Arkiv | oktober, 2010

MOTSTÅNDSSEMINARIUM GÖTEBORG

31 Okt

I veckan har jag besökt Göteborg för att tala om den autonoma rörelsens framväxt i Sverige under 90-talet, på det tvärvetenskapliga resistance studies-seminariet.

Ett mörkerår som detta, när nästan sex procent av svenskarna röstat på fascister till riksdagen och betydligt fler varit med och återvalt en allians vars politik är direkt orsak till att sjuka människor tar livet av sig, hur ska man då ställa sig till ett ämne som vänsterradikalitet på 90-talet?

Bitterhet är en av de sämsta känslor jag vet och den bör bekämpas med näbbar och klor. Ändå är det svårt att stå helt och hållet oanfrätt av den för oss som var med på 90-talet och nu ser det återupprepas, mot bakgrund av ett ännu fattigare och svagare civilsamhälle. Fascisternas frammarsch både på gatan och i parlamentet är här igen, nyliberalernas offensiv har inte minskat bara kryddats med lite radikalkonservatism här och där, ja till och med lasermannen verkar vara tillbaka igen i ny skepnad.

För att göra någon reda i det förflutna började jag i alla fall med en liten enkel historisk redogörelse. Först om själva begreppet autonomi, och dess ursprung i Italien på 60- och 70-talen.

Den autonoma rörelsen började i de norditalienska fabrikerna, dit outbildad arbetskraft från syditalien strömmat i stora skaror. Dessa fann sig inte i det hierarkiska systemet, utan krävde likalön för allt arbete, självvald arbetstid och lugnare produktionstempo. De autonoma arbetarna var autonoma inte minst i förhållande till facken, som de upplevde som meningslösa då de inte drev dessa mer radikala krav.

Istället bildade man autonoma grupper ute på arbetsplatserna. Dessa autonoma var mycket kreativa när det gällde att komma på nya utomfackliga kampformer. Ett exempel är hickstrejken, ingen behövde lägga ner arbetet, det bara tog en paus på en plats i taget, och när förmannen kom springande dit hade strejken redan flyttat till en helt annan punkt i lokalen.

Militansen var hög, man återanställde till exempel sparkade arbetskamrater genom att som kollektiv gå upp till chefen, med stöd av en grupp som kallade sig ”de röda sjalarna” som spöade omedgörliga arbetsköpare. Som arbetskollektiv började man också ta egna beslut om raster, tempo och arbetsdagens början och slut.

Samtidigt växte studentradikaliteten i landet i takt med att konjunkturen fick allt fler unga att söka sig till universiteten. Studentrörelsen krävde att universitetsstudier gjordes tillgängliga också för de som inte hade råd att bekosta studierna ur egen kassa, och även att fabriksarbetare skulle få ett par timmars studier på betald arbetstid varje vecka. Fabriksarbetarstudierna drevs faktiskt igenom och det blev en viktig kontaktyta mellan de arbetarautonoma och studentrörelsen samt även ungdomsrörelsen i stort.

Snart var det autonoma projektet på agendan även utanför arbetslivet, i det autonoma kallar för den sociala fabriken.

Hela stadsdelar kunde gå samman och reducera sina kostnader genom att sätta tak för elpriset, bussbiljetterna och andra räkningar. När 10 000 eller i något fall 15 000 hushåll gick samman och helt enkelt inte betalade mer än sitt självvalda tak så kunde de faktiskt driva igenom dessa sänkningar av avgiftstrycket. Intressant att fundera på den moderna reformen att varje individ ska välja sin egen elleverantör utifrån denna historiska erfarenhet, inte sant?

Andra autonoma aktiviteter i den sociala fabriken kunde vara till exempel ockuperade hus, eller självstyrda centra för kvinnohälsa. Det italienska exemplet är både spännande, lärorikt och imponerande.

