Tag Archives: marx

1800-TALETS IDÉVÄRLD 4: NATURVETENSKAP, FILOSOFI OCH BILDNING

20 Maj

När man försöker överblicka 1800-talet är naturvetenskapens enorma utveckling och ständigt växande betydelse för utvecklingen under seklet svår att inte lägga märke till. Ett exempel på detta är att år 1800 fanns det 100 vetenskapliga tidskrifter, men fram till 1900 hade dessa ökat till runt 10000.

Något annat som starkt präglade 1800-talet var den filosofiska striden mellan idealism och materialism. Långt ifrån all vetenskap var materialistisk. Särskilt början av seklet präglades av idealistiskt grundad forskning inspirerad av romantikens organiska och vitalistiska synsätt.

Men ju mer seklet framskred ju mer stärkte materialismen sitt grepp inom vetenskap och även filosofi, och därmed sammanhängde en annan viktig process under 1800-talet: sekulariseingen.

Striden mellan idealismen och materialismen utspelade sig på flera fält. Det vetenskapliga, det filosofiska och det politiska. På det politiska området var de flesta konservativa idealister, men när det gäller socialister och liberaler fanns folk i båda lägren.

Hegel brukar ibland sägas vara den idealistiska filosofins sista stora systembyggare. Hans ambition var att i Aristoteles efterföljd innefatta allt i sin lära, religion, natur, historia, politik, estetik och så vidare. Hegels lära blir en hel kosmologi.

Detsamma låter sig nog sägas även om hegelianismens efterföljare marxismen. Denna gör anspråk på att förklara både historiens och naturens förlopp och dialektiken låter sig enkelt tillämpas på de flesta av livets fält.

Marxismen har överlevt som världsbild långt in i vår tid, detsamma kan väl inte riktigt säga om hegelianismen. Men efter dessa skolor kom filosoferna oftare att ägna sig åt mer specifika områden än att söka förklara världen i dess helhet.

Vid sidan av filosofisk religionskritik som representeras av bland annat vänsterhegelianen Feuerbach och viljefilosofen Nietzsche så framförde många forskare under 1800-talet argument för en metafysisk materialism.

En mycket inflytelserik materialist inom vetenskapliga kretsar i slutet av 1800-talet (själv hade han utformat sin filosofi redan i början av seklet) var Comte. Comte avvisade metafysik tillsammans med idealismen som ren spekulation och därför utan värde för vetenskapen. Istället ansåg han att vetenskap skulle bygga på ren empiri.

När vetenskapen segrat har vi nått det positiva stadiet då vi strävar att beskriva verkligheten, inte att förklara den. Comte kallade sitt utvecklingsoptimistiska system för positivismen.

Kuriöst nog byggde han under slutet av sitt liv upp vad som närmast kan betecknas som en vetenskaplig religion, med särskilda högtidsdagar med vetenskapsmän istället för helgon, mässa och så vidare. Detta slog inte an lika mycket som hans teoretiska grundsyn.

“Vi måste återvända till Kant!” blev ledordet för nykantianerna, myntat av Liebmann i boken ”Kant och epigonerna”. I denna nylanserades kantianismen samtidigt som dess trancendentala idealism utsattes för kritik.

En annan nykantian var Lange som i sin bok ”Materialismens historia” samtidigt passade på att kritisera den materialistiska metafysiken, som i hans tycke inte höll sträck. Materialismen är oundviklig för naturvetenskapen menade Lange, men samtidigt behöver människan också en ideell verklighet, hon behöver “dikten”.

I mycket var nykantianismen ett försök att rehabilitera vad som gick av idealismen. En intressant debatt som fördes här var den om naturvetenskaplig respektive humanistisk forskning. Man ville visa på att dessa har olika utgångspunkt och därför inte kan utgå från samma sorts empiri.

Det är en debatt som gränsar till tidens nya debatt om vetenskap kontra bildning. Det var ingen exklusivt filosofisk debatt. Tvärtom var den föranledd av mycket konkreta förändringar i utbildningsväsendet. Tidigare hade universiteten helt dominerat den högre utbildningen, och den humanistiska bildningen hade dominerat universiteten. Nu blåste förändringens vindar när såväl tekniska som naturvetenskapliga och medicinska läroanstalter nådde universitetens nivå.

Dessa praktiska kunskapsgrenars status växte också på bekostnad av humanismen, då de som utbildades där var efterfrågade av industri, näringsliv och ett samhälle som höll på att bygga upp ny infrastruktur. Humanisterna blev tvungna att motivera sin existens, och det gjorde man genom att peka på bildning som ett värde i sig.

Bildning blev också i ökande grad ett värde i sig för nya grupper i samhället. Arbetarrörelsen, nykterhetsrörelsen och kvinnorörelsen är exempel på rörelser där bildning blev ett honörsord, och en mängd studieförbund bildades, inte minst här i Sverige.

Det må väl tilläggas om debatten om huruvida bildning har ett egenvärde och hur stor plats den ska få i förhållande till mer “lönsam” utbildning pågår än idag.

Tips från Konfliktportalen: Tusen pekpinnar anser, apropå Arbetarendebatten, att Vi behöver en Arena, men inte två, Vida Latina rapporterar från Gröna vågen i Colombia, kommunism – allt åt alla – folkmakt tycker att Josefin Brink (V) dissar Lagena

Övriga tips: följ de humanitära Ship to Gaza-skeppen på deras färd mot Gaza med byggmaterial, Skumrask kommenterar Sociala medier: krämarnas uttåg, SD har ju fått oförtjänt mycket medieexponering i förhållande till sitt stöd och storlek men själv har jag aldrig tillhört dem som tror att de verkligen har någon chans att komma in riksdagen, ändå lite intressant att läsa i Resumé om deras kommande reklamfilm i tv4 och även lite om deras övriga mediestrategi, för er som i likhet med mig odlat nässlor på balkongen, eller för all del varit ute och plockat då, bjussar Något måste gro på ett bra recept på nässelsoppa (för oss icke-veggisar så blir kanske i och för sig grädde godare än oatlygrädde men i övrigt toppen), Ungbib tipsar om den unika boken Dina Krivokapa: Labbet

1800-TALETS IDÉVÄRLD 2: HEGELIANISMEN

19 Maj

Hegel lanserade i sina texter och föreläsningar idén om en världsande som framträder i historien. Hans texter är allt annat än lättlästa och man kan diskutera vad världsanden egentligen är. Är det Gud som framträder i historien, eller bara en sorts andlig princip?

