DISSONANS, VIBRADISC OCH RDHD

Igår kväll smet jag hemifrån för att lyssna på min vän Ingrid Engarås, som skulle framträda på Fylkingen med sitt eget instrument Vibradisc. Ingrid har inte framträtt med Vibradisc på två år så detta var ett ovanligt tillfälle, och själv hade jag aldrig sett det, bara hört hennes fantastiska skiva.

Jag passerade Münchenbryggeriet där en corny personlfest just ägde rum. Komplett med vakter i blå piccolouniformer med förgyllda slag och facklor i händerna var det en bild av tråkigheten själv. Kontrasten mot vad som pågick inne i valvet på Fylkingen och klubben Dissonans kunde inte vara större.

En skara vinddrivna existenser som alla såg ut att kunna leva i en riktig storstad, men som på något sätt verkar ha överlevt i denna galleria-, plastkorts- och skrytbostadsöken till stad som Stockholm är. Stämningen på Dissonans var märklig, det känns lite som att det skulle ha varit ett undergroundställe i Göteborg på 80-talet, samtidigt som en fritidsgård med förväxta tonårsbarn.

Dissonans var en minifestival med akter hela natten, från sju på kvällen till efter midnatt. Som förälder till en bebis som kräver att bli servad klockan fem varje morgon kunde jag bara göra ett litet strandhugg på festivalen. De akter jag hann se var Ingrid Engarås spelning med Vibradisc och RDHD.
Ingrid Engarås gjorde ett mycket starkt intryck på mig. Med sin värdiga och på samma gång sensuella utstrålning, som en gudinna i människohamn, bugade hon bredvid sitt instrument. Sen satte hon sig och började spela.

Instrumentet var fascinerande i sin skenbara enkelhet. Det är helt enkelt en jättestor kopparbricka. Mot den trycker Inger en liten platta fäst på en vibrerande motor. Jag tappade lite bort lyssnandet på själva musiken i pur häpenhet över hur många olika ljud man kan få fram ur en kopparbricka och hur den kan vibrera så olika på olika ställen.

Ingrid berättade efteråt att hennes spelningar alltid har ett inslag av improvisation, man kan aldrig vänta sig att Vibradiscen skall låta likadant utan konstnären arbetar på lika villkor med sitt instrument.

Musiken som kom ut ur den processen kändes mycket intim och sensuell trots att den samtidigt var så värdig, nästan rituell. En behärskad kraft, en minimalism som ingav mig stor respekt.

Kontrasten var stor till nästa akt: de två killarna i RDHD. Ska man använda klassiska termer för modern konstmusik så får man nog säga att deras musik framstod som ren barock i jämförelse med Ingrids.

Men det är inte menat som kritik. För RDHD blev öset och överdådet en färd mot kärnan.

I början blev jag lite skeptisk när en väldigt typiskt manlig ljudbild öppnade akten med en känsla av lätt rymd med små blippanden. Man började falla neråt i denna rymd där tomma fraser ekade här och där. Men den massiva ljudbilden blev allt mer och mer sugande och skiftade karaktär medan jag utan att först märka det själv började dras in i suggestionen.

Rymden blev tät, som en komet, jag drogs djupt nedåt i ljudet som hela tiden skruvades tätare och renare.

I slutet ändrade stycket karaktär, det kändes plötsligt som en svajig drogbakfylla, var det verkligen en rymd? I finalen tyckte jag musiken stod på marken och drogs upp. Här på ett rent fysiskt vis genom att ljuden blev allt intensivare och högre, de vibrerade i hela kroppen.

Jag insåg vilken amatör jag varit som inte plockat till mig en av de små plastpåsarna med öronproppar vid ingången. Nu får de inte höja mer då exploderar trumhinnorna hann jag tänka innan musiken tvärtystnade. Då hörde jag mannen på stolen intill mig ge ifrån sig en suck av njutningsfull lättnad och jag insåg att han tänkt samma sak som jag om sina trumhinnor.

Ska jag ha någon invändning så kanske stycket var lite långt, för ibland tappade jag koncentrationen, men musiken var å andra sidan tät nog för att snart ha dragit mig tillbaka in igen.

Jag missade förstås väldigt mycket igår kväll. Bland annat träffade jag en supertrevlig kvinna som skulle framträda sent på natten som Koeff. ”Det är rytmisk noise kan man säga” hävdade hon, och jag blev nyfiken.

Men som sagt, så länge orkade jag inte vara kvar. Och den här sortens musik kräver mycket av en lyssnare, så på så vis gör man nog rätt i att nöja sig med ett par akter. Man blir helt genomblåst av kraften i musiken.

Håll utkik nästa gång Dissonans arrangeras.

Tips från Konfliktportalen: Det lilla sätter helheten i perspektiv skriver 907 apropå hotande flytt av Umeå stadsbibliotek, Anarkisterna skriver Ett brev till socialdemokratin, Autonoma kärnan dissar En Kapitalism Med Världssamvete, Dom Ljuger summerar Det tandlösa motståndets höst, StockholmsPunk kommenterar också Sossarna…

Övriga tips: Livet på toppen om det vidriga Stockholm, Svenskarna redo att betala mer för välfärd,  Löntagarbloggen vill ha Kollektivavtal för IKEA i USA!, Kulturministern vill ha gratisarbetare inom kulturen Blubby i farten igen, De är kvinnorna med makt i Afghanistan

IDÉHISTORIA 190-TALET. 4 EUROCENTRISMEN IFRÅGASATT

Vid seklets början uppstod den panafrikanska rörelsen vars upphovsman var William Edvard Burghardt Du Bois. Det var en antikolonial och antiimperialistisk strömning som där svarta slavättlingar sökte sin identitet och sitt ursprung i Afrika.

Det finns i panafrikanismen en föreställning om genuint afrikanska egenskaper, vilka idealiserades. Afrikas kultur och historia skulle upptäckas och uppvärderas.

En annan känd företrädare för panafrikanismen är Aimé Césarie, som pekade på hyckleriet i vitas upprördhet över Hitlers mord på vita människor samtidigt som de vita accepterade kolonialismen och dess mord och förslavande i Afrika, Algeriet, Indien och så vidare. (Nils Runeby, Framstegets arvtagare, 2002, sid 256-258).

Leo Frobenius inspirerade författaren och politikern Léopold Sédar Senghor att utveckla tankarna i det som skulle kallas Négritudrörelsen (ett begrepp som myntades av Césarie). Som Senghor förtydligade innebar Négritud “den svarta karaktärens, den svarta världens, den svarta civilistionens sätt att uttrycka sig själv”.

Négritud innebar en uppvärdering av det svarta och det afrikanska men samtidigt också en idealisering och en identitetspolitik där vissa egenskaper kopplades till det afrikanska ursprunget, de afrikanska folken och den afrikanska kontinenten. Leo Frobenius var här inspiratör med sin så kallade kulturkretslära där olika kulturkretsar hade varsin egen själ. (Nils Runeby, Framstegets arvtagare, 2002, sid 258-261).

En central röst för avkolonialisering var Frantz Fanon, engagerad i den algeriska frihetsrörelsen, läkare, författare. Han menade att en kolonial stat oundvikligen är rasistisk och underkuvar de kolonialiserade genom att förrasliga dem. Den koloniala staten underkuvar med öppet våld och måste också bekämpas med öppet våld. Och upprorets bas måste vara landsbygden, vars innevånare enligt Fanon inte blivit korrumperade av den koloniala administrationen.Detta pläderade han för i sin betydelsefulla bok Jordens fördömda.

Fanon intresserade sig inte för svärmisk rasromantik i stil med négritudrörelsen, tvärtom menade han att kolonisatören objektifierar den kolonialiserade genom att reducera henne till ras. (Nils Runeby, Framstegets arvtagare, 2002, sid 262-267).

Edward W. Said skrev boken Orientalism som kom ut 1978. Hans bok handlar om västvärldens syn på mellanöstern och den islamska världen: orienten. Ett område som till skillnad från Afrika tillerkänts kultur. Likväl, påpekar Said, så har västerländska forskare och tänkare genom tiderna målat upp bilden av ett orörligt, enhetligt, exotiskt Orienten. Det är en “fantasins geografi”. Denna falska uppfattning av det islamiska området har blivit kolonialismens och imperialismens ideologiska verktyg.

Said uttrycker sitt gillande av Fanon. Och de har det gemensamt att de ser kolonisatörernas/imperialisternas rasism och  hur den avhumaniserar undersåtarna i den kolonialiserade världen. När det gäller Mellanöstern är europens patroniserande och exotiserande rasism också förenad med islamofobi, menar Said. (Nils Runeby, Framstegets arvtagare, 2002, sid 269-271).

