Arkiv | februari, 2009

ÖVERKLASSEN VILL HA PATENT PÅ KUNSKAPEN

26 Feb

Idag pratade jag med en utbytesstudent från Tyskland. Hon berättade att i hennes delstat kostar det 5000 kronor per termin att gå på universitet eller högskola. Undantag görs för tredje barnet i familjen. I övrigt, har du eller föräldrarna inte råd, sorry.

”Hur kan sådana gamla strukturer ha överlevt in i vår tid?” tänkte jag naivt. För självklart var det tvärt om. Detta infördes för bara något år sedan. I en stad med 30 000 studenter kom 300 på protestdemonstrationen mot ”reformen”. Det visar två saker. De flesta studenter kommer från klassförhållanden som gjort att de inte behövt bekymra sig för den kommande avgiften. Och uppenbarligen befrämjar inte deras klassbakgrund solidariskt handlande.

Även i Sverige tas nu tydliga steg mot att stänga högre utbildning för människor från arbetarklassen. Den studieasociala kommittén la idag fram förslaget att medborgare i framtiden bara ska kunna få studiemedel fyra år, i stället för sex, med enstaka undantag efter särskild prövning.

Det är lätt att se vad detta innebär när många utbildningar sträcker sig över fem eller sex år. För dem som inte kan finansiera två års heltidsstudier på egen hand stängs många yrken. Kanske en del kommer att påbörja utbildningen med förhoppningen att kunna arbeta vid sidan av och på så sätt finansiera de sista åren. Men, att döma av i alla fall de två utbildningar jag prövat på universitetsnivå, att läsa en universitetskurs innebär ett studiearbete som tar minst 40 timmar i anspråk varje vecka. Inte många pallar ett heltidsjobb plus ett jobb. Särskilt inte vuxna människor med familj och barn som kräver sitt. Det betyder att många kommer att hoppa av utbildningarna efter fyra år, och ännu fler kommer att aldrig börja läsa. Redan idag är studiemedelssökandet ett risktagande, eftersom återbetalningsnivån inte som förr är kopplad till vad som är rimligt med tanke på den enskildes lön.

Säkert kan detta även innebära en hel del problem för de institutioner som erbjuder längre utbildningar. För få elever, inga pengar till verksamheten. Är det bara jag som blir en smula konspirationsteoretisk här? Kan det möjligen vara så att del två i den borgerliga utbildningsplanen är att universiteten ska frigöras mer från staten (mindre cash) för att istället privatiseras, bolagiseras eller tvingas söka stöd och finansiering hos näringslivet? Så att de universitet och institutioner som horar bäst med företagen inte behöver känna sig hotade av ”reformen”. Dessutom slipper de folk med arbetslivserfarenhet, uppväxt i förort, eller annan störande bakgrund, som inte fattat sin plats i livet.

Klasscirkulationen är inget som befrämjar revolution, tvärtom. Att arbetare och deras barn har möjlighet att studera utgör en ventil för systemet. Istället för att stanna och slåss på det tunga verkstadsgolvet i samhället, finns en smitväg till drägligare förhållanden för den enskilde. Att på sikt försvåra för folk att utbilda sig lär därför i längden spä på den sociala oron och ge radikala rörelser bränsle.

Men trots den systembevarande verkan måste allas möjlighet till utbildning försvaras. Det vi bör kämpa för är att den även utvidgas. Arbetsdagarna borde kortas och ett par timmars utbildning varje vecka i ämnen arbetarkollektivet (inte arbetsköparna) själva väljer, skulle vara gratis för dem som sliter för att samhället ska finnas.

Sen anser jag att i ett framtida samhälle skulle likalön tillämpas. Ingen skulle kunna gnälla om att de ”måste” ha det bättre än andra på grund av att de tagit lån. Eller på grund av att de, som det riskerar att bli i framtiden, bekostat utbildningen med privata medel. Detta av den enkla anledningen att samhället skulle bekosta utbildningen. Men den som fått gratis utbildning skulle därmed förbinda sig att också arbeta i det yrke hon utbildat sig till ett visst antal i förväg överenskomna år. Och till samma lön som alla andra.

Dessutom anser jag att runt fem års arbetslivserfarenhet borde vara obligatoriskt innan man fick utbilda sig till ett yrke där man har med människor att göra (som läkare, lärare, socialsekreterare, arkitekter och liknande). Att dessa yrken nu är fulla av folk som kommer från homogent välbärgade områden, direkt från gymnasiet, utan erfarenhet av vilka livsvillkor människor har i allmänhet, är ytterst otillfredsställande.

Jag hoppas på protester mot den antistudiesociala kommitténs förslag från universitets- och studentvärlden, men befarar tystnad. Drivs det igenom får väl folk göra som ockupanterna gör med en annan rättighet som bara finns på papperet, rätten till bostad. Ta rätten i egna händer. Jag har inga konkreta förslag på metoder, men där det finns vilja finns det väg. Det är ju inte så att det inte finns resurser här i samhället.

Apropå husockupantrörelsen och dess bostadssociala verksamhet: jag har hört att det blir ockupationsfestival i Lund i vår! Så har du möjligheten, missa inte chansen att ha en trevlig dag och dessutom träffa eldsjälarna i det moderna BZ. Som till skillnad från när jag var ung inte är en sluten och svårforcerad grupp, utan öppen och social och del av sitt grannskap. Tillsammans är det bästa sättet att komma på ideer på hur vi gör istället. Om vi inte får tillgång till bostäder, fritidslokaler för våra barn, kunskap, utbildning, tandvård, akassa. Eller allt vad annat vi saknar.

UTFLYKT I KANON DEL 2

25 Feb

Med vintern som mysig bakgrund har tvätthögen växt i korgen, och högarna av papper, böcker och skivor växt på skrivbordet, medan jag försjunkit i läsningen av medeltida, och därmed kristet färgad, litteratur. Här presenteras nu godbitarna:

Augustinus, Bekännelser

”För vem berättar jag detta? Icke för dig, min Gud. Men inför dig berättar jag det för människorna, mitt släkte, för den lilla del därav, som kan komma att läsa min bok. Och varför? För att vi, jag och läsaren, må betänka den avgrund, ur vilken vi böra ropa till dig.”

Med kyrkofadern Augustinus kan medeltiden sägas avlösa antiken. I sin bok Bekännelser talar Augustinus till gud, och tar sig själv som exempel. Boken är berättelsen om hans väg till omvändelse och om hans kristna tro. Augustinus far var hedning och hans mor, Monika, var kristen och spelar en stor roll i boken hon också. Augustinus sägs ibland ha skrivit den första självutlämnande bekännelseromanen. Men hans syfte var inte exhibitionistiskt, utan teologiskt. Genom att bekänna sina synder, och särskilt uppehålla sig vid beteenden i barndomen och ungdomen som han finner syndiga, vill han bevisa en tes för oss läsare. Den om arvssynden. Människornas ondska går i arv allt sedan syndafallet, och vi föds med en rutten vilja. Han tar ett exempel med en päronstöld han begår i sällskap med ett gäng andra ungar. En ringa kriminalitet kan tyckas, men just det är poängen. Det är i det lilla, i vardagen, vi vill det onda. För det är egentligen inte de ganska skraltiga päronen som lockar, det är förbrytelsen som sådan. Just det att päronen är förbjudna får oss att vilja snatta dem. Efter detta mönster fortsätter Augustinus att gå till rätta med sig själv och därmed med mänskligheten. Varför vill vi till exempel läsa litteratur, fast den inte innehåller någon ”sanning” -när bara gud är i sanning åtråvärd, allt annat är distraktioner? Varför tycker vi om att känna medlidande med uppdiktade teaterkaraktärer, varför dras vi till uppdiktat lidande fast vi skyr lidandet för egen del? Den västerländska litteraturfientligheten börjar med Augustinus. Han är också mannen bakom predestinationsläran. Varför räddas vissa människor från den hemska materiella världen, trots att vi alla är förtappade syndare? Enbart av guds nåd är Augustinus svar. Och de som räddas är utvalda av gud att räddas, vi andra kan inget göra, guds nåd är selektiv. Härvid hänvisar Augustinus till Uppenbarelseboken, som ju säger att de som ska komma till paradiset är få och uppskrivna i livets bok från tidernas begynnelse. Varför läsa en taliban som Augustinus? Det tycker jag finns alla skäl i världen till! För att förstå den kristna ideologi som behärskat västerlandet i 2000 år, och därmed så många konstigheter i vår psykologi och våra värderingar än idag, är Augustinus en viktig nyckel.

Rolandssången

”Vad gagn dock? Om Marsil än flykten tar,
är dock hans farbroder, kalifen kvar.
Alferne, Karthago, Garmilie han har,
samt Etiopien, ett land förbannat.
Hans länder av den svarta ras bebos
med stora öron och med väldig nos;
väl femtontusen kvar kring honom stannat.
Med skri de rusa fram i väldigt lopp:
då säger Roland: `Slut är nu allt hopp:
vi skola slukas upp av denna tropp;
dock skam får den som hör med striden opp
förrn deras myckenhet oss övermannat.
En strid så länge livet återstår
med blanka svärd, den plikten är nu vår,
på det att Frankrikes beröm består:
det minnes väl, och tänk ej på annat.
När kejsarn till vår valplats hinner ner
och för envar av våra fallna fallna ser
väl femton saracener och än mer,
skall han välsigna platsen där vi stannat.´”

Rolandssången, Frankrikes nationalepos, är byggt på gamla folksånger om riddar Roland, som hamnade i bakhåll under sin krigstjänst för Karl den store. I det faktiska krig historien åberopar bistod Karl den store det då muslimska Spanien och bakhållet utfördes av kristna, en grupp basker. Men den folkliga bearbetningen gjorde istället muslimerna till Karl den stores fiender och lade dem i bakhåll för Roland. Eposet sattes ihop i politiskt syfte, för att man rustade till krig mot islam. Detta var inte långt innan korstågen sattes i verket. Rolandssången är en svartvit och actionspäckad skildring av de vita kristnas rättvisa strid mot de svarta muslimerna. Det är också en historia om internt svek och om högmod. Präster och biskopar är krigiska hjältar som slaktar urskiljningslöst och rättvist i guds namn. Språket är starkt religiöst. Att alla muslimer, och ibland till och med deras hästar, klyvs itu med svärd på grafiskt blodigt vis är ingen slump. Två är djävulens tal, och straffet för ”hedningar” är klyvning. De kristna dödas däremot genom att genomborras av spjut, så som Jesus genomborrades av spikar på korset. För den som gillar ultravåld på vers, och står ut med grov rasism som bas för texten, kan jag rekommendera Rolandssången. Själv har jag svårt att gilla våldsskildringar där det inte finns personer som går att identifiera sig med, gäspade lika mycket som i ungdomen när jag uthärdade fredag den 13e filmerna, för att man ”skulle” det. Nu hoppar någon fram igen och sätter en yxa i huvudet på någon, suck….