Inte mycket av dess praxis fanns kvar när den autonoma rörelsen kom till Sverige eller Norden. Men dess kungstanke, den om kollektivet som sätter sin egen autonoma agenda efter egna behov och intressen, den följde med. Trots all felriktad moralism och alla problem med den så kallade rörelsen på nittiotalet, kan man hela tiden hitta denna kungstanke nånstans under ytan.

Jag gjorde en kanske lite djärv jämförelse, som jag ändå helt står för, med Margaret Thatchers syn på samhället: ”And, you know, there is no such thing as society. There are individual men and women, and there are families. And no government can do anything except through people, and people must look to themselves first. It’s our duty to look after ourselves and then, also to look after our neighbour.”

Thatchers politik var ett frontalangrepp på det gemensamma, hon sökte krossa fackföreningarna och ville göra folket till enbart ett gäng ensamma och därmed svaga individer. Men ur autonom synvinkel har hon faktiskt rätt, there is no such thing as society! Skillnaden är ju att autonoma är ointresserade av individen och individuellt agerande, det är genom att formera kollektiv som man tar hand om de egna och sina grannar, eller arbetskamrater och så vidare. Inom eller utom facket, utanför staten, utanför partierna, oavhängigt och med en egen agenda.

Med ett marxistiskt språk skulle man kunna säga att Thatcher och de atuonoma är uttryck för en dialektik, två sidor av samma mynt. Och myntet är tidsandan, att sidorna blir så olika beror på att de uttrycker motsatta klassintressen.

Vi gick igenom lite om vad som hände på 90-talet. Sovjetunionens kollapps som ledde till vänsterreformismens fall, nyliberalernas frontalattack och den radikala vänsterns nyorientering där man äntligen kunde släppa ett sedan länge dödfött projekt och söka kommunismens rötter. Vilket förklarar framgångarna för anarkister, syndikalister, rådskommunister, autonoma kommunister och så vidare. Den sociala kompromissens sammanbrott blev synligt i den nya radikala vänstern, liksom i den nya radikala högern.

I övrigt hade vi en snabb genomgång av olika organisationer på nittiotalet, deras rötter och tänkande. Vi pratade om BZ-rörelsen, om SUF, Folkmakt, TAZ i form av Reclaim (d.v.s. temporära autonoma zoner), Revolutionära Fronten, Stockholms Autonoma Marxister, Kämpa Tillsammans och om den fackliga reorganiseringen av SAC. AFA glömde jag av, men det gjorde inte så mycket.

Efter denna genomgång, som jag tyvärr inte har tid och möjlighet att återge här, så släpptes debatten fri. Som vanligt blev det väldigt intressanta frågor som kom upp. Inte minst i ljuset av det jag nämnde i början, SDs framgångar. Vi pratade om strategi, hur man skulle kunna göra för att fungera som ett trovärdigt vänsteralternativ, varför det finns så få sådana idag.

Jag hade gärna följt med på eftersittningen på Gyllene Prag, för detta är frågor jag tänker mycket på och tycker är väldigt viktiga. Men jag hade en liten femmånaders bebis som väntade på mig, så jag fick åka vidare direkt.

Nu vill jag passa på att tacka den trevliga arrangören, och alla ni som dök upp och lyssnade och ni som bidrog till den gemensamma diskussionen.

Jag avslutar med några olika boktips, böcker jag också hade med till föredraget, för den som vill läsa mer om något i anslutning till detta stora och omfattande ämne.

No retreat. The secret war between Britan’s anti-fascists and the far right. Dave Hann och Steve Tilzey.

Arbetarråd och ekonomin i ett självförvaltat samhälle. Cornelius Castoriadis.

Deltagänget. Salka Sandén.

Det stundande upproret. Den osynliga kommittén.

Fackliga fribrytare. Episoder från hundra år av svensk syndikalism 1903-2003. Ingemar Sjöö.

Att läsa Kapitalet politiskt. Harry Cleaver.

Ekot från Amalthea. En bok om gränslös konkurrens, våld och 2000-talets nya strider. Red. Petter Larsson.

