Arkiv | maj, 2010

1800-TALETS IDÉVÄRLD 4: NATURVETENSKAP, FILOSOFI OCH BILDNING

20 Maj

När man försöker överblicka 1800-talet är naturvetenskapens enorma utveckling och ständigt växande betydelse för utvecklingen under seklet svår att inte lägga märke till. Ett exempel på detta är att år 1800 fanns det 100 vetenskapliga tidskrifter, men fram till 1900 hade dessa ökat till runt 10000.

Något annat som starkt präglade 1800-talet var den filosofiska striden mellan idealism och materialism. Långt ifrån all vetenskap var materialistisk. Särskilt början av seklet präglades av idealistiskt grundad forskning inspirerad av romantikens organiska och vitalistiska synsätt.

Men ju mer seklet framskred ju mer stärkte materialismen sitt grepp inom vetenskap och även filosofi, och därmed sammanhängde en annan viktig process under 1800-talet: sekulariseingen.

Striden mellan idealismen och materialismen utspelade sig på flera fält. Det vetenskapliga, det filosofiska och det politiska. På det politiska området var de flesta konservativa idealister, men när det gäller socialister och liberaler fanns folk i båda lägren.

Hegel brukar ibland sägas vara den idealistiska filosofins sista stora systembyggare. Hans ambition var att i Aristoteles efterföljd innefatta allt i sin lära, religion, natur, historia, politik, estetik och så vidare. Hegels lära blir en hel kosmologi.

Detsamma låter sig nog sägas även om hegelianismens efterföljare marxismen. Denna gör anspråk på att förklara både historiens och naturens förlopp och dialektiken låter sig enkelt tillämpas på de flesta av livets fält.

Marxismen har överlevt som världsbild långt in i vår tid, detsamma kan väl inte riktigt säga om hegelianismen. Men efter dessa skolor kom filosoferna oftare att ägna sig åt mer specifika områden än att söka förklara världen i dess helhet.

Vid sidan av filosofisk religionskritik som representeras av bland annat vänsterhegelianen Feuerbach och viljefilosofen Nietzsche så framförde många forskare under 1800-talet argument för en metafysisk materialism.

En mycket inflytelserik materialist inom vetenskapliga kretsar i slutet av 1800-talet (själv hade han utformat sin filosofi redan i början av seklet) var Comte. Comte avvisade metafysik tillsammans med idealismen som ren spekulation och därför utan värde för vetenskapen. Istället ansåg han att vetenskap skulle bygga på ren empiri.

När vetenskapen segrat har vi nått det positiva stadiet då vi strävar att beskriva verkligheten, inte att förklara den. Comte kallade sitt utvecklingsoptimistiska system för positivismen.

Kuriöst nog byggde han under slutet av sitt liv upp vad som närmast kan betecknas som en vetenskaplig religion, med särskilda högtidsdagar med vetenskapsmän istället för helgon, mässa och så vidare. Detta slog inte an lika mycket som hans teoretiska grundsyn.

“Vi måste återvända till Kant!” blev ledordet för nykantianerna, myntat av Liebmann i boken ”Kant och epigonerna”. I denna nylanserades kantianismen samtidigt som dess trancendentala idealism utsattes för kritik.

En annan nykantian var Lange som i sin bok ”Materialismens historia” samtidigt passade på att kritisera den materialistiska metafysiken, som i hans tycke inte höll sträck. Materialismen är oundviklig för naturvetenskapen menade Lange, men samtidigt behöver människan också en ideell verklighet, hon behöver “dikten”.

I mycket var nykantianismen ett försök att rehabilitera vad som gick av idealismen. En intressant debatt som fördes här var den om naturvetenskaplig respektive humanistisk forskning. Man ville visa på att dessa har olika utgångspunkt och därför inte kan utgå från samma sorts empiri.

Det är en debatt som gränsar till tidens nya debatt om vetenskap kontra bildning. Det var ingen exklusivt filosofisk debatt. Tvärtom var den föranledd av mycket konkreta förändringar i utbildningsväsendet. Tidigare hade universiteten helt dominerat den högre utbildningen, och den humanistiska bildningen hade dominerat universiteten. Nu blåste förändringens vindar när såväl tekniska som naturvetenskapliga och medicinska läroanstalter nådde universitetens nivå.

Dessa praktiska kunskapsgrenars status växte också på bekostnad av humanismen, då de som utbildades där var efterfrågade av industri, näringsliv och ett samhälle som höll på att bygga upp ny infrastruktur. Humanisterna blev tvungna att motivera sin existens, och det gjorde man genom att peka på bildning som ett värde i sig.

Bildning blev också i ökande grad ett värde i sig för nya grupper i samhället. Arbetarrörelsen, nykterhetsrörelsen och kvinnorörelsen är exempel på rörelser där bildning blev ett honörsord, och en mängd studieförbund bildades, inte minst här i Sverige.

Det må väl tilläggas om debatten om huruvida bildning har ett egenvärde och hur stor plats den ska få i förhållande till mer “lönsam” utbildning pågår än idag.

