Arkiv | november, 2009

RAPPORT FRÅN MOTSTÅNDETS LUND

30 Nov

Jag ankom till ett lätt regnigt men annars höstklart Lund tidigt i lördags morse. En av de första synerna man möttes av var ett fönster där stan marknadsför sig. ”Lund kulturstad, studentstad, innovationernas stad” stod det. Och det är lätt att se både de gamla byggnaderna, Universitetets många fakulteter, hus där det stod ”innovation si och så” på fasaderna, den mäktiga Domkyrkan och så vidare.

Därför var det lite kul när programmet på India Däck drog igång på kvällen. För den första programpunkten var just en rundvandring i Lund, ledd av lundaorganisationen Första Linjen. ”Vi vill med detta” sa en av de många berättarna under turen ”visa en annan sida av staden än de offentliga slagordens Lund, vi vill visa på Motståndets Lund.” Och motståndets Lund är lika levande som kulturens eller studenternas, det handlar förstås bara om vad man väljer att lyfta fram och inte. Av den anledningen anordnade Första Linjen sin vandring, för att mentalt förknippa olika platser med deras radikala historia. Vissa av gatorna vi var på blev också omdöpta, och fick nya gatuskyltar.

Det var en spännande och omväxlande guidening. Bland det jag kommer ihåg var en lite mer udda historia om hur Blekingegadeligan (som man kan läsa om i en bok som kom ut nyligen, jag har inte läst den men de som har säger att den är spännande och underhållande läsning) suttit i ett träd som pekades ut för oss och spanat på familjen Rausing, därför att de hade planer på att kidnappa sonen Rausing. Den gatan döptes om till Blekingegatan.

Vi kikade på var föregångaren till India Däck, Wapiti, låg på 90-talet.

Staffan Jacobsson, författare till flera trevliga böcker om såväl anarkism som graffiti, berättade underhållande om husockupationsrörelsen i staden på 70-talet, utanför ett hus som ockuperades 1969 och användes som Allaktivitetshus. Man hade satt sig till passivt motstånd mot avhysningen på olika sätt. Bland annat var det en grupp som klädde av sig nakna eftersom de räknade med att polisen inte skulle kunna bära ut dem på gatan i det skicket p.g.a. tidens idéer om osedlighet. Det kunde polisen inte heller. Istället tog de sig för att rulla in var och en av de nakna ockupanterna i ett tjockt lager mattor för att lyfta ut dem som en slags levande kåldolmar. Läs gärna också Staffans bok Dialog om frihet om den tidens anarkistiska rörelse i Lund, som hade sin bas bland studenter. Boken är lättläst, innehållsrik och präglas av en stor och smittande livsglädje.

Utanför Universitetets pampiga huvudbyggnad Athen, med gripar på taket, fick vi oss till livs en betydligt äldre historia, den om de mest omfattande kravallerna i Lund någonsin. Det var år 1898 som några studenter under en punchkväll började ondgöra sig över att arbetarna tog sig ton, och i synnerhet att det pågick en strejk på Svedala sockerbruk. Man började svamla om arbetsvillighet och arbetets frihet, den tidens högeromskrivningar för strejkbryteri. Det slutade med att studenterna beslutade att ingripa i konflikten som frivilliga strejkbrytare. I två dagar arbetade de på sockerbruket, och avslutade dagarna med att gå i ett melodramatisk triumftåg till brukspatronen och därefter i samlad trupp tillbaka till universitetet. Dagen därpå gick det inte som de planerat, istället fick de löpa gatlopp då ett 1000-tal uppretade arbetare anlänt till stan för att visa vad de ansåg om svartfötter. Tumult och även en viss stenkastning utbröt. Studenterna retirerade till Athen och en prokansler (om jag nu uppfattade titeln rätt) kom ut på trappan för att försöka ”tala” de uppretade arbetarna ”till rätta”. Då blev det kravaller på allvar, alla fönstren på byggnadens nedervåning slogs sönder och folkmassan försökte ta sig in i huset. Dagen därpå hade strejkbryteriet upphört och antalet arga protesterande arbetare på Lunds gator hade stigit till mellan 2-3000 personer. Husarerna fick sättas in för att stävja oroligheterna.