Gayatri Spivak, som är litteraturvetare från indien, har kritiserat eurocentrismen inom den feministiska rörelsen. Hon menar att de vita västerländska feministerna gör gemensam sak med de västerländska männen när de tender att se kvinnor med brun hy som i första hand offer, fast i ett system och en tradition.

Den västerländska kvinnan framställs som stark, handlingskraftig och redo att möta vilken utmaning som helst. Den brunhyade kvinnan från den så kallade tredje världen är istället svag, okunnig, ett offer för sina omständigheter och måste räddas av den goda västerländska kvinnan. (Lena Lennerhed, Från Sapfo till Cyborg, 2006, sid 220-222).

När det gäller feminister i den muslimska världen har dessa ofta undvikit just den beteckningen, då den är allt för starkt förknippad med västvärlden och det som kan uppfattas som kulturimperialism. Muslimskt troende feminister ser sig hellre helt enkelt som renläriga muslimer när de söker peka på Koranen och profeten Mohammed som förebilder i kvinnovänlighet.

Mohammed förbättrade på sin tid villkoren för kvinnor på en rad sätt, och goda muslimer bör verka i hans anda menar de. Stick i stäv mot de inhemska islamister som gör en traditionalistisk och antifeministisk tolkning av sin religion, och likaså i motsättning till sekulära röster i väst som skyller kvinnoförtrycket i Mellanöstern på islam.

Men det rena islam är positivt till kvinnans rätt, hävdar dessa feminister, det är istället det patriarkala samhället med dess sedvänjor som är förtryckande mot kvinnor.

En representant för denna tankeskola är Fatima Mernissi från Maroco. Hon hävdar att föreställningen om islam som rot till kvinnoförtrycket i de muslimska länderna är ett uttryck för orientalism. (Lena Lennheden, Från Sapfo till Cyborg, 2006, sid 156-157).

Det muslimska brödraskapet och en uppmärksammad grupp som al-Qaida har idag tagit upp kampen mot västvärlden med gerillakrigföring, men också mot de egna regimerna i den muslimska världen, som man inte uppfattar som representanter för sann islam.

Denna politiska islam, eller islamism som det också har kallats, är ofta fundamentalistisk och har en isolationistisk tendens. Somliga har till och med kallat den Occidentalistisk. Alltså en ideologisk motspegel av orientalismen.

Den politiska islam uppfattar att imperialismen idag  är i hög grad levande och måste bekämpas. Svaret på imperialismen tycks dock inte vara en modernistisk ansats som hos Fanon, utan dess raka motsats. (Sven-Eric Liedman, Från Platon till kriget mot terrorismen, 2008, sid 315-321).

Tips från Konfliktportalen: Kim Muller diskuterar Interpassivitet i skådespelssamhället?, kommunism – allt åt alla – folkmakt lovar att Kampen mot hemlöshet i Lund fortsätter

Övriga tips: Daniel Suhonen om Mittens dike, The hidden posters of Notting Hill Gate

IDÉHISTORIA 1900-TALET. 3 SEXDEBATT

Alfred C. Kinsey gav ut två rapporter som är en milstolpe inom sexologin. Kinseyrapporten om män 1948 och Kinseyrapporten om kvinnor 1953.

Hans ambition var hög: att kartlägga den mänskliga sexualiteten. Kinsey definierar vad som är sexualitet utifrån vad som leder till orgasm.

Rapporterna bejakade olika sexuella beteenden. För om dessa beteenden återkom hos många friska och normala människor så kunde de knappast betecknas som perversa, ansåg Kinsey. Man skulle heller inte göra homo- respektive heterosexualitet till identiteter utan snarare tala om homosexuella och heterosexuella erfarenheter.

Han konstaterade att materialet visade att 95 procent av de amerikanska männen brutit mot gällande lagstiftning i någon sexuell handling och pläderade därför för att lagen borde mjukas upp. Homosexualitet, s/m, fetichism och tidelag var för Kinsey normala sexuella variationer som inte borde vara kriminaliserade. Rapporten öppnade för den kommande vågen av sexualliberalism. (Lena Lennerhed, Från Sapfo till Cyborg, 2006, sid 183-184).

Några årtionden senare, 1976, kom sexologen Shere Hite med ett svar i form av Hiterapporten om kvinnor, och 1981 Hiterapporten om män. Vågen av sexualliberalism, uppblossande kvinnorörelse och kvinnorörelsens kritik av liberalismens konsekvenser för kvinnor märks i Hites anslag. Hon var mycket kritisk till den så kallade sexuella revolutionens effekter.

I Hites undersökning av kvinnorna efterlyser dessa en förändring av sexuallivet på djupet. Här framhålls att männens sexuella krav på kvinnor att ställa upp på deras villkor ökat, och att heterosexuella samlag är normen.

I sin undersökning av männen finner hon flera tecken på en negativ kvinnosyn. Många män uppger att ett nej inte alltid ska tolkas som ett nej, att samlag och manlighet hör ihop, att  en kvinna inte ska visa sexuella känslor om hon sen tänkt avvisa en invit till samlag.

Anslaget i Hites undersökning vilar på en teoribildning som inte fanns när Kinsey skrev sin rapport: den moderna kvinnorörelse som uppstod under 60/70-talen. En kvinnorörelse som hade ett helt annat intresse för frågor om sexualitet än det tidiga 1900-talets kvinnorörelse.

Den samtidiga sexuella liberaliseringen hade gjort det möjligt för kvinnor att tala öppet om sexuella frågor och hävda sin rätt till en sexualitet, samtidigt som den lett till en oro hos feministerna att den sexuella frigörelsen skedde på männens villkor och gick ut över kvinnor och barn. (Lena Lennerhed, Från Sapfo till Cyborg, 2006, sid 194-195).

En tidig feminist i den nya vågen var Betty Friedan som 1963 i sin bok Den feminina mystiken gör upp med samtidens kvinnosyn. Det finns en mystifierande syn på kvinnan ,menar Friedan, som gör henne på olika sätt beroende av mannen. Den idealiserade kvinnan lever genom sin man och sina barn, hon väljer frivilligt en identitet som gör henne underordnad mannen fast hon kunde vara hans jämlike.

I Kinseys rapport var sexualiteten neutral och tidlös. I behaviouristisk anda såg den zoologiskt skolade Kinsey människan som ett djur. De beteenden som återfanns i populationen människa måste också, så till vida det inte handlade om psykiskt sjuka individer, anses normala och representativa för hur vi är.

Friedan inför en maktkritik i debatten. Hon öppnar för att de attityder kvinnor och män har kring kön och relationer inte är universella, utan ideologiska uttryck för en maktordning som kan och bör förändras. Hos Friedan ser vi också redan det intresse för kopplingen mellan det privata och det politiska som var så typisk för denna våg av feminism. (Lena Lennerhed, Från Sapfo till Cyborg, 2006, sid 188-189).

Radikalfeministen Shulamith Firestone problematiserar också den romantiska kärleken och den heterosexuella sexualiteten i The Dialectic of Sex, 1970. Men hon gick betydligt längre än Friedan och hävdade att heterosex och heterosexuell romantik som sådan med nödvändighet innebar ett könsförtryck.

Dörren började här öppnas mot en radikal lesbisk rörelse, som snarare än att bara förespråka lesbiskas rättigheter till sin sexualitet också menade att lesbiskhet kunde väljas av individen som en strategi för att inte tvingas underordna sig den manliga sexualitetens ok.

Kate Millet var en annan radikalfeminist som  ansåg att heterosexualiteten i första hand baserades på maktförhållandena mellan könen. Hon underströk i Sexualpolitiken, 1970 också den, att sexualiteten inte var biologiskt bestämd utan snarare skulle ses som en räcka handlingar som sexualiserats.

Hon delade med Firestone värderingen att sex inom heterosexuella parförhållanden kunde förstås som övergrepp eftersom hela institutionen byggde på kvinnors underordning. Hon menade att lesbiskhet kunde och borde väljas som en väg ut ur förtrycket. (Lena Lennerhed, Från Sapfo till Cyborg, 2006, sid 189-190).

Germaine Greer behandlade däremot i sin bok Den kvinnliga eunucken, 1970, heterosexuella förhållanden. Hon menade att den moderna kvinnan var berövad sin naturliga sexualitet, hon hade blivit ett objekt för mannen och själv som en eunuck. Kärnfamilj och parförhållanden var destruktiva och romantiken en fotboja.

Men Greer hade hopp om heterosexualiteten för både kvinnor och män. Hon menade att kvinnor behövde sexuell frigörelse och frigöras i samhället, finna vägen tillbaka till och utforska sin egen sexualitet. (Lena Lennerhed, Från Sapfo till Cyborg, 2006, sid 190-191).