Tips från Konfliktportalen: Tusen pekpinnar anser, apropå Arbetarendebatten, att Vi behöver en Arena, men inte två, Vida Latina rapporterar från Gröna vågen i Colombia, kommunism – allt åt alla – folkmakt tycker att Josefin Brink (V) dissar Lagena

Övriga tips: följ de humanitära Ship to Gaza-skeppen på deras färd mot Gaza med byggmaterial, Skumrask kommenterar Sociala medier: krämarnas uttåg, SD har ju fått oförtjänt mycket medieexponering i förhållande till sitt stöd och storlek men själv har jag aldrig tillhört dem som tror att de verkligen har någon chans att komma in riksdagen, ändå lite intressant att läsa i Resumé om deras kommande reklamfilm i tv4 och även lite om deras övriga mediestrategi, för er som i likhet med mig odlat nässlor på balkongen, eller för all del varit ute och plockat då, bjussar Något måste gro på ett bra recept på nässelsoppa (för oss icke-veggisar så blir kanske i och för sig grädde godare än oatlygrädde men i övrigt toppen), Ungbib tipsar om den unika boken Dina Krivokapa: Labbet

1800-TALETS IDÉVÄRLD 3: JOHN STUART MILL OCH ELLEN KEY, TVÅ OLIKA LIBERALA FEMINISTER

20 Maj

Både John Stuart Mill och Ellen Key räknas till den liberala och till den feministiska idétraditionen, men Mill verkade under en tidigare period än Key. Därför är det intressant att göra en jämförelse mellan deras respektive tolkning av kvinnofrågan.

Mill räknas som en klassisk socialliberal. Han talade för yttrandefrihet, egendomsrätt, fri konkurrens mellan individer och företag men också till exempel fattigvårdsreform. Mills tänkande hade sina rötter i upplysningstiden. Han var utvecklingsoptimist och en utpräglad idealist i sin historiesyn.

Hans argumentation i kvinnofrågan var på många sätt radikal. Han hävdade att det inte finns någon natur med avseende på kön. Överhuvudtaget är begreppet natur ointressant när det gäller människan. Han stödde sig på John Lockes människosyn, där vi föds som ett blankt ark, tabula rasa.

Det är olika faktorer i det omgivande samhället som formar oss till individer, inte arv eller biologi. Därmed var Mill en utpräglad konstruktivist.

Han menade att samhället genom historien varit ett patriarkat. Men historien såg han som ett gradvis framskridande mot högre och högre grad av civilisation och framåtskridande.  På Mills tid kvarstod fortfarande ett par förtryck som han ansåg som allt mer anakronistiska: de svartas slaveri och kvinnoförtrycket.

Han jämförde slaveriet med kvinnoförtrycket och sökte visa att kvinnoförtrycket på en hel del punkter var värre, en slav förutsattes ju till exempel inte älska sin ägare. Detta var säkert Mills verkliga uppfattning, men också ett retoriskt grepp att anknyta till den samtida rörelsen för att avskaffa slaveriet. Att sätta kvinnoförtrycket i detta ljus var ett sätt att avsiktligt visa på det som en instutition som borde och kunde avskaffas, snarare än ett av biologin påbjudet naturtillstånd.

Mill vände sig i sin argumentation till andra män med inflytande: kvinnoförtrycket borde avskaffas inte minst för männens goda samvetes skull. Att hålla fast vid gamla barbariska seder gjorde männen till sämre människor.

Dessutom låg liberala grundtankar i botten. Varför skulle runt hälften av alla individer undandras den fria konkurrensen. Kvinnorna är ju ett oprövat kort menade Mill, vad de kan göra sämre, lika bra, eller bättre kan bara visa sig i fri konkurrens. Vi kan inte räkna med att kvinnor har en särskild natur, men om de ändå har det så bör vi därmed inte heller frukta att låta dem konkurrera. I så fall kommer de av alldeles fri vilja söka de uppgifter de passar för.

Dessutom trodde liberalen Mill mycket på fri debatt, där det var bra om udda och nya idéer fick komma upp till ytan. I den mån kvinnor har andra synvinklar än män så skulle det kunna bidra till och berika samhällsdebatten.

Även Key räknas som socialliberal. Hon stod något mer till vänster, räknades ibland till den socialdemokratiska traditionen och var inspirerad av anarkisten Krapotkin och dennes bok om inbördes hjälp i naturen. Å andra sidan var hon inte någon klassisk socialdemokrat, hon betonade individen och kritiserade socialisterna och de kristna för en kollektivism som hon starkt ogillade.

Hon var influerad av en klassisk liberal som Mill men lika mycket av den socialdarwinistiske liberalen Spencers biologism. Spencer hade på sin tid inspirerad av Darwin skaffat sig en hårdare syn på utslagning i samhällskonkurrensen än Mill. Han menade även att könsskillnaderna i det rådande samhället var nödvändiga och naturliga eftersom de hade utvecklats evolutionärt.

Kvinnor var mer mjuka, följsamma, känslomässigt uppmärksamma och undergivna och det berodde på att dessa egenskaper gynnats av det naturliga urvalet. Den stenålderskvinna som inte var bra på att avläsa och svara stödjande på stenåldersjägarens/mannens signaler hade riskerat att bli ihjälslagen.

