RAPPORT FRÅN VÅLD OCH STOLTHET

I strålande sol och, det ska väl erkännas, med en vag baksmälla ankom jag till Uppsala i morse. Jag var där för att sitta i panelen Våld och Stolthet på Uppsala Pride, som hölls med Stonewallkravallernas 40-årsminne i åtanke. Eftersom jag aldrig suttit i en debattpanel förut kände jag mig både förväntansfull och nervös inför det okända.

Uppsala Pride är en ung festival som på många sätt är annorlunda än Stockholm Pride. På Uppsala Pride finns ingen parad, istället fyra dagars fullspäckat program: debatter, föredrag, workshops och olika kulturinslag. Till skillnad från Stockholm Pride är inträdet till festivalen satt med tanke på att alla ska ha råd att gå.

Våld och Stolthet diskuterades i Östgöta Nations stora festsal. Kristallkronor i taket och oljemålade fat-cats från forna dagar som glodde på oss genom sneda guldramar. Ett engagerat gäng hade trotsat både söndagssängens och högsommarsolens lockelser för att komma och ta del i denna högintressanta våldsdebatt.

Vår moderator var Finn Hellman från Funktionshindrade hbt-personer. Panelen bestod av fyra personer mig inräknad. Sara från Fria Feminister Stockholm, en anarkistisk och anti-fascistisk grupp med enbart kvinnliga medlemmar. Christoph Fielder som tillsammans med Elin Sandström Lundh skrivit boken Vi är misfits! utgiven på Normal förlag. Och Jonas Göthner en eldsjäl bakom Uppsala Pride som också startat upp vår panel eftersom han hade många frågor och funderingar kring ämnet.

Jag kommer här inte att sammanfatta hela debatten, det var den för omfattande för. Men ett viktigt ämne var Stockholm Pride. Den icke-vålds policy de antog 2008 i det uttalade syftet att kunna utesluta AFA lästes upp och skärskådades av både panelen och publiken. Här kan också ni läsa den:

”Stockholm Prides icke-våldspolicy

Antagen 25 maj 2008

Föreningen Stockholm Pride tar avstånd från människoförakt och våld. Denna policy syftar till att klargöra hur Stockholm Pride tar avstånd från användandet av våld och hot om våld och i stället verkar för dess motsats – respekt för människors lika värde, demokrati och fred.

Stockholm Pride vilar på en icke-våldsgrund, vilket ska genomsyra alla verksamheter och samarbeten.

För att våld inte ska förekomma ska Stockholm Pride ha ett väl utvecklat säkerhetsarbete integrerat i föreningens verksamhet och festivalens alla delar.

Personer, grupper eller sammanslutningar som uttalat använder sig av fysiskt våld eller hot om våld är inte välkomna till festivalen.

Arbetet med att minska riskerna för våld är något Stockholm Pride bär med sig i mötet med andra pridefestivaler, nationellt såväl som internationellt.”

En märklig text på så många sätt. Sen när har polisen, militären och migrationsverket blivit icke-våldsorganisationer? Polisens och militärens verksamhet går ju ut på att utgöra ett hot om våld, som också infrias regelbundet. Om Stockholm Pride skulle ha följt sin egen policy hade de varit tvungna att utesluta dessa organisationer. Det säkerhetsarbete de nämner i texten hade de fått sköta helt utan polisen och dessutom med icke-våld som enda möjliga svar vid attacker.

Policyn kritiserades också för att det är mycket begärt av de som går i paraden att stå för icke-våld när de själva är en målgrupp för hot, våld och aggression (vilket skrämmande många av deltagarna i dagens debatt kunde vittna om). Dessutom vill Stockholm Pride i sista meningen sprida denna policy internationellt samtidigt som många Prideparader i andra länder utsätts för öppen repression och man till och med kan arresteras för att gå i dem.

Många uttryckte sitt obehag över den polisiära och militära närvaron vid Pride. Å ena sidan är det bra att enskilda poliser vågar vara stolta och stå upp för vem de är i den så fascistoida polismiljön.  Å andra sidan blir deras block också ett propagandainlägg för statens våldsapparat. När deltagarna tillåts uppifrån att gå i sina arbetsuniformer ger det goodwill åt myndigheten.

Ännu mer provocerande framstår företag som inte är där för att uttrycka stolthet utan enbart för att få exponera sitt varumärke på en bra reklamplats. Och den hastigt påkomna icke-våldspolicyn kom till just för att dessa sponsorer dragit öronen åt sig och inte ville exponera sitt varumärke i närvaro av AFA. Så tillåts alltså företag som bara närvarar vid paraden i eget vinstsyfte få påverka vilka som ska få demonstrera. Hur långt kan en sådan utveckling gå? Är det vänsterblocket i stort som är näst på tur att ifrågasättas? För klasskamp och kritik av kapitalismen är inte heller en annonsplats.

Det rådde en rörande enighet om att naiviteten inför ekonomiska och statliga maktorgan gått alldeles för långt.