Tristan och Isolde

”Så vart det väl förklarat
0ch allom uppenbarat,
att vår rättvise Herre Krist
är som en vindflöjel till sist;
eller som en handske på en hand.
Var bön hör han, som han bör och kan.
Han fogligt svänger och följer smidigt
som handen rörts eller vinden vridit.
Han står varje hjärta bi
i trohet som bedrägeri.
Det må vara allvar eller lek,
han följer vår önskan, om än ett svek.
Det var väl uppenbart för den som såg den sluga drottningen:
hon hjälptes av att hon orden vred,
i sin bedrägliga falska ed,
där hon lät Herren ansvaret bära,
så att hon räddade sin ära”

Tristan och Isolde handlar om drottning Isolde som gifts bort med kung Marke. Men Isolde, som kommer från Irland, förs till Cornwall och det väntande bröllopet av Tristan. Denne och Isolde dricker på vägen ovetande en kärleksdryck, och därmed är triangeldramat igång. Tristan och Isolde är en riddarroman av klassiskt snitt, präglad av de speciella kärleksideal som rådde bland riddare och överklasskvinnor vid denna tid. Kvinnan idealiserades och sattes på piedestal, i en tid när kvinnan ofta föraktades och sågs som i lag med djävulen, får nog denna idealisering sägas vara andra sidan av samma sak. Antingen satan eller halvgud. Dessa höga kvinnor höll sig med älskare, en underförstått accepterad praktik. Tristan och Isolde smyger med sin kärlek och kung Marke gör flera fruktlösa försök att uppdaga det som alla egentligen vet. Han får till och med Isolde att lova att genomgå järnbördsprovet. Det gör hon och svär en halvfalsk ed, bara kung Marke och en tiggare (den förklädde Tristan) som hjälpt henne fram över den smutsiga marken har rört hennes kropp. Gud ger henne rätt, och hon bränner sig inte på det glödande järnet. Därav det underbart hädiska citatet ovan. Mitt under medeltiden kunde Jesus i en riddarroman liknas vid en vindflöjel, ett simpelt redskap för människornas individuella behov! Isolde och Tristan landsförvisas också ett tag och tar skydd i en kärleksgrotta, där de lever paradisiskt omgivna av natur. Kung Marke finner dem i grottan, som det antyds efter att de haft sex, men nu skenheligt dygdigt med ett svärd emellan sig. Marke fylls av en blandning av kärlek, misstänksamhet och upphetsning. Men Isolde och Tristans förhållande överlever fram tills det tragiska och romantiska slutet. Det är svårt att inte gilla denna amoraliska lilla historia som pläderar för att kärlek är rätt i sig. En kraft som är stark nog att få en vasall som Tristan att svika sin feodalherre (kungen), paret att strunta i förtal, och Isolde att svära falskt inför självaste gud. Och de får komma undan med detta.

Dante Alighieri, Den Gudomliga Komedin

”Men jag stod kvar för att betrakta andra
och såg då något som jag skulle frukta
berätta utan vittnen;  men min vetskap
om att jag talar sanning gör mig orädd;
den är det goda sällskap som ger djärvhet
och mod inunder skuldlöshetens harnesk.
Tro mig, jag såg, och ser den än framför mig,
en kropp förutan huvud gå därnere
precis som andra i den hemska skaran;
och huvudet som han höll fast i håret
hängde från ena handen likt en lykta,
och detta såg på oss och sade: ”Ve mig!”
Utav sig själv hade han gjort en lampa
och de var två i en, och en i tvenne;
hur det kan ske vet Han som så har ordnat.”

Dante tar sina läsare med på en resa ner i helvetet, via skärselden upp till himmelriket och slutligen gud själv. En fascinerande resa också för oss nutidsmänniskor. Ännu häftigare måste den ha varit för medeltidsmänniskorna, som bokstavligen trodde på dessa världar. Tänk att få en guidning i helvetiska och himelska kretsar som man aldrig själv har möjlighet att uppleva alla. Dessutom har Dante, vars huvudperson också heter Dante, uppseendeväckande nog även placerat in samtida fiender och vänner i historien. Detta bidrog naturligtvis till sensationen för Komedin, som omedelbart blev en bestseller. Dante ledsagas genom helvetet av diktkonsten personifierad, idolen Vergilius (författaren till Eneiden som jag skrev om i förra utflykten). Men sitt geni till trots är Vergilius dock hedning och under skärselds och himelsutflykten kan han inte medfölja. Istället möter författren Dantes ungdomskärlek Beatrice upp. Förutom Dantes samtida möter läsaren i de olika kretsarna både historiska personer, äldre tiders författare och kända litterära figurer. Komedin är grafiskt berättad, så att man ser tydliga bilder framför sig, inte minst av de dömda och deras förvridna, plågade eller monstruösa kroppar. De fiffigt uttänkta plågorna följer principen punishment fits the crime. Själva kompotitionen är extremt välgenomtänkt. Efter ett öppningskapitel, där Dante övertalas att göra sin nedstigning, är boken uppdelad i tre lika stora avdelningar, 33 kapitel var, precis som den heliga treenigheten. Även rimmen är sammanknutna tre och tre.

Spelet om Envar

”Jag ber eder alla låna ert öra
att detta stycke med respekt åhöra.
En moralitet det är
och kallas Spelet om Envar,
samt visar hur snabbt vårt jordeliv förgår,
och hur döden allt förtär.
Det skänker en kostlig själsspis,
den som det anammar han blir vis,
och lugn i sin själ han bär.
Så lära vi: o människa, väl begrunda
medan du är ung de tider som stunda,
och håll aldrig vällusten för kär.
I förstone tycks dig synden så ljuv,
men den fyller själen med tårar till slut,
när kroppen förvissnad är.
Hur både Vänskap och Glädje svika
samt Styrka, Nöje och Skönhet tillika,
det skola vi visa här.
Nu kallar vår Himmelske Konung Envar
till räkenskap över allt han har:
åhörare, hör och lär!”

Spelet om Envar är en så kallad moralitet, en sorts kristen litterär rättsprocess där var och en uppmanas att pröva sitt livsinnehåll mot bakgrund av döden. Och på medeltiden innebar döden först och främst guds dom, eviga straff hotade. I denna pjäs vill man därför lära människorna att huka under gud. I allegorisk form träder vänskap, frändskap, skönhet, kunskap, rikedom, styrka, stolthet och kroppsliga sinnen in på scenen och prövas, och alla visar de sig svika och lämna Envar inför döden. Det visar sig att det ena vi har användning för efter döden är våra goda gärningar. Med hjälp av kunskap, vilket här betyder tron på gud och kunskap om hur han vill bli tillfredsställd, kan dessa goda gärningar växa till i styrka och kraft. Envar ordineras av visa ödmjukhet och förkrosselse inför gud. Kroppen ses som negativ och jordisk, att späka kroppen är gudi behagligt. Spelet om Envar är inte särskilt rolig eller spännande läsning, men kan vara intressant för den som intresserar sig för medeltidens världsbild.

Francois Villon, Det stora testamentet

”I realgar och utströdd arsenik
i osläckt kalk och spyor och saltpeter
i sjudhet bly och spad från gamla lik
i skit och piss och andra läckerheter
i talg och beck med flera rariteter
i flytningar från de spetälskas sår
i smuts från gamla tofflor och från tår
till huggormsblod skall inte heller nekas
i varg och grävlings galla
från och svår
skall alla avundsjuka tungor stekas.”

Francois Villons  värld är en urban och världslig stad, där vi befriande fritt från pekpinnar får möta diverse vanliga innevånare. Rumlare, horor, torskar, kriminella, dödsdömda. Villon målar upp mycket mänskliga bilder av deras liv. Ibland skrattretande, ofta vulgärt, och samtidigt rörande. Francois själv sägs ha varit en urspårad student, som kom att hänga med kriminella, och till och med en gång dömdes till döden genom hängning för ett våldsbrott, en hängning som dock inte blev av. Kanske är det dessa erfarenheter som gör att Villons figurer känns så trovärdiga. Villon är värd att läsa, och känns ofta väldigt modern.

Gisle Surssons saga

”Nu går någon tyst in strax före gryningen och ditåt, där Vestein ligger. Han hade då vaknat. Han märker ingenting förrän han får ett spjut i bröstet, så att det står rakt igenom honom. Och när Vestein fick stöten, då sa han detta: `Där tog det.´”

Gísla saga är historien om Gisle Sursson som dras in i en släktfejd som till slut leder till att han förklaras fredlös, med ett grandiost slut där han möter sitt obevekliga öde men också tar med många fiender i döden. Lojalitet, svek, hämnd och inte minst ödet är temat i denna intensiva historia. Vi kan inte undvika vårt öde, men vi väljer hur vi handlar när vi möter det. Det är två välbärgade och inflytelserika släkter och deras inbördes affärer som berättas. Den isländska sagan är alltid skriven i en skenbart objektiv stil, som registrerar karaktärernas handlingar och ord, men lämnar dem okommenterade. Den ende i sagan vars tankar och känslor vi i viss mån får del av är huvudpersonen Gisle. Och då är det genom de små diktstrofer han diktar i laddade lägen, och varseldrömmar han får under sagans gång. Gisles hjälteposition markeras genom hans fysiska styrka: han är överlägsen i lekar, och i slutscenen står han och slår ner en stor mängd fiender fast tarmarna redan börjat välla ut ur magen som i värsta hong kong-rullen. Berättarperspektivet växlar obesvärat mellan nutid och dåtid. Oftast genom att ny mening börjar med ”nu sade” eller ”nu gjorde”.  Bakgrunden till sagan är rättsläget på det vikingatida Island. Där fanns lag, men ingen makt som kunde genomdriva den. Därför utvecklades blodshämnden, fränder och familjemedlemmar förväntades visa lojalitet genom att döda någon ur den mördade anförvantens släkt. Detta blev till slut en sådan blodig våldsspiral att islänningarna tvingades ge upp sin självständighet till den norske kungen, mot löfte att han gick in och redde upp konflikterna och skipade rätt. Sagan börjar därför med en komplicerad uppräkning av släktskapsrelationer, för att läsaren ska veta hur lojaliteterna kan förväntas vara. Släkten lämnar Norge och kommer till det nyligen begyggda Island, där de bygger upp stor rikedom och därmed makt. De två släkterna gifter in sig i varandra. På tinget visar de sin makt genom arrogans. De bryr sig inte om att delta i tingsförhandlingarna.  Men högmod går före fall. Folk pratar bakom ryggen på dem och spår att de kommer att splittras. Då visar de sig vid förhandlingarna för att stoppa de onda tungorna, och söker sedan ingå ett fostbrödralag. Men alla vill inte svära sin lojalitet, med alla de risker det för med sig, och därmed är splittringen ett faktum. Nu börjar den nedåtgående spiralen. Stilen i Gísla saga är mycket återhållen, på ett effektfullt sätt. Ordkarg och exakt. Scenerna får utrymme efter vilken betydelse de har för handlingen. Replikskiftena i sagan är bygger ofta på understatements.Precis som andra isländska sagor är Gísla saga en ren njutning att läsa från början till slut. De är diktade som kung fu, perfekt och ekonomiskt. Det är den mest njutbara litteratur jag vet.

Medeltidsballader

”Emellan Berg och Lehna,
där såsom strider stodh,
en häst som kåster 12oo mark
han flyter i manna blodh

Emellan Berg och Halla
der gieller både örn och rambn,
där gråta så månge enckier
sine fattige faderlöse barn.

Frwerne stå i höga lofft,
dhe wänta sine herrer hemkomnma.
Hästarna komma blodige hem,
ooch sadlarne äre tomme.
-Dhe swenske dhe bryta den
Dhalbergs skylden,
dy gråte månge.”

Ballader, sjungna och dansade i festligt lag, är det västnordiska svaret på den samtida östnordiska sagoproduktionen. Ett ganska torftigt svar kan jag tycka. Jag är betydligt mer förtjust i skillingtryck. Men det kan ju också bero på att vi har melodierna till skillingtrycken. Om man hörde balladerna framföras i sitt sammanhang skulle man förmodligen kapitulera. Balladerna innehåller väldigt typiserade karaktärer. Det är den fagre ungersven, riddaren, jungfrun skär, ibland mytologiska företeelser som älvor och liknande. Balladerna är korta sagoliknande historier som nästan alltid har ett tragiskt slut. Ofta handlar det om kärlek och svek.

