Arkiv | Kultur RSS feed for this section

DISSONANS, VIBRADISC OCH RDHD

5 Dec

Igår kväll smet jag hemifrån för att lyssna på min vän Ingrid Engarås, som skulle framträda på Fylkingen med sitt eget instrument Vibradisc. Ingrid har inte framträtt med Vibradisc på två år så detta var ett ovanligt tillfälle, och själv hade jag aldrig sett det, bara hört hennes fantastiska skiva.

Jag passerade Münchenbryggeriet där en corny personlfest just ägde rum. Komplett med vakter i blå piccolouniformer med förgyllda slag och facklor i händerna var det en bild av tråkigheten själv. Kontrasten mot vad som pågick inne i valvet på Fylkingen och klubben Dissonans kunde inte vara större.

En skara vinddrivna existenser som alla såg ut att kunna leva i en riktig storstad, men som på något sätt verkar ha överlevt i denna galleria-, plastkorts- och skrytbostadsöken till stad som Stockholm är. Stämningen på Dissonans var märklig, det känns lite som att det skulle ha varit ett undergroundställe i Göteborg på 80-talet, samtidigt som en fritidsgård med förväxta tonårsbarn.

Dissonans var en minifestival med akter hela natten, från sju på kvällen till efter midnatt. Som förälder till en bebis som kräver att bli servad klockan fem varje morgon kunde jag bara göra ett litet strandhugg på festivalen. De akter jag hann se var Ingrid Engarås spelning med Vibradisc och RDHD.
Ingrid Engarås gjorde ett mycket starkt intryck på mig. Med sin värdiga och på samma gång sensuella utstrålning, som en gudinna i människohamn, bugade hon bredvid sitt instrument. Sen satte hon sig och började spela.

Instrumentet var fascinerande i sin skenbara enkelhet. Det är helt enkelt en jättestor kopparbricka. Mot den trycker Inger en liten platta fäst på en vibrerande motor. Jag tappade lite bort lyssnandet på själva musiken i pur häpenhet över hur många olika ljud man kan få fram ur en kopparbricka och hur den kan vibrera så olika på olika ställen.

Ingrid berättade efteråt att hennes spelningar alltid har ett inslag av improvisation, man kan aldrig vänta sig att Vibradiscen skall låta likadant utan konstnären arbetar på lika villkor med sitt instrument.

Musiken som kom ut ur den processen kändes mycket intim och sensuell trots att den samtidigt var så värdig, nästan rituell. En behärskad kraft, en minimalism som ingav mig stor respekt.

Kontrasten var stor till nästa akt: de två killarna i RDHD. Ska man använda klassiska termer för modern konstmusik så får man nog säga att deras musik framstod som ren barock i jämförelse med Ingrids.

Men det är inte menat som kritik. För RDHD blev öset och överdådet en färd mot kärnan.

I början blev jag lite skeptisk när en väldigt typiskt manlig ljudbild öppnade akten med en känsla av lätt rymd med små blippanden. Man började falla neråt i denna rymd där tomma fraser ekade här och där. Men den massiva ljudbilden blev allt mer och mer sugande och skiftade karaktär medan jag utan att först märka det själv började dras in i suggestionen.

Rymden blev tät, som en komet, jag drogs djupt nedåt i ljudet som hela tiden skruvades tätare och renare.

I slutet ändrade stycket karaktär, det kändes plötsligt som en svajig drogbakfylla, var det verkligen en rymd? I finalen tyckte jag musiken stod på marken och drogs upp. Här på ett rent fysiskt vis genom att ljuden blev allt intensivare och högre, de vibrerade i hela kroppen.

Jag insåg vilken amatör jag varit som inte plockat till mig en av de små plastpåsarna med öronproppar vid ingången. Nu får de inte höja mer då exploderar trumhinnorna hann jag tänka innan musiken tvärtystnade. Då hörde jag mannen på stolen intill mig ge ifrån sig en suck av njutningsfull lättnad och jag insåg att han tänkt samma sak som jag om sina trumhinnor.

Ska jag ha någon invändning så kanske stycket var lite långt, för ibland tappade jag koncentrationen, men musiken var å andra sidan tät nog för att snart ha dragit mig tillbaka in igen.

Jag missade förstås väldigt mycket igår kväll. Bland annat träffade jag en supertrevlig kvinna som skulle framträda sent på natten som Koeff. ”Det är rytmisk noise kan man säga” hävdade hon, och jag blev nyfiken.

Men som sagt, så länge orkade jag inte vara kvar. Och den här sortens musik kräver mycket av en lyssnare, så på så vis gör man nog rätt i att nöja sig med ett par akter. Man blir helt genomblåst av kraften i musiken.

Håll utkik nästa gång Dissonans arrangeras.

Tips från Konfliktportalen: Det lilla sätter helheten i perspektiv skriver 907 apropå hotande flytt av Umeå stadsbibliotek, Anarkisterna skriver Ett brev till socialdemokratin, Autonoma kärnan dissar En Kapitalism Med Världssamvete, Dom Ljuger summerar Det tandlösa motståndets höst, StockholmsPunk kommenterar också Sossarna…

Övriga tips: Livet på toppen om det vidriga Stockholm, Svenskarna redo att betala mer för välfärd,  Löntagarbloggen vill ha Kollektivavtal för IKEA i USA!, Kulturministern vill ha gratisarbetare inom kulturen Blubby i farten igen, De är kvinnorna med makt i Afghanistan

Annonser

IDÉHISTORIA 190-TALET. 4 EUROCENTRISMEN IFRÅGASATT

16 Okt

Vid seklets början uppstod den panafrikanska rörelsen vars upphovsman var William Edvard Burghardt Du Bois. Det var en antikolonial och antiimperialistisk strömning som där svarta slavättlingar sökte sin identitet och sitt ursprung i Afrika.

