Tag Archives: lasse lucidor

UTFLYKT I KANON 3

20 Apr

Jaha, go vänner. Nu kommer vi till del 3 i serien, i och med att moderniteten börjar bryta fram kommer här (i mitt tycke) roligare texter än tidigare.

Francesco Petrarca

”Du minns fullväl hur ljuvligt hennes åsyn/ från första stunden smekte dina ögon./ Ack hade hon ej varit,/ hur mycken ofrid vore då besparad!/ Du har ej glömt -och väl dig, att du minns det!-/ den fagra bildens underbara tjusning,/ och hur ditt stolta hjärta/ med ens blev tänt av strålen, genomglödgat/ av hennes blick! Hur många år av längtan/ har icke glöden legat där och bidat/ sin dag att få slå ut i brand och lågor-/ en dag, som till vår lycka aldrig grydde./ Höj nu din blick från jorden till den himmel,/ vars fägring varar evigt./ Ack, när en människoblick, ett ord, ett tonfall/ förmådde fånga hjärtat/ och lindra själens jordefödda trånad,/ hur ska ej Herrens glädje fröjda dig!”

Den senmedeltida italienaren Petrarca skriver dikter om kärlek, gud och längtan till Italien. I dikten Italia mia manar han makthavarna till fred och besinning. Mest känd har han blivit för sin innerliga kärleksskildring. Kärleksdikterna var hos honom influerade av det höviska kvinnoidealet i trubadurdiktningen. Petrarca samlade sina kärleksdikter i boken Canzoniere. En samling centrerad kring hans livs kärlek Laura som togs av pesten 1348. En annan diktsamling är Trionfi som skildrar hur olika värden triumferar över andra. Kyskheten triumferar över döden, döden över kyskheten, ryktet över döden, tiden över ryktet och evigheten över tiden. Själv tycker jag att det är i kärleks- och naturskildringen Petraca kan vara fin. Hans ton är annars väl nationalistisk och pompös för min smak.

John Donne

”Yvs icke, Död, fast många kallat dig/ allsmäktig, fruktansvärd -det är ej så,/ ty dessa, som du tror dig nederslå,/ de dö ej -och du kan ej döda mig./ Av Sömn och Vila, som blott liknar dig,/ hugsvalas vi, men mer av dig ändå:/ med dig de bästa skyndar sig att gå/ för att från stoftet snabbt befria sig./Du ödets, slumpens och förtvivlans slav,/ du sjukdoms, krigs och onda gifters träl,/ en vallmodryck oss söver lika väl/ som dina hugg. O Död, vad yvs du av?/ Snart vaknar vi till evig morgonglöd,/ och Döden finns ej mer: Död, du är död.”

Då är Donne betydligt roligare att läsa! Med sina drastiska barocka bilder och sitt sätt att vända upp och ner på det vi tycker vedertaget framstår han mycket modern. Dikten Yvs icke död! är här återgiven i sin helhet. Dikterna kan med stolthet och trots i tilltalet vända sig direkt till storheter som döden eller solen likväl som i kärleksfull ton till älskarinnan. Kärlek är ett vanligt tema hos Donne.

Boccaccio, Decamerone

”Huldaste damer, så snart jag i mitt sinne betänker hur ni alla av naturen äro medlidsamma, inser jag att föreliggande verk i ert tycke måste ha en svår och plågsam början, då det på sin panna bär den smärtsamma erinringen om den sistförlidna dödliga pesten, bedrövlig som den i allmänhet var för envar som såg eller på annat sätt lärde känna den. Jag önskar därför att detta icke måtte avskräcka er från att läsa vidare, som om även fortsättningen skulle komma att framlocka suckar och tårar. Denna hemska begynnelse blir för er såsom för vägfarande ett brant och ojämt berg, nedanför vilket en skön behaglig slätt är belägen, som tycks dem så mycket angenämare ju större svårighet de haft att klättra ned- eller uppför berget. Och liksom den högsta munterhet snart kan efterföljas av smärta, så slutar även eländet där glädjen börjar.”

Boccaccio skrev en del poesi, både kärlekspoesi och episka dikter. Dessutom skrev han en herderoman, Amento, en populär litterär genre på hans tid. Känd i nutiden är han dock framförallt för sin roman Decamerone. Det är egentligen en samling lösa historier med en ramhandling, några fina damer och herrar berättar dem för varandra i ett hus på landet. Dit har de dragit sig undan medan pesten härjar omkring dem. I början av boken skriver Boccaccio en starkt inlevelsefull och för en modern människa mycket intressant skildring av pestens härjningar. Boken vände sig medvetet till en kvinnlig publik och därför står kvinnor i centrum för historieberättandet. Historierna är humoristiska och ofta med en för den tiden vågad tendens. Dessutom gycklas kyrkan öppet.  En underhållande läsning. Och som bonus får man veta en hel del om folks beteende och reaktioner under pesten, om den skepticism mot kyrkan och dess folk som vid denna tid bredde ut sig i bland folk i allmänhet och även något lite om tidens syn på kvinnorna.

Chaucer, Canterbury-sägner

”En dag på våren, när jag tagit in/ i Southwark i ett värdshus, Tabard Inn,/ beredd att därifrån begiva mig/ på väg till Canterbury, hände sig/ att dit på kvällen kom en talrik skara,/  -väl tjugonio stark som skulle fara/ till Canterbury att dess under se;/ av skilda stånd och vilkor voro de,/ men slumpen hade fört dem alla samman./ Den kvällen gick med skämt och mycken gamman/ ty det fanns gott om rum i hus och stall./ Och när omsider kvällens fröjd var all,/ var jag bekant med alla, kunde jag/ betrakta mig som en av deras lag;/ och vi beslöto att gå tidigt upp/ och därpå rida bort i samlad trupp./ Men medan jag har tillfälle och tid,/ så vill jag, innan jag igen tar vid/ med min berättelse, beskriva här/ hur var och en ser ut och vem han är/ till stånd och villkor, till manér och sätt,/ och ävenledes hur envar sig klätt/ allt efter rang och skilda trakters sed./ En riddare är den jag börjar med.”

Trots att den är skriven på vers erbjuder Canterbury-sägner en lika trevlig som njutbar läsning. Också här får vi följa med ett antal personer ut på vandring, här en pilgrimsfärd, och under tiden bli underhållna med komiska historier. Prosan är lättsam och glad. Ofta ytterst naturalistisk. Författaren kan stanna vid detaljer som hur nunnan har för vana att äta utan att spilla en smula, eller en mer än intim beskrivning av finnarna i en mans ansikte. Blicken på människorna är nyfiken och ingående men också kärleksfull och förlåtande. Det som framförallt gycklas i även denna historia är kyrkans folk.

Rabelais, Gargantua och Pantagruel

”Kort därefter började hon att stöna, jämra sig och skrika. Genast tillströmmade barnmorskorna från alla sidor. De undersökte henne, och då de, klämmande med fingrarna kring underlivet, upptäckte en hudanhopning som luktade tämligen illa, tänkte de att det var barnet; men det var i själva verket den raka tarmen, också kallad ändtarmen, som på grund av en förslappning hade trängt ut emedan hon ätit för mycket ränta, så som vi här ovan talat om det.”

Nu kommer vi till i mitt tycke riktigt rolig läsning. Rabelais muntert burleska böcker om jätten Gargantuas levnad och hans son Pantagruel. ”Vulgär” tyckte en klasskamrat. Och ja den är vulgär, det kroppsliga blandas med det själsliga på ett respektlöst sätt. Ett sätt som är ovanligt i en västerländsk tradition som har skiljt kroppen från själen och krävt halvhet av alla människor som vill bli tagna på allvar. Jätten är lika skön när den föds genom att hoppa ut ur moderns öra ropande efter vin och lever sin tidiga barndom i ett tillstånd av trivsamt anarkistisk frihet med frossande i övermått på mat och vin som när den påbörjar sin utbildning enligt ett galet omåttligt undervisningsschema. Jag älskar den orgiastiska upplysningstanken i boken, inte minst som den formuleras av jätten i brevet till sin son. Med orgiastisk menar jag strävan att lära allt, kunna allt, omfatta allt. En hejdlös livaptit och framtidsoptimism. Rabelais har med sin stil fått ge namn åt många generationer av efterföljare som karnevalsaktigt vill blanda högt och lågt och välta tingens normala ordning över ända. Läs och njut!

Shakesspeare, Hamlet

”Horatio: Är det sed? Hamlet: Visst för tusan! Fast jag är barnfödd här i landet och fostrad att bevara traditionen, så tycker jag det vore mera rätt att bryta än att följa denna sed. Vårt superi gör oss till spott och spe bland andra folk i öster och i väster. De kallar oss för drinkare – och svin är nu ett epitet för danskarna. Det gör detsamma vad vi har presterat i fråga om bedrifter, när vårt rykte förlorat all sin forna glans och märg. Så kan det vara med en enskild man att han har fått ett fel, en brist från födseln, ett lyte som han inte själv rår för (sina föräldrar väljer man ju inte) eller ett övermått av något anlag som bryter ner förnuftets alla spärrar, en dålig vana som förstör ett nobelt väsen. Nå, som sagt, en man med en skavank -kanhända nedärvd eller kanhända vållad av ett oblitt öde, han kan, hur god och fin han eljest är, bli illa ansedd för sitt enda fel, liksom en droppe malört i pokalen, gör hela drycken besk.”

Den aristotelska doktrinen om hur dramatika ska skrivas var viktig i detta klassisismens tidevarv. Aristoteles förespråkade tidens, rummets och handlingens enhet: till exempel skulle en god pjäs utspelas inom ett dygn och inte ha en massa biintriger. En tydlig vändpunkt, peripeti, var också av nöden. Detta kände naturligtvis Shakespeare till, men sket högaktningsfullt i när det inte passade honom. Hanlet är liksom de flesta Shakespearepjäser till exempel full av utvikningar och ”draman i dramat” och man får leta förjäves efter en tydlig vändpunkt. Rollfiguren är ungdomligt stursk och har ett helt annat krav på renhet och moral än han finner i den omgivande korrumperade vuxenvärlden. Pjäsen handlar om hans inre kamp med sig själv, han upplever att hans far ropar efter hans hämnd mot den broder som mördat honom och snott åt sig Hamlets mor och hans rike.  I sitt uppretade sinnestillstånd stöter han sitt svärd genom en spion bakom en gardin. Det visar sig vara hans förälskelse Ofelias far. Dessutom far till hans vän Lartes. Offelias galenskap och självmord och Lartes glödande hämndbegär blir en sorts spegel för Hamlets egna känslor. En katalysator som till sist löser ut Hamlets förlamade handlingskraft. Hamlets tvekan har många dimensioner förutom den naturliga samvetsbetänklighet alla som inte är vanemördare skulle ha. Han lever i ett totalitärt rike, Danmark. Genom att hämnas kommer han att spoliera sin framtid och sätta sitt eget liv på spel. Han börjar förskjuta Ofelia i ord, dels för att han i henne ser hotet att hon ska bli som hans mor, men också för att han mentalt måste lämna henne nu när han bara kan innebära ett hot och en fara för henne. Han får ett tillfälle att slå till när kungamördaren ber, men vill inte riskera att denne dör förlåten av gud. Hans egen far mördades i lönn vilket kan ha skickat honom oförlåten ner i skärselden. I the Globe Theater fanns en golvlucka som kunde tjäna som helvete. Förväntningen på Hamlet att hämnas fadern uttrycks konkret genom att han träffar dennes vålnad. Hamlet spelar galen men som det påpekas i texten ”det finns metod i galenskapen”. Genom galenskapens förklädnad får Hamlet tillfälle att säga många socialt oacceptabla sanningar högt. Jag upplever att Hamlet liksom andra Shakespeare pjäser är ovanligt roliga att läsa för att vara dramatik. De är livfulla, blandar skämt och allvar, lyrik och bitsk replik. De är fulla av starka karaktärer och även intressanta biroller.

