Tag Archives: ironi

ERROL NORSTEDT, MANNEN, MYTEN, LEGENDEN

17 Jan

Jag har länge gillat Eddie Meduza. Men det här är första gången jag säger det offentligt. Hittills har jag pejlat läget lite, vilka jag kan visa denna svaghet för. För faktiskt är det så att än idag kan folk bli direkt arga för att man lyssnar på Eddies musik, han skälls för att vara kvinnohatare och ibland till och med fascist.

Därför uppskattade jag mycket gårdagens radiodokumentär om människan bakom myten, Errol Norstedt. Errols livsöde står ut, liksom hans musik gjorde det medan han levde.

I programmet får vi veta att en gång i tiden var Ulf Lundell och Eddie Meduza de mest säljande artisterna i Sverige. Skillnaden var bara den att medan Ulf Lundell gjorts till något av en nationalikon, en av hans låtar blev till och med föreslagen som ny nationalsång, så lyssnades det på Eddie i smyg. Hans musik var totalförbjuden på radion men hans kassettband, under pseudonymen E Hitler och som rockabillyartisten Eddie Meduza, spreds från vän till vän och togs fram i takt med att folk fyllnade till på festerna.

Jag visste från mina föräldrar (som för övrigt sålt en bil till Errol en gång i tiden) att han varit dansbandsmusiker. Lite mer överraskande nyhet i dokumentären var att han faktiskt började sin musikaliska karriär i ett modsband.

Många röster klingande på skön och genuin västgötska berättar i dokumentären om Errols liv och inte minst hans barndom. När man hör hans låtar anar man att han är en särling, och här får vi verkligen veta vilka förutsättningar Errol hade, eller snarare inte hade.

Hans mor var alkoholiserad och hade den ena mannen efter den andra. Familjen var vagabonderande. Många av mammans tillfälliga pojkvänner misshandlade henne, och ibland även Errol och hans syskon. Systerns berättelser från barndomen är livfulla och väldigt sorgliga. En av männen modern var med tvingade Errol att gå genom brännässlor och äta mat som han spytt upp. Dessutom blev Errol mobbad i skolan, och drömde om att en dag ta revansch genom att bli en hyllad och beundrad rockmusiker.

Denne lille pojkes upplevelser börjar komma upp till ytan i och med att den vuxne Errol, som dittills försökt sig på att göra karriär som dansbandsmusiker, börjar spela in kassetter under namn av E Hitler. De inspelningar av Errol som skapat allra mest moralpanik. Men de olika rösterna, monologer såväl som dialoger, vi hör på dessa kassetter är inte fritt fantiserad galenskap. Ofta är de personifieringar av olika människor Errol har träffat, en välmålad karikatyr av en rå omvärld.

Genom sina figurer Hitler och Meduza målar Errol upp bilder som utgör social satir över den värld han lever i och formats av. Errol är en sorts Bellman, men saknar Bellmans von oben-perspektiv. Till och med i denna radiodokumentär 2010 känner sig programmakaren tvungen att påpeka att Errol trots sitt alias ”inte var någon nazist”. Visst är det en smula märkligt.

Som Errol själv säger i början av programmet så har han skrivit en enda text på fullt allvar, och det är ”Mera brännvin”. I övrigt var hans konstnärliga metod ironi, och han förvånas själv över att folk inte märker en ironi som han tycker är så tydlig att ingen borde missa den. Det Errol gör är att som satiriker ikläda sig rollen av en annan för att visa upp tillvarons råhet och absurditet. En råhet som inte är lätt att överleva och som till slut kom ikapp och bröt ner Errol som ju söp ihjäl sig.

Att det verkar svårt för många att förstå och uppskatta ett sådant artistiskt grepp finns flera exempel på än Eddie Meduza. Många i Sverige blev till exempel upprörda över Dead Kennedys när de sjöng ”Kill the poor” och tog det bokstavligt som att det var detta bandet tyckte. På samma sätt har Laibachs geniala kommentarer till Europas fascistiska kulturarv setts på med fasa av många som tolkat bandet som fascister. Så är det ofta med litteratur också förövrigt, att det kan vara svårt för en del läsare att förstå att en författare kan ha distans till de karaktärer hon skapar, viljan att ta all konst bokstavligt är stor.