Tips från Konfliktportalen: dig som studerar till psykolog uppmanar VSF: Kom med och bilda Psykologer utan gränser, Johan Frick säger Anton Abele i riksdagen – yes!, Kaj Raving förutspår en Mörk framtid för järnvägen under högerstyret

Övriga tips: Daniel Suhonen diskuterar med Ilja Batljan: Var det mittenpolitiken som sänkte socialdemokraterna?, alltid önskat dig en feministisk veckotidning? Teckna prenumeration nu., Skumrask uppmanar: Hjälp Kristdemokraterna

IDÉHISTORIA 1900-TALET. 2 PSYKOLOGISKA SKOLOR

Behaviourismen bildade skola i såväl Sovjetunionen som USA. Dess människosyn utgår från en mekanistisk naturvetenskaplig tankevärld. Den intresserade sig tidigt för reflexer och ser människans beteende som grundat i sådana.

Ibland i en överförd bemärkelse. Precis som en hund kan reagera på ett stimuli kopplat till mat istället för maten som sådan, bara man kopplat ihop maten och stimulit, kan människan reagera känslomässigt på symboler lika väl som materiella ting.

Watson undersökte spädbarn för att finna de enkla reflexer som är ursprunget till den växande människans allt mer komplexa reaktioner. Barnet svarar på smekningar med kärlek menar Watson, och den kärleken är helt enkelt ett reflexmässigt svar på stimulit smekning.

Behaviourismens koppling till behoven i de samhällen den växte fram i har påpekats: det växande industrisamhället. Behaviourismen blir då ett hanterligt verktyg för att forma och styra arbetarna. In i minsta detalj går människan att förutse och reglera med enkla medel.

En egen tanke här är att behaviourismens koppling mellan stimuli och symbol också måste ha varit intressant för länder som USA och Sovjet som båda arbetade mycket med propaganda/reklam riktad mot stora grupper människor. (Gunnar Eriksson, Västerlandets idéhistoria 1800-1950, 1983, sid 308-311). Watson kom också så småningom att arbeta och bli framgångsrik inom reklambranschen.

Behaviourismen erkände existensen av drömmar, subjektiva personliga utsagor och så vidare, man fäste bara inget värde vid sådant i analysen av mänskligt beteende. Det ansågs utom räckhåll för vetenskaplig undersökning, till skillnad från beteenden som kunde iakttas.

Resultatet blev att behaviourismens människosyn på ett plan är mycket ljus: alla människor kan förändras. Modifiera ett dåligt beteende och du har en ny människa. Spädbarn går också att forma på ett idealt sätt om man bara vet vad man gör. (Nils Runeby, Framstegets arvtagare, 2002, sid 50-52).

Psykoanalysen använder till skillnad från behaviourismen begreppet medvetande, och kan därmed också tala om ett omedvetet. Människan styrs här av drifter, som hon ofta inte själv har gjort reda för sig. Men när hon genom analys hämtar upp dem till medvetande och förstår vad som drivit henne kan knutar lösas upp så att hon kommer vidare i sin utveckling.

Psykoanalysen fäster vikt vid drömmar, fantasi och associationer av olika slag, där omedvetna och av samhället/föräldrarna nedtryckta drifter döljer sig. Och dessa drifter är också människans viktiga drivkrafter.

Hos psykoanalysens fader Sigmund Freud är drivkrafterna först och främst sexualiteten och även en drift att döda (som han inför i sin idévärld efter att ha upplevt första världskriget).

Lärljungen Adler talar istället om människans självbevarelsedrift. Hos Adler finns en ändamålsenlighet i människans driftsliv, där Freuds syn på drifterna snarare är mekanistisk.

Freuds andra lärljunge Jung intresserade sig istället för mytologi gemensam för olika kulturer och tidsepoker. Han talar om ett kollektivt undermedvetet. Jung för in ett spekulativt element i psykoanalysen. (Gunnar Eriksson, Västerlandets idéhistoria, 1983, sid 312-320).

Freud såg en grundläggande konflikt mellan individuell lycka och kulturens behov. Alltså individens längtan till driftsutlevelse och kulturens behov att ha en civiliserad samlevnad reglerad efter det allmänna bästa.

Adler tonade ner driftslivet och såg människan som en i grund och botten social varelse. Hans tanke om självbevarelsedriften hade likheter med Nietzsches tanke om människans vilja till makt, men att individen utvecklas på ett konfliktfyllt sätt när driften möter omvärldens krav/förväntningar, är ett tänkande han ärvt av Freud.

Jung delade med Freud uppfattningen om människan som kluven i ett medvetet och ett omedvetet skikt, men Jungs uppfattning att stora delar av detta medvetande var överpersonligt/kollektivt bröt med det freudianska tänkandet. Därmed blev Jungs syn på det omedvetna mer positiv. Det omedvetna innehöll inte bara förträngda drifter som inte hittat någon utlösning, det kunde för Jung lika väl ha en vägledande funktion för där fann man en kollektiv mänsklig visdom. (Nils Runeby, Framstegets arvtagare, 2002, sid 55-61).

Tips från Konfliktportalen: Dom Ljuger skriver om vit makt-rörelsen i Med en elgitarr istället för ett knogjärn, ny på portalen Franck och snäll, sur men snygg, Guldfiske om ekonomisk kris i Que se vayan todos!

Övriga tips: Hitler får reda på att Anton Abele kommit in i riksdagen, Kvinnliga blottare – Ja tack!, och så lite musik StrykninY – Stryknin I

IDÉHISTORIA 1900-TALET. 1 HEIDEGGER

Som en del av er vet uppdateras den här bloggen ganska dåligt för närvarande, eftersom jag är en ammande spädbarnsmamma. Långsamt erövrar jag mer och mer egentid, men inte till att skriva alla de där inläggen jag tänker ut och skulle önska att jag hann författa. Med tanke på allt tråkigt som i rask takt händer i politiken.

Ja, ja, för att i alla fall bjuda på något lägger jag istället ut några stycken om 1900-talets idéhistoria. De är skrivna som en tentauppgift, därför var jag helt enkelt tvungen att ta mig tid att skriva dem. Det är därför de ser ut som de gör också, med källhänvisningar. Kolla gärna in källorna också, idéhistoria är intressant och värt att läsa om. Jag postar nu fyra artiklar om 1900-talet, väldigt basic, hoppas någon kan hitta något ni har glädje av.

Heidegger var lärljunge till fenomenologen Edmund Husserl. Husserl ägnade sig i skolastikernas efterföljd åt logiken vars lagar han ansåg objektivt giltiga och utan grund i någon mänsklig psykologi. Husserl förkastade tanken på logiken som ett redskap för mänskligt tänkande. Logikens satser har ett eget värde, de innehåller tidlös sanning. Hurssel talade om en allmän vetenskap utgående från logik som han kallade Allmän ontologi. Ontologi betyder vetenskapen om tingens väsen. (Gunnar Eriksson, Västerlandets idéhistoria 1800-1950, 1983, sid 340-342).

Det finns en stor skillnad mellan den unge och den äldre Martin Heidegger, eller som det också kan uttryckas: mellan Heidegger före och efter sitt nazistiska engagemang.

Den unge Heidegger presenterade sin filosofi i verket Varat och tiden (1927). Han tecknar där en bild av människans existentiella villkor. Ett sådant är vår “Geworfenheit”, utslungadhet. Vi är utslungade i den materiella världen utan att själva ha valt det och tvingas förhålla oss till den.

En annan grundbetingelse för varandet är vår oundvikliga och annalkande död. Här kommer Kirkegaards ångest in, ångesten som i Heideggers tappning handlar om vår skräck för den personliga förintelse som döden innebär. Denna ångest manar oss att ta vara på att vi lever.

Den insikt som ångesten skänker kan leda oss att välja att leva Egentligt, i motsats till det Oegentliga liv många tanklöst för. Det oegentliga livet är massans liv (massan var ett viktigt motiv i det tidiga 1900-talets idévärld där den framställdes som ett hot). Att hålla sig till massan, prata strunt, ägna dagarna åt trivialiteter är oegentligt liv. Oegentligt är att vara Man istället för Jag.

En annan viktig del av filosofin i Varat och tiden är just att den individuella existensen är kopplad till den tid och  de omständigheter individen slungas ut i. Vi har en Tidslighet.

Våra liv styrs också av Sorge/Omsorg. Det är en personlig omsorg som riktas framåt, mot mål. Om det sen är karriär, familjebildande eller något annat. I varje fall leder omsorgen oundvikligen fram mot den personliga döden, och det är i mötet med den ångest detta skapar, mötet med Intet, vi får möjlighet att välja att leva autentiskt. (Nils Runeby, Framstegets arvtagare, 2002, sid 89-92 samt, Svante Nordin, Filosofins historia, 2003, sid 498-501).