Birgitta, Uppenbarelser

”Jungfrun tog skorna av sina fötter, tog av sig den vita mantel hon bar och drog slöjan av huvudet samt lade plaggen bredvid sig. Så hade hon blott klänningen på sig, och hennes underbara, guldglänsande hår var utbrett över skuldrorna. Hon tog fram två små linne- och två små ylleplagg, mycket rena och fina, som hon hade fört med sig för att linda det väntade barnet i, och dessutom två andra små linnekläden, avsedda för barnets huvud, och hon lade dessa barnplagg bredvid sig för att kunna nyttja dem, när hon behövde. Då allt var i ordning, föll jungfrun vördnadsfullt på knä för att bedja, varvid hon vände ryggen mot vaggan men lyfte huvudet mot himmelen, i östlig riktning. Med upplyfta händer och blicken fästad på himmelen stod hon liksom i betraktelse och hänryckning, berusad av gudomlig ljuvlighet. Medan hon var försjunken i bön på detta sätt, såg jag barnet röra sig i hennes kved, och i samma stund, ja på ett ögonblick, födde hon sin Son, från vilken en så outsäglig strålglans utgick, att solen icke kunde jämföras med den. Det vaxljus, som den gamle mannen satt dit, spred icke något sken, ty den gudomliga strålglansen dränkte helt vaxljusets lekamliga sken. Och så hastig och ögonblicklig var denna födsel, att jag ej kunde iakttaga eller urskilja, hur och med vilken kroppsdel jungfrun födde. Jag såg emellertid genast det ärorika barnet ligga naket och klart skinande på marken. Dess kött var alldeles rent och fritt från all orenhet. Jag såg även efterbörden ligga insvept och mycket vacker bredvid barnet. Och jag hörde ljuvligt klingande änglasång av underbar skönhet. Jungfruns kved, som före förlossningen varit mycket uppsväld, drog nu ihop sig, och hennes kropp syntes vara spenslig och av sällsam fägring. När hon kände, att hon hade fött, tillbad hon gossen mycket höviskt och vördnadsfullt med böjt huvud och sammanlagda händer, och hon sa till honom: `Var välkommen, min Gud, min Herre, min Son!´Då började gossen gråta och liksom skälva för köldens och det hårda golvets skull, där han låg, vände sig sakta, sträckte ut lemmarna och sökte sin moders vård, och modern tog honom i sina händer, tryckte honom mot sitt bröst och värmde honom vid kinden och bröstet med stor glädje och öm moderlig medlidsamhet.”

Den heliga Birgittas uppenbarelser kretsade i mycket kring Maria, jungfrumodern, hennes son och Birgitta själv. Brigitta var del av en trend där Maria upphöjdes som gudsmodern, och därmed en sorts klassisk modersgudinnekult, med kärleken mellan moder och son i centrum, återuppväcktes. På Birgittas tid florerade mycket folklig kritik mot prästerskap och annat kyrkofolk. Inte minst var många kvinnor kritiska, och såg kvinnovärlden helt ställd utanför religionen. Trenden var att många unga kvinnor gick i kloster heller än att välja det världsliga livet med tidig sexualdebut i äktenskap där barnafödandet började i tidiga tonår, och många barnsängar riskerade kvinnornas hälsa och i många fall också liv. Den heliga Birgittas pläderingar för moderskapet kunde här ses som ett propagandistiskt alternativ, som kunde tala till kvinnorna genom den direkta erfarenhet Birgitta lägger i dagen. Hon hade själv gifts bort tidigt, fast hon hellre ville gå i kloster, men funnit sig i ödet som husfru och fått många barn. I hennes uppenbarelser manades också påvarna att lämna Frankrike och återföra påveämbetet till Rom. När påven inte brydde sig om herrens varningar genom Birgitta, om ofärd ifall han inte lydde och flyttade till baka till Rom, och han faktiskt kort därefter avled, blev Birgitta tagen på ett helt annat allvar. Uppenbarelserna handlar om politiska spörsmål, de Birgitta såg som syndare hotas med mycket grafiska och sadistiska straff. Förutom det handlar de ofta om moderskapet, och Birgitta utvecklar i uppenbarelserna en allt tätare relation med jungfru Maria själv. Hon är med när den heliga moderna lider vid sonens grafiskt skildrade korsfästelse, hon bevittnar sonens födelse. Men Maria är också vid Birgittas sida när sonen Karl dör, och benådar honom synder för Birgittas böners skull. I uppenbarelserna är kroppen med på ett naturligt sätt, vilket den inte är hos manliga kristna skribenter. I kristen litteratur från denna tid är kroppen något ont och lågt som ska späkas, utsättas för fasta och äntligen besegras i dödsögonblicket. Men hos Birgitta är den ofta vardaglig. Saker som efterbörd, blodiga menstruationstyg, navelsträngar och moderns kved nämns som självklara delar av livet. När det gäller sexualiteten anas däremot en dubbelhet hos Birgitta. Den är närvarande men problematisk. Att läsa den heliga Birgitta är ganska märkligt för en modern kvinna, som lever ett helt annat liv än Birgitta. Hennes brist på prydhet kring det kroppsliga är befriande, men den starkt religiösa föreställningsvärld hon lever i känns mycket avlägsen och nästan exotisk. Och hennes frustrerade sexualitet och fixering vid moderskärleken… Ja, jag vet inte. Jag har ju själv inte fött barn. Och därför kanske jag missar mycket som är relevant. Men nog känns det ganska sorgligt med den tillvaro de medeltida kvinnorna hade, där moderskapet gav dem deras enda värde. Och ännu sorgligare när moderna kvinnor söker sitt individuella värde på samma medeltida platser. Det är som när folk svamlar om hur bra det var för de vikingatida kvinnorna som minsann hade ”hand om nyckeln till gården”. Jo, brukar jag svara, men själv har jag -utan att behöva vara överklass- 15 nycklar på min knippa. Modersgudinnan med sin gosseälskare i all ära. Släpp blicken från sonen, barnen, och kontrollen över det lilla -gård och hushåll. Det finns en värld därute för vuxna kvinnor, och i den finns fullvuxna män och fullvuxna kvinnor att samregera med erotiskt och politiskt.





SECURITAS CARES

11 Feb

Ja, vad säger man… Jag har ju klagat en del på Securitas här på bloggen. Gnällt kanske några rent av tycker. Det var jävligt jobbigt att få överarmen bruten när det mest våldsamma jag hade gjort var att säga emot väktaren. Och det kändes onödigt eftersom det visserligen bara krävde ett halvt års sjukskrivning och tung medicinering innan jag kunde komma tillbaka, men hade det tagit nerven lite mer olyckligt så hade skadan varit permanent.

Nu sägs det ibland att ”man kan inte jämföra lidanden.” Men det är en idiotisk utsaga, för visst kan man det. Och i ljuset av vad som stått i tidningarna idag om hur Securitas utländska dotterbolag beter sig, så sällar jag mig till dem som tycker att min lilla incident inte är något att gnälla om. Det trevliga säkerhetsföretaget Forza som blivit tagna på bar gärning med att tortera demonstranter, genom att binda upp dem och sedan trä plastsäckar över deras huvuden i Peru. När sånt här kommer upp till ytan tyder det på en utbredd och regelmässig praktik.

Man skrattar i mjugg åt Securitas ”internutbildning i mänskliga rättigheter”. Och deras uttalanden när detta kommit i dagen, som ”Det finns inte på kartan att vi skulle agera såhär. Vi är ett seriöst säkerhetsbolag.”  Nej, inte i Sverige förstås. Här räcker det med att bryta armarna av folk och gå runt i otäcka mobbar i t-banan för att spöa skiten ur ensamma alkisar, pundare, plankare och andra tunga kriminella. Men säkerhet är ju big bussiness nu. Säkerhet för fattiga med en åsikt är att kvävas ihjäl i plastpåsar. Det är uppenbarligen vad flera ”säkerhets”företag runt om i världen tycker är ”seriöst”. Forza sällar sig till mängden, och Securitas ägare cashar in.

Således en tydlig koppling mellan den verklighet i fattigare länder som vi får se en skymt av i en film som Tropa de Elite, och vårt trevliga inhemska näringsliv. Allt detta är mycket värt att tänka på när man ser skyltar som ”övervakning, för din trygghets skull” och liknande. Bekostas ”din trygghet” med andra människors tortyr?

Avslutningsvis vill jag spela låten Securicore cares.

VÅRDARBETARE VS. SOPARBETARE?

10 Feb

Nej, egentligen hinner jag inte skriva här nu inför tentan. Så det blir ett kort utbrott jag lovar.

Men fy fan. Nu får det väl snart vara nog med dumdryga uttalanden om de strejkande sophanterarna. Alla dessa röster, förmodligen betalda eller själva stabilt i det borgerliga lägret som kommer med rena förolämpningar mot alla som arbetar. Kan ni inte bara se er själva i spegeln och räkna till tio innan ni uttalar er? Och medan ni räknar fundera över vad ni säger om er själva genom den attityden, och om ni verkligen i det långa loppet kan ta den genansen?

Jag har jobbat en del i vården. Inte som sjuksköterska utan i den mest underbetalda av alla vårdgrupper vad det verkar, personlig assistent. Och vi fick nästan ingen lön, typ 9000 efter skatt. Och vi fick byta blöjor på vårdtagare precis som det skrivs så jävla mycket om nu av arbetarfientliga individer. Nä, det var inte så trevligt. Men en nödvändig del av jobbet, och alla är inte så jävla fina i kanten som ni, utan man kan stå ut helt okej också med det. Människor behöver vård. Det är de dåliga arbetsförhållandena och den minimala lönen man inte står ut med.

Och nu måste jag bara fråga er som jämför sopåkarnas slutlön med lönerna för ”stackarna i vården” och hela tiden drar upp dessa blöjbyten på vuxna, som jag har ytterst svårt att tro att ni själva någonsin utfört. Vad har ni gjort de senaste åren för att på allvar försöka få upp vårdarbetarnas löner? Vad har ni gjort för att uppmärksamma avtal som tex PAN som är under all kritik, eller den livegenskap en personlig assistent på många sätt befinner sig i? Rätta mig om jag har fel -inte ett skit?

Nu är nog jag inte den enda som jobbat eller jobbar inom vården som är jävligt trött på att vårdarbetare jämt ska användas såhär. Som lönedumparargument i den offentliga debatten. Ja, vårdarbetare är underbetalda! Det är väl inget argument för att dumpa andra arbetargruppers löner? Det är naturligtvis tvärt om.

Antagligen sitter ett antal borgare som själva tjänar som sopåkarna, eller kanske strax under åkarnas slutlön, och är avundsjuka. Det är en gammal sanning att ju högre klass ju snålare. Och eftersom medelklassen drivs av avund och konkurrens, så tror de att arbetarklassen fungerar på samma sätt. Att den som arbetar på en byrå eller ett kontor har en mängd saker för sin lön som en åkare absolut inte har kan de inte se. Medelklassen har en helt annan möjlighet att planera sin tid, möjlighet att komma med synpunkter, att använda sin kreativitet, att ta en mikropaus med slösurf, de sliter inte ut ryggarna, de har en snygg och lagom tempererad arbetsmiljö med te, bubbelvatten och frukt. Och sen sitter de och klagar på att sopåkarna ”har det för bra”. I underbetalda vårdarbetares så kallade namn!

Eller är det kanske företagarna själva som är ute och kampanjar på detta sätt? Och tror att folks upprördhet över Skandiacheferna var ett utslag av ”avundsjuka”, inte en sund insikt om fördelningspolitik?

Oavsett. Ni, bästa gubbar och kärringar på parnassen, har inte fattat det här. Vårdbiträden och assistenter är inte avundsjuka på sopgubbar och blir inte det på grund av ert snack heller. Vårdarbetarnas krav är rimliga. Om andra arbetargrupper får det lika dåligt som de har ingen vunnit något på det, men arbetarklassen som helhet har förlorat. Alla ska inte vara lika fattiga, alla ska ha det lika bra. Och däri ligger faktiskt en jävla skillnad!

Så snälla, sluta spela ut det här splittringskortet. Ni förolämpar arbetande människors intelligens, och framställer er själva just som de okunniga, giriga och bortskämda tomtar ni är.

Läs istället vad sopåkarna själva faktiskt har att säga om sin situation, och motiven för strejken. Kräv sedan att Stockholms stad uppför sig som de vuxna människor de borde vara, drar tillbaka upphandlingen och sen för en dialog med sopåkarna inför sina framtida serviceköp. Och framförallt, sluta använda vårdpersonalen som lönedumparargument. Agera istället för att vårdarbetare ska få bättre villkor i praktiken. Det kan handla om så enkla saker som att acceptera att ni som tjänar mest också betalar lite i skatt för att andra ska tömma sopor och byta blöjor. Gräv där du står!

