Arkiv | juni, 2009

GUD FINNS INTE

26 Jun

När jag var i 18-årsåldern hörde jag något förvånande på radion. En massa ungdomar var, sig själva ovetande, med i Svenska Kyrkan, trots att de aldrig döpts eller konfirmerats. Det räckte med att ens föräldrar inte gått ur kyrkan för att man själv skulle födas in i den. Jag gick till min närmaste pastorsexpedition och frågade, och faktiskt: jag var medlem av Svenska Kyrkan! På plats och ställe skrev jag ut mig ur gemenskapen.

Ett annat minne jag har är när jag i 14-årsåldern tagit mod till och berättat för min mor att jag börjat luta åt anarkismen, min första politiska ståndpunkt i livet. För mig var det något kontroversiellt, som jag inte visste hur hon skulle reagera på. Men till min förvåning såg hon mig lugnt i ögonen och sa sen eftersinnande: ”Ja du Salka, anarkist är nog jag också i grund och botten. När jag var liten blev vi så förtryckta av Kyrkan… ”. Sen berättade hon för mig länge och väl om husförhör och moralism och det instängda bondesamhället förr som alltid offrade kvinnorna och flickorna. Min mor var den första någonsin i sin släkt som yttrade meningen ”Gud finns nog inte”. Jag minns det så väl från min barndoms besök hos mormor. Bland alla bröllopsporträtt på mammas sex systrar med makar satt mamma där ensam i en ram i mitten. Hon hade hippiemittbena och broderad blus och log vackert men ensamt mot kameran. Pappa var inte med på det fotot. För han och mamma var inte gifta, varken borgerligt eller i kyrkan, för mamma var det otänkbart att underkasta sig denna tusenårsgamla förtryckarinstitutions ritualer. Mammas föräldrar hade aldrig tänkt att hon alls skulle skaffa en man. Eller ett jobb. Eller en utbildning. Eller ett liv. Hon var den av döttrarna som alltid skulle stanna som hemmadotter på gården, för att ta hand om de åldrande föräldrarna. Nu hade min mamma en vilja och intelligens de inte hade räknat med. Hon accepterade inte de hundratals år gamla spelreglerna om hur hon skulle offra sig för kollektivet. (Kvinnor, flickor och barn är traditionellt de som får offra sig i de gamla fina ”organiska” bysamhällena och kollektiven). Istället flyttade hon på egen hand hemifrån blott 14 år gammal, och började arbeta i syfabrik sju dagar i veckan.

Ett annat barndomsminne är från min farmor och farfar. Hur jag sitter som förhäxad och läser på en bonad de hade på väggen. I utsmyckade, förgyllda och glittrande bokstäver stod där: ”Jesus är mitt lif, döden är min vinning”. Jag kände en sugande skräck när jag läste det där, och kunde inte låta bli att läsa det om och om igen. ”Döden är min vinning”.  De kristna idéerna om döden predikades inte i mitt barndomshem. Döden kunde inte vara en vinning. Inte heller var den en källa till fruktan: det fanns inget helvete och ingen yttersta dom som hotade på andra sidan döden.

Jesper Nilsson har startat en religionsdebatt med sitt inlägg på Dagens Konflikt idag om Humanisternas kampanj Gud finns nog inte. De frågor han tar upp är både politiska och existentiella, och jag känner mig i grunden berörd av dem. Med detta inlägg avser jag försöka mig på ett svar. För mig finns ett riktigt stort fel med kampanjen. Det är dess försiktighet. Det heter Gud finns nog inte, fast det uppenbarligen är så att Gud finns inte.

Jesper Nilsson skriver att de senaste tio åren har en helt ny våg av hets mot religionen växt fram. Och att denna våg anförs av liberaler som förbundet Humanisterna. Det är egendomligt hur olika man kan uppfatta utvecklingen. Naturligtvis har det väl att göra med den individuella utgångspunkten. Jesper skriver att han känner sig dragen till kristen mystik och själv är jag ateist och historiematerialist. Jag har uppfattat saken rakt motsatt mot Jesper. Under mina barndomsår på 70- och 80-talen var Sverige i grunden sekulärt, det rådde socialdemokratisk hegemoni och religion var en privatsak för den som trivdes med det. 90-talet innebar ett trendbrott. Nyliberalismen och postmodernismen drog fram. De var överbyggnaden i en ekonomisk förändringsprocess: privatiseringar, införandet av helt nya nivåer av osäkerhet på arbetsmarknaden, etableringen av stora grupper reservarbetskraft i projekt och bemanningsföretag, massarbetslöshet som vapen mot arbetsrätten, etablerande av ett serviceproletariat och så vidare och så vidare. Om nyliberalism och postmodernism (med dess märkliga avart värderelativismen: ”om det är sant för dig så är det sant”) var den politiska teori som marknadsförde förändringen, så var New Age dess religiösa yttring. Allt var en marknad, man kunde ta för sig från det religiösa smörgåsbordet, inget var mer fel eller rätt. Individen var i fokus med sitt Val. Liberalismen drog med sig nyandlighet, både därför att det ideologiskt inte fanns något för den att invända, och naturligtvis i än högre grad därför att den medförde en social och ekonomisk otrygghet. En otrygghet som skrek efter tröst. Vid sidan om Nattväktarstaten var den småflummiga allätarandligheten ett mindre repressivt svar på de sår man medvetet tillfogade stora grupper i Frihetens namn. Den förödande kritik och det motstånd liberalismen dragit på sig från socialistiskt håll är både berättigad och högst begriplig.

På 00-talet däremot har en helt annan trend än liberalismen växt sig stark. Inte minst under de allra sista årens öppna kris. Det är konservatismen som idag tagit över rodret. Det finns många orsaker till det. De öppna politiska och sociala konflikterna och de växande klasskonflikter 90-talets tokliberalism fört med sig skapar rädsla och längtan till det svunna, traditionella och förment enkla och okomplicerade bland vinnarna och ett behov av trygghet och tröst bland förlorana i samhällets ekonomiska system. Diverse propaganda för skräck och panik, vaksamhet och moralism har pumpats ut i mer än tio år nu. Farliga muslimska terrorister, gatuvåld, klimatkatastrof, pedofiler, illuminati och mycket annat hotar konstant vår trygghet heter det. Vi måste köpa säkerhetsdörrar, återvinna mjölkpaket och ringa snuten om någon glömt en väska på tåget och ändå är det aldrig nog. Undergången kommer i alla fall. En hel generation är uppväxt i pessimismens tecken, vi kan inte drömma om att få det bättre det tål inte miljön. Det finns inte lösningar, det finns problem. Dessutom har borgerligheten mycket att förklara när 90-talets stålhårda klasspolitik ändå bara pumpat ytterst tillfälligt liv i ekonomin, och krisen nu är öppnare och djupare än de flesta av oss upplevt under en livstid. Därmed har den religiösa vinden fortsatt, men ändrat riktning. Bort från det liberala 90-talets lättsammare gör-som-du-vill-andlighet och tillbaka till de beprövade gamla religionerna. Nu är tusen år av förtryck, tionde, husförhör, sexualfientlighet, stigmatisering av oäkta barn, häxbål och korståg glömda och förlåtna. Religion, tradition och moral hägrar som lösningen på samtidens ”förfall”. De nykonservativa ideologerna kommer från så många håll att det kan vara svårt att se den gemensamma trenden bakom. Konservativa katoliker, primitivister, islamister, Jan Björklunds skolpolitik, identitärer, fanatiska sionister, sverigedemokrater, radikalkonservativa, djupekologer och särartsfeminister, för att bara nämna några. Naturligtvis sköljer de nymoralistiska och konservativa tidsvågorna in en bit över alla stränder även vänsterns. Därför kan det vara bra att se upp lite och släppa fixeringen vid liberalismen, den fixeringen är redan gammal.

Som övertygade ateist har jag märkt de nyreligiösa vindarna de senaste tio åren. På 80-talet möttes jag av ett förundrat ”men varför ska du inte konfirmera dig, du får ju presenter??”. På 90-talet undrade andliga människor hur jag kunde ha uppfattningen att Gud inte finns. Så förklarade jag hur jag tänkte, de hur de tänkte. Vi enades för det mesta vänskapligt om att vi såg olika på dessa existentialfilosofiska spörsmål, men det var det hela. På 00-talet upplevde jag allt oftare hur mitt Nej till Gud inte längre respekterades. Den jag diskuterade med sa att det är något fel på den som inte kan ”se” eller ”acceptera” att Gud eller ”något” ”finns där bakom”. De försökte tvinga mig att acceptera den ena eller andra löjliga definitionen av andlighet och kunde bara inte acceptera att för mig är Andlighet och Gud tomma begrepp, liksom för övrigt Ont och Gott. Det har helt enkelt blivit allt mer provocerande i troendes ögon att vara ateist. Och inte alls bara i religiösa fanatikers ögon, utan också den mest vagt new age andliga person man möter avkräver mig andlighetsdeklarationer som jag inte utan att begå våld på mitt samvete skulle kunna låtsas gå med på. Därför är i mina ögon också en så snäll och liberal liten kampanj som Gud finns nog inte glädjande. Jag tror inte ett dyft på konspirationsteorier som att dess syfte är att förstärka den totalitära liberala hegemonin. Jag tror att de humanistiska ateisterna oroats lika mycket av de nya Gudsvindarna och deras krav på inflytande över samhällsutveckling, som jag som marxistisk ateist gjort. Dels är inte den liberala hegemonin så total idag, bara därför att den borgerliga hegemonin är det. Dels kan naturligtvis effekten av kampanjen vara att stärka liberala värden, trots att syftet är att ifrågasätta religionen. Men det beror i så fall på att oförståndiga socialister låter liberalerna överta ateismen, rationalismen, modernismen och optimismen. Dessa bitar som är så grundläggande för socialismen om den någonsin ska kunna leda framåt. Läs Manifestet för att fräscha upp minnet angående Marx förödande kritik av Utopiska socialister. Det vill säga folk som låter sig styras helt av känslor, religiösa värderingar och moralism istället för rationell analys och modernism.

