Arkiv | september, 2008

MUSIK FÖR DIN KRAVALL

25 Sep

Var inne på AdLibris boksida häromdagen, och naturligtvis var jag inte bättre människa än att jag genast kollade vad som stod om min bok där. Då upptäckte jag att Deltagänget tydligen placerats i tre kategorier. 1. Skönlitteratur, check. 2. Geografiska platser. Ja, ok. När den kallas Göteborgsroman blir jag smickrad. 3. Erotisk litteratur… Va?? Det finns ju inte ett samlag i hela boken! De erotiska aktiviteter mina huvudpersoner ägnar sig åt har jag låtit bli att skildra. Det måste helt enkelt vara mitt förlag Vertigos erotiska serie som lämnat ett så starkt intryck efter sig att alla Vertigoförfattare automatiskt kvalar in som pornografer.

För det kan väl inte vara kravallscenerna som gör boken till erotisk litteratur? Inte för inte finns ett sånt begrepp som ”kravallporr”. Nå vara hur det vill med det. Jag tröttnade på att sitta och skriva mörka dystra inlägg om allt skit i samtiden. Nu vill jag släppa fram en måhända lite barnsligare sida, och spola huvudet med bra musik. Kravaller tolkas olika av olika musikaliska temperament, men på något märkligt sätt blir låtar på detta tema nästan alltid jävligt bra. Man går igång helt enkelt.

Här nedan följer ett personligt urval sköna låtar om kravaller. Komplettera gärna med egna favoriter i kommentarsfältet!

Mobbade barn med automatvapen, Musik för din kravall. Det blir inte mer Göteborg än så.

The tough alliance, First class riot. Bara för tydlighetens skull: det finns bara ett lag i Götet, och det är laget i mitt hjärta, IFK Göteborg. Men personligen tänker jag inte på fotboll när jag hör denna låt, som jag tycker är 2000-talets skönaste.

Kalle Baah, Nu är tiden här. Kom vi går och välter dom!

Keny Arkana, La rage. Snygg, begåvad och arg ung kvinna, säger det jävlig bra. Och videon är vacker.

UK Subs, Riot. Inget särskilt att kommentera här, enkel rak punkrock om att kravalla.

KRS One, Sound of da police. Ja egentligen inte en låt om kravaller. Men vadå, vilken låt har man värmt mer till vid demos med uppenbar risk för konfrontationer?

Cock sparrer, Running riot. En av de bästa låtar som finns, med ett av de bästa band som finns. Tyvärr lite gamla på denna film, men fy fan lyssna på musiken. Det kan inte bli mer fulländat.

Cock sparrer, Riot squad. Ja, de får riva av en låt till. Om hur illa det kan gå för folk.

Candysuck, Molotov Cocktail Party. Lite av ett anthem för den svenska 93-vänstern är jag rädd.

Sepultura, Refuse/resist. Denna låt är också väldigt mycket 90-tal för mig. Den första och enda låt där videon fått mig att springa och köpa en skiva (ja man köpte skivor på den tiden). Grymma kravallbilder i den.

Chrashdiet, Riot in everyone. Nä, det här är inte riktigt min sorts musik. Därför går jag faktiskt bara igång på ett par cylindrar trots den fina tänkvärda texten och snygga kravallbilder. Men jag bjuder gärna den som älskar sån här musik.

The Exploited, Boys in blue. Här illustrerad av filmbilder från Poll tax-kravallerna 1990.

Three days grace, Riot. Ja, man ska väl hitta något nytt också när man ändå är på youtube. Pojkarna i detta punkfriserade boyband är söta och prydliga på alla sätt. Jag tvivlar på att de varit i några kravaller. Men å andra sidan, det finns rök utan eld, och jag kan ha fel där. De liknar hursomhelst hundvalpar. Man vill köpa dem och klistra in dem i sitt Hello Kitty Album. Låten är catchy också.

