Tag Archives: idealism

1800-TALETS IDÉVÄRLD 4: NATURVETENSKAP, FILOSOFI OCH BILDNING

20 Maj

När man försöker överblicka 1800-talet är naturvetenskapens enorma utveckling och ständigt växande betydelse för utvecklingen under seklet svår att inte lägga märke till. Ett exempel på detta är att år 1800 fanns det 100 vetenskapliga tidskrifter, men fram till 1900 hade dessa ökat till runt 10000.

Något annat som starkt präglade 1800-talet var den filosofiska striden mellan idealism och materialism. Långt ifrån all vetenskap var materialistisk. Särskilt början av seklet präglades av idealistiskt grundad forskning inspirerad av romantikens organiska och vitalistiska synsätt.

Men ju mer seklet framskred ju mer stärkte materialismen sitt grepp inom vetenskap och även filosofi, och därmed sammanhängde en annan viktig process under 1800-talet: sekulariseingen.

Striden mellan idealismen och materialismen utspelade sig på flera fält. Det vetenskapliga, det filosofiska och det politiska. På det politiska området var de flesta konservativa idealister, men när det gäller socialister och liberaler fanns folk i båda lägren.

Hegel brukar ibland sägas vara den idealistiska filosofins sista stora systembyggare. Hans ambition var att i Aristoteles efterföljd innefatta allt i sin lära, religion, natur, historia, politik, estetik och så vidare. Hegels lära blir en hel kosmologi.

Detsamma låter sig nog sägas även om hegelianismens efterföljare marxismen. Denna gör anspråk på att förklara både historiens och naturens förlopp och dialektiken låter sig enkelt tillämpas på de flesta av livets fält.

Marxismen har överlevt som världsbild långt in i vår tid, detsamma kan väl inte riktigt säga om hegelianismen. Men efter dessa skolor kom filosoferna oftare att ägna sig åt mer specifika områden än att söka förklara världen i dess helhet.

Vid sidan av filosofisk religionskritik som representeras av bland annat vänsterhegelianen Feuerbach och viljefilosofen Nietzsche så framförde många forskare under 1800-talet argument för en metafysisk materialism.

En mycket inflytelserik materialist inom vetenskapliga kretsar i slutet av 1800-talet (själv hade han utformat sin filosofi redan i början av seklet) var Comte. Comte avvisade metafysik tillsammans med idealismen som ren spekulation och därför utan värde för vetenskapen. Istället ansåg han att vetenskap skulle bygga på ren empiri.

När vetenskapen segrat har vi nått det positiva stadiet då vi strävar att beskriva verkligheten, inte att förklara den. Comte kallade sitt utvecklingsoptimistiska system för positivismen.

Kuriöst nog byggde han under slutet av sitt liv upp vad som närmast kan betecknas som en vetenskaplig religion, med särskilda högtidsdagar med vetenskapsmän istället för helgon, mässa och så vidare. Detta slog inte an lika mycket som hans teoretiska grundsyn.

“Vi måste återvända till Kant!” blev ledordet för nykantianerna, myntat av Liebmann i boken ”Kant och epigonerna”. I denna nylanserades kantianismen samtidigt som dess trancendentala idealism utsattes för kritik.

En annan nykantian var Lange som i sin bok ”Materialismens historia” samtidigt passade på att kritisera den materialistiska metafysiken, som i hans tycke inte höll sträck. Materialismen är oundviklig för naturvetenskapen menade Lange, men samtidigt behöver människan också en ideell verklighet, hon behöver “dikten”.

I mycket var nykantianismen ett försök att rehabilitera vad som gick av idealismen. En intressant debatt som fördes här var den om naturvetenskaplig respektive humanistisk forskning. Man ville visa på att dessa har olika utgångspunkt och därför inte kan utgå från samma sorts empiri.

Det är en debatt som gränsar till tidens nya debatt om vetenskap kontra bildning. Det var ingen exklusivt filosofisk debatt. Tvärtom var den föranledd av mycket konkreta förändringar i utbildningsväsendet. Tidigare hade universiteten helt dominerat den högre utbildningen, och den humanistiska bildningen hade dominerat universiteten. Nu blåste förändringens vindar när såväl tekniska som naturvetenskapliga och medicinska läroanstalter nådde universitetens nivå.