Det finns i panafrikanismen en föreställning om genuint afrikanska egenskaper, vilka idealiserades. Afrikas kultur och historia skulle upptäckas och uppvärderas.

En annan känd företrädare för panafrikanismen är Aimé Césarie, som pekade på hyckleriet i vitas upprördhet över Hitlers mord på vita människor samtidigt som de vita accepterade kolonialismen och dess mord och förslavande i Afrika, Algeriet, Indien och så vidare. (Nils Runeby, Framstegets arvtagare, 2002, sid 256-258).

Leo Frobenius inspirerade författaren och politikern Léopold Sédar Senghor att utveckla tankarna i det som skulle kallas Négritudrörelsen (ett begrepp som myntades av Césarie). Som Senghor förtydligade innebar Négritud “den svarta karaktärens, den svarta världens, den svarta civilistionens sätt att uttrycka sig själv”.

Négritud innebar en uppvärdering av det svarta och det afrikanska men samtidigt också en idealisering och en identitetspolitik där vissa egenskaper kopplades till det afrikanska ursprunget, de afrikanska folken och den afrikanska kontinenten. Leo Frobenius var här inspiratör med sin så kallade kulturkretslära där olika kulturkretsar hade varsin egen själ. (Nils Runeby, Framstegets arvtagare, 2002, sid 258-261).

En central röst för avkolonialisering var Frantz Fanon, engagerad i den algeriska frihetsrörelsen, läkare, författare. Han menade att en kolonial stat oundvikligen är rasistisk och underkuvar de kolonialiserade genom att förrasliga dem. Den koloniala staten underkuvar med öppet våld och måste också bekämpas med öppet våld. Och upprorets bas måste vara landsbygden, vars innevånare enligt Fanon inte blivit korrumperade av den koloniala administrationen.Detta pläderade han för i sin betydelsefulla bok Jordens fördömda.

Fanon intresserade sig inte för svärmisk rasromantik i stil med négritudrörelsen, tvärtom menade han att kolonisatören objektifierar den kolonialiserade genom att reducera henne till ras. (Nils Runeby, Framstegets arvtagare, 2002, sid 262-267).

Edward W. Said skrev boken Orientalism som kom ut 1978. Hans bok handlar om västvärldens syn på mellanöstern och den islamska världen: orienten. Ett område som till skillnad från Afrika tillerkänts kultur. Likväl, påpekar Said, så har västerländska forskare och tänkare genom tiderna målat upp bilden av ett orörligt, enhetligt, exotiskt Orienten. Det är en “fantasins geografi”. Denna falska uppfattning av det islamiska området har blivit kolonialismens och imperialismens ideologiska verktyg.

Said uttrycker sitt gillande av Fanon. Och de har det gemensamt att de ser kolonisatörernas/imperialisternas rasism och  hur den avhumaniserar undersåtarna i den kolonialiserade världen. När det gäller Mellanöstern är europens patroniserande och exotiserande rasism också förenad med islamofobi, menar Said. (Nils Runeby, Framstegets arvtagare, 2002, sid 269-271).

Gayatri Spivak, som är litteraturvetare från indien, har kritiserat eurocentrismen inom den feministiska rörelsen. Hon menar att de vita västerländska feministerna gör gemensam sak med de västerländska männen när de tender att se kvinnor med brun hy som i första hand offer, fast i ett system och en tradition.

Den västerländska kvinnan framställs som stark, handlingskraftig och redo att möta vilken utmaning som helst. Den brunhyade kvinnan från den så kallade tredje världen är istället svag, okunnig, ett offer för sina omständigheter och måste räddas av den goda västerländska kvinnan. (Lena Lennerhed, Från Sapfo till Cyborg, 2006, sid 220-222).

När det gäller feminister i den muslimska världen har dessa ofta undvikit just den beteckningen, då den är allt för starkt förknippad med västvärlden och det som kan uppfattas som kulturimperialism. Muslimskt troende feminister ser sig hellre helt enkelt som renläriga muslimer när de söker peka på Koranen och profeten Mohammed som förebilder i kvinnovänlighet.

Mohammed förbättrade på sin tid villkoren för kvinnor på en rad sätt, och goda muslimer bör verka i hans anda menar de. Stick i stäv mot de inhemska islamister som gör en traditionalistisk och antifeministisk tolkning av sin religion, och likaså i motsättning till sekulära röster i väst som skyller kvinnoförtrycket i Mellanöstern på islam.

Men det rena islam är positivt till kvinnans rätt, hävdar dessa feminister, det är istället det patriarkala samhället med dess sedvänjor som är förtryckande mot kvinnor.

En representant för denna tankeskola är Fatima Mernissi från Maroco. Hon hävdar att föreställningen om islam som rot till kvinnoförtrycket i de muslimska länderna är ett uttryck för orientalism. (Lena Lennheden, Från Sapfo till Cyborg, 2006, sid 156-157).

Det muslimska brödraskapet och en uppmärksammad grupp som al-Qaida har idag tagit upp kampen mot västvärlden med gerillakrigföring, men också mot de egna regimerna i den muslimska världen, som man inte uppfattar som representanter för sann islam.