Cervantes, Den snillrike riddaren Don Quijote av La Mancha

”Nu kan det hända att en far har en obehaglig fuling till son, men den kärlek han hyser för honom lägger en bindel för hans ögon så att han inte ser hans fel utan snarare anser dem för kvicka och älskvärda drag och omtalar dem för sina vänner som skarpsinniga och lustiga infall. Jag däremot, som visserligen syns vara don Qijotes fader, men endast är hans styvfar, vill i cke följa med vanans ström och ej heller, som andra gör, nästan med tårar i ögonen be dig, käre läsare, att ursäkta eller överse med de fel du finner hos min son. Ty du är varken hans frände eller hans vän, och du har ditt eget huvud och din fria vilja likväl som den allra styvaste, och du är hemma hos dig och herre i ditt hus likväl som kungen över kronans pengar, och du vet vad man vanligtvis säger: under min kappa struntar jag i kungen.”

Ur Cervantes satiriska företal till sin roman. Där han bland annat skämtar med olaten i tidens riddarromaner, och litteratur överhuvudtaget skulle jag tro, att i tid och otid krydda texten med citat för att framstå som vis. Cerevantes öppna avsikt med historien är att parodiera riddargenren. Men hans sätt att göra det framstår som kärleksfullt. Don Quijote är en metaroman med många olika nivåer i berättandet. Ibland bryter Cervante själv in i sin berättelse och kommenterar den just som det den är en berättelse. Sista delen skrev han till exempel i polemik på att andra diktat fortsättningar på historien. Därför låter han sin figur dö i slutet och varnar andra från att försöka skriva något mer om honom. Författaren gör gällande att historien om riddaren av den sorgliga skepnaden skulle ha återfunnits hos en arabisk historieberättare och därefter sammanställts. Don Quijote är lätt att ta till hjärtat trots sin uppenbara galenskap. Han är den uttråkade läsaren som finner verklighetsflykt i sina böcker och önskar att verkligheten kunde vara så där sagolik och ädel och vacker som i böckerna. I andra boken ersätts han riddargalenskap ett tag av ett lika fanatiskt svärmare för en annan då populär genre; herdedikten. I första boken försöker oroliga anhöriga bota galenskapen genom att, ledda av en nitisk barberare, ställa till med bokbål i hans bibliotek. Dock låter de prästen granska böckerna först för att se om någon kan passera nålsögat. Prästen visar sig dock vara en jovialisk typ med en soft spot för god litteratur. Därför undgår vad det verkar flertalet av böckerna den slutgiltiga dommen efter prästens utlåtanden, bland favoriter återfinnes naturligtvis Cerevantes tidigare böcker. Don Quijote framstår som mycket mänsklig i denna historia och verkar mer tragisk än komisk i sin förvilling. Han är idealisten som önskar att världen vore något annat än den är och därför slösar bort sitt enda liv. Han tar med sig den fattige bonden Sancho Panza som väpnare. Namnet sägs vara baskiskt och valt för att ge ett intryck av naiv bonnighet. Och man har svårt att bli klok på karaktären som ibland naivt tar till sig allt Don Quijote säger och troget följer honom, men ändå ser klarsynt på hans inbillade konfrontationer och försöker varna sin husbonde och lindra hans fall. På det hela taget en underhållande roman som får en extra dimension av författarens ironi, självironi och fortlöpande kommentar till sin egen text.

Racine, Faidra

”Medan jag talar -vilken dödens tanke!- hör jag dem håna min förryckta kärlek; och trots den landsflykt som ska skilja dem svär de med tusen ord att aldrig skiljas. Jag tänker inte tåla deras lycka, Oinone. Jag är svartsjuk. Fattar du? Aricia måste dö. Jag måste väcka min makes vrede mot en hatad ätt. Och inga milda straff! för systerns brott är svårare än hennes bröders var. Min svartsjuka ska nog beveka honom. Vad gör jag? Var har mitt förstånd begravts? Jag svartsjuk! Och jag vill beveka Theseus! Min make lever och jag brinner än! För vem? Vem är det som jag längtar till? Jag ryser för vartenda ord jag säger. Jag är till brädden fylld av brott. Jag drömmer på samma gång om hyckleri och blodskam, och mina hätska mördarhänder brinner efter att bada i en oskulds blod. Och ändå lever jag? Och törs visa mig för denna höga sol som gav mig livet? Gudarnas förfader är också min: jag stammar ju från hela universum!”

Faidra har kallats ett franskklassiskt mönsterdrama. Klassisismen var den tidens kulturkonservativa strömning. Man ansåg världen för ond, de onda fick aldrig sitt straff, de goda aldrig någon belöning. Istället för den potentiellt revolutionära modernismen föredrogs den klassiska antika konsten och litteratruen och det sätt denna skrivits på sökte man kopiera. Man sökte det ”naturliga” vilket här betyder det smakfulla och passande. Många saker ur den verkliga naturen uteslöts därför. Till exempel nämndes inte djur som krälade på marken som ödlor och grodor, detta kunnde vara ”stötande”. Om man ska förstå den översvallande känslosamheten och naturdyrkan i romantiken kan det vara bra att inse att det var saker som klassisismen den bland annat gjorde revolt mot. Racine har som andra franskklassiska dramaförfattare sökt efterlikna Aristoteles idéer om hur drama ska skrivas så exakt som möjligt. I Faidra är det nästan övertydligt, vändningen kommer till exempel exakt på stavelsen i mitten av pjäsen. Den samtide Shakespeare framstår som betydligt mer rolig och levande vid genomläsningen, eftersom han inte på detta sätt var slav under mekaniska regler. Men trots sitt försök framstår Racines pjäs mer modern än antik eftersom den handlar om svartsjuka och behandlar ämnet på ett mycket mer modernt och psykologiskt sätt än i någon av de antika pjäser jag läst. Huvudpersonen Faidra är dömd från början då hon åtrår sin makes son, vilken i sin tur åtrår en annan kvinna, Arica, som är ett potentiellt hot mot kungen. Faidra drivs på i fatala och själviska beslut av sin gamla amma Oenones, som kanske i viss mån kan sägas ersätta körens roll i det antika dramat. Trots den igenkänneliga mänskliga psykologin med förbjudna lustar och svartsjuka så måste frankklassiska karaktärer drivas av högre krafter än så. Faidra är dotter till en solgud och kan inte helt rå för sina heta passioner, hennes hemliga förälskelse Hippolytos har istället köld i gudomligt arv. Hans mor var amazon. Den oåtkomlighet detta ger honom hetsar upp Faidras intresse än mer. Trots Faidras självupptagenhet kan hon presenteras som en klassiskt tragisk hjältinna genom att hon ständigt är medveten om sina fel, men då de finns i hennes natur vinner de ändå över henne. Faidra verkar ana sitt öde redan från början av pjäsen, och den handlar i mycket om hennes inre kamp som drar med sig många i fallet. I mitt tycke en överdrivet uppskruvad pjäs vars problematik kunde ha lösts på ett betydligt enklare sätt, men så är jag ju ingen anhängare av klassisism utan går igång betydligt mer på naturalistiska och rabulistiska texter.

Stiernheilm, Hercules

”Bort med Papper, och Bleck; bort Böcker, Cirklar och Pennor;/ Skulle tu smitta tjin hand, tjin´Adlige Mjölk-hwite finger,/ Skulle the fläckias i Bleck; huru wille tu Frustugan wittia?/ Grepe tu een under Kinn, eller komme wid Hals, eller Handen;/ Phy! skulle blifwa tjin tack; hwad skulle full Systrarne säya?/ Sudle sig Skrifwar´uti sitt Bleck; lät Clerker och Diäknar/ Möda sig i sijn Book; leef Mätare Circlar och Cifror./ Tu är af ädlare Blod; tijn ätt thet skulle wanähra.”

Utdraget är ur Georg Stierhielms dikt Hercules, en klassiker vars gammaldags svenska som synes kan göra den lite svårläst. För den som trots detta vill försöka rekomenderar jag att läsa texten högt för dig själv, då går det mycket lättare. Stiernhielm var en man av adlig börd vars författande var en meriterande del av hans tjänstemannagärning. Här återfinner vi således ett helt annat klassperspektiv än hos till exempel Lasse Lucidor. Hercules är en lärodikt som vänder sig till unga adelsmän. Den är del i en våg av sådan propaganda vid samma tid som uppmanar de unga adelsmännen att lägga undan sitt ståndsmässiga förakt för bildning och kultur och utbilda sig. Det hade nämligen kommit igång en viss ståndscirkulation i Sverige i takt med att statsapparaten växte. Höga ämbeten gick inte längre med automatik till barn ur adeln, utan unga personer med god utbildning och ambitioner ur medelklassen kunde nu få företräde. Därför skrev Stiernhielm denna retoriska lärodikt till adelns unga. Huvudpersonen Hercules funderar över hur han ska leva. Först, i den längre delen av dikten, kommer Fru Lust för att övertala honom om lättinglivets fördelar. Hon talar om att passa på att njuta livet och sin ställning, för döden kommer ju så fort. I släptåg har hon sina barn, olika olater. Det är de tre döttrarna Lättja, Kättja och Flättia (flärd/obeständighet) samt dessutom sonen Rus, som tillsammans bildar en enhet. När Hercules nästan fallit till föga kommer den goda Fru Dygd istället in på scenen  och talar honom till rätta. Hon visar att Fru Lust är en avgrundens gudinna. Den smala och rätta vägen är att hålla sig till Gud, men inte enbart. Det är genom studier, flit, arbete och visdom i regerandet av andra människor en ung adelsman kan vandra dygdens väg. På så vis ska Hercules finna den sanna lyckan. Inte bara i livet efter detta. Utan också för att han inte slösat bort sin dyrbara ungdom när ålderdomen finner oss så snart. Fru Dygd varnar för ståndshögfärd och manar att den sanna adeln gör man sig förtjänt av genom sitt sätt att leva och handla. Hercules är en klassisk barockdikt. Detta ser man i de drastiska liknelserna och nästan överdrivet målade bilderna. Inte minst hur Fru Lust och hennes barn beskrivs på ett målande sätt. De är ju i sig symboler för olika egenskaper och är målade liksom emblem. Rus har till exempel en öltunna under armen och en krans av humle kring sitt druckna ansikte. En del skojigt av kulturhistoriskt intresse kan utläsas ur denna dikt, till exempel under dryckeslaget där vi får höra namnet på ett flertal då populära svenska ölsorter. En färgstarkt målad, närmast prålig, och inte helt lättläst dikt som jag tror är mest givande för den läsare som vill ha sig lite kulturhistoria till livs.

Swift, Gullivers resor

”Deras uppfattning om föräldrarnas skyldigheter gentemot barnen och tvärtom skiljer sig avsevärt från vår. Eftersom förhållandet mellan man och kvinna grundas på naturens välvisa ordning och verkar för släktets fortplantning och bestånd vill lilliputtarna nödvändigt ha det till att män och kvinnor söker sig till varandra som alla andra djur drivna av lystnad, och att deras ömhet mot de små är lika naturligt betingad. Av det skälet menar de att barnet inte står i någon som helst tacksamhetsskuld till sin far för att han avlat det eller till sin mor för att hon fött fram det, något som, i betraktande av det mänskliga livets elände väarken är en förmån i och för sig eller avsågs vara det, eftersom deras föräldrar tänkte på helt andra saker i den avgörande stunden. Därför anser de att föräldrarna är de minst lämpliga av alla att handha sina egna barns uppfostran, och fördenskull har de upprättat ett flertal barnhem dit alla föräldrar, utom torpare och arbetare är skyldiga att sända sina barn av båda könen för att utbildas och uppfostras från och med tjugo månvarvs ålder, då man menar dem vara mottagliga för en förberedande undervisning.”

