som enbart var kvinnlig, var positiv. Och jag lärde mig en hel del om basfacklig verksamhet i Stockholms LS vårdarbetarsyndikat och grupp för personliga assistenter.

Dessutom hade vi hand om en mycket bra person. Jag kan naturligtvis inte berätta något om henne då man som vårdarbetare har en etisk plikt att inte prata om sina brukare. Men jag vill ändå säga att det var en bra person, som var lojal med sin personal och aldrig tog ut någon bitterhet över sin svåra situation på oss. Hon hade också en beundransvärd inre styrka.

Sen är det naturligtvis ändå speciella arbetsförhållanden en assistent har som lever så stora delar av sin vardag med och för sin brukare, en stark relation utvecklar sig och man får vara allt ifrån psykolog till logistisker utan att varken få betalning som motsvarar kompetensen eller arbetsvägledning. Som assistent lärde jag mig något jag aldrig riktigt bemästrat innan, att leva i nuet också på arbetsplatsen. Jobb brukar ju alienera, men man kan inte vara alienerad när man arbetar för och tillsammans med en levande människa. Jag lärde mig att trivas med att göra just det jag gjorde, och uppskattade pausen från mitt eget privata liv och mina privata bekymmer som brukarsamvaron innebar.

Under denna tid besökte jag också USA för första och hittills enda gången i livet. Jag och en väninna utforskade Oregon, Idaho och Washington State. Det var ett fantastiskt äventyr där jag insåg hur mentalt helt annorlunda den amerikanska kulturen är gentemot den europeiska. Speciellt det faktum att USA på djupet är kristet och Europa mer eller mindre sekulärt. Det var också roligt att uppleva att cowboykulturen inte är ett filmfenomen utan en i allra högsta grad levande kultur.

I mitt privata liv pågick något helt annat. Jag skrev en roman. Den skulle ta sammanlagt tre år att färdigställa.

Till en början gjorde jag det i yttersta hemlighet, ingen visste. Så småningom invigdes nära vänner som kunde hjälpa mig genom synpunkter på de olika texterna.

Det var den bok jag i många år önskat att jag skulle kunna skriva. Men jag kände att nu var det läge för den att komma ut, på lagom distans till skeendet i den. Om jag väntade för länge till skulle den förlora all aktualitet. Dessutom hade jag fått en skrivarkurs i 30-årspresent. Presentkortet hade mina vänner signerat med en vers där alla ord började på s. Slutuppmaningen lydde ”skriv som satan Salka”.

Att skriva boken var en av de roligaste saker jag gjort. Jag skissade först i block och lånade sedan datorer av vänner och min mamma. Min granne som ofta lånade ut sin PC sa efteråt ”ärligt talat trodde jag ju aldrig att det skulle bli någon bok. Du vet det är ju hela tiden folk som säger att det skriver på en bok och sådär, men det blir aldrig något av”.

Själv kände jag inte det minsta tvivel, denna bok var mitt livs enda ambition då, mina drömmars mål, och på ett eller annat sätt skulle den komma ut. Jag hade inget val.

Jag tillbringade tre veckors semester i min mammas lägenhet, medan hon var bortrest, och bara skrev. Utanför rasade Stormen Gudrun, det skallrade i rutorna som att ett expresståg åkte förbi timme efter timme utan uppehåll. Det bekymrade inte mig för jag hade ändå inte tid att gå ut, knappt att äta eller duscha ens. Jag hade bunkrat upp mig på Gorbys Piroger, för de två minuter de tog  att värma i ugnen var den tid jag tyckte mig ha råd att offra på ätande när jag skrev.

Om natten när Vertigo antog mitt manus kan ni läsa här, för övrigt mitt allra första blogginlägg.

När boken kom ut hade jag bytt jobb från assistent till växttekniker hos ett företag som servade växter på myndigheter och kontor runt om i Stockholm. Orsaken var den nära relation man får till en brukare. Jag ville inte oroa henne med den uppmärksamhet som jag förutsåg att en bok som Deltagänget kunde förorsaka, och jag insåg också att det skulle sätta mig under känslomässig press på ett sätt som kunde göra det svårt att samtidigt hantera ett jobb som kräver så mycket inlevelse och känslomässig närvaro.

Mitt uppträdande i Nyhetsmorgon på tv4 överraskade min nya arbetsköpare på växtföretaget. Jag hade inte berättat för dem om boklanseringen på grund av bokens kontroversiella ämne. Nu fick de veta genom att se mig i tv. Men det gick bra ”Jaså du är författare?” lät det i telefon från arbetsköparen efter sändning.

Jag hade flextid och började en timme senare den dagen. För att hinna vara med hämtades jag i min slumlägenhet på Söderhöjden i Jakobsberg till tv-studion på morgonen. Och sen fick jag taxi hela vägen till jobbet, det kändes flott.

Men första reaktionen på boken var den underbara helsidan i Aftonbladet, jag trodde inte det var sant.

Månaden innan utgivningen hade jag tillbringat i en konstant och njutbar spänning. En sorts spänning som jag alltid har älskat, känslan att man ska kasta sig ut i något som kan sluta hur bra eller hur illa som helst, utan möjlighet till återvändo.

Skulle boken mötas med tystnad, väcka hat eller förakt eller skulle någon möjligtvis förstå den? Skulle det visa sig att jag var totalt talanglös, skulle jag sågas jäms med fotknölarna av eventuella recensenter?

Det är nog så för fler än jag som skriver, man är själv oförmögen att bedöma kvalitén på det man skriver. Ena dagen tycker man sig vara geni, andra dagen en patetisk nolla full av klyschor. Att sanningen ligger på skalan där emellan kan man inte själv se. Men om man har känslan av att en bok måste skrivas, och måste ut, då lyckas man på något jävla vis sätta sig över tanken på andras reaktioner och ta fan i håg.

Och utåt ska man förstås stenhårt tro på sin bok och försvara den. Jag gick in för att sälja min bok, att tala för den.

Och gensvaret överträffade allt jag vågat hoppas på. Boken fick riktigt mycket recensioner för att vara en debutbok på ett mindre lite udda profilerat förlag. Varje recension var lika spännande för mig att läsa, varje gång tänkte jag ”jaha, är det så här boken ska läsas, är det detta boken handlar om”. För det är ju egentligen inte författaren som bestämmer över sin text, det är läsarna, och så ska det vara.

Jag fick göra intervjuer i tidningar, i radio och som sagt till och med i tv vid ett tillfälle. Dessutom turnerade jag runt i över ett år och läste ur samt berättade om min bok. Det var väldigt kul att se alla platser och möta alla dessa människor. Men samtidigt skönt att ha en vardag med ett jobb i veckorna vid sidan om.

Till min glädje fick boken också Kulturstöd för att den ansågs värdefull, vilket bland annat innebar att bibliotek över hela landet fick gratisex av den. Min förläggare Edenborg, som jag verkligen vill tacka för gott stöd och samarbete, hade dessutom föreslagit att vi skulle skriva in mitt kontrakt att jag skulle få royalty på eventuellt kulturstöd. När så boken fick Kulturstöd blev jag historisk som första författare som fått royalty på ett kulturstöd.

Rojaltyn jag fick för bokförsäljningen gjorde mig inte rik, och motsvarade inte timlön för tiden jag skrivit boken direkt. Men för mig var det ändå en rejäl slant. För första gången i mitt liv hade jag råd att köpa en egen ny dator. Det var en märklig känsla att ta ut pengarna på Svensk Kassaservice för att bara strosa över till Kulturhusets Mac-affär, lägga upp casch på bordet och strosa hem med en skinande ny vit macbook under armen.

En ännu mer overklig känsla infann sig våren därpå när jag fick ta emot ett stipendium på 50 000 från Artister Mot Nazister.  Denna summa visade sig nämligen täcka alla mina skulder. Dittills hade jag varit evighetsgäldenär och varit inställd på att vara det resten av livet. Aldrig kunna ta lån, skriva eget kontrakt på lägenhet eller fast telefon, aldrig kunna köpa bil och så vidare. I ett slag hade jag en framtid.

Jag fick ta emot stipendiet ur Mikael Wiehes hand, och han sa till mig att han läst och tyckt mycket om boken. Jag höll tal i en sal full av festklädda människor säposnutar och gratismat. Jag kände en blandning av upprymdhet och skräck och blev rätt rejält full i rena förskräckelsen, men det visade sig inte förrän efteråt när jag firade med vännerna och vågade vara mig själv igen.

”Fick du ligga mer när du gett ut en bok?” är en fråga som jag fått ibland. Svaret på det är ja, absolut.

Men det hände sedan något betydligt bättre, att jag hittade en man som jag vågade ta beslutet att ha en monogam parrelation med, och som jag nu också väntar barn med. Hela mitt liv hittills har jag varit livrädd för parrelationer, också dem jag ändå har varit i. Men denna relation innebar en privat revolution då jag för första gången i livet vågat älska en man villkorslöst, och ännu bättre vågat bli älskad och ta emot kärlek.

Jag har nu också börjat studera igen. Denna gång lite mer målmedvetet. Jag trodde aldrig jag skulle kunna börja studera igen då en del av skuldhärvan jag trasslat in mig i handlade om CSN. Men så skrev jag en bok, och fick plötsligt råd att leva igen. Det känner jag mig mycket glad över.

Så mitt personliga 00-tal har varit rikt på händelser och känslor, och blivit stadigt allt bättre. Önskar jag kunde säga detsamma om årtiondet i stort.

Tips från Konfliktportalen: Acidtrunk slår till med sanningar om polis- och journalistkåren i Göteborg i Hellre snut än journalist, Andrea Doria kommer med den viktiga uppmaningen Protestera mot förbudet av FAU-B, Kim Muller publicerar det intressanta föredraget om Miljonprogrammet som jag berättade om att jag hörde i Lund, Kvinnor gör en Språklig revidering: det finns ingenting som gör så bra kommunister av folk som lönearbete, VSF har rest till det toppmöte som avslutade 00-talet och visar Två bilder från Köpenhamn

Övriga tips: Förbundet Arbetarsolidaritet berättar om 40 år sen den stora gruvstrejken!,  du som är julfantast och vill veta allt, jag menar allt, om granar och julgransskötsel läs här, Röd Libertarian funderar Appropå Köpenhamn, Zombiebloggen testar Zombie Pandemic (BETA), CJ Håkansson om Modesty Blaise och andra starka hjältinnor i Falsk blysamhet

GRAVIDCHOCK

5 Dec

Så hände det till sist också mig. Och inte är det alldeles otypiskt för en kvinna i min generation att ha gått den långa vägen till ett lite stabilare liv och etablerande av familj. Vi är en generation som hade svårt att komma in på arbetsmarknaden, där har jag fortfarande inget stabilt fäste även om jag arbetat till och från sen tidiga tonår. Men nu har jag i alla fall en snubbe, och det visar väl hur jämlikt vårt så kallade jämlika samhälle är att det ofta är detta som är skillnaden ifall en dam vill hålla näsan ovanför den ekonomiska vattenytan.

Ni kanske har märkt att jag för det mesta undvikit att skriva allt för personligt här på bloggen. Jag tycker inte att mitt privata liv är något stort allmänintresse utan vill hellre bidra med tankar och funderingar om samhället som kan vara del av en större debatt. Dessutom är jag uppväxt under en era då ordet integritet fortfarande hade konkret betydelse, och som en av mina närmaste väninnor brukar skämta (inte utan en liten udd) ”du är så ryggmärgsreaktionär Salka”.  Mitt kärleksliv anser jag vara mitt och inte en sak att orda om offentligt. Men vissa personliga händelser är ändå av sådan dignitet att det inte känns rätt att bara tiga om i en blogg som bär ens eget namn. Så varsågoda:

Jag är gravid. I fjärde månaden nu. Det känns fantastiskt och helt rätt. Samt naturligtvis som en chock hur planerat det än var.