Andra saker som diskuterades var gränserna för såväl pacifism som våldsanvändande. Hur man egentligen ska definiera våld. Självförsvar och behovet av att stödja och skydda varandra också fysiskt. Samhällsklimatet där en stor folkmassa hellre står och ser på och möjligen ringer polisen än ingriper när de ser någon bli misshandlad, och den onda cirkel av rädsla som skapar ett allt starkare polis- och övervakningssamhälle. Antifascistisk praktik och för- och nackdelar med den. Tryggheten för homosexuella och andra som påtagligt ökar i ett område om man ser till att stänga nasselokalen, kontra risken för en våldsspiral. Vikten av ökad självaktivitet och kollektivt ansvarstagande för den gemensamma tryggheten. Det vådliga i att göra sig beroende av en statlig våldsapparat i tider där toleransen fortfarande är ganska ytlig och där tidsandan kan svänga om, och med den attityden uppifrån. Om man ska anmäla hatbrott till polisen, saker som talar för och emot och om det finns någon rimlig annan strategi. Är inte hela fängelsesystemet en våldsapparat som bör ifrågasättas? Hur man ska se på direkt aktion. Hur man går från defensivt sökande efter att bli accepterad till ett offensivt hävdande av sin rätt och sina behov. Hur man ska tänka när man vill attackera de värderingar som t.ex. kristdemokraterna för fram. Hur man tänker nytt och kreativt när man gör motstånd eller försvarar sig. Anonymitet kontra öppenhet i motstånds- och försvarshandlingar.

Ja, dessa och ännu fler aktuella och viktiga frågor togs upp under den en och en halv timme långa debatten. Jag kände mig ovanligt nöjd efteråt. När jag funderade på varför insåg jag att detta nog är den första våldsdebatt jag varit på (och jag har, oftast ofrivilligt, hamnat i många sådana genom livet) som inte fastnat i en meningslös polarisering i våld vs icke-våld. Både ett meningslöst sökande efter konfrontation av macho-skäl med ett minimum av politisk analys i botten, och en naiv pacifism baserad på kravet att alla ska acceptera att få stryk för ”det högre goda” eller att våldets utförande överlåts på polisen, förkastades. Istället söktes efter genuina lösningar på behovet av en rimlig trygghet och säkerhet.

Som jag uppfattade det berodde denna realism och insiktsfullhet på det höga pris många hbt-personer tvingas betala bara för att de hävdar sin rätt att vara de de är. Många delade med sig av erfarenheter som att ha blivit misshandlad av nazister, bemötts kränkande och sexistiskt av vakter och polis och även statligt våld berördes: till exempel den nya utredning som föreslår att den som genomgår ett könsbyte måste acceptera att bli kastrerad. Men samtidigt delade folk också med sig av positiva erfarenheter av hur de organiserat sig och kunnat ta itu med olika problem.

Slutligen vill jag tacka så mycket för att jag fick vara med i detta samtal som var tankeväckande och som jag hoppas fortsätter i andra medium och sammanhang. Det är en grundläggande och nödvändig debatt.

ps. Appropå rätten till vår egen sexualitet och våra egna kroppar kom idag också den bedrövliga nyheten att en abortläkare i USA blivit mördad för att han gjort sitt jobb. Ett vidrigt dåd som visar på hur illa det kan gå om människofientliga uppfattningar och ideologier får spridas oemotsagda.

Tips från Konfliktportalen: Andrea Doria har läst boken Blekingegadeligan och kommenterar under rubriken Holger Jensen Superstar, 1a maj i Göteborg kommenteras i Autonoma Kärnan Firar Första Maj, Björnbrum tipsar om en blogg och diskuterar vänsterns visionslöshet i Politisk Filosofi -intressant blogg, Cappuccinosocialisten diskuterar kulturpolitik utbildning och bildning under rubriken Som en liten glimt av hur det borde vara, Dom ljuger berättar om striden som arbetarna på Lagena just nu tar, Forever United tar upp hur arbetsköparna utnyttjar krisen i Nu ska alla få osäkra anställningar, Kim Muller inleder en historisk serie med att publicera 1930-talets Röda Frontförbundets faned, Kvinnopolitiskt Forum skriver om vad de flestra mödrar önskar på mors dag – och varför, Kvinnor läser sin gammelmorfars litterära manuskript om livet som skogsarbetare och statare och annan arbetarlitteratur från förr och jämför med idag, Redundans kommenterar debatten om flyktingförvaret i Kållered under rubriken Gränslandet och det politiska, Även Vardagspussel tar upp Lagenaarbetarnas kamp.

IT’S A KIND OF MAGIC

Det är verkligen fascinerande att läsa många av kommentarerna efter helgens Ockupationsfestival. När man inte längre slentrianmässigt kan hänvisa till Det Onda Våldet. Då kommer kritiken mot aktivisterna att rikta in sig på ännu mer abstrakta begrepp. Lagen. Och Demokratin. Till och med Äganderätten får komma till heders.