Key var biologist och påverkad av Darwin. Å andra sidan var hon ingen socialdarwinist i Spencers anda, hon uppskattade som sagt Karpotkins resonemang om att urvalet i naturen lika mycket gynnas av inbördes hjälp och samspel som av konkurrens. Men hon accepterade Spencers uppfattning om en evolutionär skillnad som skapat en specifik manlig och kvinnlig natur.

I boken Missriktad kvinnokraft resonerade hon därför att kvinnor inte ska försöka vara lika män eller konkurrera med dem så att de förlorar det som hon uppfattade som en kvinnlig essens. Kvinnor bör enligt sin natur vara i första hand mödrar, makor och aktiva i sina hem menade Key, trots att hon samtidigt ville ha kvinnlig rösträtt och möjlighet för kvinnor att välja utbildning och yrke.

Men hon ville betona den förmenta kvinnonaturen som en positiv kraft i samhället som borde uppvärderas och inte tryckas ner och föraktas av ett manligt normsystem. Eftersom kvinnor av naturen är mjuka, kärleksfulla, har en godhet och moderlighet resonerade Key, så borde dessa egenskaper utvecklas och användas i alla sammanhang där kvinnor verkar. På så sätt skulle också samhället bli mjukare, kärleksfullare och godare. Key kallades också av sina anhängare för “samhällsmodern”, passande för det kvinnoideal hon ställde upp.

För att sammanfatta så är alltså den stora skillnaden mellan Mill och Key att Mill är konstruktivist och Key biologist. Eller med termer vi använder idag: Mill är likhetsfeminist och Key särartsfeminist.

Inte på något absolut sätt, Mill menade att det är möjligt att skillnader finns men det vet vi inte under patriarkala förhållanden, och dessa är inte relevanta under ett system när makten avgör snarare än individualiteten. Likaså var Key trots allt anhängare av en förändring där kvinnor fick större valfrihet i samhället, men ville varna dem för att glömma sin biologiska natur. Ändå är likarts- respektive särartsperspektivet uppenbart. Och längs dessa två linjer förs den feministiska debatten än idag.

Idéhistoriskt beror de olika uppfattningarna på att Mill var ett barn av upplysningsandan. I Lockes efterföljd såg han människan som ett oskrivet blad. Key var påverkad av hela 1800-talets vetenskapliga debatt, som ju när det gällde biologi och medicin betonade skillnad, evolution och identitet. Kön var för Key i första hand något biologiskt, och hon var starkt påverkad av Spencer här. Hon ville uppvärdera det hon uppfattade som ett naturgivet faktum.

Tips från Konfliktportalen: Nytt på portalen Röda Lund – kolla in!, och ännu mer nytt på portalen att kolla in: Solidarion, Svensson ser Ingen minskning av antalet gruvolyckor

Övriga tips: Feministbiblioteket tipsar om Witt-Brattström, Ebba: Åh alla kära systrar, 2010 om 70-talets socialistiska feminism i form av Grupp 8, kolla in hybridgrodan där Biologi möter konst på naturhistoriska, nytt på Yelah förlag: En svensk tiger – om Skanska, olja och förintelse i Amazonas

1800-TALETS IDÉVÄRLD 2: HEGELIANISMEN

19 Maj

Hegel lanserade i sina texter och föreläsningar idén om en världsande som framträder i historien. Hans texter är allt annat än lättlästa och man kan diskutera vad världsanden egentligen är. Är det Gud som framträder i historien, eller bara en sorts andlig princip?

Man kan få intrycket att det gudomliga egentligen är historien själv. Hegel lanserar en teori om historien som besjälad, en världshistoria som likt en individ utvecklas. Samtidigt är det historien om själva anden, som manifesterar sig genom olika tidsepoker.

Hegels filosofi beskriver hur världsanden manifesterar sig under olika epoker blir äldre och allt mer medveten om sig själv. När världsanden blir självmedveten sammanfattar den sig själv, kan därmed bli epok och är redo att övergå i nästa epok.

Trots sin svårbegriplighet skulle Hegel komma att bli oerhört inflytelserik under 1800-talet. Nyckeln till varför är den metod han introducerar genom sin filosofi, dialektiken. Som går ut på en dualistisk och dynamisk syn på historisk utveckling. En tes ställs mot en antites som genom sin syntes kan överbrygga motsättningen och bli något kvalitativt nytt, en språngbräda till ett nytt utvecklingssteg.

Av Hegels många efterföljare som kunde vara både vänster och höger, både konservativt kristna och radikala kristendomskritiker, framgår att det gick att tillämpa den dialektiska  metoden på många olika sätt och områden och med helt andra konsekvenser än de Hegel avsett att visa på.

Hegel verkade vid universitetet i Jena mellan år 1801 och 1807, denna lilla stad som var hjärtpunkten för den tyska romantiken. Därefter förflyttades han via ett par år i Heidelberg till Berlin, där han blev professor. I Berlin blev hans filosofi mycket omtalad och inflytelserik, och hans föreläsningar drog mycket folk.