Tillsammans. Gemenskap och klasskamp på samhällsfabrikens golv. Kämpa tillsammans

On fire. The battle of Genoa and the anti-capitalist movement. Red. On Off Press.

Unfinished business… the politics of Class War. The Class War federation.

Storming Heaven. Class composition and struggle in Italian Autonomist Marxism. Steve Wright.

Tips från Konfliktportalen: 1915 har läst och fått Palmepsykos, Martin på Dagens Konflikt konstaterar att En koalition är inte en rörelse, Mycket bra inlägg på Dom ljuger Det goda Sverige? Det finns inget Sverige!

Övriga tips: Intressant ny bok Riot Grrl, part 3: Sara Marcus intewiev, Mattias Gardell om den moderna svensk häxjakten, Jona Elings föreslår Uppror på recept, sanningen om kaoset i tunnelbanan som vanligt på Emteärrhora

IDÉHISTORIA 190-TALET. 4 EUROCENTRISMEN IFRÅGASATT

16 Okt

Vid seklets början uppstod den panafrikanska rörelsen vars upphovsman var William Edvard Burghardt Du Bois. Det var en antikolonial och antiimperialistisk strömning som där svarta slavättlingar sökte sin identitet och sitt ursprung i Afrika.

Det finns i panafrikanismen en föreställning om genuint afrikanska egenskaper, vilka idealiserades. Afrikas kultur och historia skulle upptäckas och uppvärderas.

En annan känd företrädare för panafrikanismen är Aimé Césarie, som pekade på hyckleriet i vitas upprördhet över Hitlers mord på vita människor samtidigt som de vita accepterade kolonialismen och dess mord och förslavande i Afrika, Algeriet, Indien och så vidare. (Nils Runeby, Framstegets arvtagare, 2002, sid 256-258).

Leo Frobenius inspirerade författaren och politikern Léopold Sédar Senghor att utveckla tankarna i det som skulle kallas Négritudrörelsen (ett begrepp som myntades av Césarie). Som Senghor förtydligade innebar Négritud “den svarta karaktärens, den svarta världens, den svarta civilistionens sätt att uttrycka sig själv”.

Négritud innebar en uppvärdering av det svarta och det afrikanska men samtidigt också en idealisering och en identitetspolitik där vissa egenskaper kopplades till det afrikanska ursprunget, de afrikanska folken och den afrikanska kontinenten. Leo Frobenius var här inspiratör med sin så kallade kulturkretslära där olika kulturkretsar hade varsin egen själ. (Nils Runeby, Framstegets arvtagare, 2002, sid 258-261).

En central röst för avkolonialisering var Frantz Fanon, engagerad i den algeriska frihetsrörelsen, läkare, författare. Han menade att en kolonial stat oundvikligen är rasistisk och underkuvar de kolonialiserade genom att förrasliga dem. Den koloniala staten underkuvar med öppet våld och måste också bekämpas med öppet våld. Och upprorets bas måste vara landsbygden, vars innevånare enligt Fanon inte blivit korrumperade av den koloniala administrationen.Detta pläderade han för i sin betydelsefulla bok Jordens fördömda.

Fanon intresserade sig inte för svärmisk rasromantik i stil med négritudrörelsen, tvärtom menade han att kolonisatören objektifierar den kolonialiserade genom att reducera henne till ras. (Nils Runeby, Framstegets arvtagare, 2002, sid 262-267).

Edward W. Said skrev boken Orientalism som kom ut 1978. Hans bok handlar om västvärldens syn på mellanöstern och den islamska världen: orienten. Ett område som till skillnad från Afrika tillerkänts kultur. Likväl, påpekar Said, så har västerländska forskare och tänkare genom tiderna målat upp bilden av ett orörligt, enhetligt, exotiskt Orienten. Det är en “fantasins geografi”. Denna falska uppfattning av det islamiska området har blivit kolonialismens och imperialismens ideologiska verktyg.