För det är ingen som berättar alla de där detaljerna för en om vad en graviditet är. De första månaderna var ett töcken. Jag sov många timmar varje dag, ville sova hela tiden, och mådde illa. Dessutom var jag konstant förkyld, och det är jag fortfarande. Min väninna berättade att hon varit förkyld samtliga nio månader av sin graviditet, så det är bara att bita ihop och vänta sig det värsta. Nu är jag i alla fall inte trött längre, min energinivå känns nästan som innan jag blev på smällen.

Hela kroppen, och psyket, påverkas av graviditeten. Andningen påverkas av att lungorna är trängda, hjärtat slår snabbare och blodet rusar genom kroppen, man blir förstoppad och kissnödig på grund av att livmodern trycker ihop den nedre apparaturen, håret blir vackrare och växer liksom naglarna mer, man måste äta mycket järnrika livsmedel och dricka extra mjölk för att fostret är en liten järn- och kalciumtjuv därnere i magen. I början gick också hormonerna bärsärk, så jag blev mycket känslosam, lättstött och grät helt plötsligt för minsta lilla. Men också detta börjar stabilisera sig nu.

Sen är det allt det nya och spännande. Det var spännande att tillsammans med barnets pappa få tid på MVC. Barnmorskan la huvudet på sned, gjorde inkännande ljud och pratade mjukt. Hon verkade nöjd med oss eftersom jag inte är intresserad av att dricka någon alkohol med foster i magen, i övrigt fick vi en liten bok med basfakta. Det var spännande att gå på ultraljud och se det lilla hjärtat picka i varelsen därinne, och hur den kände på sitt ansikte. När fostret viftade på sina fötter skrattade jag fånigt, i ett anfall av plötsliga och äkta moderskänslor för en människa som ännu inte är färdigformad ens.

Och så skräcken. Jag känner lilla Minimum sparka i mig ibland nu, och då blir jag lugn och tar på magen så att hen ska känna sin mamma. Men mellan varven finns skräcken där för missfall och fosterdöd. Jag vet genom andras erfarenhet att man aldrig kan vara helt säker på att ett foster överlever en graviditet, eller ett barn en förlossning. Den där skräcken måste man leva med och jag tror den är en del av föräldraskapet tillsammans med förlusten. För redan när vi föder våra barn börjar vi så smått förlora dem, och det är dessutom naturligt och bra. De ska släppas iväg till dagis och sedan skola, skaffa egna vänner, intressen och prioriteringar. Sedan frigöra sig känslomässigt och kanske revoltera i tonåren. Så flytta hemifrån och sen kanske som vuxna hitta tillbaka till en relation med föräldrarna, men nu på den vuxnes distans.

Man drömmer mycket med existentiellt innehåll när man är gravid och man tänker mycket. Jag har tänkt en hel del på det konstiga kristna abortmotståndet, där man fördömer kvinnor som tar bort sina embryon (som det i de flesta fall handlar om) eller foster. Om man i sin egen kropp upplevt den omtumlande förändringen graviditet får man en annan repsekt för de som avbryter därför att det blir för tufft och för att de konfronteras med existentiella frågor och en konkret verklighet som får dem att inse att de inte är beredda att axla föräldraskapet där och då. Just dessa kristna och deras moralsyn är för övrigt skyldiga till en enorm massa barnamord under medeltiden. När kvinnor på grund av kyrkans dogmer och samhällets utfrysning tvingades ta livet av sina redan födda barn, eller underkasta sig ytterst plågsamma abortmetoder som inte alltför sällan ledde till även moderns död. Något som än idag drabbar kvinnor, på grund av religiöst grundade abortförbud runtom i världen. När man själv känner det starka bandet som utvecklas till den ofödda i livmodern slår det en med förfärande klarhet vilket fruktansvärt lidande och barbari detta är. Nej låt oss fortsätta slå vakt om vår rätt att ta de yttersta besluten om våra egna kroppar!

Om att det har dröjt tills idag, när jag inom kort fyller 36, tills jag skaffade barn, kan jag bara säga en sak: Vilken jävla tur! Först nu känner jag mig på alla nivåer redo för förändringen. Jag känner att jag har uppnått ett visst mått av livserfarenhet och inre lugn, inte längre är lika egocentrerad men samtidigt har mer skinn på näsan än någonsin. Jag har gjort och upplevt en massa saker i mitt personliga liv, det ger mig inte samma kick längre. Nu träder jag gärna lite åt sidan för att om möjligt hjälpa en ny generation att komma på benen i denna allt annat än perfekta värld, som ändå är den enda vi har. Och jag har även haft den stora lyckan och förmånen att finna en man som känner som jag inför det här och som jag har totalt förtroende för när det gäller den framtida papparollen.

Äventyret har bara börjat!

Tips från Konfliktportalen: Andrea Doria tar upp problemet med Den förbannade identitetspolitiken, Anarkisterna skriver Det vi borde diskutera, Loke hoppar in i en pågående kulturdebatt och anser att Kajsa Ekis Ekman går vilse igen, Svensson skriver att Danska polisen förbereder sig för att spöa demonstranter

Övriga tips: ni har väl inte missat Arbetsmiljöverkets trevliga Julkalender 2009?, Syndikalister kräver bättre villkor på tågen, Imorgon är det Den stora barnfilmsdagen – missa inte!,  H-ströms förlag ger ut en nyutgåva av Så talade Zarathustra årets julklapp?, på Ockupanstscenen.se skriver bloggkollegan Kim Müller om Stadsdelsmotsånd del 1 – kamp mot lyxrenoveringar, läs också om Utställning om mötesplatsen Aspuddsbadet, Göteborgare som skriver för byrålådan? anmäl dig till Öppen scen på Stadsbibliotekt i vår – på den öppna scenen stod jag för övrigt också en gång i tiden och läste mina dikter :)

IT’S A KIND OF MAGIC

20 Maj

Det är verkligen fascinerande att läsa många av kommentarerna efter helgens Ockupationsfestival. När man inte längre slentrianmässigt kan hänvisa till Det Onda Våldet. Då kommer kritiken mot aktivisterna att rikta in sig på ännu mer abstrakta begrepp. Lagen. Och Demokratin. Till och med Äganderätten får komma till heders.

Nu ska jag inte alls kommentera äganderätten, jag har personligen inget till övers för den ändå. Men det sätt som det talas om Lag och Demokrati. Närmast som om de vore någon sorts gudar. Absoluta värden man ska böja sig för utan att ifrågasätta, ty ”herrans vägar äro outgrundliga.” Vuxna människor som tror på saker som dessa: att gud finns, att lagen är för alla, att regeringen är folkets representanter och så vidare. Ja de fascinerar mig kort sagt. För det står i en så total kontrast till vad jag menar med en vuxen förståelse av världen.

Låt oss tala om Lagen, och sätta in den i det konkreta sammanhang dit alla abstrakta fenomen bör plockas ner för att vi verkligen ska kunna förstå dem. Lagen visar sig då inte skydda medborgare mot bostadslöshet. Däremot skyddar den spekulanternas ”rätt” att låta bobara hus stå tomma för att trissa upp priserna. Ett enkelt och tydligt exempel på att lagen inte står på alla medborgares sida, utan finns till för att skydda den som har från den som inte har.

Sak samma demokratin. Denna så ofta åberopade term visar sig vara rätt ljusskygg, för den springer och gömmer sig så fort vi börjar ställa de tunga frågorna till den. Till exempel: vad har jag för inflytande över mitt eget liv? Vad kan jag i praktiken påverka? Varför ska jag hela dagarna underkasta mig andra vuxna människors tyranni, samtidigt som jag betalar deras existens med mitt arbete? Till exempel den där ”konsumentmakten” som skryts så jävla mycket om. Hur mycket makt ligger det där egentligen? Om jag väljer bort en vara för att den är skadlig för min kropp, då väljer jag indirekt att den blir dumpad på någon marknad för fattiga i Asien eller Afrika istället.

Dessa försvarare av Lag, Ordning och Demokrati är dock inte intresserade av att konkretisera någonting, tvärtom. De hatar blotta hotet om ifrågasättande. Likt andra religiösa är de rädda för att få grundvalarna för sin världsbild välta, till exempel av några klåfingriga snorungar i vita overaller med gummimadrasser och ballonger i händerna. För tänk om Lagen inte vore något absolut…. Tänk om det skulle visa sig stämma att vi lever i ett klassamhälle och därmed har anledning att förhålla oss på helt olika sätt till samma Lag beroende på om den hjälper eller stjälper oss?

Själv hade jag, som säkert de flesta, en religiöst grubblande period i tonåren. Men när jag på allvar insåg att jag är ateist infann sig en känsla av lugn och trygghet. För det var inte det samma som ett agnostiskt ställningstagande. Utan det är så att jag verkligen är övertygad om att det inte finns någon gud, någon skapelse eller något liv bortom det materiella. Och när man formulerar dessa insikter kommer också ett helt annat ansvar för det egna livet. Det finns inget gott och inget ont. Allt går att förstå, men förståelse måste inte mynna ut i acceptans för vad som helst. Bara jag har det yttersta ansvaret för mitt liv, ingen frestar mig, ingen har gett mig något uppdrag och ingen älskar mig villkorslöst. Dessutom tar livet slut, vilket gör det värt både att ta vara på och ta på allvar.

Den enda andliga inriktning jag känner en smula förståelse för är faktiskt magin. För i magikerns världsbild finns inte det absoluta, och inga abstrakta begrepp som ont och gott. Däremot är jaget ett agerande subjekt, och utövandet av magi är ett autonomt medskapande av sin egen tillvaro. Magisk handling bygger också på ett kollektivt sammanhang.

Något som jag finner ännu mer intressant är i hur hög grad vårt eget samhälle bygger på magisk praktik. Överallt ser vi dessa skimrande bilder som visar upp vad vi ska se oss som och hur vi ska se samhället som, inte som det verkligen ser ut, utan som vi ser det genom bilderna: den magiska spegeln. Ett ting stylas och visas upp i visst sammanhang för att betingas med magiska värden: det ska signalera rikedom, självkänsla, sexighet eller vad det nu kan vara. Om du köper och bär detta ting, en sko, en sked, ett par solglasögon, förkroppsligar du sedan dessa magiska värden.

Vi skrattar åt den afrikanska medicinmannen som klär sig i en djurhud och dansar en magisk dans tills han blir djurets ande, eller jaktanden. Vi kallar det primitivt. Men på vilket sätt skiljer sig detta från shopping? Blir inte du en annan när du har köpt det där paret vita sneakers? Förkroppsligar inte du bilmärkets, datorsortens eller ölfabrikantens ande?

Jo det så klart. Shoppingen är en magisk akt som involverar pengar. Och vad är då pengar? En fetish. De har inget värde i sig, men genom att vi tror på dem så får de ett magiskt värde större än det vi tillmäter människor av kött och blod runt omkring oss. De är en talisman. Om vi bär omkring på pengar så fungerar det som en magisk lyckorot eller hartass. Det drar till sig intresse, vänskap, kärlek, makt. Och vi känner oss älskade och mäktiga. En djup ironi i och med att det ju är själva pengarna som blir älskade, som har makt och inflytande. Det är pengarna som drar omkring med sin bärare. Detta bevisas enkelt av att den dag du blir av med pengarna har du inte längre makt, och vännerna och älskarna drar i de flesta fall vidare. De följer pengarna.

Och pengarna är, som vi konstaterat, ingenting. De behöver inte ens motsvaras av något fysiskt, utan kan vara enbart siffror på en skärm eller ett plastkort. De är det som driver hela samhället, alltings mål, den avgörande principen, och den är: tomhet. Det är lugnt i stormens öga.

Vad är det om inte magi som får oss att leva i en verklighet som inte finns, reklambildernas och valpropagandans floskelverklighet, som får oss att stiga upp varje morgon och gå iväg och arbeta ihop någon annans rikedom, att vägra se våra bojor. Vi köper en lott och tror därmed på att vi skulle kunna bli rika, den enda väg samhället lämnat åt den som söker kontroll över sin egen tillvaro. Vi drogar oss, skriker på fotbollsläktaren, äter för mycket mat, äter ingen mat och är snygga i klänningen, shoppar, inreder lägenheten, spelar på V75 och vi ser inte, ser inte, ser inte. Att det så uppenbart är självhypnos.