Dessa praktiska kunskapsgrenars status växte också på bekostnad av humanismen, då de som utbildades där var efterfrågade av industri, näringsliv och ett samhälle som höll på att bygga upp ny infrastruktur. Humanisterna blev tvungna att motivera sin existens, och det gjorde man genom att peka på bildning som ett värde i sig.

Bildning blev också i ökande grad ett värde i sig för nya grupper i samhället. Arbetarrörelsen, nykterhetsrörelsen och kvinnorörelsen är exempel på rörelser där bildning blev ett honörsord, och en mängd studieförbund bildades, inte minst här i Sverige.

Det må väl tilläggas om debatten om huruvida bildning har ett egenvärde och hur stor plats den ska få i förhållande till mer “lönsam” utbildning pågår än idag.

Tips från Konfliktportalen: Tusen pekpinnar anser, apropå Arbetarendebatten, att Vi behöver en Arena, men inte två, Vida Latina rapporterar från Gröna vågen i Colombia, kommunism – allt åt alla – folkmakt tycker att Josefin Brink (V) dissar Lagena

Övriga tips: följ de humanitära Ship to Gaza-skeppen på deras färd mot Gaza med byggmaterial, Skumrask kommenterar Sociala medier: krämarnas uttåg, SD har ju fått oförtjänt mycket medieexponering i förhållande till sitt stöd och storlek men själv har jag aldrig tillhört dem som tror att de verkligen har någon chans att komma in riksdagen, ändå lite intressant att läsa i Resumé om deras kommande reklamfilm i tv4 och även lite om deras övriga mediestrategi, för er som i likhet med mig odlat nässlor på balkongen, eller för all del varit ute och plockat då, bjussar Något måste gro på ett bra recept på nässelsoppa (för oss icke-veggisar så blir kanske i och för sig grädde godare än oatlygrädde men i övrigt toppen), Ungbib tipsar om den unika boken Dina Krivokapa: Labbet

Annonser

1800-TALETS IDÉVÄRLD 1: ROMANTIKEN

19 Maj

Jag håller på att studera det mycket roliga och intressanta ämnet idéhistoria. Men jag har inte riktigt haft tid att delge er bloggläsare något av allt det roliga jag lär mig. Delvis just för att studierna tar tid. Nu har jag i alla fall fått tillbaka en hemtenta om idéhistorien i Europa under 1800-talet. Och baserat på de texter jag skrivit om det tänkte jag nu bjuda er som eventuellt är intresserade på fyra artiklar som skissar några linjer i idélivet under detta århundrade. Här följer den första.

Romantiken kom som ett svar på upplysningen. Romantikerna ansåg upplysningen som allt för materialistisk. Den idealistiska romantiken betonade istället känslan, det enkla och naturliga samt det andliga.

Även om romantiken tog sig många skiftande uttryck var just den andliga upplevelsen och föreställningen om en gudomlighet i en eller annan form gemensam. Sedan kunde gudsbegreppet uppfattas på olika sätt. Panteistiska föreställningar var vanliga vid sidan av de mer ortodoxt kristna. Tendensen att identifiera det andliga/gudomliga med naturen var stark.

Inom konsten betonade romantikerna geniet, konstnären drevs av inspiration och uttryckte sina känslor.Idealet var forntiden, speciellt antiken. Man hänvisade gärna till Homeros, till Ossians sånger (som man då trodde autentiska) och till folkdiktning och inte minst germanskt och skandinaviskt mytstoff. Kanske ännu mer betonades medeltiden med dess gotik och riddarideal, som då kontrasterades mot klassicismens stelhet. Vanliga motiv var den vilda naturen, gärna berg i dimma eller annat dramatiskt väder.

Inom litteraturen kom ett stort uppsving för romankonsten, men också poesin var en stark romantisk genre. Den romantiska romanförfattaren strävade att bygga in  en så kallad romantisk ironi i sin bok, det vill säga att i litterär form kommentera sin egen fiktion på ett sätt som den intelligente läsaren skulle kunna lägga märke till.