Heideggers aktiva stöd till nazismen i Tyskland har blivit mycket omdiskuterat i efterhand. Hans filosofi om den självständiga egentligt existerande individen som inte låter sig ryckas med av massan tycks stå i klar motsättning till nazisternas hyllande av massrörelsen, folkets och nationens enhet och individens underkastelse under stat, nation och ras.

En förklaring som föreslagits är att Heidegger har överfört sin idé om den egentligt existerande individen på det tyska folket, och att Tyskland som sådant sågs som den handlingskraftiga individ som gick mot strömmen och genomförde en heroisk uppgift.

Andra nycklar till ställningstagandet finns i vissa passager i Varat och tiden där Heidegger talar om ett avgörande och en handlingsgemenskap med ett folk som upprepar en hjältehandling i en historisk ödesstund. (Nils Runeby, Framstegets arvtagare, 2002, sid 97   samt, Svante Nordin, Filosofins historia, 2003, sid 501).

Den äldre Heidegger, som framträder efter kriget, talar om en vändning i sin filosofi. Han talar nu om att Västerlandet genomgått ett kulturellt fall, där antikens närhet till Varat ersatts av metafysik. Världen har blivit förtingligad. Den äldre Heidegger tar avstånd från Nietzsche som han ser som det yttersta resultatet av den nihilistiska väg västerlandet slagit in på.

Den äldre Heidegger var också mycket intresserad av österländska tanketraditioner. Han vänder sig mot den västerländska humanismen i en uppgörelse med Sartre bland annat. Istället vänds hans intresse mot andlighet, skönhet, naturromantik. Inslaget av kritik mot den moderna världen från hans tidiga år är mycket förstärkt. (Svante Nordin, Filosofins historia, 2003, sid 501-503).

Min egen reflektion här är att inslagen i den sene Heideggers filosofi sammanfaller mycket med den tyska romantikens tankevärld, som också på nya sätt återkom i den nationalsocialistiska rörelsen.

Heidegger hade ett flertal lärjungar.

Hans-Georg Gadmer intresserade sig för naturvetenskaplig tolkning i sitt verk Warheit und Methode. Här menade han att sann förståelse inte kan uppstå inom rigida förutbestämda ramar utan kräver en upplevelse som förändrar den som upplever. Samtidigt är kunskap aldrig neutral från början utan vi bär alla med oss en förförståelse /en horisont.

Karl Löwith skrev om filosofihistoria och intresserade sig för den europeiska nihilismens uppkomst.

Leo Strauss ville ta tillbaka begreppet naturrätt, liksom andra Heideggerlärljungar vände han sig mot värdesubjektivismen och menade att det är möjligt att på rationell väg nå kunskap om det rätta och goda.

Hannah Arendt myntade begreppet totalitarism som hon menade var ett modernt politiskt fenomen. Hon skrev också om “ondskans banalitet” i ljuset av alla som bara gjort sitt jobb i Hitlertyskland och i Sovjetunionen under Stalin. (Svante Nordin, Filosofins historia, 2003, sid 503-508).

Tips från Konfliktportalen: portalen har en ny blogg 907 från Umeå, Anarkisterna ställer frågan Where do we go from here? On how to challenge rightwing racist class politics, Autonoma kärnan frågar i samma ämne Hönan eller ägget?, Betraktelser och funderingar har en text av vandringsmyran Vägvalet där han berättar personligt om sin ungdom i skinheadskretsar och om sitt politiska vägval

Övriga tips: Sydsvenskan berättar ännu en av senare tids sorgliga politiska nyheter Svensk chock efter abortkritiskt beslut, Amnesty vill inte ha Bernspengar, Vindsvåning har blivit en livsstil ny version

1800-TALETS IDÉVÄRLD 4: NATURVETENSKAP, FILOSOFI OCH BILDNING

När man försöker överblicka 1800-talet är naturvetenskapens enorma utveckling och ständigt växande betydelse för utvecklingen under seklet svår att inte lägga märke till. Ett exempel på detta är att år 1800 fanns det 100 vetenskapliga tidskrifter, men fram till 1900 hade dessa ökat till runt 10000.

Något annat som starkt präglade 1800-talet var den filosofiska striden mellan idealism och materialism. Långt ifrån all vetenskap var materialistisk. Särskilt början av seklet präglades av idealistiskt grundad forskning inspirerad av romantikens organiska och vitalistiska synsätt.

Men ju mer seklet framskred ju mer stärkte materialismen sitt grepp inom vetenskap och även filosofi, och därmed sammanhängde en annan viktig process under 1800-talet: sekulariseingen.

Striden mellan idealismen och materialismen utspelade sig på flera fält. Det vetenskapliga, det filosofiska och det politiska. På det politiska området var de flesta konservativa idealister, men när det gäller socialister och liberaler fanns folk i båda lägren.

Hegel brukar ibland sägas vara den idealistiska filosofins sista stora systembyggare. Hans ambition var att i Aristoteles efterföljd innefatta allt i sin lära, religion, natur, historia, politik, estetik och så vidare. Hegels lära blir en hel kosmologi.

Detsamma låter sig nog sägas även om hegelianismens efterföljare marxismen. Denna gör anspråk på att förklara både historiens och naturens förlopp och dialektiken låter sig enkelt tillämpas på de flesta av livets fält.

Marxismen har överlevt som världsbild långt in i vår tid, detsamma kan väl inte riktigt säga om hegelianismen. Men efter dessa skolor kom filosoferna oftare att ägna sig åt mer specifika områden än att söka förklara världen i dess helhet.

Vid sidan av filosofisk religionskritik som representeras av bland annat vänsterhegelianen Feuerbach och viljefilosofen Nietzsche så framförde många forskare under 1800-talet argument för en metafysisk materialism.

En mycket inflytelserik materialist inom vetenskapliga kretsar i slutet av 1800-talet (själv hade han utformat sin filosofi redan i början av seklet) var Comte. Comte avvisade metafysik tillsammans med idealismen som ren spekulation och därför utan värde för vetenskapen. Istället ansåg han att vetenskap skulle bygga på ren empiri.

När vetenskapen segrat har vi nått det positiva stadiet då vi strävar att beskriva verkligheten, inte att förklara den. Comte kallade sitt utvecklingsoptimistiska system för positivismen.

Kuriöst nog byggde han under slutet av sitt liv upp vad som närmast kan betecknas som en vetenskaplig religion, med särskilda högtidsdagar med vetenskapsmän istället för helgon, mässa och så vidare. Detta slog inte an lika mycket som hans teoretiska grundsyn.

“Vi måste återvända till Kant!” blev ledordet för nykantianerna, myntat av Liebmann i boken ”Kant och epigonerna”. I denna nylanserades kantianismen samtidigt som dess trancendentala idealism utsattes för kritik.

En annan nykantian var Lange som i sin bok ”Materialismens historia” samtidigt passade på att kritisera den materialistiska metafysiken, som i hans tycke inte höll sträck. Materialismen är oundviklig för naturvetenskapen menade Lange, men samtidigt behöver människan också en ideell verklighet, hon behöver “dikten”.

I mycket var nykantianismen ett försök att rehabilitera vad som gick av idealismen. En intressant debatt som fördes här var den om naturvetenskaplig respektive humanistisk forskning. Man ville visa på att dessa har olika utgångspunkt och därför inte kan utgå från samma sorts empiri.

Det är en debatt som gränsar till tidens nya debatt om vetenskap kontra bildning. Det var ingen exklusivt filosofisk debatt. Tvärtom var den föranledd av mycket konkreta förändringar i utbildningsväsendet. Tidigare hade universiteten helt dominerat den högre utbildningen, och den humanistiska bildningen hade dominerat universiteten. Nu blåste förändringens vindar när såväl tekniska som naturvetenskapliga och medicinska läroanstalter nådde universitetens nivå.

Dessa praktiska kunskapsgrenars status växte också på bekostnad av humanismen, då de som utbildades där var efterfrågade av industri, näringsliv och ett samhälle som höll på att bygga upp ny infrastruktur. Humanisterna blev tvungna att motivera sin existens, och det gjorde man genom att peka på bildning som ett värde i sig.

Bildning blev också i ökande grad ett värde i sig för nya grupper i samhället. Arbetarrörelsen, nykterhetsrörelsen och kvinnorörelsen är exempel på rörelser där bildning blev ett honörsord, och en mängd studieförbund bildades, inte minst här i Sverige.

Det må väl tilläggas om debatten om huruvida bildning har ett egenvärde och hur stor plats den ska få i förhållande till mer “lönsam” utbildning pågår än idag.