Det är intressant med magiska fenomen. Ett klassiskt sådant är den så kallade ”magidöden”. Om en person som tror på onda ögat träffas av det, kommer han eller hon ofelbart att därefter börja tyna bort och inom några veckor faktiskt dö. Utan att minsta sjukdom, drog eller gift är inblandat. Magi fungerar genom att både utövaren och offret ingår i samma sociala system, och båda tror på dess grundvärden.

Zombiefiering fungerar genom gifter som tetrodotoxinet i blåsfisken och upprätthålles genom drogen spikklubba. Men effekterna av dessa: skendöd och mental omtöckning, är ändå inte tillräckliga för att förklara att den påverkade agerar och ser på sig själv som en zombie. Det skulle hon inte gjort i en annan religiös omgivning. Zombiefiering är ett straff, men det fungerar hela vägen bara om offret själv tror sig ha blivit en zombie. Men det betyder också att magi verkligen fungerar: för den som tror sig ha blivit en zombie har faktiskt i samma stund också verkligen blivit det. (Om detta kan man läsa mer i Ormen och regnbågen av Wade Davis).

Och sak samma vårat samhälle, trots att det drivs av magi är konsekvenserna verkliga och fysiska. Vi kan inte på egen hand fly dem. Vad som krävs är att vi släpper tron på att detta samhället ger oss något, och börjar titta på hur våra liv verkligen ser ut -och att vi sen tillsammans aktivt bryter mot reglerna. Att vi slutar vara offren för magi och istället vänder på verkligheten. För visst går det att se de vitklädda ungdomarna i helgen också i detta ljus. Att genom sitt ingripande i verkligheten så vänder de på den och säger: men titta här, de här husen är tomma! Där kan vi bosätta oss. Det är vår rätt om vi gör det till vår rätt! Och plötsligt blir det penningens, politikerns, polisens tur att försöka ursäkta sin existens. Om du inte existerar för oss, säger husockupanterna, så sprick som ett troll i solen! Då har du förlorat ditt existensberättigande. Inte som människa naturligtvis. Men som auktoritet för andra människor.

Vi ger folk rätt och utrymme att kontrollera oss, bestämma över oss, använda oss, köpa oss och sälja oss. Men det behöver vi inte göra. Och det är en sanning som kan göra både stark och svag sjösjuk.

För några år sen fann man ett antal döda svarta barn i Themsen. Spåren ledde till invandrare från Afrika som misstänktes ha importerat barnen illegalt och sedan offrat dem i magiska ritualer. Detta tyckte jag var intressant. Fast det talades om med väldigt små bokstäver. Man befarade väl, säkert med rätta, att detta kunde underblåsa rasistiska känslor. För att folk skulle kunna uppfatta dessa hemliga magiska sällskap som ett tecken på att afrikaner är annorlunda än oss, brutalare, primitivare, mer skrockfulla. Men för min del såg jag något annat. Jag såg en nästan övertydlig likhet. Jag såg ingen jävla skillnad alls.

Och då menar jag inte hur vi i västvärlden utnyttjar barn: köper fattiga barn i barnprostitution, trafficking och diverse slavarbete (barn är de vanligaste slavarna på 00-talet), och inte ens det faktum att vi byggt upp ett system som gör en massa människor illegala så att vi ska kunna profitera på de öppna eller maskerade slavförhållanden de lever under här. Inte heller talar jag om de som dör på vägen in i Europa. Nej jag menar bara att våra medicinmän gör precis likadant. Att vara beredd att offra människoliv är ett sätt att tillförsäkra sig makten här, likaväl som i Afrika eller var som helst i världen.

USAs upprättande av tortyrläger över hela världen och åsidosättande av normala rättsprinciper, som att de plötsligt utan föregående rättegång kunde frysa tillgångarna för enskilda på obestämd tid var de ville i världen, går att se just så. Som en offentlig ritual för att visa upp och stärka sin makt. Genom godtycklighet, en offentlig tortyr som inte finns till av rationella skäl utan för att genom de torterades kroppar (som därför visas upp offentligt) säkerställa den egna absoluta makten, och ständig övervakning. Och vi blir medskyldiga genom att se utan att kunna ingripa, precis som varje välfungerande magisk akt kräver alla inblandades tro och delaktighet. Om denna process kan man för övrigt läsa mer, och betydligt bättre, i Mattias Gardells upplysande bok Tortyrens återkomst.

Och detta rituella offrande av andra är en initiering som alla som gör karriär ställs inför förr eller senare, oavsett om makten är politisk eller inom näringslivet. Är du bredd att skära ner på ambulanssjukvårdare, stödja att vi startar krig, hemlighålla militärens eller polisens operationer för medborgarna, avskeda folk för att öka bolagets vinst, skriva på en utvisning fast du vet att du därmed skriver på någons dödsdom, skicka folk till det allierade landets tortyrläger? Ja, då är initieringen klar och du släpps in.

Om du är beredd att tro på maktens utfästelser om medbestämmande, demokrati och en lag för dig, fast det är du som är det tilltänkta offret, maskinens bränsle? Ja då är du mer en lovligt dum. Framtiden tillhör den som varken offrar andra eller sig själv och som ser igenom den magiska spegeln. Nuet tillhör alltid den som inte överlåter sitt tänkande på andra.

För övrigt ser jag även skrivandet som en magisk akt. Fast ett betydligt mer spännande sätt att använda magi än för att få makt över andra människor. Det magiska med skrivandet är just att det inte är på den enes villkor. En skriver. En läser. Men båda går in som subjekt på egna villkor, och magin uppstår i mötet, när texten själv blir något tredje som varken författaren eller läsaren väntade sig.

Och därmed vill jag sluta med en liten vers som legat i min byrålåda i många år, men som jag tycker bra sammanfattar dessa funderingar:

SPEGLAR

Det är inte speglar min vän,
du är speglarnas spegel,
du imiterar deras bild av dig!

Tips från Konfliktportalen: 1915 fortsätter sin granskning av nazisternas värld under rubriken Nyhetstips #1, Anarkisterna diskuterar EUs flyktingpolitik i När Billström är positiv drar jag öronen åt mig,  Andrea Doria tar upp en arbetskonflikt på HOPP, riksorganisationen mot sexuella övergrepp i För god för att bry sig?, Autonoma kärnan förklarar vad de menar med begreppet klassfiende, Baskien information publicerar ett uttalande från Irish Basque Solidariy Commite, på Dagens Konflikt har Jesper skrivit en bra artikel om ockupationsfestivalen och etablissemangets reaktioner på den, Kim Muller ger ett dräpande svar till Jonas Gardells inlägg om ”pöbelväldet” och ”det ansiktslösa motståndet” i Let’s try some pöbelvälde, på Vardagspusssel får vi läsa Från augusti till augusti: anställd, varslad och uppsagd -en av alla dessa historier som är allt för vanliga just nu

VÅR TAMEJFAN

20 Mar

Jo nu känns det faktiskt i luften även här uppe i Stockholm att det är vårdagjämning. Och det nya året 3747 bland zoroastrier, så trevlig kväll då Alexander Bard. Man ska väl inte vara knusslig vid nyår! Dessutom kommer nu det nya året 2708 enligt kurdisk tideräkning och 2568 enligt persisk kalender. Vill man hellre följa den iranska regimens taktpinne kan man förstås konstatera att det är år 1388, i enlighet med den islamiska solkalendern.

Många tror ju att Iran är ett islamiskt land, eftersom det har en teokratisk regim. Men det är förstås ett misstag att dra folken över regimernas kam. En gång för många, många år sedan var jag ihop med en man från iranska kurdistan, och i umgänget med honom och hans vänner lärde jag mig mycket. Som att Iran är ett land med många kulturer och religioner. Bland annat härbärgerar man zoroastrier, en av de äldre religioner som ännu lever idag. Man har faktiskt också ett område där folk av tradition är satanister. I alla fall om man ska tro mitt ex.

Inte den där degenererade västerländska sorten som ritar pentagram, spelar dödsmetall och välter gravstenar. Nej de iranska satanisterna markerar sin religiösa inställning genom långa vackra mustascher. Exet hävdade att satanisterna var vänligt inställda till kommunister eftersom även dessa ogillar gud. Och om du någon gång skulle komma till Iran och stöta på dessa satanister så kom ihåg att generalfelet du kan göra där är att spotta på marken, detta förolämpar underjordens härskare.

Mitt eget sätt att fira vårens ankomst är att sätta igång årets odlingar. Nu är tiden inne för att förkultivera de flesta fröer. Och jag njuter lika barnsligt mycket varje år när fröpåsarna, som idag, ligger och väntar i brevlådan. Ja usch, nu blir det ett sånt där menlöst inlägg till om växter. Eftersom det är minst en person varje dag som läser mitt inlägg från halloween om onda blommor så vågar jag tro att en del vill läsa om detta. Ni andra är välkomna igen i nästa inlägg.

Så där ja, nu hardcore växtvänner, nu ska jag berätta lite om de frön jag köpt in i år, om växten i sig och hur den ska odlas och skötas. Jag gör en lista, så kan ni läsa om de växter ni själva föredrar. Teman i årets inköp bildar huvudrubriker: giftväxter, kryddväxter, och övriga. Håll till godo.

Giftväxter

Tidlösa, colchicum autumnale

Hon kallas också nakna jungfrun. Vanligtvis odlas hon från lök, men jag tycker det roligaste är att gå den långa vägen med alla växter och dra upp dem från frö. Nakna jungfrun är ljusviolett och liknar lite krokusen i sin utformning, till skillnad från många andra lökar blommar hon på hösten, från september till oktober. Blomningen börjar först då bladen kring blomkroppen vissnat ner, förmodligen är det så hon fått sitt smeknamn. Tidlösa är mycket giftig, man kan dö om man äter av växten, som dock uppges smaka obehagligt. Tidlösan har en grotid på 5 till 15 månader, så man får ha lite tålamod. Januari till maj, det vill säga nu, är lämplig tid att krukså. Hon vill ha en jämn fuktighet i krukan och ett skuggigt växtläge utomhus. Jord med lite sand inblandad kan passa bra.

Dårört, scopolia carniolica

Ytterligare en syster i den onda och vackra potatisfamiljen som jag berättat om tidigare här på bloggen. Hennes blommor är violetta på utsidan på ett sätt som påminner om belladonnan, men inuti blomklockan är dårörten gul. Och hon är faktiskt ännu starkare än belladonnan. De verksamma ämnena i dårörten är samma som i övriga familjen. (hyoscyamin, skopolamin och atropin). Det är därför inte ägnat att förvåna att hon sägs ha använts i häxors flygsalva, som narkotisk förstärkare i öl samt ingrediens i afrodisikium. Men se upp, precis som belladonnan är detta en dödligt giftig växt, som kan orsaka såväl psykos som direkt döda. Därför ska man inte göra några som helst experiment med dessa skönheter. Dårörten sås senast i mars. Därför ska jag göra ett försök att så nu snarast, men även spara något frö till hösten. De lämpar sig nämligen även för höstsådd. Och behöver en kraftig temperaturväxling, gärna lite snötäcke över sig. Så vi får hoppas på aprilväder. Man börjar alltså med att så fröna i inomhustemperatur, runt 20 grader. Efter 3 veckor placeras sådden i kylskåp på runt 3 plusgrader och förvaras där i mellan 4 och 6 veckor. Sen är hon förhoppningsvis redo att komma ut och gro i ett skuggigt läge. Funderar du på att så dårört nästa år så kan man plantera inomhus redan i januari.