TROPA DE ELITE!

8 Feb

Nu har jag äntligen gjort det. Sett filmen Tropa de Elite, av regissören José Padilha. Av olika skäl har det dröjt innan jag såg den, men jag har längtat sen den kom till Sverige, eftersom José Padilha också ligger bakom den fantastiska filmen Guds Stad.

Guds Stad är namnet på en favela, som slogs upp för de fattiga utanför Rio de Janerio på 60-talet.
I filmen skildras Guds stads historia under ett par ungdomsgenerationer, en historia synonym med de kriminella knarklangargängens historia. I början är brottsligheten nästan oförarglig och har ett romantiskt skimmer, ungarna rånar en bil på råvaror och ropar ut till det fattiga grannskapet att komma och ta för sig.

Men den romantiken förbyts snart i en blodig vardag. Redan efter en generation är knarklangningen en vardag som påverkar alla i slummen. Maktrelationerna som byggs upp inom och mellan gängen är det som sätter ramarna för livet, vare sig man vill eller inte.

Vi får följa många människoöden i Guds Stad. Människor man lär sig tycka om innan man får se dem gå under på det ena eller andra sättet. För det är mycket tydligt i Gud Stad: livet i slummen är inget man överlever.

Ett drogkrig utbryter, där folk i början går in av idealistiska skäl, i den mån man kan tycka att hämnd för döda anförvanter är idealism. Men den lilla kärnan av personliga avsikter är snart glömd och krigets egen logik tar över. I Guds Stad finns några av de otäckaste scener jag har sett på film.

Filmens huvudperson Raketen är en snäll kille som bara försöker överleva i slummen, som alla andra. Han försöker leva så normalt som möjligt, och skaffar sig jobb i en livsmedelsaffär. Men naturligtvis, det går inte att komma från favelan och försöka bli accepterad i resten av samhället. När ett gäng ungar från Guds Stad kommer och gör en snattarräd mot affären, får Raketen skulden och det är slut med arbetandet.

I ett försök att anpassa sig till förväntningarna försöker han istället, ihop med en polare, att slå sig fram genom personrån. Men varje gång de ska råna någon kommer de på ett förbehåll, de är helt enkelt för snälla för yrket.

Inget jobb, ingen framgång som rånare, ingen lust att underordna sig den förödande arbetshierarkin i langarsystemet. Där står Raketen utan framtid, men med en hemlig och i praktiken omöjlig dröm om att bli fotograf.

Guds Stad har ett lyckligt slut, mirakulöst nog lyckas Raketen ändå till slut. Men regissören gör en poäng av att han kan sälja in sina spektakulära foton på gangsterkungarna. Medan de bilder han tar i smyg på polisernas korrumperade mellanhavanden med en av gängledarna aldrig skulle kunna visas offentligt. Raketen håller dem hemliga, att avslöja polisen är det verkligt farliga.

Samtidigt som vi gläds med Raketen, tar en ny generation gangsters över i Guds Stad genom en blodig kupp -ett gäng barn på 8 – 10 år. En kuslig bild man har kvar på näthinnan är när dessa barn springer runt på gatorna med helautomatiska vapen.

Titten in i det Brasilianska polisväsendet är kort i Guds Stad, men budskapet är tydligt, polisen är korrumperad och i likhet med andra gangsters inga man muckar med. Därför var det väldigt spännande att se Tropa de Elite, Padilhas film om polisen.

För i Tropa de Elite är perspektivet omvänt. Filmens berättarjag Roberto är officer i Tropa de Elite, en halvmilitär polisinsatsstyrka som skickas in mot gängen i favelorna, och har mord och tortyr som arbetsmetoder. Hans röst ledsagar berättelsen om hur han letar efter sin ersättare. Hans fru är gravid och det leder till samvetskval och rädsla för vad som kan hända med familjen om han inte släpper taget om Tropa de Elite, BOPE. Insikten om vad det är att ha och kunna mista ett barn ger honom en obehaglig känsla både av sin egen dödlighet och den smärta han orsakat mödrar och fäder till de som dödats i drogkriget. Som killen BOPE tvingar att skriva på sin egen dödsdom genom att tjalla på langaren offentligt.

Men den egentliga huvudpersonen är en annan. Den som till slut väljs som efterträdare åt Roberto, Matias. Filmens tema är hans väg från klassresenär med hjärtat på rätt ställe, som vill utbilda sig och göra social nytta i favelorna, till fullfjädrad fascist som hänsynslöst mördar och torterar folk för ”det högre goda”: kriget mot narkotikan. Och försvaret av Påven. Som kommer på besök som en konstig seriefigur mitt i en oerhört brutal verklighet som han inte på några villkor får komma i beröring med. Uppenbarligen var Påvens liv kompatibelt med 35-40 sluminnevånares.

Filmen inleds med ett citat från sociologen Stanley Milgram. Han som gjorde det kända lydnadsexperimentet. Tesen som filmen framgångsrikt illustrerar är att individerna inte är autonoma utan istället produkter av de sammanhang de befinner sig i.

Styrkan med det dubbeltydiga namnet Tropa de Elite har ett emblem som tydligt påminner om en gängsymbol. BOPE vill markera för de kriminella att de också är ett gäng. Och mycket riktigt, dödar man någon med Tropa de Elites gängtatueringar sitter livhanken löst.

Filmen är en uppvisning i brutalt våld och urskiljningslöst användande av tortyr när BOPE letar efter sina måltavlor. Ett våld som ofta romantiseras på ett äckligt sätt i diverse amerikanska polisserier. Inte så i Tropa de Elite. Våldet presenteras inte heller i chockerad ton. Det är vardag. Det är något som utförs rutinmässigt och utan vidare eftertanke. Filmen Tropa de Elite hymlar inte med att poliser är poliser, och att detta blir resultatet när polisen får fria tyglar i ett samhälle.

Men kritiken är nästan ännu starkare mot ett annat polisärt fenomen, som på alla nivåer i Brasilien. Korruptionen. Filmen kommenterar korruptionen med svart humor. Vi får se hur den inte bara styr alla polisens mellanhavanden med resten av samhället. Även internt styrs polisarbetet av givande och tagande av mutor. Ja, på polisernas bilverkstad byts nya motorer på ordningsmaktens fordon ut mot gamla. På så sätt gör de enskilda konstaplarna sig en extra hacka på svarta marknaden. När en mer idealistisk polis blir upprörd över motorstölderna och börjar svamla om utredning blir han välförtjänt utskrattad av bilmekanikerna.

Just korruptionen inom poliskåren är en orsak till att en del poliser söker sig till BOPE. Tropa de Elite stryrs inte av korruption, utan av en våldsam och skoningslös idealism. Poliser som vill något med sitt yrke dras dit. Matias är kluven. ”Han vill egentligen bli advokat” kommenterar Roberto föraktfullt. Samtidigt ser Roberto Matias situation med klarsyn, hur han dras mellan två världar, och resultatet när dessa möts måste blir katastrof för alla parter.

Matias ena värld är poliskåren. Den andra världen är sociologistudier på universitetet, och socialt välgörenhetsarbete i favelan. Sociologistudenterna porträtteras som godhjärtade men mer än lovligt naiva. De kommer från välbärgade familjer i fina områden, läser Foucault, röker en fet och upprörs över polisens brutalitet. De får verka i slummen så länge de inte utmanar gängens makt där. En av studenterna säger överslätande om gängledarna att ”de har ändå ett socialt medvetande”. Det låter lika dumt som det är. Gängen är inte idealistiska för fem öre, de är det lokala näringslivet. Den som hotar det får plikta med livet. Och när det uppdagas att Matias är polis, vilket han dolt för sina vänner för att få vara med, börjar en blodig upprensning bland sociologistudenterna. Den fulla vidden av villkoren i slummen går upp för studenten när han dör som en fackla.

De vattentäta skotten mellan klasserna porträtteras både komiskt och smärtsamt i filmen. Det är roligt att notera skillnaden i partystil och musiksmak mellan favelans och studentmiljöns fester.

I den spiral av våld och oförenliga motsättningar mellan de olika världar Matias rör sig i sker hans utveckling från välmenande idealist till mordmaskin i dödspatrullen. Det är kusligt trovärdigt. Dessutom får vi en, kanske i och för sig väl lång, inblick i den träning rekryterna till insatsstyrkan tvingas genomgå. Den går i stort ut på att genom förnedring bryta ner rekryternas individualitet och egna vilja. Också detta våld framställs mycket trovärdigt och vardagligt. Det är omöjligt att inte tänka på School of Americas när man ser både utbildningen och praktiken hos BOPE.

Egentligen ställer filmen inte några moraliska frågor, det inledande citatet till trots. Den visar bara upp en materiell verklighet, och vilken dynamik som driver det Brasilianska samhället. Man blir förvånad att Padilha har kunnat göra denna film, och att han vågat. I den finns inga hjältar, inga vinnare och egentligen inget hopp. Den är släkt med skildringar som Kennet Ahls Grundbulten och Lyftet, och med James Ellroys amerikanska historieskrivning. Jag har alltid varit svag för sådana berättelser. Det är skönt att slippa lagren med socker och förljugenhet. Förhoppningsvis återkommer Padilha med fler svartsynta inifrånskildringar av det brasilianska samhället.

Nä, nu tar vi och avslutar med lite musik. Clash-låten Police and thievs kanske kan passa?

MANAGEMENT BY OTRYGGHET

6 Feb

Somliga säger att 90-talet är tillbaka. Krisen och i dess spår vänsterpolitiska aktioner, kravaller, denna gång också strejker och annan arbetarkamp, samt tyvärr det öppna fascistiska våldet.

Men jag skulle nog vilja påstå att 90-talet aldrig riktigt upphörde. Istället lyckades ägarklassen. En aktiv politik för privatisering och överförande av resurser till de rika, genom att med hot om arbetslöshet bromsa löneökningarna och vidga lönegapen mellan klasserna (samt cementera det mellan könen), genom krigsäventyr och ökad utplundring och genom nya områden för spekulation utan täckning. Ja, genom många åtgärder kunde ägarklassen använda 90-talskrisen som en hävstång för det egna välståndet.

Tillsammans med delar av medelklassen, som också gynnades av den förda klasspolitiken, sökte man etablera känslan av att läget var under kontroll. Konflikterna under 90-talet hade varit ytliga livsstilsövningar. En jättelik urladdning som den sommaren 2001 påvisade… ingenting, i deras ögon.

Men för vanligt folk, arbetare med och utan jobb, upphörde aldrig 90-talet. Dess effekter grävde sig istället allt djupare in i den egna vardagen. Lönerna låg still eller ökade mycket långsamt, men priserna steg. Fler och fler områden avgiftsbelades. Rättigheter och trygghetssystem urholkades allt mer. Repressionen i alla system, från sjukförsäkring, till arbetslöshetsåtgärder och övervakningen i vardagen, antog groteska proportioner.

Betongförorter var varken särskilt inbjudande eller levande miljöer på 70 och 80-talen. Men standarden var god. Själv lärde jag mig att värdesätta ett långt och djupt badkar, och skulle aldrig byta bort det för en sketen duch om än aldrig så central. Men från 90-talet och framåt blev dessa områden allt mer offer för klassiska slumvärdar.  De regelbundna underhållsåtgärder som utfördes på 80-talet var visserligen obligatoriska, men de var också gratis och upprätthöll en viss boendestandard. Men slumvärdstilen blev att istället se nödvändig upprustning som ”tillval” som skulle betalas för. Med många hyresgäster vars ekonomiska utrymme redan på andra sätt minimerats började underhållet utebli, och sen dess har husen förfallit. Renoveringar idag har istället blivit ett politiskt verktyg, sätt in så mycket lyx att du sen kan avhysa de oönskade, de som har låga inkomster.