ARBETETS PRÖVNING, LÅGKONJUNKTUREN, BUDGETHELVETET, SÄKERHETSMÄSSAN, RASISTERNA, FAN OCH HANS MOSTER

25 Sep

Jaha, ungefär när -känns det som- resten av världen har kul och stimulerande dagar på ESF i Malmö, går jag och arbetsprövar i Stockholm. Arbetsprövning betyder att jag några timmar om dagen provar de arbetsuppgifter jag tidigare haft på mitt växtteknikerjobb, för att se vad min läkande arm och hand håller för. Jag tycker än så länge att det är riktigt trevligt och uppiggande att slita hårt för en summa för blygsam att nämna, lägga mig tidigt och gå upp före solen. Det känns trots allt som en tillvaro. Rationellt att glädjas åt att hyra ut sig till andra? Nej, men rationalitet är inte en vanlig mänsklig drivkraft heller. Och den viktigaste känslan i allt det här är triumfen och tillfredsställelsen i att erövra en normalt fungerande hand och axel. Styrkan i handen låter vänta på sig, men även den är på gång. Så om ni tycker att jag uppdaterar dåligt nu så vet ni varför: jag har ett liv igen och således inte tid att sitta framför datorn hela dagarna.

Samtidigt som jag kommer tillbaka till arbetets prövning kommer en annan gammal favorit i repris: lågkonjunkturen. Många verkar tycka att den är något abstrakt som inte är värt att tänka på. Men jag minns fortfarande allt för väl den ekonomiska krisen under 90-talet som formade en hel generation. Jag ser mina generationskamrater, mellan 30 och 40 år, och tänker att vi verkligen är det som brukar kallas ”en förlorad generation”. Nu, samtidigt med alla 20-åringar, skaffar mina vänner barn, ingår sina första fastare förhållanden, bärgar sina första fasta hyreskontrakt och genomgår högre utbildning. 90-talet bjöd oss osäkerhet och social oro. Det kom med bostadslöshet, arbetslöshet, timanställningar, vikariepooler, fasciströrelsens uppstart, den autonoma rörelsens uppstart, gatustrider, illegalt boende på vindar, i lokaler och på rivningskontrakt, datortek, personliga handlingsplaner, fattigdom och kamratskapet som värn. 90-talet var uppstartstiden för diverse gäng och maffiagrupper. Medan välfärdsstaten började brytas ner, startade vi våra alternativa samhällen, där vi i kraft av kollektivet kunde tillfredsställa våra behov på egen hand.

Och jag ska inte sticka under stol med att jag känner ett sting av svart avund när jag hör alla positiva adjektiv om den generation som föddes på 80-talet. De sägs vara självständiga och individualistiska, men ändå kunna samarbeta i grupp, självsäkra, kunna förhandla sig till bra dealar, positiva och lagom hedonistiska, fria i sin sexualitet, uppdaterade, kreativa och med stora sociala nätverk. Och vad sa man om min generation? Generation X. Den ironiska generationen. Håglösa, knarkare, politiskt ointresserade (en uppenbar lögn, men den politik som intresserade de flesta av oss var inte rumsren), lata, vägrade växa upp, självdestruktiva, huliganer, slackers, det bortskämda och ouppfostrade resultatet av 68-generationens fria kärlek.

Men det är dumt att bli avundsjuk på sådana saker. 80-talistgenerationen har uppfostrats i ett betydligt hårdare samhälle än vi, med krav på att vinna eller försvinna. Och anledningen till alla positiva ord som omger dem är att det hittills varit högkonjunktur. Deras arbetskraft har varit relativt eftertraktad och när företagen har konkurrerat om dem har de intresserat sig för hur den generationen ”fungerar”. Vi var lågkonjunkturens barn och inte värda många spänn. Och den finansiella kris som nu råder visar tecken på att kunna bli en lika djup lågkonjunktur som under 90-talet. Bara hotet om det får en person som kom ut på arbetsmarknaden 1991 att dra öronen åt sig.

Inför den hotande lågkonjunkturen står vi chockerande dåligt rustade. Idiotregeringen har sålt ut nästan alla statliga inkomstkällor. Dessutom har de rustat inför de dåliga tiderna genom att se till att en massa sjuka människor kring 2010 kommer att mista sin sjukförsäkring och tvingas söka socialbidrag tillsammans med den växande skara arbetslösa som konjunkturen kommer att skapa, som likaledes på grund av idiotregeringens idiotpolitik inte haft råd att vara kvar i a-kassan. Och det verkar som att det är socialbidragstagare, sjuka och arbetslösa själva som huvudsakligen ska finansiera socialhjälpen. För i budgeten är det rikedomsrabatt. Ju högre inkomst, ju större skattelättnader. Varför? För att höginkomsttagaren behöver pengarna bättre än jag? Knappast. Nej, helt enkelt för att det i idiotregeringens ögon verkar vara så att höginkomsttagaren är en lite finare och mer värd människa än jag. Och det förstår man ju. Att det är av ointelligens vi loosers till låginkomsttagare sköter om gamla, sjuka och barn, städar, lagar mat, krattar planteringar, lagar vägar, tömmer sopor, bär ut post, håller igång transporterna, producerar alla vardagslivets varor och allt det där andra lågpannade som gör att resten av samhället kan finnas. Klart vi ska betala mer! De som får ännu högre skatt än vi är naturligtvis sjuka och arbetslösa. Ett hån, och ett ännu större hån inför en lågkonjunktur: när man vet att en massa människor kommer att bli friställda helt utan så kallat ”egen förskyllan”, helt enkelt för att konsumtionen minskar under svåra tider.