Allra flest stationer längst turen handlade om datumet 30e november och den legendariska antifascistiska historien kring detta datum. Det är med stor rätt som Lundaborna är stolta över denna historia där man med olika medel har lyckats  hålla stan fri från fascistiska propagandashower under modern tid. Sist nazisterna gjorde ett försök var förra året, men det var självklart dömt att misslyckas.

Flera stopp på vandringen handlade förstås också om den moderna husockupationsrörelsen i Lund, bland annat berättades om bakgrunden till den lyckade Ockupationsfestivalen i staden, och om huset Smultronstället och den sorg och vrede över rivningen som ledde till att man höll en Politikerföraktvecka. Den sorg man känner över ett stormat hus är svår att föreställa sig för den som aldrig varit husockupant, men är väl så verklig som för vem som helst som kastats ut ur sitt hem.

På kvällen var det dags för nattcafé med 90-talstema på India Däck, där jag stod på programmet. Därefter drog de som ville vidare till Smålands Nation för Klubb Poll Tax Riot. På nattcaféet hade man musikaliskt 90-talstema, i ärlighetens namn ganska anskrämligt, för det var baserat på samtliga Tracks-ettor under årtiondet. Funkade säkert bra som nostalgitema för en yngre generation, men det var inte precis den musik en annan lyssnade på under 90-talet.

Själv började jag med att, inspirerad av den roliga stadsvandringen, dra några sanna rövarhistorier från årtiondet. Att de tre berättelserna alla på något sätt handlade om antifascistisk gatupolitik är kanske inte så förvånande, detta var ett dominerande tema under årtiondet. Jag berättade om det folkligt festliga ingripandet mot SDs valturné i Växjö 94, och den betydligt mer hemliga och elitistiska blockaden mot SD på Götgatsbacken 93 som var ytterst välplanerad men också misslyckades på grund av att för få fått information om vad som skulle ske, samt om en händelse i Göteborg där vi framgångsrikt provocerade och drev med Ny Demokrati genom att hålla med dem och ha med skyltar där det stod ”Det är jag som är den verkliga ledaren för Ny Demokrati” – inte mindre än tre personer inom partiet gjorde nämligen vid det tillfället anspråk på partiledartiteln.

Efter en liten paus kunde de som så ville vara med på en lite mer seriös del av programmet där vi tillsammans diskuterade nu, då och framtid. Många frågor, inte minst strategiska kom under diskussion. Det var glädjande att se folk från många olika åldersgrupper samlas till diskussion, och ännu större var bredden när det gällde organisatorisk tillhörighet. På festivalen träffade jag folk från AFA, Första Linjen, SUF, Virvelvinden, RF, Förbundet Allt åt Alla, ockupanter från Smultronstället och ockupanter från Romano Trajo. Säkert var även många andra organisationer representerade också, så det är ingen överdrift att säga att det var bredd på både erfarenheterna och det politiska kunnandet därinne.

Vi pratade om allt möjligt från varför BZ-rörelsen dött och varför den nu återuppstått från det döda, om antifascism och om SD: vad är egentligen en vettig strategi mot SD idag och vad har vänstern misslyckats med som gjort att de kunnat vinna mark, hur har strategierna ändrats och breddats på 00-talet i jämförelse med 90-talet, vilka frågor har klivit fram under 00-talet och vad tror vi är vettigt politiskt att ägna 10-talet åt?

Det blev en riktigt intressant och mångsidig strategidebatt. Först och främst tycker jag vi kom fram till att det faktiskt var sämre förr. Och det hade väl varit skam om vi kommit fram till något annat. 00-talets rörelse är bredare, mer integrerad i vardagslivet runt omkring sig och mer fokuserad på sociala frågor som bostad, arbete och allmänningar.  Man klarar av att kommunicera med omgivningen på ett sätt som vi inte gjorde, utan att för den skull tappa bort sin egen agenda. Man klarar av att spela ner konflikter till den nivå där man själv kan hantera dem, och välja på vilket sätt man vill vara militant, våld är inte alltid den lämpliga vägen. Visst finns det många problem med dagens rörelse också, som vi inte berörde därför att det är roligare och ger bättre utdelning att vara lite visionär och framåtsyftande än att älta begångna misstag i evighet.

