Tag Archives: självförsvar

RAPPORT FRÅN VÅLD OCH STOLTHET

31 Maj

I strålande sol och, det ska väl erkännas, med en vag baksmälla ankom jag till Uppsala i morse. Jag var där för att sitta i panelen Våld och Stolthet på Uppsala Pride, som hölls med Stonewallkravallernas 40-årsminne i åtanke. Eftersom jag aldrig suttit i en debattpanel förut kände jag mig både förväntansfull och nervös inför det okända.

Uppsala Pride är en ung festival som på många sätt är annorlunda än Stockholm Pride. På Uppsala Pride finns ingen parad, istället fyra dagars fullspäckat program: debatter, föredrag, workshops och olika kulturinslag. Till skillnad från Stockholm Pride är inträdet till festivalen satt med tanke på att alla ska ha råd att gå.

Våld och Stolthet diskuterades i Östgöta Nations stora festsal. Kristallkronor i taket och oljemålade fat-cats från forna dagar som glodde på oss genom sneda guldramar. Ett engagerat gäng hade trotsat både söndagssängens och högsommarsolens lockelser för att komma och ta del i denna högintressanta våldsdebatt.

Vår moderator var Finn Hellman från Funktionshindrade hbt-personer. Panelen bestod av fyra personer mig inräknad. Sara från Fria Feminister Stockholm, en anarkistisk och anti-fascistisk grupp med enbart kvinnliga medlemmar. Christoph Fielder som tillsammans med Elin Sandström Lundh skrivit boken Vi är misfits! utgiven på Normal förlag. Och Jonas Göthner en eldsjäl bakom Uppsala Pride som också startat upp vår panel eftersom han hade många frågor och funderingar kring ämnet.

Jag kommer här inte att sammanfatta hela debatten, det var den för omfattande för. Men ett viktigt ämne var Stockholm Pride. Den icke-vålds policy de antog 2008 i det uttalade syftet att kunna utesluta AFA lästes upp och skärskådades av både panelen och publiken. Här kan också ni läsa den:

”Stockholm Prides icke-våldspolicy

Antagen 25 maj 2008

Föreningen Stockholm Pride tar avstånd från människoförakt och våld. Denna policy syftar till att klargöra hur Stockholm Pride tar avstånd från användandet av våld och hot om våld och i stället verkar för dess motsats – respekt för människors lika värde, demokrati och fred.

Stockholm Pride vilar på en icke-våldsgrund, vilket ska genomsyra alla verksamheter och samarbeten.

För att våld inte ska förekomma ska Stockholm Pride ha ett väl utvecklat säkerhetsarbete integrerat i föreningens verksamhet och festivalens alla delar.

Personer, grupper eller sammanslutningar som uttalat använder sig av fysiskt våld eller hot om våld är inte välkomna till festivalen.

Arbetet med att minska riskerna för våld är något Stockholm Pride bär med sig i mötet med andra pridefestivaler, nationellt såväl som internationellt.”

En märklig text på så många sätt. Sen när har polisen, militären och migrationsverket blivit icke-våldsorganisationer? Polisens och militärens verksamhet går ju ut på att utgöra ett hot om våld, som också infrias regelbundet. Om Stockholm Pride skulle ha följt sin egen policy hade de varit tvungna att utesluta dessa organisationer. Det säkerhetsarbete de nämner i texten hade de fått sköta helt utan polisen och dessutom med icke-våld som enda möjliga svar vid attacker.

Policyn kritiserades också för att det är mycket begärt av de som går i paraden att stå för icke-våld när de själva är en målgrupp för hot, våld och aggression (vilket skrämmande många av deltagarna i dagens debatt kunde vittna om). Dessutom vill Stockholm Pride i sista meningen sprida denna policy internationellt samtidigt som många Prideparader i andra länder utsätts för öppen repression och man till och med kan arresteras för att gå i dem.

Många uttryckte sitt obehag över den polisiära och militära närvaron vid Pride. Å ena sidan är det bra att enskilda poliser vågar vara stolta och stå upp för vem de är i den så fascistoida polismiljön.  Å andra sidan blir deras block också ett propagandainlägg för statens våldsapparat. När deltagarna tillåts uppifrån att gå i sina arbetsuniformer ger det goodwill åt myndigheten.