Denna politiska islam, eller islamism som det också har kallats, är ofta fundamentalistisk och har en isolationistisk tendens. Somliga har till och med kallat den Occidentalistisk. Alltså en ideologisk motspegel av orientalismen.

Den politiska islam uppfattar att imperialismen idag  är i hög grad levande och måste bekämpas. Svaret på imperialismen tycks dock inte vara en modernistisk ansats som hos Fanon, utan dess raka motsats. (Sven-Eric Liedman, Från Platon till kriget mot terrorismen, 2008, sid 315-321).

Tips från Konfliktportalen: Kim Muller diskuterar Interpassivitet i skådespelssamhället?, kommunism – allt åt alla – folkmakt lovar att Kampen mot hemlöshet i Lund fortsätter

Övriga tips: Daniel Suhonen om Mittens dike, The hidden posters of Notting Hill Gate

IDÉHISTORIA 1900-TALET. 3 SEXDEBATT

16 Okt

Alfred C. Kinsey gav ut två rapporter som är en milstolpe inom sexologin. Kinseyrapporten om män 1948 och Kinseyrapporten om kvinnor 1953.

Hans ambition var hög: att kartlägga den mänskliga sexualiteten. Kinsey definierar vad som är sexualitet utifrån vad som leder till orgasm.

Rapporterna bejakade olika sexuella beteenden. För om dessa beteenden återkom hos många friska och normala människor så kunde de knappast betecknas som perversa, ansåg Kinsey. Man skulle heller inte göra homo- respektive heterosexualitet till identiteter utan snarare tala om homosexuella och heterosexuella erfarenheter.

Han konstaterade att materialet visade att 95 procent av de amerikanska männen brutit mot gällande lagstiftning i någon sexuell handling och pläderade därför för att lagen borde mjukas upp. Homosexualitet, s/m, fetichism och tidelag var för Kinsey normala sexuella variationer som inte borde vara kriminaliserade. Rapporten öppnade för den kommande vågen av sexualliberalism. (Lena Lennerhed, Från Sapfo till Cyborg, 2006, sid 183-184).

Några årtionden senare, 1976, kom sexologen Shere Hite med ett svar i form av Hiterapporten om kvinnor, och 1981 Hiterapporten om män. Vågen av sexualliberalism, uppblossande kvinnorörelse och kvinnorörelsens kritik av liberalismens konsekvenser för kvinnor märks i Hites anslag. Hon var mycket kritisk till den så kallade sexuella revolutionens effekter.

I Hites undersökning av kvinnorna efterlyser dessa en förändring av sexuallivet på djupet. Här framhålls att männens sexuella krav på kvinnor att ställa upp på deras villkor ökat, och att heterosexuella samlag är normen.

I sin undersökning av männen finner hon flera tecken på en negativ kvinnosyn. Många män uppger att ett nej inte alltid ska tolkas som ett nej, att samlag och manlighet hör ihop, att  en kvinna inte ska visa sexuella känslor om hon sen tänkt avvisa en invit till samlag.

Anslaget i Hites undersökning vilar på en teoribildning som inte fanns när Kinsey skrev sin rapport: den moderna kvinnorörelse som uppstod under 60/70-talen. En kvinnorörelse som hade ett helt annat intresse för frågor om sexualitet än det tidiga 1900-talets kvinnorörelse.

Den samtidiga sexuella liberaliseringen hade gjort det möjligt för kvinnor att tala öppet om sexuella frågor och hävda sin rätt till en sexualitet, samtidigt som den lett till en oro hos feministerna att den sexuella frigörelsen skedde på männens villkor och gick ut över kvinnor och barn. (Lena Lennerhed, Från Sapfo till Cyborg, 2006, sid 194-195).

En tidig feminist i den nya vågen var Betty Friedan som 1963 i sin bok Den feminina mystiken gör upp med samtidens kvinnosyn. Det finns en mystifierande syn på kvinnan ,menar Friedan, som gör henne på olika sätt beroende av mannen. Den idealiserade kvinnan lever genom sin man och sina barn, hon väljer frivilligt en identitet som gör henne underordnad mannen fast hon kunde vara hans jämlike.

I Kinseys rapport var sexualiteten neutral och tidlös. I behaviouristisk anda såg den zoologiskt skolade Kinsey människan som ett djur. De beteenden som återfanns i populationen människa måste också, så till vida det inte handlade om psykiskt sjuka individer, anses normala och representativa för hur vi är.

Friedan inför en maktkritik i debatten. Hon öppnar för att de attityder kvinnor och män har kring kön och relationer inte är universella, utan ideologiska uttryck för en maktordning som kan och bör förändras. Hos Friedan ser vi också redan det intresse för kopplingen mellan det privata och det politiska som var så typisk för denna våg av feminism. (Lena Lennerhed, Från Sapfo till Cyborg, 2006, sid 188-189).

Radikalfeministen Shulamith Firestone problematiserar också den romantiska kärleken och den heterosexuella sexualiteten i The Dialectic of Sex, 1970. Men hon gick betydligt längre än Friedan och hävdade att heterosex och heterosexuell romantik som sådan med nödvändighet innebar ett könsförtryck.

Dörren började här öppnas mot en radikal lesbisk rörelse, som snarare än att bara förespråka lesbiskas rättigheter till sin sexualitet också menade att lesbiskhet kunde väljas av individen som en strategi för att inte tvingas underordna sig den manliga sexualitetens ok.