Gullivers resor är en upplysningsroman som inte är skriven av någon liberal, utan av den konservative torymedlemmen och domprosten Jonathan Swift. Vi får följa huvudpersonen Gulliver på resor över hela världen, men slutsatsen är att människor överallt är sig lika. Ändå lyckas Swift få in en hel del diskussioner om hur samhället är och utopiskt sett skulle vara. Swift skriver på ett fängslande sätt. Med mycket detaljer. Han beskriver de fiktiva resmålen med den vetenskapliga noggrannhet som låg i tiden. Man får nästan ett lite aspergerartat intryck av huvudpersonen, och ännu mer av hästarna som får agera utopiskt övermänniskoideal i bokens sista del, de så kallade Houyhnhmerna. I Hoyhmnhmernas land är det de visa hästarna som härskar. De lever i ett vist och utopiskt tillstånd som vid första påseende kan förefalla anarkistiskt, men puritanskt är nog närmare sanningen. Hästarna har inte lag eller ledare. Det behöver de inte eftersom de lever moraliskt: de har inget ord för lögn och framförallt: kärlek och passion existerar inte. Alla hästar ser på varandera med respekt som kamrater, vem man parar sig med är ett rationellt beslut. Inte heller älskar man de egna fölen mer än andras eller sörjer när livspartnern dör. En spricka i den fina anarkistiska fasaden är förstås att hästarna trots avsaknad av regering har en klassuppdelning. Tjänarhästarna tillhör en annan hästras och deras barn uppfostras annorlunda än herrehästarna. Barn avlas efter strikt rashygieniska överväganden och det finns ett maxtak på tre föl. Det betyder inte så mycket sex, för den kristne Swift är det utopiska barnavlandet självklart frikopplat från njutning, sex är inte för nöjes skull. På annan plats i boken klagar Gulliver på att folk är så ociviliserade att de har sex med fruarna när de är på smällen. Också fölens utbildning verkar gå i kryptofascistisk anda. De har enkel föda, får lära sig arbeta och att visa mod och styrka i en mängd idrottsliga lekar och tävlingar. Människorna har i Hoyhnhmernas land istället förvandlats till ett stinkande och avskyvärt odjur, betydligt otrevligare än hästen är för människan. Dessa djur kallas Yahooer, och är väl tänkta som en skräckspegel där vi kan se hur smutsiga och låga vi är. Huvudpersonen Gulliver är på många sätt olik sin författare: upptäcksresande i upplysningsandan och läkare. Men vid slutet av resan, när han hamnar hos hästarna, kommer han till insikt om att det gäller att börja med sig själv. Och väl hemma i England försöker han resten av livet att leva efter hästarnas ideal. Även om det är omöjligt att hålla med Swift om allt så bjuder han på en spännande och underhållande skriven resa där man får pröva många tankelekar och idéer.

Candide, Voltaire

”Pangloss sade ibland till Candide:
-Allt har ett sammanhang i denna den bästa av alla tänkbara världar. Ty om ni icke för er kärlek till fröken Kuningunda blivit utjagad ur ett skönt slott medelst kraftiga sparkar i er bak, om ni icke råkat ut för inkvisitionen, om ni icke till fots hade släpat er genom Amerika, om ni icke hade ränt er sabel tvärsigenom baronen, om ni icke hade förlorat alla era bagar från det härlga Eldorado, så skulle ni icke sitta här och äta syltad cederbark och pistascher.
-Det är väl talat, svarade Candide, men låt oss nu odla våra trädgård.”

Candide är en rappt och roligt berättad roman från upplysningstiden. Candide betyder ”trosskyldig” och porträtteras som en ung och oskyldig överklassyngling som inte vet något om världen eller livets svårigheter. Men snart slungas han ut i ett rasande äventyr som är hans väg mot livsvisdom. Hans barndom präglas av naiv tilltro till den optimistiske informatorn och filosofen pangloss vars teori om att allt är inrättat till det bästa i denna den bästa av världar prövas i boken. Efter många prövningar träffar Candide snart på ytterligare en filosof som är totalt pesimist och ser på allt med besk cynism. Bägge dessa livshållningar utsätts för livets prövning och verkar där komma till korta. Candide får uppleva hur oskyldiga straffas medan skurkarna går fria, världens ondska och tillvarons orättvisa. Men tillvaron överraskar också åt andra hållet. Då och då dyker gamla karaktärer vi trodde var grundligt döda upp igen med en mängd helt nya äventyr bakom sig. Ännu mer trosvisst än vid Pangloss positvistiska filosofi håller Candide genom historien fast vid känslan: sin kärlek till grannflickan Kunigunda. Men även känslan bedrar oss, när de till slut gifter sig är Kunigunda inte längre vacker och glad. Tiden har gjort henne till någon annan än den Candide åtrått. I frasen “Vi måste odla vår trädgård” sammanfattar Candide den visdom han till slut vinner. Teori är bra så länge den är grundad i verksam praktik, men världsfrånvänd filosofi gör föga nytta. Först genom att omsätta vår kunskap och våra känslor i arbete kan vi leva lyckligt med oss själva och varandra.

JJ Rousseau, Bekännelser

”Jag begynner ett företag som aldrig har ägt någon motsvarighet och som fullbordat aldrig skall finna någon efterföljare. Jag vill för mina likar framställa en människa helt och fullt sådan hon är i enlighet med sin natur, och denna människa är jag.
Jag allena. Jag känner mitt hjärta och jag känner människorna. Jag är icke skapad som någon av dem jag sett; jag vågar tro att jag icke är skapad likt någon av dem som finns till. Om jag inte är bättre så är jag åtminstone annorlunda. Om naturen handlade väl eller illa när den krossade formen vari jag stöptes, därom skall man först kunna döma efter det att man har läst mig. Må Yttersta dommens basuner ljuda när de vill! Med denna bok i handen skall jag träda fram inför den högste domaren.”

Roussau var på många sätt radikal i sin samtid och led förföljelse för detta. Bekännelser är en självbiografi men också ett försvarstal från författaren. Där skapar han en bild av sig själv som man, människa, tänkare och konstnär. Han framhåller de omständigheter i uppväxten som fick honom att avvika från sin utstakade klassbana som skulle ha gjort honom till familjefar och småhantverkande borgare. Han framställer sig som avvikande. Det ställer honom i en kanske tvivelaktig dager, men passar också tidens vurm för det individuella och unikt personliga. Den första stora bekännelsen är från barndomen, hur hans sexualitet blev avvikande genom att han fick stryk som barn. Han kom då att för resten av livet att fantisera om att få smisk och på andra sätt domineras sexuellt av kvinnor, en fantasi som han enligt egen utsago aldrig levde ut men som likväl kom att prägla hans privata relationer till det andra könet. Det är alltså en klart annan sorts bekännelser Roussau står för en dem man får läsa i Augustinus. I barndomsteckningen försöker han dra egna slutsatser om hur man skall behandla barn humanare utifrån de misstag han själv upplevt sig utsatt för. Rousseau har skrivit ett par böcker om barnuppfostran. Där framkommer också att han hade en mycket mer traditionell syn på flickuppfostran och kvinnornas roll i samhället än på uppfostran av pojkar. Något som kommenterades av ett par kvinnliga tänkare. Några som nämndes på vår kurs var Mme de Stael, som dock hade ett ganska individualistiskt överklassperspektiv. Och kanske intressantare den revoultionärt sinnade Mary Wollstonecraft. Mary kom från betydligt enklare förhållanden än de Stael och hade arbetat sig fram som bland annat som guvernant innan hon öppnade skola för flickor. Därför kritiserade hon Rosseau, som hon samtidigt på andra sätt beundrade, utifrån en yrkeskvinnas konkreta perspektiv. Hon skrev A vindication of the Rights of Men, som i mycket var en försvarsskrift för arbetarklassen. På grund av bakslag i synen på kvinnan trots en allmän radikalisering i samhället skrev hon två år senare A Vindication of the Righs of Woman. Rossaeus bekännelser är undrhållande som historia, sen får man försöka stå ut med de egocentriska pretentioner som kommer med genren. De ger i alla fall en facinerande inblick i sociala och värderingsmässiga skeenden under en spännande historisk period. För den som eventuellt är nyfiken på den svenskfödda Mm de Stael så har hon till exempel skrivit Corinne ou l´Italie.

Goethe, Faust

”Ack, nu har jag läst filosofi/ och medicin, juristeri/ och dessvärre också teologi/ från början till slut, med frenesi./ Och ändå är jag lika klok/ som jag var förut, stackars tok!/ Magister kallar man mig dock,/ ja, rentav doktor -min lärljungaflock/ drar jag vid näsan sen tio år,/ i krokar och krumbukter det går./ Att vi intet kan veta förstår jag och märker,/ och jag förtvivlar, mitt hjärta värker./ Väl har jag mer vett än dumma doktorer,/ magistrar, skrivare, påvar, pastorer;/ jag känner ej skrupler, ej tvivlets plågor/ och räds varken fan eller helvetets lågor./ Men så har också min glädje försvunnit,/ inte förmenar jag att jag har vunnit/ visdom av värde, kan inte föra/ andra till bättring och saliggöra.”