Alruna, mandragora officinarum

Jag ska försöka fatta mig kort om alrunan, eftersom jag redan tidigare skrivit om henne. Sägas skall i alla fall att det nog är den mest sägenomspunna magiska växt vi har vid sidan av datura (spikklubba). Hon har samma verksamma ämnen som gör resten av potatisfamiljen så farlig och magisk. Traditionellt har hon brukats som amulett, i häxsalvor och diverse magiska ritualer. Hennes marknära blad och klocklika blommor är inte det folk oftast vill åt, utan den kraftfulla roten. Precis som med dårörten anbefalles ett respektfullt avstånd till denna dödliga skönhet. Men visst kan du ha roten som amulett. Skrocken säger dock att en alruneplanta eller alrunerot som tröttnar på sin härskare förvandlas till en ond ande. Så behandla henne som en drottning i allt. Också alrunan har en lång grotid om 5 till 15 månader. Alrunan mår bra av långsam grodd så stressa den inte med onödig värme eller artificiellt ljus. Den är perenn och kan sås både vår och höst. Såtid på våren är mars till maj. Man kan med fördel börja med att blötlägga fröna två till tre dygn. De ska stå halvskuggigt till soligt i väldränerad jord, gror lätt och omskolas i regel en gång. Är plantan liten och späd första vintern så täck gärna över den. Det går även bra att höstså alrunan. Och har du lust att vara skrockfull ska hon planteras när månen är i nedan, medan du viskar dina önskningar till fröet. Givetvis kan man också hålla alrunan inomhus i ett soligt fönster.

Kryddväxter

Eftersom alla moderna människor känner till kryddväxterna bryr jag mig inte om att skriva så mycket om själva växterna här. Jag ger endast förslag på odlingsmetod för de olika sorterna.

Krusmynta, mentha spicata

Sås lämpligen i mars eller april. Bör förkultiveras. Normalt omskolas hon en gång. Krusmyntan är en tålig växt som underkastar sig hantering och trivs i all slags jord. Hon kan stå i såväl sol som halvskugga. I juli till september kan man samla in blad och blommor när det är torrt ute.

Smörgåskrasse, lepidum sativum

Denna växt är nog mångas första odlingserfarenhet. Den kan sås inne året runt. Men själv funderar jag på hur den kan tänkas ta sig ut på balkongen? Mars till juni är bra utomhusplanteringstid för krassen. Sedan är det bara att äta krassen färsk på smörgås och i sallad. Billigt, nyttigt och gott.

Libbsticka, levisticum officinale

Odlas inomhus mars till april, utomhus mars till juni. Omskolas vanligen en gång. Det är bladen och stjälkarna man använder som krydda. Passar bra i buljong och soppor.

Bladperilja, petroselinum crispum

Såtid för persilja är mars till juni. Växten är tvåårig men det lönar sig bäst att så nytt varje år om man vill ha matiga plantor.

Rosmarin, rosmarinus officinalis

Rosmarin bör kultiveras och sås inomhus under mars till april. Rosmarin bildar en stor, flerårig buske. Den står gärna på balkongen och gottar sig under sommaren. Men den tål inte nordiskt vinterklimat utan ska förvaras inomhus ljust och dragfritt under vintern. Hitta gärna en så sval plats som möjligt för vinterförvaringen.

Krabbpeppar, capsicum annum

Det finns en oändlig variation av pepparsorter, både till utseende och styrka. I år köpte jag mina tre första pepparsorter att experimentera med. Alla tre sorterna ska förkultiveras och sedan sås inomhus i februari till mars. Så det är dags att peta ner dem nu. För alla pepparfrön gäller också att man får bättre sprutt på dem om man bearbetar dem lite med finkornigt sandpapper innan förkultivering. Krabbpepparfrukterna är randiga till färgen. Krabbpepparen uppges vara en någorlunda mild peppar som passar bra att krydda fiskrätter med.

Sötpeppar, sari tatti sivri

Också en mild och användbar sort. Är dags att så nu som senast. Groddningen kan ta mellan 1 och 4 veckor.

Chilipeppar, capsicum annuum

En stark pepparsort. Den är flerårig och kan övervintras i köksfönstret. Då ska man beskära den ordentligt innan övervintringen och den behöver extra växtbelysning över sig för att palla det nordiska vintermörkret. Även på sommaren står den helst inomhus om man inte bor allra längst söderut i Sverige. Men en solig och vindskyddad balkongplats kan också gå bra.

Anis, pimpinella anisum

Odlas mars till juni direkt på sin utomhusplats. Som bekant en mycket god krydda för smaksättning av till exempel bröd, glass och likörer. Själva plantan är också ätlig som grönsak. Goda drycker kryddade med anis: absinth, anisette, arrak, ouzo, pernod, raki.

Citronmeliss, melissa officinalis

Också citronmelissen odlas utomhus mars till juni. Citronmeliss är som bekant ett enkelt knep för att skänka citronsmak åt i stort sett vad man önskar: mat, sallad, soppa, sås, drinkar. Den sägs också vara bra vid orolig mage och ha en lätt rogivande effekt. När man lagar något varmt ska man lägga i örten i sista stund, för att inte förstöra aromen.

Dill, anethum graveolens

Dill växer bäst i en mullrik jord och behöver vattnas mycket. Annars odlas den som citronmelissen. Kronorna blad och blommor används till klassiska kryddningar. En bonus för den skrockfulle: förr trodde man att dillens doft avskräckte troll. Och dem slipper man ju helst…

Spiskummin, cumminum cyminum

Precis som tidigare nämnda kryddor odlas den bara rakt av nu i mars till juni. Denna indiska krydda ska inte förväxlas med vanlig kummin som smakar helt annorlunda. Spiskummin ska torkas innan användning. Man kan använda de hela fröna, men vanligast är att man mal dem. Mald ingår spiskummin i kryddblandningarna curry och garam masala, om är lite pysslig och vill prova att blanda sådant på egen hand.

Fänkål, foeniculum vulgare

Odla även denna planta ute mars till juni. En krydda som väl dock vanligen används som grönsak, jag använder den ofta, tycker den är god till det mesta.

Gräslök, allium schoenprasum

Gräslöken kan med fördel förkultiveras. Sås inomhus i mars till april för att sedan sättas ut. Omskolas normalt en gång. För den som inte är en fröfanatiker som jag går det enklare att köpa en liten planta att sätta direkt. Gräslöken vill ha det ganska soligt och väldrenerad jord. Gräslöken är ju som alla vet god klippt färsk över det mesta. Den ingår också i den klassiska kryddblandningen ”fines herbes” som jag kommer att kunna göra färsk om odlingen går väl: gräslök, dragon, dansk körvel, kryddtimjan och persilja.

Apelsintimjan, thymus fragantissimus

Förkultivera denna i mars till april. Om du föredrar direktsådd vänta till maj. Det tar runt en vecka för apelsintimjan att gro. Så på ungefär en halv centimeters djup. Denna ört är flerårig. Den vill bli vattnad med jämna mellanrum och ska inte ha för mycket näring. Passar bra att krydda mat med och använda till te. Andra mer timjanvarianter är till exempel citrontimjan och lavendertimjan. Plantan är perenn i södra delarna av Sverige.

Grekisk oregano, origanum vulg.ssp. hirtum

Sås i kruka februari till juli, ganska nära ytan. En 9 cm kruka kan härbärgera 20 till 30 frön. Gror på 2 till 3 veckor.  Avhärda lite försiktigt innan de helt flyttas ut. Kan skördas juli till och med september.

Mejram, origanum majorana

Är en ettårig krydda. Om du vill förkultivera sätt den i mars till april, annars kan den sås direkt i maj till juni. Också denna krydda ska sås ytligt med runt 20 till 30 frön i en 9 millimeters kruka. Mejram är en nära släkting till oreganon. Mejram passar bra för att krydda ärtsoppa, kött och korv.

Sommarkyndel, satureja hortensis

Sommarkyndelfröet är ljusgroende och sås direkt utomhus i maj till juni. Det ska sättas väldigt grunt. Gror på en vecka. Allra helst växer kyndeln i grus, och den vill inte ha mycket vatten.

Kryddsalvia, salvia officinalis

Sås i kruka mars till april eller om du vill direktså i maj. Detta frö ska petas ned djupare, ca 2 centimeter. Tio frön får plats i en 9 cm kruka och fröet gror på 10 dagar. Salvia är i mitt tycke en mycket god krydda med en alldeles speciell smak. Man ska använda den torkade salvian med en ganska liten dosering, för smaken är både stark och säregen. Dessutom ska man intaga den i måttlig mängd och gravida inte alls på grund av att den innehåller tujon. Detta ämne som också finns i malört gör att äkta absinth är förbjudet i Sverige idag. Salvia passar som krydda till får och fågelrätter.

Stevia, stevia rebaudiana

Stevia är en växt som används för att framställa sockerersättningsmedel. Stevia är 10 till 30 gånger starkare än socker så det ska användas med försiktighet. Det påverkar dock inte blodsockervärdet alls. Ett svenskt namn för stevia är sötflockel. Stevia förkultiveras i mars till april och planteras ut när jordtemperaturen är minst 10 grader. Detta är en planta som är ljusgroende och behöver en groningstemperatur på 25 grader. Ska sås på en halv centimeters djup. Den är flerårig men i Sverige i praktiken ettårig. Och den är frostkänslig så tänk på att inte hasta med att sätta ut och inte dröja för länge med att ta in på hösten.

Basilika, ocimum americun x bas.

Ett ljusgroende frö som kan planteras allt mellan februari och juli. Det ska således sättas ytligt och det vill ha en temperatur under groningstiden på 20 grader. Gror snabbt, 5 till 10 dagar. Basilikan vill ha en fuktig, lätt och väldrenerad jord. Och när man flyttar ut henne måste hon stå i lä. Basilikan är allra godast färsk, och oftast har man en flingburk stående ändå. Men har du mycket och vill spara för vintern så går den naturligtvis att torka och kan även frysas färsk.

Lavendel, lavandula angustifolia

Förkultiveras under februari till april. Lavendel tjänar på att köldbehandlas men går oftast bra ändå. Så på en halv centimeters djup och vänta ca 2 veckor så ska den ha grott sen. Lavendel trivs på en solig plats med mycket värme och väldränerad jord. Kan övervintra ute men kom ihåg att beskära den ordentligt varje vår. Relativt tidigt så att busket lämnar plats för ny fin växt i tid. Lavendel odlas utom för sin vackra blå blom också för sin doft. Det sprider njutning på balkongen. Får man inte nog av doften där går det också att göra doftkuddar och liknande. Då ska man ta blommorna strax innan de slår ut, och torka dem.

Dansk körvel, antiscus carefolium

Sås direkt utomhus från och med april. Sätt ner den en centimeter i jorden och vänta på grodden 5 till 7 dagar. Spenatsoppa, grönkål och sallad piffas alla upp av körvel.

Johannesört, hypericum perforatum

Denna klassiska ört förkultiveras i mars till juni. Vill du hellre plantera ute direkt vänta till maj eller juni. Johannesörten är ljusgroende och även när den utplanteras vill den ha mycket sol. Johannesörten har kanske mest gjort sig känd som brännvinkrydda, bland annat nämnd av Ulf Lundell. Men hon anses också kunna användas medicinskt mot lättare oro och nedstämdhet. Dock ska man nog avråda från sådana egna experiment. Dels för att depression är en allvarlig sjukdom som man bör söka professionell hjälp mot. Men även om man tar örten mot det som bara är lättare nedstämndhet bör man veta att johannesörten kan påverka effekten av en mängd andra läkemedel, och för den delen andra örter. Så att krydda alkoholen någon enstaka gång är nog en bättre användning, samt att njuta av växten som sådan när hon växer.

Övriga

Pukvete, melampyrium arvense

Puke är gammalsvenska för ond ande. Detta klassiska åkerogräs har ett vackert men i mitt tycke också ganska otäckt utseende. Det har liksom en mörkviolett grästofs på toppen och från den växer små blomblad ut med en skarpt lila och en skarpt gul del. Ni bör spana in den på bild. Trots namnet och det otäcka utseendet hände inget värre med bröd bakat på råg med inslag av pukveteogräs än att det fick en blåaktig ton och smakade lite konstigt. Den som vill försöka sig på att odla pukvetet väntar med fördel till hösten, då det lönar sig bäst att sätta dessa onda frön. Sedan blommar de påföljande sommar, juni till augusti. Pukvetet föredrar skuggiga lägen och gärna lite kalkhaltig jord.