Said uttrycker sitt gillande av Fanon. Och de har det gemensamt att de ser kolonisatörernas/imperialisternas rasism och  hur den avhumaniserar undersåtarna i den kolonialiserade världen. När det gäller Mellanöstern är europens patroniserande och exotiserande rasism också förenad med islamofobi, menar Said. (Nils Runeby, Framstegets arvtagare, 2002, sid 269-271).

Gayatri Spivak, som är litteraturvetare från indien, har kritiserat eurocentrismen inom den feministiska rörelsen. Hon menar att de vita västerländska feministerna gör gemensam sak med de västerländska männen när de tender att se kvinnor med brun hy som i första hand offer, fast i ett system och en tradition.

Den västerländska kvinnan framställs som stark, handlingskraftig och redo att möta vilken utmaning som helst. Den brunhyade kvinnan från den så kallade tredje världen är istället svag, okunnig, ett offer för sina omständigheter och måste räddas av den goda västerländska kvinnan. (Lena Lennerhed, Från Sapfo till Cyborg, 2006, sid 220-222).

När det gäller feminister i den muslimska världen har dessa ofta undvikit just den beteckningen, då den är allt för starkt förknippad med västvärlden och det som kan uppfattas som kulturimperialism. Muslimskt troende feminister ser sig hellre helt enkelt som renläriga muslimer när de söker peka på Koranen och profeten Mohammed som förebilder i kvinnovänlighet.

Mohammed förbättrade på sin tid villkoren för kvinnor på en rad sätt, och goda muslimer bör verka i hans anda menar de. Stick i stäv mot de inhemska islamister som gör en traditionalistisk och antifeministisk tolkning av sin religion, och likaså i motsättning till sekulära röster i väst som skyller kvinnoförtrycket i Mellanöstern på islam.

Men det rena islam är positivt till kvinnans rätt, hävdar dessa feminister, det är istället det patriarkala samhället med dess sedvänjor som är förtryckande mot kvinnor.

En representant för denna tankeskola är Fatima Mernissi från Maroco. Hon hävdar att föreställningen om islam som rot till kvinnoförtrycket i de muslimska länderna är ett uttryck för orientalism. (Lena Lennheden, Från Sapfo till Cyborg, 2006, sid 156-157).

Det muslimska brödraskapet och en uppmärksammad grupp som al-Qaida har idag tagit upp kampen mot västvärlden med gerillakrigföring, men också mot de egna regimerna i den muslimska världen, som man inte uppfattar som representanter för sann islam.

Denna politiska islam, eller islamism som det också har kallats, är ofta fundamentalistisk och har en isolationistisk tendens. Somliga har till och med kallat den Occidentalistisk. Alltså en ideologisk motspegel av orientalismen.

Den politiska islam uppfattar att imperialismen idag  är i hög grad levande och måste bekämpas. Svaret på imperialismen tycks dock inte vara en modernistisk ansats som hos Fanon, utan dess raka motsats. (Sven-Eric Liedman, Från Platon till kriget mot terrorismen, 2008, sid 315-321).

Tips från Konfliktportalen: Kim Muller diskuterar Interpassivitet i skådespelssamhället?, kommunism – allt åt alla – folkmakt lovar att Kampen mot hemlöshet i Lund fortsätter

Övriga tips: Daniel Suhonen om Mittens dike, The hidden posters of Notting Hill Gate

IDÉHISTORIA 1900-TALET. 3 SEXDEBATT

16 Okt

Alfred C. Kinsey gav ut två rapporter som är en milstolpe inom sexologin. Kinseyrapporten om män 1948 och Kinseyrapporten om kvinnor 1953.

Hans ambition var hög: att kartlägga den mänskliga sexualiteten. Kinsey definierar vad som är sexualitet utifrån vad som leder till orgasm.