Konstnärer och författare av den romantiska skolan upplevde att ett brott i historien inträffat via upplysningen. Vetenskapen och materialismen hade avförtrollat världen och det var inte längre möjligt att återvända till den tidigare historiens genuina upplevelse av enhet mellan känsla, natur, människa och andlig dimension. Inte dessto mindre var det dithän konstnären måste sträva.

Den tidiga tyska romantik som representeras av bland andra Novalis, Fichte och Schlegel är stormande, upprorisk och vanvördig mot auktoriteter. Men med tiden, och under romantikernas egen levnad, skulle en förskjutning åt allt mer konservativt håll ske. Kanske inte helt förvånande med tanke på de inneboende tendenserna inom romantiken: idealismen, det antimoderna, romantiserandet av naturen, lantlivet, det andliga, enkla och naturliga.

Många romantiker blev på ålderns höst kristna på ett mer konventionellt sätt och reaktionära till sin åskådning. Schelling tog till exempel på kejsarens uppdrag på sig att föreläsa mot Hegel och hans lära i Berlin, i en kampanj som gick ut på att rensa bort hegelianerna.

Hegel var långt ifrån någon romantiker, däremot tveklöst både konservativ och idealist. Man kan i hans filosofi se vissa tendenser hos romantikens tänkande vidarefört. Jag tänker framförallt på tendensen att se naturen som ett fält för motstående krafter som verkar snarare än som uppbyggd av de mer materialistiskt associerade atomerna. Hos Hegel blev spelet mellan dualistiska krafter och motsättningarnas överbryggande via syntesen en grundtanke. Likaså hans idé om anden, den historiska anden, och folkanden, har sin grund i romantiska tankegångar. Men genom att formulera sin dialektik hade Hegel nu fört in idealismen i ett nytt skede.

Schelling kampanjade intensivt mot hegelianismen, som inte minst genom vänsterhegelianismen och den radikala kristendomskritik och samhällskritik den förde med sig hade visat sig subversiv. Men långt ifrån att uppnå sitt syfte kom Schellings föreläsningar ironiskt nog att istället elda under unghegelianernas övertygelser. Några berömda namn i publiken från Schellings föreläsningar är t.ex. Engels, Bakunin och Kierkegaard.

I romantiken fanns också en nationalistisk tendens. Kanske inte så konstigt när den hade sin bas i Tyskland som på den tiden var uppdelat i en mängd småriken. Den nationalistiska tendensen förstärktes också av de franska truppernas ockupation av Berlin.

Romantiken utvecklade ett starkt intresse för historien, och tillskrev de olika historiska epokerna eget värde och karaktär. Den romantiske historikern Herder lanserade begreppet Volkgeist. Liksom naturen tillskrevs ande/andlighet så kunde också folket, inte minst det “enkla folket”, “odalbonden” och så vidare vara bärare av en anda som var specifik. Denna uppfattning kommer till uttryck i romantikens intresse för folksagor, folkvisor, gammal mytologi, folkseder och så vidare.

I Sverige innebar romantiken ett pånyttfött intresse för göticismen som till exempel ledde till instiftandet av Götiska förbundet. Den nationella anda som väcktes under romantiken levde kvar under seklet och utmynnade så småningom i nationalromantiken med öppnandet av Skansen, Nordiska Muséet, nationalsången och liknande projekt. Romantikens nationalistiska känslor lierade sig ofta med en uttryckt revanschism gentemot Ryssland.

Idag skulle vi kanske ha talat om identitetspolitik, de nationella idéerna under romantiken gick i mycket ut på att forma en gemensam identitet åt framförallt det egna folket. Man sökte gräva fram gamla sägner och traditioner. Man upphöjde gärna den egna historien och det egna folket på andra folks bekostnad.

Skallforskning blev till exempel på modet. I Sverige var forskarna Nilsson och Retzius aktiva inom skallmätningen. De grundade sig i andra romantiska idéer, där man via en vurm för österländsk filosofi och det indiska börjat med bland annat språkstudier och kommit fram till att det finns en indoeuropeisk språkstam. På denna grund spekulerades tämligen vilt, och här föddes idén om arierna, ett ljust överlägset folkslag, vars främsta representanter återfanns inom det egna folket.