Kate Millet var en annan radikalfeminist som  ansåg att heterosexualiteten i första hand baserades på maktförhållandena mellan könen. Hon underströk i Sexualpolitiken, 1970 också den, att sexualiteten inte var biologiskt bestämd utan snarare skulle ses som en räcka handlingar som sexualiserats.

Hon delade med Firestone värderingen att sex inom heterosexuella parförhållanden kunde förstås som övergrepp eftersom hela institutionen byggde på kvinnors underordning. Hon menade att lesbiskhet kunde och borde väljas som en väg ut ur förtrycket. (Lena Lennerhed, Från Sapfo till Cyborg, 2006, sid 189-190).

Germaine Greer behandlade däremot i sin bok Den kvinnliga eunucken, 1970, heterosexuella förhållanden. Hon menade att den moderna kvinnan var berövad sin naturliga sexualitet, hon hade blivit ett objekt för mannen och själv som en eunuck. Kärnfamilj och parförhållanden var destruktiva och romantiken en fotboja.

Men Greer hade hopp om heterosexualiteten för både kvinnor och män. Hon menade att kvinnor behövde sexuell frigörelse och frigöras i samhället, finna vägen tillbaka till och utforska sin egen sexualitet. (Lena Lennerhed, Från Sapfo till Cyborg, 2006, sid 190-191).

Tips från Konfliktportalen: dig som studerar till psykolog uppmanar VSF: Kom med och bilda Psykologer utan gränser, Johan Frick säger Anton Abele i riksdagen – yes!, Kaj Raving förutspår en Mörk framtid för järnvägen under högerstyret

Övriga tips: Daniel Suhonen diskuterar med Ilja Batljan: Var det mittenpolitiken som sänkte socialdemokraterna?, alltid önskat dig en feministisk veckotidning? Teckna prenumeration nu., Skumrask uppmanar: Hjälp Kristdemokraterna

IDÉHISTORIA 1900-TALET. 2 PSYKOLOGISKA SKOLOR

16 Okt

Behaviourismen bildade skola i såväl Sovjetunionen som USA. Dess människosyn utgår från en mekanistisk naturvetenskaplig tankevärld. Den intresserade sig tidigt för reflexer och ser människans beteende som grundat i sådana.

Ibland i en överförd bemärkelse. Precis som en hund kan reagera på ett stimuli kopplat till mat istället för maten som sådan, bara man kopplat ihop maten och stimulit, kan människan reagera känslomässigt på symboler lika väl som materiella ting.

Watson undersökte spädbarn för att finna de enkla reflexer som är ursprunget till den växande människans allt mer komplexa reaktioner. Barnet svarar på smekningar med kärlek menar Watson, och den kärleken är helt enkelt ett reflexmässigt svar på stimulit smekning.

Behaviourismens koppling till behoven i de samhällen den växte fram i har påpekats: det växande industrisamhället. Behaviourismen blir då ett hanterligt verktyg för att forma och styra arbetarna. In i minsta detalj går människan att förutse och reglera med enkla medel.

En egen tanke här är att behaviourismens koppling mellan stimuli och symbol också måste ha varit intressant för länder som USA och Sovjet som båda arbetade mycket med propaganda/reklam riktad mot stora grupper människor. (Gunnar Eriksson, Västerlandets idéhistoria 1800-1950, 1983, sid 308-311). Watson kom också så småningom att arbeta och bli framgångsrik inom reklambranschen.

Behaviourismen erkände existensen av drömmar, subjektiva personliga utsagor och så vidare, man fäste bara inget värde vid sådant i analysen av mänskligt beteende. Det ansågs utom räckhåll för vetenskaplig undersökning, till skillnad från beteenden som kunde iakttas.

Resultatet blev att behaviourismens människosyn på ett plan är mycket ljus: alla människor kan förändras. Modifiera ett dåligt beteende och du har en ny människa. Spädbarn går också att forma på ett idealt sätt om man bara vet vad man gör. (Nils Runeby, Framstegets arvtagare, 2002, sid 50-52).

Psykoanalysen använder till skillnad från behaviourismen begreppet medvetande, och kan därmed också tala om ett omedvetet. Människan styrs här av drifter, som hon ofta inte själv har gjort reda för sig. Men när hon genom analys hämtar upp dem till medvetande och förstår vad som drivit henne kan knutar lösas upp så att hon kommer vidare i sin utveckling.

Psykoanalysen fäster vikt vid drömmar, fantasi och associationer av olika slag, där omedvetna och av samhället/föräldrarna nedtryckta drifter döljer sig. Och dessa drifter är också människans viktiga drivkrafter.

Hos psykoanalysens fader Sigmund Freud är drivkrafterna först och främst sexualiteten och även en drift att döda (som han inför i sin idévärld efter att ha upplevt första världskriget).

Lärljungen Adler talar istället om människans självbevarelsedrift. Hos Adler finns en ändamålsenlighet i människans driftsliv, där Freuds syn på drifterna snarare är mekanistisk.

Freuds andra lärljunge Jung intresserade sig istället för mytologi gemensam för olika kulturer och tidsepoker. Han talar om ett kollektivt undermedvetet. Jung för in ett spekulativt element i psykoanalysen. (Gunnar Eriksson, Västerlandets idéhistoria, 1983, sid 312-320).

Freud såg en grundläggande konflikt mellan individuell lycka och kulturens behov. Alltså individens längtan till driftsutlevelse och kulturens behov att ha en civiliserad samlevnad reglerad efter det allmänna bästa.