Ännu mer provocerande framstår företag som inte är där för att uttrycka stolthet utan enbart för att få exponera sitt varumärke på en bra reklamplats. Och den hastigt påkomna icke-våldspolicyn kom till just för att dessa sponsorer dragit öronen åt sig och inte ville exponera sitt varumärke i närvaro av AFA. Så tillåts alltså företag som bara närvarar vid paraden i eget vinstsyfte få påverka vilka som ska få demonstrera. Hur långt kan en sådan utveckling gå? Är det vänsterblocket i stort som är näst på tur att ifrågasättas? För klasskamp och kritik av kapitalismen är inte heller en annonsplats.

Det rådde en rörande enighet om att naiviteten inför ekonomiska och statliga maktorgan gått alldeles för långt.

Andra saker som diskuterades var gränserna för såväl pacifism som våldsanvändande. Hur man egentligen ska definiera våld. Självförsvar och behovet av att stödja och skydda varandra också fysiskt. Samhällsklimatet där en stor folkmassa hellre står och ser på och möjligen ringer polisen än ingriper när de ser någon bli misshandlad, och den onda cirkel av rädsla som skapar ett allt starkare polis- och övervakningssamhälle. Antifascistisk praktik och för- och nackdelar med den. Tryggheten för homosexuella och andra som påtagligt ökar i ett område om man ser till att stänga nasselokalen, kontra risken för en våldsspiral. Vikten av ökad självaktivitet och kollektivt ansvarstagande för den gemensamma tryggheten. Det vådliga i att göra sig beroende av en statlig våldsapparat i tider där toleransen fortfarande är ganska ytlig och där tidsandan kan svänga om, och med den attityden uppifrån. Om man ska anmäla hatbrott till polisen, saker som talar för och emot och om det finns någon rimlig annan strategi. Är inte hela fängelsesystemet en våldsapparat som bör ifrågasättas? Hur man ska se på direkt aktion. Hur man går från defensivt sökande efter att bli accepterad till ett offensivt hävdande av sin rätt och sina behov. Hur man ska tänka när man vill attackera de värderingar som t.ex. kristdemokraterna för fram. Hur man tänker nytt och kreativt när man gör motstånd eller försvarar sig. Anonymitet kontra öppenhet i motstånds- och försvarshandlingar.

Ja, dessa och ännu fler aktuella och viktiga frågor togs upp under den en och en halv timme långa debatten. Jag kände mig ovanligt nöjd efteråt. När jag funderade på varför insåg jag att detta nog är den första våldsdebatt jag varit på (och jag har, oftast ofrivilligt, hamnat i många sådana genom livet) som inte fastnat i en meningslös polarisering i våld vs icke-våld. Både ett meningslöst sökande efter konfrontation av macho-skäl med ett minimum av politisk analys i botten, och en naiv pacifism baserad på kravet att alla ska acceptera att få stryk för ”det högre goda” eller att våldets utförande överlåts på polisen, förkastades. Istället söktes efter genuina lösningar på behovet av en rimlig trygghet och säkerhet.

Som jag uppfattade det berodde denna realism och insiktsfullhet på det höga pris många hbt-personer tvingas betala bara för att de hävdar sin rätt att vara de de är. Många delade med sig av erfarenheter som att ha blivit misshandlad av nazister, bemötts kränkande och sexistiskt av vakter och polis och även statligt våld berördes: till exempel den nya utredning som föreslår att den som genomgår ett könsbyte måste acceptera att bli kastrerad. Men samtidigt delade folk också med sig av positiva erfarenheter av hur de organiserat sig och kunnat ta itu med olika problem.

Slutligen vill jag tacka så mycket för att jag fick vara med i detta samtal som var tankeväckande och som jag hoppas fortsätter i andra medium och sammanhang. Det är en grundläggande och nödvändig debatt.

ps. Appropå rätten till vår egen sexualitet och våra egna kroppar kom idag också den bedrövliga nyheten att en abortläkare i USA blivit mördad för att han gjort sitt jobb. Ett vidrigt dåd som visar på hur illa det kan gå om människofientliga uppfattningar och ideologier får spridas oemotsagda.