Och så några ord om individen kontra kollektiv. Kollektivism kan vara av många slag. Likaså individualismen. Religionen delar grundsyn med alla tre borgerliga ideologier, liberalism, konservatism och fascism, när det gäller individen. I liberalismen är individen en egen agent som frikopplas från sitt klassmässiga sammanhang för att det gynnar ägarklassen. I konservatismen och dess radikala gren fascismen är individen också samhällets grund, men som oföränderlig biologisk enhet. Heroiskt ska individen underkasta sig sin biologiska och klassmässiga bestämmelse, för på så sätt blir inte bara samhället ett harmoniskt organiskt lyckorike, också individen förverkligar därmed sitt sanna jag antas det. I religionen är också individen och hennes val, samt hennes moral kärnan i ideologin. Socialismen delar vissa ideologiska element med liberalismen, konservatismen och fascismen är dess raka motsats. Visserligen talar både konservativa och socialister om kollektivet, men vad som avses är väsensskilt. Det reaktionära kollektivet har en nästan andlig kvalitet, det är en ”folkgemenskap” som höjer sig över individerna och som dessa måste underkasta sig för något högre. Gud, Rasen, Traditionen, Kungen, Äran, Moralen, Patriarkerna eller Fan och hans Moster. Att 14-åringen offrar hela sitt enda liv i det lilla bondesamhällets högre intresse är bara naturligt i denna form av kollektivism. Det socialistiska kollektivet är något i grunden annat. Man kommer samman till klass utifrån en kollektiv egoism. Genom att bli kollektiv kan man överskrida de individuella begränsningarna för att bli något mera än innan: fri från klassamhället och dess begränsande av de enskildas möjligheter. Socialism är en kollektiv metod för befrielse och självförverkligande om den fungerar i enlighet med sin grundtanke: genom autonoma kollektiv av arbetare som samverkar för alls bästa. Då är det inte frågan om att vissa ska offras för att något ska bestå. Alla ska beredas möjlighet att bidra till kollektivet efter sin individuella förmåga, utvecklas utifrån sina behov, bidra med det de som individer är bra på och alla ska höjas över sina tidigare begränsningar. Sann socialism, anarkism eller kommunism -välj termen du trivs bäst med- är modernism i rörelse. Och det är raka motsatsen till religion. Hur fint det än är med kollektivism kommer jag aldrig i livet att anpassa mig efter irrationella religiösa läror i politiska kläder. De står i motsättning till mina intressen som kvinna, och som tänkande människa. Och: spott i kyrkan: som autonom individ med rätt att leva mitt liv i samspel med andra för allas bästa men på egna villkor.

Angående Nietzsche som Jesper tar upp i sitt sista stycke. Jesper skriver att Nietzsche hade fel. För Gud dog inte tillsammans med moderniteten. Detta är ett liknande missförstånd som den som läser Marx odialektiskt gör. Marx sa ”antingen socialism eller barbari”. Om man tror att Marx ska läsas deterministiskt så fick han fel, vi är snarare på väg allt fortare in i barbariet. Men eftersom världen är dynamisk och dialektisk till sin natur sker visserligen inget slumpmässigt, men heller inte lagbundet. Det gäller att se möjligheterna i samtiden, dörren till socialismen står fortfarande öppen om vi bara vågar se det. På liknande sätt har Nietzsche vantolkats. Övermänniskan är inte någon fascistisk idiot som pseudo-religiöst underkastar sig en mänsklig ställföreträdande Gud i någon sorts modernistisk karikatyr av det medeltida samhället. Övermänniskan är den som funnit Gud inom sig själv, som lämnat Gud, Regering och en massa andra vuxennappar bakom sig för att våga vara en Gudlös individ med fullt ansvar och fullt åtnjutande av sitt eget liv. När Zarathustra talat med åldringen på berget heter det såhär: ”Men när Zarathustra var ensam, talade han så till sitt hjärta: ”Är det verkligen möjligt! Denne gamle helige har i sin skog ännu inte hört något om att Gud är död”. Alltså – moderniteten har öppnat en fantastisk möjlighet: vi kan göra oss av med Gud! Vi kan bli hela vuxna människor i vår egen rätt, övermänniskor. Det är en möjlighet i tiden. Men det gäller att se den, förstå den och ta vara på den.

Tips från Konfliktportalen: 1915 är positiv och handlingsinriktad i sitt förslag Förbättra världen med din dator, Andrea Doria är inne på en liknande linje som jag i Skilj på privat och politiskt i religionsdebatten, Björnbrum bjuder på Mattips i sommarvärmen, Cappuccinosocialisten ger Jesper Nilsson eldunderstöd i religionsdebatten här på portalen, på Dagens konflikt kan ni alltså läsa det inlägg jag polemiserar emomt, Kaj Ranving informerar om Internationell aktionsdag till stöd för Irans arbetare, Kim Muller har mer om Iran: Strejker till stöd för kampen mot Khamenei

TILL STÖD FÖR LAGENAS ARBETARE

25 Jun

Solen strålade över Medborgarplatsen strax innan fem idag. Där satt jag och väntade på att folk skulle dyka upp för en stödmanifestation för arbetarna på Lagena. En väl vald plats med tanke på folklivet en vacker sommarkväll, inte minst alla som tar sig en kall öl på de enorma uteserveringarna där, och hade första parkett till att lyssna på talen. Men fram till strax innan fem såg det helt tomt ut, de enda som strök omkring var fyra medlemmar i Hare Krishna, som spelade bizarr musik och viftade med en docka som satt i en glasburk längst fram i den lilla processionen. Men sen, strax efter fem, dök två röda fanor upp, och så anslöt sig folk till dem, och även långsmala röda Handelsanställdas förbund-fanor kantade leden. Så småningom stod en ansenlig grupp väntade på talen. För er som inte hade möjlighet att vara där tänkte jag göra ett kort referat av vad som sades, för det var mycket värt att lyssna till. Om någon som vet bättre märker att jag uppfattat ett namn, eller något annat här, fel, vore det vänligt om ni vill skicka en kommentar med rättelse!

Först talade Martin Lööf, från Lagenaarbetarnas vänner. Han pekade på tre frågor som dagens manifestation ville lyfta fram:

– Stoppa uppsägningarna på Lagena!

– För rätten till fast jobb!

– Mot att polisen används i arbetsplatskonflikter!

I samband med det påpekade han att Lagenaarbetarna inte vill ha polisen som fiende. Meningen är att få till stånd en dialog med dem om vad som är polisens roll i arbetsmarknadskonflikter. Martin berättade att polisförbundet inbjudits att vara med vid manifestationen, men tackat nej. Han talade också av bristen på aktivt stöd från LO i stort, ett stöd som dock efterlyses. Så nämnde han stämningen i AD som lett till att själva strejken blåstes av, även om kampen fortsätter. AD har hotat med individuella böter på mellan 3000 och 5000 kronor. Det är viktigt att vi inte låter detta bli en risk som varje enskild arbetare som slåss för sitt arbete tar, utan är solidariska. Det pågår en insamling till Lagenaarbetarna, som hittills fått in 17000 kronor, så fortsätt lägga pengar.

Efter Martin gick Jenny Wrangborg, kallskänka och poet, upp på scenen. Hon är läste en egen dikt om vad det innebär att arbeta och vara arbetare.

Sedan äntrade Patrik Olofsson, före detta ordförande för Handelsklubben på Lagena, mikrofonen. Han berättade att för två månader sen kom varslet mot 33 arbetare på Lagena. Därefter har en kamp om makten på arbetsplatsen utspelat sig.
Dessa frågor rör inte bara jobbarna på Lagena, utan alla arbetare. Det är en försvarskamp som handlar om ifall vi ska vara utbytbara eller inte. Bemanningsarbetarna som företaget satt in har i praktiken fungerat som daglönare, med sämre ekonomiska villkor än de fastanställda, och med noll trygghet. Lagena hävdar att man varslar på grund av arbetsbrist, men det argumentet håller inte, när man satt in 22 inhyrda arbetare per dag i snitt, sedan årsskiftet.
Patrik ifrågasatte bemanningföretag överhuvudtaget. De har inte alltid funnits, bemanningsföretag förbjöds i Sverige 1938, som ett resultat av arbetarrörelsens kamp. Men på 1990-talet fick bemanningsbranschen åter rätt att bedriva verksamhet. Varför fick de det? Det kan naturligtvis ses som ett resultat av att svensk fackföreningsrörelse varit oerhört flat som inte reagerade.
Hos många lever en gammal bild av LAS som garant för anställningstrygghet kvar. Men i praktiken har lagen urholkats så till den grad att det enda den reglerar idag är formerna för hur du blir uppsagd. Lagen om AnställningsSkydd har blivit Lagen om Hur du får Sparken.
Patrik påpekade särskilt att bemanningsarbetarna inte är fienden, utan det är arbetsköparens rätt att använda dem som slagträ mot de fastanställda. Arbetsköparna inför olika villkor för arbetarna på samma arbetsplats. Lika villkor för arbetarna gynnar arbetarkollektivet, medan olika villkor leder till en negativ konkurrens som de allra flesta förlorar på. I hela Europa försöker man införa och förstärka en sådan konkurrens, a race to the bottom. Vårt svar på det måste bli: raise hell!
Det Systembolaget i praktiken vill införa här är att varje dag i praktiken blir en upphandling av arbete. Det är inte längre tillräckligt illa att arbetslösa måste slåss om jobben, på detta sätt vill man få olika grupper i arbete att slåss om det och därmed bjuda under varandra. Men mycket händer också just nu bland arbetarna, inte minst den vilda sopåkarstrejken i våras visar att folk inte är beredda att låta denna utveckling gå hur långt som helst. Och stödet Lagenaarbetarna har fått är stort, det har kommit massor av mail, stöduttalanden och frågor. Inte så mycket från fackklubbar berättade Patrik, men framförallt – mycket glädjande – från olika arbetsplatser inom många yrken runt om i landet, där personalen intresserat sig för konflikten.

Därefter talade Martin en stund igen. Han påpekade att denna konflikt är olik många andra eftersom striden inte handlar om löner i första hand, utan om villkoren på arbetsmarknaden. Det råder finanskris och det skapar ett hårt läge för de som arbetar. I det läget sätter Lagenaarbetarna ett viktigt exempel som placerar strejkvapnet och blockadvapnet på kartan.
Martin berättade om att polisen haft svårt att riktigt veta hur de skulle förhålla sig under blockaddagarna. På måndagen var till en början bara en polis på plats men under dagen blev de fler och fler. Slutligen gick de ut med att ”nu får ni flytta på er, annars flyttar vi på er”. Till och med efter strejkens slut stod kravallstaketen kvar, liksom tre polispiketer, ett par poliser satt till och med inne i personalmatsalen.
En sorglustig incident under måndagen var också att arbetsköparen satte privata vakter utanför personalmatsalen. Denna ägs av en privatperson, som arbetsköparen påstod inte ville ha jobbarna där, men när krögaren blev tillfrågad hade han ingenting emot dessa kunder. Då påtalade de strejkande för polisen det ologiska i att de försökte häva de arbetandes blockad, men inte ingrep när arbetsköparen satt en restaurang med de strejkande som kunder i blockad. Efter detta påpekande gick polisen faktiskt in och stoppade vakternas blockad.
I det stora har polisen försökt få det till att en blockad inte är en blockad utan ska tolkas som ”offentlig sammankomst”, och att man därmed måste söka polistillstånd för den. En ganska absurd tanke att anställda måste söka polistillstånd för att stå utanför sin egen arbetsplats. Något som visar att lagboken inte har något utrymme eller vettig begreppsapparat när det gäller fackliga konflikter. Man skulle ha kunnat vänta sig att Systembolaget som statligt företag skulle visa ett större ansvar gentemot sina anställda, men istället utnyttjar de sin monopolställning till att föra en aggressiv personalpolitik. Som den syndikalistiska driftsektionen på företaget säger i en facklig kampanj: ”Bolaget har satt behovsanställningar i system”.
Därefter nämnde Martin åter pengainsamlingen. Det är viktigt att pengar kommer in, här kan alla göra en insats, liksom genom att berätta om konflikten på sin arbetsplats. Man kan också göra insamlingar på arbetsplatserna. Några som var väldigt snabba att ge stöd till Lagenaarbetarna och att åka ut till blockadplatsen, var flera av de sopåkare som varit inblandade i vårens vilda sopstrejk. En strejk som också handlade om negativ konkurrens, där en upphandling gjorts som skulle försämra deras arbetsvillkor och de förväntades acceptera detta med kniven mot strupen så att säga. Det gjorde de nu inte, och striden blev en framgång för sopåkarna. Kanske inte så konstigt att sopåkarna var tidigt ute med stöd och solidaritet, den som själv varit med i en strid vet vad det handlar om. Lagenaarbetarna funderar som så att om de skulle vinna striden och inte behöva de insamlade medlen, så kommer det med all säkerhet fler liknande strider, och då kan pengarna behövas där istället.