Nu ska jag inte alls kommentera äganderätten, jag har personligen inget till övers för den ändå. Men det sätt som det talas om Lag och Demokrati. Närmast som om de vore någon sorts gudar. Absoluta värden man ska böja sig för utan att ifrågasätta, ty ”herrans vägar äro outgrundliga.” Vuxna människor som tror på saker som dessa: att gud finns, att lagen är för alla, att regeringen är folkets representanter och så vidare. Ja de fascinerar mig kort sagt. För det står i en så total kontrast till vad jag menar med en vuxen förståelse av världen.

Låt oss tala om Lagen, och sätta in den i det konkreta sammanhang dit alla abstrakta fenomen bör plockas ner för att vi verkligen ska kunna förstå dem. Lagen visar sig då inte skydda medborgare mot bostadslöshet. Däremot skyddar den spekulanternas ”rätt” att låta bobara hus stå tomma för att trissa upp priserna. Ett enkelt och tydligt exempel på att lagen inte står på alla medborgares sida, utan finns till för att skydda den som har från den som inte har.

Sak samma demokratin. Denna så ofta åberopade term visar sig vara rätt ljusskygg, för den springer och gömmer sig så fort vi börjar ställa de tunga frågorna till den. Till exempel: vad har jag för inflytande över mitt eget liv? Vad kan jag i praktiken påverka? Varför ska jag hela dagarna underkasta mig andra vuxna människors tyranni, samtidigt som jag betalar deras existens med mitt arbete? Till exempel den där ”konsumentmakten” som skryts så jävla mycket om. Hur mycket makt ligger det där egentligen? Om jag väljer bort en vara för att den är skadlig för min kropp, då väljer jag indirekt att den blir dumpad på någon marknad för fattiga i Asien eller Afrika istället.

Dessa försvarare av Lag, Ordning och Demokrati är dock inte intresserade av att konkretisera någonting, tvärtom. De hatar blotta hotet om ifrågasättande. Likt andra religiösa är de rädda för att få grundvalarna för sin världsbild välta, till exempel av några klåfingriga snorungar i vita overaller med gummimadrasser och ballonger i händerna. För tänk om Lagen inte vore något absolut…. Tänk om det skulle visa sig stämma att vi lever i ett klassamhälle och därmed har anledning att förhålla oss på helt olika sätt till samma Lag beroende på om den hjälper eller stjälper oss?

Själv hade jag, som säkert de flesta, en religiöst grubblande period i tonåren. Men när jag på allvar insåg att jag är ateist infann sig en känsla av lugn och trygghet. För det var inte det samma som ett agnostiskt ställningstagande. Utan det är så att jag verkligen är övertygad om att det inte finns någon gud, någon skapelse eller något liv bortom det materiella. Och när man formulerar dessa insikter kommer också ett helt annat ansvar för det egna livet. Det finns inget gott och inget ont. Allt går att förstå, men förståelse måste inte mynna ut i acceptans för vad som helst. Bara jag har det yttersta ansvaret för mitt liv, ingen frestar mig, ingen har gett mig något uppdrag och ingen älskar mig villkorslöst. Dessutom tar livet slut, vilket gör det värt både att ta vara på och ta på allvar.

Den enda andliga inriktning jag känner en smula förståelse för är faktiskt magin. För i magikerns världsbild finns inte det absoluta, och inga abstrakta begrepp som ont och gott. Däremot är jaget ett agerande subjekt, och utövandet av magi är ett autonomt medskapande av sin egen tillvaro. Magisk handling bygger också på ett kollektivt sammanhang.

Något som jag finner ännu mer intressant är i hur hög grad vårt eget samhälle bygger på magisk praktik. Överallt ser vi dessa skimrande bilder som visar upp vad vi ska se oss som och hur vi ska se samhället som, inte som det verkligen ser ut, utan som vi ser det genom bilderna: den magiska spegeln. Ett ting stylas och visas upp i visst sammanhang för att betingas med magiska värden: det ska signalera rikedom, självkänsla, sexighet eller vad det nu kan vara. Om du köper och bär detta ting, en sko, en sked, ett par solglasögon, förkroppsligar du sedan dessa magiska värden.

Vi skrattar åt den afrikanska medicinmannen som klär sig i en djurhud och dansar en magisk dans tills han blir djurets ande, eller jaktanden. Vi kallar det primitivt. Men på vilket sätt skiljer sig detta från shopping? Blir inte du en annan när du har köpt det där paret vita sneakers? Förkroppsligar inte du bilmärkets, datorsortens eller ölfabrikantens ande?