Detta fascinerande mastodontdrama är egentligen två. Faust 1 och den senare skrivna Faust 2. Faust 1 börjar med en tillägnan i starkt känslomässig ton. Där står bland annat: ”Ja darrar, gråter, känner hjärtat svälla,/ min kära håg blir sällsamt blid”. Det är den gamle Goethe som ser tillbaka på sitt liv och tillägnar sitt skådespel till främlingar. Många av hans gamla vänner var borta, och han överlämnade sitt skådespel till framtiden. Därefter följer ett Förspel på teatern. Goethe låter en diktare, en gycklare och en teaterdirektör diskutera diktandets mål. Alla tre är aspekter av diktarjaget och de olika roller Goethe spelade. Han var själv teaterdirektör som måste intressera sig för publikens krav. Men han var även en romantisk diktare som satte konsten främst. Gycklaren är en välkänd medeltida figur som håller publiken på gott humör genom att göra gyckel av livets tunga realiteter. Av de tre figurerna inbegripna i den livfulla dialogen får den handlingsinriktade teaterdirektören sista ordet: dags för praktik! Föreställningen kan börja! Nu kommer en tredje prolog, den i himlen. Här vevades en nedhissbar molnchar ner från taket på teatern i Weimar. Dags för Gud att göra entré tätt följd av sina ärkeänglar. Därefter följer Mefistofeles, Satans tjänare. Ärkeänglarna i scenen är Rafael, Mikael och Gabriel. Deras uppgift i scenen är att förhärliga Gud. Rafael prisar solens vandring på himlen, Gabriel prisar Guds natur och Mikael naturkrafterna. I denna den sista av de tre prologerna diskuteras Fausts själ. Mefistofeles tror sig kunna vinna den och Gud antar utmaningen. Goethes Gud tror på människan men har inget emot att Mefistofiles utmanar det lata i Fausts själ. Efter dessa prologer börjar dramat på alvar. Faustdramat bygger på en medeltida föreställning nytolkad av Goethe. Faust drivs inte av längtan efter njutning eller materiell vinning, han vill nå fram till sanningen och göra skillnad i världen. Faust njuter av naturen och ögonblicket men problemet är hans begär, där varje upplevt välbehag förnyar begäret. Där borde vara något mer. Detta blir en drivkraft som för dramat framåt. En starkt laddad scen är där han möter pudeln, vars kärna i själva verket är Mefistofeles. Faust söker tillvarons djup med hjälp av alkemi och magi. I närvaro av pudeln, men innan han insett att pudeln innehåller en Satans tjänare, tolkar Faust Bibeln. ”I begynnelsen var ordet” blir ”i begynnelsen var tanken” blir ”i begynnelsen var kraften” och slutar som ”i begynnelsen var handlingen”. Dags för pudeln att uppenbara sig som Mefistofeles. Denna som andra Mefistofeles-scener är i grund och botten komisk. Det ondas hantlangare ska man inte ta på hundra procents alvar. Mefistofeles kommer in i studerkamaren som pudel, men i sin rätta skapnad kommer han inte förbi det pentagram Faust ritat på dörren. Han blir tvungen att söva Faust och be en råttande gnaga ett hål i det magiska hindret när han ska ut. Det kontrakt som Faust sluter med djävulen den natten får snarast formen av ett vad. Den dag Faust slår sig till ro i lättja, den dagen kan Mefistofeles hämta hans själ till Satan på stunden. När Faust ingått vadet hämtas han till en karnevalsaktigt skildrad häxboning där han får dricka en föryngrande dryck. Den har den verkan att den gamle skolasten blir erotiskt intresserad. Nu är fältet fritt för andra delen av Faust 1 som är den så kallade Gretchentragedin. Denna finns inte alls i den medeltida Faustmyten. En teori är att den är inspirerad av de många processerna mot barnamörderskor som utspelades på Goethes tid. Pådriven av Mefistofeles förför Faust Gretchen och gör henne med barn. Gretchen föreställer en vanlig jordisk kvinna. Kanhända en smula medeltida i okuld och osjälvständighet. Men inte idealiserad utan med fel likväl som fördelar. Hennes varma levande person är dramats positiva kraft, och Faust drivs av de osjälviska känslor kärleken till henne väcker och den omoral Mefistofiles försöker inympa hos honom. Symboliken blir att Gretchen blir skyldig så att säga utan skuld, på grund av sin oskuld och naivitet. Hela samhället dömmer henne, om man än kan spåra en viss sympati för hennes sak hos Goethe. När Faust vill befria henne från fängelset visar hon för första gången verklig egen styrka. Hon vägrar att fly, tar straffet men inskärper i Faust att han måste rädda deras barn. Faust 2 kom senare och var till skillnad från Faust 1 indelat som ett klassiskt drama, i fem akter. Faust 2 saknar också de allegoriska drag som finns i 1an. I Faust 2 skapar Fausts förvirrade och urspårade lärjunge Wagner en konstgjord människa i en glasblåsa, och döper denne till Homunculus. Faust som nu med satanisk hjälp börjat avancera i samhället gifter sig med Helena. Hon är inkarnationen av kvinnlig skönhet, precis som i Homeros berättelse. Faust och Helena får en son som är en inkarnation av poesin, Euforion. Men båda går under. Sista akten handlar om Faust död. Mefistofeles arbetar som hans uppsyningsman. Lemurer, som i romersk mytologi är onda avlidnas andar, hjälper honom att gräva Faust grav. Men Faust tror ironiskt nog att det är hans livsverk det arbetas på. Inför döden får han en verksamhetslust av närmast utopiska proportioner. När Faust dött utbrister Mefistofeles ”det är fullkomnat”. Men besvaras till sin förtret av den himelska kören ”det är förbi”. Mefistofeles luras i sista stund på sitt byte. Detta på grund av den gudomliga nåden. Mefistofiles framstår också som en på samma gång komisk och tragisk figur när han dåras av de himelska änglarnas skönhet men är oförmögen att förstå den. Han tar dem för vackra kastrater och hans reaktion på dem är närmast pedofilt sexuellt intresse. Faust utmynnar oväntat i en radikal och kontroversiell teologi där det kvinnliga elementet är det som frälser också den med fel genom sin upphöjda nåd. Maria, mater dolorosa, närvarar i sällskap av tre kvinnor som varit synderskor i livet.

Goethe, Den unge Werthers lidanden

”Allt vad jag kunnat uppleta och hopsamla av den olycklige Werthers historia, förelägges eder här, och jag vet att I skolen tacka mig därför. I kunnen ej neka hans snille och hans karaktär eder beundran och kärlek, hans öde edra tårar.
Och du, ömma hjärta, som känner samma nöd som han, hämta tröst av hans lidanden och låt denna lilla bok vara din vän, om du av ödets skickelse eller eget förvållande ej äger någon närmare!”

Detta var en mycket tidig romantisk roman. Faktiskt kallas den förromantisk. Det betyder att känslan är i centrum. Den unge Werther är den romantiske hjälten. En ung konstnär som dyrkar den natur han själv är alienerad i från. Han ser natur i landsbygden, barn, enkelt folks vardagsliv, okonstlade kvinnor och antikens diktning. Han går jämt med Homeros i fickan. För romantikerna innebar upplysningen ett brott i civilisationens utveckling. Genom rationaliteten och det vetenskapliga tänkandet hade människan alienerat sig från sitt naturtillstånd. Därför ansågs antik diktning som ideal, den var naiv. Den romantiska dikten sökte nå idealet, men genom att diktaren var medveten om sin egen alienation från naturen blev den, i bästa fall, sentimental. Den unge Werther är en ung sentimental målare. I lantflickan Lotte förälskar han sig i det naturliga och naiva. Lotte blir objekt för en olycklig och dödligt alvarlig förälskelse hos Werther. Hennes sätt att vara kvinna visar upp den för Werther naturliga kvinnlighetens attribut: hon är omgiven av barn, hon vårdar sjuka och gamla, hon är enkel och rak, klädd i en vit klänning när de ses första gången och hon rörs av romantiska böcker. Men Lotte är gift med Albert, en man med en stabil grund i tillvaron. Han förkroppsligar en rationell förståndighet som Werther föraktar och ser som känslomässigt grund. Den vetenskapsskepticism som Werther ger uttryck för, föraktet för det moderna urbana livet och den nästan religiösa dyrkan av naturen, pekar framåt mot kommande natursvärmiska rörelser. Jag tänker på rörelsen för naturreservat, strömningar inom nationalromantik och grön fascism likväl som viss vänsterinriktad miljörörelse, trädkramare, primitivister och så vidare. Jag läser den unge Werther som en ideroman. Känslans/den sentimentala diktens olyckliga kärlek till sitt ideal naturen/den naiva dikten. Vad Goethe egentligen anser om sin huvudperson är inte självklart. Han skildrar Werther kärleksfullt men också med viss distans. Det är trots allt så att Werther går under av sin lidelse. Denna mångtydighet i historien gör boken bättre och mer modern.

Friedrich Schiller

Där nu, som våra visa säger, bara en eldkula vrider sig själlöst, styrde på den tiden Helios i stilla majestät sin gyllene vagn. Oreander fyllde dessa höjder, en dryad levde i trädet där, ur ljuva najaders urnor sprang flodernas silverskum fram.”

Schiller skrev en text där han ringade in romantikens världsbild, ”om naiv och sentimental diktning”. Där lade han fram teorin om att det bara finns två sorters sann dikt, den från människans naturtillstånd före modernismens inbrott: den naiva. Och den sentimentala, som är den moderna alienerade diktarens försök att nå det naturliga.  Dikten ”Greklands gudar”, som utdraget är från är på sätt och vis en illustration till teorin. För Schiller är antiken en människans sorglösa, lyckliga, glada och heroiska barndom. Gudarna och naturen är ett. Den besjälade andliga naturen skapar ingen alienation. Men i en naturvetenskapligt grundad världsbild finner Schiller tomhet som hans känslor uppreser sig emot. Naturen utan gudar uppfattar han som död och tom. Schillers dikter är säkert träffande och starka för någon som delar hans svärmiska känslor. Mig lämnar de däremot oberörd. Visst känner jag mig alienerad titt som tätt. Men jag ser inte naturvetenskapen som orsaken till det. Jag upplever inget behov av gudar för att kunna hänföras av naturen.

Lars Johansson (Lucidor)

“Är Jag eij af hög Ätt och Stånde/ Min Faer war ingen skälm, fast han war Bonde/ Then Dygden adlar Han är rättlig Adel/ Fast om han rijder än i en Klöf-Sadel.”

Lasse Lucidor tillhörde inte, som så många andra kanoniserade författare från forna tider, något högre samhällslager. Även som författare tillhörde han en lågt värderad grupp. Han var varken en tjänsteman eller student som skrev vid sidan om, inte heller hade han sålt sina tjänster till någon rik familj som ”huspoet”. Han var fri författare som sålde tillfällighetsdikter för en engångssumma vid bröllop, begravningar och liknande tillfällen. Trots de hårda materiella villkoren gjorde Lasse sig känd för en personlig stil. Och den var i mycket barock. Det vill säga, han använde sig av drastiskt och utsmyckat bildspråk. Också hans teman var drastiska, ofta om döden, festen eller dessa två teman i ett. Här en drastisk bild om drickandet: “Långt bättr´ är i wijn att simma / Än lijda heet Kärleeks Brand/ Släck uth een slijk Skärs-Eld med Kannan/ Ock med ett Glaass i hwar Hand” Även Lucidors klasskänsla kommer då och då till ytan i Lucidors dikter, som i det inledande citatet. Man njuter också av Lucidors trotsiga livskänsla i strofer som: “SKullle Jag sörja wore Jag tokot/ Fast än thet ginge mig aldrig så slätt/ Lyckan min kan fula synas gå krokor/ Wackta på Tijden hon lär fuller gå rätt/ All Werlden älskar Ju hwad som är brokot/ Mången mått liwa som eij äter skrätt.” (Skrätt var bröd gjort på dyrt vitt mjöl). Lasse arbetade i traditionella genrer. Tillfällighetsdikterna måste skrivas efter beställarnas smak och förväntningar, och den personliga stilen kom utöver det. Här från en dikt om den trotsiga människans dialog med döden, genren är medeltida -en moralitet: “M. Jag wil nu och Giäster fägna, Bjuda them på Speel och Wijn, D. När tu tig som bäst wil hägna Kommer iag obuden in, M. Stora Glaas är mit Behag, D. Tu äst sielff som Glaset swag, M. Lustigt Speel och Sköna Kranzar D.Faalna, när tu med mig dantzar.” Lasse Lucidor dog utan erkännande, men når fram till oss moderna människor med sin starka röst.

Hedvig Charlotta Nordenflycht

”Min lefnadz lust är skuren af,/ Och döden är min längtan,/ Till dig du mörka tysta graf,/ Står all min trängtan:/ På jorden jag ej finner/ Hvad mer min själ sit nöge bär, Min glädje borta är; Min tid i gråt förrinner, Min ungdoms lust försvinner;/ Jag är oskyldigt såld/ I grymma sorgens våld./ En långsam död för ögon står, den jag/ dock icke finner,/ Du arma ömma hjärta!/ Kan ej den bittra smärta,/ Som tär dig utan mått,/ Dig ge så ett dödligt skått,/ At lifvetz trå må brista,/ Och Ädla Själens gnista/ Sit fånge-hus må mista?”

En vacker visa den här ovan, som på ett naket sätt visar upp depression, bristande livsvilja och sorg. Här finns både drag av barock och tidig romantik. Individen som subjekt var viktig under romantiken och Hedvig Charlotta identifierade sig med konstnärsrollen. Sorgen var ett viktigt ämne i hennes dikter och i hennes liv. Två makar dog ifrån henne och i slutet av livet upplevde hon en olycklig förälskelse. Förutom  det egna skrivandet redigerade hon och gav ut sin avlidne make Jacob Fabricius filosofi. Hon var på många sätt ett barn av upplysningstiden, feministiska tankegångar uttryckte hon till exempel i dikterna Fruentimbers plikt at upöfwa ders wett, och Fruentimrets försvar emot J.J. Rosseau.