Och de mekanismer ägarklassen införde i stor skala på 90-talet, för att stävja löneutveckling och organisering, är lika väloljade idag. Flexibilitet, osäkerhet, korttidskontrakt, utbytbarhet.

Ovanpå ett samhälle med öppen fattigdom och maktlöshet, har under 00-talet ett jetset brett ut sig. Som inte bara som vanligt hållit sig till lyxlivet i sina egna reservat, utan ogenerat hånat de som kämpar mot slavlöner. Papperslösa med slavkontrakt har man kunnat kalla utpressande maffia med för mycket makt, och kunnat få medhåll från likasinnade med noll kunskap om det samhälle de lever på.

Vad har egentligen ändrats? Kanske att vid randen av 10-talet är folk ännu mer utblottade än vid randen av 90-talet, husen mer förfallna, samhället mer polariserat, det sociala kontraktet brutet, arbetsvillkoren ännu jävligare. Fasciströrelsen går in i krisen betydligt mer välorganiserade än när det small sist. För vänstern är det likadant, inte minst för den radikala arbetsplatsbaserade fackliga organiseringen. 00-talet har bjudit på en rad sociala arbetsmarknadsstrider under tuffast tänkbara förhållanden, och den erfarenheten fruktar jag snarast var en generalrepetition inför 10-talet och kanske också 20-talet?

Krisen har ju som bekant ändå lett till en del eftertänksamhet, med tanke på det offentliga debattklimatet innan krisen inte alltid så genomgripande. Krönikören Frida Boisen förvånade mig till exempel tidigare i vår med en rimligt intelligent iakttagelse om något som faktiskt har betydelse. Hon konstaterade att en obehaglig sak med lågkonjunkturen är dess effekter på arbetsplatserna, hon fruktade att vi inte längre skulle våga ha  åsikter avvikande från ledningen eller ställa krav. Visst, hur många vågade det innan lågkonjunkturen? Men ändå, massarbetslöshet och varsel förvärrar självklart läget.

Jag är människovän och blev därför självklart glad över att Frida formulerat något bra, vad är fortsättningen, undrade jag förväntansfullt. Ska hon plädera för facklig organisering, sammanhållning mellan arbetskamrater, försvarandet av LAS, kräva att vi delar rättvist på de arbeten som finns, föreslå likalön för att få bort konkurrensen mellan de som borde vara enade?

Nej. Vi måste tänka bort den hemska lågkonjunkturen, föreslog hon förvirrat. Hur skulle detta gå till då? Genom att vägra bära svarta kläder! Ett närmare recept för magin gavs faktiskt: orange, grönt, rosa, eventuellt blandade färger om de bara är starka. Se där vad som händer när medelklassen kommer till insikt om läget. Nu ser jag framför mig ett stort gäng rädda kontorsnissar sitta med varselhotet över sig och tiga på arbetsmötena på fina byrån i knallorange och rosa.

Men skämt å sido. Otryggheten är ett av de största problemen på arbetsplatserna. Den är ett verksamt vapen för arbetsköparna. Genom att bygga upp osäkerhet systematiskt på alla nivåer i verksamheten kan de åstadkomma så mycket. Hålla nere lönekraven, splittra arbetarna så att de inte går samman i förhandlingar och arbetsplatskamp, sätta press på de enskilda att prestera tills de går sönder.

Ja, alla som är det minsta insatta i politik vet denna sanning: först den som har något att hota med vinner framgång. Och det ska inte vara tomma hot, utan det ska finnas något att sätta bakom. Arbetarna kan hota med sin enighet och med att gemensamt undanhålla sin arbetskraft. Arbetsköparna kan hota med varsel, massarbetslöshet och utslagning. Detta är fakta om hur världen fungerar, sen kan pacifister svamla vad de vill.

Jag är knappast den ende som under 90- och 00-talen, på ett flertal olika arbetsplatser, har sett otryggheten iscensättas aktivt och medvetet från arbetsköpare. Övervakning, informatörer, eller när de inte lyckas rekrytera dessa bland personalen ryktet om att några kan vara informatörer, individuell lönesättning direkt kopplad till rövslickeri, att kalla till samtal där man försöker få de anställda att skvallra på varandra, att skälla ut vissa anställda inför hela arbetsgruppen. Detta är några metoder jag upplevt själv, ibland i kombination med varandra, men kreativiteten lär inte sakna gränser.

Ett fall av ovanligt fult management by otrygghet har kommit upp till ytan via busschafförernas kamp för inflytande över sina arbetstider. Detta  är chaufförer vid Råstagaraget, som tillhör Busslink, ett förtag som kör buss för Stockholms kollektivtrafik.

Busslink har övervakat de anställda i smyg genom dolda övervakningskameror. Det man letat efter var fackligt aktiva och flygbladsutdelare. Men för att dölja sin smutsiga klappjakt på fackligt aktiva och anställda med åsikter så spred man rykten i pressen att anställda skulle ha saboterat bussarna. Nu har Busslink dock tvingats erkänna att man inte kan presentera någon som helst konkret grund för sin anklagelse. Sett utifrån verkar det som ett rätt uppenbart försök att vända allmänheten emot busschafförerna och samtidigt sprida misstro, skitsnack och skräck (för att alla riskerar att anklagas för de påstådda sabotaegen) i arbetsgruppen. Härska genom att söndra.

Som om inte hemlig övervakning vore nog, så har Busslink dessutom infört en privat polisiär verksamhet: man förhör de anställda. Jag citerar från Stockholms LS medlemsblad: ”Busslink i Stockholm har genomfört systematiska förhör med ett antal anställda på arbetsplatsen. Flera anställda har blivit hotade med uppsägning om de inte bedriver angiveriverksamhet mot arbetskamrater. Vidare har arbetsledningen visiterat anställdas kläder, tvingat dem att öppna skåp och väskor, till och med låst in folk under förhören. Förhören har inletts i vänlig ton med erbjudande om fika och frågor om familjen och hur det går med försörjning för att sedan övergå i korsförhör där arbetsledningen även försökt misstänkliggöra arbetskamrater genom att påstå att förhörspersonen blivit angiven av andra namngivna arbetskamrater. Anställda har erbjudits bättre tjänster och andra fördelar mot att de anger sina arbetskamrater. Många anställda på Råstagaraget mår idag dåligt och är rädda att framföra kritik eftersom Busslink avskedat två personer som kritiserat företaget.”

Ja, vad ska man säga? Inte direkt konstigt om chaufförerna känner sig rädda! Detta sätt som arbetsledningar har att behålla makten genom att förpesta den psykosociala arbetsmiljön skapar stress och lidande, eftersom man befinner sig i otrygghet större delen av sin vakna tid. Man blir paranoid och vet inte om man kan lita på den som borde vara ens kamrat.

Chaufförerna som tar konflikten förtjänar allt vårt stöd. Inte minst därför att de inte är ensamma om den här sortens problem, även om situationen på garaget är utstuderat jävlig. Mycket mer ljus borde tränga in i styrelserummen, så att alla får syn på dem som sitter där och spelar ut människor mot varandra på det mest cyniska sätt. Kanske fler borde göra som RF, och övervaka övervakarna?

Och mitt i lågkonjunkturen finns hopp, folk som vågar ta strid trots allt. För varsel eller ej, det finns gränser för förnedringen. Vem vill se sin lön sänkt med 20 -30 procent samtidigt som mängden arbete och arbetsintensiteten ökar? Gör sopåkarna ett sämre jobb än för 10 år sedan? Knappast! Är det inte deras arbete som gör att en person som Liselotte Lööf har mat på bordet? Jo, uteslutande! Har vi Stockholmare mindre behov av sopåkarnas arbete nu än för 10 år sedan? Knappast. Så varför tror vi att de som utför detta arbete ska acceptera att göra det för mindre? Är de robotar? Saker som kan användas?

Idag gick sopåkarna sålunda ut i vild strejk. Jag håller på åkarna som genom sin strejk demonstrerar att vi behöver dem och därför har anledning att betala för deras arbete också.

Och under strejken, skäll inte på arbetarna som riskerar mycket genom att bryta arbetsfreden. Skäll på Liselott Lööf som har lönedumpning som födkrok. Och på de politiker som anser det rätt att göra dessa upphandlingar, som liknar sockenbarnsauktionerna i början av 1900-talet, där den som betalar minst för arbete vinner. De konsekvenser i form av fattigdom, stress, bristande säkerhet som leder till olyckor, psykosocialt outhärdliga arbetsplatser, och därmed en ökande ohälsa i arbetarklassen som är direkt orsakade av denna politik. De konsekvenserna är orsakade av enskilda människors girighet och snålhet. Dessa människor är de vi bör ifrågasätta när ingen längre är villig att hämta våra sopor, sköta våra gamla, köra oss till jobbet, producera de varor vi behöver, eller på annat sätt se till att det finns ett samhälle.

BOXNING, KULTUR OCH NATUR

6 Feb

Just nu pågår en utställning på Världskulturmuseet om indiska boxartjejer. Jag har inte sett den, så jag har ingen aning om ifall den är bra. Men det är ett intressant ämne, väl värt att ta upp för ett Världskulturmuseet som har förstått att kultur inte är något statiskt, utan att vi skapar den med vår aktiva rörelse varje dag.

Den som har någon inblick i kampsportsvärlden i Sverige, vet att av någon anledning är damboxning kontroversiellt också hos oss. Konservativa gamla gubbar tillåts sitta och bromsa, till exempel motsätta sig kvinnoturneringar, med motiveringar som ”kvinnor ska inte slåss”. Plötsligt har det som man dittills varit så noga med att påpeka är en sport, blivit ”slagsmål”. Dessa gubbar ser sin egen ”manlighet” inte som en naturlig sak, utan i proportion till andras ”kvinnlighet”.

På den indiska landsbygden tar en flicka som börjar boxas ett betydligt större steg bort från de traditionella förväntningarna, och omgivningen står oförstående. Tills framgångarna börjar komma, slag i slag. Och dessa indiska damboxare, som kommer från fattiga förhållanden, har verkligen blivit framgångsrika. Boxningen har på ett oväntat sätt vunnit social respekt åt dem, tillsammans med växande självförtroende.

Dessutom är det bra att Världskulturmuseet inser att sport är lika mycket kultur som andra mänskliga uttrycksformer. Visst kan man vara gubben på tvären och tycka att det är typiskt att det är just boxningen som får en utställning. Kulturmänniskor är ju svaga för just denna sport, och så fotboll kanske. Visst hade det varit mer oväntat med en utställning om stcc eller hästhoppning. Rent privat är jag just en sån klyschig kulturtyp, jag tycker fotboll och kampsporter är överlägset roligast att titta på.  Och för att försvara museet så är det nog just den socialt förändrande kraften hos den indiska damboxningen som intresserat dem.

Hursomhelst, det var egentligen inte utställningen jag tänkte göra reklam för. Utan att det blir landskamp mellan Sverige och Indien i damboxning den 31a mars! På museet. Så är ni i Göteborgstrakten då så passa på att se landkampen. Både de svenska boxningstjejerna och de indiska är i världsklass. Och det är nog en alldeles speciell känsla med en boxningslandskamp på ett museum, det blir två sorters publik som sällan möts annars.

Om ni sen vill ägna er åt en garanterat intellektuell aktivitet, så kan jag rekommendera Åbo Akademis Finlandssvenska kulturseminarie, 19 – 20 mars, i anslutning till Mariehamns litteraturdagar, 20 – 22a mars. Det hela äger rum i Mariehamn på Åland, så det kan bli ett trevligt tillfälle att se ön.

Seminariet har olika teman varje år, och en blandning av författare och akademiker pratar kring temat utifrån sin verksamhet. Förra året, när temat var Världsbilder, deltog jag som en av författarna. En annan var en poeten Peter Mickwitz.

