Den 26e april i år bröt en väktare av min högra överarm. Igår kunde jag hämta ut pengar för min försörjning under sjuktiden. Jag är inte den enda som haft problem med Försäkringskassan under sommaren. Inte ens rutinärenden som föräldrarpenningen har de alltid lyckats leverera i tid till folk. Trots det tycker jag historien om hur jag fått slita för att få ut pengarna är värd att berätta. Den är ganska dråplig, men i grund och botten inte särskilt munter. Sjukpenningen är en försäkring jag har betalat till i alla år jag har arbetat. Hade inte min karl haft möjlighet att låna mig av ihopsparade pengar så hade jag knappast klarat mig dessa månader jag varit arbetsoförmögen.
Jag kom hem från sjukhuset i början av maj. Med mig hade jag sjukskrivningspapper från läkaren, en bruten arm och i princip ingen rörelseförmåga i handen, armbågen eller axelleden, fruktansvärda smärtor och ett lager opiater. Jag kan ärligt säga att smärtan efter armbrottet är den värsta jag upplevt. På sjukhuset var jag nära att tappa medvetandet, och utan en ordentlig dos morfin lyckades jag inte ta mig upp ur sängen för att gå på toaletten. Hemma sov jag ganska lite, för smärtorna var starka, och när jag sov var det som Marie Antoinette gör i filmen: uppallad mot ett gäng kuddar sittande upprätt. Min sambo tvingades bli min oavlönade assistent. Han skötte inte bara allt hushållsarbete, han skötte också mig. Allt från att duscha mig till att knyta mina skosnören och skära upp köttet på tallriken.
Att det skulle bli problem med F-kassan trodde jag egentligen aldrig. Jag vet att de fyller en repressiv funktion, ifrågasätter sjuka och läkarkårens yrkeskompetens. Men ett brutet ben är ett brutet ben, ett både påtagligt och övergående problem. Det är också sant att min diagnos accepterades. Mitt problem blev den omfattande och närmast ogenomträngliga byråkratin.
Någon vecka efter att jag skickat in det formulär The Bastards bett mig fylla i kring mitt tillstånd, ringde jag dem. Jag ville dubbellkolla att det inte var några papper jag missat att skicka in. ”Bor du i Sverige?” undrade tjänstemannen till min förvåning. ”Öh, ja, jag är svensk medborgare” svarade jag dumt. ”Det är inte samma sak som att du skulle bo i Sverige” konstaterade tjänstemannen, och där fick jag ge henne rätt. Jag påpekade några saker som jag tyckte talade mer för mig än medborgarskapet, att jag sen åratal tillbaka har arbetat vitt och betalat skatt i landet. Tjänstemannen nämnde vilken Stockholmskommun jag bor i, och jag undrade hur hon kunde veta att jag bor i Stockholm utan att veta att jag bor i Sverige?
Det visade sig att jag inte återregistrerat mig hos Försäkringskassan efter att jag arbetat ett år på Island. Vid millenniumskiftet för 8 år sedan. ”Vi skickar en blankett för återregistrering i Sverige”, blev beskedet. Okej. Den samhällsoförmögna punkaren i mig började sticka upp en irriterad nuna och viska sitt mantra: ”fan Salka, varför ska allt vara så jävla struligt i ditt liv? Vi skiter i allt snart va?” Men jag bet ihop. Visserligen tar utredningen hos F-kassan 30 dagar, och den kunde inte påbörjas innan jag registrerats som svensk. Men det var bara att vänta in och fylla i blanketteländet, och göra som vi damer gjort i alla tider, leta pengar där dom finns: hos mannen. Jag lånade till alla räkningar och levde utöver det på mannens välvilja.
Sen anlände blanketten. Jag började fylla i. Då visade det sig att The Bastards ville veta vad jag haft för försäkringsnummer på Island 1999 (något jag inte brytt mig om att veta ens 1999), vilket datum jag slutat mitt isländska jobb, vilket mitt första jobb varit vid hemkomsten till Sverige 2000, vilket datum jag börjat där och företagets namn och telefonnummer. Nu fick jag arbeta för att undertrycka känslan av panik. Jag tänkte på alla korta jobb jag haft 2000, påhugg här och där inom städning och storkök, allt från en vecka till några månader på deltid. Var skulle jag börja rota, och varför var detta relevant för att jag skulle få ut min sjukförsäkring för ett brutet ben 8 år senare?