Således sökte de svenska frenologerna leda i bevis att långa skallar som återfanns i landet härstammade från indoeuropéer medan korta skallar  härstammade från samer eller finländare, som sågs som en underlägsen rastyp. I själva verket finns såväl långa som korta skallar som en normal variation inom alla folk.

Genom romantikens smak för och sökande efter något ursprungligt och naturligt kom också lusten att klassificera människor och tillskriva dem olika identiteter/egenskaper beroende på kön, klass och härstamning. Kvinnor och “vildar” eller “ursprungsfolk” liksom till exempel bönder tillskrevs en enkelhet, naturlighet, och oskuldsfullhet som romantiserades och sågs som beundransvärd, men också kunde motivera de rådande maktförhållandena som naturliga.

Å andra sidan hade nationalismen, som kunde leda till uteslutande av kvinnor, andra folk och ”vildar”, också en socialt inkluderande effekt. Genom idén om en folkande eller folkgemenskap kunde man lansera och tala för projekt som socialt integrerade arbetare, bönder och fattiga. Det är knappast en slump att det senare under 1800-talet började inrättas allmänna lasarett, folkskolor, och allmänna vattenledningar.

Romantiken innebar ett brott med den tidigare materialistiska och mekaniska natursynen. Naturen sågs inte längre som en klocka. Istället som en organism, som därmed också genomgick en utveckling och kunde åldras. Jämför romantikens historiesyn, ibland kallad historicism, där olika tidsåldrar tillskrivs en identitet.

Den holistiska natursynen hos romantiken kan inte bara avfärdas som svärmisk, den medförde också fröet till många nya tankar. Via romantiken slog till exempel meteorologin och geologin igenom som vetenskaper, och här föddes först tanken på att naturen kunde genomgå en utveckling som så småningom skulle leda fram till Darwins slutsatser. Tankar om morfologi och ekologi kan också härledas tillbaka till romantiken.

Genom att man såg naturen som besjälad, en dynamisk natur där olika krafter spelade mot varandra kom man att intressera sig för andra saker inom naturvetenskapen, än vad man gjort under den tidigare epoken. Galvani, Volta och Aldini experimenterade med elektricitet och galvaniska element.

Aldini gjorde försök att återuppliva lik genom att låta elektricitet genomströmma dem. Detta då han tänkte sig elen som en möjlig vitalistisk kraft. Experimenten måste ha tett sig skrämmande för dåtidens åskådare, eftersom liken visade livstecken genom att börja skaka. Det är dessa experiment som inspirerat Mary Shelley att skriva romanen om Frankenstein. Vid denna tid upptäcktes också elektromagnetismen, som passade tidsandan genom att vara en kombination av två naturkrafter.

En annan produkt av romantikens natursyn var Goethes färglära. Gotehe delade också romantikens idé om arketyper. Alltså att det finns en ideal form. I hans fall framhöll han ryggraden som en arketyp för skelettet. Från denna skulle således kraniet ha bildats genom en sammanslagning av ryggradskotor.  Som synes fanns redan här tankar som skulle utmynna i Darwins utvecklingslära.

En annan som spekulerade om naturen som stadd i  utveckling var Oken, även om hans utvecklingslära var av det mer fantasifulla slaget. Han såg möjligheten av utveckling, men tänkte sig att alla arter utvecklats parallellt med och oberoende av varandra. Detta skulle ha skett genom uralstring med början i havet, där vågorna skapat ett urslem. Ur detta slem kom blåsbildningar och ur dessa de första varelserna, bland annat människobarn som spolades upp på stränderna.

En annan romantisk forskare som förtjänar att nämnas är Humboldt, som bidrog till kartografin, geografin och meteorologin genom att införa isolinjerna.

Tips från Konfliktportalen: Andrea Doria kommenterar Hotell och Restaurang – nyanser av gult apropå deras uttalande om Bernskonflikten, Cappuccinosocialisten tar upp Lars Vilks i inlägget Rätten att sparka nedåt, nytt på portalen: Dagspendlaren Jönköping kolla in!, Dom ljuger kommenterar CUF och extrem dumhet

Övriga tips: Bakgrund till den fackliga blockaden av Berns salonger SAC går grundligt igenom fakta och bemöter de dimridåer Berns lagt ut och som t.ex. Anna-Lena Lodenius och nu senast HRFs ombudsman fortsatt sprida, Täbymoderat: fattiga får klara sig med 20 tänder , Psykiskt sjuk eller kreativ? nya rön kring sambandet mellan geni och galenskap