Stor Häxört, ciracaea lutetiana

Denna rara ört har jag skrivit om tidigare i mitt inlägg om onda blommor. Då skrev jag ju att jag inte provat att odla henne eftersom jag antar att hon passar bättre i trädgård. Men ingen djävul är som samlardjävulen och nu har jag köpt stor häxört i alla fall. Övriga varianter som finns i landet är dvärghäxörten som trivs i fjällmiljö och mellanstor häxört som anses vara en hybrid av de två andra formerna. Namnet till trots innehåller hon inget mer alarmerande än oxalsyror och garvsyror. Men ryktet gör gällande att hennes doft kan locka till sig grodor och paddor, bekanta familiaris hos häxmästare. Att häxörten inte är någon större kulturväxt märks kanske på att hon gror rätt oregelbundet. Plantera fröna inomhus i januari till maj. Sen väntar du helt enkelt på grodd. Skulle de inte ha grott inom en månad placeras grodden i kylskåp. Låt stå i kylskåpet 4 till 6 veckor. Sen flyttas sådden utomhus, där den föredrar ett skuggigt läge. Om fröna däremot gror inom en månad så låt plantorna växa till sig inomus på det ljusaste och svalaste stället du kan finna.

Igelkottsgurka, cucumis dipsaceus

Denna udda planta valde min sambo ut i frökatalogen. Lite extra spännande därför. Denna afrikanska växt liknar inte gurka så mycket. Snarare är det små runda taggiga frukter, taggarna uppges dock vara mjuka, med ett geléartat fruktkött. I mitten ligger små fröer som påminner om mitten av en gurka. Geléet uppges vara ätbart och smaka starkt. Ska passa bra att smaksätta likör med. På grund av sitt ursprung vill igelkottsgurkan ha det, och gro, varmt. Odlas inomhus, växthus eller den soligaste platsen ute. Medan gurkan gror vill den ha en temperatur på mellan 20 och 25 grader kring sig. Förkultiveras i mörker eftersom detta är en mörkergroende gynnare.  Det vill mer konkret säga: Fröerna täckes med lite jord under förkultiveringen. Lägg sedan en mörk pappskiva över krukan, eller spänn över svart plast. I båda fallen: glöm inte att göra lufthål! Kika in till gurkan varje dag. Så fort grodden visar sig över jorden är det dags att släppa ut den i ljuset. Plantan omskolas normalt en gång.

Blåvinda, convolvulus tricolor

Som bonus för mitt allt för omfattande inköp av fröer skickade fröhandlaren på mig dessa gratisblommor. Rara små sommarblommor är inget jag normalt skulle köpa. Men gratis är gott och det ska bli ett nöje att odla även dem. Ska tydligen vara blåa med vit och längst inne gul mitt. Tricolor således. Detta är alltså en ettårig sommorblomma som bara är att direktså i mars till juni. Vattna innan sådd och håll jorden fuktig tills grodden kommer upp. Sedan ska de blomma från juli till en bit in i september om de får växa på en solig plats. En tålig blomma som accepterar de flesta jordar och också står ut med att torka någon gång. Men stänger ihop sin blomma på nätterna och vid dåligt väder.

Japp. Det var teorin. Praktiken är, som vi alla vet, något helt annat. Det ska bli spännande att försöka följa dessa odlingsanvisningar och se vad som händer. Men växter är individer, och det behövs en hel del intuition också. Vilket man kanske inte har för jämnan. Därför är njutningen alltid dubbelt så stor när växterna faktiskt går en till mötes och växer och spirar. Lycka till med våren och era odlingar! Lämna gärna kommentarer här, med tips, egna erfarenheter eller annat jag behöver höra.

Jag vill sluta, eftersom jag nu ändå nördat in på litteraturhistoria under vintern, med ett citat från mordscenen i Hamlet. Att läsas av intresse eller om man vill som en liten varning angående potatisväxternas grymma släkte. Det handlar om bolmörten, och ett viktigt historiskt användningsområde för henne, giftmordet. Så här gick det till när brodern begick det kanske mest berömda kungamordet i teaterhistorien:

”Kort sagt, när jag som vanligt i min trädgård låg och sov middag, smög din farbror fram med saft av djävulsk bolmört i en flaska. I mina örongångar göt han in det spetälskgift som är så ödesdigert för mänskans blod att det fördelar sig kvicksilversnabbt i alla kroppens gångar och verkar på det tunna, friska blodet så att det genast levrar sig och ystas, liksom när löpe hälls i mjölk. Så gick det mig, och jag fick fullt av hemska utslag som Lasarus. En äcklig skorpa höljde den släta huden på min kropp.”




ALTERNATIV FÖR INFLATIONSBEKÄMPARE?

16 Mar

Jaha, nu har jag snart avslutat andra delmomentet av fyra på kursen detta läsår. Halvtid i utbildningsfabriken. Hittills en angenäm upplevelse.

Visst är det lite småskolekänsla ibland. Det pratas mycket om lärarna, vilket jag tycker känns ganska obekvämt. Jag har nog mera den attityd man fick inpräntad när jag tränade kung fu. Att känna respekt för den som sitter på mycket kunskap och är beredd att dela med sig av den. Visst, man kan inte alltid hålla med läraren eller gilla dennes stil. Men han eller hon har ändå en stor kunskap jag får del av, och vad jag sen gör av den är min sak.

Det blir ganska mycket ytligt prat i en sån här klass, och samma naturliga intressegemenskap som på en arbetsplats finns inte. Men det är tacksamt på i alla fall min kurs att man själv kan välja hur social man vill vara, och jag sitter gärna ifred hemma och läser. Fast jag har ändå tur med kurskamraterna, människor som älskar att läsa böcker är uppenbarligen en snäll och social sort för det mesta.

Knappt har jag lärt mig att hitta på campusområdet förrän det är dags att göra ansökningarna inför nästa termin. Från och med idag och en månad framåt är det möjligt att söka höstens kurser på högskolor och universitet. Det är roligt för mig, men också ett tips för er som funderar på alternativ till öppen arbetslöshet i dessa varseltider. För varje vecka blir de arbetslösa i min bekantskapskrets fler, och det lär ju inte bli bättre framöver. Tvärtom, mitt amatörspåsinne säger mig att krisen lär fördjupas ännu mer under året och nästa år.

Att studera har både ett värde för att öka den egna kompetensen och ett egenvärde. Att veta saker om varför naturen ser ut och uppför sig som den gör, varför arkitekturen och kulturen ser ut som den gör och på andra sätt få en ökad medvetenhet om den materiella världen omkring sig gör vardagen mer spännande.

Man kan söka upp till 20 olika kurser per person på studera.nu. Kurser jag funderar på till nästa termin är, förutom fortsättningskursen i litteraturvetenskap, till exempel: antikens kultur och samhällsliv, barnkultur, teatervetenskap, teaterhistoria, konstvetenskap, islamologi, religionshistoria, etnologi, praktisk filosofi, teoretisk filosofi, idéhistoria, historia, ekonomisk historia, genusvetenskap eller barn- och ungdomsvetenskap.

Hur är det då att studera jämfört med att arbeta? Den enda egentliga nackdel jag har märkt är att jag inte längre sover som ett urberg på nätterna. Nä, till och med att somna är svårt. Sen är det ju annorlunda att ansvara för upplägget av sitt eget arbete och sin egen tid. Det ger en helt annan tillfredsställelse. Sen om man går in för att faktiskt läsa det mesta av det som tillhör kursen så ska man inte tro att man kommer undan 40-timmarsveckan, utan man måste se sina dagar som arbetsdagar. Fast arbetet i sig självt är lyxigt.

Humanitetsnivån i livet ökar drastiskt av att studera heltid. Om man till exempel blir sjuk kan man bara vara hemma tills man tillfrisknat rimligt. Inga pengar dras in, det påverkar inte betygen om inte frånvaron blir högre än 80 procent, man behöver inte känna dåligt samvete över att överlåta eget arbete på redan tungt arbetsbelastade kollegor. Man kan helt hänsynslöst ligga i sängen med kurslitteraturen. På det hela taget ett tillfälle för kroppen att läka lite efter arbetslivets konstanta överbelastning och stress.

Men visst, det blåser uppenbart utbildningsfientliga vindar nu, och många tvekar av naturliga skäl att dra på sig studieskulder. Jag vill i alla fall göra reklam för att SU har ett flertal föreläsningar varje termin som är gratis och öppna för allmänheten.

Även om högskolan i Stockholm inte på långt när är så utåtriktad som i Göteborg med den årliga vetenskapsfestivalen. När jag bodde i Götet gick jag på några programpunkter varje år. Bland de många varierande aktiviteter jag varit på där minns jag till exempel visning av rymden i observatoriet, när man fick tillverka badbomber i bältesspännarparken och ett intressant föredrag om bödlar och skarprättare i Göteborgs- och Bohuslän på statsarkivet.

En annan resurs på universitetet som icke-studenten inte alltid vet om är att Universitetsbiblioteket är öppet för alla. Med lånekort där har du tillgång till ett stort antal böcker som är svåra att få tillgång till på annat sätt. Ett annat trevligt bibliotek är givetvis Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek som ligger precis intill LO-borgen. Även där kan alla skaffa lånekort, och få tillgång till otroligt mycket intressant ur den svenska arbetarrörelsens historia. Läsa någon årgång från 1900-talets allra första år ur en syndikalistisk, anarkistisk, vänsterfeministisk, kommunistisk eller ungsocialistisk tidning? Javisst. Där kan man sitta i lugn och ro och läsa saker som sätter nutiden i intressant perspektiv.

MIN ÅRSLISTA 2008

25 Dec

Jaha, nu är det alltså dags att summera ännu ett år, för min del det 35e, med lite tur har jag alltså kanske lika många kvar. Jag sätter alltid ett frågetecken i almanackan på min födelsedag och nyår, för livet ska man inte ta för givet. Ars moriendi, konsten att dö, är för mig konsten att leva. Ska man våga dö så lär känslan av att ha sagt och gjort det man velat i livet underlätta. Därför är det trots allt med glädje jag ser tillbaka på ett händelserikt, men också ganska omtumlande och smärtsamt 2008. För det känns som att året varit riktigt långt.

Jag tänkte här göra en sammanfattande lista av stort och smått som just jag minns av 2008. Det är knappast en lista som täcker allt av nyhetsvärde, den tar upp just det jag minns speciellt. Dessutom tar jag mig friheten att smyga in mina högst personliga minnen från året på listan. Min lista, mina regler. Men jag hoppas att ni bloggläsare lägger till minnen och händelser i kommentarsfältet. Ni får gärna också länka där om ni har egna roliga årslistor på era bloggar.

Nåja, 2008 i osorterad ordning:

Årets bästa beslut. Att flytta ihop med min otroligt smarta, snygga, roliga och alltid lika gentlemannamässiga karl. Jag njöt att den fria kärleken i min ungdom, och var ärligt talat rädd för familjelivet. Men till min förvåning är min nya livsstil inte bara i stort sett problemfri, utan har förhöjt livet på alla plan. Flytten såg dock aldrig ut att ta slut. Tack ni tappra kamrater som hjälpte oss i våras, med inget annat än en pizza och öl som utbyte!

Årets polistrend. Polisinflationen fortsatte även i år. Med olika specialstyrkor, piketpoliser, beredskapspoliser, dialogpoliser, polisstudenter i halvtjänst, någon sorts medborgargarden i snutvästar, väktargrupper och diverse varianter på tomtar-på-stan, kan de flesta nu leva ut sin hemliga dröm att få vara snut. Plötsligt överraskas man en lördagskväll av att någon sorts låtsaspoliser stannar t-banan och utan direkt anledning gör en rondering ”för er egen säkerhets skull”. Chefer leker för övrigt både polisutredare och domstol nu. Och snart är det fritt fram för näringslivet och diverse skojare som vill upprätta register över meningsmotståndare att agera polis via den nya ipred-lagen.