Man kan få intrycket att det gudomliga egentligen är historien själv. Hegel lanserar en teori om historien som besjälad, en världshistoria som likt en individ utvecklas. Samtidigt är det historien om själva anden, som manifesterar sig genom olika tidsepoker.

Hegels filosofi beskriver hur världsanden manifesterar sig under olika epoker blir äldre och allt mer medveten om sig själv. När världsanden blir självmedveten sammanfattar den sig själv, kan därmed bli epok och är redo att övergå i nästa epok.

Trots sin svårbegriplighet skulle Hegel komma att bli oerhört inflytelserik under 1800-talet. Nyckeln till varför är den metod han introducerar genom sin filosofi, dialektiken. Som går ut på en dualistisk och dynamisk syn på historisk utveckling. En tes ställs mot en antites som genom sin syntes kan överbrygga motsättningen och bli något kvalitativt nytt, en språngbräda till ett nytt utvecklingssteg.

Av Hegels många efterföljare som kunde vara både vänster och höger, både konservativt kristna och radikala kristendomskritiker, framgår att det gick att tillämpa den dialektiska  metoden på många olika sätt och områden och med helt andra konsekvenser än de Hegel avsett att visa på.

Hegel verkade vid universitetet i Jena mellan år 1801 och 1807, denna lilla stad som var hjärtpunkten för den tyska romantiken. Därefter förflyttades han via ett par år i Heidelberg till Berlin, där han blev professor. I Berlin blev hans filosofi mycket omtalad och inflytelserik, och hans föreläsningar drog mycket folk.

Hegel hade en reformvänlig sida, han såg positivt på franska revolutionen, men framförallt på Napoleon som kommit att förkroppsliga en historisk ide genom sin lag och författning. Samtidigt uppfattade han den Preussiska stat han själv levde i som ett historiens högsta stadium, en syntes av yngre historiska perioder.

Ett tag fick Hegels lärljunge Gans ta över hans undervisning, då Hegel själv ansågs suspekt av myndigheterna. Gans radikala Hegeltolkning gjorde mycket för uppkomsten av den vänsterhegelianska strömningen, och det dröjde inte länge innan Hegel var återinstallerad som föreläsare istället.

Mycket snart efter Hegels död splittrades hans lärljungar i en högerfalang och en vänsterfalang. Högerhegelianerna var idealister. Vänsterhegelianerna däremot kännetecknades av att bli materialister. Här kan alltså Hegels teser lite ironiskt sägas enligt hans egen dialektik ha slagit över i sin motsats.

Med vänsterhegelianismen kom kristendomskritiken. Strauss hävdade i ”Jesu liv” att historierna om Jesus var myter. Mest känd är Feuerbach som med sina skrifter “Kristendomens väsen” och “Grundsatser till framtidens väsen” starkt påverkade den vänsterhegelianska tendensen.

Feuerbach satte människan i centrum och menade att det är det sinnligt upplevda som är det verkliga, inte någon ande/idé som verkar utanför det materiella. Han vände på de vedertagna begreppen genom att hävda att det är människan som skapat gud, inte gud som skapat människan. Gud är en önskedröm som kommit ur människolivets brister. Därför bör vi fokusera på människan och hennes behov, ju starkare människa ju mindre behov av gud.

Hegel influerade den kristna teologin i många nordeuropeiska länder, bland annat Danmark. Teologerna uppskattade att hegelianismen förenade tron med en logik. Dessa hegelianer betonade det harmoniska i Hegel, hur motsättningar överbryggas genom en syntes.

För den likaledes kristne Kierkegaard utgjorde detta en småskuren synpunkt, i hans bok “Antingen – Eller” betonade han istället språnget.  Att välja tron, att ta ställning. På så vis kan man se honom som oppositionell mot Hegel.

Men han var också mycket influerad av Hegelianismen, det märks på hur han använder den dialektiska metoden när han diskuterar ångesten. För Kierkegaard var ångest en existentiell nödvändighet som uppkom ur människans möjlighet till fritt val. Tesen frihet/möjlighet leder till antitesen skuld. Ångesten verkar som en brygga, en syntes. Ångesten innehåller båda elementen och  kan i bästa fall leda individen till språnget, till tron.

Kierkegaards tankar om ångest, frihet, val och existens kunde under 1900-talet fortsätta att inspirera filosofer som var helt ointresserade av det kristna innehållet. Till exempel kan existentialismen sägas vara en vidareutveckling av Kierkegaard.    Men där står individens val i fokus, och tron är bortsorterad.

Efter kristendomskritiken och förkastandet av av religonen, gudstron och idealismen  utvecklades ur vänsterhegelianismen den politiska väg som Marx och Engels tog. Marxismen kallade sin materialism för historisk: historiematerialism.

Den metafysiska sidan av materialismen var ointresseant för Marx, hans filosofi handlade om hur historien rör sig framåt och vilka krafter som ligger bakom dess rörelser. Det var för Marx uteslutande materiella krafter: produktionsförhållanden, klassantagonism och styrkeförhållanden mellan de olika klasserna som rörde historien framåt.

Här är kopplingen till Hegel tydligare än hos Feuerbach, eftersom både Hegelianismen och Marxismen är historiefilosofier som bygger på dialektiskt tänkande, hos Hegel idealistiskt och konservativt, hos Marx materialistiskt och kommunistiskt.

Engels var mer intresserad av naturvetenskap än Marx och skrev om naturen ur ett dialektiskt perspektiv. Precis som samhället har naturen enligt Engels utvecklats som ett resultat av dialektiska krafter. Naturen är  i den marxistiska världsbilden dynamisk, den ständiga rörelsen, utvecklingen och förändringen betonas.

Denna materialistiska tolkning av socialismen kom att historiskt vinna över de idealistiska socialistiska skolor som också var vanliga på 1800-talet. Marxismen har väl främst, och av naturliga skäl, under 1900-talet kommit att förknippas med Sovjetunionen och den debatt som fördes där, även om en mängd andra marxistiska skolor också florerat i dess skugga.