Jo det så klart. Shoppingen är en magisk akt som involverar pengar. Och vad är då pengar? En fetish. De har inget värde i sig, men genom att vi tror på dem så får de ett magiskt värde större än det vi tillmäter människor av kött och blod runt omkring oss. De är en talisman. Om vi bär omkring på pengar så fungerar det som en magisk lyckorot eller hartass. Det drar till sig intresse, vänskap, kärlek, makt. Och vi känner oss älskade och mäktiga. En djup ironi i och med att det ju är själva pengarna som blir älskade, som har makt och inflytande. Det är pengarna som drar omkring med sin bärare. Detta bevisas enkelt av att den dag du blir av med pengarna har du inte längre makt, och vännerna och älskarna drar i de flesta fall vidare. De följer pengarna.

Och pengarna är, som vi konstaterat, ingenting. De behöver inte ens motsvaras av något fysiskt, utan kan vara enbart siffror på en skärm eller ett plastkort. De är det som driver hela samhället, alltings mål, den avgörande principen, och den är: tomhet. Det är lugnt i stormens öga.

Vad är det om inte magi som får oss att leva i en verklighet som inte finns, reklambildernas och valpropagandans floskelverklighet, som får oss att stiga upp varje morgon och gå iväg och arbeta ihop någon annans rikedom, att vägra se våra bojor. Vi köper en lott och tror därmed på att vi skulle kunna bli rika, den enda väg samhället lämnat åt den som söker kontroll över sin egen tillvaro. Vi drogar oss, skriker på fotbollsläktaren, äter för mycket mat, äter ingen mat och är snygga i klänningen, shoppar, inreder lägenheten, spelar på V75 och vi ser inte, ser inte, ser inte. Att det så uppenbart är självhypnos.

Det är intressant med magiska fenomen. Ett klassiskt sådant är den så kallade ”magidöden”. Om en person som tror på onda ögat träffas av det, kommer han eller hon ofelbart att därefter börja tyna bort och inom några veckor faktiskt dö. Utan att minsta sjukdom, drog eller gift är inblandat. Magi fungerar genom att både utövaren och offret ingår i samma sociala system, och båda tror på dess grundvärden.

Zombiefiering fungerar genom gifter som tetrodotoxinet i blåsfisken och upprätthålles genom drogen spikklubba. Men effekterna av dessa: skendöd och mental omtöckning, är ändå inte tillräckliga för att förklara att den påverkade agerar och ser på sig själv som en zombie. Det skulle hon inte gjort i en annan religiös omgivning. Zombiefiering är ett straff, men det fungerar hela vägen bara om offret själv tror sig ha blivit en zombie. Men det betyder också att magi verkligen fungerar: för den som tror sig ha blivit en zombie har faktiskt i samma stund också verkligen blivit det. (Om detta kan man läsa mer i Ormen och regnbågen av Wade Davis).

Och sak samma vårat samhälle, trots att det drivs av magi är konsekvenserna verkliga och fysiska. Vi kan inte på egen hand fly dem. Vad som krävs är att vi släpper tron på att detta samhället ger oss något, och börjar titta på hur våra liv verkligen ser ut -och att vi sen tillsammans aktivt bryter mot reglerna. Att vi slutar vara offren för magi och istället vänder på verkligheten. För visst går det att se de vitklädda ungdomarna i helgen också i detta ljus. Att genom sitt ingripande i verkligheten så vänder de på den och säger: men titta här, de här husen är tomma! Där kan vi bosätta oss. Det är vår rätt om vi gör det till vår rätt! Och plötsligt blir det penningens, politikerns, polisens tur att försöka ursäkta sin existens. Om du inte existerar för oss, säger husockupanterna, så sprick som ett troll i solen! Då har du förlorat ditt existensberättigande. Inte som människa naturligtvis. Men som auktoritet för andra människor.

Vi ger folk rätt och utrymme att kontrollera oss, bestämma över oss, använda oss, köpa oss och sälja oss. Men det behöver vi inte göra. Och det är en sanning som kan göra både stark och svag sjösjuk.

För några år sen fann man ett antal döda svarta barn i Themsen. Spåren ledde till invandrare från Afrika som misstänktes ha importerat barnen illegalt och sedan offrat dem i magiska ritualer. Detta tyckte jag var intressant. Fast det talades om med väldigt små bokstäver. Man befarade väl, säkert med rätta, att detta kunde underblåsa rasistiska känslor. För att folk skulle kunna uppfatta dessa hemliga magiska sällskap som ett tecken på att afrikaner är annorlunda än oss, brutalare, primitivare, mer skrockfulla. Men för min del såg jag något annat. Jag såg en nästan övertydlig likhet. Jag såg ingen jävla skillnad alls.

Och då menar jag inte hur vi i västvärlden utnyttjar barn: köper fattiga barn i barnprostitution, trafficking och diverse slavarbete (barn är de vanligaste slavarna på 00-talet), och inte ens det faktum att vi byggt upp ett system som gör en massa människor illegala så att vi ska kunna profitera på de öppna eller maskerade slavförhållanden de lever under här. Inte heller talar jag om de som dör på vägen in i Europa. Nej jag menar bara att våra medicinmän gör precis likadant. Att vara beredd att offra människoliv är ett sätt att tillförsäkra sig makten här, likaväl som i Afrika eller var som helst i världen.