Tips från Konfliktportalen: Andrea Doria har läst boken Blekingegadeligan och kommenterar under rubriken Holger Jensen Superstar, 1a maj i Göteborg kommenteras i Autonoma Kärnan Firar Första Maj, Björnbrum tipsar om en blogg och diskuterar vänsterns visionslöshet i Politisk Filosofi -intressant blogg, Cappuccinosocialisten diskuterar kulturpolitik utbildning och bildning under rubriken Som en liten glimt av hur det borde vara, Dom ljuger berättar om striden som arbetarna på Lagena just nu tar, Forever United tar upp hur arbetsköparna utnyttjar krisen i Nu ska alla få osäkra anställningar, Kim Muller inleder en historisk serie med att publicera 1930-talets Röda Frontförbundets faned, Kvinnopolitiskt Forum skriver om vad de flestra mödrar önskar på mors dag – och varför, Kvinnor läser sin gammelmorfars litterära manuskript om livet som skogsarbetare och statare och annan arbetarlitteratur från förr och jämför med idag, Redundans kommenterar debatten om flyktingförvaret i Kållered under rubriken Gränslandet och det politiska, Även Vardagspussel tar upp Lagenaarbetarnas kamp.

Annonser

MITT VÅR OCH SOMMARPROGRAM

8 Apr

Jo visst. Försiktigt uppvaknad ur vårvinterns förkylningskoma så är det jättemycket som står på programmet. Det är högsäsongen för möten, föredrag och vårfester. Men här tänkte jag göra lite reklam för tre programpunkter där jag är inbokad som aktiv deltagare eller föredragshållare.

Redan i slutet av april ska jag, som jag har berättat tidigare här på bloggen, besöka Joe Hill-gården i Gävle. Närmare bestämt den 29e april. Då jag håller i ett av en serie författarsamtal under våren. Jag kommer att läsa något stycke ur min bok, ska du gå och har något särskilt önskemål kring det så skriv gärna här i kommentarsfältet. Därefter ska jag prata lite om min bok och om innehållet i den. Här hoppas jag att ni vill delta aktivt i samtalet med frågor och synpunkter, så får vi se vad ni tycker är viktigast/roligast att prata om. Jag är väldigt nyfiken på själva Joe Hill-gården. Gävle är alltså den berömde kampsångsdiktaren, amerikaemigranten och IWW-aktivistens hemstad och gården är ett museum förvaltat av Joe Hill-sälskapet och Gävle LS av SAC. Men i vår har det varit mer än museum då man kommit igång rejält med programverksamheten. Man har haft flera författarkvällar under våren, bland annat med Åsa Linderborg. Just nu pågår utställningen ”tio små kampbilder” av fotografen Elisabeth Ohlson Wallin. Den 15e april blir det tonsatta Dagermantexter under rubriken ”flykten valde oss”, 1a maj firas på gården och den 13e maj talar Ola Larsmo under rubriken ”den bekväma tystnaden -att skildra fascismen i krigets Sverige”. Och som sagt den 29e april klockan 19 är du välkommen om du vill höra lite högläsning ur Deltagänget och snacka en stund om skrivande och politik. Välkommen!

Nästa inbjudan jag tackat ja till i vår var för mig lite mer oväntad. Jag ska nämligen vara med i en panel på Uppsala Pride Festival i år. En festival som uppges vila på queerfeministisk, anti-rasistisk och hbtq-aktivistisk grund. Men det är alltså inte en renodlad festival av och för homosexuella utan inslagen av feminism och anti-rasism är lika viktiga delar av mixen, om jag förstod arrangörerna rätt. Jag blev inbjuden till ett panelsamtal kring 40-årsjubileet av Stonewall Inn. Detta väcker en hel del intressanta frågor som arrangörerna vill belysa genom panelen. Ett urval är: hur förhåller sig en rörelse till en historia vars startpunkt dateras till regelrätta kravaller? Logiken i synen på våld när man till exempel utesluter en grupp som AFA men tillåter grupper av poliser och militärer, samt företag som CocaCola? Vad har det feministiska perspektiv som ser all våldsanvändning som patriarkal lett till? Hur ska hbtq-rörelsen förhålla sig till de våldsamma delarna av sin egen historia? Hur förändras radikala/militanta rörelser över tid? Jag funderade en del innan jag tackade ja till denna inbjudan. Tidigare har jag tackat nej till en panel som skulle handla om våldsfrågan. För jag tycker det är meningslöst att tala om våld lösryckt från sitt sammanhang. I det sammanhang det ska diskuteras på Uppsala Pride kändes det däremot högst relevant. Och ju mer jag tänkte på det, ju starkare åsikter insåg jag att jag har. Jag påpekade för arrangörerna att jag inte kan bidra med något queerperspektiv, däremot med de två perspektiven att leva som kvinna och bakgrunden i ett militant politiskt sammanhang. Men de menade att det var detta de frågade efter hos mig. En panel består ju av flera personer med olika erfarenheter. Tyvärr vet jag inte i skrivande stund vilka andra som kommer att vara med i panelen, men den som vet posta gärna i kommentarer. Jag tror det kan bli ett intressant samtal. Och paneler är inte till för att en publik ska lyssna på ett antal ”experter”, punkt. Nej en bra panel ska snarare väcka liv i en fråga och stimulera sin publik att fortsätta debatten även efter festivalen. Så det är min förhoppning och ambition. Med tanke på de senaste årens attacker vid Stockholm Pride från små grupper av högerextrema och religiösa fanatiker så känns frågor om våld, motvåld, självförsvar, offensiv och defensiv högst relevanta. Så kom gärna och lyssna och tyck till. Festivalen pågår i Uppsala 27e till 31a maj. Just vår panel kommer att vara sista dagen, alltså den 31a maj.