Tips från Konfliktportalen: Tusen pekpinnar anser, apropå Arbetarendebatten, att Vi behöver en Arena, men inte två, Vida Latina rapporterar från Gröna vågen i Colombia, kommunism – allt åt alla – folkmakt tycker att Josefin Brink (V) dissar Lagena

Övriga tips: följ de humanitära Ship to Gaza-skeppen på deras färd mot Gaza med byggmaterial, Skumrask kommenterar Sociala medier: krämarnas uttåg, SD har ju fått oförtjänt mycket medieexponering i förhållande till sitt stöd och storlek men själv har jag aldrig tillhört dem som tror att de verkligen har någon chans att komma in riksdagen, ändå lite intressant att läsa i Resumé om deras kommande reklamfilm i tv4 och även lite om deras övriga mediestrategi, för er som i likhet med mig odlat nässlor på balkongen, eller för all del varit ute och plockat då, bjussar Något måste gro på ett bra recept på nässelsoppa (för oss icke-veggisar så blir kanske i och för sig grädde godare än oatlygrädde men i övrigt toppen), Ungbib tipsar om den unika boken Dina Krivokapa: Labbet

1800-TALETS IDÉVÄRLD 3: JOHN STUART MILL OCH ELLEN KEY, TVÅ OLIKA LIBERALA FEMINISTER

Både John Stuart Mill och Ellen Key räknas till den liberala och till den feministiska idétraditionen, men Mill verkade under en tidigare period än Key. Därför är det intressant att göra en jämförelse mellan deras respektive tolkning av kvinnofrågan.

Mill räknas som en klassisk socialliberal. Han talade för yttrandefrihet, egendomsrätt, fri konkurrens mellan individer och företag men också till exempel fattigvårdsreform. Mills tänkande hade sina rötter i upplysningstiden. Han var utvecklingsoptimist och en utpräglad idealist i sin historiesyn.

Hans argumentation i kvinnofrågan var på många sätt radikal. Han hävdade att det inte finns någon natur med avseende på kön. Överhuvudtaget är begreppet natur ointressant när det gäller människan. Han stödde sig på John Lockes människosyn, där vi föds som ett blankt ark, tabula rasa.

Det är olika faktorer i det omgivande samhället som formar oss till individer, inte arv eller biologi. Därmed var Mill en utpräglad konstruktivist.

Han menade att samhället genom historien varit ett patriarkat. Men historien såg han som ett gradvis framskridande mot högre och högre grad av civilisation och framåtskridande.  På Mills tid kvarstod fortfarande ett par förtryck som han ansåg som allt mer anakronistiska: de svartas slaveri och kvinnoförtrycket.

Han jämförde slaveriet med kvinnoförtrycket och sökte visa att kvinnoförtrycket på en hel del punkter var värre, en slav förutsattes ju till exempel inte älska sin ägare. Detta var säkert Mills verkliga uppfattning, men också ett retoriskt grepp att anknyta till den samtida rörelsen för att avskaffa slaveriet. Att sätta kvinnoförtrycket i detta ljus var ett sätt att avsiktligt visa på det som en instutition som borde och kunde avskaffas, snarare än ett av biologin påbjudet naturtillstånd.

Mill vände sig i sin argumentation till andra män med inflytande: kvinnoförtrycket borde avskaffas inte minst för männens goda samvetes skull. Att hålla fast vid gamla barbariska seder gjorde männen till sämre människor.

Dessutom låg liberala grundtankar i botten. Varför skulle runt hälften av alla individer undandras den fria konkurrensen. Kvinnorna är ju ett oprövat kort menade Mill, vad de kan göra sämre, lika bra, eller bättre kan bara visa sig i fri konkurrens. Vi kan inte räkna med att kvinnor har en särskild natur, men om de ändå har det så bör vi därmed inte heller frukta att låta dem konkurrera. I så fall kommer de av alldeles fri vilja söka de uppgifter de passar för.

Dessutom trodde liberalen Mill mycket på fri debatt, där det var bra om udda och nya idéer fick komma upp till ytan. I den mån kvinnor har andra synvinklar än män så skulle det kunna bidra till och berika samhällsdebatten.

Även Key räknas som socialliberal. Hon stod något mer till vänster, räknades ibland till den socialdemokratiska traditionen och var inspirerad av anarkisten Krapotkin och dennes bok om inbördes hjälp i naturen. Å andra sidan var hon inte någon klassisk socialdemokrat, hon betonade individen och kritiserade socialisterna och de kristna för en kollektivism som hon starkt ogillade.

Hon var influerad av en klassisk liberal som Mill men lika mycket av den socialdarwinistiske liberalen Spencers biologism. Spencer hade på sin tid inspirerad av Darwin skaffat sig en hårdare syn på utslagning i samhällskonkurrensen än Mill. Han menade även att könsskillnaderna i det rådande samhället var nödvändiga och naturliga eftersom de hade utvecklats evolutionärt.

Kvinnor var mer mjuka, följsamma, känslomässigt uppmärksamma och undergivna och det berodde på att dessa egenskaper gynnats av det naturliga urvalet. Den stenålderskvinna som inte var bra på att avläsa och svara stödjande på stenåldersjägarens/mannens signaler hade riskerat att bli ihjälslagen.

Key var biologist och påverkad av Darwin. Å andra sidan var hon ingen socialdarwinist i Spencers anda, hon uppskattade som sagt Karpotkins resonemang om att urvalet i naturen lika mycket gynnas av inbördes hjälp och samspel som av konkurrens. Men hon accepterade Spencers uppfattning om en evolutionär skillnad som skapat en specifik manlig och kvinnlig natur.

I boken Missriktad kvinnokraft resonerade hon därför att kvinnor inte ska försöka vara lika män eller konkurrera med dem så att de förlorar det som hon uppfattade som en kvinnlig essens. Kvinnor bör enligt sin natur vara i första hand mödrar, makor och aktiva i sina hem menade Key, trots att hon samtidigt ville ha kvinnlig rösträtt och möjlighet för kvinnor att välja utbildning och yrke.

Men hon ville betona den förmenta kvinnonaturen som en positiv kraft i samhället som borde uppvärderas och inte tryckas ner och föraktas av ett manligt normsystem. Eftersom kvinnor av naturen är mjuka, kärleksfulla, har en godhet och moderlighet resonerade Key, så borde dessa egenskaper utvecklas och användas i alla sammanhang där kvinnor verkar. På så sätt skulle också samhället bli mjukare, kärleksfullare och godare. Key kallades också av sina anhängare för “samhällsmodern”, passande för det kvinnoideal hon ställde upp.

För att sammanfatta så är alltså den stora skillnaden mellan Mill och Key att Mill är konstruktivist och Key biologist. Eller med termer vi använder idag: Mill är likhetsfeminist och Key särartsfeminist.

Inte på något absolut sätt, Mill menade att det är möjligt att skillnader finns men det vet vi inte under patriarkala förhållanden, och dessa är inte relevanta under ett system när makten avgör snarare än individualiteten. Likaså var Key trots allt anhängare av en förändring där kvinnor fick större valfrihet i samhället, men ville varna dem för att glömma sin biologiska natur. Ändå är likarts- respektive särartsperspektivet uppenbart. Och längs dessa två linjer förs den feministiska debatten än idag.

Idéhistoriskt beror de olika uppfattningarna på att Mill var ett barn av upplysningsandan. I Lockes efterföljd såg han människan som ett oskrivet blad. Key var påverkad av hela 1800-talets vetenskapliga debatt, som ju när det gällde biologi och medicin betonade skillnad, evolution och identitet. Kön var för Key i första hand något biologiskt, och hon var starkt påverkad av Spencer här. Hon ville uppvärdera det hon uppfattade som ett naturgivet faktum.

Tips från Konfliktportalen: Nytt på portalen Röda Lund – kolla in!, och ännu mer nytt på portalen att kolla in: Solidarion, Svensson ser Ingen minskning av antalet gruvolyckor

Övriga tips: Feministbiblioteket tipsar om Witt-Brattström, Ebba: Åh alla kära systrar, 2010 om 70-talets socialistiska feminism i form av Grupp 8, kolla in hybridgrodan där Biologi möter konst på naturhistoriska, nytt på Yelah förlag: En svensk tiger – om Skanska, olja och förintelse i Amazonas

1800-TALETS IDÉVÄRLD 2: HEGELIANISMEN

Hegel lanserade i sina texter och föreläsningar idén om en världsande som framträder i historien. Hans texter är allt annat än lättlästa och man kan diskutera vad världsanden egentligen är. Är det Gud som framträder i historien, eller bara en sorts andlig princip?

Man kan få intrycket att det gudomliga egentligen är historien själv. Hegel lanserar en teori om historien som besjälad, en världshistoria som likt en individ utvecklas. Samtidigt är det historien om själva anden, som manifesterar sig genom olika tidsepoker.

