Tag Archives: nietzsche

IDÉHISTORIA 1900-TALET. 1 HEIDEGGER

15 Okt

Som en del av er vet uppdateras den här bloggen ganska dåligt för närvarande, eftersom jag är en ammande spädbarnsmamma. Långsamt erövrar jag mer och mer egentid, men inte till att skriva alla de där inläggen jag tänker ut och skulle önska att jag hann författa. Med tanke på allt tråkigt som i rask takt händer i politiken.

Ja, ja, för att i alla fall bjuda på något lägger jag istället ut några stycken om 1900-talets idéhistoria. De är skrivna som en tentauppgift, därför var jag helt enkelt tvungen att ta mig tid att skriva dem. Det är därför de ser ut som de gör också, med källhänvisningar. Kolla gärna in källorna också, idéhistoria är intressant och värt att läsa om. Jag postar nu fyra artiklar om 1900-talet, väldigt basic, hoppas någon kan hitta något ni har glädje av.

Heidegger var lärljunge till fenomenologen Edmund Husserl. Husserl ägnade sig i skolastikernas efterföljd åt logiken vars lagar han ansåg objektivt giltiga och utan grund i någon mänsklig psykologi. Husserl förkastade tanken på logiken som ett redskap för mänskligt tänkande. Logikens satser har ett eget värde, de innehåller tidlös sanning. Hurssel talade om en allmän vetenskap utgående från logik som han kallade Allmän ontologi. Ontologi betyder vetenskapen om tingens väsen. (Gunnar Eriksson, Västerlandets idéhistoria 1800-1950, 1983, sid 340-342).

Det finns en stor skillnad mellan den unge och den äldre Martin Heidegger, eller som det också kan uttryckas: mellan Heidegger före och efter sitt nazistiska engagemang.

Den unge Heidegger presenterade sin filosofi i verket Varat och tiden (1927). Han tecknar där en bild av människans existentiella villkor. Ett sådant är vår “Geworfenheit”, utslungadhet. Vi är utslungade i den materiella världen utan att själva ha valt det och tvingas förhålla oss till den.

En annan grundbetingelse för varandet är vår oundvikliga och annalkande död. Här kommer Kirkegaards ångest in, ångesten som i Heideggers tappning handlar om vår skräck för den personliga förintelse som döden innebär. Denna ångest manar oss att ta vara på att vi lever.

Den insikt som ångesten skänker kan leda oss att välja att leva Egentligt, i motsats till det Oegentliga liv många tanklöst för. Det oegentliga livet är massans liv (massan var ett viktigt motiv i det tidiga 1900-talets idévärld där den framställdes som ett hot). Att hålla sig till massan, prata strunt, ägna dagarna åt trivialiteter är oegentligt liv. Oegentligt är att vara Man istället för Jag.

En annan viktig del av filosofin i Varat och tiden är just att den individuella existensen är kopplad till den tid och  de omständigheter individen slungas ut i. Vi har en Tidslighet.

Våra liv styrs också av Sorge/Omsorg. Det är en personlig omsorg som riktas framåt, mot mål. Om det sen är karriär, familjebildande eller något annat. I varje fall leder omsorgen oundvikligen fram mot den personliga döden, och det är i mötet med den ångest detta skapar, mötet med Intet, vi får möjlighet att välja att leva autentiskt. (Nils Runeby, Framstegets arvtagare, 2002, sid 89-92 samt, Svante Nordin, Filosofins historia, 2003, sid 498-501).

Heideggers aktiva stöd till nazismen i Tyskland har blivit mycket omdiskuterat i efterhand. Hans filosofi om den självständiga egentligt existerande individen som inte låter sig ryckas med av massan tycks stå i klar motsättning till nazisternas hyllande av massrörelsen, folkets och nationens enhet och individens underkastelse under stat, nation och ras.

En förklaring som föreslagits är att Heidegger har överfört sin idé om den egentligt existerande individen på det tyska folket, och att Tyskland som sådant sågs som den handlingskraftiga individ som gick mot strömmen och genomförde en heroisk uppgift.