ROMANTIKEN

9 Jun

Här följer en kort skoluppgift jag gjorde i vår. Uppgiften var att reda ut begreppet Romantiken, alltså den historiska/konstnärliga epoken. Eftersom detta ursprungligen var en skoluppgift ser inlägget inte riktigt ut som vanligt, utan det är mycket hänvisningar till böcker och så vidare i texten. Ändå tror jag inte det är så svårläst om man är medveten om detta. Jag vill passa på att dela med mig av denna lilla utredning av vad romantiken var, eftersom det var en viktig epok som på många sätt formar vår uppfattning om konst och konstnärer ännu i detta modernismens tidevarv.

“Lyckligtvis väntar poesin på teorin lika lite som dygden på moralen, annars skulle vi till att börja med inte sätta något hopp till en dikt.” (Athenaeum Fragment, ur Romantiska fragment). Det finns en dubbelhet hos romantikerna, kanske beroende på deras närhet till den tyska filosofi som så småningom skulle leda fram till Hegels dialektik. Ett uttryck för denna dubbelhet är till exempel hur de gång på gång som ovan betonade konstens egen rätt bortom teoretiseringar, samtidigt som romantikerna, inte minst i Tyskland, själva var mycket teoretiska. Samlingen Fragment från Jenakretsen är full av teorier kring konst och dikt, liksom kring livskonsten i stort. Även de romantiska dikterna kunde ibland vara manifest för författarens poetik, och den romantiska ironin (som jag återkommer till) var ett obligatoriskt inslag i den romantiska romanen.

Romantikern Friedrich von Schiller skrev texten Om naiv och sentimental diktning (Texter i poetik, Ljung och Mortensen) som försökte att teoretiskt inringa den nya litteratursynen. Denna text pekar på ett upplevt brott i historien. Genom det modernas ankomst i form av upplysning och vetenskap (och det är bra att hålla i huvudet att den tidens vetenskapliga världsbild var mycket mekanisk), hade den moderna människan blivit alienerad från naturen. Schiller framställde den naive diktaren som den bästa ursprungliga. Denne hade direktkontakt med såväl natur som gudavärld och kunde därför skriva på ett omedelbart sant sätt. Den sentimentale diktaren däremot utgick från ett alienerat grundtillstånd blickande på tingen utifrån. För att åstadkomma bra dikt var den sentimentale diktaren tvungen att ta genvägen över sentiment, tankar om och beskrivningar av tingen. Att skriva naivt var idealet för Schiller, även om han medgav det svårt efter brottet i historien.

I Kritiska fragment säger han “Man kallar många konstnärer, som egentligen är naturens konstverk”. En koncentrerad framställning av romantikernas syn på konstnären som inte bara en uttolkare av naturen, utan närmast en magiker som kunde upphäva skillnaden mellan natur och civilisation, fantasi och verklighet. Ett förslag till syntes mellan det naiva och det sentimentala angreppssättet läggs fram i samma framgmentsamling: “ I en god dikt måste allt vara avsikt, och allt instinkt. Därigenom blir den idealisk.”

Vad var då den romantiske diktarens uppgift i världen? Denne såg på sig själv som förvaltare av ett guds-/naturgivet geni. I sin roll liknade diktaren forna tiders magiker eller präst. “Diktare och präst var i begynnelsen ett, och bara nyare tider har skilt dem åt. Den äkta diktaren har dock alltid förblivit präst, så som den äkta prästen alltid förblivit diktare. Och ska inte framtiden återställa sakernas gamla tillstånd?” (Novalis, Frömjöl, Romantiska fragment).

Till skillnad från upplysningsförfattarna, som haft samhällsfrågorna i fokus, och den klassicisitiska skolans fokus på form och tradition, där naturen bara fått förekomma när den ansågs tilltalande och passande för verket, så var naturen romantikernas evangelium. Som Wordsworth uttryckte det i The tables turned: “Books! `tis a dull and endless strife;/ Come, hear the woodland linnet,/ How sweet his music! on my life,/ There´s more of wisdom in it./ And hark! how blithe the throstle sings!/ He, too, is no mean preacher:/ Come forth into the light of things,/ Let Nature be your Teacher.” (litteraturens klassiker).