Och visst finns det allvar under gycklet. Errols kommentarer är på blodigt allvar, men det betyder inte att Errol själv var kvinnohatare eller fascist bara för att hans alias kunde ge uttryck för sådana åsikter. Lyssna till exempel på låtar som ”‘Heja USA” eller ”Mera kärnkraft” och försök hävda att det är något annat än satir över oreflekterade och dumdryga högerattityder. Sen var naturligtvis Errol ingen vänsterman för det, och hans politiska omdöme inte alltid det bästa, vilket det faktum att han hade ett musikaliskt samarbete med Ultima Thule till exempel visar på.

Däremot är det patetiskt att se den skräck han spred i det etablerade samhället på 70- och 80-talen. Inte minst progg-generationen  verkar ha varit helt oförmögen att förstå satir och ironi. Ett ganska förvånande handikapp för mig som tillhör den så kallade ironiska generationen. Och jag minns ju också att vi ofta fick höra att vår humor var ”svår” och ”elitistisk”. Det förstod aldrig jag som tyckte den var rå, svart och enkel, att ironisera över jävligheter är ett sätt att överleva. Inte så konstigt då att den attityden dominerar musik från en överlevare mot alla odds som Errol var. Själv tycker jag att proggmusik är mer än lovligt trist, just för att den tar sig själv på ett allvar som gör den som bäst pompös och som sämst dryg.

Det offentliga Sveriges rädsla för Errols musik, och dess popularitet, hade självklart också att göra med vem han var. Han kom inte från medelklassen eller ens den väletablerade delen av arbetarklassen. Han tillhörde de farliga klasserna, ett socialt hot underifrån om tappad kontroll och urartning. Hans vagabonderande, alkoholiserade och sexuellt aktiva mor skulle bara några årtionden tidigare ha riskerat en tvångssterilisering. Också raggarkulturen sågs som ett uttryck för detta hot.

Errol representerade landsbyggden, det vagabonderande, underdogen. Därför var han farlig, därför förbjöds hans musik i radio och tv, och därför blev han så älskad. Han var den som är född med ett slaktmärke, som inte är menad för överlevnad och ännu mindre för att yttra sig. Och ändå gjorde han just det, överlevde länge genom att ställa sig upp och säga vad honom behagade, helt ointresserad av om det passade sig eller inte.

Att Errols konstnärskap tog sig den form det gjorde är ingen slump. Han var en klassens clown bland vuxna. I avsaknad av det självförtroende en medelklassuppväxt ger, som gör att man som jag till exempel vågar prata allvar och säga rätt ut att ”såhär tycker jag och det står jag för”. Tvärtom med hugg och slag hunsad för att hålla käft och trycka ner sina egna känslor och behov, så lät han dem ändå komma ut. Men i gestalten av andra, av figurerna Hitler och Meduza. Genom dessa kunde han uttrycka sig, medan han som privatperson förblev relativt anonym.

Hitler och Meduza var clowner och underhållare, men i botten av skrattet låg sorgen och smärtan. Klassens clown är nästan alltid en i grunden tragisk figur. Och självmord, eller som i Errols fall en accelererande alkoholism, är ett vanligt öde bland just komiker. Humor trivs bäst när man har det svårt, humor är ett vapen mot till synes övermäktiga omständigheter, och träffar man en människa utan humor (de är alltför vanliga) ska man dra öronen åt sig.

Jag uppmanar alla att lyssna på dokumentären om Errol Norstedt som är fullt av färgstarka anekdoter, och en blandning av smärta och galghumor.

R.I.P. Errol Norstedt.

ps Det är väl passande att avsluta med en Eddie-video. Vi kör Epa-traktorn, om raggare i Tidaholm, framfört på klingande tidaholmsmål.

Tips från Konfliktportalen: Acid trunk konstaterar att USAs Göran Skytte tackar gud för de döda på Haiti, Andrea Doria diskuterar Lagen som fetisch, Dagens Konflikt visar en video från Socialistiskt Forum 2009 Media, arbetarrörelsen och makten över tanken, För den som vill sätta tänderna i lite teori föreslås Guldfiskes Tjugo teser om metropolens omstörtande, Kvinnor fortsätter berätta Del 4 – Ockupationen