USAs upprättande av tortyrläger över hela världen och åsidosättande av normala rättsprinciper, som att de plötsligt utan föregående rättegång kunde frysa tillgångarna för enskilda på obestämd tid var de ville i världen, går att se just så. Som en offentlig ritual för att visa upp och stärka sin makt. Genom godtycklighet, en offentlig tortyr som inte finns till av rationella skäl utan för att genom de torterades kroppar (som därför visas upp offentligt) säkerställa den egna absoluta makten, och ständig övervakning. Och vi blir medskyldiga genom att se utan att kunna ingripa, precis som varje välfungerande magisk akt kräver alla inblandades tro och delaktighet. Om denna process kan man för övrigt läsa mer, och betydligt bättre, i Mattias Gardells upplysande bok Tortyrens återkomst.

Och detta rituella offrande av andra är en initiering som alla som gör karriär ställs inför förr eller senare, oavsett om makten är politisk eller inom näringslivet. Är du bredd att skära ner på ambulanssjukvårdare, stödja att vi startar krig, hemlighålla militärens eller polisens operationer för medborgarna, avskeda folk för att öka bolagets vinst, skriva på en utvisning fast du vet att du därmed skriver på någons dödsdom, skicka folk till det allierade landets tortyrläger? Ja, då är initieringen klar och du släpps in.

Om du är beredd att tro på maktens utfästelser om medbestämmande, demokrati och en lag för dig, fast det är du som är det tilltänkta offret, maskinens bränsle? Ja då är du mer en lovligt dum. Framtiden tillhör den som varken offrar andra eller sig själv och som ser igenom den magiska spegeln. Nuet tillhör alltid den som inte överlåter sitt tänkande på andra.

För övrigt ser jag även skrivandet som en magisk akt. Fast ett betydligt mer spännande sätt att använda magi än för att få makt över andra människor. Det magiska med skrivandet är just att det inte är på den enes villkor. En skriver. En läser. Men båda går in som subjekt på egna villkor, och magin uppstår i mötet, när texten själv blir något tredje som varken författaren eller läsaren väntade sig.

Och därmed vill jag sluta med en liten vers som legat i min byrålåda i många år, men som jag tycker bra sammanfattar dessa funderingar:

SPEGLAR

Det är inte speglar min vän,
du är speglarnas spegel,
du imiterar deras bild av dig!

Tips från Konfliktportalen: 1915 fortsätter sin granskning av nazisternas värld under rubriken Nyhetstips #1, Anarkisterna diskuterar EUs flyktingpolitik i När Billström är positiv drar jag öronen åt mig,  Andrea Doria tar upp en arbetskonflikt på HOPP, riksorganisationen mot sexuella övergrepp i För god för att bry sig?, Autonoma kärnan förklarar vad de menar med begreppet klassfiende, Baskien information publicerar ett uttalande från Irish Basque Solidariy Commite, på Dagens Konflikt har Jesper skrivit en bra artikel om ockupationsfestivalen och etablissemangets reaktioner på den, Kim Muller ger ett dräpande svar till Jonas Gardells inlägg om ”pöbelväldet” och ”det ansiktslösa motståndet” i Let’s try some pöbelvälde, på Vardagspusssel får vi läsa Från augusti till augusti: anställd, varslad och uppsagd -en av alla dessa historier som är allt för vanliga just nu

INFO OCH OCKUPATIONSFESTIVALEN

Vilken helg!

Igår var jag på Kafé 44, och firade att bokhandeln Info, belägen i kaféets lokaler, fyllde 20 år. Jag är en av de många som genom åren arbetat ideellt åt Info. Fast det är nog mycket sällan folks motiv är helt och hållet ideella, för mig var detta arbete också ett sätt att lära känna nytt folk och skaffa mig ett nätverk som nyinflyttad i Stockholm. På gårdagens jubiléum träffade jag många som vid olika tidpunkter arbetat med bokförsäljningen. Dessutom var det rea på gamla böcker. Det var en minst sagt blandad kompott som reades ut och jag köpte på mig en hel del.

Bland detta kan nämnas: ”The Industrial Workers of the World: Its First 100 Years” om den radikala amerikanska fackföreningens historia, ”Strejk! Strejker och strejkvisor 1873-1909” titeln säger det mesta. Och ”Vi tillstår, anti-fascistisk aktion 5 år” för det facila priset tio spänn. En ganska rolig liten bok att ha för den historiskt intresserade, där AFA Danmark beskriver sina första 5 år som organisation. I den kan man bland annat läsa om: 30e november i Lund 92, 20e november 93 i Göteborg, Lund igen 93, stoppandet av SDs möte i Malmö,  motståndet mot Hessmarcherna i Roskilde, Greve och Trollhättan, Stoppa Nazirocken-demon i Helsingborg och många andra legendariska händelser under 90-talets första turbulenta år. Dessutom fick alla som handlade igår en gratis presentbok: ”Stridsbok från Thomasbadet”, som beskriver Strängnäs Syndikalistiska Kommunsektion av SAC och dess hårda men till slut framgångsrika strid med arbetsköparen.