Tips från Konfliktportalen:Kaj Raving pekar på CUF:s idealarbetsplats – McDonalds, Kim Muller utfärdar en Varning för präster!, Kvinnopolitiskt forum efterlyser kvinnor som vill dokumentera sin arbetsvardag till What a way to make a living, Loke pratar Borgerligt  nyspråk – ett postmodernt verbiage

Övriga tips: Vertigomannen vittnar ”Jag är bokförläggare inte elektriker”, lite information om Anarkistiska bokmässan i Sverige, Fleet of Freedom demands safety while sailing to Gaza rapporterar The Palestine telegraph

GUD FINNS INTE

26 Jun

När jag var i 18-årsåldern hörde jag något förvånande på radion. En massa ungdomar var, sig själva ovetande, med i Svenska Kyrkan, trots att de aldrig döpts eller konfirmerats. Det räckte med att ens föräldrar inte gått ur kyrkan för att man själv skulle födas in i den. Jag gick till min närmaste pastorsexpedition och frågade, och faktiskt: jag var medlem av Svenska Kyrkan! På plats och ställe skrev jag ut mig ur gemenskapen.

Ett annat minne jag har är när jag i 14-årsåldern tagit mod till och berättat för min mor att jag börjat luta åt anarkismen, min första politiska ståndpunkt i livet. För mig var det något kontroversiellt, som jag inte visste hur hon skulle reagera på. Men till min förvåning såg hon mig lugnt i ögonen och sa sen eftersinnande: ”Ja du Salka, anarkist är nog jag också i grund och botten. När jag var liten blev vi så förtryckta av Kyrkan… ”. Sen berättade hon för mig länge och väl om husförhör och moralism och det instängda bondesamhället förr som alltid offrade kvinnorna och flickorna. Min mor var den första någonsin i sin släkt som yttrade meningen ”Gud finns nog inte”. Jag minns det så väl från min barndoms besök hos mormor. Bland alla bröllopsporträtt på mammas sex systrar med makar satt mamma där ensam i en ram i mitten. Hon hade hippiemittbena och broderad blus och log vackert men ensamt mot kameran. Pappa var inte med på det fotot. För han och mamma var inte gifta, varken borgerligt eller i kyrkan, för mamma var det otänkbart att underkasta sig denna tusenårsgamla förtryckarinstitutions ritualer. Mammas föräldrar hade aldrig tänkt att hon alls skulle skaffa en man. Eller ett jobb. Eller en utbildning. Eller ett liv. Hon var den av döttrarna som alltid skulle stanna som hemmadotter på gården, för att ta hand om de åldrande föräldrarna. Nu hade min mamma en vilja och intelligens de inte hade räknat med. Hon accepterade inte de hundratals år gamla spelreglerna om hur hon skulle offra sig för kollektivet. (Kvinnor, flickor och barn är traditionellt de som får offra sig i de gamla fina ”organiska” bysamhällena och kollektiven). Istället flyttade hon på egen hand hemifrån blott 14 år gammal, och började arbeta i syfabrik sju dagar i veckan.

Ett annat barndomsminne är från min farmor och farfar. Hur jag sitter som förhäxad och läser på en bonad de hade på väggen. I utsmyckade, förgyllda och glittrande bokstäver stod där: ”Jesus är mitt lif, döden är min vinning”. Jag kände en sugande skräck när jag läste det där, och kunde inte låta bli att läsa det om och om igen. ”Döden är min vinning”.  De kristna idéerna om döden predikades inte i mitt barndomshem. Döden kunde inte vara en vinning. Inte heller var den en källa till fruktan: det fanns inget helvete och ingen yttersta dom som hotade på andra sidan döden.

Jesper Nilsson har startat en religionsdebatt med sitt inlägg på Dagens Konflikt idag om Humanisternas kampanj Gud finns nog inte. De frågor han tar upp är både politiska och existentiella, och jag känner mig i grunden berörd av dem. Med detta inlägg avser jag försöka mig på ett svar. För mig finns ett riktigt stort fel med kampanjen. Det är dess försiktighet. Det heter Gud finns nog inte, fast det uppenbarligen är så att Gud finns inte.

Jesper Nilsson skriver att de senaste tio åren har en helt ny våg av hets mot religionen växt fram. Och att denna våg anförs av liberaler som förbundet Humanisterna. Det är egendomligt hur olika man kan uppfatta utvecklingen. Naturligtvis har det väl att göra med den individuella utgångspunkten. Jesper skriver att han känner sig dragen till kristen mystik och själv är jag ateist och historiematerialist. Jag har uppfattat saken rakt motsatt mot Jesper. Under mina barndomsår på 70- och 80-talen var Sverige i grunden sekulärt, det rådde socialdemokratisk hegemoni och religion var en privatsak för den som trivdes med det. 90-talet innebar ett trendbrott. Nyliberalismen och postmodernismen drog fram. De var överbyggnaden i en ekonomisk förändringsprocess: privatiseringar, införandet av helt nya nivåer av osäkerhet på arbetsmarknaden, etableringen av stora grupper reservarbetskraft i projekt och bemanningsföretag, massarbetslöshet som vapen mot arbetsrätten, etablerande av ett serviceproletariat och så vidare och så vidare. Om nyliberalism och postmodernism (med dess märkliga avart värderelativismen: ”om det är sant för dig så är det sant”) var den politiska teori som marknadsförde förändringen, så var New Age dess religiösa yttring. Allt var en marknad, man kunde ta för sig från det religiösa smörgåsbordet, inget var mer fel eller rätt. Individen var i fokus med sitt Val. Liberalismen drog med sig nyandlighet, både därför att det ideologiskt inte fanns något för den att invända, och naturligtvis i än högre grad därför att den medförde en social och ekonomisk otrygghet. En otrygghet som skrek efter tröst. Vid sidan om Nattväktarstaten var den småflummiga allätarandligheten ett mindre repressivt svar på de sår man medvetet tillfogade stora grupper i Frihetens namn. Den förödande kritik och det motstånd liberalismen dragit på sig från socialistiskt håll är både berättigad och högst begriplig.