Andra nycklar till ställningstagandet finns i vissa passager i Varat och tiden där Heidegger talar om ett avgörande och en handlingsgemenskap med ett folk som upprepar en hjältehandling i en historisk ödesstund. (Nils Runeby, Framstegets arvtagare, 2002, sid 97   samt, Svante Nordin, Filosofins historia, 2003, sid 501).

Den äldre Heidegger, som framträder efter kriget, talar om en vändning i sin filosofi. Han talar nu om att Västerlandet genomgått ett kulturellt fall, där antikens närhet till Varat ersatts av metafysik. Världen har blivit förtingligad. Den äldre Heidegger tar avstånd från Nietzsche som han ser som det yttersta resultatet av den nihilistiska väg västerlandet slagit in på.

Den äldre Heidegger var också mycket intresserad av österländska tanketraditioner. Han vänder sig mot den västerländska humanismen i en uppgörelse med Sartre bland annat. Istället vänds hans intresse mot andlighet, skönhet, naturromantik. Inslaget av kritik mot den moderna världen från hans tidiga år är mycket förstärkt. (Svante Nordin, Filosofins historia, 2003, sid 501-503).

Min egen reflektion här är att inslagen i den sene Heideggers filosofi sammanfaller mycket med den tyska romantikens tankevärld, som också på nya sätt återkom i den nationalsocialistiska rörelsen.

Heidegger hade ett flertal lärjungar.

Hans-Georg Gadmer intresserade sig för naturvetenskaplig tolkning i sitt verk Warheit und Methode. Här menade han att sann förståelse inte kan uppstå inom rigida förutbestämda ramar utan kräver en upplevelse som förändrar den som upplever. Samtidigt är kunskap aldrig neutral från början utan vi bär alla med oss en förförståelse /en horisont.

Karl Löwith skrev om filosofihistoria och intresserade sig för den europeiska nihilismens uppkomst.

Leo Strauss ville ta tillbaka begreppet naturrätt, liksom andra Heideggerlärljungar vände han sig mot värdesubjektivismen och menade att det är möjligt att på rationell väg nå kunskap om det rätta och goda.

Hannah Arendt myntade begreppet totalitarism som hon menade var ett modernt politiskt fenomen. Hon skrev också om “ondskans banalitet” i ljuset av alla som bara gjort sitt jobb i Hitlertyskland och i Sovjetunionen under Stalin. (Svante Nordin, Filosofins historia, 2003, sid 503-508).

Tips från Konfliktportalen: portalen har en ny blogg 907 från Umeå, Anarkisterna ställer frågan Where do we go from here? On how to challenge rightwing racist class politics, Autonoma kärnan frågar i samma ämne Hönan eller ägget?, Betraktelser och funderingar har en text av vandringsmyran Vägvalet där han berättar personligt om sin ungdom i skinheadskretsar och om sitt politiska vägval

Övriga tips: Sydsvenskan berättar ännu en av senare tids sorgliga politiska nyheter Svensk chock efter abortkritiskt beslut, Amnesty vill inte ha Bernspengar, Vindsvåning har blivit en livsstil ny version

Annonser

1800-TALETS IDÉVÄRLD 4: NATURVETENSKAP, FILOSOFI OCH BILDNING

20 Maj

När man försöker överblicka 1800-talet är naturvetenskapens enorma utveckling och ständigt växande betydelse för utvecklingen under seklet svår att inte lägga märke till. Ett exempel på detta är att år 1800 fanns det 100 vetenskapliga tidskrifter, men fram till 1900 hade dessa ökat till runt 10000.

Något annat som starkt präglade 1800-talet var den filosofiska striden mellan idealism och materialism. Långt ifrån all vetenskap var materialistisk. Särskilt början av seklet präglades av idealistiskt grundad forskning inspirerad av romantikens organiska och vitalistiska synsätt.

Men ju mer seklet framskred ju mer stärkte materialismen sitt grepp inom vetenskap och även filosofi, och därmed sammanhängde en annan viktig process under 1800-talet: sekulariseingen.