Rapporterna bejakade olika sexuella beteenden. För om dessa beteenden återkom hos många friska och normala människor så kunde de knappast betecknas som perversa, ansåg Kinsey. Man skulle heller inte göra homo- respektive heterosexualitet till identiteter utan snarare tala om homosexuella och heterosexuella erfarenheter.

Han konstaterade att materialet visade att 95 procent av de amerikanska männen brutit mot gällande lagstiftning i någon sexuell handling och pläderade därför för att lagen borde mjukas upp. Homosexualitet, s/m, fetichism och tidelag var för Kinsey normala sexuella variationer som inte borde vara kriminaliserade. Rapporten öppnade för den kommande vågen av sexualliberalism. (Lena Lennerhed, Från Sapfo till Cyborg, 2006, sid 183-184).

Några årtionden senare, 1976, kom sexologen Shere Hite med ett svar i form av Hiterapporten om kvinnor, och 1981 Hiterapporten om män. Vågen av sexualliberalism, uppblossande kvinnorörelse och kvinnorörelsens kritik av liberalismens konsekvenser för kvinnor märks i Hites anslag. Hon var mycket kritisk till den så kallade sexuella revolutionens effekter.

I Hites undersökning av kvinnorna efterlyser dessa en förändring av sexuallivet på djupet. Här framhålls att männens sexuella krav på kvinnor att ställa upp på deras villkor ökat, och att heterosexuella samlag är normen.

I sin undersökning av männen finner hon flera tecken på en negativ kvinnosyn. Många män uppger att ett nej inte alltid ska tolkas som ett nej, att samlag och manlighet hör ihop, att  en kvinna inte ska visa sexuella känslor om hon sen tänkt avvisa en invit till samlag.

Anslaget i Hites undersökning vilar på en teoribildning som inte fanns när Kinsey skrev sin rapport: den moderna kvinnorörelse som uppstod under 60/70-talen. En kvinnorörelse som hade ett helt annat intresse för frågor om sexualitet än det tidiga 1900-talets kvinnorörelse.

Den samtidiga sexuella liberaliseringen hade gjort det möjligt för kvinnor att tala öppet om sexuella frågor och hävda sin rätt till en sexualitet, samtidigt som den lett till en oro hos feministerna att den sexuella frigörelsen skedde på männens villkor och gick ut över kvinnor och barn. (Lena Lennerhed, Från Sapfo till Cyborg, 2006, sid 194-195).

En tidig feminist i den nya vågen var Betty Friedan som 1963 i sin bok Den feminina mystiken gör upp med samtidens kvinnosyn. Det finns en mystifierande syn på kvinnan ,menar Friedan, som gör henne på olika sätt beroende av mannen. Den idealiserade kvinnan lever genom sin man och sina barn, hon väljer frivilligt en identitet som gör henne underordnad mannen fast hon kunde vara hans jämlike.

I Kinseys rapport var sexualiteten neutral och tidlös. I behaviouristisk anda såg den zoologiskt skolade Kinsey människan som ett djur. De beteenden som återfanns i populationen människa måste också, så till vida det inte handlade om psykiskt sjuka individer, anses normala och representativa för hur vi är.

Friedan inför en maktkritik i debatten. Hon öppnar för att de attityder kvinnor och män har kring kön och relationer inte är universella, utan ideologiska uttryck för en maktordning som kan och bör förändras. Hos Friedan ser vi också redan det intresse för kopplingen mellan det privata och det politiska som var så typisk för denna våg av feminism. (Lena Lennerhed, Från Sapfo till Cyborg, 2006, sid 188-189).

Radikalfeministen Shulamith Firestone problematiserar också den romantiska kärleken och den heterosexuella sexualiteten i The Dialectic of Sex, 1970. Men hon gick betydligt längre än Friedan och hävdade att heterosex och heterosexuell romantik som sådan med nödvändighet innebar ett könsförtryck.

Dörren började här öppnas mot en radikal lesbisk rörelse, som snarare än att bara förespråka lesbiskas rättigheter till sin sexualitet också menade att lesbiskhet kunde väljas av individen som en strategi för att inte tvingas underordna sig den manliga sexualitetens ok.