Men naturligtvis. Hur trevlig min helg än har varit, så har jag i flera dagar ångrat att jag inte fick tummen ur och åkte ner till Lund och Ockupationsfestivalen. För det känns verkligen häftigt att följa framväxten av denna nya unga ockupationsrörelse i Sverige.

Det känns som när det begav sig i början av 90-talet. Runt tio års mer eller mindre stiltje för den radikala vänstern i Sverige bryts av helt nya initiativ. Och något jag känner igen från min egen ungdom är det stora självförtroende mot alla odds som dessa ungdomar visar. Det är just den sortens attityd som verkligen får saker att röra på sig. Härligt att se!

Organisatörerna av festivalen har inte brytt sig om att fastna i slentrian. Långt innan festivalen har man öppet gått ut med sina planer på att ockupera hus och att demon skulle bestå av fyra block i olika färger. Det blåa blocket för dem som stödjer ockupanternas kamp men inte själva ville vara med och ta något hus. En öppenhet med många fördelar. Den har skapat en uppståndelse i förväg som riktat strålkastarljuset på frågan: bristen på bostäder -inte minst för de unga. Den har också gett alla deltagare möjligheten att välja sin grad av inblandning, möjliggjort för dem att förbereda sig mentalt. Istället för att en liten ”elit” skulle använda sig av en ovetande folkmassa vid sina inbrytningsförsök, fick nu alla möjligheten att aktivt vara med.

Festivalaktiviteterna genomfördes extremt disciplinerat och välorganiserat. Dessutom har ju ockupanterna infört en helt ny taktik genom sitt offensiva icke-våld. Visst, vita-overall-konceptet har prövats tidigare, nämligen i Göteborg 2001. Men då var det i ett sammanhang där en mängd grupper arbetade på olika sätt, och det vita blocket agerade i praktiken mest som understöd åt det svarta. I Lund 09 däremot prövades vita-block tekniken på sina egna villkor. Och i den mån sånt går att avgöra utan att ha varit där så verkar det försöket ha fallit ut väldigt väl.

Visst kan det argumenteras att ockupanterna inte lyckades ta de hus de hade lovat. Men idag, söndag, har det varit två ockupationer i Lund. Och vad som är betydligt viktigare: genom festivalen och förarbetet inför den har ockupanterna nått sitt överordnade mål: att sätta bristen på en social bostadspolitik under debatt, inte minst i Skåne.

Men ockupationsrörelsen är spridd över hela landet, och festivalen var ett utmärkt tillfälle att kraftsamla, träffas och känna den egna styrkan. Ockupanter från olika landsändar, generationer och även helt nytt folk, har fått tillfälle att träffas, och ha roligt tillsammans. Jag är övertygad om att detta kommer att innebära ett startskott för den svenska moderna BZ-rörelsen som gott och väl går att jämföra med vad 30e november 91 i Lund och Stockholm betydde för den unga anti-fascistiska rörelsen i början av 90-talet. Vi lär snart se resultatet i form av olika lokala BZ-projekt både här och där. Dock, misstänker jag, knappast i Stockholm, trots att så många ungdomar här ofrivilligt tvingas bo kvar i föräldrahemmen trots att de passerat 20-års strecket.

Sen återstår det att se effekten av att Lund valt att komma med ett helt och hållet polisiärt svar på ett politiskt problem som bostadslösheten. Och framförallt att det polisiära svaret varit så våldsamt trots demonstranternas konsekventa icke-våld. Sådant, i kombination med lögner och demonisering i tidningarna, har desillusionerat ungdomar förr, och satt igång våldsspiraler. För det var ju också så att den förra BZ-vågen på 70 och 80-talen började med icke-våldsaktioner. Men med tiden ändrades rörelsens karaktär genom polisens kompromisslösa och våldsamma ingripanden. Andra halvan av 80-talet utspelades periodvis gatustrider som hade samband med de ockuperade husen så gott som varje vecka i Köpenhamn och Berlin. Det är ingen överdrift att säga att det var BZ som födde den moderna autonoma och anti-fascistiska rörelsen i norden. Ett intressant perspektiv på det som händer just nu tycker jag! Det ska bli mycket spännande att följa utvecklingen framöver.

Tips från Konfliktportalen: Andrea Doria skriver också om Ockupationsfestivalen under rubriken Vitt är det nya svart, Dagens Konflikt har varit på festivalen och rapporterat med en mängd bilder kolla här, Dom ljuger förutspår att internet har sin bästa tid bakom sig i Fina, rara, söta internet, Fragment skriver en initierad artikel om ockupationer bostadsbrist och övrig Lundahistoria i Till ljudet av barnskratt -politisk likgiltighet och bostadsbrist, Kaj Raving tipsar om ett radioprogram om palestinakonflikten läs här, Kvinnopolitiskt forum har publicerat sitt 1a majtal om kvinnorna och krisen, Luftslottet diskuterar Piratpartiet och kommer med uppmaningen Stäng Vidarkliniken, Redundans berättar om att ett skyddsombud nu står åtalat för en arbetsplatsolycka, StockholmsPunk uppmärksammar också Infos 20-års-fest, Svensson skriver om ockupationsfestivalen i Och så fick de ockupera ett par hus.