Adler tonade ner driftslivet och såg människan som en i grund och botten social varelse. Hans tanke om självbevarelsedriften hade likheter med Nietzsches tanke om människans vilja till makt, men att individen utvecklas på ett konfliktfyllt sätt när driften möter omvärldens krav/förväntningar, är ett tänkande han ärvt av Freud.

Jung delade med Freud uppfattningen om människan som kluven i ett medvetet och ett omedvetet skikt, men Jungs uppfattning att stora delar av detta medvetande var överpersonligt/kollektivt bröt med det freudianska tänkandet. Därmed blev Jungs syn på det omedvetna mer positiv. Det omedvetna innehöll inte bara förträngda drifter som inte hittat någon utlösning, det kunde för Jung lika väl ha en vägledande funktion för där fann man en kollektiv mänsklig visdom. (Nils Runeby, Framstegets arvtagare, 2002, sid 55-61).

Tips från Konfliktportalen: Dom Ljuger skriver om vit makt-rörelsen i Med en elgitarr istället för ett knogjärn, ny på portalen Franck och snäll, sur men snygg, Guldfiske om ekonomisk kris i Que se vayan todos!

Övriga tips: Hitler får reda på att Anton Abele kommit in i riksdagen, Kvinnliga blottare – Ja tack!, och så lite musik StrykninY – Stryknin I

IDÉHISTORIA 1900-TALET. 1 HEIDEGGER

15 Okt

Som en del av er vet uppdateras den här bloggen ganska dåligt för närvarande, eftersom jag är en ammande spädbarnsmamma. Långsamt erövrar jag mer och mer egentid, men inte till att skriva alla de där inläggen jag tänker ut och skulle önska att jag hann författa. Med tanke på allt tråkigt som i rask takt händer i politiken.

Ja, ja, för att i alla fall bjuda på något lägger jag istället ut några stycken om 1900-talets idéhistoria. De är skrivna som en tentauppgift, därför var jag helt enkelt tvungen att ta mig tid att skriva dem. Det är därför de ser ut som de gör också, med källhänvisningar. Kolla gärna in källorna också, idéhistoria är intressant och värt att läsa om. Jag postar nu fyra artiklar om 1900-talet, väldigt basic, hoppas någon kan hitta något ni har glädje av.

Heidegger var lärljunge till fenomenologen Edmund Husserl. Husserl ägnade sig i skolastikernas efterföljd åt logiken vars lagar han ansåg objektivt giltiga och utan grund i någon mänsklig psykologi. Husserl förkastade tanken på logiken som ett redskap för mänskligt tänkande. Logikens satser har ett eget värde, de innehåller tidlös sanning. Hurssel talade om en allmän vetenskap utgående från logik som han kallade Allmän ontologi. Ontologi betyder vetenskapen om tingens väsen. (Gunnar Eriksson, Västerlandets idéhistoria 1800-1950, 1983, sid 340-342).

Det finns en stor skillnad mellan den unge och den äldre Martin Heidegger, eller som det också kan uttryckas: mellan Heidegger före och efter sitt nazistiska engagemang.

Den unge Heidegger presenterade sin filosofi i verket Varat och tiden (1927). Han tecknar där en bild av människans existentiella villkor. Ett sådant är vår “Geworfenheit”, utslungadhet. Vi är utslungade i den materiella världen utan att själva ha valt det och tvingas förhålla oss till den.

En annan grundbetingelse för varandet är vår oundvikliga och annalkande död. Här kommer Kirkegaards ångest in, ångesten som i Heideggers tappning handlar om vår skräck för den personliga förintelse som döden innebär. Denna ångest manar oss att ta vara på att vi lever.

Den insikt som ångesten skänker kan leda oss att välja att leva Egentligt, i motsats till det Oegentliga liv många tanklöst för. Det oegentliga livet är massans liv (massan var ett viktigt motiv i det tidiga 1900-talets idévärld där den framställdes som ett hot). Att hålla sig till massan, prata strunt, ägna dagarna åt trivialiteter är oegentligt liv. Oegentligt är att vara Man istället för Jag.

En annan viktig del av filosofin i Varat och tiden är just att den individuella existensen är kopplad till den tid och  de omständigheter individen slungas ut i. Vi har en Tidslighet.

Våra liv styrs också av Sorge/Omsorg. Det är en personlig omsorg som riktas framåt, mot mål. Om det sen är karriär, familjebildande eller något annat. I varje fall leder omsorgen oundvikligen fram mot den personliga döden, och det är i mötet med den ångest detta skapar, mötet med Intet, vi får möjlighet att välja att leva autentiskt. (Nils Runeby, Framstegets arvtagare, 2002, sid 89-92 samt, Svante Nordin, Filosofins historia, 2003, sid 498-501).

Heideggers aktiva stöd till nazismen i Tyskland har blivit mycket omdiskuterat i efterhand. Hans filosofi om den självständiga egentligt existerande individen som inte låter sig ryckas med av massan tycks stå i klar motsättning till nazisternas hyllande av massrörelsen, folkets och nationens enhet och individens underkastelse under stat, nation och ras.

En förklaring som föreslagits är att Heidegger har överfört sin idé om den egentligt existerande individen på det tyska folket, och att Tyskland som sådant sågs som den handlingskraftiga individ som gick mot strömmen och genomförde en heroisk uppgift.