Hegel hade en reformvänlig sida, han såg positivt på franska revolutionen, men framförallt på Napoleon som kommit att förkroppsliga en historisk ide genom sin lag och författning. Samtidigt uppfattade han den Preussiska stat han själv levde i som ett historiens högsta stadium, en syntes av yngre historiska perioder.

Ett tag fick Hegels lärljunge Gans ta över hans undervisning, då Hegel själv ansågs suspekt av myndigheterna. Gans radikala Hegeltolkning gjorde mycket för uppkomsten av den vänsterhegelianska strömningen, och det dröjde inte länge innan Hegel var återinstallerad som föreläsare istället.

Mycket snart efter Hegels död splittrades hans lärljungar i en högerfalang och en vänsterfalang. Högerhegelianerna var idealister. Vänsterhegelianerna däremot kännetecknades av att bli materialister. Här kan alltså Hegels teser lite ironiskt sägas enligt hans egen dialektik ha slagit över i sin motsats.

Med vänsterhegelianismen kom kristendomskritiken. Strauss hävdade i ”Jesu liv” att historierna om Jesus var myter. Mest känd är Feuerbach som med sina skrifter “Kristendomens väsen” och “Grundsatser till framtidens väsen” starkt påverkade den vänsterhegelianska tendensen.

Feuerbach satte människan i centrum och menade att det är det sinnligt upplevda som är det verkliga, inte någon ande/idé som verkar utanför det materiella. Han vände på de vedertagna begreppen genom att hävda att det är människan som skapat gud, inte gud som skapat människan. Gud är en önskedröm som kommit ur människolivets brister. Därför bör vi fokusera på människan och hennes behov, ju starkare människa ju mindre behov av gud.

Hegel influerade den kristna teologin i många nordeuropeiska länder, bland annat Danmark. Teologerna uppskattade att hegelianismen förenade tron med en logik. Dessa hegelianer betonade det harmoniska i Hegel, hur motsättningar överbryggas genom en syntes.

För den likaledes kristne Kierkegaard utgjorde detta en småskuren synpunkt, i hans bok “Antingen – Eller” betonade han istället språnget.  Att välja tron, att ta ställning. På så vis kan man se honom som oppositionell mot Hegel.

Men han var också mycket influerad av Hegelianismen, det märks på hur han använder den dialektiska metoden när han diskuterar ångesten. För Kierkegaard var ångest en existentiell nödvändighet som uppkom ur människans möjlighet till fritt val. Tesen frihet/möjlighet leder till antitesen skuld. Ångesten verkar som en brygga, en syntes. Ångesten innehåller båda elementen och  kan i bästa fall leda individen till språnget, till tron.

Kierkegaards tankar om ångest, frihet, val och existens kunde under 1900-talet fortsätta att inspirera filosofer som var helt ointresserade av det kristna innehållet. Till exempel kan existentialismen sägas vara en vidareutveckling av Kierkegaard.    Men där står individens val i fokus, och tron är bortsorterad.

Efter kristendomskritiken och förkastandet av av religonen, gudstron och idealismen  utvecklades ur vänsterhegelianismen den politiska väg som Marx och Engels tog. Marxismen kallade sin materialism för historisk: historiematerialism.

Den metafysiska sidan av materialismen var ointresseant för Marx, hans filosofi handlade om hur historien rör sig framåt och vilka krafter som ligger bakom dess rörelser. Det var för Marx uteslutande materiella krafter: produktionsförhållanden, klassantagonism och styrkeförhållanden mellan de olika klasserna som rörde historien framåt.

Här är kopplingen till Hegel tydligare än hos Feuerbach, eftersom både Hegelianismen och Marxismen är historiefilosofier som bygger på dialektiskt tänkande, hos Hegel idealistiskt och konservativt, hos Marx materialistiskt och kommunistiskt.

Engels var mer intresserad av naturvetenskap än Marx och skrev om naturen ur ett dialektiskt perspektiv. Precis som samhället har naturen enligt Engels utvecklats som ett resultat av dialektiska krafter. Naturen är  i den marxistiska världsbilden dynamisk, den ständiga rörelsen, utvecklingen och förändringen betonas.

Denna materialistiska tolkning av socialismen kom att historiskt vinna över de idealistiska socialistiska skolor som också var vanliga på 1800-talet. Marxismen har väl främst, och av naturliga skäl, under 1900-talet kommit att förknippas med Sovjetunionen och den debatt som fördes där, även om en mängd andra marxistiska skolor också florerat i dess skugga.

Tips från Konfliktportalen:Kaj Raving pekar på CUF:s idealarbetsplats – McDonalds, Kim Muller utfärdar en Varning för präster!, Kvinnopolitiskt forum efterlyser kvinnor som vill dokumentera sin arbetsvardag till What a way to make a living, Loke pratar Borgerligt  nyspråk – ett postmodernt verbiage

Övriga tips: Vertigomannen vittnar ”Jag är bokförläggare inte elektriker”, lite information om Anarkistiska bokmässan i Sverige, Fleet of Freedom demands safety while sailing to Gaza rapporterar The Palestine telegraph

1800-TALETS IDÉVÄRLD 1: ROMANTIKEN

19 Maj

Jag håller på att studera det mycket roliga och intressanta ämnet idéhistoria. Men jag har inte riktigt haft tid att delge er bloggläsare något av allt det roliga jag lär mig. Delvis just för att studierna tar tid. Nu har jag i alla fall fått tillbaka en hemtenta om idéhistorien i Europa under 1800-talet. Och baserat på de texter jag skrivit om det tänkte jag nu bjuda er som eventuellt är intresserade på fyra artiklar som skissar några linjer i idélivet under detta århundrade. Här följer den första.