Den tredje var författaren Henrik Jansson, som skrivit en bok om sin ungdomstid som kommunist under sjuttiotalet. Och framförallt om hur skuldbelagt det engagemanget var, och hur huvudpersonen hela tiden förhållit sig till det, först genom förnekelse och sen genom att hitta tillbaka till de positiva sidorna i det i en ny tid. För den som är intresserad heter boken Protokollsutdrag från subversiva möten, och är bara en i Janssons omfattande författarskap.

Jag hade inte bara glädje av att medverka vid seminariet för att mitt föredrag skaffade mig ett par intervjuer i finlandssvenska tidningar, eller för att jag träffade finlandssvenska författare och intellektuella. Framförallt var seminariet i sig roligt och diskussionen väldigt intressant.

Årets tema är ett helt annat, nämligen Naturen i Kulturen. Så om du är intresserad av miljöfrågorna, eller hur naturen skildras i nutida kultur, då kan jag verkligen rekommendera en resa till Mariehamn!

Själv kommer jag mig nog inte för att gå på så mycket under våren. Man isolerar sig så när man pluggar. Men Textmässan i Stockholm den 25e april kommer jag nog att ta mig i kragen och gå på. Det är en bokmässa för Sveriges mindre, men mer intressanta, förlag. Jag är inte den som på något sätt tar ställning för mindre företag mot större, företag är företag och de mindre är oftast de värsta. Men när det gäller förlagsbranchen får man nog ändå konstatera att det är småförlagen som gör att den samtida svenska litteraturen inte är stendöd. Det är ockå ofta de som kommer med översättningar och nyöversättningar av rolig litteratur från andra länder.

UTFLYKT I KANON, DEL 1

2 Feb

Vädren avlöser varandra. Ibland är det halt, ibland torkar det upp. Ibland ligger snö, ibland är marken åter bar. Jag sitter i föreläsningssalarna och glömmer snön. Jag går aldrig ut. Jag sitter uppkrupen i läsfotöljen med en kopp lagom starkt te på morgonen liksom när kvällsmörkret kommit krypande.

Ute i världen pågår saker. Upproren som utlösts av lågkonjunkturens härjningar rasar vidare från Athen och Rosengård till platser mera oväntade för borgerligheten. Lettland och Littauen, förväntat pålitligt orangea länder och NATO-vänner, har fått se de egna folken ute på barrikaderna. Därefter kom Island. Inte oväntat i och för sig, efter den totala kollapps de isländska bankerna och deras galna inköpsrunda på kontinenterna störtat nationen i.

Jag bodde och jobbade ett år på Island vid milleniumskiftet (jordbrukshjälp på en kycklingfarm, diskare och slutligen brevbärare med distrikt 101 Reykjavik), så landet intresserar mig lite extra. När jag var där verkade varenda familj vara ägd av Visa. Landet upplevde en ekonomisk boom efter att ha varit mycket fattigt.

Jag har flera isländska vänner som kom till Sverige på 70-talet. Familjerna utvandrade hit på vinst och förlust på grund av att de var utblottade, på Island såg de ingen personlig framtid. Vid milleniumskiftet ägnade sig alla åt att kollektivt förtränga den tiden. Konsumtion var medlet. Stadsjeepar, amerikanska filmer med europeisk urpremiär i Reykjavik, det senaste modet: Laugarvegur 101 var en jättelik catwalk, nya amerikanska produkter hade sin testmarknad inför eventuell europalansering på Island.

På ytan var ständig fest och lycka, arbetslösheten var extremt låg, 2,3 procent om jag inte missminner mig. Men många fortsatte att ha det knapert i det tysta. Trots höga priser var lönenivåerna låga. Detta verkade islänningarna inte lösa genom lönekamp i särskilt hög grad, istället hade man minst ett extra jobb vid sidan av åttatimmarsveckan, inte sällan två. Att skolbarn arbetade sig igenom alla sina lov var mer regel än undantag, även de som gick på låg- och mellanstadierna.

Den enda islänning jag vid denna tid hörde prata offentligt om att det fanns armod under ytan på det isländska samhället var faktiskt en författare, Vigdis Grimsdottir. Hennes röst avvek från bruset av andra isländska författare som enbart pratade om sagor, myter, religion och den egna kulturtraditionen.

Nu sitter jag här tillbakalutad i lägenheten och gräver ner mig i just sådana saker, den litterära kanon, gamla versmått och liknande arkaisk kunskap. De sociala striderna når mig som ett dämpat eko, tidningar läser jag nästan inte alls längre, jag har inte tid: måste plöja Homeros.

Jag pratade med en väninna häromdagen, som också hon började studera som vuxen, med många år i arbetslivet bakom sig. Vi enades om att det är en fantastisk känsla att komma direkt från arbetslivet in i studier. För man förmår verkligen uppskatta utbildningen. Att man får gå på lektioner och föreläsningar varje dag, och höra intressanta saker utredas.

Jag brukar ju skriva lite om böcker jag läst här på bloggen. Nu har jag  litteratur som kursböcker. Och eftersom en studerande bara hinner läsa kursböcker är det tur. Men därför kommer, på gott eller ont välj själva, mina bokrapporter här under våren att vara de så kallade ”världslitteraturens klassiker”. Och att mina recensioner av böckerna kommer att vara starkt influerade av vad jag läst i teoriböcker och hört på lektionerna är rätt oundvikligt.

Vi börjar utflykten i en riktigt kulturkonservativ hemmahamn, Antiken.

Gilgamesheposet

”Aruru tvättade sina händer,
nöp en bit lera, kastade den på stäppen.
Hon skapade ursprungsmänniskan, den modiga Enkidu,
född av Tystnaden, Ninuartas åskvigg.
Hela hans kropp var hårig,
han hade flätor som en kvinna.
Han var okunnig om människorna och världen.
Han var klädd i djurens klädedräkt,
med gasellerna åt han växter.
Med stäppens djur släckte han sin törst vid ån,
med de vilda djuren stillade han sin törst.
/…/
Shamhat såg ursprungsmänniskan,
mannen från vildmarkens djup.
`Där är han, Shamhat,
visa dina bröst, sära dina ben, hets upp honom!
Var inte rädd, låt honom ligga med dig,
låt ursprungsmänniskan njuta av din kärlekskonst!
Stäppens djur som har växt upp kommer att lämna honom när han har älskat med dig!´
Shamhat tog av sig underkläderna,
visade sitt kön och Enkidu låg med henne.
Shamhat lät ursprungsmänniskan njuta av hennes kärlekskonst
och Enkidu fick lust att älska på stäppen.
Sex dagar och sju nätter älskade Enkidu med Shamhat.
När Enkidu var nöjd,
vände han sig till hjorden.
Gasellerna såg Enkidu och flydde.
Enkidu var försvagad, orkade inte springa som förr,
men nu hade han mognat och blivit klokare.”

Gilgamesheposet är den äldsta text vi har som till största delen finns bevarad. Den är runt fyratusen år gammal och skrevs ned på stentavlor i Mesopotamien.

Huvudpersonen Gilgamesh är en mytisk hjältegestallt. En konung som i sin ungdom uträttar en mängd fantastiska bragder, men också far fram hänsynslöst. Han tyranniserar de unga männen, och mot de unga kvinnorna är han etter värre. De får finna sig i att han ska ha sex med dem på bröllopsnatten, före den tillkommande maken. Folket ber förtvivlat gudarna om en balanserande kraft.

Och den kommer, i form av att människan skapas, så som beskrivs i citatet. Ursprungsmänniskan har både manliga drag (kroppsbehåringen) och kvinnliga drag (flätorna). Som i så många skapelsemyter är hanhon ren och oskyldig. Eftersom han inte upptäckt sin sanna mänsklighet, som är kunskapssökande, sexualitet och den vuxna människans erfarenhet, lever han som ett djur. Sexualiteten kommer in och gör honom till svag men också till människa.

Detta känns igen från syndafallet i Bibeln. Islam kan jag betydligt sämre, men jag läste en islamisk informationsbroschyr en gång som hette ”Islams fem pelare”. Den förklarade att en människa som lever rätt och syndfritt kan vara muslim utan trosbekännelsen, då är hon `i islam´och naturligt muslim, precis som alla djur är muslimer. De kan ju inte avvika från den av Gud givna naturens ordning.

När Enkidu på så sätt blivit sant mänsklig inträder han i civilisationen. Gilgamesh får nu en jämlike, en kamrat. Enkidu angriper honom när han försöker gå i säng med en annans brud, och de slåss utanför bröllopet. När Gilgamesh märker att de är jämnstarka lugnar han ner sig och här börjar en stark vänskap. De båda unga livsglada kämparna ger sig ut på äventyr tillsammans. Bland annat kämpar de ner monstret Humbaba, som alla tror är omöjligt att besegra.

Så småningom friar självaste kärleksgudinnan, Ishtar, till Gilgamesh. Det är ganska intressant, för Ishtar är en moderniserad variant av gudinnan Inanna. Inanna är huvudperson i ett ännu tidigare epos, som det dock bara finns ytterst få fragment kvar av. Hon är där en gudinna i en matriarkal värld där sexualiteten är oproblematisk och enkel.

När Gilgamesheposet skrivs ner har en svängning mot ett betydligt mer patriarkalt samhälle påbörjats, och kärleken till kvinnan blivit farlig. Den kan visserligen medföra mognad, men är försvagande. Och när Inanna nu är Ishtar framställs hon som ond. Hon har haft en massa älskare men lekt med dem alla, och lämnat dem försvagade efter sig.

Nu avspisar Gilgamesh bryskt hennes frieri med att påminna henne om detta. Ishtar blir rasande och hämtar himmelstjuren ner på jorden för att den ska hjälpa henne att angripa Gilgamesh. Tjuren blir dock i första hand en fara för människorna runt omkring sig. Den frustar så att marken spricker och folk faller ned i sprickorna, den sparkar omkring sig med sina jättehovar. Men här kommer så klart de båda käcka krigarna, Gilgamesh och Enkidu, folket till undsättning. De sticker ned tjuren och tillrättavisar Ishtar. Ishtar gråter bittert över att hennes plan slått slint tillsammans med stadens prostituerade. Gilgamesh och Enkidu firar glatt och högmodigt sin seger ihop med stadens män.

Men sedan vänder historien. Det är dags för Gilgamesh att lära sig något av livets mörka sidor. I en dröm får Enkidu veta att gudarna beslutat straffa en av de båda kamraterna för tilltaget att döda Humbaba och Himmelstjuren. De tänker döda en av dem, och efter en stunds dividerande gudarna emellan faller valet på Enkidu.

Enkidu blir nu dödligt sjuk. Han vill verkligen inte dö mitt i livet, särskilt inte om han inte får dö i strid, utan som nu tvingas tyna bort i sjuksängen. Han beklagar sig bittert, börjar ömsom förbanna, ömsom hylla de människor som stått honom nära under levnaden. Men gudarnas dom är obeveklig, och Enkidu dör.

Detta lär Gilgamesh något om dödens fruktansvärda faktum. Att man kan förlora dem man älskar mest. Och att samma öde obevekligt väntar en själv.  Han är förtvivlad av sorg. Han skriker ut sorgen, låter resa en staty åt Enkidu, och ställer till en överdådig begravning. Men inget av detta kan ändra dödens obeveklighet.

Detta får Gilgamesh att bege sig ut på sitt sista stora äventyr. Utan rast och nästan utan mat och sömn vandrar han rastlöst vidare fram mot den odödlige Utnapishtim. När han tagit sig över dödens hav når han honom slutligen. Han beskriver sin sorg, sin rädsla för döden och sin önskan att få bli odödlig.

Han lockar ur Utnapishtim hans odödlighets hemlighet. Utnapishtim berättar en historia som på mer än ett sätt liknar historien om Noa i Gamla Testamentet. Gudarna har beslutat att dränka hela mänskligheten i en stor flodvåg, men beslutet är inte enhälligt. Vishetens gud Ea tycker att det är måttlöst, och varnar Utnapishtim. Han beslutar att överleva genom att bygga en båt, och tar också med sig fröer och annat behövligt upp på den.  Han bestryker också båten med jordbeck, något som även Noa senare gör i Bibeln, trots att jordbeck inte förekommer i den israelitiska kulturen. Och precis som senare Noa sänder Upnapishtim upp fåglar efter att floden lagt sig för att kolla om landet blivit beboeligt: först en duva, sen en svala och slutligen en korp. Efter detta beslutar gudarna att ge Utnapishtim odödlighetens gåva.