Hegels filosofi beskriver hur världsanden manifesterar sig under olika epoker blir äldre och allt mer medveten om sig själv. När världsanden blir självmedveten sammanfattar den sig själv, kan därmed bli epok och är redo att övergå i nästa epok.

Trots sin svårbegriplighet skulle Hegel komma att bli oerhört inflytelserik under 1800-talet. Nyckeln till varför är den metod han introducerar genom sin filosofi, dialektiken. Som går ut på en dualistisk och dynamisk syn på historisk utveckling. En tes ställs mot en antites som genom sin syntes kan överbrygga motsättningen och bli något kvalitativt nytt, en språngbräda till ett nytt utvecklingssteg.

Av Hegels många efterföljare som kunde vara både vänster och höger, både konservativt kristna och radikala kristendomskritiker, framgår att det gick att tillämpa den dialektiska  metoden på många olika sätt och områden och med helt andra konsekvenser än de Hegel avsett att visa på.

Hegel verkade vid universitetet i Jena mellan år 1801 och 1807, denna lilla stad som var hjärtpunkten för den tyska romantiken. Därefter förflyttades han via ett par år i Heidelberg till Berlin, där han blev professor. I Berlin blev hans filosofi mycket omtalad och inflytelserik, och hans föreläsningar drog mycket folk.

Hegel hade en reformvänlig sida, han såg positivt på franska revolutionen, men framförallt på Napoleon som kommit att förkroppsliga en historisk ide genom sin lag och författning. Samtidigt uppfattade han den Preussiska stat han själv levde i som ett historiens högsta stadium, en syntes av yngre historiska perioder.

Ett tag fick Hegels lärljunge Gans ta över hans undervisning, då Hegel själv ansågs suspekt av myndigheterna. Gans radikala Hegeltolkning gjorde mycket för uppkomsten av den vänsterhegelianska strömningen, och det dröjde inte länge innan Hegel var återinstallerad som föreläsare istället.

Mycket snart efter Hegels död splittrades hans lärljungar i en högerfalang och en vänsterfalang. Högerhegelianerna var idealister. Vänsterhegelianerna däremot kännetecknades av att bli materialister. Här kan alltså Hegels teser lite ironiskt sägas enligt hans egen dialektik ha slagit över i sin motsats.

Med vänsterhegelianismen kom kristendomskritiken. Strauss hävdade i ”Jesu liv” att historierna om Jesus var myter. Mest känd är Feuerbach som med sina skrifter “Kristendomens väsen” och “Grundsatser till framtidens väsen” starkt påverkade den vänsterhegelianska tendensen.

Feuerbach satte människan i centrum och menade att det är det sinnligt upplevda som är det verkliga, inte någon ande/idé som verkar utanför det materiella. Han vände på de vedertagna begreppen genom att hävda att det är människan som skapat gud, inte gud som skapat människan. Gud är en önskedröm som kommit ur människolivets brister. Därför bör vi fokusera på människan och hennes behov, ju starkare människa ju mindre behov av gud.

Hegel influerade den kristna teologin i många nordeuropeiska länder, bland annat Danmark. Teologerna uppskattade att hegelianismen förenade tron med en logik. Dessa hegelianer betonade det harmoniska i Hegel, hur motsättningar överbryggas genom en syntes.

För den likaledes kristne Kierkegaard utgjorde detta en småskuren synpunkt, i hans bok “Antingen – Eller” betonade han istället språnget.  Att välja tron, att ta ställning. På så vis kan man se honom som oppositionell mot Hegel.

Men han var också mycket influerad av Hegelianismen, det märks på hur han använder den dialektiska metoden när han diskuterar ångesten. För Kierkegaard var ångest en existentiell nödvändighet som uppkom ur människans möjlighet till fritt val. Tesen frihet/möjlighet leder till antitesen skuld. Ångesten verkar som en brygga, en syntes. Ångesten innehåller båda elementen och  kan i bästa fall leda individen till språnget, till tron.

Kierkegaards tankar om ångest, frihet, val och existens kunde under 1900-talet fortsätta att inspirera filosofer som var helt ointresserade av det kristna innehållet. Till exempel kan existentialismen sägas vara en vidareutveckling av Kierkegaard.    Men där står individens val i fokus, och tron är bortsorterad.

Efter kristendomskritiken och förkastandet av av religonen, gudstron och idealismen  utvecklades ur vänsterhegelianismen den politiska väg som Marx och Engels tog. Marxismen kallade sin materialism för historisk: historiematerialism.

Den metafysiska sidan av materialismen var ointresseant för Marx, hans filosofi handlade om hur historien rör sig framåt och vilka krafter som ligger bakom dess rörelser. Det var för Marx uteslutande materiella krafter: produktionsförhållanden, klassantagonism och styrkeförhållanden mellan de olika klasserna som rörde historien framåt.

Här är kopplingen till Hegel tydligare än hos Feuerbach, eftersom både Hegelianismen och Marxismen är historiefilosofier som bygger på dialektiskt tänkande, hos Hegel idealistiskt och konservativt, hos Marx materialistiskt och kommunistiskt.

Engels var mer intresserad av naturvetenskap än Marx och skrev om naturen ur ett dialektiskt perspektiv. Precis som samhället har naturen enligt Engels utvecklats som ett resultat av dialektiska krafter. Naturen är  i den marxistiska världsbilden dynamisk, den ständiga rörelsen, utvecklingen och förändringen betonas.

Denna materialistiska tolkning av socialismen kom att historiskt vinna över de idealistiska socialistiska skolor som också var vanliga på 1800-talet. Marxismen har väl främst, och av naturliga skäl, under 1900-talet kommit att förknippas med Sovjetunionen och den debatt som fördes där, även om en mängd andra marxistiska skolor också florerat i dess skugga.

Tips från Konfliktportalen:Kaj Raving pekar på CUF:s idealarbetsplats – McDonalds, Kim Muller utfärdar en Varning för präster!, Kvinnopolitiskt forum efterlyser kvinnor som vill dokumentera sin arbetsvardag till What a way to make a living, Loke pratar Borgerligt  nyspråk – ett postmodernt verbiage

Övriga tips: Vertigomannen vittnar ”Jag är bokförläggare inte elektriker”, lite information om Anarkistiska bokmässan i Sverige, Fleet of Freedom demands safety while sailing to Gaza rapporterar The Palestine telegraph

1800-TALETS IDÉVÄRLD 1: ROMANTIKEN

Jag håller på att studera det mycket roliga och intressanta ämnet idéhistoria. Men jag har inte riktigt haft tid att delge er bloggläsare något av allt det roliga jag lär mig. Delvis just för att studierna tar tid. Nu har jag i alla fall fått tillbaka en hemtenta om idéhistorien i Europa under 1800-talet. Och baserat på de texter jag skrivit om det tänkte jag nu bjuda er som eventuellt är intresserade på fyra artiklar som skissar några linjer i idélivet under detta århundrade. Här följer den första.

Romantiken kom som ett svar på upplysningen. Romantikerna ansåg upplysningen som allt för materialistisk. Den idealistiska romantiken betonade istället känslan, det enkla och naturliga samt det andliga.

Även om romantiken tog sig många skiftande uttryck var just den andliga upplevelsen och föreställningen om en gudomlighet i en eller annan form gemensam. Sedan kunde gudsbegreppet uppfattas på olika sätt. Panteistiska föreställningar var vanliga vid sidan av de mer ortodoxt kristna. Tendensen att identifiera det andliga/gudomliga med naturen var stark.

Inom konsten betonade romantikerna geniet, konstnären drevs av inspiration och uttryckte sina känslor.Idealet var forntiden, speciellt antiken. Man hänvisade gärna till Homeros, till Ossians sånger (som man då trodde autentiska) och till folkdiktning och inte minst germanskt och skandinaviskt mytstoff. Kanske ännu mer betonades medeltiden med dess gotik och riddarideal, som då kontrasterades mot klassicismens stelhet. Vanliga motiv var den vilda naturen, gärna berg i dimma eller annat dramatiskt väder.

Inom litteraturen kom ett stort uppsving för romankonsten, men också poesin var en stark romantisk genre. Den romantiska romanförfattaren strävade att bygga in  en så kallad romantisk ironi i sin bok, det vill säga att i litterär form kommentera sin egen fiktion på ett sätt som den intelligente läsaren skulle kunna lägga märke till.

Konstnärer och författare av den romantiska skolan upplevde att ett brott i historien inträffat via upplysningen. Vetenskapen och materialismen hade avförtrollat världen och det var inte längre möjligt att återvända till den tidigare historiens genuina upplevelse av enhet mellan känsla, natur, människa och andlig dimension. Inte dessto mindre var det dithän konstnären måste sträva.