KRISEN PÅ DAGENS KONFLIKT

Ville bara på att i all hast tipsa om att jag har skrivit en text som ligger på Dagens Konflikt. Den handlar om Maud Olofssons senaste utspel, men kanske ännu mer om den pågående ekonomiska krisen, och hur den påverkar kampen mellan klasserna. Titta gärna in och läs på DK.

Hörs snart med ett lite matigare inlägg här på bloggen också.

GÄVLEBESÖK OCH FÖRSTA MAJ I STOCKHOLM

I går, 1 maj 2009, hade jag äran att vara en av talarna vid SACs förstamajfirande i Stockholm. Jag höll en 5 minuters appell i egenskap av medlem i Stockholms LS. Och den tänkte jag härmed återge:

Kris innebär inte möjlighet för den enskilda individen. För den enskilda arbetande människan innebär ekonomisk kris bara katastrof, med varselhot och löneutpressning.
Därför är det i år viktigare än någonsinn att inte bara vara en individ, utan att komma samman i gemenskap. Att vi organiserar oss i vardagen där vi befinner oss, på arbetsplatserna och i solidaritet med varandra över arbetsplatsgränserna. Just nu upplever vi hur arbetarklassen varje dag spontant svarar upp mot krisens utmaning, i arbetsplatskonfrontationer med ledningarna, bostadslösa konfronterar hyreshajarna i en ny husockupationsrörelse, folk tar till gatorna för att utkräva ansvar av politiker och finansmän.
Det blir i dessa tider extremt svårt för den som vill fortsätta att tro på detta system, när kejsaren nu visar sig så uppenbart naken. När folk som påstår sig vara ”arbetarnas företrädare” säljer arbetsfred och social fred från oss i utbyte mot -ja, vadå? När dessa ”företrädare” lever gott på våra pengar och förväntar sig att vi ska tycka att ”de är värda det”.
I dessa tider av allt fler öppna konfrontationer blir det svårt att hålla fast kvar illusionen att samhället är till för oss. Staten framstår knappast som någon ”god pappa”, när arbetarna organiserar sig och kämpar för sina intressen visar sig dess lagar och polis helt öppet som klasslagar och klasspolis. Det finns inga ”välvilliga” arbetsköpare. Proffspolitiker och fackpampar tjänar sina egna intressen, inte arbetarklassens. Inte heller Gud är på arbetarklassens sida.
Nej, sanningen har sällan varit så tydlig: vi har bara oss själva, vår sammanhållning och den solidaritet vi förmår visa varandra. Men detta bara är inte så bara. Varje vecka får vi exempel på hur rädda makthavarna är för oss vanliga människor i nya repressiva lagar, ingrepp, förslag och åtgärder på både nationell och överstatlig nivå. Och arbetsköparna ringer på polis i fåfängt hopp om att det ska hjälpa dem. Alla vi som står här idag har vid i alla fall något tillfälle själva upplevt den makt som ligger i enighet och gemensamt förd kamp.
Vi firar inte 1a maj 2009 till åminnelse av gamla segrar, som med tiden allt mer urholkats. Inte heller använder vi dagen till att vädja eller kräva saker av makthavarna, att de inte har något intresse av våra behov är uppenbart. Nej det vi manifesterar idag är vår organisation, enighet, styrka och beredskap att backa varandra när ingen annan gör det. Ett exempel på denna kollektiva styrka är just segern över Restaurang Josefinas arbetsköpare!

Nåra noter.
1. Gud: Ja, det kan förefalla lite pubertalt fånigt att dra in Gud i talet. Han var heller inte inplanerad från början. Men han fick sig en liten spontan känga efter att Jesusmanifestationen tillsammans med polisen genomfört en provokation mot SAC tåget. De hade nämligen sökt, och fått, tillstånd till manifestation på samma tid och plats som SAC. Dock inget som polisen brytt sig om att upplysa arrangörerna av majtåget om. Så där stod de med sina jävla tält, de fick ta ner sina banderoller men hade ett jättestort vitt kors precis intill vår högtalarbil. Dock passade några demonstranter på att hänga ut en banderoll som dolde korsets armar. Att det var en medveten provokation från de kristna hjonens sida var uppenbart, i ett tält hade de satt upp skylten ”Välkomna syndikalister -ta en kopp kaffe”. Antagligen ger det väl extra guldstjärna i vår herres stora bok i himmelen om man frälser socialister, därav ivern.