Utnapishtim försöker övertala Gilgamesh om att han måste acceptera sin dödlighet, att irra runt och söka efter odödlighet förkortar ju bara livet och gör det smärtsammare. Men till sist förbarmar han sig ändå över Gilgamesh och han får en chans att nå odödlighet genom att hämta en magisk växt på botten av den kosmiska oceanen. Men växten snappas bort av, naturligtvis, en orm, och människorna mister sin chans att överleva döden.

Alltså kan man kanske säga att Gilgamesh är världens första utvecklingsroman. Gilagamesh går från ungdomens osårbarhet och styrka vidare genom livet. Han får uppleva den kamratskap som ligger i att vara någons jämlike och kämpa sida vid sida. Men han får också uppleva den oersättliga vännens död. Därmed inser han sin egen dödlighet och tvingas precis som vi andra dödliga acceptera den vare sig han vill eller inte.

Dramat är inte lättläst, eftersom det är skrivet med många upprepningar, och flera verser saknas ur ursprungsdikten. Men för den som orkar är det en sympatisk historia, lätt att identifiera sig med för alla oss dödliga.

Genesis

”Gud sade `Vi ska göra människor som är vår avbild, lika oss. De ska härska över havets fiskar, himlens fåglar,  boskapen, alla vilda djur och alla kräldjur som finns på jorden.´ Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem.” /… / ”Mannen gav namn åt all boskap, alla himlens fåglar och alla vilda djur. Men han fann inte någon som kunde vara honom till hjälp. Då försänkte Herren Gud mannen i dvala, och när han sov tog Gud ett av hans revben och fyllde igen hålet med kött. Av revbenet som han tagit från mannen byggde Herren Gud en kvinna och förde fram henne till mannen.”

Ordet Bibel kommer ursprungligen från ordet Biblos. Det var namnet på en syrisk hamn där det skeppades mycket papyrus. Därför fördes betydelsen över på papyrus och dess användningsområde, bokrullar.  Bibel kom som bekant att betyda Böckerna, alltså den viktigaste boken.

Jag har en gång läst hela Bibeln, men i kursen läste vi Genesis, det vill säga skapelseberättelsen och de allra första berättelserna i första Mosebok. Och Höga Visan. Så det blir dem jag berättar om här. Det är trots allt en enormt omfångsrik bok, så det är lättare att läsa den en bok i taget.

Skapelseberättelsen börjar just så motsägelsefullt som jag visar med citaten ovan. Skapelsen berättas två gånger efter varandra, på olika sätt. Först skapas världen genom guds ord, och människan skapas till de båda könen samtidigt. Sen skapas världen genom att gud använder sina händer, mannen är ensam och kvinnan skapas till hans hjälpreda ur ett revben.

Varför är det så? Jo, Bibeln har givetvis inte kommit till vid ett tillfälle eller av en enda författare. Man räknar idag med fyra författare till Moseböckerna, som har skrivit ner sina berättelser vid helt olika tidpunkter. Jahvisten, Elohisten, Deuteronomisten och slutligen Prästkodex. Senare har en slutredigering skett, där man satt samman de olika författarnas texter till ett helt.

Att Bibeln börjar med Genesis, skapelseberättelsen, är alltså en medveten tanke från en redaktör. Bibeln är ju en propagandistisk skrift med ett tydligt ärende. Gud, Javhe, ska framhävas som den ende guden. Sättet att framhäva hans makt i Gamla Testamentet är att peka på under och mirakler.

Och vilket större underverk skulle en gud kunna ställa till med än att skapa hela världen? Därför startar allting med guds skapelseakt. Idag har detta blivit en sådan dogm, att många religiösa säger i nästan hysterisk ton ”men någon MÅSTE ju ha skapat världen”. Nej, va då måste? Jag fattar inte alls varför ”någon” eller ”något” måste ha funnits före världen.

I Gamla Testamentet är hur som helst skapelsen central. Historien som sådan är till för att gud ska framhävas.  Undren är till för att visa att gud ska man lita på, inte frukta. Guds natur är ändå lite oklar och skiftande genom Moseböckerna, ett resultat av att flera författare skrivit, under helt olika historiska förhållanden.

Efter skapelsen sker så småningom syndafallet. Känt av de flesta. Ormen frestar kvinnan som sedan frestar mannen att äta av den förbjudna frukten. Den frukten är kunskapens frukt, från trädet som ger kunskap om gott och ont. När människorna äter av det blir de sant mänskliga, vuxna. De upptäcker också sin sexualitet, att de är nakna.

Uppenbarligen blir gud mycket hotad av att människorna blivit medvetna om sin sanna natur och därmed anträtt vägen mot att själva bli som gudar. ”Herren Gud sade: `Människan har blivit som en av oss, med kunskap om gott och ont. Nu får hon inte plocka och äta också av livets träd, så att hon lever för alltid.´” För att skapa ett fortsatt ”behov” av gud som herre straffar gud människorna genom att kasta ut dem ur paradiset, införa döden, det hårda kroppsarbetet och födslosmärtorna.

Därefter får vi oss historien om Kain och Abel till livs, det första brodermordet. Det är den första i en lång rad berättelser om av gud utvalda favoriter, som möts av vrede och avund från dem som inte valts ut. Att vara guds utvalda innebär i allmänhet en mängd prövningar och svårigheter, som när Abraham sänds ut att offra sin ene son Isaak, den ende han fått med sin hustru på ålderdomen. En oerhört brutal episod i mina öron.

För oss moderna människor är det Gamla Testamentets gud ofta obegripligt grym, härsklysten, nyckfull och tyrannisk. Det beror på att stora delar av testamentet är skrivet i en tid när gud ännu inte blivit dualistisk. Han var inte god. Inte heller var han ond. Han bara var, en maktfaktor man måste räkna med och böja sig för.

Det var först efter att det judiska folket upplevt kollektiva lidanden, som slaveriet i Egypten och diverse interna stridigheter, som behovet uppkom att göra gud till en faktor som enade genom moraliskhet och strävan att bringa ordning i sin flock. Och först via det senare hellenistiska inflytandet blev han God, så som vi moderna människor är indoktrinerade att se på gott och ont som absoluta.

I verserna 6 till 11 skildras hur människorna på olika sätt retar gud och överträder hans bud och hur han svarar på det med full kraft. I vers 6 heter det mystiskt: ”På den tiden -och även senare- när gudaväsendena låg med människornas döttrar och fick barn med dem, fanns det jättar på jorden. Detta var urtidens hjältar, och deras rykte var stort.” När jag frågade min lärare om detta så sa han att innehållet i versen är omdiskuterat, men de flesta lutar åt att gudaväsenden ska utläsas änglar. Versen handlar om att människodöttrarna överträder av gud givna gränser och beblandar sig med de gudomliga.

Sedan kommer historien om Noa och syndafloden som vi väl känner igen från Gilgamesheposet.  I vers 11 bygger människorna Babels torn, och det tyckte jag verkade jävligt trevligt. En sann anda av fred och gemenskap. Men den gammaltestamentlige guden kände sig givetvis hotad igen. ”Herren sade: `De är ett enda folk och har alla samma språk. Detta är bara början. Nu är ingenting omöjligt för dem, vad de än förutsätter sig. Låt oss stiga ner och skapa förvirring i deras språk, så att inte den ene förstår vad den andre säger.´ Och Herren skingrade dem från denna plats ut över hela jorden, och de slutade bygga på staden. Därför kallas den Babel, ty där skapade Herren språkförbistringen på jorden, och därifrån skingrade han människorna ut över hela jorden.”

Höga visan

”Vad du är skön och ljuvlig,
min älskade, min vällust.
Din växt liknar palmens,
dina bröst är som klasar.
Jag tänker: Jag vill upp i den palmen,
gripa tag i dess krona.
Dina bröst ska vara som druvklasar,
din andedräkt som doften av äpplen,
din mun som det finaste vin,
som flödar över i min
och fuktar läppar och tänder”

Höga visan är en mycket annorlunda biblisk bok, placerad precis efter den mörka och pessimistiska Predikaren med sitt ”inget är nytt under solen”.

De flesta forskare är idag ense om att Höga Visan består av en mängd olika judiska bröllopssånger som satts ihop till en enda text. Sångerna kan vara högstämda, passionerade, komiska, uppsluppna. Men tonen är sensuell och kroppslig. Hela kroppen nämns i detalj, till och med det kvinnliga könsorganet beskrivs i bilder. Däremot saknas gud helt.

Boken kom att bli en del av gamla testamentet genom att den tillskrevs kung Salomo, men de kristna har ofta haft svårt att förhålla sig till den. Till exempel har man diskuterat åldersgränser för att få läsa den och hotat med att man kan få svarta fingrar om man oförsiktigt läser den erotiska Höga Visan.

Det är också lite spännande att i Höga Visan, och bara där, talas i den annars strikt patriarkala Bibeln i matriarkala termer. Om ”hennes moders hus” till exempel. Detta sägs bero på att judarna vid denna tid inte utvecklade någon egen lyrik. Erotisk lyrik tilläts bara vid ett tillfälle, och det var på bröllopsfester. Då lånade man sättet att skriva från grannfolk. Och dessa omgivande folk var betydligt mer matriarkala, och tillbad ofta gudinnor.

Homeros, Illiaden och Odyssén

Tröskeln till Bibeln var liten för mig, jag har läst boken förut och dess mytologi är välbekant. Men det tog emot att sätta igång att läsa Illiaden och Odyssén, berättade helt på vers som de är. Men faktiskt, om man ger dem en chans glömmer man snart att de är på vers och börjar leva sig in i historierna de berättar istället. Särskilt Odyssén är en rolig, sagoaktig, äventyrsberättelse.

”`Älskade hustru. Var inte så djupt i ditt hjärta bedrövad!
Ingen ju ändå mot ödets beslut skall mig störta till Hades,
skickelsen åter har ingen, jag tror, bland människor undgått,
vare sig hög eller låg, som en gång föddes till världen.
Men gå nu tillbaka hem och ägna dig åt dina sysslor,
vävens och sländans bestyr, och befall tjänarinnornas skara
göra sin gärning med flit! För striden har männen att sörja,
främst bland alla dock jag av de män, som i Ilion föddes.”
Sade och upp från marken igen tog strålande Hektor
tagelsvajande hjälmen, och hem gick hans älskade maka,
vände sig ofta dock om och utgöt ymniga tårar.”

Stilen i llliaden är högstämd. Karaktärerna kommer enbart ur de allra högsta samhällsskikten. Bakgrunden är ett fiktivt Trojanskt krig, men rekvisitan kommer från alla möjliga tidsperioder, vilket understryker det sagoaktiga.

Historien handlar om vrede, när huvudpersonerna kränker varandras ära. Vid antiken var ära något ytterst viktigt. Så som vi idag strävar efter att tjäna pengar, strävade den tidens härskarklass och krigare efter att få ära, hedersbetygelser och gåvor till tecken på rang och ära. När denna heder kränktes blev det, som i Illiaden, krig.

Hjältarna i Illiaden porträtteras ganska ensidigt och vi förväntas se upp till dem. Achilles är den grekiske hjälten. Mot honom sätts den trojanske Hektor. Men författaren skriver inte alls på något nationalistiskt vis, Hektor porträteras också han som en ärbar man och stor krigare.

Han kan till och med verka mer tilltalande för en nutida publik. För han verkar mindre fixerad vid sin ära, istället porträtteras han som en familjefar som strider för att hustrun och barnet inte ska förlora sin frihet.

Om Gilgamesheposet handlade om hjältens dödlighet och skräck för denna är Homeros berättelser motsatsen. Krigarna i det Trojanska kriget fruktar sällan döden, de är fatalister eftersom de anser att det ändå är gudarna som i slutänden bestämmer hur det ska gå.