Den romantiske författaren var en individ som uttryckte sig, upplysningen och den franska revolutionen hade banat väg för individualismen. Lika naturligt som att söka tränga in i den omgivande naturen med känslan som redskap, tedde det sig för den romantiske skalden att söka tränga in i sin egen inre natur. Drömmar, upplevelser under rus eller hypnos blev nu teman i poesin. Ett magnifikt exempel är Kubla Khan av Coleridge, en lång och vackert verserad beskrivning av en dröm under opiumrus. Slutstrofen målar en tidstypisk bild av poeten. Genial och potent, en magiker i kontakt med den andliga dimensionen. Jag säger magiker och inte präst för att poeten med sitt skrivande var aktiv och skapande, inte passiv och dyrkande, han kunde aktivt förena det oförenliga och skapa en ny värld där sol och is förenades: “I would build that dome in air,/ That sunny dome! those caves of ice!/ And all who heard should see them there,/ And all should cry, Beware! Beware!/ His flashing eyes, his floating  hair!/ Weave a circle round him thrice,/ And close your eyes with holy dread,/ For he on honey-dew hath fed,/ And drunk the milk of Paradise.”

Bernt Olsson tar i sin bok Vid språkets gränser, kapitlet Språkkrisens första fas: romantiken, upp romantikernas idealism.  “En viktig utgångspunkt för romantikens syn på språket och dikten är den moderna naturvetenskap som förnekar att naturen är styrd av andliga krafter. Romantikern – och modernisten – kan antingen acceptera den naturvetenskapliga synen och elegiskt klaga över vad som gått förlorat, eller med kraft hävda en annan syn, en syn som innebär att naturen innerst inne och betraktad med den rätta, intuitiva blicken är besjälad och att det är människans uppgift att lära känna det hemliga språk som naturen talar till människan.” Därefter visar Olsson hur detta spektra av attityder skiljt sig mellan olika romantiker. Där den ena extremen varit en stark språkoptimism, en tro på till och med klangerna och rytmerna som en direkt förbindelselänk till en andlig värld, och den andra extremen en väg mot stumhet grundad i rädslan att alienationen från naturen kanske inte går att överbrygga med språket.

Poesin var den mest använda litterära genren under romantiken, men vid sidan därom blomstrade också romanen upp, samt subgenren skräckromanen. Inge Jonsson visar, i Idéer och teorier om ordens konst, hur själva ordet romantik kommer från ordet roman, hos Novalis i betydelsen romanteori. Jonsson skriver också om de viktiga filosofiska inflytelserna för den tongivande tyska romantiken. Kant, Fichte, Schelling och slutligen Hegel. Alla idealistiska tänkare. “För alla kvarstod efter Kants avgörande insats en fundamental svårighet, nämligen den dualism mellan fenomenens värld och “tinget i sig” som Kant betraktade som den mänskliga kunskapens tragiska villkor. Vad dessa efterföljare sökte var enheten, eller annorlunda uttryckt vägen till det absoluta, och för denna lidelsefulla strävan offrade de tveklöst hänsynen till sinnenas erfarenhet och språklig begriplighet. Det är hos dem som den sant romantiska filosofin växer fram i hela sin trolska eggelse.” (idéer och teorier om ordens konst, Jonsson).

En som lät sig eggas var senare Karl Marx, som adopterade den Hegelianska dialektiken men satte in den i en materialistisk världsbild. Här kan man nog hitta en del intertext om man vill. Novalis skrev till exempel ett lite längre fragment i Frömjöl, där han kritiserade de han kallad “filistrar”, kanske vad vi skulle kalla kälkborgare. I detta heter det bland annat “Deras så kallade religion verkar bara som ett opium: förtjusande, bedövande, ett stillande av svaghetssmärtor.” Marx skrev visserligen sitt kända citat om att “religionen är folkets opium” i en helt annan kontext. Men det skulle ändå kunna ses som ett tecken på att Marx läst och tagit intryck av Fragmenten.