Striden mellan idealismen och materialismen utspelade sig på flera fält. Det vetenskapliga, det filosofiska och det politiska. På det politiska området var de flesta konservativa idealister, men när det gäller socialister och liberaler fanns folk i båda lägren.

Hegel brukar ibland sägas vara den idealistiska filosofins sista stora systembyggare. Hans ambition var att i Aristoteles efterföljd innefatta allt i sin lära, religion, natur, historia, politik, estetik och så vidare. Hegels lära blir en hel kosmologi.

Detsamma låter sig nog sägas även om hegelianismens efterföljare marxismen. Denna gör anspråk på att förklara både historiens och naturens förlopp och dialektiken låter sig enkelt tillämpas på de flesta av livets fält.

Marxismen har överlevt som världsbild långt in i vår tid, detsamma kan väl inte riktigt säga om hegelianismen. Men efter dessa skolor kom filosoferna oftare att ägna sig åt mer specifika områden än att söka förklara världen i dess helhet.

Vid sidan av filosofisk religionskritik som representeras av bland annat vänsterhegelianen Feuerbach och viljefilosofen Nietzsche så framförde många forskare under 1800-talet argument för en metafysisk materialism.

En mycket inflytelserik materialist inom vetenskapliga kretsar i slutet av 1800-talet (själv hade han utformat sin filosofi redan i början av seklet) var Comte. Comte avvisade metafysik tillsammans med idealismen som ren spekulation och därför utan värde för vetenskapen. Istället ansåg han att vetenskap skulle bygga på ren empiri.

När vetenskapen segrat har vi nått det positiva stadiet då vi strävar att beskriva verkligheten, inte att förklara den. Comte kallade sitt utvecklingsoptimistiska system för positivismen.

Kuriöst nog byggde han under slutet av sitt liv upp vad som närmast kan betecknas som en vetenskaplig religion, med särskilda högtidsdagar med vetenskapsmän istället för helgon, mässa och så vidare. Detta slog inte an lika mycket som hans teoretiska grundsyn.

“Vi måste återvända till Kant!” blev ledordet för nykantianerna, myntat av Liebmann i boken ”Kant och epigonerna”. I denna nylanserades kantianismen samtidigt som dess trancendentala idealism utsattes för kritik.

En annan nykantian var Lange som i sin bok ”Materialismens historia” samtidigt passade på att kritisera den materialistiska metafysiken, som i hans tycke inte höll sträck. Materialismen är oundviklig för naturvetenskapen menade Lange, men samtidigt behöver människan också en ideell verklighet, hon behöver “dikten”.

I mycket var nykantianismen ett försök att rehabilitera vad som gick av idealismen. En intressant debatt som fördes här var den om naturvetenskaplig respektive humanistisk forskning. Man ville visa på att dessa har olika utgångspunkt och därför inte kan utgå från samma sorts empiri.

Det är en debatt som gränsar till tidens nya debatt om vetenskap kontra bildning. Det var ingen exklusivt filosofisk debatt. Tvärtom var den föranledd av mycket konkreta förändringar i utbildningsväsendet. Tidigare hade universiteten helt dominerat den högre utbildningen, och den humanistiska bildningen hade dominerat universiteten. Nu blåste förändringens vindar när såväl tekniska som naturvetenskapliga och medicinska läroanstalter nådde universitetens nivå.

Dessa praktiska kunskapsgrenars status växte också på bekostnad av humanismen, då de som utbildades där var efterfrågade av industri, näringsliv och ett samhälle som höll på att bygga upp ny infrastruktur. Humanisterna blev tvungna att motivera sin existens, och det gjorde man genom att peka på bildning som ett värde i sig.

Bildning blev också i ökande grad ett värde i sig för nya grupper i samhället. Arbetarrörelsen, nykterhetsrörelsen och kvinnorörelsen är exempel på rörelser där bildning blev ett honörsord, och en mängd studieförbund bildades, inte minst här i Sverige.

Det må väl tilläggas om debatten om huruvida bildning har ett egenvärde och hur stor plats den ska få i förhållande till mer “lönsam” utbildning pågår än idag.