Romantiken kom som ett svar på upplysningen. Romantikerna ansåg upplysningen som allt för materialistisk. Den idealistiska romantiken betonade istället känslan, det enkla och naturliga samt det andliga.

Även om romantiken tog sig många skiftande uttryck var just den andliga upplevelsen och föreställningen om en gudomlighet i en eller annan form gemensam. Sedan kunde gudsbegreppet uppfattas på olika sätt. Panteistiska föreställningar var vanliga vid sidan av de mer ortodoxt kristna. Tendensen att identifiera det andliga/gudomliga med naturen var stark.

Inom konsten betonade romantikerna geniet, konstnären drevs av inspiration och uttryckte sina känslor.Idealet var forntiden, speciellt antiken. Man hänvisade gärna till Homeros, till Ossians sånger (som man då trodde autentiska) och till folkdiktning och inte minst germanskt och skandinaviskt mytstoff. Kanske ännu mer betonades medeltiden med dess gotik och riddarideal, som då kontrasterades mot klassicismens stelhet. Vanliga motiv var den vilda naturen, gärna berg i dimma eller annat dramatiskt väder.

Inom litteraturen kom ett stort uppsving för romankonsten, men också poesin var en stark romantisk genre. Den romantiska romanförfattaren strävade att bygga in  en så kallad romantisk ironi i sin bok, det vill säga att i litterär form kommentera sin egen fiktion på ett sätt som den intelligente läsaren skulle kunna lägga märke till.

Konstnärer och författare av den romantiska skolan upplevde att ett brott i historien inträffat via upplysningen. Vetenskapen och materialismen hade avförtrollat världen och det var inte längre möjligt att återvända till den tidigare historiens genuina upplevelse av enhet mellan känsla, natur, människa och andlig dimension. Inte dessto mindre var det dithän konstnären måste sträva.

Den tidiga tyska romantik som representeras av bland andra Novalis, Fichte och Schlegel är stormande, upprorisk och vanvördig mot auktoriteter. Men med tiden, och under romantikernas egen levnad, skulle en förskjutning åt allt mer konservativt håll ske. Kanske inte helt förvånande med tanke på de inneboende tendenserna inom romantiken: idealismen, det antimoderna, romantiserandet av naturen, lantlivet, det andliga, enkla och naturliga.

Många romantiker blev på ålderns höst kristna på ett mer konventionellt sätt och reaktionära till sin åskådning. Schelling tog till exempel på kejsarens uppdrag på sig att föreläsa mot Hegel och hans lära i Berlin, i en kampanj som gick ut på att rensa bort hegelianerna.

Hegel var långt ifrån någon romantiker, däremot tveklöst både konservativ och idealist. Man kan i hans filosofi se vissa tendenser hos romantikens tänkande vidarefört. Jag tänker framförallt på tendensen att se naturen som ett fält för motstående krafter som verkar snarare än som uppbyggd av de mer materialistiskt associerade atomerna. Hos Hegel blev spelet mellan dualistiska krafter och motsättningarnas överbryggande via syntesen en grundtanke. Likaså hans idé om anden, den historiska anden, och folkanden, har sin grund i romantiska tankegångar. Men genom att formulera sin dialektik hade Hegel nu fört in idealismen i ett nytt skede.

Schelling kampanjade intensivt mot hegelianismen, som inte minst genom vänsterhegelianismen och den radikala kristendomskritik och samhällskritik den förde med sig hade visat sig subversiv. Men långt ifrån att uppnå sitt syfte kom Schellings föreläsningar ironiskt nog att istället elda under unghegelianernas övertygelser. Några berömda namn i publiken från Schellings föreläsningar är t.ex. Engels, Bakunin och Kierkegaard.

I romantiken fanns också en nationalistisk tendens. Kanske inte så konstigt när den hade sin bas i Tyskland som på den tiden var uppdelat i en mängd småriken. Den nationalistiska tendensen förstärktes också av de franska truppernas ockupation av Berlin.

Romantiken utvecklade ett starkt intresse för historien, och tillskrev de olika historiska epokerna eget värde och karaktär. Den romantiske historikern Herder lanserade begreppet Volkgeist. Liksom naturen tillskrevs ande/andlighet så kunde också folket, inte minst det “enkla folket”, “odalbonden” och så vidare vara bärare av en anda som var specifik. Denna uppfattning kommer till uttryck i romantikens intresse för folksagor, folkvisor, gammal mytologi, folkseder och så vidare.

I Sverige innebar romantiken ett pånyttfött intresse för göticismen som till exempel ledde till instiftandet av Götiska förbundet. Den nationella anda som väcktes under romantiken levde kvar under seklet och utmynnade så småningom i nationalromantiken med öppnandet av Skansen, Nordiska Muséet, nationalsången och liknande projekt. Romantikens nationalistiska känslor lierade sig ofta med en uttryckt revanschism gentemot Ryssland.