Andra nycklar till ställningstagandet finns i vissa passager i Varat och tiden där Heidegger talar om ett avgörande och en handlingsgemenskap med ett folk som upprepar en hjältehandling i en historisk ödesstund. (Nils Runeby, Framstegets arvtagare, 2002, sid 97   samt, Svante Nordin, Filosofins historia, 2003, sid 501).

Den äldre Heidegger, som framträder efter kriget, talar om en vändning i sin filosofi. Han talar nu om att Västerlandet genomgått ett kulturellt fall, där antikens närhet till Varat ersatts av metafysik. Världen har blivit förtingligad. Den äldre Heidegger tar avstånd från Nietzsche som han ser som det yttersta resultatet av den nihilistiska väg västerlandet slagit in på.

Den äldre Heidegger var också mycket intresserad av österländska tanketraditioner. Han vänder sig mot den västerländska humanismen i en uppgörelse med Sartre bland annat. Istället vänds hans intresse mot andlighet, skönhet, naturromantik. Inslaget av kritik mot den moderna världen från hans tidiga år är mycket förstärkt. (Svante Nordin, Filosofins historia, 2003, sid 501-503).

Min egen reflektion här är att inslagen i den sene Heideggers filosofi sammanfaller mycket med den tyska romantikens tankevärld, som också på nya sätt återkom i den nationalsocialistiska rörelsen.

Heidegger hade ett flertal lärjungar.

Hans-Georg Gadmer intresserade sig för naturvetenskaplig tolkning i sitt verk Warheit und Methode. Här menade han att sann förståelse inte kan uppstå inom rigida förutbestämda ramar utan kräver en upplevelse som förändrar den som upplever. Samtidigt är kunskap aldrig neutral från början utan vi bär alla med oss en förförståelse /en horisont.

Karl Löwith skrev om filosofihistoria och intresserade sig för den europeiska nihilismens uppkomst.

Leo Strauss ville ta tillbaka begreppet naturrätt, liksom andra Heideggerlärljungar vände han sig mot värdesubjektivismen och menade att det är möjligt att på rationell väg nå kunskap om det rätta och goda.

Hannah Arendt myntade begreppet totalitarism som hon menade var ett modernt politiskt fenomen. Hon skrev också om “ondskans banalitet” i ljuset av alla som bara gjort sitt jobb i Hitlertyskland och i Sovjetunionen under Stalin. (Svante Nordin, Filosofins historia, 2003, sid 503-508).

Tips från Konfliktportalen: portalen har en ny blogg 907 från Umeå, Anarkisterna ställer frågan Where do we go from here? On how to challenge rightwing racist class politics, Autonoma kärnan frågar i samma ämne Hönan eller ägget?, Betraktelser och funderingar har en text av vandringsmyran Vägvalet där han berättar personligt om sin ungdom i skinheadskretsar och om sitt politiska vägval

Övriga tips: Sydsvenskan berättar ännu en av senare tids sorgliga politiska nyheter Svensk chock efter abortkritiskt beslut, Amnesty vill inte ha Bernspengar, Vindsvåning har blivit en livsstil ny version

1800-TALETS IDÉVÄRLD 4: NATURVETENSKAP, FILOSOFI OCH BILDNING

20 Maj

När man försöker överblicka 1800-talet är naturvetenskapens enorma utveckling och ständigt växande betydelse för utvecklingen under seklet svår att inte lägga märke till. Ett exempel på detta är att år 1800 fanns det 100 vetenskapliga tidskrifter, men fram till 1900 hade dessa ökat till runt 10000.

Något annat som starkt präglade 1800-talet var den filosofiska striden mellan idealism och materialism. Långt ifrån all vetenskap var materialistisk. Särskilt början av seklet präglades av idealistiskt grundad forskning inspirerad av romantikens organiska och vitalistiska synsätt.

Men ju mer seklet framskred ju mer stärkte materialismen sitt grepp inom vetenskap och även filosofi, och därmed sammanhängde en annan viktig process under 1800-talet: sekulariseingen.

Striden mellan idealismen och materialismen utspelade sig på flera fält. Det vetenskapliga, det filosofiska och det politiska. På det politiska området var de flesta konservativa idealister, men när det gäller socialister och liberaler fanns folk i båda lägren.

Hegel brukar ibland sägas vara den idealistiska filosofins sista stora systembyggare. Hans ambition var att i Aristoteles efterföljd innefatta allt i sin lära, religion, natur, historia, politik, estetik och så vidare. Hegels lära blir en hel kosmologi.

Detsamma låter sig nog sägas även om hegelianismens efterföljare marxismen. Denna gör anspråk på att förklara både historiens och naturens förlopp och dialektiken låter sig enkelt tillämpas på de flesta av livets fält.

Marxismen har överlevt som världsbild långt in i vår tid, detsamma kan väl inte riktigt säga om hegelianismen. Men efter dessa skolor kom filosoferna oftare att ägna sig åt mer specifika områden än att söka förklara världen i dess helhet.

Vid sidan av filosofisk religionskritik som representeras av bland annat vänsterhegelianen Feuerbach och viljefilosofen Nietzsche så framförde många forskare under 1800-talet argument för en metafysisk materialism.

En mycket inflytelserik materialist inom vetenskapliga kretsar i slutet av 1800-talet (själv hade han utformat sin filosofi redan i början av seklet) var Comte. Comte avvisade metafysik tillsammans med idealismen som ren spekulation och därför utan värde för vetenskapen. Istället ansåg han att vetenskap skulle bygga på ren empiri.