På 00-talet däremot har en helt annan trend än liberalismen växt sig stark. Inte minst under de allra sista årens öppna kris. Det är konservatismen som idag tagit över rodret. Det finns många orsaker till det. De öppna politiska och sociala konflikterna och de växande klasskonflikter 90-talets tokliberalism fört med sig skapar rädsla och längtan till det svunna, traditionella och förment enkla och okomplicerade bland vinnarna och ett behov av trygghet och tröst bland förlorana i samhällets ekonomiska system. Diverse propaganda för skräck och panik, vaksamhet och moralism har pumpats ut i mer än tio år nu. Farliga muslimska terrorister, gatuvåld, klimatkatastrof, pedofiler, illuminati och mycket annat hotar konstant vår trygghet heter det. Vi måste köpa säkerhetsdörrar, återvinna mjölkpaket och ringa snuten om någon glömt en väska på tåget och ändå är det aldrig nog. Undergången kommer i alla fall. En hel generation är uppväxt i pessimismens tecken, vi kan inte drömma om att få det bättre det tål inte miljön. Det finns inte lösningar, det finns problem. Dessutom har borgerligheten mycket att förklara när 90-talets stålhårda klasspolitik ändå bara pumpat ytterst tillfälligt liv i ekonomin, och krisen nu är öppnare och djupare än de flesta av oss upplevt under en livstid. Därmed har den religiösa vinden fortsatt, men ändrat riktning. Bort från det liberala 90-talets lättsammare gör-som-du-vill-andlighet och tillbaka till de beprövade gamla religionerna. Nu är tusen år av förtryck, tionde, husförhör, sexualfientlighet, stigmatisering av oäkta barn, häxbål och korståg glömda och förlåtna. Religion, tradition och moral hägrar som lösningen på samtidens ”förfall”. De nykonservativa ideologerna kommer från så många håll att det kan vara svårt att se den gemensamma trenden bakom. Konservativa katoliker, primitivister, islamister, Jan Björklunds skolpolitik, identitärer, fanatiska sionister, sverigedemokrater, radikalkonservativa, djupekologer och särartsfeminister, för att bara nämna några. Naturligtvis sköljer de nymoralistiska och konservativa tidsvågorna in en bit över alla stränder även vänsterns. Därför kan det vara bra att se upp lite och släppa fixeringen vid liberalismen, den fixeringen är redan gammal.

Som övertygade ateist har jag märkt de nyreligiösa vindarna de senaste tio åren. På 80-talet möttes jag av ett förundrat ”men varför ska du inte konfirmera dig, du får ju presenter??”. På 90-talet undrade andliga människor hur jag kunde ha uppfattningen att Gud inte finns. Så förklarade jag hur jag tänkte, de hur de tänkte. Vi enades för det mesta vänskapligt om att vi såg olika på dessa existentialfilosofiska spörsmål, men det var det hela. På 00-talet upplevde jag allt oftare hur mitt Nej till Gud inte längre respekterades. Den jag diskuterade med sa att det är något fel på den som inte kan ”se” eller ”acceptera” att Gud eller ”något” ”finns där bakom”. De försökte tvinga mig att acceptera den ena eller andra löjliga definitionen av andlighet och kunde bara inte acceptera att för mig är Andlighet och Gud tomma begrepp, liksom för övrigt Ont och Gott. Det har helt enkelt blivit allt mer provocerande i troendes ögon att vara ateist. Och inte alls bara i religiösa fanatikers ögon, utan också den mest vagt new age andliga person man möter avkräver mig andlighetsdeklarationer som jag inte utan att begå våld på mitt samvete skulle kunna låtsas gå med på. Därför är i mina ögon också en så snäll och liberal liten kampanj som Gud finns nog inte glädjande. Jag tror inte ett dyft på konspirationsteorier som att dess syfte är att förstärka den totalitära liberala hegemonin. Jag tror att de humanistiska ateisterna oroats lika mycket av de nya Gudsvindarna och deras krav på inflytande över samhällsutveckling, som jag som marxistisk ateist gjort. Dels är inte den liberala hegemonin så total idag, bara därför att den borgerliga hegemonin är det. Dels kan naturligtvis effekten av kampanjen vara att stärka liberala värden, trots att syftet är att ifrågasätta religionen. Men det beror i så fall på att oförståndiga socialister låter liberalerna överta ateismen, rationalismen, modernismen och optimismen. Dessa bitar som är så grundläggande för socialismen om den någonsin ska kunna leda framåt. Läs Manifestet för att fräscha upp minnet angående Marx förödande kritik av Utopiska socialister. Det vill säga folk som låter sig styras helt av känslor, religiösa värderingar och moralism istället för rationell analys och modernism.

Och så några ord om individen kontra kollektiv. Kollektivism kan vara av många slag. Likaså individualismen. Religionen delar grundsyn med alla tre borgerliga ideologier, liberalism, konservatism och fascism, när det gäller individen. I liberalismen är individen en egen agent som frikopplas från sitt klassmässiga sammanhang för att det gynnar ägarklassen. I konservatismen och dess radikala gren fascismen är individen också samhällets grund, men som oföränderlig biologisk enhet. Heroiskt ska individen underkasta sig sin biologiska och klassmässiga bestämmelse, för på så sätt blir inte bara samhället ett harmoniskt organiskt lyckorike, också individen förverkligar därmed sitt sanna jag antas det. I religionen är också individen och hennes val, samt hennes moral kärnan i ideologin. Socialismen delar vissa ideologiska element med liberalismen, konservatismen och fascismen är dess raka motsats. Visserligen talar både konservativa och socialister om kollektivet, men vad som avses är väsensskilt. Det reaktionära kollektivet har en nästan andlig kvalitet, det är en ”folkgemenskap” som höjer sig över individerna och som dessa måste underkasta sig för något högre. Gud, Rasen, Traditionen, Kungen, Äran, Moralen, Patriarkerna eller Fan och hans Moster. Att 14-åringen offrar hela sitt enda liv i det lilla bondesamhällets högre intresse är bara naturligt i denna form av kollektivism. Det socialistiska kollektivet är något i grunden annat. Man kommer samman till klass utifrån en kollektiv egoism. Genom att bli kollektiv kan man överskrida de individuella begränsningarna för att bli något mera än innan: fri från klassamhället och dess begränsande av de enskildas möjligheter. Socialism är en kollektiv metod för befrielse och självförverkligande om den fungerar i enlighet med sin grundtanke: genom autonoma kollektiv av arbetare som samverkar för alls bästa. Då är det inte frågan om att vissa ska offras för att något ska bestå. Alla ska beredas möjlighet att bidra till kollektivet efter sin individuella förmåga, utvecklas utifrån sina behov, bidra med det de som individer är bra på och alla ska höjas över sina tidigare begränsningar. Sann socialism, anarkism eller kommunism -välj termen du trivs bäst med- är modernism i rörelse. Och det är raka motsatsen till religion. Hur fint det än är med kollektivism kommer jag aldrig i livet att anpassa mig efter irrationella religiösa läror i politiska kläder. De står i motsättning till mina intressen som kvinna, och som tänkande människa. Och: spott i kyrkan: som autonom individ med rätt att leva mitt liv i samspel med andra för allas bästa men på egna villkor.