Mitt tips är att lågkonjunkturen kommer att medföra många förändringar, social oro och en massa saker som vi ännu inte kan ana. Dagen för den amerikanska finanskraschen förra veckan hörde jag reportern på tv-nyheterna slänga ur sig: ”Hur är det att vara fotsoldat på börsgolvet en kväll som denna?” Fotsoldat? På börsgolvet? Vilket jävla skämt. Som om de var annat än spekulanter i det värde som du och jag producerar med vårt arbete! Det är vi som är de civila i det kriget, de som drabbas först och värst.

Javafan, hur ska man trösta sig, när man som jag missat ESF, och inte tagit sig till Bokmässan en gång? Ett givet tips för den masokistiskt lagda är helgens säkerhetsmässa på Stockholmsmässan i Älvsjö. Håll dig uppdaterad om de säkerhetslösningar dina arbetsköpare, myndigheter och andra kommer att använda mot dig framöver! Till exempel, läser jag i annonsbilaga till mitt husorgan Dagens Industri, börjar nätverksvideo bli ett allt populärare alternativ till analog CCTV. Genom denna teknik kan man solla och läsa av informationen på ett intelligentare sätt. Till exempel kan butiksägarna kartlägga hur kunderna rör sig i butiken, framför vilka hyllor de stannar och hur länge. Med hjälp av denna teknik är du inte längre bara konsument, du konsumeras också, två önskningar i en. Intelligenta övervakningskameror kan också skicka larm i realtid om någon försöker täcka över dem, slå sönder dem eller måla linsen svart.

Ja, ja, några gamla musikklassiker kanske kan påminna om tidigare generationers erfarenheter. UK Subs kommenterar den då nya tekniken CCTV i ”Brand new age”. The Specials kommenterar tider av ekonomisk kris i ”Ghost town”.

ps. På hemvägen idag upplevde jag den tragikomiska underhållningen två fulla rasister stod för när de entusiatiskt framförde nationalsången, trots att de uppenbarligen inte kunde många verser, och de verser de kunde citerade de fel. Hm. Visst är det lite lustigt att rasister i kollektivtrafiken ALLTID är fulla före 15 på vardagarna? Och att de ALDRIG kan citera nationalsången rätt?

DICK HARRISON OM SLAVERIETS HISTORIA

13 Sep

Idag tog jag mig upp rimligt tidigt för en lördag och åkte till Akademibokhandeln. Där skulle jag höra Dick Harrison prata om den tredje boken i sin serie om slaveriets historia. Jag var själv där förra våren och pratade lite kring min då nyutkomna bok, så jag visste att Dick satt inne i personalens rum bakom bokhandeln, med fina foton från byggandet av stället på väggarna. Under tiden bänkade vi åhörare oss. Jag var bland de yngsta där tyvärr. Men intresset var stort, och området kring den lilla podiescenen fullsatt. Det märktes att Dick Harrison är folkkär.

Men idag var han inte så mysig som i På spåret. Han var istället starkt engagerad och berörd av sitt ämne. Docerande, muttrade någon i min närhet. Men jag tyckte det var lätt att förstå. Allt arbete han har lagt ner på att samla fakta om det moderna slaveriet, och alla dessa konkreta fall han kommit i kontakt med, folk som här och nu är slavar. Det vore konstigt om han inte var upprörd.

För som Harrison påpekar, slaveriet har aldrig avskaffats, som vi har en tendens att inbilla oss. Tvärtom. Slaveriet idag är mer omfattande än under kolonialtiden. Ofta tänker vi på sexhandel och trafficking om vi hör orden modernt slaveri. Men denna handel utgör ändå bara några promille av den totala människohandeln. Slavar finns idag inom snart sagt varje bransch. På plantager, i jordbruk, gruvor, industriproduktion, underhållningsbranschen, bordellverksamhet, hushållsarbete, ja till och med kontorsarbete utförs av slavar.