Årets ateistiska statement. Någon slyngel i Jönköping snodde jesusbarnet i naturlig storlek från den jättelika krubba som satts ut där inför julen. Bara örat lämnades kvar.

Årets polisstat. Ett år när ovanligt många ville åka ut till Salem för att helt fredligt med sin närvaro markera mot den makabra naziströrelsen och deras mordbränder mot kulturhus och småbarnsfamiljer slår polisen till med sin hittills märkligaste taktik. Att först officiellt godkänna demonstrationen och sen hindra demonstranterna att ta sig till den. Rullande arrester för alla utan urskiljning och media som megafon: polisens taktik var framgångsrik. Javisst. Ur strikt polisiär synvinkel självklart. Och det verkar vara den enda synvinkel som yppas i debatten.

Årets skitstövel. Securitasväktaren i Jönköping som inte tålde att jag ville diskutera hans agerande. Utan var tvungen att bryta av min överarm för att markera sin makt. Nu vet jag vad smärta verkligen kan vara, tack för det. Och nej. Jag var inte fysiskt eller verbalt hotfull och använde inget som helst våld. I retrospektiv kunde jag ju lika gärna ha försökt med det. Då hade i alla fall en avbruten arm ha varit att vänta. Nu var det ett obegripligt övervåld som formade större delen av mitt år. Det gjorde att jag fick prova nya spännande saker som morfin, sjukgymnastik och att sova sittande med soffkuddar bakom ryggen.

Årets mest svårsmälta. Märkligt nog är jag inte alls lika arg på securitasidioten efteråt som på personalen vid Danderyds akut. En liten uppdatering av fördomsprofilen vore på plats. 1. Att en person inte tycker det är självklart att att polisanmäla en våldshandling betyder inte automatiskt att hon förtjänat stryk. Det behöver inte heller automatiskt betyda att historien är osann eller att hon skulle dölja något annat. 2. Att en kille har på sig en Stone Islandtröja och har tatuerade armar beyder inte automatiskt att han skulle vara kvinnomisshandlare. Inte ens om han har en flickvän som ogillar poliser och väktare. 3. Att en person vet att det är mer morfin, inte bara ”något smärtlindrande” hon behöver, betyder inte med automatik att hon är pundare. Moderna människor kan veta sådant. Att hon säger att hon inte klarar att gå upp och kissa utan mer smärtlindring kan betyda just detta. Att försöka tvinga någon som har så ont att röra sig utan smärtlindring går att jämföra med tortyr. Men jag vill också passa på att tacka den fördomsfria och trevliga kåren av ortopeder, gipstekniker, sjukgymnaster och arbetsterapeuter vid samma sjukhus, akutpersonalen i Jönköping. Och SATS sjukgymnast. Ni var ovärderliga!

Årets pizzeria+krog. Golden Dolphin på Söderhöjden i Jakobsberg. Trevlig personal, språksamma stammisar, världens godaste pizza (Washington, med köttfärssås och en generös tilldelning av fårost), och en väggmålning av en gyllene delfin som dyker mot en bakgrund av ett skepp på havet. Extra plus för namnet.

Årets time-to-leave-the-ghetto-upplevelse. Att utsättas för ett rånförsök av en liten unge i förorten jag bodde i våras. Efter att ha jiddrat med ungen om att jag inte tyckte det var ok att han gick förbi mig i busskön kunde jag ha anat vad som skulle komma. Som tur var använde han väl en pistolattrapp, för annars kanske frågetecknet efter min 35-årsdag skulle ha fått stå kvar i almanackan för tid och evighet. ”Har du några pengar?” frågade ungen. ”Vad tror du själv?” frågade jag, som tur var lika arg som jag var rädd. ”Jag bor här. Så har jag några pengar tror du? Du bor väl själv här? Har du några pengar?” Detta fick honom att besinna sig. Han såg faktiskt till och med en smula skamsen ut när vi skildes åt. Jag kunde ha varit hans morsa. Bubblare är när det tomma dagiset brann ner en helgkväll och många av oss boende fascinerat stannade till för att beskåda de höga lågorna och brandmännens slit. En del sprang till och med hem och hämtade kameror och smörgåsar att äta under tittandet. En surrealistisk kväll.

Årets mest ineffektiva. Försäkringskassan. Kommentar överflödig.

Att vara stolt över i år. Min medverkan i boken Ekot från Amalthea. 1908 och 2008. Före och efter den sociala kompromissen. Nu är konflikterna öppna igen. Detta kommenteras av olika författare i antologin.

Årets sociala höjdpunkt. Syndikalistiska sommarlägret i Jönköping, där jag höll föredrag om antifascistisk historia. Fin natur, sol, intressanta föredrag om viktiga saker och socialt gemenskap i lagom dos. Jag har inte varit på liknande sommarläger sedan ungdomen. Men blev angenämt överraskad.

Årets sommarstad. Visby under Alternativa Politikerveckan.

Årets avhopp. Horace hoppar av Svenska Akademien för att kunna ”sitta på tyska kaféer”. Istället kommer Peter Englund in. Vad man nu än ska tycka om Svenska Akademien så känns det bytet välkommet.

Årets lyft. Åsa Linderborg blir biträdande redaktör för Aftonbladets kultursida.

Årets 90-talsrevival. Fria Nationalister Skåne, och nygamla Folkfronten i Stockholm, försöker återuppliva ett lik: de fascistiska marscher som dog i Lund 30e november 1991. Med ett pinsamt litet antal nassar lyckades man snarast återuppliva en annan tradition: den av massivt motstånd mot nassarna. För övrigt måste jag bara kommentera Folkfrontens nya fula symbol: ett samiskt kors mot en gul bakgrund. Gula kors varnar för pest, som pestsmittade fartyg. Att pestmärka sig själv genom gula kors (som fångorganisationen Gula Korset) eller kors mot gul bakgrund, är märkligt uppriktigt.

Årets intellektuella stimulans. Litteraturdagarna med tillhörande seminarium i Mariehamn i våras. Grymt intressanta och varierade föredrag på ett evenemang jag inte kände till dessförinnan men som är värt all reklam.

Årets västgötaklimax. ESF i Malmö. Jag är nog bara avundsjuk för att jag inte var där. Men borde inte ett sådant jättearrangemang ha satt spår på något sätt? Någonstans? Det den som inte var där minns mest är den märkliga minidebatten om att polisen var framgångsrik. Vilket tydligen inte var bra eftersom de bara får vara framgångsrika genom att använda för mycket våld, inte ”för lite”.

Årets bästa trend. Barn fortsätter att vara trenden i min bekanstskapskrets. Magar, ultraljud, namngivningsfester, utflykter till lekplatsen, köpa leksaker, pekböcker och sparkdräkter, men framförallt att se sina bästa vänners attityder, livshållning och anletsdrag återkomma på nytt sätt i nya små individer, det har verkligen förgyllt mitt 2008. Jag uppdaterar min fördomskatalog. Barn är inte längre skrikmaskiner som borde ha körkort innan de släpps in på varuhus och restauranger. De är numera underbara små personer värda att ta plats i världen. Jag blir däremot allt mer en sentimental och gråtmild tant. Oroand? Nä, tanten har ändå alltid varit mitt sanna jag.

Årets biografi. Ulrike Meinhof, en biografi, av Jutta Ditfurth. Ett mycket ambitiöst arbete om Ulrikes familjebakgrund, liv och tidsandan i Tyskland under hennes korta dramatiska liv. Spännande både för den som vill lära känna personen Ulrike, och den som vill förstå vilken anda som födde fram nazismen och vad förnekandet av den egna historien, respektive uppgörelsen med den, verkligen innebar i dåtidens Tyskland.

Årets klassjustis. Malmö 26. 2008 var året det stod klart att polisen kan ingripa i en varslad arbetsmarknadskonflikt på arbetköparens sida, och en fackförening kan fällas i domstol efter allmänt åtal, för att ha hållit en blockad. 2008 är det nya 1908.

Årets regnade bort. Europride. Gästerna från Europa fick en tråkig demonstration av vad svensk sommar kan innebära.

Årets gala. För min del helt klart Artister mot nazister, där jag fick ett stipendium på 50 000 kronor för min bok Deltagänget. Ett modigt beslut av juryn tycker jag, eftersom min bok beskriver den antifascistiska praktiken på gatan. Personligen hade jag mycket stor glädje av stipendiet, eftersom jag fram till den dagen var evighetsgäldenär. Nu har jag genom min bok, och det stipendium och royalty den gav mig, kunnat klippa av min skuldboja helt. Det var en otrolig och osannolik dag jag blev skuldfri.

Årets black president. Obama. Slog vad med en bekant att Obama skulle vinna, han trodde inte en svart president var möjlig än idag. Men jag såg Obama som en Kennedyfigur, och hans ledord ”change” var smart. Amerikanerna visade med valresultatet att de är trötta på Bush, aggressiv utrikespolitik, inskränkningar i fri- och rättigheter för medborgarna, negligeringen av de fattiga i New Orleans under naturkatastrofen och mycket annat. Nu är krigsförbrytarregimen utbytt mot en ännu inte så besudlad regim. Jag har inga illusioner om att världen blir bättre med Obama vid rodret, men det känns ändå som en lättnad att vara av med Bush och hans anhang.

Årets OS-hjälte. Det var roligt att kika på OS, trots minimala svenska framgångar. Men att se atleter som de från Jamaica som triumferade i sprintgrenarna är alltid kul. Årets hjälte blev för mig ändå svensken Ara Abrahamian. Han fick betala ett väldigt högt pris för att han öppet protesterade mot den orättvisa brottningsdomen, och därmed satte fingret på en rad ömma punkter för sportens potentater.

Årets bok. Tortyrens återkomst, av Mattias Gardell. En lättläst bok om ett av de allra viktigaste, och samtidigt mest obehagliga skeendena i samtiden.

Årets film. Baader-Meinhof komplex. Oavsett historieskrivningen var det uppiggandnde att se de mytiska personerna i första generationes RAF stiga fram på bioduken i en actionfylld film om gerillakrig mot polis och borgare.

Årets fotboll. Allsvenskan var lite småkul att hänga med i. IFK började lite blekt, men i slutet av säsongen blev det några riktigt sevärda matcher med blåvitt. Och visst, SM-guld förra året, men som resultaten sett ut i övrigt på senare år kändes trean i tabellen helt ok. Ambitionen att komma i topp finns där och ger nog utdelning 2009. Däremot är jag otroligt trött på såväl Elfsborg som alla klonerna i Kalmar. Om de ska komma topp-tre nästa år igen blir jag riktigt less.

Årets slöaste kniv i stället. Lagerbäck. Den bästa egenskapen hos varje gäst är att kunna inse när festen är slut och det är dags att gå. Att sitta där varje år med samma gamla sega gäng och upprepa ”jag tyckte det gick bra” mot allt bättre vetande funkar inte. Varför säger ingen till karln? Ute i allsvenskan spelar en massa unga talanger. Att sätta ihop ett ungt lag kanske inte betalar sig första året, men är nödvändigt i det långa loppet. Snälla, ta lärdom av den imponerande, snabba och unga fotboll de holländska och ryska lagen stod för. Sådan fotboll vill jag se mer.

Årets ny era. Lågkonjunkturens återkomst är det enskilt viktigaste som hänt i år. Nu kommer en ny tid med sociala strider på en helt annan nivå. Själv hade jag gått och väntat på att krisen skulle bryta ut, medan många i de borgerliga leden verkade märkligt överraskade att det ”kunde bli kris”. Alliansregeringens antifackliga angrepp på a-kassorna är en skandal av enorma proportioner. Nu när varslen duggar tätt har man fått folk att gå ur kassorna. Samtidigt har man gjort ett sjukkassesystem som stämplar ut folk som inte kan arbeta efter en tid. Alla dessa arbetslösa och sjuka utan socialt skydd ska nu alltså hänvisas till socialen. Det är inte socialen dimensionerad för. Kaos ser ut att bli följden. Kravallerna i Aten och Rosengård samt ockupationsvågen under året är några tidiga tecken på att vi med krisen går in i en ny tidsera.