Sen kom en kille från Förenade Arbetare fram och berättade att de idag besökt Svea Support, som hyr ut bemanningsarbetare. De hade pratat med VDn och personalchefen. Och förklarat för dem att de kommer att få problem i framtiden om de tänker fortsätta på den inslagna vägen som strejkbrytarsäljare. För det tänker inte arbeterana finna sig i, utan framöver kommer de att sammarbeta mer och göra motstånd på många sätt när det gäller den här utvecklingen. I framtiden vill vi inte se fler strejkbrytare. Talaren påpekade också att Bemanningsföretagen inte är en självklarhet på arbetsmarknaden. De infördes av en borgerlig regering på 90-talet.

Därefter gick en violinist i arbetskläder fram. Han seplade internationalen på sin fiol, och den fick något lite folkviseaktigt över sig genom instrumentet den spelades på. Mycket vackert.

Patrik tackade sedan alla närvarande och alla andra som stödjer Lagenaarbetarnas kamp. Han konstaterade att AD med sina hot bara förlänger konflikten i tid. Den tiden kommer att utnyttjas till att synas på gator och torg, samla och skramla. Att en konflikt på ett så pass litet företag i ett industriområde i utkanten av Stockholm har bemötts med så mycket sympati och intresse från allmänhetens sida måste ses som ett tecken i tiden på att den vilda strejken börjar få ett genomslag. Arbetarna finner sig inte i evighet i spelregler som räknar ut dem från början. Patrik upprepade därefter plusgirokontot man kan sätta in bidrag på: 134456-3. Bidragen kan vara hur små eller hur stora som helst, och man kan naturligtvis arrangera insamlingar och därefter sätta in resultatet.

Den siste talaren, som anmälde sig spontant, var en postis från Årsta som presenterade sig som Jens Hugo. Det är ett falskt tal att det existerar en jämlikhet i styrka mellan arbetsmarknadens parter, menade han. Det är ofta svårt och riskabelt att ta till konkreta konfliktåtgärder mot ett företag, och åtgärder som hotar vinsten är nödvändiga för att hävda sin rätt. Arbetsköparna kan bara helt lugnt varsla folk när de ska hävda sina intressen, och ingen höjer ett finger mot dem.

Tips från Konfliktportalen: 1915 skänker bort en gammal TV -passa på om du minns det mediet, och för dig som gillar anarkistfestivaler tipsar Anarkisterna om en finsk sådan, Andrea Doria tar upp reaktionerna på Humanisternas kampanj i Att ifrågasätta vidskepelse är bolsjevism, Cappuccinosocialisten tipsar om filmen Och tranorna flyga, På Dagens Konflikt fortsätter Samira rapportera om Lagenakonflikten i Lagenaarbetarnas kamp fortsätter, Dom Ljuger skriver också om Lagena och att man måste akta sig för att låta en bred vänster lägga sig i och ta över, Jinge tycker det är Oroande nyheter om svininfluensan, även Loke tar upp svininfluensan i Massvaccination, men vad händer sen?, Redundans rapporterar att Strejkande på Lagena tvingas tillbaka till arbetet, StockholmsPunk konstaterar att Snuten visar färg i Lagenakonflikten

LAGENA IDAG – DITT JOBB IMORGON?

16 Jun

Midsommarnubben hotad! Det är borgerlig medias vanligaste kommentar till den vilda strejken på Lagena i Jordbro. En strejk som nu är inne på sin andra dag, även om konflikten pågått mycket längre.

Midsommarnubben hotad. Vad ska man då säga om hotet mot arbetarkollektivet på Lagena? Hotet om en sammanfallande gemenskap, för de varslade arbetarna hotet om öppen arbetslöshet under ekonomisk kris, och hotet mot deras och deras familjers ekonomi? Mindre värt rubriker uppenbarligen.

Trots att detta varsel på inget sätt är en tragisk konsekvens av den ekonomiska krisen. Inte alls. Det har sällan gått så bra för Systembolaget. De slår försäljningsrekord. Inte heller är den uppgivna orsaken till varslen, arbetsbrist, med sanningen överensstämmande. För hade det verkligen rört sig om arbetsbrist hade inte Systemet behövt hyra in bemanningsarbetare för att göra de före detta fast anställdas arbeten.

Nej det är omöjligt att tolka dessa varsel på något annat sätt än en medveten och ytterst ful politik från arbetsköparens sida. Bemanningspersonal är bättre för arbetsköparen än fastanställd, därför att den är otrygg och osäker. LAS kan kringgås, arbetsköparen kan välja och välja bort personal efter hur frisk och inställsam den är, och sparka folk från en dag till en annan.

När nu Lagenas arbetare bemöter hotet om varsel med ett hot mot midsommarnubben, så är det viktigt att se att det de samtidigt gör är att bemöta ett hot mot alla som arbetar. Ett hot mot hela arbetarklassen. Och inte bara den, för åtgärder som dessa förekommer också mot lönearbetare inom medelklassyrkena idag. Därför borde det finnas anledning till en väldigt bred uppslutning kring den kamp som förs i Jordbro.

Märkligt nog är det inte så. De stora facken står inte bakom. Och kan naturligtvis inte det, för strejken och blockaderna räknas som ”vilda”, ”olovliga” aktioner. Själv tillhör jag ju SAC, som inte skriver kollektivavtal eftersom vi anser det vara principiellt fel att sälja arbetsfred. Klasskampen kan inte tillåtas bli en vara bland andra på marknaden. En åsikt som under en konflikt som denna känns extra vettig. För hur kan det vara fel eller olovligt egentligen, att vidta stridsåtgärder för att försvara sitt jobb mot en konkurrens som borde vara olovlig?

”Vi finns på plats för att se till att de som ska jobba kan jobba och att ingen kommer till skada,” kommenterar en representant för polisen, Joakim Caryll, deras uppdykande vid blockaden i morse. Så ser klassamhället ut mina damer och herrar: polisen, som har det lagliga våldsmonopolet i vårt samhälle och betalas via skatten av oss som arbetar, går in för att skydda svartfötter och försvara Systembolagets rätt att spraka vem fan de behagar.

Nu har det kommit lite olika uppgifter om svartfötterna från bemanningsföretaget. En idiot verkar ha försökt springa förbi blockaden i sin iver att få komma in och arbeta. Men flertalet verkar ha vägrat ta på sig det smittade arbetet när representanter för de strejkande fick möjlighet att prata med dem och förklara läget. Det är väl helt enkelt så att alla inte haft klart för sig vad som pågår på arbetsplatsen som hyrt dem. Det kan vara en bra lärdom om att det är viktigt att få ut information om pågående kamp till de potentiella hyrcentralerna för svartfötter.

Men vi måste också återigen väcka andan från det tidiga 1900-talet, där alla visste vad saker som solidaritet och svartfoteri var, och varför det ena är helt nödvändigt och det andra så förkastligt att det bara inte är tänkbart. Jag känner många som vid något tillfälle arbetat för bemanningsföretag, och själv har jag vid ett flertal tillfällen arbetat i vikariepool. Det behöver inte vara fel att komma in och arbeta till exempel som vikarie när någon är sjukskriven eller under semester. Men att vara inskriven som hyrarbetskraft fråntar en inte ett personligt ansvar. Man måste kolla vad det är för ett arbete man tar, även om det är kortast tänkbara påhugg, för det är aldrig okej att låta sig användas som svartfot vid strejk, eller som det här riskerar att bli i förlängningen ta över andras arbete.

Det är också viktigt att vi får tillbaka en anda av solidaritet. Lagenajobbarnas kamp är livsnödvändig för dem, men utgången av den berör alla arbetandes framtid. Därför kan vi inte förhålla oss likgiltiga. Ingen kan göra allt men alla kan göra något brukar det ju heta, och det är verkligen sant här. Alla kan inte delta i blockaden ute i Jordbro eller demonstrera med arbetarna. Men kanske har du möjlighet att kopiera och sprida ett flygblad imorgon, på kampanjdagen? Flygbladet finns här. Det kan man till exempel dela ut vid närmsta systembolag, eller i sitt kvarter eller på sin arbetsplats. Om inte annat så kan alla läsa på Lagenaarbetarnas blogg, och hjälpa till och sprida information om vad som pågår till vänner, familj och arbetskamrater. Och glöm inte att sätta in en slant till postgirokonto: 134456-3. Märk blanketten ”Handelsanställdas förbund klubb 20-171”. Detta för att täcka böteskostnader som kan komma att utdömas av AD.

Säg nu inte att ”jag ger aldrig till välgörenhet!” Det gör inte jag heller. Men här handlar det inte om välgörenhet utan om solidaritet, vilket är något helt annat. Med ekonomisk backning kan vi bidra till att skapa lite större trygghet för de strejkande som satt så mycket på spel, så att de får mod att hålla ut i konflikten. Vilket på sikt gynnar också dig och mig, det fina med solidaritet.

En annan grej som är bra att minnas är att solidariteten är med Lagenas arbetare, det är de som tar risker här, och de som påverkas av allt som händer. Alltså är det INTE solidariskt att ta egna initiativ som inte är förankrade i arbetarkollektivet på Lagena.