Om tankarna på India Däck var representativa för den radikala vänstern i Sverige i stort, så tror jag att vi kan se fram emot ett vettigt motstånd under 10-talet. För tankarna om vad man vill åstadkomma framöver handlade om mer spridande av motståndspraktiker som kollektivt sänkande av priser (det som av i sjuttiotalets Italien kallades självreduktion d.v.s. att gå samman och sätta kollektiva tak för räkningar o.s.v.), praktiker för motstånd och övertagande av kontroll på arbetsplatserna, sociala strider om bostäder, allmänningar, utrymme och resurser. Att stärka egenmakten och bidra till en självständig kamp i det lilla överallt, som underminerar såväl ekonomiska som politiska eliters möjlighet att enväldigt styra utvecklingen. Också jag tycker att detta är helt rätt målsättningar, och jag är övertygad om att de småskaliga experiment som vår rörelse hållit på med sedan mitten av nittiotalet och framåt så småningom kommer att betala sig i form av allt större genomslag och framgångar. Precis som 90-talets övningar i gatustrid kulminerade i motståndssommaren 2001 över hela världen, så kommer 00-talets övningar i vardagsmilitans att kunna kulminera i framtiden. Och till skillnad från gatan som ändå är en arena som i mycket liknar den mediala arenan, så handlar ju kamper i vardagen inte om kulturkamp och hegemoni, utan har en direkt och omedelbar potential att förändra.

På söndagen hann jag till min glädje lyssna på ett föredrag om Miljonprogrammet innan det var dags för mig att springa iväg till tåget. Det hölls på Smålands Nation.

Här tänkte jag passa på att berätta något kort om Smålands och om nationsväsendet i Lund. För det verkar mycket exotiskt för de flesta av oss, även för mig som ju själv nu studerar vid Stockholms Universitet. Nationerna har mycket gamla anor, precis som Lunds Universitet självt. Förr skrevs studenterna in i den nation som motsvarade det landskap studenten kom ifrån. Det var förstås mycket exklusivt att studera och få hade den möjligheten. Nationerna sörjde på många sätt för studenternas sociala väl och ve, och de finns än i dag kvar även om det egentligen är ämnesföreningarna som gäller nuförtiden. De olika nationerna har olika profil. Malmös och Lunds nationer anses mest borgerliga, fast Lunds nation är det på ett lite diskretare sätt.

En lustighet som berättades i Första Linjens guidening var vilka hus som fått extra polisbeskydd under Ockupationsfestivalen. Alltså inte vilka hus som verkligen utsattes för ockupationsförsök utan vilka hus polisen trott var objekt. Ett stort skratt mötte informationen om extra bevakning av Domkyrkan, jo det hade varit nåt förstås! Även Malmö Nation fick extra bevakning och medlemmarna informerades om att de skulle ”undvika att klä sig för bratigt.”

Smålands har däremot sedan 1972 varit en uttalat socialistisk nation. Detta efter ett formellt mötesbeslut samma år. Nationen har en del pengar att röra sig med, inte minst tack vare gamla donationer och fonder från den tid då det ganska religiöst färgade Småland sände sina prästsöner till Lund för att studera teologi.

Föredraget om Miljonprogrammet var väldigt intressant. Det handlade om tankarna bakom dessa program, hur man genom deras utformning aktivt försökte isolera arbetarklassen från social gemenskap, isolera i kärnfamiljer, rationalisera kvinnoarbetet och allmänt ”civilisera” och passivisera de ”farliga klasserna”. Men också om hur just dessa områden idag ändå har kunnat bli arena för upplopp och föremål för samhällets skräck för revolter underifrån. Jag ska inte skriva mer i detalj om föredraget utan istället flagga för att texten som det är baserat på kommer att dyka upp inom kort på bloggen Kim Müller. Så håll utkik, det är det värt!

Därefter skulle Malmös avdelning av Förbundet Allt åt Alla visa en kort film om det safari till Malmös problemområden (Fridhem, Limhamn med flera rikemansgetton) som de gjort. En kort film på runt tio minuter som jag ändå inte hann se. Men jag blev inte så besviken för det, för den lär snart dyka upp på Youtube eller liknande kanal. Mer att hålla utkik efter alltså!

Slutligen vill jag tacka arrangörerna av Socialistiska Dagar, alla trevliga, engagerade och kunniga människor jag träffade, och inte minst min mycket trevliga värdinna och de andra på kollektivet där jag fick sova. Samma natt som det tråkiga beskedet om razzian mot Utkanten kom. Ett scenario som vi nog tyvärr ska räkna med kan upprepas på fler platser, då det snart är toppmöte i Köpenhamn, och det är vid detta laget en beprövad polistaktik att slå sönder så mycket infrastruktur och lokaler som möjligt för vänstern innan och under dessa möten. I alla fall var det som alltid väldigt kul och inspirerande att besöka Motståndets Lund.