Tips från Konfliktportalen: Tusen pekpinnar anser, apropå Arbetarendebatten, att Vi behöver en Arena, men inte två, Vida Latina rapporterar från Gröna vågen i Colombia, kommunism – allt åt alla – folkmakt tycker att Josefin Brink (V) dissar Lagena

Övriga tips: följ de humanitära Ship to Gaza-skeppen på deras färd mot Gaza med byggmaterial, Skumrask kommenterar Sociala medier: krämarnas uttåg, SD har ju fått oförtjänt mycket medieexponering i förhållande till sitt stöd och storlek men själv har jag aldrig tillhört dem som tror att de verkligen har någon chans att komma in riksdagen, ändå lite intressant att läsa i Resumé om deras kommande reklamfilm i tv4 och även lite om deras övriga mediestrategi, för er som i likhet med mig odlat nässlor på balkongen, eller för all del varit ute och plockat då, bjussar Något måste gro på ett bra recept på nässelsoppa (för oss icke-veggisar så blir kanske i och för sig grädde godare än oatlygrädde men i övrigt toppen), Ungbib tipsar om den unika boken Dina Krivokapa: Labbet

GUD FINNS INTE

26 Jun

När jag var i 18-årsåldern hörde jag något förvånande på radion. En massa ungdomar var, sig själva ovetande, med i Svenska Kyrkan, trots att de aldrig döpts eller konfirmerats. Det räckte med att ens föräldrar inte gått ur kyrkan för att man själv skulle födas in i den. Jag gick till min närmaste pastorsexpedition och frågade, och faktiskt: jag var medlem av Svenska Kyrkan! På plats och ställe skrev jag ut mig ur gemenskapen.

Ett annat minne jag har är när jag i 14-årsåldern tagit mod till och berättat för min mor att jag börjat luta åt anarkismen, min första politiska ståndpunkt i livet. För mig var det något kontroversiellt, som jag inte visste hur hon skulle reagera på. Men till min förvåning såg hon mig lugnt i ögonen och sa sen eftersinnande: ”Ja du Salka, anarkist är nog jag också i grund och botten. När jag var liten blev vi så förtryckta av Kyrkan… ”. Sen berättade hon för mig länge och väl om husförhör och moralism och det instängda bondesamhället förr som alltid offrade kvinnorna och flickorna. Min mor var den första någonsin i sin släkt som yttrade meningen ”Gud finns nog inte”. Jag minns det så väl från min barndoms besök hos mormor. Bland alla bröllopsporträtt på mammas sex systrar med makar satt mamma där ensam i en ram i mitten. Hon hade hippiemittbena och broderad blus och log vackert men ensamt mot kameran. Pappa var inte med på det fotot. För han och mamma var inte gifta, varken borgerligt eller i kyrkan, för mamma var det otänkbart att underkasta sig denna tusenårsgamla förtryckarinstitutions ritualer. Mammas föräldrar hade aldrig tänkt att hon alls skulle skaffa en man. Eller ett jobb. Eller en utbildning. Eller ett liv. Hon var den av döttrarna som alltid skulle stanna som hemmadotter på gården, för att ta hand om de åldrande föräldrarna. Nu hade min mamma en vilja och intelligens de inte hade räknat med. Hon accepterade inte de hundratals år gamla spelreglerna om hur hon skulle offra sig för kollektivet. (Kvinnor, flickor och barn är traditionellt de som får offra sig i de gamla fina ”organiska” bysamhällena och kollektiven). Istället flyttade hon på egen hand hemifrån blott 14 år gammal, och började arbeta i syfabrik sju dagar i veckan.

Ett annat barndomsminne är från min farmor och farfar. Hur jag sitter som förhäxad och läser på en bonad de hade på väggen. I utsmyckade, förgyllda och glittrande bokstäver stod där: ”Jesus är mitt lif, döden är min vinning”. Jag kände en sugande skräck när jag läste det där, och kunde inte låta bli att läsa det om och om igen. ”Döden är min vinning”.  De kristna idéerna om döden predikades inte i mitt barndomshem. Döden kunde inte vara en vinning. Inte heller var den en källa till fruktan: det fanns inget helvete och ingen yttersta dom som hotade på andra sidan döden.