Men midsommarnubben då? Tja man frestas hålla med Euskefeurat i deras låt Kwad’n: ”Vi behöver inget Systembolag, nere vid Piteälva, för läskedrycker av alla slag, det kan vi göra själva!” Inte heller skadar det med en vit helg ibland, det är inte minst barnen tacksamma över. Midsommar ska väl ändå vara ett firande av sommaren, naturen, solen och sexualiteten snarare än spritflaskan. Men vad ni än gör, gör det solidariskt! En fin och solig midsommar önskar jag alla!

För dig som vill ha lite mer musik rekomenderas Kom igen Lagena!

Tips från Konfliktportalen: Anarkisterna kommenterar att poliserna frides för sitt agerande under senaste Salem, Även Andrea Dorea kommenterar i Efterspelet till Salem -någon förvånad? samt skriver om Lagena i Stöd Lagenarbetarna! och Lagena dag två: svartfötter är avskum, Björnbrum diskuterar upphovsrätt i Skift i upphovsrätten redan innan internet kom, Dagens Konflikt gör ett bra påpekande angående helgens händelser i Västra Hamnen i Den segregerade staden, Även Dom Ljuger tar upp Lagenakampen i ett personligt inlägg, Forever United har varit ute vid blockadlinjen och berättar i Svartfötter och polis, Fragment manar till Solidaritet med de strejkande på Lagena, Fredrik Jönsson är ny på portalen, Avanti har också en video om Lagena och om du sen vill lätta upp med lite skratt kika också på Hemliga bilder från Sverigedemokraternas valvaka, Jinge anser att Sverige kan vinna, Lagerbäck är inte med, Jordränta informerar också om Lagena i Strejkens andra dag, Kaj Ranving konstaterar att ”Jag står kvar!” -Strejken på Lagena fortsätter, Kim Muller är inne på samma tema i Vild strejk kan torrlägga Stockholm, Kvinnor skriver lika brilliant som vanligt, om husockupationer i Partiet kan dra åt helvete och politiken intresserar mig inte, Loke kommer med ett boktips i Fjodor Dostojeskij -Idioten, luftslottet skriver Om strejken på Systembolagets lager,  Redundans berättar om när han var ute vid blockadlinjen igår i Strejken fortsätter och aktionerna likaså…, Stockholmspunk bjuder på lite kulturhistoria med punkfoton från det tidiga 80-talets Stockholm, Svensson rapporterar mycket välinformerat från en annan aktuell konflikt i Två veckors övertids- och nyanställningsblockad i Göteborgs Hamn, Tusen pekpinnar manar till Solidaritet med arbetarna på Lagena!, Vardagspussel har samma tema i Kom igen Lagena! Vad skulle de annars göra?

THE SPIRIT OF 01

13 Jun

Just nu är det exakt åtta år sedan Gbg-01, kallat omväxlande Göteborgskravallerna och Göteborgshändelserna, beroende på var man lägger fokus. Det var så enormt mycket människor där de där dagarna. Som gjorde så olika saker. Och upplevde det hela så olika. Jag har beskrivit mina upplevelser av Göteborgshändelserna i min bok Deltagänget. Den kommer för övrigt att gå som sommarserie i Göteborgs Fria Tidning i sommar om någon är nyfiken, men tyvärr glömde jag bort om det var nu i helgen 12e-13e eller motsvarande dagar i juli den serien skulle starta? Men jag tror inte att man kan skildra en så stor händelse annat än högst subjektivt, den är mer komplex än den enskilde som befinner sig i den. Å andra sidan är det nog ändå bättre med röster från de som faktiskt var där, än att skriva utifrån efterhandskonstruktioner. Eller alla tyckare under och efter den helgen som kom med vilda teorier utan att överhuvudtaget ha satt sin fot i Göteborg.

När min bok precis kommit ut fick jag gå på en stor mängd intervjuer, och en av de vanligaste frågor jag fick var faktiskt denna: men varför skrev du så lite om Göteborgskravallerna? Jag svarade att de inte var huvudsaken i just min historia, jag såg dem som en logisk konsekvens av en utveckling som pågått under 10 år. Det var denna utveckling jag ville skildra, och för just min huvudperson fanns många andra ögonblick som var betydligt mer avgörande. Detta svar tycktes faktiskt provocera både en och annan av journalisterna. Göteborgshändelserna var ju Det Viktiga. De var ett Nationellt Trauma som Formade Oss. Och jag förstår tankarna och känslorna bakom en sådan uppfattning, men vill ändå stilla invända mot den.

Framförallt för att jag inte kan se ett sånt där nationellt Oss. Jag ser ingen Folkgemenskap eller enig opinion. Men den är nog en nödvändig myt för många journalisters självförståelse! I mina ögon är samhället inte ett, det finns många olika samhällen på samma geografiska yta, och därför många olika opinioner och processer. Där media såg ett nationellt trauma, som kanske snarare var ett trauma för dem själva, så jag ett oundvikligt uttryck för en lång utveckling. Det är inte samma sak som att det inte var en kedja av händelser under de där dagarna som var mycket omvälvande för enskilda inblandade, och även för de grupperingar och politiska miljöer som var inblandade.

Själv var jag med och organiserade solidaritetsarbetet de där dagarna. Jag var då inte längre lika aktiv politiskt som några år tidigare. Men jag såg vad som skulle komma med 10 års erfarenhet av likande saker, om än i betydligt mindre skala. Så jag tyckte att när nu ändå alla dessa människor från hela världen skulle komma till vår stad, och jag anade vilken dynamik det skulle leda till, vore det oansvarigt att inte försöka få igång ett solidaritetsarbete, så att de hade någon sorts skyddsnät när det brakade loss.

Det var spännande och lärorikt. Vi hade en liten grupp som sysslade med att se till så att anhöriga fick information om gripna vänner och familjemedlemmar, att folk fick advokathjälp och lite kaffe och information när de släpptes. En annan grupp med folk som till vardags var vårdarbetare och sjuksystrar höll i ett akutteam för att bistå skadade på plats och ge medicinsk information. Det var en fascinerande upplevelse hur arbetet rätt snart organiserade sig självt. Efter att från början ha varit en handfull närmast sörjande, formligen strömmade de frivilliga snart till när de såg behoven i praktiken. Hela Eu-toppmötet var som ett storskaligt experiment i ledarlös självorganisering under dramatiska omständigheter, och ärligt talat blev jag imponerad av hur bra det hela trots allt fungerade.

En annan sak jag gjorde inför Eu-toppmötet var att hålla föredrag om repression, med utgångspunkt i de erfarenheter jag och andra gjort i AFA, SUF och andra vänsterradikala sammanhang. Jag minns att jag då tog upp risken för husrannsakningar och att det inte finns några formella hinder för polisen att göra sådana även i offentliga lokaler. Jag tillhörde dem som såg med stor skepsis på att man lät sig inkvarteras av kommunen. Det låg en sån uppenbar fälla i det. ”Men vart menar du att folk ska bo då, det är inte som att vi har möjlighet att finna inkvartering till 30-40 000 människor?” var svaret. Och det var svårt att säga emot.

Jag upplevde alltså mötet mest lite från sidan. Med undantag av reclaimfesten på Vasaplatsen som jag gick på, och där jag hörde den förödande skottlossningen. Fast jag var längre ner i parken så jag hörde bara, såg inte. Dock hörde jag en skottsalva med ett flertal skott, det var bara ren tur att inte fler än tre blev skjutna. Ja, det var tre som träffades av skotten, inte en som det oftast hävdas. Jag var också på den stora fredliga jättedemon som var finalen för mötet.

På Avenyn var inte jag, och tycker därför att jag har svårt att säga något om det som jag bara hört andrahandsuppgifter om. Ändå ska jag försöka. Det har tvistats om både kravallernas syfte och orsak. Var de orsakade av polisprovokationer eller av en medvetet planerad attack från demonstranternas sida?

Jag tar risken att bli kallad vag och feg när jag avvisar sådana kategoriska förklaringar. För det handlar i såna här stora skeenden alltid om en dynamik. Polisen var tveklöst ute för att provocera. Den kollektiva husarresten på skolan var i sig en provokation. Och själv blev jag vittne till flera uppenbara provokationer under de två tillfällen jag var på plats. Som när polisen medvetet släppte in ett gäng nazianstrukna fotbollshuliganer på reclaimfesten, för att få igång ett bråk som kunde motivera att polisen sedan gick till attack. Eller när vi passerade polisstationen på Järntorget i den stora demon och en civilklädd polisman ropade till svarta blocket: ”han har dött nu! han är död den där killen!”. (Civilaren syftade alltså på den göteborgskille som blivit skjuten i magen med ett skarpladdat vapen dagen innan, och vid tillfället låg i koma. När detta hände var det långt ifrån säkert att han skulle komma att vakna upp igen.)

Något komisk blev denna provokationstaktik vid ”demonstrationen mot polisvåld” som uppstod ”spontant” på Järntorget. Där polisen uppenbarligen hade fått order att stå och pressa på folkmassan för att provocera. Nu gick inte jag på den demon, för i likhet med alla andra autonoma följde jag min instinkt och hörde mig för om någon jag litade på visste vilka som stod bakom arrangemanget. Men ingen visste något. Därför var alla som kom till Järntorget oerfarna och fredliga demonstranter som inte hade en tanke på annat än att backa lite till när snuten stod och tryckte ihop dem. Till slut tyckte befälet på plats att hela insatsen blev så pinsamt omotiverad att han gjorde myteri och helt sonika gick därifrån.

Men var inte kravallerna planerade då? Svaret är nej. Och läser man min bok ska man se att det visst har funnits kravaller, eller kravall-liknande händelser, som varit planerade i förväg. Vi var inte alls såna kaoter som vi ofta framställdes som, utan hade medvetna och genomtänkta syften med det mesta vi gjorde. Men kravallerna på Avenyn var i en skala som är omöjlig att planera för. Det fanns ingen plan. Däremot fanns självklart en kollektiv tanke hos folkmassan, att försöka ta sig ner till området där makthavarna satt och smörjde kråset. För att visa dem vad man tyckte om de senaste 10-årens massarbetslöshet, växande kontroll- och övervakningssamhälle, konkurrens mellan fattiga länder om vem som kunde sälja sin arbetskraft billigast osv. Helt enkelt om den utveckling som lite förenklat sammanfattas under rubriken Nyliberalismen. Dessutom fanns i den folkmassan människor från hela världen, inte minst från vår egen kontinent, som under många år skaffat sig erfarenhet av hur man agerar när polisen attackerar. Därför var dynamiken för en konfrontation där från början, och skeendet var spontant men för den skull inte kaotiskt utan tvärt om metodiskt.