Tips från Konfliktportalen: Andre Doria kräver Ge tillbaka Utkantens datorer!, Kvinnor berättar om bostadskamp i Del 3 – Studiebesök,  Dom Ljuger skriver Om hur den lilla fan rörde om i grytan, Kim Müller publicerar ett Pressmeddelande från Utkanten angående razzian, Anders Svensson konstaterar att det blivit Allt orättvisare och ojämlikare i skolan

Övriga tips: Utkantens pressmeddelande + info om verksamheten från dem själva, Framåt! har intervjuat gruppen Kämpa Tillsammans som är aktuella med en bok om arbetsplatskamp och kapitalismen, Skumrask skriver om Spotifysamhället 2, Ledighetskommittén överklagar socialens beslut i Turistens överklagan, Copyriot uppmärksammar också vad som hänt på Utkanten och anser att Polisens rätt att hålla datorer i beslag måste regleras, Tidningen Anti har tema ungjävlar

NITTIOTALSNOSTALGI I LUND

8 Nov

I dag hade jag glädjen att boka biljetter tur och retur Lund. När min bok kom ut för snart tre år sen innebar det en omvälvande tid för mig, jag fick skriva en del offentligt, blev intervjuad och klart roligast: fick möjlighet att åka landet runt, till och med med en avstickare till Finland, och läsa ur min bok och prata med folk. Men det var nu ett bra tag sen jag blev bokad på en sådan resa, så det var väldigt kul att för en vecka sedan bli inbjuden till Lund och bokcaféet India Däck.

Det kommer att vara någon sorts socialistisk vecka i staden dagarna fram till och med den 30e november. Närmare detaljer fick jag inte, men det blir diverse föredrag och debatter. Och kvällen den 28e november är jag alltså bjuden att närvara vid vad de kallar en ”nittiotalsnostalgisk kväll”.

Riktigt vad jag ska göra är inte bestämt. Jag kommer nog att prata lite om tidsandan på nittiotalet och idag och om den rörelse jag upplevde då, som inte bara ger anledning till nostalgi – mycket ska vi vara glada att vi växt ifrån också. Förhoppningsvis blir det tid till lite dialog i samband med detta, och skulle så önskas läser jag gärna även något ur min bok. Det övriga programmet för kvällen vet jag inte, men fest blir det och säkert underhållning av diverse slag.

Vad ska man tycka om nostalgi då? Inget bra att fastna i men på samma gång oundvikligt, och ju längre sen en tid ju mer nostalgi. Den ljusa sidan av nostalgi är att den ändå visar på ett intresse för den nära historien, som är så nödvändig att känna till för att förstå varför vi befinner oss där vi gör.

En nittiotalsnostalgisk kväll i Lund inför 30e november känns logisk och passande på många sätt när vi snart ska hälsa 10-talet välkommet. Segern för antifascisterna i Lund den 30e november 1991 var det verkliga startskottet för 90-talets svenska autonoma rörelse och en händelse som på många sätt kom att definiera hela årtiondet. I slutet av 00-talet kom Lund åter att bli fokus och symbol för en ny och moderniserad husockupantrörelse. Det är kanske inte den djärvaste förutspåelsen att även under 10-talet kommer det som händer i den lilla staden Lund att få stor betydelse. Så jag ser mycket fram emot resan och festen, som nästan känns som ett lite tidigt nyårsfirande.

Ni Lundabor som läser detta och har mer information om veckan eller kvällen, eller som har önskemål på hur jag kan bidra, skriv gärna det här i kommentarsfältet. Väl mött!

UPPDATERING: Ja, det är ju i övermorgon, på lördag, jag kommer att ha min punkt på India Däcks Socialistiska Dagar, så det är hög tid för en liten uppdatering. Schema finns nu uppe på India Däcks hemsida. Festen där jag medverkar är klockan 18-21 på Kaféet och för den som vill fortsätter kvällen med Klubb Poll Tax Riot på det ökända smålands nation. Fast det står studentleg, så man kanske inte kommer in utan? I övrigt är dagarna igång redan, började idag torsdag. Så kolla in schemat, det är värt att komma förbi om man bor i trakterna!