Harrison berättade om att det fanns en rörelse för att avskaffa slaveriet, som under 1800-talet lyckades få igenom förbud mot slaveri i många länder. Men dessa förbud blev för det mesta en skrivbordsprodukt. Slavägare och slavsäljare kom tillbaka med ”kontraktsarbetskraft”, ”lärlingar” och andra fina omskrivningar för slavarbete. Samtidigt som slavarna försvann ur socker- och bomullsproduktionen, dök de upp i kakaoproduktionen, och deras gratis arbetskraft möjliggjorde att varm choklad och mjölkchoklad kunde slå igenom som billiga produkter för en massmarknad. På samma sätt var det med palmoljan till symaskiner. En mängd billiga varor idag är, som vi alla vet men gärna förtränger, resultatet av gratis eller mycket billig arbetskraft. Slavar syr kläder och fotbollar, tillverkar leksaker, bryter ädelsten, ja listan kan göras hur lång som helst.

Harrison pratade om den här förmågan vi människor genom tiderna uppenbarligen har bevarat. Förmågan att känna ett sådant förakt för andra människor att vi kan behandla dem som ting. Ursäkterna till föraktet kan variera. Det kan vara att vi föraktar utlänningen, främlingen, den exotiska primitiva vilden. Eller att vi föraktar den som är så ekonomiskt svag att han eller hon inte kan försörja sig själv. Den människan får skylla sig själv och förtjänar att sparkas på. Ett tänkande som jag tycker breder ut sig mer och mer i vårt samhälle idag, där folk kan vifta med sina kontokort framför en försäljare av Situation Stockholm för att håna honom, där det är självklart att den som har pengar ska kunna få bättre sjukvård och bättre utbildning och köpa hemhjälp och till och med njurar och andra kroppsdelar av den utan pengar. Föraktet kan också grundas i något så enkelt som att den potentiella slaven är fysiskt liten. Harrison sa att hans tre voymer om slaveriet fått omslag som visar det typiska för den period de behandlar, medelslaven så att säga. På det första omslaget, till boken om antiken, står en naken kvinna till försäljning på en marknad. Den överväldigande majoriteten av forntidens slavar var kvinnor, som huvudsakligen användes till arbete i och kring hushållet. På volym två, om kolonialtiden, står en ung svart manlig slav. Under denna tid var slaven ofta, men inte alltid, en afrikan. Och man valde ut de starkaste av de unga männen, så att de skulle hålla längre i det tunga plantagearbetet. På det sista omslaget, om modern tid, står ett barn. Barnet är den typiska slavarbetaren på 2000-talet.

En egen fundering kring detta ämne är hur bra vi är på att förtränga hur verkligheten faktiskt ser ut. Vi håller till exempel gärna upp nazisternas tvångarbetsläger och förintelse som en extrem händelse, något unikt i modern historia. När det i själva verket var ett uttryck för så många saker som vår kultur bygger på. Rasism. Förakt för svaghet. Nyttjande av gratis arbetskraft. Oftast är denna arbetskraft ”främmande”. Slavarna arbetar i fabriker i tredje världen, eller kommer från fattiga delar av europa eller andra kontinenter för att slava här i restauranger, hushåll, sexindustri och så vidare. Därför lyckas vi på något märkligt sätt tänka bort att de är människor. Vi tror att slaveriet är avskaffat och att vårt moderna kapitalistiska samhälle baseras på frihet och möjligheter för alla. Vi tittar på propagandistiska drömbilder i filmer, på affischpelare, i teve och så vidare, och förväxlar bilden med verkligheten. Det är ju ändå inte just vi, du och jag, som måste slava.

Som Dick Harrison påpekade: från vänster till höger finns idag inget parti som har slaveriets avskaffande på sitt program. Trots att slavarna aldrig har varit fler. Slaven är grunden till stor välfärd och på samma gång helt osynlig.

THE PATH OF THE LIVING?

12 Sep

Till min fasa vaknade jag med refrängen från en kristen metal-låt, som jag uppenbarligen tillverkat själv i drömmen, ringandes i öronen. ”We´re gonna walk the path of the living”! Kanske var detta mer trendigt drömt av mig än man först kan tro. Som ateist har jag upplevt mig allt mer ifrågasatt de senaste 10 åren, i takt med att religionen fått en allt mer framträdande roll i samhällsdebatten. Inte minst kristendomen och islam har varit framgångsrika när det gäller att flytta fram sina positioner.