Jesper Nilsson har startat en religionsdebatt med sitt inlägg på Dagens Konflikt idag om Humanisternas kampanj Gud finns nog inte. De frågor han tar upp är både politiska och existentiella, och jag känner mig i grunden berörd av dem. Med detta inlägg avser jag försöka mig på ett svar. För mig finns ett riktigt stort fel med kampanjen. Det är dess försiktighet. Det heter Gud finns nog inte, fast det uppenbarligen är så att Gud finns inte.

Jesper Nilsson skriver att de senaste tio åren har en helt ny våg av hets mot religionen växt fram. Och att denna våg anförs av liberaler som förbundet Humanisterna. Det är egendomligt hur olika man kan uppfatta utvecklingen. Naturligtvis har det väl att göra med den individuella utgångspunkten. Jesper skriver att han känner sig dragen till kristen mystik och själv är jag ateist och historiematerialist. Jag har uppfattat saken rakt motsatt mot Jesper. Under mina barndomsår på 70- och 80-talen var Sverige i grunden sekulärt, det rådde socialdemokratisk hegemoni och religion var en privatsak för den som trivdes med det. 90-talet innebar ett trendbrott. Nyliberalismen och postmodernismen drog fram. De var överbyggnaden i en ekonomisk förändringsprocess: privatiseringar, införandet av helt nya nivåer av osäkerhet på arbetsmarknaden, etableringen av stora grupper reservarbetskraft i projekt och bemanningsföretag, massarbetslöshet som vapen mot arbetsrätten, etablerande av ett serviceproletariat och så vidare och så vidare. Om nyliberalism och postmodernism (med dess märkliga avart värderelativismen: ”om det är sant för dig så är det sant”) var den politiska teori som marknadsförde förändringen, så var New Age dess religiösa yttring. Allt var en marknad, man kunde ta för sig från det religiösa smörgåsbordet, inget var mer fel eller rätt. Individen var i fokus med sitt Val. Liberalismen drog med sig nyandlighet, både därför att det ideologiskt inte fanns något för den att invända, och naturligtvis i än högre grad därför att den medförde en social och ekonomisk otrygghet. En otrygghet som skrek efter tröst. Vid sidan om Nattväktarstaten var den småflummiga allätarandligheten ett mindre repressivt svar på de sår man medvetet tillfogade stora grupper i Frihetens namn. Den förödande kritik och det motstånd liberalismen dragit på sig från socialistiskt håll är både berättigad och högst begriplig.

På 00-talet däremot har en helt annan trend än liberalismen växt sig stark. Inte minst under de allra sista årens öppna kris. Det är konservatismen som idag tagit över rodret. Det finns många orsaker till det. De öppna politiska och sociala konflikterna och de växande klasskonflikter 90-talets tokliberalism fört med sig skapar rädsla och längtan till det svunna, traditionella och förment enkla och okomplicerade bland vinnarna och ett behov av trygghet och tröst bland förlorana i samhällets ekonomiska system. Diverse propaganda för skräck och panik, vaksamhet och moralism har pumpats ut i mer än tio år nu. Farliga muslimska terrorister, gatuvåld, klimatkatastrof, pedofiler, illuminati och mycket annat hotar konstant vår trygghet heter det. Vi måste köpa säkerhetsdörrar, återvinna mjölkpaket och ringa snuten om någon glömt en väska på tåget och ändå är det aldrig nog. Undergången kommer i alla fall. En hel generation är uppväxt i pessimismens tecken, vi kan inte drömma om att få det bättre det tål inte miljön. Det finns inte lösningar, det finns problem. Dessutom har borgerligheten mycket att förklara när 90-talets stålhårda klasspolitik ändå bara pumpat ytterst tillfälligt liv i ekonomin, och krisen nu är öppnare och djupare än de flesta av oss upplevt under en livstid. Därmed har den religiösa vinden fortsatt, men ändrat riktning. Bort från det liberala 90-talets lättsammare gör-som-du-vill-andlighet och tillbaka till de beprövade gamla religionerna. Nu är tusen år av förtryck, tionde, husförhör, sexualfientlighet, stigmatisering av oäkta barn, häxbål och korståg glömda och förlåtna. Religion, tradition och moral hägrar som lösningen på samtidens ”förfall”. De nykonservativa ideologerna kommer från så många håll att det kan vara svårt att se den gemensamma trenden bakom. Konservativa katoliker, primitivister, islamister, Jan Björklunds skolpolitik, identitärer, fanatiska sionister, sverigedemokrater, radikalkonservativa, djupekologer och särartsfeminister, för att bara nämna några. Naturligtvis sköljer de nymoralistiska och konservativa tidsvågorna in en bit över alla stränder även vänsterns. Därför kan det vara bra att se upp lite och släppa fixeringen vid liberalismen, den fixeringen är redan gammal.