Tips från Konfliktportalen: Anarkisterna tipsar om ikväll Sön 8/11 kl 19 Infokväll om Cop15, klimat och kapitalism, igår utmanade jag ett antal bloggare att skriva sin vision av det klasslösa samhället – Andrea Doria har redan svarat genom inlägget Framtidsplaner, VSF uppmärksammar Svart Verkstads aktion i Stocksund, Jinge tipsar om bilder från planeten Mars, Johan Frick tycker att Politikerna ska bli begripliga, Svensson diskuterar Svininfluensa, demokrati, klimat och korruption

Övriga tips: polisens kåranda kritiseras i ny rapport, lagenakonflikten får facket att lyfta frågan om bemanningsföretagen: Tommy Tillgren, Handels: stoppa missbruket av inhyrd personal, apropå Lund så ska Lundabor mot nedskärningar hålla Demonstration för en avgiftsfri kollektivtrafik 14/11 , med en minst sagt mesig och passiv fackföreningsrörelse i Sverige så är det kul att notera att basaktivismen ute på arbetsplatserna istället sakta men säkert börjar ta fart, läs till exempel om Förbundet Arbetarsolidaritets Möte om arbetsplatskamp i Stockholm -”Det behövs flera Lagena!” , på engelska om SACs uppdaterade principförklaring, Arbetarklass.se berättar att i Norrköping är Hemlösa i uppror mot nedskärning på RIA-center, Skumrask kommer med en dräpande replik i Det klasslösa samtalet

UTOPISK UTFLYKT

7 Nov

En av kamraterna på Konfliktportalen, Jordränta, har i veckan utmanat mig att beskriva min vision av det klasslösa samhället. Kolla in hans utmaningsmanifest här. Notera gärna också att han har samma snygga bloggdesign som jag, fast den lite mörkare svart-gråa varianten som jag körde förra året :).

Jag tycker att denna utmaning är både svår och väldigt spännande. Min ideologiska bakgrund har jag i den autonoma marxistiska teorin. Nittiotalets autonoma hade många svagheter och en av dem var det utbredda ointresset för teori. Själv sökte jag mig dock till de grupperingar som var intresserade av klassanalys och teori och min organisatoriska bakgrund kanske ger en del ledtrådar till vad som format mitt politiska tänkande: Syndikalistiska Ungdomsförbundet, Folkmakt, Stockholms Autonoma Marxister, Kvinnopolitiskt forum. Och nu på gamla dagar har jag gjort ett försiktigt närmande till Förbundet allt åt alla.

Skolad i den autonoma marxistiska riktningen har jag alltid varit mycket försiktig med det utopiska tänkandet, jag är mer van att försöka analysera var vi befinner oss, hur vi hamnat här samt hur vi kan försöka använda oss av de reellt existerande materiella förhållandena till vår fördel. Den ideala framtiden har alltid legat en bit bortom blickfånget på gott och ont.

Det goda med det är att alla försök att formulera en ideal framtid så lätt leder till blindhet för andra möjliga öppningar, gör det svårt att se att nya utvecklingar som inte ligger i linje med idealen mycket väl kan vara the real thing. Å andra sidan är något av det mest frustrerande med nutiden avsaknaden av visioner. Både reformistiska och revolutionerande.

Istället känns det som att vi frossar i undergångsscenarion, ett frosseri som gränsar till längtan efter en rejäl katastrof. Islamistisk terrorism, Illuminatis onda planer, Den Oundvikliga klimatkatastrofen, Fågelinfluensan, Svininfluensan, att Mayakalendern inte är daterad i all oändlighet utan tar slut 2012, ja man kan räkna upp hur många undergångsscenarier som helst, men mycket lite av framåtsyftande visioner.  90-talet bjöd på postmodernism, värderelativism och dekonstruktion. 00-talet på religiös fundamentalism, nykonservatism, radikalkonservatism (vilket bara är en fasadrenovering av de värderingar som ryms under beteckningen fascism) och moralism. Den moderna radikala visionen med framtiden i fokus verkar långt borta.

Därför känns det roligt och utmanande att lämna den materiella analysens begränsningar och våga sig på lite utopiskt drömmande. För det är ändå så att om vi inte ser en annan framtid framför oss så kommer vi aldrig att nå den heller. Är alla våra mentala bilder de av katastrof och undergång så är det det vi kommer att få i slutändan också.