Angående Nietzsche som Jesper tar upp i sitt sista stycke. Jesper skriver att Nietzsche hade fel. För Gud dog inte tillsammans med moderniteten. Detta är ett liknande missförstånd som den som läser Marx odialektiskt gör. Marx sa ”antingen socialism eller barbari”. Om man tror att Marx ska läsas deterministiskt så fick han fel, vi är snarare på väg allt fortare in i barbariet. Men eftersom världen är dynamisk och dialektisk till sin natur sker visserligen inget slumpmässigt, men heller inte lagbundet. Det gäller att se möjligheterna i samtiden, dörren till socialismen står fortfarande öppen om vi bara vågar se det. På liknande sätt har Nietzsche vantolkats. Övermänniskan är inte någon fascistisk idiot som pseudo-religiöst underkastar sig en mänsklig ställföreträdande Gud i någon sorts modernistisk karikatyr av det medeltida samhället. Övermänniskan är den som funnit Gud inom sig själv, som lämnat Gud, Regering och en massa andra vuxennappar bakom sig för att våga vara en Gudlös individ med fullt ansvar och fullt åtnjutande av sitt eget liv. När Zarathustra talat med åldringen på berget heter det såhär: ”Men när Zarathustra var ensam, talade han så till sitt hjärta: ”Är det verkligen möjligt! Denne gamle helige har i sin skog ännu inte hört något om att Gud är död”. Alltså – moderniteten har öppnat en fantastisk möjlighet: vi kan göra oss av med Gud! Vi kan bli hela vuxna människor i vår egen rätt, övermänniskor. Det är en möjlighet i tiden. Men det gäller att se den, förstå den och ta vara på den.

Tips från Konfliktportalen: 1915 är positiv och handlingsinriktad i sitt förslag Förbättra världen med din dator, Andrea Doria är inne på en liknande linje som jag i Skilj på privat och politiskt i religionsdebatten, Björnbrum bjuder på Mattips i sommarvärmen, Cappuccinosocialisten ger Jesper Nilsson eldunderstöd i religionsdebatten här på portalen, på Dagens konflikt kan ni alltså läsa det inlägg jag polemiserar emomt, Kaj Ranving informerar om Internationell aktionsdag till stöd för Irans arbetare, Kim Muller har mer om Iran: Strejker till stöd för kampen mot Khamenei

ROMANTIKEN

9 Jun

Här följer en kort skoluppgift jag gjorde i vår. Uppgiften var att reda ut begreppet Romantiken, alltså den historiska/konstnärliga epoken. Eftersom detta ursprungligen var en skoluppgift ser inlägget inte riktigt ut som vanligt, utan det är mycket hänvisningar till böcker och så vidare i texten. Ändå tror jag inte det är så svårläst om man är medveten om detta. Jag vill passa på att dela med mig av denna lilla utredning av vad romantiken var, eftersom det var en viktig epok som på många sätt formar vår uppfattning om konst och konstnärer ännu i detta modernismens tidevarv.

“Lyckligtvis väntar poesin på teorin lika lite som dygden på moralen, annars skulle vi till att börja med inte sätta något hopp till en dikt.” (Athenaeum Fragment, ur Romantiska fragment). Det finns en dubbelhet hos romantikerna, kanske beroende på deras närhet till den tyska filosofi som så småningom skulle leda fram till Hegels dialektik. Ett uttryck för denna dubbelhet är till exempel hur de gång på gång som ovan betonade konstens egen rätt bortom teoretiseringar, samtidigt som romantikerna, inte minst i Tyskland, själva var mycket teoretiska. Samlingen Fragment från Jenakretsen är full av teorier kring konst och dikt, liksom kring livskonsten i stort. Även de romantiska dikterna kunde ibland vara manifest för författarens poetik, och den romantiska ironin (som jag återkommer till) var ett obligatoriskt inslag i den romantiska romanen.

Romantikern Friedrich von Schiller skrev texten Om naiv och sentimental diktning (Texter i poetik, Ljung och Mortensen) som försökte att teoretiskt inringa den nya litteratursynen. Denna text pekar på ett upplevt brott i historien. Genom det modernas ankomst i form av upplysning och vetenskap (och det är bra att hålla i huvudet att den tidens vetenskapliga världsbild var mycket mekanisk), hade den moderna människan blivit alienerad från naturen. Schiller framställde den naive diktaren som den bästa ursprungliga. Denne hade direktkontakt med såväl natur som gudavärld och kunde därför skriva på ett omedelbart sant sätt. Den sentimentale diktaren däremot utgick från ett alienerat grundtillstånd blickande på tingen utifrån. För att åstadkomma bra dikt var den sentimentale diktaren tvungen att ta genvägen över sentiment, tankar om och beskrivningar av tingen. Att skriva naivt var idealet för Schiller, även om han medgav det svårt efter brottet i historien.

I Kritiska fragment säger han “Man kallar många konstnärer, som egentligen är naturens konstverk”. En koncentrerad framställning av romantikernas syn på konstnären som inte bara en uttolkare av naturen, utan närmast en magiker som kunde upphäva skillnaden mellan natur och civilisation, fantasi och verklighet. Ett förslag till syntes mellan det naiva och det sentimentala angreppssättet läggs fram i samma framgmentsamling: “ I en god dikt måste allt vara avsikt, och allt instinkt. Därigenom blir den idealisk.”

Vad var då den romantiske diktarens uppgift i världen? Denne såg på sig själv som förvaltare av ett guds-/naturgivet geni. I sin roll liknade diktaren forna tiders magiker eller präst. “Diktare och präst var i begynnelsen ett, och bara nyare tider har skilt dem åt. Den äkta diktaren har dock alltid förblivit präst, så som den äkta prästen alltid förblivit diktare. Och ska inte framtiden återställa sakernas gamla tillstånd?” (Novalis, Frömjöl, Romantiska fragment).