Årets debatt. FRA. Välkommet att folk äntligen reste sig i en fråga kring kontrollsamhället och övervakningen. Märkligt hur denna fråga kunde diskuteras så helt frånkopplad från sitt sammanhang. Med FRA totalitarism. Utan FRA ett fritt samhälle. Tydligen. Den övervakning som drabbar arbetarklassen i vardagen, eller vänsteraktivtiva i vardagen behövde inte ifrågasättas.

Årets privatisering. Ipred. Aningslösa artister, konstnärer och författare gjorde bort sig offentligt genom att stödja en ny lag som blir banbrytande genom att privatisera polisiära funktioner. Genom att låta privata företag agera polis i egen sak öppnas för en hittills oanad rättsröta. Vem har råd att hävda sin sak mot ett stort företags svepande anklagelser? Bättre att tiga och betala. Och hur blir det om jag vill ha tillgång till mina personliga fienders uppgifter? Är det inte bara att starta ett litet musikbolag (musik gör ju alla nuförtiden) och börja håva in? Ipred är en logisk fortsättning på snutinflationen och ett svenskt svar på privatiserandet av ”säkerhet”, fängelser, krig och tortyr med företag som Blackwater med flera.

Årets hjältar. Alla fackligt aktiva som fortsatte att ta striden på en allt brutalare arbetsmarknad. Inte minst Papperslösagruppen som har fortsatt att vara framgångsrika under året. Registret,som fortsatt att höja lönerna och förbättra villkoren för lokalvårdare, kökspersonal och många andra låglönegrupper. Och Handels som tagit initiativ till att öppna ett Center för papperslösa under året. Det är glädjande hur tanken att alla arbetare är potentiella kamrater vinner mark. Med eller utan papper, tillfälligt eller fast arbetande, gammal eller ung, privat eller offentlig arbetsköpare. Det ska inte splittra oss. Alla tjänar på allas organisering, och att se på papperslösa som ett hot, när de är potentiella kamrater och förnyare av arbetarrörelsen är mer än korkat.

Årets debattör. Olle Sahlström fortsätter att kritisera facken från vänster, och mana till förnyelse, radikalitet och modernitet. Också Åsa Linderborg har utnyttjat sin plats i offentligheten till att säga vettiga saker. Kajsa Ekis Ekman får mig att tänka, och skriver bra både när jag tycker att hon har helt fel och när jag tycker att hon har helt rätt.

Årets waste of space. De som står i offentligheten och svamlar en massa om saker de inte har någon insikt i fortsätter att dominera stort. Allra dummast i år var Dilsa Dermibag-Sten, Magnus Sandelin, Emma Hamberg med sin krönika om att ”bra tv-bild har blivit en klassfråga” (och jag som trodde att kackerlackor, arbetslöshet i flera generationer, att inte ha råd med gymnastiskskor till ungarna, vräkningar, arbetsplatsolyckor, belastningsskador, permanent stress, hemlöshet, ohälsa och för tidig död var klassfrågor). Och som vanligt Stael von Holstein. Loser i 90-talskrisen med sitt uppe-i-det-blå-it-projekt. Nu i nästa kris åter loser med ett uppe-i-det-blå-it-projekt. Andra storsvamlare var allas vår driftkucku Federley och Nina Jansdotter (som efter att ha varit partyknarkare i tonåren nu vet allt om hur osäkra företagsmänniskor bör handla i alla situationer i livet). Tack! Ett gott skratt förgyller livet, och är inte minst viktigt i tuffa tider.

Årets uppror. I Grekland har folk tagit till såväl gatorna som strejkvapnet under hösten för att protestera mot högerpolitiken och mot polisens våld. Kanske början på en trend vi får se mer av i Europa nästa år?

Årets nytändning. BZ-rörelsen har vaknat upp igen efter att länge ha varit insomnad i Sverige. Under året har en våg av fredliga, kreativa, sociala och öppna ockupationer startats. Dessa har startat lokal och landsomfattande debatt om bostadsbristen och om ungdomars levnadsvillkor överhuvudtaget. Dessutom har riktigt bra initiativ alltid som konsekvens att de sprider sig. Under hösten provades ockupationsmetoden av nya grupper. Dels ett gäng byggnadsarbetare i Stockholm som inte fått betalt för sitt arbete. Dels en moské i Rosengård. Det är värt att notera att dagens ockupationsrörelse har samma nav som det sena 80-talets: Göteborgs och Malmötrakterna.

Årets nu jävlar smäller det. Rosengård ja. Ingen lär ha undgått hur året avslutades i Rosengård. Ockupationen av moskén blev den konflikt som utlöste så mycket uppdämd vrede och sorg i området att det räckte till flera dagars gatustrider. Alla hade en åsikt om det som hände, många åsikter både korttänkta och rasistiska. Att en del gör allt för att blunda för att det är djupa klassklyftor och fattigdom som eldar under vreden blev uppenbart när sorglustiga teorier om att ”det var autonoma som planerade kravallerna i Rosengård” började florera. Jag minns det där från min ungdomstid i AFA. Allt som hände då tillskrevs förr eller senare oss. ”De autonoma” kommer väl framöver att avkrävas ansvar för såväl naturkatastrofer som inställda tåg. Och det gör väl inte så mycket i och för sig. Värre är att man på det sättet fortsätter att ignorera sakfrågan, att det inte finns mycket till fritidsverksamhet i Rosengård, att bostäderna är slum, arbetslösheten hög och maktlösheten och inflytandet över det egna livet lika med noll.

Årets religion. Klimatalarmism. Jo visst inser jag att vi människor spär på den naturliga klimatvariationen med vår livsstil. Jag inser också att detta riskerar att få konsekvenser som är nog så allvarliga. Jag köper bara inte den här detta-är-den-enda-avgörande-ödesfrågan stilen. Det är religion. Världen fortsätter att vara komplex trots att vi har miljöproblem att deala med. Och nej, det är inte med den enskilde ”syndaren” det står och faller. När de stora företagens marknadsavdelningar skickar sitt folk med flyg kors och tvärs över jorden flera resor varje enskild vecka, varför ska då en jobbare som jag skämmas över att jag arbetat ihop till en flygresa någon gång per år? Jag vägrar! Inte heller tänker jag köpa något löjligt avlatsbrev (”klimatkompensera”). Nej satsa på en modern miljövänlig teknik och infrastruktur istället. Ett bra tips under lågkonjunkturen: Bygg billiga hyresrätter och bygg bort getingmidjan i Stockholm som påverkar all tågtrafik i Sverige. Sätt in de helt miljövänliga hypersnabba magnettågen. Tänk att kunna åka på morgonen och äta lunchen i Wien, eller ta sig till Rom med tåg på fem timmar. Det skulle göra Europa mindre och vara ett verkligt alternativ till flyg och bilar. Ett tips generellt: Att hitta strukturella lösningar är effektivt, att skuldbelägga individerna för strukturella fel är ineffektivt.

Årets tidning. Ockupantnytt. Alltid kul att se de gamla BZ-bladen få en revival.

Årets sommarprogram. Lena Andersson. Lika skärpt oavsett om hon diskuterar förortslivet, Jesus, eller att våga skriva och läsa det man vill. Annars tröttsamt med sommarprogrammen i år att mer än hälften av programledarna var självutnämnda gurus. De visste en teknik för hur man ska leva som de skulle lära ut till oss andra som fortsätter att ignorant leva lite som andan faller på. Det fick de få sommarpratare som bara pratade rakt av om sitt liv och sina erfarenheter att förefalla extremt sympatiska.

Årets vill jag inte veta. Förefaller som att det varit extra mycket otäcka flygplansolyckor i år? Det spär på min potentiella men underkuvade flygskräck. Det fick mig att tänka den politiskt inkorrekta tanken att ”nu har klimathetsen fått folk att minska flygandet, och då blir flygbolagens marginaler mindre och dödsolyckorna fler”.

Årets fascism. Den svenska nazirörelsen har fört en tynande tillvaro under året. Med interna stridigheter och låg närvaro vid de obligatoriska nassepromenaderna. Därför var det kanske inte så förvånande ändå med det brutala mordförsök mot en fackligt aktiv barnfamilj och nedbrännandet av ett självstyrande kulturhus som hände veckan innan Salem, och där de flesta indicier pekar rakt mot nazirörelsen. Otäckt men knappast oväntat att frustrationen kunde ta sig dessa uttryck. Det blir en påminnelse om varför antifascism är nödvändig, varför nazirörelsen även när den är svag är ett problem. Och förhoppningsvis (hoppet är det sista som överger människan) fick en del av nazisterna själva en tankeställare kring poängen med deras ”kamp”.

Årets trend. Tokliberalismen ut. Konservatismen, och dess lillebror kulturkonservatismen, in. Samt fortsatt medvind för religion i alla dess former. Så ömsar borgarormen skinn i takt med konjunkturen.

Årets tv-kanal. Axess. Tack Antonia för att du är mecenat åt denna irrellevanta kanal, med så stort bizarrovärde, som annars aldrig skulle ha överlevt. Under kulturkonservativt flagg visas gamla mossiga musikstycken mot bakgrund av en stillbilld, operor, operetter och riktigt mossig gammal kostymteater. Så kallade debatter där en öppet partisk programledare har bjudit in folk han uppfattar som dåliga på att försvara sin sak för att sågas av honom och hans meningsfränder, men ändå oftast lyckas dåligt med sågningen. De åsikter som torgförs är till exempel ”Israel är en felfri stat och att nämna att den bygger på en ockupation är att vara antisemit”, ”vi i Europa har en uppsättning kristna, konservativa värderingar som är objektivt överlägsna och i grunden annorlunda än de värderingar som kan återfinnas i resten av världen”, ”marknadsliberalism är alltid samma sak som demokrati” och så vidare. Då och då får vi höra doserande föredrag av en mossig engelsman, inspelade på 60-talet vad det verkar, över fina gamla konstverk och vad de har att säga oss stofiler. I övrigt uppvisar kanalen en helt egen och annorlunda estetik när det gäller inredning och grafisk design.

Årets reklam. Reklamen SD får genom alla orakel som spår deras snara parlamentariska framgång. Det låter som att de viskar ”äntligen” mellan raderna. Detta mycket lilla parti får fungera som ursäkt för mer respekterade partiers populistiska utspel för hårdare tag, inte minst mot invandrare och flyktingar. Så bekvämt: det är inte vi som röstfiskar på detta kontroversiella sätt, nej det är ett bakvänt motstånd mot SD! Ett pinsamt hyckleri.

Årets tandlösaste. Partiledaren Mona Sahlin. Precis vad vänsterblocket inte behöver just nu. Egentligen skiter jag i både sossarna och vänsterpartiet. Men det känns faktiskt angeläget med valet denna gång, för att få bort galenpannorna i alliansen. Då är det tråkigt att sossarnas alternativ är… ingenting.

Årets beroende. Sent om sider har jag upptäckt bloggberoendet. Jag tyckte det lät fånigt innan, men nu vet jag. Bloggen har blivit en del av mitt liv. Tack ni lilla trogna läsarskara här. Får jag önska något i juletider är det mer kommentarer. Inte bara beröm eller mothugg, egna tankar, reflektioner och tips är allra roligast!

Årets hemskaste trend. Dödsolyckorna på arbetsplatserna har ökat på ett oroväckande sätt under första halvan av året. Framförallt har manliga arbetare drabbats, ofta i unga år. Inte minst byggbranchen har varit en bov, där underentreprenörer köpta till underpris ruckar på säkerheten för att ro i land kontrakten. Sven-Otto Littorin stod för årets cynism när han skyllde olyckorna på arbetarna själva och deras påstådda ”tarzanmentalitet”. Under andra halvan av 2008 bröts denna trend oväntat men glädjande, och dödsolyckorna började istället minska. Arbetsmiljöverket tror att detta kan bero på att frågan kommit upp i ljuset och medvetenheten ökat, och jag hoppas verkligen att det ligger något i det. En annan förklaring jag själv funderar på är om inte siffrorna har en smula att göra med krisen, och inbromsningen av inte minst byggindustrin, där dödligheten tidigare var som störst.