Det var märkligt att höra alla konstiga spekulationer om svarta blockets ”strategi” som upphöjdes till sanning i media då. Framförallt den om att detta skulle vara ett sätt att ”få makten att visa sitt repressiva ansikte”, en strategi som tillskrivits maoister respektive RAF tidigare (och jag har inte kunskap nog om någondera av dessa rörelser för att uttala mig om ifall det ligger något i det för deras del). Det är väl annars snarare en känd fasciststrategi, att skapa oreda för att ”tvinga” staten att agera repressivt och påskynda framväxandet av en polisstat eller en statskupp?

Demonstranterna under Eu-toppmötet drevs knappast av någon lust att framkalla repression mot sig själva. De drevs snarare av en känsla. Nu var makthavarna där. Bara några steg bort. De som var ansvariga för nedskärningarna, nyfattigdomen, allt som drabbat oss. Nu var de där och folk ville helt enkelt uttrycka sitt hat mot den utveckling de stod för. Och det kan jag säga gällde alla demonstranter oavsett val av fredlig eller mer våldsam taktik. Media körde hårt på att försöka splittra folk genom att dela upp dem i helt olika ”sorters” demonstranter. Vissa var våldsamma, beräknande och onda, andra fredliga, oskyldiga och goda. Nu funkade den kategoriseringen inte alltid lika bra ute i verkligheten, där det knappast hjälpte mot polisvåld eller polisprovokationer att vara fredlig. Snarast fick ju de som var uttalade pacifister mest stryk i polisens jakt efter lätta offer.

Andan hos demonstranterna i hade mycket lite gemensamt med maoister eller stadsgerillor. Dessto mer med till exempel det folkliga upproret i Argentina samma höst, när hundratusentals Argentinare tog till gatorna sjungande ett enda slagord. ”Vi vill inte ha er, inte en enda av er” adresserat till politiker och kapitalister. Det fanns en anda den sommaren, en upprorsstämning i hela världen, som känns helt osannolik när man tänker tillbaka på den såhär bara åtta år senare.

Upplevelserna de dagarna var starka och präglade alla. Jag känner ingen som inte fick någon typ av paranoia strax efter Eu-toppmötet. Även om man arbetat med till exempel solidaritet, sjukvård, matlagning eller något annat fick man flashbacks och lättare psykossymtom. Det har jag också beskrivit i min bok, där huvudpersonen hör en helikopter som inte finns.

Strax efter Eu-toppmötet fanns också en ganska stark stämning i Göteborgs ungdomsmiljöer. Till skillnad från den officiella versionen var många unga göteborgare med i händelserna, inte minst på Vasaplatsen, inte bara vänsterpolitiskt folk utan mycket förortsungdomar. Många subkulturer fanns representerade på festen. Jag såg till och med raveare där, uppstyrda i sina finaste fluorescerande danskläder. Så den hösten satte kravallerna många undergroundkulturella spår, och poliser och socialarbetare arbetade dubbla skift med att ”tala ungdomen till rätta”. I kollektivhuset där jag bodde hade aldrig tidigare politik talats så öppet. I tysthet hade det alltid funnits en åsiktsklyfta mellan de yngre och äldre i huset, men efter Göteborgshändelserna blev sammanhållningen stark mellan de yngre som alla varit med och upplevt dem på ett sätt eller annat.

Media slog så hårt som möjligt mot den rörelse som de tidigare förringat, bortförklarat eller sett som isolerad och ofarlig. Eu-toppmötet skrämde många och en del hat följde i spåren av det. Ett hat man nog får se som både väntat, och rimligt utifrån vem som känner det. För toppmöteshändelserna visade att vänstern i Sverige inte bara var de där oförargliga drömmarna i plyschbyxor som vill ha det lite gulligare i samhället. Utan att under 90-talets vänstervåg fanns en verklig vrede, ett missnöje med klassamhället och utvecklingen som gjorde att vissa ungdomar helt ville bryta med det rådande samhället och kasta makthavarna över bord. Sånt skrämmer. Glasrutor gick då och då under nittiotalet, men den samlade vilja och styrka som visade sig på Göteborgs gator de dagarna sågs varken förr eller senare.

Redan innan Eu-toppmötesprotesterna fanns förstås en kritik mot den kampanjepolitik de representerade. Många ansåg att det var hög tid för den autonoma vänstern att lämna aktivismen, och brandkårspolitiken med olika militanta svar på fascisters och makthavares olika förehavanden. För att istället skaffa en social bas och engagera sig i den sociala verkligheten runt omkring sig. Även dessa kritiker kom förstås ändå till Eu-toppmötet i de flesta fall. Det var en händelse av en sådan dignitet och omfattning, den kändes oundviklig. Men det blev också en höjdpunkt, och en slutpunkt, för den sortens politik som 90-talets vänsterungdomsgeneration uppfunnit och utvecklat. Så långt kunde vi ta gatukampen, så långt kunde vi nå. Utan att något i grunden förändrats.

Många debatter som kom ur erfarenheterna av Gbg-01 ledde till en nyorientering under 00-talet. Jag tänker till exempel på den fackliga reorganiseringen inom SAC. Kritiken mot ”det politiska” som skilt från den vardagliga kampen, och åsikten att SAC ägnade sig åt plakatpolitik istället för facklig kamp hade en hel del med kritiken mot Eu-topphändelserna att göra. Liksom tillströmningen av yngre människor från aktivistmiljön som nu ville agera mer vuxet och göra skillnad i vardagen istället för att stå med plakat eller svinga gatsten.

En annan organisation som man nog får se som ett resultat av toppmöteshändelserna är RF (Revolutionära Fronten). Idag kanske deras medlemskår och inriktning inte verkar ha så mycket med -01 att göra. Men de föddes ur den radikalisering av unga människor som toppmöteshändelserna resulterade i, inte minst för dem som fick och satt på längre fängelsestraff (när jag skriver längre här menar jag i förhållande till vad som är normalt i dessa sammanhang). Och på samma gång ur debatten om hur politik ska föras. RF representerade en ny tid, med en strävan bort från aktivismen och in i vardagen. I vilken mån de lyckats med detta kan diskuteras, men det ska jag inte göra här, för det känns inte som min sak. Jag vill bara visa på olika sätt som toppmöteshändelserna även satte mer långsiktiga spår.

Sammanfattningsvis var Göteborgshändelserna på många sätt det kommunistiska spöket som helt plötsligt materialiserade sig mitt i Göteborg, och hon spred en hel del skräck omkring sig. En skräck som än idag har sina anhängare, som nästan rituellt upprepar vid varje tillfälle de kan hur de hade önskat att polisen hade varit hårdare, skjutit ihjäl folk och så vidare. Det är naturligtvis hemska uttalanden som om man tog dem på allvar skulle leda till ett öppet fascistiskt samhälle, men man måste se det som det är: rädda människor som står och håller upp kors och vitlök mot ett spöke.

Just nu springer polisen runt och försöker ragga råttor (förlåt: informatörer) inför årets Eu-toppmöte. Men personligen tror jag att de har nojat upp sig i onödan. Jag måste erkänna att jag har väldigt svårt att tro att det skulle kunna bli något som ens liknar 2001 års händelser. Det är heller inte att vänta. Tiderna förändras och med dem människorna och deras sätt att handla. Det kan argumenteras för att den autonoma vänstern hade en styrka och slagkraft under 90-talet, som vi inte sett under 00-talet. Men det tror jag är fel. Snarare har man under 00-talet riktat in sig på andra arenor än gatan och det offentliga rummet. Den klasskamp som dagligen pågår är för det mesta osynlig och ointressant för till exempel media. Men det betyder på inget sätt att den är oviktig, tvärt om.

Och när vi nu har gått varvet runt och det åter är kris, börjar den autonoma vänstern åter att synas på gatorna och i det offentliga rummet. Men då är det värt att notera att målen för det är andra och förankringen är större än den som fanns när jag var ung. Om målen på 90-talet var fascister och ”dumma företag” är de idag den obefintliga bostadspolitiken, de orimliga avgifterna i kollektivtrafiken, de politiska angreppen på arbetsrätten och andra konkreta frågor. Därför får nog inte Eu-toppmötet 09 samma prioritering som de sociala frågorna som finns här och nu: till exempel kampen för billigt boende åt alla.

Ikväll har väl de flesta hört att det kommer att bli ett reclaim i Västra Hamnen i Malmö. Det har verkligen surrats om i media. Det är en ganska intressant händelse såhär på kvällen innan årsdagen av Göteborgskravallerna. För reclaimet anordnas uppenbarligen av den nya generation aktivister som varit i farten med husockupationer på senare år, inte minst i Skåne. De har hittills visat sig vilja driva sin sak helt pacifistiskt, och tog emot en del stryk under till exempel Ockupationsfestivalen utan att slå tillbaka. Därför kan den enorma rädslan för våld och skadegörelse ikväll synas lite förvånande. Ett medborgargarde har till exempel lanserats, med premiär i kväll, och polisen har nojat upp sig så till den grad att de drog pistol mot en lekande trettonåring som de fann i området.

Visst går det att tänka sig att ungdomarna kan ha radikaliserats av polisens övervåld i Lund. Men framförallt är det väl insikter om klassamhällets natur som skapar denna skräck. De som bor i Västra Hamnen vet att deras område är välbärgat, och i såna områden ligger skräcken för de farliga klasserna och för revolt och upplopp latent. Gärna i Rosengård men inte hos oss. Då är de plötsligt mycket medvetna om att samhället inte är ett, och att de exkluderade kan ha anledning till vrede.

Det är svårt att inte se spöket där igen, samma spöke som materialiserades under Göteborgshändelserna. Och återigen kommer vampyrjägarna ut med sina litanior om att polisen borde skjuta folk och friheten få ett slut. Nu skulle jag ha kunnat komma en lika konspiratorisk teori som media hade om oss under toppmötesdagarna. Och anta att det är en medveten strategi från media, polis och gardister för att framkalla våld från gatufestdeltagarna, så att staten ska få tillfälle att förstärka sin repressivitet. Men se jag tror faktiskt inte det. Jag tror bara att det är dumhet, kanske inte från polisens sida, men helt klart från gardisternas. Det är inte första gången rädsla leder till en irrationalitet som får det fruktade att bli verklighet. Rädsla har alltid varit en urursel utgångspunkt för handling. Och om man inte kan hjälpa att man är rädd så kommer här ett tips i all välmening: visa det för all del inte! Det märks. Och därmed har du redan börjat förlora.

För den som vill avsluta med lite musik bifogar jag här Four dead in Ohio, med Crosby, Stills, Nash and Young. En låt som visar hur historien upprepar sig. Och kanske lite passande med tanke på Neil Youngs besök på Where the action is.