”Då log jag i hjärtat,
att med mitt namn och min dråpliga list jag lyckats dem narra.
Men cyklopen, som stönade djupt och pinades gruvligt,
trevade för sig med handen och lyfte hällen från dörren.
Därpå satte han sig själv i dörren med utbredda armar,
färdig att fånga envar, som med boskapen ville ut sig smyga,
ty så tokig hoppades han att jag skulle vara.
Själv jag begrundade nu vad rådligast vore att göra.
för att, om möjligt, frälsa mig själv och de mina från döden.
Allsköns listiga planer och svek jag välvde i sinnet,
då det ju gällde vårt liv och förgörelsen var oss så nära.”

Odysseus heter huvudpersonen i Odyssén. Han är en betydligt mera personlig hjälte än huvudpersonerna i Illiaden. Till en viss del beror säkert närheten på att Odyssén är skriven i jagform. Men Odysseus själv är mer individualistisk och långt ifrån lika fläckfri. Han är släkt med tjuvar och mera sjöman än krigare.

Han löser problem snarare med list och förslagenhet än genom att springa rakt fram mot fienden. Ibland kunde jag inte låta bli att uppfatta honom som rent feg och barnslig.

Som när han stuckit ut ögat på Cyklopen. Sedan väntar han tills han kommit så långt ut på havet att han inte tror att Cyklopen kan slå tillbaka, och då börjar han skrika okvädningsord och håna Cyklopen för dess förlust. Cyklopen svarar med att kasta ut en bergstopp i havet, så att skeppet glider tillbaka in mot land. Trots besättningens vilda, och kan man tycka rimliga, protester hånar han sedan Cyklopen en gång till och utsätter för andra gången skeppet för effekterna av en utslungad bergstopp.

Men Odysseus svagheter och fel gör honom också mänskligare, och lättare att tycka om. Historien handlar om hans försök att komma hem till det väntande fridfulla hemmet med maka och son. I trots av faror och motgångar när gudarna spelar sitt spel, som tar död på besättningen en efter en, kommer han också hem till slut.

Men oftast uppehålls han, inte minst av kvinnor som håller honom kvar på olika sätt genom den ljuva glömska som närheten till dem erbjuder. Han möter också diverse fantastiska monster.

Till skillnad från Illiaden finns det också en del vanligt folk i Odyssén. Som pigor och lantbrukare. Och dessa är aktivt med i historien och får säga repliker, helt otänkbart i Illiadens slutna krigarvärld.

Vergilius, Eneiden

”Ur omätliga djup en grumlig virvlande bölja
sjuder av svall och värker sin hopade dy till Cocyten.
Över dess hiskeliga vatten betrodd är färjan åt Karon.
Fasa väcker hans blick. Vitlurvigt skägget från hakan
sprider sig över hans bröst. Hans öga gnistrar av lågor.
Knuten på skuldran han bär en mantel, sliten och oskär.
Rodret med senfull arm själv för han och seglen betjänar,
där i sin mörka båt han fraktar förbleknade skuggor,
åldrig redan men livad ännu av manliga krafter.”

Eneiden är ett Homeriskt epos för romarriket. Romarna såg sig som världens härskare och överlägsna i det mesta. Men när det kom till kultur såg de upp till det gamla Grekland, och det romerska stilidealet var att härma det grekiska.

I Eneiden gör Vergilius detta och historien om Eneas följer i stort historien om Odysseus. Men syftet är ett helt annat. Där Homeros skildrat hjältarna på båda sidor opartiskt, är Eneiden inte bara partisk. Själva syftet med detta epos är nationalistiskt. Det är skrivet som ett nationalepos om Italien, och menat att förhärliga kejsaren.

Och som för att visa att man även litterärt kunde överträffa grekerna har Vergilius komponerat sitt epos mycket exakt och genomtänkt. Romarnas förkärlek för exakta formationer slår igenom även i litteraturen. Och jag tycker också att bildspråket känns romerskt på något sätt, det är färgstarka överdådiga bilder. Som äventyrshistoria fungerar Eneiden bra, man ser bilderna målas upp tydligt framför sig, och de stannar i minnet.

Aiskylos, Agamemnon

”Hur kampen än stånde i denna stund –
vad ödet bestämt, det kommer att ske.
Och aldrig med offer av dryck eller rök,
och aldrig med oblodigt helgad skänk
skall dess vredgade vilja bevekas.”

Om de antika eposen var lätta att läsa kan jag tyvärr inte säga det samma om de grekiska tragedierna. Dessa dramer är mycket annorlunda från modern teater, med körer som sjunger intron och agerar som en månghövdad skådespelare i pjäsen.

Men framförallt är de annorlunda för att de inte alls på samma sätt som nutida pjäser bygger på psykologi. De handlar istället om ödet, och hur mäniskornas handlingar beseglar deras öden.

I Agamemnon är karaktärerna enkla och entydiga. Dramatiken består i att under pjäsens gång blottas mer och mer av de onda handlingar (att offra sina egna barn till gudarna, att servera ovännerna deras barn som söndagsstek och så vidare) som utgör släktens onda arv. Aiskylos jobbar med effekter som säkert fungerade på dåtidens publik som en skräckfilm gör idag. Men figurerna känns ganska platta.

Att hustrun hämnas på maken, som kommer hem som segrande konung ur kriget, genom att slå ihäl honom med tre rejäla yxslag. Ja, det känns rimligt begripligt om man betänker att han först haft ihjäl deras gemensamma barn på ett offeraltare för att vinna lycka i kriget, och dessutom kommer hemsläpande med en liten kvinnlig krigsfånge som sexslav. Men oavsett om vi ser hustruns agerande som begripligt eller bara hemskt får vi plötsligt höra ur hennes mun: ”Nu ropar du ut att dådet är mitt. Men vilse du far, om du tror dig se i mig Agamemnons maka! Jag är ättens olycksande som fick i den dödes hustru en hämnande hamn.”

Euripides, Medea

”Det är så här: jag visste inget, plötsligt
föll det över mig, min själ blev krossad,
livets tjusning är förbi och jag vill dö!
För han som var mitt allt, det vet han
mycket väl,
visade sig vara värst bland män – min
man.”

Efter att ha läst Aiskylos, känns det väldigt lättsamt att läsa Euripides. Orsaken är förmodligen att Euripides har ett mer modernt sätt att skriva drama. Betoningen ligger mer på dialog och mindre på formell struktur och långa körstycken.

Och huvudpersonerna, Medea och Jason, är mer välbeskrivna. Det handlar fortfarande inte om någon utveckling av karaktären under pjäsens gång. Däremot är Medea inte lika entydig, inom sig slits hon mellan olika impulser. Det ena är hennes förnufts röst, det andra en rasande hämdlystnad.

Hennes man som hon lämnat allt för, dödat för och gjort sig osams med sin egen familj för, tänker nu gifta sig med en prinsessa. Rasande börjar hon planera att döda såväl prinsessan som kungen, och sina egna två små barn. Pjäsen handlar om det val hon ställer sig själv inför och de blodiga konsekvenser det får när förnuftet till slut underkastar sig raseriets ledband. Kören sjunger upprepade gånger och utan framgång om värdet av sans och måtta.

Både Jason och Medea är retoriker som försöker sälja in motiven för sitt handlande som ädlare än vad det är, pjäsförfattaren låter dem båda plädera väl för sin sak.

Sappho

”Plejaderna sjunkit och månen
gått ned, och midnatt är inne.
Vår mötestimme är liden
men ännu ligger jag ensam.”

Sappho är en ovanlig röst från Antiken. En kvinnlig röst, som talar om kärleken till andra kvinnor. Diktens jag är passionerad men aldrig lycklig. Dikterna handlar om obesvarad kärlek, om längtan efter den svåruppnåeliga, om kärleken som en strid där kampen för att få den åtrådda står i centrum.

Pindaros

”Vid Salamis hämtar jag sångarlön,
attisk tacksamhet; i Sparta prisar
jag slaget som stod vid Kithairons fot,
mediska bågskyttars ofärd.
Vid Himeras virvlar jag höjer den hymn som
Deinomenes söner
förtjänat där med prövad krigaredygd.”

Att som Sappho tala ett så privat språk var ovanligt. Att som Pindaros besjunga händelser betydligt vanligare. Pindaros var även på andra sätt Sapphos motsats. Hon skrev kort och avrundat, och sjöng förmodligen sina dikter för en liten intim publik. Pindaros skrev jättelika körspektakel som uppfördes i många strofer och med en mängd sceniska effekter på de största publika evenemang dåtiden kände: vid de olympiska spelens avslutande. Pindaros besjöng maktens män, krigens och idrottens segrare. Han la in små vädjande böner om framtida fred och ett milt styre.

Efter dessa två grekiska poeter ska jag nu avsluta med två romerska.

Catullus

”Jag ska knulla er jag i mun och arsle,
dig, Aurelius, och din fjolla Furius,
ni som inbillar er att jag är okysk
därför att mina dikter är så fräcka.”

Så börjar en dikt där Catullus söker slå tillbaka mot sina kritiker. Man ska ju inte utgå ifrån att en författare skriver om sig själv i sina dikter eller böcker. Men i Catullus fall var nog dikterna väldigt personliga. Han kallar huvudpersonen i sina dikter för Catullus. Diktens Catullus var liksom verklighetens ohjälpligt förälskad i den nyckfulla Lesbia. Fast i verkligheten hette hon Clodia, Catullus gav henne Lesbia som alias, som en hyllning till sin litterära förebild Sappho.

Clodia var en rik och mäktig kvinna, gift med en likaledes rik, mäktig och därför också farlig man. Catullus var inte hennes enda toyboy. Och trots att Catullus kände sig utnyttjad av Clodia, kunde han inte sluta att komma krypande till henne gång efter gång. Detta är temat för Catullus mest innerliga och lästa dikter. Catullus tillhörde jetsetlivet i dåtidens Rom, idag hade han förmodligen kallats för stekare.

Han tillhörde en skola inom poesin som strävade efter det moderna, enkla och stramt komponerade. Därför beundrade han Sappho, och säkert också för att även hennes dikter ofta handlar om olycklig men passionerad kärlek. Pindaros däremot hade han inte mycket till övers för. Han såg Pindaros diktning som svulstig och pompös.

Horatius

”Den som fann den gyllene medelvägens
hemlighet, går trygg för att lönnligt rädas
fattigdomens skam och är glad att slippa
prakten vid hovet.”

Horatius är mannen bakom uttryck som ”den gyllene medelvägen” och ”carpe diem”.  Hans livsöde var helt annorlunda än de flesta andra skalders vid denna tid, för han gjorde en klassresa av stora mått.

Han var son till en enkel bonde, som dock lyckades slita ihop pengar nog för att sända sonen i skola. Därefter blev Horatius soldat, och deltog i krig utomlands, samtidigt som Rom slets sönder inifrån av stridigheter. När Horatius kom hem fanns faderns ägor inte kvar, och både far och bröder var döda. Men Horatius och en vän som också var diktare lyckades vinna en rik mans välvilja. Horatius blev av honom inkvarterad i ett hus på landet, där han under den sista halvan av sitt liv kunde sitta och se på utsikten, dricka vin och skriva verser.

Horatius dikter är avmätta och småmysiga. Man känner att det är en äldre man som funnit ro som skrivit dem. De predikar måttfullhet, men också att leva i nuet, och njuta av livets små glädjeämnen. Gud finns inte alls i Horatius dikter. Han trodde inte på gud, utan tillhörde en filosofisk skola som ansåg att världen var materiell. Allt bestod av atomer, så man behövde inte känna sig hotad av straff efter döden, allt som skulle hända efter döden var att kroppen upplöstes i enskilda atomer igen.

Hoppas ni funnit något intressant här. I vilket fall lovar jag att snart återkomma med medeltida texter. Och det har jag stora förhoppningar att det ska bli roligt.