Dualismen eller rent av dialektiken var hur som helst en inte oviktig grund för det romantiska tänkandet. Och kanske är det i det ljuset man ska se ett av den romantiska litteraturens viktigaste kännemärken, den romantiska ironin? Att låta berättelsen anspela på sig själv. I fragmenten återkommer tankar om dialektik och motsatsernas syntes gång på gång, och ironin anges som en sorts tecken på en sådan process. “En ide är ett intill ironi fulländat begrepp, en absolut syntes av absoluta antiteser, det ständigt självframställande växelspelet mellan två stridande tankar.” (Athenaeum Fragment). På så sätt kunde alltså ironin, för en modern människa så nära besläktad med cynismen, bli den naiva naturdyrkans högsta stadium. I sig självt en ironi att förundras över!

Horace Engdahl skriver i Den svenska litteraturen, från runor till romantik, om romantikens text. Han beskriver hur den romantiska texten utplånar skillnader mellan bild och verklighet, abstrakt och konkret. “Den romantiska inbillningsvärlden utmärks av den lätthet med vilken skeendet flyttar från verklighetsnivå till verklighetsnivå. Det är ett fantasirum med glidande gränser där scenerna växer ur varandra utan övergångar eller motiveringar. Fenomenvärldens tids- och rumsförhållanden upplöses.” Som exempel tar Engdahl Atterboms Lycksalighetens ö. “Invecklandet  av intet i lager på lager av fiktion når sitt högsta stadium i en av aktens nyckelpassager, där Felicia återger en dröm om fågel Fenix, som sjunger en sång, vars innehåll är en saga fotad på paradismyten. Referensen till en verklighet utanför fantasiföreställningarna drabbas av ett oändligt tillbakavikande. Bilderna förvandlas till ren yta, till ett spel med målade skärmar.” Onekligen fanns denna tendens inom den romantiska dikten, och visade sig programatiskt i det franska slagordet
l´art pour l´art. Naturligtvis också en känga till de samtida som tyckte att konsten skulle spela en social eller till och med politisk roll. (Jonsson).

Olsson och Algulin sätter, i Litteraturens historia i världen, in romantiken i sitt historiskt-politiska sammanhang. Post franska revolutionen, medan Napoleon steg fram som ledargestalt. Detta förklarar nog till dels att de politiska tankar som ändå kan återfinnas i romantikernas texter kan variera så. De skrevs i en tid då en våldsam revolution just trumfat igenom nya radikala tankar,  framförallt liberala. Individualism, tanken på jämlikhet mellan könen och liknande hade fått ett nytt fäste. Men samtidigt var det naturligtvis också en tid av reaktion och återställande av ordningen. Många av de tyska romantikerna blev med åren allt mer konservativa, och inriktade på det religiösa eller inre snarare än samtidens skeenden.

Jag skulle vilja avsluta med ett visionärt fragment, som visar på stolthet över den egna banbrytande insatsen. Och som också har besannats i och med att vi än idag så mycket tänker som romantiker och använder oss av de verktyg de då tog upp för första gången: “Konsten att skriva böcker är ännu inte uppfunnen. Den är dock precis på gränsen till att uppfinnas. Fragment av den här sorten är litterära frön. Det kan säkert finnas åtskilliga tomma korn bland dem: men dock, om bara några kommer upp!” (Novalis, Frömjöl).

Tips från Konfliktportalen: Acidtrunk uppmärksamar 20-års minnet av protesterna och massakern på himmelska fridens torg under rubriken 20-års minnet av det kommunistiska upproret, AndreaDoria hyllar en artikel av Henning Mankell,  Björnbrum funderar över V:s dåliga eu-valresultat och över Konfliktportalen i Diverse om EU-valet, även Cappuccinosocialisten kommenterar eu-valet och vänsterns bristande framgång där, Forever United håller oss uppdaterade om konfliken på Lagena och tipsar om Lagenaarbetarnas blogg, Fragment fortsätter sin intressanta artikelserie om Den totalitära estetiken, Kim Muller kommenterar studenter och studentrörelse samt tipsar om filmer och böcker om ämnet i Zengakuren, Kvinnopolitiskt forum tar upp hur kvinnorna drabbas av krisen i Kvinnor varslas också!, Totalavlöning skriver om att visa solidaritet med vikarier och om att busa när man flyttar.