Till skillnad från upplysningsförfattarna, som haft samhällsfrågorna i fokus, och den klassicisitiska skolans fokus på form och tradition, där naturen bara fått förekomma när den ansågs tilltalande och passande för verket, så var naturen romantikernas evangelium. Som Wordsworth uttryckte det i The tables turned: “Books! `tis a dull and endless strife;/ Come, hear the woodland linnet,/ How sweet his music! on my life,/ There´s more of wisdom in it./ And hark! how blithe the throstle sings!/ He, too, is no mean preacher:/ Come forth into the light of things,/ Let Nature be your Teacher.” (litteraturens klassiker).

Den romantiske författaren var en individ som uttryckte sig, upplysningen och den franska revolutionen hade banat väg för individualismen. Lika naturligt som att söka tränga in i den omgivande naturen med känslan som redskap, tedde det sig för den romantiske skalden att söka tränga in i sin egen inre natur. Drömmar, upplevelser under rus eller hypnos blev nu teman i poesin. Ett magnifikt exempel är Kubla Khan av Coleridge, en lång och vackert verserad beskrivning av en dröm under opiumrus. Slutstrofen målar en tidstypisk bild av poeten. Genial och potent, en magiker i kontakt med den andliga dimensionen. Jag säger magiker och inte präst för att poeten med sitt skrivande var aktiv och skapande, inte passiv och dyrkande, han kunde aktivt förena det oförenliga och skapa en ny värld där sol och is förenades: “I would build that dome in air,/ That sunny dome! those caves of ice!/ And all who heard should see them there,/ And all should cry, Beware! Beware!/ His flashing eyes, his floating  hair!/ Weave a circle round him thrice,/ And close your eyes with holy dread,/ For he on honey-dew hath fed,/ And drunk the milk of Paradise.”

Bernt Olsson tar i sin bok Vid språkets gränser, kapitlet Språkkrisens första fas: romantiken, upp romantikernas idealism.  “En viktig utgångspunkt för romantikens syn på språket och dikten är den moderna naturvetenskap som förnekar att naturen är styrd av andliga krafter. Romantikern – och modernisten – kan antingen acceptera den naturvetenskapliga synen och elegiskt klaga över vad som gått förlorat, eller med kraft hävda en annan syn, en syn som innebär att naturen innerst inne och betraktad med den rätta, intuitiva blicken är besjälad och att det är människans uppgift att lära känna det hemliga språk som naturen talar till människan.” Därefter visar Olsson hur detta spektra av attityder skiljt sig mellan olika romantiker. Där den ena extremen varit en stark språkoptimism, en tro på till och med klangerna och rytmerna som en direkt förbindelselänk till en andlig värld, och den andra extremen en väg mot stumhet grundad i rädslan att alienationen från naturen kanske inte går att överbrygga med språket.

Poesin var den mest använda litterära genren under romantiken, men vid sidan därom blomstrade också romanen upp, samt subgenren skräckromanen. Inge Jonsson visar, i Idéer och teorier om ordens konst, hur själva ordet romantik kommer från ordet roman, hos Novalis i betydelsen romanteori. Jonsson skriver också om de viktiga filosofiska inflytelserna för den tongivande tyska romantiken. Kant, Fichte, Schelling och slutligen Hegel. Alla idealistiska tänkare. “För alla kvarstod efter Kants avgörande insats en fundamental svårighet, nämligen den dualism mellan fenomenens värld och “tinget i sig” som Kant betraktade som den mänskliga kunskapens tragiska villkor. Vad dessa efterföljare sökte var enheten, eller annorlunda uttryckt vägen till det absoluta, och för denna lidelsefulla strävan offrade de tveklöst hänsynen till sinnenas erfarenhet och språklig begriplighet. Det är hos dem som den sant romantiska filosofin växer fram i hela sin trolska eggelse.” (idéer och teorier om ordens konst, Jonsson).

En som lät sig eggas var senare Karl Marx, som adopterade den Hegelianska dialektiken men satte in den i en materialistisk världsbild. Här kan man nog hitta en del intertext om man vill. Novalis skrev till exempel ett lite längre fragment i Frömjöl, där han kritiserade de han kallad “filistrar”, kanske vad vi skulle kalla kälkborgare. I detta heter det bland annat “Deras så kallade religion verkar bara som ett opium: förtjusande, bedövande, ett stillande av svaghetssmärtor.” Marx skrev visserligen sitt kända citat om att “religionen är folkets opium” i en helt annan kontext. Men det skulle ändå kunna ses som ett tecken på att Marx läst och tagit intryck av Fragmenten.

Dualismen eller rent av dialektiken var hur som helst en inte oviktig grund för det romantiska tänkandet. Och kanske är det i det ljuset man ska se ett av den romantiska litteraturens viktigaste kännemärken, den romantiska ironin? Att låta berättelsen anspela på sig själv. I fragmenten återkommer tankar om dialektik och motsatsernas syntes gång på gång, och ironin anges som en sorts tecken på en sådan process. “En ide är ett intill ironi fulländat begrepp, en absolut syntes av absoluta antiteser, det ständigt självframställande växelspelet mellan två stridande tankar.” (Athenaeum Fragment). På så sätt kunde alltså ironin, för en modern människa så nära besläktad med cynismen, bli den naiva naturdyrkans högsta stadium. I sig självt en ironi att förundras över!

Horace Engdahl skriver i Den svenska litteraturen, från runor till romantik, om romantikens text. Han beskriver hur den romantiska texten utplånar skillnader mellan bild och verklighet, abstrakt och konkret. “Den romantiska inbillningsvärlden utmärks av den lätthet med vilken skeendet flyttar från verklighetsnivå till verklighetsnivå. Det är ett fantasirum med glidande gränser där scenerna växer ur varandra utan övergångar eller motiveringar. Fenomenvärldens tids- och rumsförhållanden upplöses.” Som exempel tar Engdahl Atterboms Lycksalighetens ö. “Invecklandet  av intet i lager på lager av fiktion når sitt högsta stadium i en av aktens nyckelpassager, där Felicia återger en dröm om fågel Fenix, som sjunger en sång, vars innehåll är en saga fotad på paradismyten. Referensen till en verklighet utanför fantasiföreställningarna drabbas av ett oändligt tillbakavikande. Bilderna förvandlas till ren yta, till ett spel med målade skärmar.” Onekligen fanns denna tendens inom den romantiska dikten, och visade sig programatiskt i det franska slagordet
l´art pour l´art. Naturligtvis också en känga till de samtida som tyckte att konsten skulle spela en social eller till och med politisk roll. (Jonsson).