Den tidiga tyska romantik som representeras av bland andra Novalis, Fichte och Schlegel är stormande, upprorisk och vanvördig mot auktoriteter. Men med tiden, och under romantikernas egen levnad, skulle en förskjutning åt allt mer konservativt håll ske. Kanske inte helt förvånande med tanke på de inneboende tendenserna inom romantiken: idealismen, det antimoderna, romantiserandet av naturen, lantlivet, det andliga, enkla och naturliga.

Många romantiker blev på ålderns höst kristna på ett mer konventionellt sätt och reaktionära till sin åskådning. Schelling tog till exempel på kejsarens uppdrag på sig att föreläsa mot Hegel och hans lära i Berlin, i en kampanj som gick ut på att rensa bort hegelianerna.

Hegel var långt ifrån någon romantiker, däremot tveklöst både konservativ och idealist. Man kan i hans filosofi se vissa tendenser hos romantikens tänkande vidarefört. Jag tänker framförallt på tendensen att se naturen som ett fält för motstående krafter som verkar snarare än som uppbyggd av de mer materialistiskt associerade atomerna. Hos Hegel blev spelet mellan dualistiska krafter och motsättningarnas överbryggande via syntesen en grundtanke. Likaså hans idé om anden, den historiska anden, och folkanden, har sin grund i romantiska tankegångar. Men genom att formulera sin dialektik hade Hegel nu fört in idealismen i ett nytt skede.

Schelling kampanjade intensivt mot hegelianismen, som inte minst genom vänsterhegelianismen och den radikala kristendomskritik och samhällskritik den förde med sig hade visat sig subversiv. Men långt ifrån att uppnå sitt syfte kom Schellings föreläsningar ironiskt nog att istället elda under unghegelianernas övertygelser. Några berömda namn i publiken från Schellings föreläsningar är t.ex. Engels, Bakunin och Kierkegaard.

I romantiken fanns också en nationalistisk tendens. Kanske inte så konstigt när den hade sin bas i Tyskland som på den tiden var uppdelat i en mängd småriken. Den nationalistiska tendensen förstärktes också av de franska truppernas ockupation av Berlin.

Romantiken utvecklade ett starkt intresse för historien, och tillskrev de olika historiska epokerna eget värde och karaktär. Den romantiske historikern Herder lanserade begreppet Volkgeist. Liksom naturen tillskrevs ande/andlighet så kunde också folket, inte minst det “enkla folket”, “odalbonden” och så vidare vara bärare av en anda som var specifik. Denna uppfattning kommer till uttryck i romantikens intresse för folksagor, folkvisor, gammal mytologi, folkseder och så vidare.

I Sverige innebar romantiken ett pånyttfött intresse för göticismen som till exempel ledde till instiftandet av Götiska förbundet. Den nationella anda som väcktes under romantiken levde kvar under seklet och utmynnade så småningom i nationalromantiken med öppnandet av Skansen, Nordiska Muséet, nationalsången och liknande projekt. Romantikens nationalistiska känslor lierade sig ofta med en uttryckt revanschism gentemot Ryssland.

Idag skulle vi kanske ha talat om identitetspolitik, de nationella idéerna under romantiken gick i mycket ut på att forma en gemensam identitet åt framförallt det egna folket. Man sökte gräva fram gamla sägner och traditioner. Man upphöjde gärna den egna historien och det egna folket på andra folks bekostnad.

Skallforskning blev till exempel på modet. I Sverige var forskarna Nilsson och Retzius aktiva inom skallmätningen. De grundade sig i andra romantiska idéer, där man via en vurm för österländsk filosofi och det indiska börjat med bland annat språkstudier och kommit fram till att det finns en indoeuropeisk språkstam. På denna grund spekulerades tämligen vilt, och här föddes idén om arierna, ett ljust överlägset folkslag, vars främsta representanter återfanns inom det egna folket.

Således sökte de svenska frenologerna leda i bevis att långa skallar som återfanns i landet härstammade från indoeuropéer medan korta skallar  härstammade från samer eller finländare, som sågs som en underlägsen rastyp. I själva verket finns såväl långa som korta skallar som en normal variation inom alla folk.

Genom romantikens smak för och sökande efter något ursprungligt och naturligt kom också lusten att klassificera människor och tillskriva dem olika identiteter/egenskaper beroende på kön, klass och härstamning. Kvinnor och “vildar” eller “ursprungsfolk” liksom till exempel bönder tillskrevs en enkelhet, naturlighet, och oskuldsfullhet som romantiserades och sågs som beundransvärd, men också kunde motivera de rådande maktförhållandena som naturliga.

Å andra sidan hade nationalismen, som kunde leda till uteslutande av kvinnor, andra folk och ”vildar”, också en socialt inkluderande effekt. Genom idén om en folkande eller folkgemenskap kunde man lansera och tala för projekt som socialt integrerade arbetare, bönder och fattiga. Det är knappast en slump att det senare under 1800-talet började inrättas allmänna lasarett, folkskolor, och allmänna vattenledningar.

Romantiken innebar ett brott med den tidigare materialistiska och mekaniska natursynen. Naturen sågs inte längre som en klocka. Istället som en organism, som därmed också genomgick en utveckling och kunde åldras. Jämför romantikens historiesyn, ibland kallad historicism, där olika tidsåldrar tillskrivs en identitet.

Den holistiska natursynen hos romantiken kan inte bara avfärdas som svärmisk, den medförde också fröet till många nya tankar. Via romantiken slog till exempel meteorologin och geologin igenom som vetenskaper, och här föddes först tanken på att naturen kunde genomgå en utveckling som så småningom skulle leda fram till Darwins slutsatser. Tankar om morfologi och ekologi kan också härledas tillbaka till romantiken.

Genom att man såg naturen som besjälad, en dynamisk natur där olika krafter spelade mot varandra kom man att intressera sig för andra saker inom naturvetenskapen, än vad man gjort under den tidigare epoken. Galvani, Volta och Aldini experimenterade med elektricitet och galvaniska element.

Aldini gjorde försök att återuppliva lik genom att låta elektricitet genomströmma dem. Detta då han tänkte sig elen som en möjlig vitalistisk kraft. Experimenten måste ha tett sig skrämmande för dåtidens åskådare, eftersom liken visade livstecken genom att börja skaka. Det är dessa experiment som inspirerat Mary Shelley att skriva romanen om Frankenstein. Vid denna tid upptäcktes också elektromagnetismen, som passade tidsandan genom att vara en kombination av två naturkrafter.

En annan produkt av romantikens natursyn var Goethes färglära. Gotehe delade också romantikens idé om arketyper. Alltså att det finns en ideal form. I hans fall framhöll han ryggraden som en arketyp för skelettet. Från denna skulle således kraniet ha bildats genom en sammanslagning av ryggradskotor.  Som synes fanns redan här tankar som skulle utmynna i Darwins utvecklingslära.

En annan som spekulerade om naturen som stadd i  utveckling var Oken, även om hans utvecklingslära var av det mer fantasifulla slaget. Han såg möjligheten av utveckling, men tänkte sig att alla arter utvecklats parallellt med och oberoende av varandra. Detta skulle ha skett genom uralstring med början i havet, där vågorna skapat ett urslem. Ur detta slem kom blåsbildningar och ur dessa de första varelserna, bland annat människobarn som spolades upp på stränderna.

En annan romantisk forskare som förtjänar att nämnas är Humboldt, som bidrog till kartografin, geografin och meteorologin genom att införa isolinjerna.

Tips från Konfliktportalen: Andrea Doria kommenterar Hotell och Restaurang – nyanser av gult apropå deras uttalande om Bernskonflikten, Cappuccinosocialisten tar upp Lars Vilks i inlägget Rätten att sparka nedåt, nytt på portalen: Dagspendlaren Jönköping kolla in!, Dom ljuger kommenterar CUF och extrem dumhet

Övriga tips: Bakgrund till den fackliga blockaden av Berns salonger SAC går grundligt igenom fakta och bemöter de dimridåer Berns lagt ut och som t.ex. Anna-Lena Lodenius och nu senast HRFs ombudsman fortsatt sprida, Täbymoderat: fattiga får klara sig med 20 tänder , Psykiskt sjuk eller kreativ? nya rön kring sambandet mellan geni och galenskap

ERROL NORSTEDT, MANNEN, MYTEN, LEGENDEN

Jag har länge gillat Eddie Meduza. Men det här är första gången jag säger det offentligt. Hittills har jag pejlat läget lite, vilka jag kan visa denna svaghet för. För faktiskt är det så att än idag kan folk bli direkt arga för att man lyssnar på Eddies musik, han skälls för att vara kvinnohatare och ibland till och med fascist.