Carl Michael Bellman

“Norström stielper sin peruque/ Af sin röda skalla/ Och min Ulla blek och siuk/ Lätt sin kiortel falla./ Klef så bredbent i paulun/ Movitz eftter med basun/ Maka åt deij Norström frun/ Hör ju till oss alla.”

Bellman började som ordens-diktare i Stockholms dåvarande nattliv. Sverige var på dekis efter att stormaktstiden nått sitt slut, supandet var utbrett. Fest-ordnar var inte ett helt ovanligt inslag på Stockholmskrogarna. Bellman presiderade över den egenhändigt uppfunna Bacci orden. Men till skillnad från Lasse Lucidor kom Bellman att omfamnas av sin samtid. Han slutade sina dagar som anställd hovpoet och fick Ge ut sina samlade epistlar innan han dog. Bellman motsvarade sin samtids ideal om den geniala och unika konstnärstypen. Vi kan inte idag rätt föreställa oss visorna i uruppförande. De var inte bara visor utan dramatiserades även av sin författare i en sorts miniteater. Han spelade sina figurer, men stryrde och ställde också med dem och pekade ut saker för dem och för publiken. Såhär kunde han vända sig till en av sina figurer: “Hör Fader Berg, säg du hvad hon heter/ Hon där vid skänken vindögd och feter?/ Gumman på Thermopoljum” Och såhär till sin publik: “Sjungom nu alla!/ Lät kärlek befalla/ Våra lif;/ Lät oss spelmän kalla/ Til tidsfördrif;/ Svalkom vår tunga/ Och låtom oss sjunga/ Glädje-sång;/ Dansa gamla, unga/ Nu på en gång.” Man kan finna många olika stilar i Bellmans diktning, ofta även inom samma epistel. Här är några exempel. Bibelparodi: “Jag är en hedning, hjerta, munn och krafter/ Dyrka Vinets Gud.” Herdedikt: “Opp Amaryllis! vakna min lilla! Vädret är stilla/ Luften sval/ Rägnbågen prålar/ Med sina strålar/ Randiga målar/ Skog och dal.” Dryckesvisa: “Tycker du att grafven är för djup/ Nå välan, så tag dig då en sup/ Tag dig sen dito en, dito två, dito tre/ Så dör du nöjdare.” Barock: “Se Venus i sin pragt/ Kring hänne hålla vakt/ Änglar, Delphiner, Zephirer och Paphos hela magt;/ Vattu-Nympher plaska kring/ I ring.” Och, i mitt tycke finast, en stark realism, här om en man som dör i lungsot: “Gulguler hy, matt blomstrande små kinder/ Nerkamadt bröst och platta skulderblad./ Lät se din hand, hvar ådra blå och trinder/ Ligger så sväld och fuktig som i bad;/ Handen är svettig och ådrorna stela.” Jag tycker att Bellmans visor är fina. Men vill man vara kritisk så kan de naturligtvis tolkas som en sorts socialpornografi där diktaren ibland plockar komiska poäng på de utslagnas bekostnad. Många dikter börjar med att utmåla alkoholisterna och de prostituerade visorna handlar om som antika gudar, eller herdar i tidens idylliska landsbyggdsromantiska tid, för att sedan i vändningar som den i inledningscitatet, ta ner dem på jorden. Att tidens besuttna, till exempel hovet, fann detta lustigt är förstås mindere lustigt.

Johan Henric Kjellgren

”Du, som af  Skönhet och Behagen/ En ren och himmelsk urbild ger!/ Jag såg dig – och från denna dagen/ Jag endast dig i världen ser./ Död låg Naturen för mitt öga,/ Djupt låg hon för min känsla död-/ Kom så en flägt ifrån det höga,/ Och ljus och lif i verlden böd./ Och ljuset kom, och lifvet tändes/ En stjäl i stela massan flöt;/ Alt tog et anletsdrag som kändes,/ En röst som til mit hjerta bröt./ Kring rymden nya Himlar sträcktes,/ Och Jorden nya skrudar drog,/ Och Bildningen och Snillet väcktes/ Och Skönheten stod up och log.”

Dikten den nya skapelsen handlar om skönheten, antingen i form av en konkret kvinna eller som idé. I romantisk anda är det sköheten som uppväcker alla andra viktiga värden som kunskapen, vetgirigheten, konsten och verksamhetslusten. Kjellgren räknas samtidigt som upplysningsman. Han arbetade som anställd hovskald. Något han fann jobbigt. Tjänsten gav honom möjlighet att skriva utan att svälta på kuppen, men det hel del kryperi för beställarnas åsikter och smak kom också med ställningen. Till slut bröt Kjellgren med kungahuset. Den nya skapelsen är en direkt och innerlig dikt som jag uppfattar som en idédikt men som säkert också kan läsas som en tillbedjande kärleksdikt.

Tips från konfliktportalen: för den som intresserar sig för märkliga nazistsekter och händelserna i dessa skriver 1915 Manualer i svenskt motstånd och Fria nationalister vs Svenska motståndsrörelsen, Acidtrunk konstaterar att det inte är kris för alla, Andrea Dorea konstaterar att påven bannat Nietzsche, innom portalen har det blossat upp en debatt kring hur, om, och på vilket sätt arbetarrörelsen/arbetarklassen bör bilda sig och läsa politisk teori, för den som tycker detta är intreassant finns inlägg på: Autonoma kärnan, Dom ljuger, Forever United, Kim Muller, Luftslottet, Redundas, Tusen pekpinnar och  Vardagspussel.


SKÖNLITTERÄRA BOKTIPS

26 Jun

I natt hade jag mitt livs första blogg-relaterade dröm. Det var för att jag skulle publicera mina boktips här idag. Jag drömde att jag ägde en gård med två lador som en inspektör skulle ta sig en titt på. Jag skämdes när vi gick dit för jag hade gömt undan vanskötta djur i dom. Den första ladan kom jag undan med, för mina kor hade både dött, förruttnat och upplösts i intet, så inspektören märkte inget. Men i den andra ladan blottades mina halvdöda, svältande hästar. En bild för rädslan när man ska offentliggöra vad man verkligen läser och gillar antar jag. Jag lär inte komma ut som någon finsmakare eller kännare av litteratur med denna lista fruktar jag. Nej, jag är en allätare som läser det jag råkar komma över, så bokurvalet blir lite blandat. I alla fall är detta några av alla dom böcker jag genuint har tyckt om. Och det är faktiskt den viktigaste anledningen att alls läsa, för sitt eget höga nöjes skull. När jag läste igenom min lista insåg jag också att en inte så ringa andel av dom böcker jag gillar innehåller våld. Så om du tycker att sådant är obehagligt att läsa, eller lätt förväxlar fantasi med verklighet, utfärdas härmed en varning. All läsning sker alltid på egen risk! Med detta sagt, välkommen in i min inre lada, kanske du finner att en och annan av dom läsupplevelser jag haft därinne trots allt har riktigt mycket kött på benen?

Johannes Uppenbarelse/Uppenbarelseboken

När jag var i 15-års åldern fanns inte så många ställen att hänga i Göteborg. Utan vare sig pengar eller åder att tala om slutade det ofta med att man satt i det kristna tältet på Heden och tjafsade med de troende om hur det gick ihop att gud på samma gång kunde vara allsmäktig och god. Varje gång dom kristna blev svarslösa sa dom till mig: ”Har du läst Bibeln då?” Det hade man ju inte och förlorade därför en hel del trovärdighet. Det var så det kom sig att jag läste Bibeln från pärm till pärm. Och se på fan, jag blev faktiskt chockad över vilken ogin, arrogant och sjävgod tyrann kristendomens och judendomens gud är. Han var betydligt värre än jag kunnat föreställa mig! Men detta är inte platsen att diskutera bibliska historier. Istället kan jag konstatera att jag i Bibeln också hittade en lysande litterär pärla: Johannes Uppenbarelse. Oöverträffad i sitt starka, grymma och överdådiga bildspråk. Den bästa poesi jag läst. Inte konstigt att denna berättelse om apokalypsen och guds oresonliga hämnd, komplett med nummermagi och hela kittet, gett upphov till så många tolkningar och så mycket spekulation genom tiderna. Ta bara detta citat: ”Och ännu en ängel kom fram ifrån altaret, den som hade makt över elden. Denne ropade med hög röst till den som hade den vassa lien; han sade »Låt din vassa lie gå, och skär av druvklasarna från vinträden på jorden, ty deras druvor är redo för skörd. Och ängeln högg till med sin lie på jorden och skar av frukten ifrån vinträden på jorden och kastade den i Guds vredes stora vinpress. Och vinpressen trampade utanför staden, och blod gick ut från pressen och steg ända upp till betslen på hästarna, på en sträcka av ett tusen sex hundra stadier.” Du som har öron hör: Uppenbarelseboken är obligatorisk läsning. Avslutningsvis tycker jag vi låter blueslegenden Son House sjunga en hyllningslåt till min favoritförfattare: http://www.youtube.com/watch?v=2vAczJUkwU0

Njals Saga

Om du gillar hongkong-rullar är chansen stor att du faller för dom isländska sagorna. Dom är skrivna närmast som filmmanus. Inget psykologiserande, inga miljöbeskrivningar, handlingen helt i fokus. Av dom isländska sagor jag läst sätter jag Njals Saga allra främst, men man får inte heller missa Gunnlaug Ormstungas Saga. Njals Saga handlar som ofta Sagorna gör om en fejd mellan två släkter i ett samhälle där blodshämnden är legio. Trots att författaren varken moraliserarar eller psykologiserar utan bara rakt upp och ner beskriver vad huvudpersonerna säger och hur dom väljer att handla i olika situationer, lyckas han på ett mycket effektivt sätt teckna levande personporträtt. Motivet i Sagan, lojalitet och sammanhållning inom släkterna i konfrontationerna med yttre hot påminner också en del om Honkongfilmernas manliga vänskap där man håller ihop vad som än händer. Det är ett motiv i alla fall jag älskar.

Hatets sånger

Hatets sånger är en antologi med revolutionär socialistisk diktning kring sekelskiftet 1800-1900. Dessa dikter är jag väldigt förtjust i. Dom är enkla, direkta, kompromisslösa och fulla av hopp. Måns Ivarsson skrev i Expressen att jag är naiv och att jag skrivit min bok som om revolutionsromantik vore en ny uppfinning. Men jag kan trösta dig Måns: jag är mycket medveten om att längtan efter en revolutionär förändring är lika gammal som klassamhället. Är det inte just därför varje ny generation på nytt har behov av att besjunga denna längtan? Och Hatets sånger känns för mig oväntat moderna i sitt tilltal. Men också starkt präglade av en tidsanda av socialistiskt hopp, innan en massa splittringar och havererade experiment. Vägen framåt är tydlig och upplyst av ingen mindre än den store ljusbäraren, Lucifer. Detta är den aspekt av diktsamlingen som jag tycker allra bäst om, identifikationen med Lucifer. Den allra första rebellen, som ifrågasatte guds rätt att styra världen och därför förlorade sin position som ängel. Boken är utgiven på Vertigo förlag.

The art of war, Sun Tzu

På senare tid har AFAs aktivitetsguide upprört vissa bloggare eftersom den beskriver hur man tänker strategiskt i gatustrid. Mina tankar går direkt till Sun Tzu som skrivit det berömda verket om krigskonst för ca 2000 år sedan. Självklart kan man också tänka på Maos lilla röda, där tankarna kring krigföring känns mer eller mindre klippta ur Art of war. Sun Tzu har bildat skola för alla efterföljande krigsherrar i regionen. Det går också att känna igen det tänkande som finns inbyggt i olika former av Kung-fu. En strävan efter det ekonomiska, att göra det som behövs, att inte göra det som inte behövs, att vända fiendens svagheter till sin egen styrka. Även om boken handlar om krigsföring så handlar den också om att tänka strategiskt och man kan alltså hittta ett och annat tillämpligt här även för helt fredliga situationer. Eftersom jag själv är en drömmare som låter mig ryckas med av actionfyllda fantasier så att jag inte ser närmsta gatsten utan snubblar och slår i marken med näsan före, kan jag fyllas av beundran för det lugna, diciplinerade fokus som den kinesiska filosofin förespråkar.