Detta påmindes jag också om direkt på morgonen. Den högraste vicepresidentkandidaten i USA, Sarah Palin, har blivit utfrågad om sin utrikespolitiska linje. Se här några pärlor hon slängde åt oss svin: hon säger sig tro på guds stora plan med världen, vilken givetvis ska verkställas av USA. Irakkriget är ”rättfärdigt” och ska därmed fortsätta. Hennes egen son åker snart till Irak som soldat och det är tydligen vad gud väntar sig, för såhär kommenterar fru Palin saken: ”jag tror att det finns en plan för den här världen och att den planen för den här världen är av godo”. Om Georgien går med i Nato och dess konflikt med Ryssland fortsätter kan Palin inte utesluta att USA går i krig mot Ryssland.

Jag tycker det är jävligt beklagligt hur många som idag är utvalda av Gud i olika konflikter för att göra Hans Stora Verk. Men man kunde väl inte ha väntat sig bättre av Herr Gud…

Denna konflikt mellan Georgien och Ryssland verkar också ha kommit som en skänk från Ovan för all världens maktgalna regimer. Om det stämmer att Georgien beskjutit sin ryska minoritet så hade Ryssland ett relativt legitimt officiellt skäl att gå in i Georgien. Det inofficiella, men antagligen betydligt viktigare, skälet att tillgripa militära krigshandlingar istället för diplomati, stavas förstås OLJA. Som vanligt. Georgien är ett fotsteg på väg ner till ett område med oljereserv. Georgien å sin sida hade inte behövt svara separatisterna så krigiskt och aggresivt. Istället kunde man ha dämpat konflikten genom att tex ge visst regionalt självstyre (som sametinget eller åländska självstyret), gjort ryska till officiellt minoritetsspråk, avsatt lite godwill-pengar till regionen och så vidare. Men Georgiens regering har också en agenda, man vill bli invald i Nato och vet att Ryssland ogillar detta. Genom att provocera Ryssland till våldshandlingar har man med största sannolikhet velat provocera också Nato att aktivt ta ställning för Georgien genom att gå in i konflikten på landets sida. Nato, USA och Europa har inte fysiskt gått in i kriget. Ryssland är inte en ofarlig militär fiende. Däremot gör man det mesta möjliga av propagandakriget. Samma olja som intresserar Ryssland intresserar självklart även dessa makter.

Det verkar även som att många är mer än nöjda att ha den gamla fienden Ryssland tillbaka på banan igen. Och det är sant att få saker befrämjar demagogi och ursäktar totalitära åtgärder mot den egna befolkningen mer än den kollektiva skräcken för en mäktig yttre fiende. Kriget mot terrorn har hittills fått duga, men en stor nation, med en stark militär och ekonomi, är givetvis ett betydligt starkare kort än ett vagt terrorhot från de fattiga och desperata. Och som sagt, man måste inte avpoletera sina intressen i mellanöstern för det. Kriget i Irak är fortsatt ”rättfärdigt”.

Missförstå mig rätt nu. Jag påstår inte att Ryssland skulle vara mindre imperialistiskt eller oresonligt än det så kallade väst. Det jag påstår att det är vi civilbefolkningar överallt som är de verkliga förlorarna i detta urgamla spel om makten. Och personligen tycker jag det är trist att se det kalla kriget återkomma i någon form. Jag är ju gammal nog att minnas den tiden. När vi barn var rädda för neutronbomben och för kärnvapenkriget som skulle utplåna allt, fick lära oss känna igen kriget-kommer-signalen och höll reda på vart närmaste skyddsrum låg (idag får man förmoda att de flesta av dessa skyddsrum är ombyggda till klubblokaler eller liknande).

Apropå något annat som ligger i tiden, tvångsarbete (ja det kan väl fan inte jag hjälpa att det mesta som ligger i tiden just nu är så negativt, låg roliga saker i luften skulle jag vara den förste att vilja skriva om dem). Här är ett old school punkcollage av bloggaren Andrea Dorea. Om detta finns inte mycket att orda. Om ett arbete behöver göras så ska det också betalas. Anställ de arbetslösa och betala normal lön, sociala avgifter och arbetsgivaravgift istället.