Jag ringde till Kassan för att få vägledning med hur jag skulle klara att fylla i blanketten. Jag blev hänvisad att ringa dagen därpå till felaktiga personer tre gånger. Så bara att få tag i någon som kunde besvara mina frågor tog ytterligare en vecka. Till slut fick jag lite vägledning och gick under tiden även i land med en del detektivarbete. Som tur var hade jag haft mitt allra första en och en halv månads städpåhugg hos en relativt stor servicekedja. De inte bara existerade fortfarande, de hade också betydligt godare ordning på sina papper än jag. Glad i hågen skickade jag in de sista pusselbitarna. Nu kunde inget gå fel.
Försäkringskassans inskrivningsenhet i Visby kan ta flera månader på sig med en inskrivning. Detta fick jag veta när jag två veckor senare ringde för att dubbelkolla att allt nu var lugnt. Kommunikationen mellan Kassans olika delar verkar obefintlig. Jag var nu så mycket bättre att det egentligen var dags för min utredare att avgöra arbetsgraden för mig när jag nu ska tillbaka på arbetsträning. Detta uppdrag har de från politiskt håll. Min närmsta chef informerade mig att varken jag eller arbetsköparen egentligen kan påverka hur mycket arbetstid jag ska ha vid återkomsten, det avgör Försäkringskassan. En kassa som alltså inte ens påbörjat en utredning om min sjukpenning.
Min handläggare hade skickat flera meddelanden till inskrivningen om att hon ville kunna påbörja min utredning. Hon meddelade att hon inte kunde göra mer utan att jag borde trycka på. Jag ringde till Gotland. Därför kan jag meddela att det bara är ledningen för inskrivningsenheten som är lokaliserad till Visby. Den basar över tre avdelningar på tre olika orter i Sverige. Enheten som skulle handlägga mig ligger av någon anledning i Malmö (jag bodde i Göteborg 2000 och nu bor jag i Stockholm). Men på Gotland visste man tydligen inte vem som utredde mig i Malmö, men man kunde skicka dem en lapp. Vis av min vid det här laget omfattande kunskap om Försäkringskassan påpekade jag, vänligt men mycket bestämt, att jag inte litade ett piss på systemet där en tjänsteman skickar en random lapp till någon hon tror kan vara rätt, att jag krävde att få tala med chefen i Malmö, och att situationen inte var okej. Till slut kopplades jag faktiskt till Malmö, inte till chefen utan, kors i taket, till en tjänsteman som faktiskt kunde plocka upp papperen i just mitt ärende och läsa i dem medan vi pratade. Hon lovade att jag skulle skrivas in senast fredagen den veckan, och det löftet höll hon faktiskt.
Man kan undra hur det ska gå för denna osmidiga nej-sägarmyndighet med alla ytterligare repressiva åligganden den fått i och med de nya sjukkassereglerna. Förutom det kaos det lär bli när sjuka människor slussas ut ur systemet helt och måste vända sig till socialen. Socialbidraget är konstruerat som ett nödbidrag under kort tid, inte för att sjuka som inte kan ändra sin situation ska kunna leva på det under lång tid. Och vad ska hända med dem socialbidraget egentligen är avsett för, då de blir bortprioriterade till förmån för långtidssjuka?
Framtiden ser allt annat än ljus ut. Och nu är vi inne i lågkonjunkturen igen, så alla vi i servicebranchen har hotade arbetstillfällen. Fan, fan, fan, som läsrörelsen sa.
Etiketter:arbetsträning, blankett, byråkrati, detektivarbete, försäkringskassan, framtiden, handläggare, inskrivningsenheten, lågkonjunkturen, nya sjukkasseregler, reppresiv, sjukförsäkring, sjukpenning, socialbidrag, strul, tjänstemannen, utredning
Salka 