Fjärilen från Tibet, CJ Håkansson

Den mycket trevlige och vettige CJ Håkansson träffade jag för första gången på Textmässan förra våren, inte långt efter att vi båda debuterat på Vertigo förlag. Jag fick då ett ex av hans skräckroman Fjärilen från Tibet. Det är inte någon subtil psykologisk skräckberättelse av klassiskt snitt, utan CJ öser på med bilder och intryck från olika på något vis utstötta människors liv. När fasan släpps loss och sprider sig i Sverige anar man att just det hat som huvudpersonerna känner, och som är en konsekvens av deras livssituation, samtidigt driver på den undergång som kommer att äta allt urskiljningslöst, även dom själva. Det finns en stark vrede mot hur människor har det i dagens Sverige i botten på historien, men inte på något övertydligt sätt. Det är skräcken som är huvudmotivet. En skräckvision som får mig att tänka lite på Johannes Uppenbarelse, men helt utan kontexten om rättvisa och ordning i universum. En del partier i boken är mycket obehagliga, tex en kvinna som får hela sitt kvarter utplånat och uppbrännt av onda brandsoldater som alla har hjälmarna märkta med hennes husnummer. Den som är intresserad av skräck kan få många tips på CJs blogg.

Den tappre sldaten Svejk, Jaroslav Hasek

Historien om den tappre soldaten Svejk är en underbar pikareskroman. Svejk vill självklart göra sin plikt som god medborgare och inträder som soldat när det stora världskriget bryter ut. Övvernitiskt plikttrogen vill Svejk så väl, så väl. Och ställer till ett jävla kaos vart han tar sig fram. Är Svejk den idiot han förklaras vara som värnpliktig, eller en intelligent anarkistisk kverulant under ytan? Det får vi aldrig veta. Men en person som sätter käppar i hjulen på systemet medan han ivrigt gör sin plikt för det är naturligtvis varje överordnads hemskaste mardröm. Soldaten Svejk har blivit älskad av många genom åren och bland annat fått ge namn åt en trevlig pub här i stan.

Den ätbara kvinnan, Margret Atwood

Jag tycker mycket om Atwoods böcker. Det är något med hennes språk, hennes sätt att smaka på ordens innebörder och direkt uppfatta vad som pågår under ytan som passar mig väldigt bra. Själv har jag inte alltid så bra kontakt med mina egna känslor, att skriva blir ett sätt att ta upp dom till ytan och beskåda dom. Här tycker jag att Magaret Atwood är en mästare. Om jag särskilt skall framhålla någon av hennes böcker så får det bli debutboken Den ätbara kvinnan. En bok som skrevs vid en tid då västvärldens kvinnor fortfarande var hemmafruar om deras män inte var utblottade, och att kvinnor slutade arbeta när de gifte sig var en självklarhet. Den ätbara kvinnan kom ut -69 när 70-talets feministiska våg ännu var i sin linda. Huvudpersonen Marian arbetar för ett marknadsföringsföretag. Hon går runt och intervjuar folk om ders reaktioner vid konsumtion av olika produkter. Ett meningslöst jobb som hon hoppas att snart undfly genom ett bröllop som rycker allt närmare. Men ju närmare bröllopet med en passande väletablerad man kommer, ju starkare börjar hon uppleva att också den tillvaron kommer att sakna mening. Hennes flyktbehov får henne att inleda en relation med en kille utan framtid. Väninnan säger till henne att genast dra sig ur sidorelationen. Den har ingen framtid säger hon, men det är just framtidslösheten Marian tröstar sig med. Medan bröllopet närmar sig växer en insikt sig stark hos Marian. Hon inte bara arbetar med konsumtionsvaror, i själva verket är hon själv en produkt. Hon är en ätbar kvinna. I takt med att denna insikt blir allt klarare börjar hon mer och mer att identifiera sig med tingen omkring sig, inte minst mat. Om den termen hade varit allmänt bekant då, hade man skrivit att den ätbara kvinnan är en bok om anorexia. Men det var en ganska okänd sjukdom då och därför handlar boken inte heller om en sjukdom. Den handlar om en kvinna som reagerar rationellt på en sjuk och bisarr värld där allt antar varuform och kvinnor låter sig ätas. Det var väldigt skönt att läsa om en kvinna med en ätstörning som inte är ett offer. Andra Atwoodböcker som jag tycker är bra är tex Tjänarinnans berättelse som är en dystopi om hur det kan gå för kvinnor om kristen fundamentalism tar över, tyvärr lite obehagligt aktuell som vindarna blåser just nu. Kattöga om den tyranni små flickor kan utsätta varandra för under namn av vänskap och om längtan efter en verklig kvinnlig vän. Och Oryx och Crake, också en dystopi men den här gången inte om kvinnor utan en diskussion om olika tendenser i samtiden som jag tyckte var riktigt spännande när jag läste den.

Jag heter Ísbjörg jag är ett lejon, Vigdís Grímsdóttir

Jag kan dra mig till minnes två gånger i livet jag grinat som ett barn vid läsningen av en bok. Den ena var när jag läste Ísbjörgs historia. Bokens jagperson sitter inlåst på häktet och talar sin historia om vad som lett henne dit till sin advokat. Språket är personligt och känslomättat. Fram träder bilden av en tjej som fötts utan val. Ísbjörg är en överlevartyp men omständigheterna är inte bara tragiska och orättvisa, dom är direkt skoningslösa. Och när Ísbjörg blir uppträngd mot väggen biter hon. Fast hon kommer att förlora, fast häktet är allt som återstår. Jag identifierade mig starkt med Vígdis huvudperson, och stod nästan inte ut med hur fruktansvärt orättvis tillvaron kan vara. När jag var på Island läste jag en bok med intervjuer med olika moderna isländska författare, tyvärr har jag glömt titeln. Efter att ha läst dom andra författarna svamla om allt mellan änglar, postmodernism och det egna jaget så vaknade jag till när Vígdis Grímsdotter blev intervjuad. Bakom den ekonomiska boomen på Island döljs en massa mänsklig och ekonomisk missär, menade Vígdis, denna verklighet talas sällan om, det vill jag göra.

Dygden har jag platt försummat, Torbjörn Säfe

I den här boken skildrar Torbjörn Säfve dels skalden Lasse Lucidor, dels det svenska 1600-talet. Här saknas helt dom groteska romantiseringar av stormaktstiden som allt för ofta förekommer. Torbjörn ser tidsepoken ur den vanlige medborgarens perspektiv: en tid av nöd och svält, där statsmakten tog vartenda öre dom lyckades pressa ur den fattiga befolkningen till sina krigsäventyr. Det var också en tid när yttrandefrihet var något okänt. En skald som inte var i någon mäktig persons tjänst, utan talade med sin egen stämma, utifrån sig själv, var något märkligt och närmast subversivt. Trots dessa yttre vilkor uttryckte Lasse Lucidor en stark livskänsla. Skulle han sörja så vore han tokot. Ett mäniskoliv är mödan värt att leva, och man bör leva fullt ut. Detta är en livskänsla gemensam för Lucidor och Säfve, och jag ber att få instämma med eftertryck. En romantisk bok om att vara diktare och samtidigt en lättläst historielektion som inte romantiserar ett spår.

Hålet, Jonas Ulfvarsson

När jag var i 15-års åldern kom jag först i kontakt med Jonas Ulfvarssons vilda fabuleringskonst genom punkfanzinet Träsket Glöder som han gav ut i skiftet 80/90-tal. Därför blev jag mycket glad när jag fick höra att han släppt en bok. Hålet är en novellsamling där den sista och allra bästa historien gett boken namn. Ett litet hål på bara några millimeter öppnar sig på en undanskymd plats på Hisingen för att sakta men säkert börja svälja den omgivande världen. Denna historia innehåller också bland mycket annat en orgiastisk skilldring av ett bibliotek utan slut. Jonas historier är fantastiska, groteska, myllrande och vulgära. Huvudkaraktärerna är anti-hjältar av luffartypen men dom lever i en värld där allt kan hända och inget förvånar. En kuk rymmer från sin bärare eftersom den har helt andra sexuella önskemål, på den lokala alkispuben vid St Eriksplan lyssnar en LSD-trippad ung man till en jagad gammal lodis som påstår sig fly från en världskonspiration av Nils-Petter Sundgren-kloner och visar sig ha rätt när han påstår att han har döden i fickan. Personligen glädjer jag mig åt att det är en hel del Göteborg i boken, tex det klassiska sunkhaket Gyllene Suggan (”Vi heter faktiskt Restaurang Västerhus!”). En härlig samling skrönor som ser på samhället ur dom utstötta och fattigas perspektiv. Tyvärr har Jonas som gammal DIY-kille valt att ge ut boken på print-on-demand. Synd tycker jag eftersom jag tror att denna bok skulle ha haft god chans att bli antagen av ett kommersiellt förlag och därmed få helt andra resurser till PR. Som en liten kuriositet, som inte alls har med Hålet att göra, kan jag berätta att jag en gång som ung räddade Jonas skrivmaskin. Det var min första natt på BZ-kollektivet Färjenäs och jag var ensam i huset när jag hörde misstänkta ljud i trapphallen. Jag tassade ut i bara nattlinnet och mötte två förvånade pundare. Den ene med Jonas skrivmaskin i handen, den andra stutsande fram och tillbaka med en kniv. ”Va fan gör du här??” undrade den talföre pundaren. Den andre studsade fortfarande fram och tillbaka. ”Jag bor här, vad gör ni här?” ”Men vadå, bor det folk här?” ”Javisst”, bredde jag på, ”fullt med folk i alla husen”. ”Men här får ni väl inte bo!” ”Nej. Får du ta Jonas skrivmaskin?” Som tur var för mig var pundarna i grund och botten snälla människor, och jag fick faktiskt tillbaka skrivmaskinen av den talföre. Hans polare retirerade baklänges studsande ner för trappan, fortfarande med kniven höjd och gång på gång upprepande ”…nu hade du allt en jävla tur. Nu hade du allt en jävla tur…”.