Som övertygade ateist har jag märkt de nyreligiösa vindarna de senaste tio åren. På 80-talet möttes jag av ett förundrat ”men varför ska du inte konfirmera dig, du får ju presenter??”. På 90-talet undrade andliga människor hur jag kunde ha uppfattningen att Gud inte finns. Så förklarade jag hur jag tänkte, de hur de tänkte. Vi enades för det mesta vänskapligt om att vi såg olika på dessa existentialfilosofiska spörsmål, men det var det hela. På 00-talet upplevde jag allt oftare hur mitt Nej till Gud inte längre respekterades. Den jag diskuterade med sa att det är något fel på den som inte kan ”se” eller ”acceptera” att Gud eller ”något” ”finns där bakom”. De försökte tvinga mig att acceptera den ena eller andra löjliga definitionen av andlighet och kunde bara inte acceptera att för mig är Andlighet och Gud tomma begrepp, liksom för övrigt Ont och Gott. Det har helt enkelt blivit allt mer provocerande i troendes ögon att vara ateist. Och inte alls bara i religiösa fanatikers ögon, utan också den mest vagt new age andliga person man möter avkräver mig andlighetsdeklarationer som jag inte utan att begå våld på mitt samvete skulle kunna låtsas gå med på. Därför är i mina ögon också en så snäll och liberal liten kampanj som Gud finns nog inte glädjande. Jag tror inte ett dyft på konspirationsteorier som att dess syfte är att förstärka den totalitära liberala hegemonin. Jag tror att de humanistiska ateisterna oroats lika mycket av de nya Gudsvindarna och deras krav på inflytande över samhällsutveckling, som jag som marxistisk ateist gjort. Dels är inte den liberala hegemonin så total idag, bara därför att den borgerliga hegemonin är det. Dels kan naturligtvis effekten av kampanjen vara att stärka liberala värden, trots att syftet är att ifrågasätta religionen. Men det beror i så fall på att oförståndiga socialister låter liberalerna överta ateismen, rationalismen, modernismen och optimismen. Dessa bitar som är så grundläggande för socialismen om den någonsin ska kunna leda framåt. Läs Manifestet för att fräscha upp minnet angående Marx förödande kritik av Utopiska socialister. Det vill säga folk som låter sig styras helt av känslor, religiösa värderingar och moralism istället för rationell analys och modernism.