Idag skulle vi kanske ha talat om identitetspolitik, de nationella idéerna under romantiken gick i mycket ut på att forma en gemensam identitet åt framförallt det egna folket. Man sökte gräva fram gamla sägner och traditioner. Man upphöjde gärna den egna historien och det egna folket på andra folks bekostnad.

Skallforskning blev till exempel på modet. I Sverige var forskarna Nilsson och Retzius aktiva inom skallmätningen. De grundade sig i andra romantiska idéer, där man via en vurm för österländsk filosofi och det indiska börjat med bland annat språkstudier och kommit fram till att det finns en indoeuropeisk språkstam. På denna grund spekulerades tämligen vilt, och här föddes idén om arierna, ett ljust överlägset folkslag, vars främsta representanter återfanns inom det egna folket.

Således sökte de svenska frenologerna leda i bevis att långa skallar som återfanns i landet härstammade från indoeuropéer medan korta skallar  härstammade från samer eller finländare, som sågs som en underlägsen rastyp. I själva verket finns såväl långa som korta skallar som en normal variation inom alla folk.

Genom romantikens smak för och sökande efter något ursprungligt och naturligt kom också lusten att klassificera människor och tillskriva dem olika identiteter/egenskaper beroende på kön, klass och härstamning. Kvinnor och “vildar” eller “ursprungsfolk” liksom till exempel bönder tillskrevs en enkelhet, naturlighet, och oskuldsfullhet som romantiserades och sågs som beundransvärd, men också kunde motivera de rådande maktförhållandena som naturliga.

Å andra sidan hade nationalismen, som kunde leda till uteslutande av kvinnor, andra folk och ”vildar”, också en socialt inkluderande effekt. Genom idén om en folkande eller folkgemenskap kunde man lansera och tala för projekt som socialt integrerade arbetare, bönder och fattiga. Det är knappast en slump att det senare under 1800-talet började inrättas allmänna lasarett, folkskolor, och allmänna vattenledningar.

Romantiken innebar ett brott med den tidigare materialistiska och mekaniska natursynen. Naturen sågs inte längre som en klocka. Istället som en organism, som därmed också genomgick en utveckling och kunde åldras. Jämför romantikens historiesyn, ibland kallad historicism, där olika tidsåldrar tillskrivs en identitet.

Den holistiska natursynen hos romantiken kan inte bara avfärdas som svärmisk, den medförde också fröet till många nya tankar. Via romantiken slog till exempel meteorologin och geologin igenom som vetenskaper, och här föddes först tanken på att naturen kunde genomgå en utveckling som så småningom skulle leda fram till Darwins slutsatser. Tankar om morfologi och ekologi kan också härledas tillbaka till romantiken.

Genom att man såg naturen som besjälad, en dynamisk natur där olika krafter spelade mot varandra kom man att intressera sig för andra saker inom naturvetenskapen, än vad man gjort under den tidigare epoken. Galvani, Volta och Aldini experimenterade med elektricitet och galvaniska element.

Aldini gjorde försök att återuppliva lik genom att låta elektricitet genomströmma dem. Detta då han tänkte sig elen som en möjlig vitalistisk kraft. Experimenten måste ha tett sig skrämmande för dåtidens åskådare, eftersom liken visade livstecken genom att börja skaka. Det är dessa experiment som inspirerat Mary Shelley att skriva romanen om Frankenstein. Vid denna tid upptäcktes också elektromagnetismen, som passade tidsandan genom att vara en kombination av två naturkrafter.

En annan produkt av romantikens natursyn var Goethes färglära. Gotehe delade också romantikens idé om arketyper. Alltså att det finns en ideal form. I hans fall framhöll han ryggraden som en arketyp för skelettet. Från denna skulle således kraniet ha bildats genom en sammanslagning av ryggradskotor.  Som synes fanns redan här tankar som skulle utmynna i Darwins utvecklingslära.

En annan som spekulerade om naturen som stadd i  utveckling var Oken, även om hans utvecklingslära var av det mer fantasifulla slaget. Han såg möjligheten av utveckling, men tänkte sig att alla arter utvecklats parallellt med och oberoende av varandra. Detta skulle ha skett genom uralstring med början i havet, där vågorna skapat ett urslem. Ur detta slem kom blåsbildningar och ur dessa de första varelserna, bland annat människobarn som spolades upp på stränderna.

En annan romantisk forskare som förtjänar att nämnas är Humboldt, som bidrog till kartografin, geografin och meteorologin genom att införa isolinjerna.