När vetenskapen segrat har vi nått det positiva stadiet då vi strävar att beskriva verkligheten, inte att förklara den. Comte kallade sitt utvecklingsoptimistiska system för positivismen.

Kuriöst nog byggde han under slutet av sitt liv upp vad som närmast kan betecknas som en vetenskaplig religion, med särskilda högtidsdagar med vetenskapsmän istället för helgon, mässa och så vidare. Detta slog inte an lika mycket som hans teoretiska grundsyn.

“Vi måste återvända till Kant!” blev ledordet för nykantianerna, myntat av Liebmann i boken ”Kant och epigonerna”. I denna nylanserades kantianismen samtidigt som dess trancendentala idealism utsattes för kritik.

En annan nykantian var Lange som i sin bok ”Materialismens historia” samtidigt passade på att kritisera den materialistiska metafysiken, som i hans tycke inte höll sträck. Materialismen är oundviklig för naturvetenskapen menade Lange, men samtidigt behöver människan också en ideell verklighet, hon behöver “dikten”.

I mycket var nykantianismen ett försök att rehabilitera vad som gick av idealismen. En intressant debatt som fördes här var den om naturvetenskaplig respektive humanistisk forskning. Man ville visa på att dessa har olika utgångspunkt och därför inte kan utgå från samma sorts empiri.

Det är en debatt som gränsar till tidens nya debatt om vetenskap kontra bildning. Det var ingen exklusivt filosofisk debatt. Tvärtom var den föranledd av mycket konkreta förändringar i utbildningsväsendet. Tidigare hade universiteten helt dominerat den högre utbildningen, och den humanistiska bildningen hade dominerat universiteten. Nu blåste förändringens vindar när såväl tekniska som naturvetenskapliga och medicinska läroanstalter nådde universitetens nivå.

Dessa praktiska kunskapsgrenars status växte också på bekostnad av humanismen, då de som utbildades där var efterfrågade av industri, näringsliv och ett samhälle som höll på att bygga upp ny infrastruktur. Humanisterna blev tvungna att motivera sin existens, och det gjorde man genom att peka på bildning som ett värde i sig.

Bildning blev också i ökande grad ett värde i sig för nya grupper i samhället. Arbetarrörelsen, nykterhetsrörelsen och kvinnorörelsen är exempel på rörelser där bildning blev ett honörsord, och en mängd studieförbund bildades, inte minst här i Sverige.

Det må väl tilläggas om debatten om huruvida bildning har ett egenvärde och hur stor plats den ska få i förhållande till mer “lönsam” utbildning pågår än idag.

Tips från Konfliktportalen: Tusen pekpinnar anser, apropå Arbetarendebatten, att Vi behöver en Arena, men inte två, Vida Latina rapporterar från Gröna vågen i Colombia, kommunism – allt åt alla – folkmakt tycker att Josefin Brink (V) dissar Lagena

Övriga tips: följ de humanitära Ship to Gaza-skeppen på deras färd mot Gaza med byggmaterial, Skumrask kommenterar Sociala medier: krämarnas uttåg, SD har ju fått oförtjänt mycket medieexponering i förhållande till sitt stöd och storlek men själv har jag aldrig tillhört dem som tror att de verkligen har någon chans att komma in riksdagen, ändå lite intressant att läsa i Resumé om deras kommande reklamfilm i tv4 och även lite om deras övriga mediestrategi, för er som i likhet med mig odlat nässlor på balkongen, eller för all del varit ute och plockat då, bjussar Något måste gro på ett bra recept på nässelsoppa (för oss icke-veggisar så blir kanske i och för sig grädde godare än oatlygrädde men i övrigt toppen), Ungbib tipsar om den unika boken Dina Krivokapa: Labbet

1800-TALETS IDÉVÄRLD 3: JOHN STUART MILL OCH ELLEN KEY, TVÅ OLIKA LIBERALA FEMINISTER

20 Maj

Både John Stuart Mill och Ellen Key räknas till den liberala och till den feministiska idétraditionen, men Mill verkade under en tidigare period än Key. Därför är det intressant att göra en jämförelse mellan deras respektive tolkning av kvinnofrågan.

Mill räknas som en klassisk socialliberal. Han talade för yttrandefrihet, egendomsrätt, fri konkurrens mellan individer och företag men också till exempel fattigvårdsreform. Mills tänkande hade sina rötter i upplysningstiden. Han var utvecklingsoptimist och en utpräglad idealist i sin historiesyn.

Hans argumentation i kvinnofrågan var på många sätt radikal. Han hävdade att det inte finns någon natur med avseende på kön. Överhuvudtaget är begreppet natur ointressant när det gäller människan. Han stödde sig på John Lockes människosyn, där vi föds som ett blankt ark, tabula rasa.

Det är olika faktorer i det omgivande samhället som formar oss till individer, inte arv eller biologi. Därmed var Mill en utpräglad konstruktivist.

Han menade att samhället genom historien varit ett patriarkat. Men historien såg han som ett gradvis framskridande mot högre och högre grad av civilisation och framåtskridande.  På Mills tid kvarstod fortfarande ett par förtryck som han ansåg som allt mer anakronistiska: de svartas slaveri och kvinnoförtrycket.

Han jämförde slaveriet med kvinnoförtrycket och sökte visa att kvinnoförtrycket på en hel del punkter var värre, en slav förutsattes ju till exempel inte älska sin ägare. Detta var säkert Mills verkliga uppfattning, men också ett retoriskt grepp att anknyta till den samtida rörelsen för att avskaffa slaveriet. Att sätta kvinnoförtrycket i detta ljus var ett sätt att avsiktligt visa på det som en instutition som borde och kunde avskaffas, snarare än ett av biologin påbjudet naturtillstånd.