Jordränta beskriver en vision av ett helautomatiskt samhälle, där mycket av produktionen styrs av robotar. Jag sympatiserar med denna strävan och tror absolut att modern teknik måste vara basen för ett framtida samhälle som är miljövänligt och samtidigt besparar oss onödigt arbete.

Däremot tror jag inte på en totalt arbetsfri framtid. Idag skyr vi arbetet som pesten, eftersom arbetet i kapitalismen är mördande fysiskt och mentalt, det är dödat arbete och arbetet har en sidoprodukt vid sidan av materiella produkter, det producerar individuell och samhällelig alienation. Men jag anser i likhet med Marx att det alienerade arbetet under kapitalismen är ett inverterat arbete, motsatsen till vad det skulle kunna vara. Människans natur är att vara aktiv, social, verksam och kreativ. I ett framtida samhälle ser jag ett arbete återerövrat från alienationen. Hur då? Jo genom att vi styr det, inte det oss.

Givetvis kommer arbetstiden vara mycket kortare än idag, både på grund av en hög teknisk nivå och på grund av att vi rationaliserat bort en massa onödigt arbete som hör till den kapitalistiska tiden. Men alla medborgare i det klasslösa samhället som inte är sjuka, för handikappade, för unga eller gamla, förväntas ta sin aktiva del av det arbete som faktiskt behövs och som skapar värde och utvecklar samhället.

Den lagstadgade arbetstiden är lika för alla yrken och min gissning är att den kommer att landa på mellan tre och fyra timmar per dag. Lönen är lagstadgad och lika för alla. Hur den individuella lönen kommer att tas ut vet jag inte i detalj. Om det blir något symboliskt medel som liknar pengar, eller genom möjliga val av olika produkter som då i sig inte kostar något. Men bara en del av värdet som produceras kan förstås gå till löner. En annan del avsätts till skötsel och investering i arbetsplatser och ytterligare en annan del till det gemensamma, som skolor, sjukvård, transport och liknande.

Begreppet ägande är avskaffat. En viss lagstiftning, om än betydligt bantad, behövs också i det framtida samhället, och en av de viktigaste grundlagarna är förbudet att göra profit på andra personers arbete. Begreppet ägande används inte alls utan har bytts ut mot förvaltande. De arbetande förvaltar tillsammans sin arbetsplats, de boende sitt område och så vidare.

Vissa beslut som rör infrastruktur och liknande måste tas på en lite mindre lokal nivå. Då kan det hända att ett område eller en arbetsplats väljer ett ombud. Här gäller Pariskommunens principer. Ombud är direkt ansvariga inför dem som valt dem, har samma lön som alla andra och deras förtroende kan dras tillbaka omedelbart om de missbrukar det. Hur denna samhällsdebatt och beslutsfattande kommer att skötas i praktiken får framtiden utvisa, förmodligen kommer det att gå ganska smidigt med hjälp av en fri och snabb modern kommunikationsteknik.

Det som gör framtidens arbete så annorlunda från dagens är just självförvaltningen. Då kommer arbetarna själva att stå för besluten när det gäller vad som ska produceras och inte, arbetsmiljö och tillvägagångssätt. Säkert kommer det att se väldigt olika ut på olika arbetsplatser. Rotation mellan olika arbetsuppgifter kommer nog att vara regeln. Många kommer säkert att ta beslut på demokratiskt möjligaste vis, genom stormöten till exempel. Men vill man jobba på något annat sätt, till exempel utse en teamledare eller chef, så finns inget som hindrar, men en sådan chef har inte möjlighet att få ut mer lön än någon annan. Det handlar då bara om ett fritt val av arbetsfördelning.

När det gäller den lagstadgade arbetstiden är det också arbetslagen själva som beslutar hur den fördelas. De flesta kommer säkert att tycka att en fyratimmarsdag är lagom. Men inom vissa arbetsområden, viss typ av vård till exempel, kanske det visar sig opraktiskt och man fördelar det annorlunda.

Så tänker jag mig att det blir i bland annat designkollektiven. Dessa kollektiv kan erbjuda tjänster åt varuproducerande arbetsplatser där man vill ha mer än egen input till ny design, och även ta fram konst till nya områden och så vidare. Då kan man förutse att en del som jobbar i de kollektiven vill ha mycket tid åt personliga konstnärliga projekt. Kanske har man därför betydligt längre arbetsdagar där, vilket man kan kompensera med längre ledighetsperioder då man ostört kan ägna sig åt egen konst, romanskrivande eller liknande.