Tips från Konfliktportalen: Andrea Doria kommenterar Hotell och Restaurang – nyanser av gult apropå deras uttalande om Bernskonflikten, Cappuccinosocialisten tar upp Lars Vilks i inlägget Rätten att sparka nedåt, nytt på portalen: Dagspendlaren Jönköping kolla in!, Dom ljuger kommenterar CUF och extrem dumhet

Övriga tips: Bakgrund till den fackliga blockaden av Berns salonger SAC går grundligt igenom fakta och bemöter de dimridåer Berns lagt ut och som t.ex. Anna-Lena Lodenius och nu senast HRFs ombudsman fortsatt sprida, Täbymoderat: fattiga får klara sig med 20 tänder , Psykiskt sjuk eller kreativ? nya rön kring sambandet mellan geni och galenskap

ANNA-LENA LODENIUS VS. SVERIGES ARBETARKLASS

14 Maj

Jag har inte varit med på vårens blockader utanför Berns Salonger i Stockholm. Detta trots att jag borde det i egenskap av medlem i Stockholms LS med tid över och dessutom i egenskap av solidarisk medmänniska. Men jag har inte vågat, ett barn har växt i min mage, och blockaderna är kända för att dra till sig glatt batongvevande och peppersprejsprutande poliser, som struntar i att polisen ska förhålla sig neutral i arbetsmarknadskonflikter.

Jag kan ta ett batongslag eller två, men det kan inte barnet i magen. Därför har jag betraktat denna konflikt och allt det sorgliga den säger om vår samtid på lite avstånd.

Fackbråk har det kallats i tidningarna, eller demonstration eller protest. Man undviker de korrekta benämningarna arbetsmarknadskonflikt och facklig blockad.

Idag skrev Anna-Lena Lodenius, en Ordfrontskribent som utger sig för att tillhöra vänstern, ett ytterst korkat och insinuant inlägg på sin blogg, där hon liknar SACs fackliga kamp vid maffiametoder. Att Anna-Lena Lodenius ogillar den radikala vänstern i Sverige och älskar att smutskasta den på osakliga sätt får man leva med. Att hon nu däremot ger sig på ett litet fackförbund som agerar i solidaritet med sju medlemmar som i tio år arbetat på Berns utan kontrakt, underbetalda och sedan sparkade för sitt fackliga engagemang, det känns som ett rejält övertramp.

Anna-Lena må tycka vad hon vill om SAC som organisation. Den här frågan handlar inte om SAC. Den handlar om Berns städare och den handlar faktiskt i förlängningen om hela arbetarklassen i Sverige.

Tidigare i vår publicerade SIFO en undersökning som visade att 8 av 10 LO-medlemmar var beredda att gå ut i strejk för att hindra bemanningsföretagen att byta ut fast anställda mot rättslös inhyrd arbetskraft. I våras gick den fackliga rörelsen i Sverige ut med buller och bång med budskapet att bemanningsföretagens framfart på arbetsmarknaden var den stora stridsfrågan. Sen la sig facken platt ett efter ett. Några gjorde faktiskt initialt lite motstånd, som Pappers och Elektrikerförbundet, men den stora striden uteblev och med den segern.

Kvar ute på det fackliga slagfältet är inte många, men några av dem är Stockholms LS och Stockholms Restaurang- Och Hotellarbetarnas syndikat. Möjligen inte så konstigt med tanke på grundprinciperna inom syndikalismen, att det är de arbetande själva som via sina syndikat beslutar om strid, inte valda och betalda ombud.

Och den här frågan är livsviktig för de arbetande. För vad ligger bakom de spektakulära blockader som ägt rum med jämna mellanrum under våren?

Det är inte så att det första ett fackförbund gör är att varsla om blockad eller annan stridsåtgärd, långt därifrån. Det första man gör är naturligtvis att begära förhandling med arbetsköparen. När blockader äger rum kan man räkna med att det handlar om en arbetsköpare som styvnackat vägrar förhandla.

De städare denna konflikt handlar om är ingen tillfällig arbetskraft hos Berns, de har arbetat där för löner som är ett hån i upp till tio år. Men just i syfte att slippa ta sitt ansvar för att arbetarna behandlas ojuste så har Berns anlitat ett bemanningsföretag för att låta dem utföra det smutsiga jobbet.

Städarna vann slutligen en facklig strid mot Berns 2009 via SAC. Det var inga orimliga krav de drev, de ville ha vita anställningar, anställningskontrakt och rätt till föräldraledighet. Rättigheter som borde vara självklara men inte är det i Sverige anno 2010, därför att så många likt Anna-Lena väljer att titta bort när arbetarklassen kränks.

Därefter hade man kunnat tro att allt skulle vara frid och fröjd men bemanningsföretaget tålde inga utmaningar mot sin självpåtagna rätt att behandla anställda precis hur fan det dom behagar. Man valde att hämnas genom att helt sonika avskeda de städare som var fackligt aktiva och hade varit framgångsrika i att kräva sina rättigheter. Bemanningsföretagets hänvisning till ”arbetsbrist” är mer än genomskinlig.

Berns tydliga ställningstagande i den konflikt som de påstår sig stå utanför går inte heller att ta fel på. De har på ett flertal ställen gått ut med budskapet att SAC är en maffia och att SACs krav att man återanställer städarna på vettiga villkor eller köper ut dem för en rimlig summa, helt normala fackliga krav således, är ”utpressning” och ”maffiametoder”. Berns har vägrat att återanställa de sju städarna just därför att de varit fackligt aktiva, de som inte varit det är välkomna tillbaka.