Olsson och Algulin sätter, i Litteraturens historia i världen, in romantiken i sitt historiskt-politiska sammanhang. Post franska revolutionen, medan Napoleon steg fram som ledargestalt. Detta förklarar nog till dels att de politiska tankar som ändå kan återfinnas i romantikernas texter kan variera så. De skrevs i en tid då en våldsam revolution just trumfat igenom nya radikala tankar,  framförallt liberala. Individualism, tanken på jämlikhet mellan könen och liknande hade fått ett nytt fäste. Men samtidigt var det naturligtvis också en tid av reaktion och återställande av ordningen. Många av de tyska romantikerna blev med åren allt mer konservativa, och inriktade på det religiösa eller inre snarare än samtidens skeenden.

Jag skulle vilja avsluta med ett visionärt fragment, som visar på stolthet över den egna banbrytande insatsen. Och som också har besannats i och med att vi än idag så mycket tänker som romantiker och använder oss av de verktyg de då tog upp för första gången: “Konsten att skriva böcker är ännu inte uppfunnen. Den är dock precis på gränsen till att uppfinnas. Fragment av den här sorten är litterära frön. Det kan säkert finnas åtskilliga tomma korn bland dem: men dock, om bara några kommer upp!” (Novalis, Frömjöl).

Tips från Konfliktportalen: Acidtrunk uppmärksamar 20-års minnet av protesterna och massakern på himmelska fridens torg under rubriken 20-års minnet av det kommunistiska upproret, AndreaDoria hyllar en artikel av Henning Mankell,  Björnbrum funderar över V:s dåliga eu-valresultat och över Konfliktportalen i Diverse om EU-valet, även Cappuccinosocialisten kommenterar eu-valet och vänsterns bristande framgång där, Forever United håller oss uppdaterade om konfliken på Lagena och tipsar om Lagenaarbetarnas blogg, Fragment fortsätter sin intressanta artikelserie om Den totalitära estetiken, Kim Muller kommenterar studenter och studentrörelse samt tipsar om filmer och böcker om ämnet i Zengakuren, Kvinnopolitiskt forum tar upp hur kvinnorna drabbas av krisen i Kvinnor varslas också!, Totalavlöning skriver om att visa solidaritet med vikarier och om att busa när man flyttar.

KLASSKAMPEN ÄR LÖS

2 Apr

Jag hade någon sorts ambition när jag startade denna blogg att inte bara skriva om mig själv, mina projekt eller konst och litteratrur. Utan också kommentera det politiska skeendet omkring oss. Men som takten är i händelseutvecklingen just nu, vem hinner med?

När systemet krisar och de som vanligen tiger, anstränger sig ännu mer, möjligen knyter näven i fickan och muttrar om att det är alltid är de som får betala, nu ställs på bar backe som tack. Då är det kanske inte så konstigt att vi får se en hel del action.

I min bekantskapskrets har arbetslösheten brett ut sig mer och mer, och jag kan slå vad om att ni har upplevt detsamma. I en stad som Göteborg undrar man ju verkligen vad som ska hända efter så många arbetsplatsers kollaps? Stockholm har ju en mer tjänstebaserad ekonomi och här går arbetslösheten runt och plockar folk en och en, här och där, som en bortskämd bufféätare. Många har inte fasta jobb och arbetslösheten smyger på lite fördolt genom att individerna inte längre som brukligt kan finna nytt påhugg. Somliga har i likhet med mig hoppat på utbildningståget, kanske ett av de sista som går om man ska tolka regeringens utbildningspolitik. Toppcheferna tar ogenerat ut bonusar samtidigt som deras anhang kräver att arbetarkollektivet ska gå med på lönesänkningar.

Själv minns jag när det nuvarande pensionssystemet sjösattes på 90-talet. Hur jag och några andra cyniska vänner skrattade åt skrattarna. De som skrattade åt att regeringen i Albanien (eller om det var Bulgarien?) hade lurat sina medborgare att gå med på ett pyramidspel. För samtidigt som man skrattade åt det naiva och efterblivna i att låta sig luras så, accepterade man att själv utsättas för en pensionsreform som ökade spekulerandet med de egna ihoparbetade pengar som borde gå till den egna ålderns dagar.

För oss som läst lite Marx var det uppenbart att flera lågkonjunkturer skulle följa innan vår pensionering, och att dessa pengar var prisgivna så att säga. Två bra sätt att förstå kapitalismens periodiskt återkomande kriser: 1. läsa Marx 2. genomleva en kris och lära sig av erfarenheten. USA försökte desperat genom krig och utplundring bromsa sin fortsatta ekonomiska nedåtspiral och under större delen av 00-talet blåstes lite konstgjord luft i ekonomin. Även Ryssland och Kina har agerat på liknande sätt. Men en sån där radikal krislösningsmetod som de båda världskrigen utgjorde är svårt att se idag. Vi ser fram emot ännu tuffare tider framöver.

Det har varit sorglustigt att se LO-höjdarna krumbukta sig inför kritiken mot vart våra pensionspengar, genom deras aktiva medverkan, slussats mitt under brinnande kris. Och LO-höjdarna gör naturligtvis rätt i att våndas. Deras grepp om utvecklingen är vad som står på spel. Detta är ju tider som uppmanar också de vanligtvis mest beskedliga och tålmodiga arbetare att plocka fram näven ur fickan och till och med börja se på sin situation med öppet politiska ögon. Och DET gud förbjude!

I Sverige tog desperata byggnadsarbetare redan i höstas situationen i egna händer när de ockuperade den beställare som vägrade utbetala deras löner. Under våren har vi sett soparbetarna gå ut i vild strejk och på så vis tvinga fram förhandlingar och dessutom få arbetsgivarsidan att backa från sina hot om repressalier. Nu har Byggnads varslat om strejk med den högst relevanta kommentaren: ”Oavsett hög- eller lågkonjunktur är  det viktigt att arbeta för bättre villkor för medlemmarna”. Byggnads visar de andra LO-facken vad de måste göra om de ska behålla någon som helst trovärdighet bland medlemmarna.