Årets kovändning. I årets sista skälvande tid har även praktborgare fått stå och försvara statliga ingripanden, hyresrätten som boendeform och annan ”socialism”. ”Hyresrätter är en attraktiv boendeform som marknaden efterfrågar” hette det plötsligt. Jag var nog inte ensam om att undslippa mig ett skratt.

Årets utställning. Moderna Museet brukar ha bra utställningar. Så också i år med den livsbejakande Max Ernst som med sin Entartete Kunst blev en kommentar till den kulturkonservativa rörelsen i nutiden.

Årets mot bättre vetande. Galleriatrenden i Stockholm. I rasande fart, ända in i den öppna krisen, prospekterades för och byggdes gallerior trots att det stod klart för alla att det var överetablering och många skulle slås ut. Så nu står vi där med precis vad vi behövde, en mängd halvfärdiga gallerior. Hyresrätter som vanligt folk har råd att bo i lyser däremot fortfarande med sin frånvaro.

Årets idiotförslag. Svenskkontraktet. Invandrare ska skriva på ett kontrakt där de förbinder sig att följa en rad ”svenska värderingar”. Förutom förolämpningen i antagandet bakom kontraktet, är det märkligt på så många sätt. Det finns redan ett kontrakt. Det heter Svea Rikes Lag. Med eller mot vår vilja är alla vi medborgare förpliktigade att känna till och lyda den. Sen är det säkert många av oss som vid sidan av det kontraktet håller oss med diverse värderingar som makten anser suspekta. Hur länge dröjer det innan makten får rätt att godkänna eller förkasta också mina privata värderingar? Vad är Svenska Värderingar? Om mina värderingar inte till punkt och pricka stämmer med dem vad är jag då? Osvensk? Statslös? Satan själv? Vi bör nog tänka efter lite mer innan vi accepterar att staten börjar gå in och godkänna eller underkänna våra privata tankar och känslor…

Årets låt. Jag har ingen aning om ifall den kom i år. Men min syrra, som bor i Dublin, tipsade om den i år i alla fall. You must forgive the cunts med Jinx Lennon, en låt att motvilligt känna igen sig i.

Årets hjälte. Den irakiske journalisten som kastade en sko på Bush. Han uttryckte vad inte så få runt om på jorden tycker om den gubben. Sen var det naturligtvis inte värt att riskera 15 år i fängelse för, hoppas att det inte blir så.

Årets bakläxa. Danmark kritiseras av EU för sina raslagar (som avgör vilka medborgare i landet som har ”rätt” att gifta sig med varandra och inte). Visst kan man ifrågasätta EUs flyktingpolitik, men att stifta raslagar som styr medborgares kärleksliv är för mycket också för EU.

Årets rumpan bar. Christer van der Kwast, också känd från sin insats som åklagare i Eu-toppmötesmålen, får skämmas rejält efter att Tomas Quick nu själv sagt det som länge varit uppenbart. Han är ingen massmördare, bara mytoman i stor skala, och en av dem som mest låtit sig duperas och byggt en karriär på det är van der Kwast.

Årets blogg. Visar att jag inte uppdaterat min länklista som jag borde. I alla fall. Några jag läst mycket under året är AndreaDoria, AcidTrunk, DagensKonflikt där jag själv fått möjlighet att skriva, Avgrunden kunde blivit bra men kom och försvann lika snabbt. Annars Kåkbladet som alltid, av det enkla skälet att den finns överhuvudtaget.

Årets RIP. Bland alla konkurser andra halvan av året noterar jag min favoritglass, Lejonet och Björnen, som jag nu alltså aldrig mer ska äta. Ni var godast rovdjuren, tusen förlåt för alla förrädiska Ben and Jerrys jag stoppat i mig.

Årets storpolitik. Den fläkt av kalla kriget som kunde kännas i samband med konflikten mellan Georgien och Ryssland. Alla vill ha oljan. Oljan tar slut. Nationalismen är som vanligt makthavarnas enklaste trick för att få folk att ställa sig bakom deras egenintressen.

Årets slut. Så slutar då 2008 med att den ärkekonservative påven, vars privata namn påminner om ett visst skadedjur och med ett förflutet inom inkvisitionen, hetsar lite modernt mot de homosexuella i sitt jultal.

Det var 2008. Nu tror jag inte att jag är den djärvaste spåkärringen om jag säger att vi nog kan räkna med att gå in i ett ännu mer dramatiskt 2009. Gott Nytt önskar jag alla läsare här!

TABULA RASA

21 Dec

Ett år som varit mycket långt och händelserikt, både för min personliga del och i omvärlden, börjar nu definitivt lida mot sitt slut. Idag har jag och sambon firat Midvinter, årets mörkaste dag, med glögg och presenter.

Årsskiftet känns tragiskt när man tänker på alla som blivit varslade strax innan julen och nu måste gå in i nästa år utan arbete. Särskilt tungt för familjer med barn.

Själv ska jag göra ett helt frivilligt uppbrott från arbetet. Kanske ironiskt med tanke på alla varsel. Men jag ska äntligen, äntligen, komma till skott och påbörja en ordentlig utbildning. Och det tror jag är ett inte helt oklokt sätt, för den som har möjlighet, att tillbringa lågkonjunkturen.

Efter årsskiftet ska jag ägna tre och en halv dag till åt hårt kroppsarbete. Sen är det adjö till att gå upp i svinottan, och lägga sig med värkande ryggrad och fötter. Jag kommer inte att sakna det.

Jag har haft problem med skulder och en allmänt oordnad situation som gjort att jag inte satt igång att studera tidigare. Men sen gav jag ut en bok, och det löste många ekonomiska knutar. Jag minns att jag sa till mina vänner för några år sedan ”Jag måste göra något radikalt för att få in pengar”. De såg lite halvt oroligt, lite halvt skeptiskt på mig. Och jag visste ju inte själv ännu vad detta radikala skulle bestå i. Men det blev att skriva en bok. Inte just för att tjäna pengar, det blev bara en av så många positiva bieffekter av att aktivt ingripa i sitt eget liv. Jag är väldigt nöjd med att ha spenderat min ungdom i den autonoma rörelsen, för jag lärde mig mycket där. Inte minst att våga ta egna initiativ.

Det är sant att jag har studerat i omgångar förut. På nittiotalet läste jag på komvux för att få gymnasiekompetens. Jag hade tidigare hoppat av gymnasiet, men några års ströjobb hade återuppväckt studielusten. Under lågkonjunktur var det ett bra alternativ till osäkert tillfällighetsarbetande.

Jag minns mina komvuxår som roliga. Det var alla möjliga människor med olika erfarenheter som möttes där. Debattens vågor gick höga i klassrummen, ibland kunde man få alla emot sig. Men stämningen var generös och öppen. Man fick tycka och vara olika och vi gladdes alla åt att lära oss nya saker.

Jag gjorde arbeten om en massa saker som jag varit nyfiken på att fördjupa mig i; radikalitet i Italien på 60 och 70-talen, revolutionen i Iran, marxismen, snapphanarna, new age som uttryck för ett postmodernt nyliberalt samhälle och mycket annat. ”Här kommer Salka med nådiga luntan” som min samhällskunskapslärare sa när jag kom med ett arbete, som vanligt mer omfattande än vad som egentligen var tillåtet. Det var också på komvux jag skrev första kapitlet till det som senare skulle bli Deltagänget. Kapitlet om Götgatsbacken. Uppsatsämnet var ”så rädd har jag aldrig varit förut”.

Strax efter milleniumskiftet gick jag dessutom ett år på universitet. Det gjorde jag tyvärr planlöst, för att att jag inte hade något bättre för mig. Kurserna sökte jag efter vad som kunde vara kul.

Jag gick två terminer geografi. Det var en blandad upplevelse. Att lära sig helt nya saker och termer var spännande. Plötsligt kunde jag se spåren av istiden i den omgivande naturen. Jag kunnde slänga mig med nya märkliga ord och termer. Som ”soliflukation”, ”den svekofeniska ortogenensen”, ”det prekambriska peneplanet” för att bara nämna några.

De andra studenterna hade jag däremot svårt att finna gemenskap med. Denna grupp studerande var mycket mer homogen än på komvux, och alla verkade väldigt konkurensinriktade. När resultaten på tentorna sattes upp på väggen stod de genast och avkodade alla andras identiteter för att kunna jämföra sig med varandra. För mig räckte det bra att veta mitt eget resultat, men det verkade som en udda inställning där.

När vi hade utvecklingsgeografi, ett annat ord för teorier kring imperialismen, fick jag hela klassen emot mig i den obligatoriska diskussionen. Fair enough. Men när det sen visade sig att jag hade klassens bästa resultat i den hemtentamen, detta var ju trots allt ett ämne jag var insatt i från början, då vände attityderna helt. Plötsligt kom flera personer som tyckt att jag var en idiot i klassrumsdiskussionen fram och sa att jag hade haft så intressanta synpunkter och att de tyckte jag hade rätt. Det var en märklig upplevelse att betygen kunde avgöra vilken åsikt som var rätt.

En annan sak jag minns starkt från den kursen var när vi åkte på exkursion till olika geografiskt intressanta platser i Göteborg. Det var kul tills det visade sig att min gamla hemförort Tynnered valts ut som ett studieexempel på miljonprogrammet. Det var en obehaglig känsla att sitta där i bussen medan läraren talade om miljonprogrammet och höra studiekamraterna sucka och oja sig över vilken hemsk miljö Tynnered var. ”Jag har bott här!” ville jag skrika ut, men höll käft. Tills någon beklagade sig över området direkt till mig och jag sa som det var. Då blev de generade och började svamla om att det ju ändå var fint med mycket grönområden och nära till havet. Jag hatade Tynnered när jag bodde där och tyckte att det var en hemsk miljö. Men nu kokade det i mig när dessa ”utbölingar” satt och ”snackade skit” om ett område som plötsligt kändes som MITT. En skamblandad stolthet. Detta har format mig. Detta har lärt mig saker om världen. Saker ni inte vet. Det värsta var att sen skulle vi fika på ett konditori på Frölunda Torg. Jag satt där och ville sjunka genom jorden. Fast jag inte kände en käft av konditoriets kunder önskade jag att jag haft en stor skylt som sa något i stil med ”Jag är inte med de här turisterna. Jag kommer härifrån. Snälla förlåt mig att jag sitter här med studenterna.” Efter det där året kände jag att universitetsvärlden nog inte var för mig.

Men nu är jag ändå tillbaka igen. Efter att ha arbetat i över fem år sen mitt förra besök i universitetsvärlden. Och nu är jag tillbaka med en plan. Jag ska bli bibliotikarie. Men först måste jag ha 60 sammanhållna universitetspoäng i ett ämne. Och det blir litteraturvetenskap. Med början nu i vår. Det känns lite spännande, lite skrämmande, en smula underligt efter att ha kommit in mer fast i arbetslivet, men framförallt känns det väldigt bra.

Jag stoppar undan mina fördomar om litteraturstudenter som svartklädda 20-åringar som vill skriva en bok men inte vågar för att de jämför sig själva med någon litterär ikon och naturligtvis förlorar på att göra den jämförelsen. Jag viftar undan min egen rädsla för att jag inte är litterärt allmänbildad innan kursen. Jag struntar högaktningsfullt i alla som säger att biblotikarieyrket inte har någon framtid. Tabula rasa! Ibland måste man kasta sig in i nya och helt okända saker. Om inte annat är det en bra medicin mot bitterhet.

Nu slutar jag detta med låten Ace of spades. Den tycker jag passar bra. Och med att önska alla andra lycka till som med eller mot sin vilja står inför förändringar i livet detta årsskifte.