När Anna-Lena hävdar att LO-tidningen fått med hela historien gör hon det mot bättre vetande. Vad både hon och LO-tidningen glömmer att nämna är just att detta handlar om en grov föreningsrättskränkning, att det är just på grund av sitt fackliga engagemang städarna inte är välkomna tillbaka.

Om det är maffiametoder att kräva att arbetare i detta land, också papperslösa, också städare och hotellpersonal, ska få vita arbeten, anställningskontrakt, föräldraledighet och rätt att vara fackligt organiserade och aktiva. Om det är hårt arbetande städare som är detta samhälles fula skurkar. Har inte då krig blivit fred och och slaveri frihet?

Jag trodde annars att det medvetna anlitandet av oseriösa skurkbolag som förser en med på tok för billig arbetskraft som förväntas jobba under osäkra förhållanden, var det som var ett verkligt kännetecken på maffiametoder? Jag trodde i min naivitet att en stor nöjesentreprenör som tar strid för att få trampa på arbetarklassen vore skurken?

Anna-Lena ömkar hiphopgalan The Show 2010 som ställde in sin tänkta helkväll på Berns på grund av konflikten. Jag ser inte varför hon ska ömka den som agerat hedervärt och solidariskt?

Många kända artister har varit fula nog att bryta blockaderna och därmed ta ställning mot de sparkade arbetarna. Det gäller både artister som valt att spela och andra kända profiler som uppenbarligen haft råd men inte förstånd att välja en annan krog att slå runt på.

Samtidigt har det också vid varje blockadtillfälle visats prov på faktisk solidaritet, folk som vänt i dörren och till och med finklädda Bernsbesökare som anslutit sig till blockaden och lånat en gul blockadväst när de fått reda på vad saken gällt.

Uppenbarligen har en så stor del av hiphopartisterna valt att visa solidaritet med städarna att The Show fick välja att ställa in. Till exempel valde Labyrint att hoppa av rätt omgående och Timbuktu gick ut i media med sin tveksamhet att spela under rådande förhållanden.

Att artister och arrangör valde att ställa in var det enda hederliga att göra i detta läge, det var rakryggat och ett friskhetstecken för den svenska hiphopscenen. Det visar ju att dessa artister vet vilken verklighet de lever i, vem som är vän och vem som är fiende, uppenbarligen i bjärt kontrast till så många andra kända namn.

Som till exempel blockadbrytaren Uje Brandelius, vänsterprofil och uppsatt vänsterpartist, vars ursäkt kom långt efteråt och var högst halvhjärtad. Och som nu den så kallade vänsterskribenten Lodenius, som gärna upprepar skurkföretaget Berns smutskastning, samt försvarar densamma hos den minst sagt oseriösa bloggen Politiskt Inkorrekt.

Vad de avskedade arbetarna själva har att berätta, eller för den delen deras organisation, har hon inte bemödat sig om att ta reda på. Att det faktiskt är dessa enskilda hårt arbetande människor konflikten egentligen handlar om verkar förvånande lätt för de flesta att bortse ifrån.

Medelklassen har blivit så segregerad och självgod att den kan låtsas som om arbetarklassen och dess verklighet inte finns även när den uttalar sig om dess strider. Minst sagt pinsamt.

De stora facken lägger sig platt. De få arbetare som tar striden blir kallade skurkar och maffia och får veta att verklig facklig kamp inte kan vara en tillåten metod. Alliansen kör totalt över arbetslösa och sjuka. Vänstern och Socialdemokraterna erbjuder inga alternativ trots att det är valår utan fortsätter att bara vända sig till den allt mer världsfrånvända och egoistiska gruppen mittenväljare, läs medelklassen. Mycket sorgligt att konstatera.

Men hoppet finns alltid. Och hoppet förkroppsligas av dessa vanliga människor som vågar ta strid mot alla odds, och av dem som väljer att solidarisera sig i praktiken, som hiphopartisterna i The Show.

Jag hoppas att Berns snart ger upp sin djupt oetiska maffiaattityd, sätter sig vid förhandlingsbordet, så att showen sedan kan gå vidare och ingen behöver bli besviken. Att personer som Anna-Lena Lodenius skulle skärpa sig det minsta är nog däremot ingen idé att hoppas på.

Tips från Konfliktportalen: Andrea Doria kommenterar samma ämne som jag i Ännu en vänsterskribent bekänner färg, Guldfiske skriver en artikel apropå att det är 65 år sedan fascismens fall, Kvinnor skriver om arvet från våra mödrar i Galenskap: att dra riktiga slutsatser av felaktiga förutsättningar, Dom ljuger ställer sig upp Till försvar av Arbetare(n) och berättar även om Bernskonflikten, Anarkisterna tar upp Grekland: om förra veckans dödsfall och den fortsatta skuldkrisen

Övriga tips: SVDs Tobias Brandel målar upp En dag i gröna Sverige som oväntat trevlig, Whistleblowing 2.0: Journalism Lessons from WikiLeaks, Centerns ungdomsförbunds nya kampanjsida säger allt om varför de är totala stollar, Skumrask konstaterar Jag är så trött på yttrandefiheten, Dagens Medicin låter berätta att Försäkringskassans anställda dömer ut ny sjukförsäkring