Därtill är jag preliminärbokad att delta på Alternativa politikerveckan i Visby även i år. Veckan är en bredare samling för grupper både ur vänstern och ur det som kanske kan kallas ”alternativrörelsen”, som till exempel grupper engagerade i miljöfrågor. Det är tänkt som ett forum för folkrörelser, därav alternativt i förhållande till ett forum av proffspolitiker. Jag var där förra sommaren och läste ett stycke ur min bok och pratade lite om skrivande och fördelar och problem med att göra som jag, självsvåldigt ta sig ”rätten” att skriva sin egen historia. Och därigenom i mitt fall också andras historia, för vid sidan av mig är det få som skrivit i ämnet (bizzara ”experter” utan all kunskap och empiri som Sandelin, Lodenius mfl. kan vi helt bortse ifrån). Vilket naturligtvis kan vara ett problem då man som skönlitterär författare ibland får tjäna som ”sanningsvittne” och tillskrivs en oförtjänt auktoritet. Det var en trevlig kväll och jag kände mycket värme och intresse från folk som var där. I år har jag blivit tillfrågad att komma och prata om ”anti-fascistisk historia”. Närmare bestämt den mycket avgränsade anti-fascistiska historia som berör det svenska 90-talet. Men det var en intressant politisk tid då dagens svenska fasciströrelse formerade sig liksom den autonoma vänstern. Varför hände det då? Vilken dynamik var i gång under årtiondet? Vilka strategier prövades och vad ledde de till? Hur såg det ut jämfört med idag? Personligen tycker jag att det finns en del lärdomar att dra och ännu fler frågeställningar som öppnar sig för diskussion. Och jag är övertygad om att fasciströrelsen och hur man bemöter eller inte bemöter den är viktigt att diskutera. Inte endast i små slutna anti-fascistiska grupper. Utan i ännu högre grad i grupper som räknar sig som folkrörelser, alternativrörelse, hbtq-rörelse och så vidare. Därför att dessa högst ofrivilligt är i fasciströrelsens kikarsikte. Ibland som mål för infiltration av suspekta grupperingar. Men lika ofta som mål för aggressioner och öppet våld. Vilket till exempel attacker mot deltagare i Prideparaden, brandattackerna mot Göteborgspiraternas fest och Kulturhuset Cyklopen visar med oönskad tydlighet. Därför hoppas jag att föredraget på APV blir av och att så många som möjligt kommer och lyssnar och deltar i diskussionen då och efteråt. Alternativa politikerveckan pågår 28 juni till 4e juli i Visby. Vilken dag och tid jag kommer att delta är ännu inte beslutat, lika lite som programmet i övrigt är spikat. Men ska man döma av förra året så lär programmet bli både omfattande och varierat. Hoppas vi ses i det vackra sommar-Visby!

Slutligen hoppas jag att alla ni Stockholmare kommer på Anti-rasistiskt forum på ABF-huset den 19e maj, arrangerat av Dagens Konflikt. Själv ska jag delta, inte som inbokad talare, utan som en av alla medborgare som är berörd av händelseutvecklingen. Kom du också!