Övriga tips: Nyheter! är ett arkiv som visar gamla nyhetsinslag, se den fina filmen från när NRP körs bort ur Växjö av VPK 1985 finns många andra roliga gamla inslag att upptäcka också, parkinsonsjuke Jan Thimell ytterligare ett av offren för regeringens galna klappjakt på sjuka människor, Ockupantscenen informerar om Öppet planeringsmöte för stadskampsveckan i Stockholm, ungbib -den nya webplats som ersatt Eriks axplock – har gjort en läsvärd intervju med Fredrik Strage, Byggnadsarbetaren skriver att En av fyra fälldes efter Kistaraset – d.v.s. tre av fyra frikändes och byggnadsarbetarens liv kostade 15 000 kronor i dagsböter + vilkorligt

ROMANTIKEN

9 Jun

Här följer en kort skoluppgift jag gjorde i vår. Uppgiften var att reda ut begreppet Romantiken, alltså den historiska/konstnärliga epoken. Eftersom detta ursprungligen var en skoluppgift ser inlägget inte riktigt ut som vanligt, utan det är mycket hänvisningar till böcker och så vidare i texten. Ändå tror jag inte det är så svårläst om man är medveten om detta. Jag vill passa på att dela med mig av denna lilla utredning av vad romantiken var, eftersom det var en viktig epok som på många sätt formar vår uppfattning om konst och konstnärer ännu i detta modernismens tidevarv.

“Lyckligtvis väntar poesin på teorin lika lite som dygden på moralen, annars skulle vi till att börja med inte sätta något hopp till en dikt.” (Athenaeum Fragment, ur Romantiska fragment). Det finns en dubbelhet hos romantikerna, kanske beroende på deras närhet till den tyska filosofi som så småningom skulle leda fram till Hegels dialektik. Ett uttryck för denna dubbelhet är till exempel hur de gång på gång som ovan betonade konstens egen rätt bortom teoretiseringar, samtidigt som romantikerna, inte minst i Tyskland, själva var mycket teoretiska. Samlingen Fragment från Jenakretsen är full av teorier kring konst och dikt, liksom kring livskonsten i stort. Även de romantiska dikterna kunde ibland vara manifest för författarens poetik, och den romantiska ironin (som jag återkommer till) var ett obligatoriskt inslag i den romantiska romanen.

Romantikern Friedrich von Schiller skrev texten Om naiv och sentimental diktning (Texter i poetik, Ljung och Mortensen) som försökte att teoretiskt inringa den nya litteratursynen. Denna text pekar på ett upplevt brott i historien. Genom det modernas ankomst i form av upplysning och vetenskap (och det är bra att hålla i huvudet att den tidens vetenskapliga världsbild var mycket mekanisk), hade den moderna människan blivit alienerad från naturen. Schiller framställde den naive diktaren som den bästa ursprungliga. Denne hade direktkontakt med såväl natur som gudavärld och kunde därför skriva på ett omedelbart sant sätt. Den sentimentale diktaren däremot utgick från ett alienerat grundtillstånd blickande på tingen utifrån. För att åstadkomma bra dikt var den sentimentale diktaren tvungen att ta genvägen över sentiment, tankar om och beskrivningar av tingen. Att skriva naivt var idealet för Schiller, även om han medgav det svårt efter brottet i historien.

I Kritiska fragment säger han “Man kallar många konstnärer, som egentligen är naturens konstverk”. En koncentrerad framställning av romantikernas syn på konstnären som inte bara en uttolkare av naturen, utan närmast en magiker som kunde upphäva skillnaden mellan natur och civilisation, fantasi och verklighet. Ett förslag till syntes mellan det naiva och det sentimentala angreppssättet läggs fram i samma framgmentsamling: “ I en god dikt måste allt vara avsikt, och allt instinkt. Därigenom blir den idealisk.”

Vad var då den romantiske diktarens uppgift i världen? Denne såg på sig själv som förvaltare av ett guds-/naturgivet geni. I sin roll liknade diktaren forna tiders magiker eller präst. “Diktare och präst var i begynnelsen ett, och bara nyare tider har skilt dem åt. Den äkta diktaren har dock alltid förblivit präst, så som den äkta prästen alltid förblivit diktare. Och ska inte framtiden återställa sakernas gamla tillstånd?” (Novalis, Frömjöl, Romantiska fragment).