Tips från Konfliktportalen: Också Andrea Doria tar upp polisens säpos informatörsstrategi och medborgargardet i Västra hamnen, Björnbrum tar upp ett märkligt uttalande av Carl Bildt i ”Spännande pluralism i Iran”, Cappuccinosocialisten föreslår Demokratisering, Samira Ariadad skriver på Dagens Konflikt om Lagenakonflikten under rubriken Att vinna en stark arbetarrörelse åter, Kim Muller berättar att Rikspolisstyrelsen kommenterar mitt inlägg om Reclaimet, Redundans tipsar om Krigsmaskiner och insändare, Totalavlöning skriver om det sociala arvet i Minnen som inte sviker och Vardagspussel berättar om den dagliga kampen på arbetsplatsen i Chefer förstår ingenting.

MEMENTO MORI – SKOGSKYRKOGÅRDEN

11 Jun

Jag har alltid tyckt om att vandra på kyrkogårdar. Jag tycker om den känsla som där brukar tysta min dödsskräck. På kyrkogården känner man den allomfattande slutgiltiga gemenskap vi en gång ska underkasta oss. Vi levande kommer och går. De döda blir ständigt fler och fler.

Igår hade jag förmånen att promenera på Sveriges vackraste och märkligaste kyrkogård, Skogskyrkogården i Stockholm, med min väninna Ingrid Engarås. Ingrid är nyutexaminerad begravningsentreprenör, så det kändes som en fantastisk förmån när hon delade med sig av alla sina kunskaper om denna kyrkogård och om begravningsseder. Här tänker jag ta promenaden igen i minnet och dela med mig av det jag upplevde. Jag hoppas att det ska inspirera till att besöka denna oerhört vackra plats.

Det första vi möts av vid ingången till Skogskyrkogården är den enorma muren. Den är 3,6 kilometer lång. Och lika hög som den är, är den också nedsänkt under marken. Hela detta enorma arbete utfördes av beredskapsarbetare under 30-talets ekonomiska kris. Det måste ha varit ett ofattbart stort och slitsamt arbete. I murväggen som leder in besökaren på kyrkogårdsområdet sitter ett vattenspel som rinner mellan pelare. Det var ursprungligen tänkt att genom det porlande vattenljudet ingjuta en stämning hos besökarna, men idag dränks förstås detta ljud av alla läten från biltrafiken på Sockenvägen intill.

Sen är vi då inne på själva kyrkogården, som byggdes på 20- och 30-talen. Den uppfördes utifrån vinnarförslaget i en arkitekttävling 1915. De två arkitekterna Gunnar Asplund och Sigurd Lewerentz var modernister vilket man kan se överallt i denna i detalj genomtänkta miljö, där natur och kultur möts.

Det första blicken möter här är dels ett jättelikt kors, dels en mycket vacker gräskulle med lövträd på toppen. Det jättelika granitkorset är resultatet av en anonym donation, och Ingrid berättar att förvaltarna av kyrkogården inte vill att det ska ses som en exklusivt kristen symbol, utan mer en existentiell symbol för kretsloppet av liv och död. Vi går förbi en minneslund där de dödas aska sprids för vinden och bort mot den vackra kullen som kallas Almhöjden eller Meditationshöjden. När vi ser den vackra kullen framför oss påpekar Ingrid att det knappast finns en liknande böljande jättegräsmatta i Stockholm som inte är golfbana. Vi börjar promenera uppför en lång trappa mot almarna på toppen, och när man gör det kan man tänka på att hela Skogskyrkogården är anlagd på en rullstensås. Längst vägar och stigar på vår promenad sitter snygga gatlampor i funkis, men som ändå mycket stiliserat härmar blommor. De vi ser här påskliljor, på andra ställen snödroppar.

Överallt omkring oss kan vi skåda ut över olika gravplatser, inbäddade i skog. Det finns rena skogsområden fulla av fåglar och ekorrar och områden där gravar växlar med lite glesare men mycket högresta och ståtliga tallar. Ingrid antar att det nog finns rådjursfamiljer som framlever hela sina liv härinne, och vi finner också senare spår i form av småträd där rådjuren mumsat på barken. Den fågel vi ser mest av är koltrastar, och Ingrid påpekar att fågeln i många kulturer ses som de dödas budbärare, eller symboliserar människoanden.

Efter Meditationslunden blir det riktigt häftigt. Då anträder vi den grusväg som fått namnet Sju brunnars stig. Ursprungsplanen var att anlägga sju brunnar här, men så många blev det inte. En av brunnarna ser vi i alla fall, och i den ligger en liten träbit och gungar. Det är ingen slump berättar Ingrid, kyrkogårdsarbetarna lägger i dem i brunnarna som en liten flotte åt småfågel som vill sitta där och dricka vatten. Längst Sju brunnars stig var arkitektens (Lewerentz) tanke att begravningsföljet ska komma gående de exakt 888 meterna. Stigen kantas av träd som successivt går från lätt och ljust till tungt och mörkt, likt den sörjandes egen väg genom sorgeprocessen. Därför börjar stigen med björkar för att sluta i mäktiga barrträd. I slutet av den tunnel den trädkantade stigen bildar ser man det mäktiga kapellet, Uppståndelsekapellet.

Detta är ritat av Sigurd Lewerentz som verkar ha varit en bestämd man. Han var mycket inspirerad av de samtida egyptiska gravfynden säger Ingrid, däremot inte särskilt intresserad av kristen formalia. Prästerna ville absolut ha altaret riktat mot öst där solen går upp, det är tradition att bygga kyrkor så. Lewerentz ville istället ha kapellet i samma riktning som stigen, men fick till slut ge sig för prästernas önskemål. Men kapellets pampiga ingång ger från stigen ett annat intryck av riktning än den faktiska. När man efter den långa stigen går in mellan pelarna mot den monumentala byggnadens port får man en fysisk känsla av litenhet. Ja, jag upplever en mental förändring när jag närmar mig porten. Personligen  upplever jag detta som den allra mäktigaste platsen på hela kyrkogården. Vi kan inte gå in i kapellet men det finns ett litet kikhål i dörren. Vi kikar in i en mäktig vit sal som ger en känsla av sagosal under havet. Stommen är i vit sten och det är mycket högt i tak. Lewerentz tänkte sig att de sörjande skulle gå ut med kistan genom en sidodörr efter begravningen. Anblicken av naturen där var betydligt mindre dramatisk än på Sju brunnars stig, en signal att det värsta nu var över.

Tydligen blev Lewerentz konflikt om altarets placering med prästerna en vändpunkt i det som tidigare varit ett samarbete mellan de två arkitekterna. Lewerentz sågs som egensinnig och besvärlig, Asplund tilläts att ta över mer och mer, och de övriga byggnaderna är ritade av honom. Nästa anhalt på vår promenad är vad som idag kallas Visitors Center, en märklig grön manbyggnad med gröna toppiga tak ritad av Asplund. Det var ursprungligen en omklädningsbyggnad för kyrkogårdsarbetarna, med en sida för de manliga och en sida för de kvinnliga jobbarna. Bara den manliga sidan var försedd med uppvärmning. Något som speglar den tidens samhälle och arbetsliv, kvinnor var inte betrodda att klara av de tyngre uppgifterna på vintern. De kom bara sommartid och ”pysslade lite med blommor”.

Idag är det förstås el och värme i hela byggnaden, som invändigt är klädd i ljust trä. Ena delen är ett fik och informationscenter. Där finns många roliga böcker, allt ifrån praktverk om de båda arkitekterna, till barnböcker som man kan läsa för de små när de börjar fundera på döden. Själv köpte jag en nyckelring i present till min sambo. Den är kopia av ett riktigt dörrlås i ett av kyrkogårdens kapell, i form av en dödskalle där man sticker in nyckeln i ena ögat. Andra delen har en utställning, som är gratis, som visar bilder och möbler från de olika kapellen. För de är vanligtvis inte öppna för allmänheten. Även om den intresserade naturligtvis kan boka guidad visning. Utställningen visar tydligt hur uttänkt allt på Skogskyrkogården är, ner i minsta detalj. Allt är arkitektritat, inte bara byggnader utan allt: lyktstolpar, vattenbad, stolar, parkbänkar, ljusstakar, taklampor. Och hela tiden med de sörjandes behov i första rummet. Vackrast tycker jag är Lewerentz mörka egyptiskt inspirerade möbler.

Efter en fika på Visitors Centeter  tar vi en avstickare djupare in på kyrkogården, in i gravkvarteren långt bort från alla kapell. Det finns lite olika avdelningar här. Minneslunden där aska sprids ut har vi ju redan passerat. Större delen av kyrkogården är traditionell för vår kristna begravningskultur, även om människor i dag kan ha alla möjliga uppfattningar med sig i graven. Men nu viker vi in på lite nyare kvarter för andra religioner, först ett muslimskt och sen ett judiskt. Jag har aldrig riktigt insett förut hur våra sätt att förhålla oss till döden skiljer sig åt kulturellt. Men jag är en gång för alla sån att jag fattar saker på riktigt först när jag upplever dem.

I det muslimska kvarteret står ogräs eller högt gräs även framför relativt färska gravar. Resultatet av en kulturkrock. Kyrkogårdsarbetarna rör inte området närmast graven av respekt för de anhöriga. Och muslimer, berättar Ingrid, går sällan tillbaka och pysslar med gravstenar. Oftast sätter man bara upp en enkel minnesplakett. Det behöver inte ens vara en sten, det kan vara en mycket ödmjuk liten trädbit bara, som markerar gravstället. Traditionellt har man inte alls gravstenar i muslimsk gravsed. Däremot är gravplatsen viktig, den döde får inte flyttas eller grävas upp. I väntan på uppståndelsen ska den döde ligga så att hon lätt kan resa sig ur graven. Helst bara i en svepning, om hon ligger i en kista ska locket inte spikas igen och gravstenen får inte sitta över kroppen. Man håller begravningen enkel. Uttrycken för sorg och smärta ska vara så milda och dämpade som möjligt. Dock varierar förstås uttrycken för sorg bland muslimer som bland annat folk. Så visst ser vi utsmyckade stenar där också, med blomplanteringar framför och till exempel uppslagna koransidor. En del har också gjort bruk av den senaste tekniken på gravstensfronten, med foton på den döde ingjutna i stenen. Ett bruk som framtida generationer av kyrkogårdsbesökare säkert ska lägga märke på som ett tecken på just vår tid.

Men här måste jag berätta något hemskt. För på många av stenarna har någon gått och hackat bort ansiktena på de dödas fotografier. Det ser otäckt ut. Den första tanken är att det kanske är ett rasistiskt attentat. Men det kan också vara religiösa fanatiker, som retat sig på att alla inte följer förbudet att avbilda människor. Oavsett vilken sorts fanatiker som gått in på detta sätt tycker jag det är hemskt, nästan ännu värre om det är religiös fanatism. För den vidriga moralismen, med självpåtagna moralväktare som går in och petar i andras privatliv, till och med när det rör sig om privat uttryck för sorg, gör mig rasande. Det får mig att tänka på en mycket svårt MS-sjuk kvinna jag träffade i vården en gång. Hon berättade att hennes präst hade sagt till henne att MS:en berodde på ”hennes synder”. Uppenbarligen måste han ha sett sig själv som en mycket bättre människa eftersom han inte hade någon svår sjukdom.