Mill vände sig i sin argumentation till andra män med inflytande: kvinnoförtrycket borde avskaffas inte minst för männens goda samvetes skull. Att hålla fast vid gamla barbariska seder gjorde männen till sämre människor.

Dessutom låg liberala grundtankar i botten. Varför skulle runt hälften av alla individer undandras den fria konkurrensen. Kvinnorna är ju ett oprövat kort menade Mill, vad de kan göra sämre, lika bra, eller bättre kan bara visa sig i fri konkurrens. Vi kan inte räkna med att kvinnor har en särskild natur, men om de ändå har det så bör vi därmed inte heller frukta att låta dem konkurrera. I så fall kommer de av alldeles fri vilja söka de uppgifter de passar för.

Dessutom trodde liberalen Mill mycket på fri debatt, där det var bra om udda och nya idéer fick komma upp till ytan. I den mån kvinnor har andra synvinklar än män så skulle det kunna bidra till och berika samhällsdebatten.

Även Key räknas som socialliberal. Hon stod något mer till vänster, räknades ibland till den socialdemokratiska traditionen och var inspirerad av anarkisten Krapotkin och dennes bok om inbördes hjälp i naturen. Å andra sidan var hon inte någon klassisk socialdemokrat, hon betonade individen och kritiserade socialisterna och de kristna för en kollektivism som hon starkt ogillade.

Hon var influerad av en klassisk liberal som Mill men lika mycket av den socialdarwinistiske liberalen Spencers biologism. Spencer hade på sin tid inspirerad av Darwin skaffat sig en hårdare syn på utslagning i samhällskonkurrensen än Mill. Han menade även att könsskillnaderna i det rådande samhället var nödvändiga och naturliga eftersom de hade utvecklats evolutionärt.

Kvinnor var mer mjuka, följsamma, känslomässigt uppmärksamma och undergivna och det berodde på att dessa egenskaper gynnats av det naturliga urvalet. Den stenålderskvinna som inte var bra på att avläsa och svara stödjande på stenåldersjägarens/mannens signaler hade riskerat att bli ihjälslagen.

Key var biologist och påverkad av Darwin. Å andra sidan var hon ingen socialdarwinist i Spencers anda, hon uppskattade som sagt Karpotkins resonemang om att urvalet i naturen lika mycket gynnas av inbördes hjälp och samspel som av konkurrens. Men hon accepterade Spencers uppfattning om en evolutionär skillnad som skapat en specifik manlig och kvinnlig natur.

I boken Missriktad kvinnokraft resonerade hon därför att kvinnor inte ska försöka vara lika män eller konkurrera med dem så att de förlorar det som hon uppfattade som en kvinnlig essens. Kvinnor bör enligt sin natur vara i första hand mödrar, makor och aktiva i sina hem menade Key, trots att hon samtidigt ville ha kvinnlig rösträtt och möjlighet för kvinnor att välja utbildning och yrke.

Men hon ville betona den förmenta kvinnonaturen som en positiv kraft i samhället som borde uppvärderas och inte tryckas ner och föraktas av ett manligt normsystem. Eftersom kvinnor av naturen är mjuka, kärleksfulla, har en godhet och moderlighet resonerade Key, så borde dessa egenskaper utvecklas och användas i alla sammanhang där kvinnor verkar. På så sätt skulle också samhället bli mjukare, kärleksfullare och godare. Key kallades också av sina anhängare för “samhällsmodern”, passande för det kvinnoideal hon ställde upp.

För att sammanfatta så är alltså den stora skillnaden mellan Mill och Key att Mill är konstruktivist och Key biologist. Eller med termer vi använder idag: Mill är likhetsfeminist och Key särartsfeminist.

Inte på något absolut sätt, Mill menade att det är möjligt att skillnader finns men det vet vi inte under patriarkala förhållanden, och dessa är inte relevanta under ett system när makten avgör snarare än individualiteten. Likaså var Key trots allt anhängare av en förändring där kvinnor fick större valfrihet i samhället, men ville varna dem för att glömma sin biologiska natur. Ändå är likarts- respektive särartsperspektivet uppenbart. Och längs dessa två linjer förs den feministiska debatten än idag.

Idéhistoriskt beror de olika uppfattningarna på att Mill var ett barn av upplysningsandan. I Lockes efterföljd såg han människan som ett oskrivet blad. Key var påverkad av hela 1800-talets vetenskapliga debatt, som ju när det gällde biologi och medicin betonade skillnad, evolution och identitet. Kön var för Key i första hand något biologiskt, och hon var starkt påverkad av Spencer här. Hon ville uppvärdera det hon uppfattade som ett naturgivet faktum.

Tips från Konfliktportalen: Nytt på portalen Röda Lund – kolla in!, och ännu mer nytt på portalen att kolla in: Solidarion, Svensson ser Ingen minskning av antalet gruvolyckor

Övriga tips: Feministbiblioteket tipsar om Witt-Brattström, Ebba: Åh alla kära systrar, 2010 om 70-talets socialistiska feminism i form av Grupp 8, kolla in hybridgrodan där Biologi möter konst på naturhistoriska, nytt på Yelah förlag: En svensk tiger – om Skanska, olja och förintelse i Amazonas