Tips från konfliktportalen: En trevlig nyhet här på bloggen är att jag nu har nöjet att vara del i ett kollektiv på en bloggportal. Därför detta nya inslag som kommer i slutet av alla inlägg från och med idag, där jag tipsar om några roliga, viktiga eller intressanta texter på portalen. Just nu kan man läsa Acidtrunk feat. Oman som förutom att tipsa om anti-rasistiskt forum också tipsar om ett viktigt projekt: Ship to Gaza, från passiv protest och bojkott till aktiv solidaritet!, AndreaDoria ifrågasätter Peter Englund efter hans senaste märkliga utspel, Autonoma Kärnan kör en liten skola i tre vanliga imperialismteorier i den svenska nutida debatten, Bola de Fogo fortsätter att kasta fram korta men innehållsrika inlägg kring den ekonomiska krisen -alltid läsvärt, på Dagens Konflikt skriver Jesper om Sverigedemokraterna, Fragment visar som vanligt att de är mer tidskrift än blogg med en lång artikel om politisk musik, Guldfiske går på utflykt i ett europa präglat av folklig vrede, inför Sveriges ordförandeskap i EU, Johan Frick kommenterar kort den borgerliga skolpolitiken, Kim Muller har som vanligt, med båda fötterna på arbetsgolvet, träffande exempel på hur saker tar sig ut i den absurda verkligheten: det vill säga precis hur tokigt det verkligen blir med bonus till chefer, Kvinnopolitiskt forum informerar om sin kampanj med feminsitiska söndagar, Luftslottet har en liten skola i hur kapitalismen fungerar och varför man därför kan vifta bort liberala klychor, StockholmsPunk är som vanligt skarp när han beskriver vad som är fel med liberal medelklasskritik mot SD av SRs kaliber, Totalavlöning skriver om fenomenet personalfester, Tusen pekpinnar skriver om märkliga och totalitära juridiska konstruktioner som Ipred och Acta, Vida Latina visar upp den sydamerikanska paramillitärens osminkat brutala ansikte. Så, något för alla finns på vår potal kan jag stolt konstatera! Gå in och botanisera!

EUROPRIDE

30 Jul

Solen skiner som den alltid verkar göra under prideveckan. Snacket går ungefär som vanligt. Pride är ett kommersiellt jippo, ihjälkramat av etablissemanget. Och varför ska man som socialist alls bry sig, hbt-frågorna har väl ingen koppling till klasskampen. Nej, det är sant. Men tyvärr, år 2008, är de fortfarande människorättsfrågor.

Jag tänker på det ibland när jag går hand i hand med min karl på stan. Vi har varit tillsammans ett år nu och njuter av att hålla varandra i handen och stanna till för en kyss när det känns som läge. Det är märkligt att tänka sig att om min arbetskamrat gör samma sak med sin karl, tar han risken att bli utstirrad, ifrågasatt eller i värsta fall utsatt för våld.

Samme arbetskamrat berättade för mig att det första han gör i en jobbintervju är att referera till sin man. Inte för att han tycker att hans eget privatliv är så intressant eller viktigt. Utan helt enkelt som ett test, reagerar arbetsköparen negativt så är det inget jobb värt att ta. Pengar är pengar, men att varje dag bli ifrågasatt, mobbad eller utfrusen pga en sexualitet man i dom flesta fall inte har kunnat välja. Nej det går bort.

Att förneka vem man själv är, är plågsamt, jag minns det från aktivisttiden. Man ville inte väcka misstankar på jobbet om att man gjorde allt för busiga saker på fritiden, så man försökte tona ner sin politiska sida. Att kriminalisera sig själv på det sättet gör att man mår dåligt, för man kan inte leva ett helt liv. Nu är jag vuxen nog att i alla sammanhang stå för vem jag är, omvärlden måste inte gilla det, men självrespekt ger automatiskt respekt utifrån. Det är nog detta som är Prideparadens kärna, att vara stolt över den man är. Att inte längre gömma en viktig bit av sig själv när man går till jobbet eller skolan.

Man har ju hört parodin på rättvisa Migrationsdomstolen komma fram till att det inte är krig i Irak. Så kanske borde man inte förvånas över det fall Jens Lapidus pratade om i sitt sommarprogram. När Migrationsdomstolen bestämde att en homosexuell man som pryglats, våldtagits och paraderats offentligt av sitt hemlands poliser inte hade behov av skydd. Landet diskriminerar inte homosexuella på lagpapperet och mannen behövde ju inte öppet ha visat sin läggning ”resonerades” det.