Till skillnad från upplysningsförfattarna, som haft samhällsfrågorna i fokus, och den klassicisitiska skolans fokus på form och tradition, där naturen bara fått förekomma när den ansågs tilltalande och passande för verket, så var naturen romantikernas evangelium. Som Wordsworth uttryckte det i The tables turned: “Books! `tis a dull and endless strife;/ Come, hear the woodland linnet,/ How sweet his music! on my life,/ There´s more of wisdom in it./ And hark! how blithe the throstle sings!/ He, too, is no mean preacher:/ Come forth into the light of things,/ Let Nature be your Teacher.” (litteraturens klassiker).

Den romantiske författaren var en individ som uttryckte sig, upplysningen och den franska revolutionen hade banat väg för individualismen. Lika naturligt som att söka tränga in i den omgivande naturen med känslan som redskap, tedde det sig för den romantiske skalden att söka tränga in i sin egen inre natur. Drömmar, upplevelser under rus eller hypnos blev nu teman i poesin. Ett magnifikt exempel är Kubla Khan av Coleridge, en lång och vackert verserad beskrivning av en dröm under opiumrus. Slutstrofen målar en tidstypisk bild av poeten. Genial och potent, en magiker i kontakt med den andliga dimensionen. Jag säger magiker och inte präst för att poeten med sitt skrivande var aktiv och skapande, inte passiv och dyrkande, han kunde aktivt förena det oförenliga och skapa en ny värld där sol och is förenades: “I would build that dome in air,/ That sunny dome! those caves of ice!/ And all who heard should see them there,/ And all should cry, Beware! Beware!/ His flashing eyes, his floating  hair!/ Weave a circle round him thrice,/ And close your eyes with holy dread,/ For he on honey-dew hath fed,/ And drunk the milk of Paradise.”

Bernt Olsson tar i sin bok Vid språkets gränser, kapitlet Språkkrisens första fas: romantiken, upp romantikernas idealism.  “En viktig utgångspunkt för romantikens syn på språket och dikten är den moderna naturvetenskap som förnekar att naturen är styrd av andliga krafter. Romantikern – och modernisten – kan antingen acceptera den naturvetenskapliga synen och elegiskt klaga över vad som gått förlorat, eller med kraft hävda en annan syn, en syn som innebär att naturen innerst inne och betraktad med den rätta, intuitiva blicken är besjälad och att det är människans uppgift att lära känna det hemliga språk som naturen talar till människan.” Därefter visar Olsson hur detta spektra av attityder skiljt sig mellan olika romantiker. Där den ena extremen varit en stark språkoptimism, en tro på till och med klangerna och rytmerna som en direkt förbindelselänk till en andlig värld, och den andra extremen en väg mot stumhet grundad i rädslan att alienationen från naturen kanske inte går att överbrygga med språket.

Poesin var den mest använda litterära genren under romantiken, men vid sidan därom blomstrade också romanen upp, samt subgenren skräckromanen. Inge Jonsson visar, i Idéer och teorier om ordens konst, hur själva ordet romantik kommer från ordet roman, hos Novalis i betydelsen romanteori. Jonsson skriver också om de viktiga filosofiska inflytelserna för den tongivande tyska romantiken. Kant, Fichte, Schelling och slutligen Hegel. Alla idealistiska tänkare. “För alla kvarstod efter Kants avgörande insats en fundamental svårighet, nämligen den dualism mellan fenomenens värld och “tinget i sig” som Kant betraktade som den mänskliga kunskapens tragiska villkor. Vad dessa efterföljare sökte var enheten, eller annorlunda uttryckt vägen till det absoluta, och för denna lidelsefulla strävan offrade de tveklöst hänsynen till sinnenas erfarenhet och språklig begriplighet. Det är hos dem som den sant romantiska filosofin växer fram i hela sin trolska eggelse.” (idéer och teorier om ordens konst, Jonsson).

En som lät sig eggas var senare Karl Marx, som adopterade den Hegelianska dialektiken men satte in den i en materialistisk världsbild. Här kan man nog hitta en del intertext om man vill. Novalis skrev till exempel ett lite längre fragment i Frömjöl, där han kritiserade de han kallad “filistrar”, kanske vad vi skulle kalla kälkborgare. I detta heter det bland annat “Deras så kallade religion verkar bara som ett opium: förtjusande, bedövande, ett stillande av svaghetssmärtor.” Marx skrev visserligen sitt kända citat om att “religionen är folkets opium” i en helt annan kontext. Men det skulle ändå kunna ses som ett tecken på att Marx läst och tagit intryck av Fragmenten.