I Danmark har målarfacket gått ett steg längre genom att man också dristat sig till att öppet tänka på socialistiska lösningar:

Målarna kräver: Stoppa krisen – sätt igång byggandet

Den nuvarande krisen i Danmark har drabbat byggandet hårt. Arbetslöshetssiffrorna växer explosivt. Nybyggandet har stannat av, och överallt minskas byggandet. Detta samtidigt som den borgerliga regeringen har infört skärpta begränsningar för offentligt byggande och renoveringar.

Den ekonomiska krisen kommer att drabba det danska samhället hårt. Ekonomer förklarar att krisen kommer bli djup och långvarig. Den borgerliga regeringen har lagt bördan av krisen på arbetarna, både genom stigande arbetslöshet och de olika krispaket som ska betalas via skattesedeln.

Målarnas fackförening i Storköpenhamn finner detta oacceptabelt. Krisen har skapats av bankerna, som har lockat tusentals arbetarfamiljer att ta dyra lån. Bankerna har satt hela landet i pant och lånat ut pengar utan garantier. Den borgerliga regeringen har bidragit till den ekonomiska kollapsen genom att göra osäkra låneformer lagliga. Det måste vara de som har skapat krisen som betalar räkningen!

Därför kräver vi ett omgående igångsättande av det offentliga byggandet. Överallt står offentliga byggnader och förfaller. Det måste göras något åt – målarna står redo! Många lägenheter över hela landet saknar fortfarande bad och toalett. År 2009 bör detta inte längre finnas till. Därför föreslår vi renoveringar av de lägenheter där det finns behov av detta. Samtidigt som många har svårt att hitta bra bostäder, står tusentals nybyggda lägenheter tomma, eftersom de är för dyra. Dessa måste övertas av staten och göras om till billiga offentliga bostäder.

Vi måste protestera mot att staten ska agera som kassakredit för bankerna, som har givit aktieutdelningar på miljardbelopp. Bankspekulanterna har visat sig opassande för sin uppgift. Att de konstant ber staten om mer pengar har gjort saken klar. Bankerna måste övertas av staten, så att de kan drivas för samhällets bästa, istället för att fylla spekulanternas fickor.

Vi uppmanar arbetarpartierna Socialdemokraterna, Socialistisk Folkeparti och Enhetslistan att arbeta för följande:

– Sätt igång det offentliga byggandet!
– Sätt igång med renovering av lägenheter!
– Nationalisera bankerna!”

Målarfacket i Storköpenhamns generalförsamling, 22 mars 2009

Längre ned på kontinenten är temperaturen ännu högre. Under våren har franska chefer kidnappats av sina anställda på minst tre företag, kan vara fler men det är dem jag hört talas om, efter att ha kommit med omfattande varsel av folk helt utan fallskärm. Under dessa förhandlingar, som vi kan kalla ”hårdare förhandlingsmetoder”, har de av arbetarna pressats till kompromisser.

Sen har vi naturligtvis gatorna som i land efter land fylls av protester där folk som aldrig tidigare deltagit i sådana sammanhang nu kommit med. Med resultat som i Grekland där vänstern haft stora framgångar, eller regelrätta regimförändringar som på Island där regeringen fick avgå.

I London har det som alla hört om de senaste dagarna varit en mycket upphettad stämning, när världens ekonomiskt ansvariga i G20 samlat sitt infamösa gäng för överläggningar. Det brukar alltid bli protester vid sådana tillställningar. Men vissa år, som sommaren 2001, och våren 2009, brinner det på allvar under protesterna, på grund av en så utbredd insikt om hur mycket makthavarna har att stå till svars för.

Och tyvärr. Precis som sommaren 2001 har nu protesterna våren 2009 skördat ett dödsoffer här i Europa. Igår kom nyheten om en död demonstrant. Tyvärr är rapporteringen kring detta allt annat än informativ. Det som framgår är att polisen använt en taktik som jag känner igen från min ungdoms 30e-november-demonstationer bland annat (alltså anti-fascistiska då, taktiken mot nassarna var en rakt motsatt). Man har omringat demonstranterna, och försökt gå in och spöa så mycket som möjligt. När detta tillämpades i Lund på 90-talet började polisen med att med milt våld (läs: batongslag mot armar och överkropp) jaga iväg journalistkåren för att slippa vittnen. Möjligtvis gick det till så även igår, eftersom rapporterna är så vaga. Hur demonstranten dog är oklart. Man kan tänka sig att denne klämdes ihjäl om folkmassan fick panik, eller kan ha reagerat överkänsligt om det var så att polisen använde tårgas.

I vilket fall som helst är det alltid lika tragiskt när en ung (förmodligen) människa på detta sätt får sätta livet till, som en sorts människooffer för makthavarnas lust att demonstrera sin bibehållna kontroll över läget. Jag vill uttrycka mitt medlidande med demonstrantens anhöriga, vänner och kamrater.

Att den här typen av maktdemonstrationer kommer att lägga locket på de våldsamma reaktioner lågkonjunkturen skapat är naturligtvis ett fåfängt hopp. Konjunkturen och dess mycket reella konsekvenser i människors liv tvingar alla och envar att ställa de där mest förbjudna frågorna om maktens och pengarnas fördelning i samhället. Och vi kan nog räkna med en fortsatt spännande (på både trevliga och ytterst otrevliga sätt) under året.

Som jag inledningsvis sa är det svårt att som enskild person, med ett liv och allt det där man har, försöka hinna med att rapportera och öppna upp för diskussion om allt som pågår. Därför är det trevligt att så här på slutet av mitt inlägg få presentera Dagens Konflikts nya bloggportal, som har som ambition att samla så många röster som möjligt med vänsterperspektiv och intresse för den sociala, ekonomiska och politiska händelseutvecklingen. Kolla gärna in den! Och om du vill vara med med din blogg så tveka inte att höra av dig till DK.

Och eftersom jag skrivit ett par texter åt Konflikt (och hade fått skriva betydligt fler om jag bara fått tummen ur), har jag blivit bjuden till Konflikts 1:årsfest imorgon kväll. Det har utlovats lite info om nyheter där, så om er undertecknade uppsnappar något intressant så lovar jag att posta det här.