Därför uppskattade jag mycket gårdagens radiodokumentär om människan bakom myten, Errol Norstedt. Errols livsöde står ut, liksom hans musik gjorde det medan han levde.

I programmet får vi veta att en gång i tiden var Ulf Lundell och Eddie Meduza de mest säljande artisterna i Sverige. Skillnaden var bara den att medan Ulf Lundell gjorts till något av en nationalikon, en av hans låtar blev till och med föreslagen som ny nationalsång, så lyssnades det på Eddie i smyg. Hans musik var totalförbjuden på radion men hans kassettband, under pseudonymen E Hitler och som rockabillyartisten Eddie Meduza, spreds från vän till vän och togs fram i takt med att folk fyllnade till på festerna.

Jag visste från mina föräldrar (som för övrigt sålt en bil till Errol en gång i tiden) att han varit dansbandsmusiker. Lite mer överraskande nyhet i dokumentären var att han faktiskt började sin musikaliska karriär i ett modsband.

Många röster klingande på skön och genuin västgötska berättar i dokumentären om Errols liv och inte minst hans barndom. När man hör hans låtar anar man att han är en särling, och här får vi verkligen veta vilka förutsättningar Errol hade, eller snarare inte hade.

Hans mor var alkoholiserad och hade den ena mannen efter den andra. Familjen var vagabonderande. Många av mammans tillfälliga pojkvänner misshandlade henne, och ibland även Errol och hans syskon. Systerns berättelser från barndomen är livfulla och väldigt sorgliga. En av männen modern var med tvingade Errol att gå genom brännässlor och äta mat som han spytt upp. Dessutom blev Errol mobbad i skolan, och drömde om att en dag ta revansch genom att bli en hyllad och beundrad rockmusiker.

Denne lille pojkes upplevelser börjar komma upp till ytan i och med att den vuxne Errol, som dittills försökt sig på att göra karriär som dansbandsmusiker, börjar spela in kassetter under namn av E Hitler. De inspelningar av Errol som skapat allra mest moralpanik. Men de olika rösterna, monologer såväl som dialoger, vi hör på dessa kassetter är inte fritt fantiserad galenskap. Ofta är de personifieringar av olika människor Errol har träffat, en välmålad karikatyr av en rå omvärld.

Genom sina figurer Hitler och Meduza målar Errol upp bilder som utgör social satir över den värld han lever i och formats av. Errol är en sorts Bellman, men saknar Bellmans von oben-perspektiv. Till och med i denna radiodokumentär 2010 känner sig programmakaren tvungen att påpeka att Errol trots sitt alias ”inte var någon nazist”. Visst är det en smula märkligt.

Som Errol själv säger i början av programmet så har han skrivit en enda text på fullt allvar, och det är ”Mera brännvin”. I övrigt var hans konstnärliga metod ironi, och han förvånas själv över att folk inte märker en ironi som han tycker är så tydlig att ingen borde missa den. Det Errol gör är att som satiriker ikläda sig rollen av en annan för att visa upp tillvarons råhet och absurditet. En råhet som inte är lätt att överleva och som till slut kom ikapp och bröt ner Errol som ju söp ihjäl sig.

Att det verkar svårt för många att förstå och uppskatta ett sådant artistiskt grepp finns flera exempel på än Eddie Meduza. Många i Sverige blev till exempel upprörda över Dead Kennedys när de sjöng ”Kill the poor” och tog det bokstavligt som att det var detta bandet tyckte. På samma sätt har Laibachs geniala kommentarer till Europas fascistiska kulturarv setts på med fasa av många som tolkat bandet som fascister. Så är det ofta med litteratur också förövrigt, att det kan vara svårt för en del läsare att förstå att en författare kan ha distans till de karaktärer hon skapar, viljan att ta all konst bokstavligt är stor.

Och visst finns det allvar under gycklet. Errols kommentarer är på blodigt allvar, men det betyder inte att Errol själv var kvinnohatare eller fascist bara för att hans alias kunde ge uttryck för sådana åsikter. Lyssna till exempel på låtar som ”‘Heja USA” eller ”Mera kärnkraft” och försök hävda att det är något annat än satir över oreflekterade och dumdryga högerattityder. Sen var naturligtvis Errol ingen vänsterman för det, och hans politiska omdöme inte alltid det bästa, vilket det faktum att han hade ett musikaliskt samarbete med Ultima Thule till exempel visar på.

Däremot är det patetiskt att se den skräck han spred i det etablerade samhället på 70- och 80-talen. Inte minst progg-generationen  verkar ha varit helt oförmögen att förstå satir och ironi. Ett ganska förvånande handikapp för mig som tillhör den så kallade ironiska generationen. Och jag minns ju också att vi ofta fick höra att vår humor var ”svår” och ”elitistisk”. Det förstod aldrig jag som tyckte den var rå, svart och enkel, att ironisera över jävligheter är ett sätt att överleva. Inte så konstigt då att den attityden dominerar musik från en överlevare mot alla odds som Errol var. Själv tycker jag att proggmusik är mer än lovligt trist, just för att den tar sig själv på ett allvar som gör den som bäst pompös och som sämst dryg.

Det offentliga Sveriges rädsla för Errols musik, och dess popularitet, hade självklart också att göra med vem han var. Han kom inte från medelklassen eller ens den väletablerade delen av arbetarklassen. Han tillhörde de farliga klasserna, ett socialt hot underifrån om tappad kontroll och urartning. Hans vagabonderande, alkoholiserade och sexuellt aktiva mor skulle bara några årtionden tidigare ha riskerat en tvångssterilisering. Också raggarkulturen sågs som ett uttryck för detta hot.

Errol representerade landsbyggden, det vagabonderande, underdogen. Därför var han farlig, därför förbjöds hans musik i radio och tv, och därför blev han så älskad. Han var den som är född med ett slaktmärke, som inte är menad för överlevnad och ännu mindre för att yttra sig. Och ändå gjorde han just det, överlevde länge genom att ställa sig upp och säga vad honom behagade, helt ointresserad av om det passade sig eller inte.

Att Errols konstnärskap tog sig den form det gjorde är ingen slump. Han var en klassens clown bland vuxna. I avsaknad av det självförtroende en medelklassuppväxt ger, som gör att man som jag till exempel vågar prata allvar och säga rätt ut att ”såhär tycker jag och det står jag för”. Tvärtom med hugg och slag hunsad för att hålla käft och trycka ner sina egna känslor och behov, så lät han dem ändå komma ut. Men i gestalten av andra, av figurerna Hitler och Meduza. Genom dessa kunde han uttrycka sig, medan han som privatperson förblev relativt anonym.

Hitler och Meduza var clowner och underhållare, men i botten av skrattet låg sorgen och smärtan. Klassens clown är nästan alltid en i grunden tragisk figur. Och självmord, eller som i Errols fall en accelererande alkoholism, är ett vanligt öde bland just komiker. Humor trivs bäst när man har det svårt, humor är ett vapen mot till synes övermäktiga omständigheter, och träffar man en människa utan humor (de är alltför vanliga) ska man dra öronen åt sig.

Jag uppmanar alla att lyssna på dokumentären om Errol Norstedt som är fullt av färgstarka anekdoter, och en blandning av smärta och galghumor.

R.I.P. Errol Norstedt.

ps Det är väl passande att avsluta med en Eddie-video. Vi kör Epa-traktorn, om raggare i Tidaholm, framfört på klingande tidaholmsmål.

Tips från Konfliktportalen: Acid trunk konstaterar att USAs Göran Skytte tackar gud för de döda på Haiti, Andrea Doria diskuterar Lagen som fetisch, Dagens Konflikt visar en video från Socialistiskt Forum 2009 Media, arbetarrörelsen och makten över tanken, För den som vill sätta tänderna i lite teori föreslås Guldfiskes Tjugo teser om metropolens omstörtande, Kvinnor fortsätter berätta Del 4 – Ockupationen

Övriga tips: Nyheter! är ett arkiv som visar gamla nyhetsinslag, se den fina filmen från när NRP körs bort ur Växjö av VPK 1985 finns många andra roliga gamla inslag att upptäcka också, parkinsonsjuke Jan Thimell ytterligare ett av offren för regeringens galna klappjakt på sjuka människor, Ockupantscenen informerar om Öppet planeringsmöte för stadskampsveckan i Stockholm, ungbib -den nya webplats som ersatt Eriks axplock – har gjort en läsvärd intervju med Fredrik Strage, Byggnadsarbetaren skriver att En av fyra fälldes efter Kistaraset – d.v.s. tre av fyra frikändes och byggnadsarbetarens liv kostade 15 000 kronor i dagsböter + vilkorligt