För visst ska vi ha design, flera vackra alternativ att välja på när det gäller till exempel kläder, och vackra och konstnärliga miljöer även i framtiden. Precis som Jordränta så tror jag att den utökade fritiden i framtiden i kombination med ny teknik och samhällets sociala karaktär kommer att leda till en blomstrande kultur, där mycket är fritt och där många fler både utövar och skapar kultur. Förhoppningsvis alla människor på ett eller annat sätt. Men att det finns även finns en viss professionell verksamhet inom försköningen av det allmänna är ju bara en bonus för alla.

Visst kommer det att finnas arbetsfördelning också i det framtida samhället och alla de yrken som idag är medelklassyrken kommer inte att försvinna. Många kommer förvisso det, yrken som har att göra med reklam, övervakning, administration av arbetarnas liv, förmän och så vidare. Men det kommer fortfarande att finnas till exempel lärare, sjukvårdspersonal, designers och mycket annat. Skillnaden blir att de inte kan tillåtas privilegier i form av högre lön eller egna områden att isolera sig i. De kommer snarare att vara en del av och samarbeta med lokalsamhället på ett sätt som idag är okänt.

Alla kommer att ha rätt att utbilda sig till dessa specialyrken om de så önskar, och först har deltagit i annat arbete i fem år. Att de inte får någon högre lön kompenseras mer än väl av de intressanta arbetsuppgifterna och att utbildningen bekostas av samhället. Motprestationen till den gratis utbildningen är att man förbinder sig att också arbeta i det valda yrket ett visst föreskrivet antal år (eller hur länge man vill därefter förstås).

Många kurser på högskolenivå ges också för allmänheten utan koppling till några förpliktelser eller kostnad. Bara för att det är poängen med den utökade fritiden, att vi ska kunna använda den till det som gör oss mänskliga: att utvecklas, forska, lära nytt, uttrycka oss kulturellt, umgås och ha tid att älska varandra (och för er som gillar det självklart utöva idrott och sport).

Jag tror att dessa principer för yrkesutbildningen leder till att de som i framtiden blir till exempel läkare blir det i första hand av genuint intresse för yrket och för att de har fallenhet för att arbeta med människor. Motiv som sökande efter status, pengar, en fin familjs krav och så vidare bortfaller.

Någon ägandeklass kan naturligtvis inte finnas i ett samhälle där ägande inte existerar (om man inte räknar ungens cykel eller liknande). Alla som tillhört denna klass får möjlighet att integrera sig i det nya samhället genom att på samma villkor som alla andra delta i produktionen. Vill man inte det kan man försöka klara sig som individ i skogen utan stöd från samhället, men det är nog inget särskilt attraktivt alternativ. Eftersom målet är att klassamhället så fort som möjligt ska förvandlas till en historisk kuriositet i stil med de medeltida häxbränningarna så förföljs givetvis inte barn till före detta kapitalister med att nekas möjlighet till utbildning eller liknande. Den typen av långsinthet kommer bara att bevara klasstänkandet in i ett system där det inte längre ska ha någon plats.

Det klasslösa samhället kommer att vara mycket annorlunda än det vi har idag. En förutsättning för det kommer att vara att revolutionen ägt rum internationellt. Vi kommer därför inte längre att ha några nationalstater, däremot starka lokalsamhällen. Resandet och migrationen kommer att vara fritt. Det står alla fritt att söka jobb var det vill, sen är det arbetskollektiven som avgör vem de vill ta in som ny arbetskamrat.

Och migrationen kommer naturligtvis se mycket annorlunda ut jämfört med idag när alla delar av världen har samma ekonomiska och sociala struktur med basen i självständig produktion och självförvaltning. Fattigdom och krig kommer inte längre att pressa fram migration utan resor och byten av bostadsort kommer att motiveras av kärlek och nyfikenhet.