Efter de mycket anspråkslösa gravarna i det muslimska kvarteret är kontrasten stor i det judiska. Stenarna är utan undantag stora och i massiv sten. Det, berättar Ingrid, beror på att judarnas gravar sätts upp för att kunna stå kvar i alla tider. Man har inte samma myter som kristna och muslimer om paradis och uppståndelse. Gravarna är ganska lika varandra i utförande, och alla judar begravs i en likadan enkel kista, för att markera likheten i döden. Då när fattigdom och rikedom har upphört att betyda någonting. Däremot kan man se hur många besök de döda fått vid sina gravar. För här är seden att man lägger en liten sten uppe på gravstenen vid varje besök. Därför ligger det fullt av små stenar, och på ett ställe röda glashjärtan, uppe på alla gravar. En sed som spridit sig till de omgivande kristna och muslimska kvarteren där folk också börjat lägga dit stenar. Tyvärr inte alltid så lyckat. För de judiska gravstenarna utformas för att vara så plana upptill att man ska kunna lägga stenar där. Från andra gravar kanar de ibland ner i gräset, och blir farliga projektiler om de hamnar under en gräsklippare. Det judiska kvarteret är för övrigt en helt egen del av kyrkogården, eftersom det ägs och förvaltas av judiska församlingen. Här har man byggt ett eget begravningskapell i stramt rött tegel och det finns planer på att ytterligare bygga ut.

Dessa olika religiösa kvarter bland de döda väcker förstås många frågor om hur samhället ser ut och förändras. I dagens svenska samhälle är kristendomen, som tur är anser jag, inte längre överideologi. Folk kan ha alla möjliga religioner, och somliga av oss är inte religiösa överhuvud taget. Också de enskilda människorna bildar familj utan att ta hänsyn till religionsgränserna. Var lägger man en familjegrav i en familj där folk är både judar, kristna och muslimer? Den moderna tiden har kommit ikapp oss och det planeras för en ny begravningsplats på Järvafältet som ska vara neutral till de dödas tro, ett begravningsfällt för alla. Förhoppningsvis blir det en begravningsplats dit rimligt toleranta människor söker sig, så kan ju fanatikerna hålla sig på sina egna begravningskanter och ge fan i att vandalisera för andra sörjande. Andra skillnader som kvarstår också i de dödas kvarter är förstås klasskillnaderna. På till exempel Solna kyrkogård, berättar Ingrid, ser man att en del döda som begravdes förr var välbärgade. Där är gravarna inte alls lika blygsamma som på Skogskyrkogården, utan man kan hitta jättestenar som snarare är fyrkantiga monument komplett med skulpturer och allt. Det ser lite märkligt ut idag när de inramas av Solnas höghus, medan Skogskyrkogårdens innevånare skyddas av att kyrkogården världsarvsklassats. Inga höga hus får skymma sikten här, en bit inne på kyrkogården hörs trafiken inte ens, bara trädens sus och fåglarnas olika affärer.

Det sista specialkvarteret vi besöker är inte religiöst. Det är barnens kvarter. Här ligger allt från barn som dött strax före eller efter förlossningen till tonåringar. Överallt på kyrkogården har vi sett hur folk finner tröst i att pynta gravarna, och ibland hittat en lekfull ådra i smärtan, och satt dit små tomtar, fjärilar och annat. Men ingenstans är förstås gravarna så pyntade som här. Grav efter grav täckt av små nallar, leksaksbilar och ballonger. Det kan ha varit barnens favoritleksaker, men Ingrid säger att det också är många som vill fortsätta uppvakta sina döda barn med presenter då och då. Just här i barnkvarteret kan jag inte värja mig från existentiella tankar. Döden är inte rättvis, den är bara ett faktum. Hur vi än försöker planera eller värja oss så kommer den. Oftast varken välkommen eller väntad. Även när den är väntad oftast en chock för den som överlever. Vi vet inte när vi ska dö. Vi vet inte när de vi älskar ska dö. De kan dö när vi minst anar det. Vi kan få hjärtslag och dö mitt i en mening. Det stämmer till eftertanke. Att ta vara på våra liv och dem vi älskar medan vi har dem.  Förr talades om Konsten att Dö, Ars Moriendi, och på många sätt är det väl samma sak som konsten att leva. Att vara rak och ärlig mot sig själv och andra, våga vara allt man kan vara, våga visa och ta emot kärlek. För konsten att kunna dö är konsten att veta att man levat medan man kunde det. Därav devisen här ovan: Memento Mori, Kom ihåg Döden.

I barnkvarteret sitter två fågelungar, som ser ut att egentligen vara för små för att ha lämnat nästet, och stirrar på oss från toppen av varsin liten barngrav. En koltrast sitter på en vuxengrav och när vi går förbi viftar den våldsamt med vingarna. Nu lämnar vi gravkvarteren med deras existentiella frågor och vandrar bort mot de kvarvarande fyra kapellen, för att kolla på Gunnar Asplunds arkitektur.

Skogskapellet ligger lite för sig självt och ger ett mycket nordiskt intryck med sitt stora toppiga svarta spåntak, trots att det bärs upp av åtta pelare. Egentligen skulle en gyllene dödsängel ha suttit över ingången också, men den har tagits bort för den stjäls hela tiden, till och med kopiorna stjäls. Vill man se hur den ser ut får man gå på utställningen i Visitors Center. Vi kan inte kika in i detta, eller något av de följande kapellen, för de är fullbokade med begravningar hela dagen. Hanteringen här känns närmast industriell, fast den fina arkitekturen gör ett gott jobb med att dölja det. Intill skogskapellet finns en liten rundel med urnlock, även om ingen ännu begravts i dem. De har jättefina små kopparknoppar med lejonhuvuden i alla fyra hörn, lejonhuvuden är en symbol som återkommer genom hela anläggningen. Men nästan inga knoppar har fått vara kvar, de flesta har ryckts loss, och man kan väl förmoda att de säljs till den oseriösa kopparbranschen där de helt enkelt smälts ner till råvara mot kontanta medel.

Så sluts cirkeln och vi kommer upp på baksidan av det stora byggnadskomplex som ligger närmast huvudentrén. Det är Asplunds tre sammanlänkade kapell: Trons kapell, Hoppets kapell och Heliga korsets kapell. Under dessa ligger ett krematorium, Skogskrematoriet. Det är dock inte dimensionerat för nutida behov, utan ett nytt ska byggas bakom det nuvarande. Hela begravningskomplexet är i vacker ljus funkis, och kapellen är sammanbundna med hjälp av små idylliska innergårdar som passar bra för till exempel begravningskaffe. Det största kapellet har en jättelik och massiv glasvägg och rymmer 300 besökare. När begravningsakten är över och gästerna ska gå ut hissas sonika hela glasväggen ner. Tanken är att då ska ljuset strömma in, och anblicken av naturen i form av den sköna Almhöjden ska verka tröstande och försonande på den sörjande. I anslutning till de tre kapellen finns också ett system av vackra vitkalkade murar med tegeltak till för urnlådor och med minnesplaketter utanpå. Även under gräsmattan ligger gravar, men alla har plaketter istället för stenar. I denna mur ligger arkitekten själv begravd.

Därmed lämnar vi då Skogskyrkogården. Det tog flera timmar att gå här. Men det är väl spenderad tid. Oavsett om du tycker om naturen, vill kontemplera över liv och död eller uppskattar ett fantastiskt genomfört modernistiskt arkitektoniskt projekt så är Skogskyrkogården mödan värd. Det är också fantastiskt att tänka på modernismen och de resurser man på den tiden var redo att sätta in på en värdig plats för sörjande och döda. Människor som inte är värda ett halvt ägg i dag, då de är ”tärande” inte ”närande”.

Nu vill jag avsluta med lite fina visor om döden. Den döde av Vysotskij. Märk hur vår skugga av Bellman. Ett alternativ för den obstinate: Jag ska aldrig dö med Doktor Zeke.

Tips från Konfliktportalen: Anarkisterna kommenterar nationaldagen och nationalism i Har ni fest, eller?, Andrea Doria kommenterar boken God dag kampsyster! i inlägget Nyhet: Nazistkvinnor har också en egen vilja, Baskien Information protesterar mot  kriminaliseringen av en anti-repressiv webbsida, Björnbrum kommenterar pseudohistorieskrivning hos Mohamed Omar och hans likar i Ett historiskt paralelluniversum?, Cappucccinoscialisten uppdaterar oss om konflikten på Lagena, Fragment diskuterar individens ansvar via läsning av Ann Heberleins två senaste böcker, Kim Muller publicerar Reclaim Västra hamnens pressmeddelande och kommenterar i Aktivisternas pressmeddelande – samt soundtrack, Kvinnopolitiskt forum tar upp viktiga frågor om kvinnors arbetssituation på och utanför arbetsmarknaden och konsekvenserna för vår hälsa i artiklarna Kvinnors osynliggjorda arbetsskador och ”Arbetsskador minskat med 40%”?, också Loke tar upp historieforskning kontra historierevisionism i Forskningen om Förintelsen och dess vedersakare.

ROMANTIKEN

9 Jun

Här följer en kort skoluppgift jag gjorde i vår. Uppgiften var att reda ut begreppet Romantiken, alltså den historiska/konstnärliga epoken. Eftersom detta ursprungligen var en skoluppgift ser inlägget inte riktigt ut som vanligt, utan det är mycket hänvisningar till böcker och så vidare i texten. Ändå tror jag inte det är så svårläst om man är medveten om detta. Jag vill passa på att dela med mig av denna lilla utredning av vad romantiken var, eftersom det var en viktig epok som på många sätt formar vår uppfattning om konst och konstnärer ännu i detta modernismens tidevarv.

“Lyckligtvis väntar poesin på teorin lika lite som dygden på moralen, annars skulle vi till att börja med inte sätta något hopp till en dikt.” (Athenaeum Fragment, ur Romantiska fragment). Det finns en dubbelhet hos romantikerna, kanske beroende på deras närhet till den tyska filosofi som så småningom skulle leda fram till Hegels dialektik. Ett uttryck för denna dubbelhet är till exempel hur de gång på gång som ovan betonade konstens egen rätt bortom teoretiseringar, samtidigt som romantikerna, inte minst i Tyskland, själva var mycket teoretiska. Samlingen Fragment från Jenakretsen är full av teorier kring konst och dikt, liksom kring livskonsten i stort. Även de romantiska dikterna kunde ibland vara manifest för författarens poetik, och den romantiska ironin (som jag återkommer till) var ett obligatoriskt inslag i den romantiska romanen.