Apropå denna form av tvångsarbete, i gråzonen mellan arbete och direkt slaveri, har jag ett helgtips för er i Stockholmstrakten. I morgon lördag kl.13, besöker förtattaren och historikern Dick Harrison Akademibokhandeln på Mäster Samuelsgatan. Han ska prata om, och signera, tredje boken i sin serie om Slaveriets historia. Den delen som handlar om vår närhistoria fram till idag. Jag tror det kan bli intressant. Slaveriet är tyvärr en mycket viktig och omfattande bit av mänsklighetens historia, och lika levande än idag. Jag har inte läst dessa böcker men däremot Stora Döden, Harrisons bok om digerdöden. En spännande bok där man får veta i princip allt om denna sjukdoms ingrepp i den europeiska historien (och även lite om dess framfart på andra kontinenter).

TILL MINNET AV AMALTHEA

10 Sep

I år är det hundra år sedan tre unga medlemmar ur Ungsocialisterna iscensatte ett sprängdåd mot skeppet Amalthea i Malmö hamn. Ett skepp som tillhörde det brittiska Strikers Federation, som hyrde ut strejkbrytare.

Anton Nilson placerade bomben vid lastluckan. Killarnas avsikt var att skrämma iväg svartfötterna och därmed sätta stopp för en verksamhet som hotade att undergräva den pågående strejken, och på lång sikt hotade arbetarnas organisering som sådan. Avsikten var inte att skada utan att skrämma, och killarna räknade med att strejkbrytargänget skulle ligga och sova betydligt längre ned i båten. Men svartfötterna hade lagt sig att sova just innanför lastluckan, och den natten dog en av dem. Ytterligare 23 kom till skada, varav 7 så allvarligt att de fick föras till sjukhus.

Anton, Alfred och Algot blev snabbt kända som Amaltheamännen. De fördömdes livligt i såväl borgerlig som socialdemokratisk press och dömdes i domstolen till döden respektive livstids straffarbete. De tyngsta konsekvenserna som dådet kunde få hade det fått. Killarna hade dödat en annan person och skulle själva mista sina liv. Anton Nilson berättar såhär om rättegången:

”De närvarande hade rest sig upp under uppläsningen. Nu var de på helspänn. De ville se hur vi skulle ta domen, hur vi skulle bete oss i detta ögonblick. De kände inte till vår inre styrka, förstod inte vilken kraft motivet – att få en ändring av de fruktansvärda förhållandena för arbetarklassen – gav oss. Jag stod där jag stod, utan att ändra en min. Rosberg och Stern likaså.”

Amaltheamännen, eller killarna som de väl borde kallas, höll samman mentalt trots de tuffa konsekvenserna, därför att de inte såg något alternativ till sin handling. Strejkbrytarna hade packat och åkt dagen efter dådet. Arbetarna hade visat att de menade allvar. Om man inte höll stånd mot strejkbryteriet, hur skulle det då ha gått? En stark solidaritetsrörelse bildade i spåren av händelsen. När trycket från arbetarrörelsen blev tillräckligt starkt, kom samtliga attentatsmän att benådas.

Amaltheasprängningen står symbol i svensk 1900-talshistoria. En symbol för en öppen konflikt ställd på sin spets. Vad har denna händelse att säga oss hundra år senare, om något alls?

Kring det har jag fått den stora äran att fundera i en essä på runt 20000 tecken, som ska komma ut i mitten av december till minne av händelsen. Jag har avsatt en hel del tid till att läsa, skriva och fundera kring detta, och ännu mer lär jag få jobba innan deadline som så sakteliga kryper allt närmare. Min utgångspunkt för essän är att det finns en likhet bortom all olikhet mellan dessa båda tider. De ligger före, respektive efter den klasskompromiss som präglade stora delar av det svenska nittonhundratalet.

I boken, som kommer att ges ut av ABF, lär ett flertal olika perspektiv rymmas. Detta gissar jag utifrån listan på övriga skribenter i boken: Olle Sahlström, Kajsa Ekis Ekman, Anne-Marie Lindgren, Martin Viredius, Rakel Chukri, Roger Johansson och Lars Berggren.

DÖDEN I FOKUS PÅ DAGENS KONFLIKT

5 Sep

Idag publiceras min andra text för Dagens Konflikt. Jag har skrivit några tankar jag har kring arbetsplatsolyckor. Detta apropå en rapport som refereras i facktidningen Dagens Arbete, som visar på flera saker. Dödsolyckorna ute på arbetsplatserna ökar. Det är framförallt män i små företag som får sätta livet till. Det är inte slumpartade olyckliga omständigheter som ligger bakom den här utvecklingen. Vi ska alla dö, men hur vi dör är tyvärr ofta lika politiskt som hur vi lever. Kika gärna in på min artikel!