Och så några ord om individen kontra kollektiv. Kollektivism kan vara av många slag. Likaså individualismen. Religionen delar grundsyn med alla tre borgerliga ideologier, liberalism, konservatism och fascism, när det gäller individen. I liberalismen är individen en egen agent som frikopplas från sitt klassmässiga sammanhang för att det gynnar ägarklassen. I konservatismen och dess radikala gren fascismen är individen också samhällets grund, men som oföränderlig biologisk enhet. Heroiskt ska individen underkasta sig sin biologiska och klassmässiga bestämmelse, för på så sätt blir inte bara samhället ett harmoniskt organiskt lyckorike, också individen förverkligar därmed sitt sanna jag antas det. I religionen är också individen och hennes val, samt hennes moral kärnan i ideologin. Socialismen delar vissa ideologiska element med liberalismen, konservatismen och fascismen är dess raka motsats. Visserligen talar både konservativa och socialister om kollektivet, men vad som avses är väsensskilt. Det reaktionära kollektivet har en nästan andlig kvalitet, det är en ”folkgemenskap” som höjer sig över individerna och som dessa måste underkasta sig för något högre. Gud, Rasen, Traditionen, Kungen, Äran, Moralen, Patriarkerna eller Fan och hans Moster. Att 14-åringen offrar hela sitt enda liv i det lilla bondesamhällets högre intresse är bara naturligt i denna form av kollektivism. Det socialistiska kollektivet är något i grunden annat. Man kommer samman till klass utifrån en kollektiv egoism. Genom att bli kollektiv kan man överskrida de individuella begränsningarna för att bli något mera än innan: fri från klassamhället och dess begränsande av de enskildas möjligheter. Socialism är en kollektiv metod för befrielse och självförverkligande om den fungerar i enlighet med sin grundtanke: genom autonoma kollektiv av arbetare som samverkar för alls bästa. Då är det inte frågan om att vissa ska offras för att något ska bestå. Alla ska beredas möjlighet att bidra till kollektivet efter sin individuella förmåga, utvecklas utifrån sina behov, bidra med det de som individer är bra på och alla ska höjas över sina tidigare begränsningar. Sann socialism, anarkism eller kommunism -välj termen du trivs bäst med- är modernism i rörelse. Och det är raka motsatsen till religion. Hur fint det än är med kollektivism kommer jag aldrig i livet att anpassa mig efter irrationella religiösa läror i politiska kläder. De står i motsättning till mina intressen som kvinna, och som tänkande människa. Och: spott i kyrkan: som autonom individ med rätt att leva mitt liv i samspel med andra för allas bästa men på egna villkor.

Angående Nietzsche som Jesper tar upp i sitt sista stycke. Jesper skriver att Nietzsche hade fel. För Gud dog inte tillsammans med moderniteten. Detta är ett liknande missförstånd som den som läser Marx odialektiskt gör. Marx sa ”antingen socialism eller barbari”. Om man tror att Marx ska läsas deterministiskt så fick han fel, vi är snarare på väg allt fortare in i barbariet. Men eftersom världen är dynamisk och dialektisk till sin natur sker visserligen inget slumpmässigt, men heller inte lagbundet. Det gäller att se möjligheterna i samtiden, dörren till socialismen står fortfarande öppen om vi bara vågar se det. På liknande sätt har Nietzsche vantolkats. Övermänniskan är inte någon fascistisk idiot som pseudo-religiöst underkastar sig en mänsklig ställföreträdande Gud i någon sorts modernistisk karikatyr av det medeltida samhället. Övermänniskan är den som funnit Gud inom sig själv, som lämnat Gud, Regering och en massa andra vuxennappar bakom sig för att våga vara en Gudlös individ med fullt ansvar och fullt åtnjutande av sitt eget liv. När Zarathustra talat med åldringen på berget heter det såhär: ”Men när Zarathustra var ensam, talade han så till sitt hjärta: ”Är det verkligen möjligt! Denne gamle helige har i sin skog ännu inte hört något om att Gud är död”. Alltså – moderniteten har öppnat en fantastisk möjlighet: vi kan göra oss av med Gud! Vi kan bli hela vuxna människor i vår egen rätt, övermänniskor. Det är en möjlighet i tiden. Men det gäller att se den, förstå den och ta vara på den.

Tips från Konfliktportalen: 1915 är positiv och handlingsinriktad i sitt förslag Förbättra världen med din dator, Andrea Doria är inne på en liknande linje som jag i Skilj på privat och politiskt i religionsdebatten, Björnbrum bjuder på Mattips i sommarvärmen, Cappuccinosocialisten ger Jesper Nilsson eldunderstöd i religionsdebatten här på portalen, på Dagens konflikt kan ni alltså läsa det inlägg jag polemiserar emomt, Kaj Ranving informerar om Internationell aktionsdag till stöd för Irans arbetare, Kim Muller har mer om Iran: Strejker till stöd för kampen mot Khamenei