Dualismen eller rent av dialektiken var hur som helst en inte oviktig grund för det romantiska tänkandet. Och kanske är det i det ljuset man ska se ett av den romantiska litteraturens viktigaste kännemärken, den romantiska ironin? Att låta berättelsen anspela på sig själv. I fragmenten återkommer tankar om dialektik och motsatsernas syntes gång på gång, och ironin anges som en sorts tecken på en sådan process. “En ide är ett intill ironi fulländat begrepp, en absolut syntes av absoluta antiteser, det ständigt självframställande växelspelet mellan två stridande tankar.” (Athenaeum Fragment). På så sätt kunde alltså ironin, för en modern människa så nära besläktad med cynismen, bli den naiva naturdyrkans högsta stadium. I sig självt en ironi att förundras över!

Horace Engdahl skriver i Den svenska litteraturen, från runor till romantik, om romantikens text. Han beskriver hur den romantiska texten utplånar skillnader mellan bild och verklighet, abstrakt och konkret. “Den romantiska inbillningsvärlden utmärks av den lätthet med vilken skeendet flyttar från verklighetsnivå till verklighetsnivå. Det är ett fantasirum med glidande gränser där scenerna växer ur varandra utan övergångar eller motiveringar. Fenomenvärldens tids- och rumsförhållanden upplöses.” Som exempel tar Engdahl Atterboms Lycksalighetens ö. “Invecklandet  av intet i lager på lager av fiktion når sitt högsta stadium i en av aktens nyckelpassager, där Felicia återger en dröm om fågel Fenix, som sjunger en sång, vars innehåll är en saga fotad på paradismyten. Referensen till en verklighet utanför fantasiföreställningarna drabbas av ett oändligt tillbakavikande. Bilderna förvandlas till ren yta, till ett spel med målade skärmar.” Onekligen fanns denna tendens inom den romantiska dikten, och visade sig programatiskt i det franska slagordet
l´art pour l´art. Naturligtvis också en känga till de samtida som tyckte att konsten skulle spela en social eller till och med politisk roll. (Jonsson).

Olsson och Algulin sätter, i Litteraturens historia i världen, in romantiken i sitt historiskt-politiska sammanhang. Post franska revolutionen, medan Napoleon steg fram som ledargestalt. Detta förklarar nog till dels att de politiska tankar som ändå kan återfinnas i romantikernas texter kan variera så. De skrevs i en tid då en våldsam revolution just trumfat igenom nya radikala tankar,  framförallt liberala. Individualism, tanken på jämlikhet mellan könen och liknande hade fått ett nytt fäste. Men samtidigt var det naturligtvis också en tid av reaktion och återställande av ordningen. Många av de tyska romantikerna blev med åren allt mer konservativa, och inriktade på det religiösa eller inre snarare än samtidens skeenden.

Jag skulle vilja avsluta med ett visionärt fragment, som visar på stolthet över den egna banbrytande insatsen. Och som också har besannats i och med att vi än idag så mycket tänker som romantiker och använder oss av de verktyg de då tog upp för första gången: “Konsten att skriva böcker är ännu inte uppfunnen. Den är dock precis på gränsen till att uppfinnas. Fragment av den här sorten är litterära frön. Det kan säkert finnas åtskilliga tomma korn bland dem: men dock, om bara några kommer upp!” (Novalis, Frömjöl).

Tips från Konfliktportalen: Acidtrunk uppmärksamar 20-års minnet av protesterna och massakern på himmelska fridens torg under rubriken 20-års minnet av det kommunistiska upproret, AndreaDoria hyllar en artikel av Henning Mankell,  Björnbrum funderar över V:s dåliga eu-valresultat och över Konfliktportalen i Diverse om EU-valet, även Cappuccinosocialisten kommenterar eu-valet och vänsterns bristande framgång där, Forever United håller oss uppdaterade om konfliken på Lagena och tipsar om Lagenaarbetarnas blogg, Fragment fortsätter sin intressanta artikelserie om Den totalitära estetiken, Kim Muller kommenterar studenter och studentrörelse samt tipsar om filmer och böcker om ämnet i Zengakuren, Kvinnopolitiskt forum tar upp hur kvinnorna drabbas av krisen i Kvinnor varslas också!, Totalavlöning skriver om att visa solidaritet med vikarier och om att busa när man flyttar.