Antagligen kommer kulturen på många sätt bli mer global, då samma värderingar enar världen. Säkert kommer vi nordbor fortfarande att resa blomsmyckade pålar att äta sill kring mitt på sommaren, och vid medelhavet kommer man fortfarande att ta siesta de heta middagstimmarna, kanske i högre utsträckning eftersom man då kommer ha mer tid för det. Men mycket annat som idag kommer undan som kultur kommer inte längre att finna något utrymme i det i sanning moderna samhället. Jag tänker till exempel på patriarkala sedvänjor som brudpris, eller religiösa idéer om att kvinnor inte ska arbeta. Det klasslösa samhällets frihet, överflöd av fritid, gratis kollektivtrafik, utbildning, sjukvård och så vidare bygger på att varje medborgare också efter förmåga deltar i det arbete som gör det möjligt. Man kommer inte att kunna skylla på sitt kön eller en gud för att undvika det.

Naturligtvis kommer inte det klasslösa samhället att lösa alla problem. Säkert kommer det att finnas saker som psykisk sjukdom, missbruk, våldsbrott och liknande också där. Familjeformerna kommer att variera, men de som är singlar eller kärnfamiljer kommer ändå inte att vara så isolerade som idag, utan naturligt ingå i flera gemenskaper utanför familjen. När problem uppkommer blir det en uppgift för samhället att gripa in på ett så bra sätt som möjligt, med vård eller stöd.

Jag utesluter inte att det kan uppkomma situationer då även framtidens medborgare för en tid måste tvångsomhändertas, för att skydda tredje part, som en hotad partner till exempel. Men det kommer inte att finnas underlag för en regelrätt fängelseverksamhet, utan man kommer att nödgas finna mer sociala och verksamma lösningar på problemen. Egendomsbrott kommer nästan helt att försvinna, om ägande inte är begrepp och ingen tjänar mer än någon annan, så försvinner motiven och drivkrafterna för dessa brott.

Ja detta var en kort skiss av hur jag tänker mig ett klasslöst samhälle. Väldigt skissartad det medges, men det har sina orsaker. Det ena är hänsyn till en bloggläsares tålamod och ork. Det andra är att att vi inte kan detaljstyra framtiden, mycket kommer att vara upp till de som i praktiken bygger det nya samhället, deras förutsättningar, önskningar och behov.

Jag nöjer mig med att konstatera att den som önskar sig denna, eller liknande, framtid måste undvika en massa fällor i samtiden. Konspirationsteorierna och deras tendens att ta blicken från de verkliga problemen och peka på reaktionära lösningar. Den postmoderna normlösheten med dess bastard värderelativismen som dödar den moderna gnistan genom att spränga alla kompasser. Pessimismen och tendensen att ge upp innan vi försökt. Modlösheten, framtidslösheten och den förödande auktoritetstron.

Ägarklassen finns av en anledning, för att vi låter den finnas. Den dag vi underkänner de tomma värden som idag driver runt ett rostigt system fullt av desperation, fattigdom, orättvisa, krig, rofferi och våld, så kommer det att kollapsa på precis samma sätt som ett troll som spricker i solen. Men det kräver att vi var och en blir de övermänniskor vi kan vara och vågar lita till vår kollektiva styrka och vår förmåga att axla våra egna liv.

Hoppas på många synpunkter i kommentarsfältet, både med kritik av min vision och egna visioner om detalj eller helhet. Jag ska också skicka vidare debattfacklan jag mottog av Jordränta till några andra bloggar jag läser. Så varsågoda, en utmaning till er: Kim Muller, Kvinnopolitiskt forum, Guldfiske, Autonoma kärnan, Kvinnor, StockholmsPunk, Andrea Doria, Skumrask och Arbetarperspektiv. Uppdraget är alltså att beskriva ett framtida klasslöst samhälle. Jag skickar med Jordräntas önskelista också: ”Ämnen/Områden jag gärna ser beskrivna av mina kamrater är: Energi, semester, kultur, demokrati, handel, barnuppfostran, utbildning och arbetsliv.”

Tips från Konfliktportalen: Andrea Doria berättar om en rolig aktion i Stocksund i Ett brev betyder så mycket… , Kim Muller berättar att Influensavården i Skåne hotas av personalflykt, StockholmsPunk kollar in Punkens årsringar på fejsbok, Vida Latina Minns Björn Söderberg från en latinamerikansk horisont

Övriga tips: Istället för arbets- och socialpolitik utsätts arbetslösa för bizzara terapiformer hos s.k. ”jobbcoacher” läs om det här, Botkyrkabibliotekens blogg tipsar om Ken Loach och de papperslösa, Skumrask har läst årets bok Blood’s a Rover, Alamut tipsar om en intressant musikdokumentär och berättar om När synten blev stor