Romantikern Friedrich von Schiller skrev texten Om naiv och sentimental diktning (Texter i poetik, Ljung och Mortensen) som försökte att teoretiskt inringa den nya litteratursynen. Denna text pekar på ett upplevt brott i historien. Genom det modernas ankomst i form av upplysning och vetenskap (och det är bra att hålla i huvudet att den tidens vetenskapliga världsbild var mycket mekanisk), hade den moderna människan blivit alienerad från naturen. Schiller framställde den naive diktaren som den bästa ursprungliga. Denne hade direktkontakt med såväl natur som gudavärld och kunde därför skriva på ett omedelbart sant sätt. Den sentimentale diktaren däremot utgick från ett alienerat grundtillstånd blickande på tingen utifrån. För att åstadkomma bra dikt var den sentimentale diktaren tvungen att ta genvägen över sentiment, tankar om och beskrivningar av tingen. Att skriva naivt var idealet för Schiller, även om han medgav det svårt efter brottet i historien.

I Kritiska fragment säger han “Man kallar många konstnärer, som egentligen är naturens konstverk”. En koncentrerad framställning av romantikernas syn på konstnären som inte bara en uttolkare av naturen, utan närmast en magiker som kunde upphäva skillnaden mellan natur och civilisation, fantasi och verklighet. Ett förslag till syntes mellan det naiva och det sentimentala angreppssättet läggs fram i samma framgmentsamling: “ I en god dikt måste allt vara avsikt, och allt instinkt. Därigenom blir den idealisk.”

Vad var då den romantiske diktarens uppgift i världen? Denne såg på sig själv som förvaltare av ett guds-/naturgivet geni. I sin roll liknade diktaren forna tiders magiker eller präst. “Diktare och präst var i begynnelsen ett, och bara nyare tider har skilt dem åt. Den äkta diktaren har dock alltid förblivit präst, så som den äkta prästen alltid förblivit diktare. Och ska inte framtiden återställa sakernas gamla tillstånd?” (Novalis, Frömjöl, Romantiska fragment).

Till skillnad från upplysningsförfattarna, som haft samhällsfrågorna i fokus, och den klassicisitiska skolans fokus på form och tradition, där naturen bara fått förekomma när den ansågs tilltalande och passande för verket, så var naturen romantikernas evangelium. Som Wordsworth uttryckte det i The tables turned: “Books! `tis a dull and endless strife;/ Come, hear the woodland linnet,/ How sweet his music! on my life,/ There´s more of wisdom in it./ And hark! how blithe the throstle sings!/ He, too, is no mean preacher:/ Come forth into the light of things,/ Let Nature be your Teacher.” (litteraturens klassiker).

Den romantiske författaren var en individ som uttryckte sig, upplysningen och den franska revolutionen hade banat väg för individualismen. Lika naturligt som att söka tränga in i den omgivande naturen med känslan som redskap, tedde det sig för den romantiske skalden att söka tränga in i sin egen inre natur. Drömmar, upplevelser under rus eller hypnos blev nu teman i poesin. Ett magnifikt exempel är Kubla Khan av Coleridge, en lång och vackert verserad beskrivning av en dröm under opiumrus. Slutstrofen målar en tidstypisk bild av poeten. Genial och potent, en magiker i kontakt med den andliga dimensionen. Jag säger magiker och inte präst för att poeten med sitt skrivande var aktiv och skapande, inte passiv och dyrkande, han kunde aktivt förena det oförenliga och skapa en ny värld där sol och is förenades: “I would build that dome in air,/ That sunny dome! those caves of ice!/ And all who heard should see them there,/ And all should cry, Beware! Beware!/ His flashing eyes, his floating  hair!/ Weave a circle round him thrice,/ And close your eyes with holy dread,/ For he on honey-dew hath fed,/ And drunk the milk of Paradise.”

Bernt Olsson tar i sin bok Vid språkets gränser, kapitlet Språkkrisens första fas: romantiken, upp romantikernas idealism.  “En viktig utgångspunkt för romantikens syn på språket och dikten är den moderna naturvetenskap som förnekar att naturen är styrd av andliga krafter. Romantikern – och modernisten – kan antingen acceptera den naturvetenskapliga synen och elegiskt klaga över vad som gått förlorat, eller med kraft hävda en annan syn, en syn som innebär att naturen innerst inne och betraktad med den rätta, intuitiva blicken är besjälad och att det är människans uppgift att lära känna det hemliga språk som naturen talar till människan.” Därefter visar Olsson hur detta spektra av attityder skiljt sig mellan olika romantiker. Där den ena extremen varit en stark språkoptimism, en tro på till och med klangerna och rytmerna som en direkt förbindelselänk till en andlig värld, och den andra extremen en väg mot stumhet grundad i rädslan att alienationen från naturen kanske inte går att överbrygga med språket.

Poesin var den mest använda litterära genren under romantiken, men vid sidan därom blomstrade också romanen upp, samt subgenren skräckromanen. Inge Jonsson visar, i Idéer och teorier om ordens konst, hur själva ordet romantik kommer från ordet roman, hos Novalis i betydelsen romanteori. Jonsson skriver också om de viktiga filosofiska inflytelserna för den tongivande tyska romantiken. Kant, Fichte, Schelling och slutligen Hegel. Alla idealistiska tänkare. “För alla kvarstod efter Kants avgörande insats en fundamental svårighet, nämligen den dualism mellan fenomenens värld och “tinget i sig” som Kant betraktade som den mänskliga kunskapens tragiska villkor. Vad dessa efterföljare sökte var enheten, eller annorlunda uttryckt vägen till det absoluta, och för denna lidelsefulla strävan offrade de tveklöst hänsynen till sinnenas erfarenhet och språklig begriplighet. Det är hos dem som den sant romantiska filosofin växer fram i hela sin trolska eggelse.” (idéer och teorier om ordens konst, Jonsson).

En som lät sig eggas var senare Karl Marx, som adopterade den Hegelianska dialektiken men satte in den i en materialistisk världsbild. Här kan man nog hitta en del intertext om man vill. Novalis skrev till exempel ett lite längre fragment i Frömjöl, där han kritiserade de han kallad “filistrar”, kanske vad vi skulle kalla kälkborgare. I detta heter det bland annat “Deras så kallade religion verkar bara som ett opium: förtjusande, bedövande, ett stillande av svaghetssmärtor.” Marx skrev visserligen sitt kända citat om att “religionen är folkets opium” i en helt annan kontext. Men det skulle ändå kunna ses som ett tecken på att Marx läst och tagit intryck av Fragmenten.

Dualismen eller rent av dialektiken var hur som helst en inte oviktig grund för det romantiska tänkandet. Och kanske är det i det ljuset man ska se ett av den romantiska litteraturens viktigaste kännemärken, den romantiska ironin? Att låta berättelsen anspela på sig själv. I fragmenten återkommer tankar om dialektik och motsatsernas syntes gång på gång, och ironin anges som en sorts tecken på en sådan process. “En ide är ett intill ironi fulländat begrepp, en absolut syntes av absoluta antiteser, det ständigt självframställande växelspelet mellan två stridande tankar.” (Athenaeum Fragment). På så sätt kunde alltså ironin, för en modern människa så nära besläktad med cynismen, bli den naiva naturdyrkans högsta stadium. I sig självt en ironi att förundras över!

Horace Engdahl skriver i Den svenska litteraturen, från runor till romantik, om romantikens text. Han beskriver hur den romantiska texten utplånar skillnader mellan bild och verklighet, abstrakt och konkret. “Den romantiska inbillningsvärlden utmärks av den lätthet med vilken skeendet flyttar från verklighetsnivå till verklighetsnivå. Det är ett fantasirum med glidande gränser där scenerna växer ur varandra utan övergångar eller motiveringar. Fenomenvärldens tids- och rumsförhållanden upplöses.” Som exempel tar Engdahl Atterboms Lycksalighetens ö. “Invecklandet  av intet i lager på lager av fiktion når sitt högsta stadium i en av aktens nyckelpassager, där Felicia återger en dröm om fågel Fenix, som sjunger en sång, vars innehåll är en saga fotad på paradismyten. Referensen till en verklighet utanför fantasiföreställningarna drabbas av ett oändligt tillbakavikande. Bilderna förvandlas till ren yta, till ett spel med målade skärmar.” Onekligen fanns denna tendens inom den romantiska dikten, och visade sig programatiskt i det franska slagordet
l´art pour l´art. Naturligtvis också en känga till de samtida som tyckte att konsten skulle spela en social eller till och med politisk roll. (Jonsson).

Olsson och Algulin sätter, i Litteraturens historia i världen, in romantiken i sitt historiskt-politiska sammanhang. Post franska revolutionen, medan Napoleon steg fram som ledargestalt. Detta förklarar nog till dels att de politiska tankar som ändå kan återfinnas i romantikernas texter kan variera så. De skrevs i en tid då en våldsam revolution just trumfat igenom nya radikala tankar,  framförallt liberala. Individualism, tanken på jämlikhet mellan könen och liknande hade fått ett nytt fäste. Men samtidigt var det naturligtvis också en tid av reaktion och återställande av ordningen. Många av de tyska romantikerna blev med åren allt mer konservativa, och inriktade på det religiösa eller inre snarare än samtidens skeenden.

Jag skulle vilja avsluta med ett visionärt fragment, som visar på stolthet över den egna banbrytande insatsen. Och som också har besannats i och med att vi än idag så mycket tänker som romantiker och använder oss av de verktyg de då tog upp för första gången: “Konsten att skriva böcker är ännu inte uppfunnen. Den är dock precis på gränsen till att uppfinnas. Fragment av den här sorten är litterära frön. Det kan säkert finnas åtskilliga tomma korn bland dem: men dock, om bara några kommer upp!” (Novalis, Frömjöl).

Tips från Konfliktportalen: Acidtrunk uppmärksamar 20-års minnet av protesterna och massakern på himmelska fridens torg under rubriken 20-års minnet av det kommunistiska upproret, AndreaDoria hyllar en artikel av Henning Mankell,  Björnbrum funderar över V:s dåliga eu-valresultat och över Konfliktportalen i Diverse om EU-valet, även Cappuccinosocialisten kommenterar eu-valet och vänsterns bristande framgång där, Forever United håller oss uppdaterade om konfliken på Lagena och tipsar om Lagenaarbetarnas blogg, Fragment fortsätter sin intressanta artikelserie om Den totalitära estetiken, Kim Muller kommenterar studenter och studentrörelse samt tipsar om filmer och böcker om ämnet i Zengakuren, Kvinnopolitiskt forum tar upp hur kvinnorna drabbas av krisen i Kvinnor varslas också!, Totalavlöning skriver om att visa solidaritet med vikarier och om att busa när man flyttar.