2. Rest. Josefina: Det har alltså pågått konflikt på restaurangen en längre tid, efter att arbetsköparen behandlat sin personal överjävligt. Utan resultat har ett flertal blockader gjorts mot restaurangen. Men inför planerna på att hela SAC-tåget skulle åka på Djurgårdsutflykt på första maj, och hålla sill-lunch med tillhörande blockad och flygbladsutdelning utanför restaurangen, fick ledningen kalla fötter. Sent på kvällen innan första maj skrev arbetsköparen på papper att de ska betala det de är skyldiga de anställda. På detta konkreta sätt kunde vi visa vad 1a maj ska vara, inte bara en symbolisk dag för fest och plakat, utan en dag där kamp och aktiv solidaritet står på agendan. Mycket lyckat tycker jag!

I övrigt ska jag väl passa på att säga några ord om mitt besök på Joe Hill-gården 29e april. Jag var där i en serie Författarkvällar de har på onsdagarna. Där träffade jag ett gäng mycket trevliga, engagerande och direkt inspirerande människor. Tack alla, ni gav mig ett fantastiskt bra intryck av Gävle.

På föredraget läste jag ett kapitel ur min bok och presenterade den lite kort. Sen släpptes debatten fri. Den omfattade väldigt mycket och var bra och intressant tycker jag. Det går inte att sammanfatta den kort. Men några tankegångar som kom upp var till exempel: att det är handling och inte ord som ändrar världen, att det är tråkigt med den svenska vänsterns pacifism: att man gör sig beroende av statens beskydd -anti-fascism borde inte vara hänvisat till särskilda organisationer utan vara en naturlig del av alla vänstergruppers praktik; därmed skulle den inte ta mer plats än vad den faktiskt behöver, att sättet att bemöta SD kanske inte ligger i någon av extremerna: slå dem på käften eller ta debatten -istället är det avsaknaden av vänsternärvaro och och trovärdigt vänsteragerande som skapar utrymme för partiet att värva, om den sociala kompromissens slut och att samhället inte är ett, om att kampen är en del av vardagen vare sig man vill det eller ej. Och en hel del annat. Tack alla för input.

Gav också en intervju för en lokal blogg, kolla in här om ni har lust. Samtalet vi hade är lite förkortat, men sammanfattningen i grund och botten riktig. På bloggen kan ni också läsa en hel del annat intressant, inte minst om arbetsplatskampen i Gävle.

Själva Joe Hill-gården är ett trevligt ställe. Det innehåller Joe Hills barndomsmiljö och lite memorabilia. Kanske inte den största museisamling jag har sett, men personalen där är väldigt kunnig och gav en grundlig guidening, så det är värt ett besök om ni har vägarna förbi. Just nu pågår en utställning där också. ”Tio små kampbilder” av fotografen Elisabeth Ohlson-Wallin. Jag tyckte personligen att en del av bilderna var för övertydliga. Men att hon är en fantastiskt bra fotograf är det ingen tvekan om. Den bild jag tyckte bäst om var ett rakt-upp-och ner porträtt av Cornelis Vreeswijk. Hans blick var så levande och det såg nästan tredimensionellt ut, som att han satt med armbågen utanför fotot.

Tips från Konfliktportalen: Björnbrum bjuder på många foton med kommentarer från de olika 1a maj-tågen i huvudstaden, för dig som missade Anti-rasistiskt forum ligger filmer från alla föredragen nu uppe på Dagens Konflikt, också Kim Muller berättar och visar ett par bilder från årets första maj firande, fast det i Malmö, och tipsar också om ett par intressanta kommande arrangemang i de trakterna, Kvinnopolitiskt forum bekantar oss med debatten om det oavlönade/immateriella arbetet och hur kvinnors arbete förhåller sig till krisen och utlovar kommande artiklar på detta viktiga tema, en glädjande nyhet på bloggportalen är den alltid lika högintressanta och välskrivna bloggen Kvinnor om kvinnlig arbetarklassvardag: alla artiklar rekommenderas varmt, Luftslottet ger intressanta perspektiv på dagens internetdebatt om piratrörelse, fri programvara, Facebook och andra företeelser, Totalavlöning gör upp med myten om småföretagandet, Vardagspussel informerar om strejker som pågår i Sverige.

Andra tips: För dig som är seriöst intresserad av Technomusik finns nu en oumbärlig blogg: Techtech2009 -Techno Från Tynnered, Explorations in Electronic Sounds, som jag snart lägger upp här i min bloggroll under kultur. Imorgon vill jag tipsa om Babyravet på Fylkingen för er som befinner er i Stockholmstrakten och har knattar upp till 6 år. Visst, musiken verkar vara åt goa-trans-hållet, inte riktigt min kopp te. Men i alla fall! Jag önskar att jag hade barn så vi kunde gå och dansa ihop, och stärka oss med juice i juice-baren. Nu får vi bara hoppas att Ravekomissionen inte kommer dit för att inskärpa i de små glada liven varför vi har en polismyndighet.