”Han stötte på mig” kan fungera som en förmildrande omständighet här i landet, när en man står inför rätta för mordet på en homosexuell man. Om detta vore en ursäkt att mörda folk, så vill jag inte tänka på vilket blodspår jag skulle ha lämnat efter mig vid det här laget. Från heterosexuella män som inte förstått eller accepterat ett nej utan tjatat, sprungit efter och jävlats eller tafsat till exempel. Men är du man kan det räcka med en stillsam flört eller fråga för att vissa andra män ska anse sin heder kränkt och dra fram kniven.

Lesbiska eller bögar som vill ha barn pekas ut som själviska jävlar som bara tänker på sina egna behov och önskemål. Medan ingen skulle ifrågasätta mina motiv om jag valde att skaffa barn. Det vore naturligt punkt slut, resonemangen kring varför en privatsak.

Därför blir jag tårögd varje år när jag ser stolta föräldrar paradera förbi. Därför står jag ut med alla fåniga politiker och företag som uppenbarligen bara är där för sin egen skull. Jag dras med av känslan av glädje som finns i luften, över att människor tar sig friheten att vara stolta över sig själva som dom är. Efter Prideparaden brukar det vara feststämning i stan, det känns filmiskt vackert, som jag föreställer mig stämningen efter revolutionen.

Att hbt-frågorna idag kan upplevas som tjatigt mainstream och politiskt ointressanta är väl om något ett tecken på att utvecklingen trots allt gått framåt. Jag minns 80-talet och tidigt 90-tal när homosexualitet var så förbjuden, hemlig eller till och med okänd. Något jag bland annat försökt illustrera i min bok där två unga BZ-tjejer får känslor för varandra 1991. Dom inser båda på ett ordlöst plan vad det är för känslor, men klarar inte av att formulera dom högt eller röra vid varandra. Så var det då.

När jag några år in på 90-talet var på ett möte för olika anti-fascistiska och anti-rasistiska grupper, fick jag höra från flera håll att folk blivit glada att AFA nämnde homofobi som ett problem. Andra grupper talade inte om saken, trots att homosexuella mördades av fascister varje år. Men det var på många sätt ett förvirrat uppvaknande i frågan. Jag minns till exempel vissa radikalfeminister som på allvar hävdade att alla kan välja sin egen sexualitet. Därefter krävde dom att andra tjejer skulle bli ”självvalt lesbiska” för att det på något sätt skulle vara ett politiskt statement. Naturligtvis en förolämpning mot alla som inte kunnat välja sin sexualitet.

Idag sammanfaller hbt-frågorna ofta med en individualistisk trend där var och ens privatliv, och särskilt var och ens sexualitet, målas upp som viktiga politiska statements. Så är det sällan i praktiken. Om någon aldrig känner för att ha sex, eller om någon vill ha sex med en massa partners, är helt okontroversiellt och inte en politisk fråga i sig. Däremot är tyvärr hbt-frågorna fortfarande det, och kommer att fortsätta vara det till den dag ingen särbehandlas, misshandlas, våldtas eller dödas för sin sexualitet.

Visst kan man göra sig lustig över att SL flaggar med regnsbågsflaggor denna vecka. Men lite ironiskt tycker jag allt det är, när ingen någonsin ifrågasätter dom ytterst skumma saker SL annars brukar flagga för med blågult. Som födelsedagar inom den skattesubventionerade överklassfamiljen Bernadotte eller nazisternas första maj (6e juni).

Precis som vanligt förekommer också spekulationer om att Pridetåget kan bli attackerat av fascister eller religiösa fanatiker. Kommer polisen att kunna försvara Pride? frågas som vanligt. En felställd fråga anser jag. Att göra sig beroende av statens beskydd för sin överlevnad, kan aldrig vara en bra väg till respekt, stolthet eller oberoende. Självförsvar är det ojämförligt bästa försvaret. Och i år är det Europride, så förhoppningsvis får vi se erfarna demovakter från kontinenten, som kan kväva provokationer i sin linda. Det skulle vara en syn för gudar att se SMRs små scouter få stryk av lesbiska, bögar och transpersoner. Poetisk rättvisa tycker jag. Dessutom, att försvara killen eller tjejen intill, eller kanske ännu bättre slå ner nazisterna tillsammans, tror i alla fall jag på som ett utmärkt förspel.