En amerikansk myt+Sextusen kalla, James Ellroy

Dom jag känner som läst många Ellroy-böcker säger att han kan vara ojämn. Det kan jag inte uttala mig om, jag har bara läst En amerikansk myt och Sextusen kalla. Men dom böckerna lämnade mig stum av beundran. James Ellroy är en mästare. Till skillnad från den i mitt tycke tråkige och långrandige Ernest Hemingway, så känns Ellroys böcker som isländska sagor i modern amerikansk tappning. Stilen är extremt korthuggen, jargongen rå men trovärdig hela vägen. Det är två kollektivromaner om den amerikanska yttersta högern. CIA, klanerna, maffian, den maffiastyrda fackföreningsrörelsen. Den politiska händelseutvecklingen som sådan är böckernas kärna, men den drivs hela tiden fram på ett dynamiskt sätt av dom enskilda karaktärerna. Karaktärer som alla handlar med egenintresset i första rummet, och är precis samma våldsamma, gränslöst hänsynslösa avskum som deras motsvarigheter i den verkliga världen. Yrkesmördare, maffiosos, drogproducenter och legosoldater. Alla grupper styrs av sina subjektiva intressen. Ibland sammarbetar dom, ibland hamnar dom i konflikt. En kusligt trovärdig bild av hur samhället fungerar manas fram. I dessa böcker beskrivs Kennedymorden, den Kubanska revolutionen och den misslyckade invasionen av Grisbukten, Vietnamkriget och den amerikanska medborgarrättsrörelsen. Det var detta politiska innehåll som gjorde att jag fastnade mer och mer för historien, trots att jag i början hade svårt att identifiera mig med någon av karaktärerna, som alla är ärkesvin. Men Ellroy är en skicklig författare och så småningom kommer man på sig själv med att sitta och oroa sig för karaktärerna, och känna med dom medan dom mördar, våldtar och torterar sig fram genom historien. Jag har funderat på hur Ellroy lyckas åstadkomma detta, och tror att svaret är en kombination av att man köper dom cyniska förutsättningarna och att alla nattsvarta karaktärer förr eller senare visar upp någon sida som gör dom lite mänskliga. Yrkesmördaren blir kär i en kvinna på ett sätt som gör honom sårbar, en annan hänsynslös mördare klarar plötsligt inte av att döda kvinnor trots krav från uppdragsgivare som inte delar denna gammalmodiga moral (eller någon moral överhövudtaget) och så vidare. Och så fort en karaktär börjar visa upp en alltför idealistisk sida kan man ge sig fan på att det kommer att börja dyka upp problem för honom, i värsta fall att han dör. Karaktärer man trodde var huvudpersoner dödas då och då, andra bifigurer börjar ta mer och mer plats i historien. I böckerna som det är i livet. Suveränt genomfört av Ellroy. Efter att ha läst dessa böcker kan man komma på sig själv med att ”veta” precis hur vissa historiska händelser gått till.

Solaris, Fred på jorden, Stanislaw Lem

Den polske sience-fiction-författaren Stanislaw Lem skrev en lång rad böcker under sin levnad, varav jag läst en bråkdel men tyckt om alla jag läst. Stanislaw tar oss med till fantastiska världar, som ändå är trovärdiga. Böckerna är filosofiska tankeexperiment ute i rymden. Dom ställer frågor om människan. Vi framstår i Stanislaws böcker ofta som oförmögna att ta till oss det främmande, vi söker efter kontroll men står maktlösa när tillvaron är större än vi kan greppa. Styrkan i böckerna är kombinationen av trovärdigt beskriven mänsklig teknologi och psykologi, och det hissnande fantastiska som möter ute i rymden. Det är svårt att välja en bok ur hans produktion att tipsa särskilt om, men efter lite funderande valde jag i alla fall ut två. Solaris är den mest kända av Lems böcker, kanske för att den också filmatiserats. Den handlar om hur människor reagerar när dom möter något ditills helt okänt. Planeten Solaris liknar inget man hitills stött på i universum. Astronauternas förträngda minnen materialiserar sig där på ett skrämmande sätt. Upplevelsen kan påminna om att befinna sig innuti en hjärna. Finns ett jättelikt medvetande på Solaris? Fred på jorden är en fantastisk historia om hur vapenteknologin nått en nivå där vapensystemen kan utveckla sig själva i en teknisk evolution. Därför har männskligheten rationaliserat kapprustningen genom att helt enkelt förflytta den till månen, där olika länders vapensystem har varsin zon att utvecklas i och i konfrontation med de andra zonernas vapensystem testa sin förmåga. Ijon Tichy sänds till månen för att undersöka misstanken om att vapnen skulle kunna attackera jorden. Under uppdraget träffas han av en laserstråle som skär av förbindelsen mellan höger och vänster hjärnhalva. På en instutition försöker han rekonstruera vad han varit med om samtidigt som hans ena hjärnhalva saknar moralisk kompass och ställer till en massa jävulskap som den andra förtvivlat försöker städa upp efter.

Kosmokomik, Italo Calvino

Ni som till äventyrs tycker att det varit för mycket politiska eller i alla fall samhällstillvända böcker hitills i min lista blir glada nu. Kanske man hade väntat sig att en bok av en före detta italiensk partisan och skribent för kommunistpartiet, utgiven 1968, skulle ha handlat om politik. Eller om samhället. Eller åtminstone om människor. Men Italo Calvino gick alltid sina egna vägar. Kosmokomik är något så udda som en skönlitterär gestaltning av olika vetenskapliga hypoteser om universum, fysik, och evolutionen på vår egen planet. Alltsammans beskrivet med stor berättarglädje och sinne för det komiska och absurda. Här är naturen inget neutralt och tråkigt, utan värt både att skärskådas och brista ut i gapskratt över. Samtidigt, menar folk som är lite insatta i det naturvetenskapliga, har Calvino koll på vad han diskuterar, så det är inget flum i den änden. Huvudpersonen/varelsen/existensen eller vad vi nu ska kalla den/det heter Qwfwq och är en riktig skrytmåns. Been there, done that. Ivrigt och med många utbroderingar berättar Qwfwq om hur han, ibland ensam ibland tillsammans med gelikar, upplevt fenomen som när all materia i universum koncentrerades till en punkt, big bang, färglösheten och ljudlösheten på en jord utan oceaner och atmosfär, tiden när månen var så nära jorden att Qwfwq och dom andra kunde resa stegar och klättra upp, livets uppkomst, dinosauriernas utdöende och mycket annat. Jag vill även passa på att tipsa om Italo Calvinos storslaagna symbolistiska triologi bestående av novellerna Den tudelade visconten, Klätterbaronen och Den obefintlige riddaren. Finns utgivna på svenska i en samlingsvolym av Atlantis. Nu är vi tillbaka i samhället igen. Med ett försök att beskriva den moderna människans kluvenhet och alienation. Den tudelade Visconten är en dråplig och på sitt sätt vemodig historia om en vicont som under kriget klyvs i en ond och en god sida som saknar kontakt med varandra, trots att dom båda en gång tillsammans utgjort den hela visconten. Den obefintlige ridddaren är vilja och medvetande utan kropp, en tom rustning som går omkring bland dom andra soldaterna. För att citera Italo Calvino själv från förordet till triologin: ”Agilulf, krigaren som inte finns, företer de psykologiska dragen hos en människotyp som är vida spridd i vårt samhälles alla miljöer.” Slutligen Klätterbaronen, en storslaget upplagd och myllrande berättelse om den lille baron Cosimo,vilken som 8-åring kommer på sån kollisionskurs med den stränga diciplinen och kärlekslösheten i sin fina 1700-talsfamilj att han klättrar upp i ett täd och säger att han aldrig mer tänker komma ner. Så blir det verkligen också. Cosimo representerar en människotyp som, till skillnad från karaktärerna i dom andra två novellerna, är helt och hållet sin egen. Om han inte vill äta dom äckliga sniglarna, så tänker han inte heller göra det. Har han en gång sagt att han inte tänker komma ner ur trädet så får han stå vid sitt ord och inrätta sitt liv efter det. Och Cosimos levnad blir minst sagt rik. Från trädens kronor leker han som barn tillsammans med busungar och äppeltjuvar, där uppifrån upplever han kärleken till den vackra och spännande grannflickan, träffar sjörövare och brevväxlar med tidens filosofer. Cosimo är trixtern och fritänkaren, som följer sitt samvetes röst istället för lagar, order och yttre auktoritet. På så sätt en sympatisk person, fast jag hade en smula svårt att identifiera mig med honom. Antagligen därför att allt gått så lätt för Cosimo, född baron och dom begränsningar han hade i livet ålade han sig själv. Men jag njöt av alla exentriska typer i historien, alla detaljer från livet på 1700-talet och alla svängar historien tog. Däremot blev jag mycket intresserad av en bifigur i historien, Cosimos storasyster Battista. Hon har tvingats till en tillvaro som nunna inom husets väggar efter en sexuell incident som enligt föräldrarnas åsikt skadat familjens heder. Ruvande på ett tyglat men ständigt närvarande hat lagar hon nu familjens mat med utstuderat raffinemang: smörgåsar med råttleverpastej, en tårta garnerad med torkade gräshoppsfötter, en helstekt gris med en krabba i munnen, som i sina klor håller grisens avskurna tunga o.s.v. Helt enkelt en syster till det öppna auktoritetstrotset, till ytan och formen anpassar hon sig, men gör varje dag på sitt eget sätt motstånd mot dom villkor hon tvingats leva under. Den fysiska kärlek hon förnekats, lägger hon varje dag ner på att severa familjen sitt trots. Allt som allt är Calvinos böcker både tankeväckande, muntra och fulla av humor och ironi.

Låt tistlarna brinna!, Yasar Kemal

Jag märker en tendens mot det minimalistiska berättandet bland mina tips. Islänningasagorna sägs vara skrivna med isbergsteknik, Calvino är berömd för lättheten i sin stil och Ellroys sätt att skriva har betecknats som telegramstil. Här får man nog säga att Kemal utgör precis motsatsen. Jag har träffat dom som tycker att han skriver svulstigt. Men själv tycker jag om det köttsliga nästan övermättade i hans berättelser om landsbyggdsbefolkningen i det förmoderna Turkiet. Det är storslagna naturscenerier och brutalt våld. Man kan hävda att författaren ibland förlorar sig i våldsscenerna på ett sätt som är nästan pornografiskt. Men jag kan stå ut med det när jag ser till helheten. Låt tistlarna brinna! är en klassisk bok av Kemal som också berättar en klassisk historia. Den om den ensamme hjälten som sätter sig upp mot ett förtryckarsystem, bekämpar det tappert men till slut måste ge sig för övermakten. I detta fall handlar det om daglönaren Memed vars tjej storgodsägaren Abdi Aga vill gifta bort. Memed flyr Agans vrede upp i bergen. Där växer han upp till man, tar kontakt med stråtrövarna på trakten, och sen är fejden igång. Memed står på småfolkets sida mot storgodsägaren och åtnjuter därför mycket hemliga sympatier. En annan Kemal-bok jag är svag för är Mordet på smedernas torg. En bok med detaljerade och mycket bra beskrivningar av såväl naturscenerier som paranoja, dödsskräck och våld. Den handlar om två Agor som lever kvar i en utdöende men ännu stark feodal tankevärld. Därmed kan dom inte undkomma att den konflikt som existerar dom emellan medför kravet på blodshämnd. Poängen med boken är, förutom att skildra en utdöende värld på randen till det moderna, att det som vanligt är dom fattiga och underhuggarna som får offra liv, hälsa och säkerhet i första hand, när överheten iscensätter sina krig.

Grundbulten+Lyftet, Kennet Ahl

Dessa två 70-talsromaner om bunkerfängelset Hall och dom människor som mals ner i fångvården, är ett lysande undantag från den förljugna sörgårdsidyll som annars brukar råda inom den svenska kulturen. Var finns Grundbulten, den mytiska skruv som håller samman hela Hall? Liksom drömmen om Lyftet utanför murarna, kan drömmen om Grundbulten hjälpa fången att stå ut. Precis som vi sk vanliga människor håller oss uppe med drömmen om en vinst på lotteri, automater eller hästar. Visst kommer troligen inte Lyftet, men det skulle kunna komma en dag, annars står vi bara inte ut. I böckerna Grundbulten och Lyftet får vi följa internerna. I första boken skildras Hall inifrån, alla turer i drogförsäljningen, isoleringen, det meningslösa men på samma gång nödvändiga i att försöka göra motstånd, knalltransporterna, våldet. Huvudpersonen är mycket svartsynt, eller om man så vill klarsynt, knäckt av livet. Han omges av en mängd andra karaktärer, såväl intagna som personal skildras. Det är en bitvis humoristisk skildring, men historien som sådan är utan nåd I Lyftet får vi följa några av karaktärerna från Grundbulten utanför murarna. Dom längtar efter Lyftet och försöker arbeta för det, men det är dömt att misslyckas från början. Lyftet är också en skildring av samhället sett ur kåkfararnas synvinkel. Bland annat socialen och arbetsförnedringen beskrivs träffande. Dessa båda böcker av författarpseudonymen Kenneth Ahl (Lasse Strömstet och Christer Dahl),visar det vi sällan vill låtsas om. Drömmen om Lyftet är en tunn rök för den som inte har dom ekonomiska resurserna från början. Och utan flyktväg, hur ska vi stå ut? Dessutom diskuterar dom den så kallade kriminalvården, som bara blivit ännu mer totalitär sen dess.

Svart krabba, Jerker Virdborg

Jag råkade ha radion på när första kapitlet av Svart krabba gick som radioföljetong. Därefter var jag fast. Förmodligen är det inte bara första utan också enda gången i livet jag följt en radioföljetong. Det var den mest spännande bok jag har hört. Jag vet egentligen inte vad den handlar om. Det är ett fiktivt land, med nordiskt klingande namn och klimat, i en okänd tid, i krig med ett annat fiktivt rike som också verkar nordiskt. Soldaten Edh har blivit inkallad, men redan på tåget tas han åt sidan av ett millitärt befäl. Nya order har kommit. Edh ska inställa sig för ett hemligt kuriruppdrag. Edhs specialkunskapaer som gammal skridskoåkare gör att han valts ut till den hemliga grupp som ska ta sig över isen. Redan nu är stämningen osäker, därefter hålls spänningen på en hög och jämn nivå genom hela boken. Frågorna blir mer och mer akuta. Vem går att lita på? Är uppdraget i själva verket en fälla? Eller ett föräderi som Edh är inlurad i på grund av sin kompetens att åka fort på skridsko? Vad väntar på andra sidan vattnet? Om man nu alls kommer över? Hur går kriget egentligen? Är det fienden eller den egna sidan som kontrollerar detta område? Utan någon att lita på finns heller ingen att rådfråga. Jerker Virdborgs strama stil närmar sig poesin. Egentligen är hela Svart krabba som ett enda utdraget stämningsläge. Totat ensam, utlämnad till yttre krafter är soldaten. Som litar till sin självdiciplin medan han på samma gång försöker hålla borta underströmmen av skräck och panik, och tänka klart och rationellt. Inte heller andra gången jag läste Svart krabba förstod jag vad den handlade om. Men den var lika spännande som sist .

Nu var det 1914, Eyvind Johnson

I samband med föredrag och intervjuer har jag ibland fått frågan om jag läst mycket av dom klassiska svenska proletärförfattarna. En begriplig fråga med tanke på att min roman låter inrätta sig i ledet av svenska realistiska utvecklingsromaner om ungdomstidens möte med såväl arbetslivet som dom sociala striderna för dagen. Och svaret är ja. Jag har läst väldigt mycket proletärförfattare från tidigt 1900-tal och tyckt om deras böcker. Jag vet att dessa böcker anses hopplöst grå och tråkiga av många, men jag är ingen opportunist. När jag funderat på vad jag är svag för i genren inser jag att det ofta är huvudpersonerna som är lätta att identifiera sig med. Proletärlitteraturens huvudperson är ofta en drömmande pojke, som hatar arbetet och längtar vidare i livet. Verkligheten beskrivs sakligt, den är för liten, hård och torftig – nu som då. Men hoppet finns där, den enskilda människan försöker göra det bästa av sitt liv och solidariserar sig oftast också med människorna runt omkring. Arbetskamrater, särlingar, familjemedlemmar porträtteras kärleksfullt och medkännande. Sen finns naturligtvis en moralistisk slagsida ibland, som jag tycker kan vara svårsmält. I tex Vilhelm Mobergs serie om Utvandrarna, Invandrarna, Det gamla riket, Nybyggarna och Sista brevet till Sverige ställs en idealisk bild av lantarbetaren upp. Karl-Oskar vet att hårt arbete är det enda som gäller, och med hårt slit bygger han och hustrun upp ett litet jordbruk från grunden och överlever. I kontrast ställs hans drömmande lillebror, en figur som jag tycker mer om. Han hatar sin drängplats där han bland annat förlorar sin hörsel genom en bestraffande örfil från sin arbetsköpare. Av längtan efter något annat tjatar han sig med på amerikaresan. Men det är något annat än ett liv av bara arbete han längtat efter. Därför låter han sig lockas av guldruschen och drar iväg från sin brors familj. Därefter utsätter Moberg honom för följande: hans bäste vän dör och allt förlorar sin mening, det guld han fått tag på investerar han i en liten rörelse ihop med en före detta landsman som blåser honom genom att ge honom kattguld, han vänder hem till brorden dödssjuk men glad över att äntligen kunnaa bidra med något han också, när han gett broderns familj guldet får han veta att det bara är kattguld, brodern ger honom en smäll på käften och han går ut i skogen och dör i skam och ensamhet som ett litet djur. Allt för att han vågade längta bort från arbetet. Detta var en av dom två gåger i livet jag gråtit åt intrigen i en bok, jag kan inte förstå hur Moberg kunde vara så oförsonligt grym. Nej om jag istället ska plocka fram en proletärroman jag tycker om så väljer jag Nu var det 1914 av Eyvind Johnsson. Bara titeln tycker jag om, tror faktiskt det är den bästa romantitel jag hört. Boken försöker varken moralisera eller predika. Att beskriva verkligheten som den var är nog. Även en modern människa kan tydligt känna det omänskliga slitet i 14-åringens 12-timmarsdagar, trötthetens vågor genom kroppen, faran för livet när han jobbar med timmerflottning på floden, den torftiga kärleksbristen i fosterfamiljen. Men lika tydligt upplever man glädjen över att inträda i det vuxna livet hur hårt det än är, arbetsgemenskapen med dom äldre männen, det ödsliga men vackra landskapet, närvaron när historieberättandet kommer igång. Berättarjaget är starkt närvarande med tankar, känslor, infall och längtan. Om du läser Nu var det 1914 och tycker om den så finns det en fortsättning. Tillsammans med Här har du ditt liv, Se dig inte om och Slutspel i ungdomen ingår den i den självbiografiska sviten Romanen om Olof

Lust, Elfriede Jelinek

Egentligen kanske lite fel av mig att ta med dena bok. Jag har nämligen inte själv läst klart den. Men va fan den är bara så bra. Nobelkomittén fick ingen större förståelse för valet av Jelinek. Det var oförskämt av henne att ha social fobi och inte våga komma och hämta priset personligen. Arrogant och otacksamt mot Vårt Storsvenska Pris. Dom borde ha gett det till Astrid Lindgren istället tyckte många, hon skriver ju så fina barnsagor. Det gör inte Jelinek. Hon skriver fula men sanna sagor för vuxna. Doris Lessing såg aktivt ner på Vårt Pris och Vår Komitté, men ansågs ändå som en betydligt sötare gammal dam. Så har också Lessing gjort upp med kommunismen som en ungdomssynd. Det har inte Jelinek, hon har än idag obekväma åsikter om både det ena och det andra. Jag tycker mig absolut förstå varför nobelkomittén valde Elfriede. Nobelkomittén verkar gilla postmodernistisk litteratur. Jag har väldigt svårt för den. ”Du kan vara en sån ryggmärgsreaktionär ibland Salka”, som min väninna brukar linda in sin kritik i skämtsamhet. (Jag brukar då bita tillbaka genom att kalla henne existentialist). I alla fall, en postmodernistisk text en sån som jag älskar, det måste vara en bra postmodernistisk text. Visst, Lust är en så kallad svår text. Man får läsa ganska långsamt och uppmärksamt. Men det är inte så stor skillnad för mig, jag brukar läsa långsamt och tycker inte att snabbhet är den absoluta dygd den ofta upphöjs till. Det är en symbolistisk text som till det yttre handlar om ett äktenskap. Mannen är omnipotent i sin sexualitet. Hans begär saknar helt enkelt slut, hur han än gör kommer han aldrig att lägga sig på sängen och somna tillfredställd med rynkorna utslätade. När hustrun blir fokuspunkt för all denna sexuella energi, som dittills spritts på byggden, leder det till en stegrande sadomasochistisk affär som jag som sagt ännu bara läst början på. Vanligtvis tycker jag om böcker där jag kan finna kvinnofigurer som är aktiva subjekt. Elfriedes kvinna är raka motsatsen, ett självutplånande objekt. Detta borde vara världens slitnaste och tråkigaste bild: kvinnan som offer, mannen som pervers och gränslös förövare. Men konstigt nog är det inte alls tråkigt i Lust, tvärtom. Kanske beror det på at det inte är två individer som beskrivs, jag tror inte ens att det egentligen är könen som sådana som beskrivs. Snarare är dom en symbolisk inkarnation av dom rasande krafter som verkar i de moderna kapitalistiska samhället. Om vi ger mer och mer av oss själva hela tiden, medan kraven på oss och bruket av oss hela tiden tilltar i samma mån. Eller om vi hela tiden drivs på av ett begär utan slut, vill ha nästa, bättre, mer, starkare. Visst kan man säga att våra utgångspunkter är olika då, men också lika på en förfärande punkt. Vi kommer aldrig att kunna rulla ögonen bakåt och somna grundligt tillfredsställda. Jag tycker att Lust förmedlar en stark bild av den rasande rörelse efter tomhet som finns inbyggd i kapitalismen. Hon gör det med ett minst sagt distanserat språk och målar här och där i texten upp små svartsynta bilder som är roliga i sin drastiskhet. Jag vet inte om jag verkar helt knäpp, men jag skrattade jättemycket när jag läste i Lust. Ber att få återkomma senare om hela boken.

V for Vendetta, Alan Moore och David Lloyd

Jaha, jag smög ju in Sun Tzu som en slags skönlitteratur, lyrik tänkte jag närmast på. Så varför inte avsluta med en serieroman, eller grafisk novell om ni föredrar det uttrycket? I alla fall var Alan Moore och David Lloyds V for Vendetta en av mina stora läsupplevelser under tonåren på 90-talet. Idag känns en del av innehållet daterat, annat kanske lite väl politiskt naivt. Men en roman är inte en politisk teoribok å ena sidan, den diskuterar på ett på samma gång bredare och djupare plan. Å andra sidan tycker jag att det finns partier i den här berättelsen som har precis samma tyngd och lyskraft som när jag läste den första gången. Inte minst det brutala men kraftfulla sätt V visar sin adept hur tunn linjen mellan direkt fångenskap och så kallad frihet i ett samhälle med överhet är. Den vanliga människan försöker klammra sig fast vid det lilla hon har, och glömma bort att det inget är värt när hon inte har makt över sitt eget liv. Det paradoxala är att just i den yttersta fångenskapen, vid hotet att till och med mista livet kunde Vs adept hitta fram till den enda friheten som går att finna i ett klassamhälle: friheten att ta kontroll över sig själv genom att vägra. Det finns också många andra fina scener i historien, som när V defenitivt tar avsked av sin gamla ungdomskärlek fru Justitia, som visat sin sanna karaktär genom att vara beredd att krypa i säng med männen i höga stövlar. Frihet och rättvisa saknar värde utan varandra och är förenade i den nya älskarinnan, Anarkismen. För övrigt saknar jag hela temat om fångenskapens och frihetens sanna väsen i filmatiseringen. Visst, en film kan popularisera en bok, så därför säger jag diplomatiskt: läs albumet också. Förutom albumets litterära poänger vill jag framhålla det vackra bildspråket. Det framtida fascistiska England är i Lioyds tappning en grådaskig plats; genomövervakad, full av dålig, glättig TV-underhållning, rasism, rädsla och småskurenhet. Efter ett par besök i London frestas jag påstå att det alltså inte är helt olikt dagens verklighet. Kamerorna är riggade, hälften av alla TV-program verkar handla om verkliga eller möjliga terrordåd och terrorhot mot England. Om fascismen fortfarande är långt borta från England så känns friheten tyvärr ännu mer avlägsen.