Kate Millet var en annan radikalfeminist som  ansåg att heterosexualiteten i första hand baserades på maktförhållandena mellan könen. Hon underströk i Sexualpolitiken, 1970 också den, att sexualiteten inte var biologiskt bestämd utan snarare skulle ses som en räcka handlingar som sexualiserats.

Hon delade med Firestone värderingen att sex inom heterosexuella parförhållanden kunde förstås som övergrepp eftersom hela institutionen byggde på kvinnors underordning. Hon menade att lesbiskhet kunde och borde väljas som en väg ut ur förtrycket. (Lena Lennerhed, Från Sapfo till Cyborg, 2006, sid 189-190).

Germaine Greer behandlade däremot i sin bok Den kvinnliga eunucken, 1970, heterosexuella förhållanden. Hon menade att den moderna kvinnan var berövad sin naturliga sexualitet, hon hade blivit ett objekt för mannen och själv som en eunuck. Kärnfamilj och parförhållanden var destruktiva och romantiken en fotboja.

Men Greer hade hopp om heterosexualiteten för både kvinnor och män. Hon menade att kvinnor behövde sexuell frigörelse och frigöras i samhället, finna vägen tillbaka till och utforska sin egen sexualitet. (Lena Lennerhed, Från Sapfo till Cyborg, 2006, sid 190-191).

Tips från Konfliktportalen: dig som studerar till psykolog uppmanar VSF: Kom med och bilda Psykologer utan gränser, Johan Frick säger Anton Abele i riksdagen – yes!, Kaj Raving förutspår en Mörk framtid för järnvägen under högerstyret

Övriga tips: Daniel Suhonen diskuterar med Ilja Batljan: Var det mittenpolitiken som sänkte socialdemokraterna?, alltid önskat dig en feministisk veckotidning? Teckna prenumeration nu., Skumrask uppmanar: Hjälp Kristdemokraterna

IDÉHISTORIA 1900-TALET. 2 PSYKOLOGISKA SKOLOR

16 Okt

Behaviourismen bildade skola i såväl Sovjetunionen som USA. Dess människosyn utgår från en mekanistisk naturvetenskaplig tankevärld. Den intresserade sig tidigt för reflexer och ser människans beteende som grundat i sådana.

Ibland i en överförd bemärkelse. Precis som en hund kan reagera på ett stimuli kopplat till mat istället för maten som sådan, bara man kopplat ihop maten och stimulit, kan människan reagera känslomässigt på symboler lika väl som materiella ting.

Watson undersökte spädbarn för att finna de enkla reflexer som är ursprunget till den växande människans allt mer komplexa reaktioner. Barnet svarar på smekningar med kärlek menar Watson, och den kärleken är helt enkelt ett reflexmässigt svar på stimulit smekning.

Behaviourismens koppling till behoven i de samhällen den växte fram i har påpekats: det växande industrisamhället. Behaviourismen blir då ett hanterligt verktyg för att forma och styra arbetarna. In i minsta detalj går människan att förutse och reglera med enkla medel.

En egen tanke här är att behaviourismens koppling mellan stimuli och symbol också måste ha varit intressant för länder som USA och Sovjet som båda arbetade mycket med propaganda/reklam riktad mot stora grupper människor. (Gunnar Eriksson, Västerlandets idéhistoria 1800-1950, 1983, sid 308-311). Watson kom också så småningom att arbeta och bli framgångsrik inom reklambranschen.

Behaviourismen erkände existensen av drömmar, subjektiva personliga utsagor och så vidare, man fäste bara inget värde vid sådant i analysen av mänskligt beteende. Det ansågs utom räckhåll för vetenskaplig undersökning, till skillnad från beteenden som kunde iakttas.

Resultatet blev att behaviourismens människosyn på ett plan är mycket ljus: alla människor kan förändras. Modifiera ett dåligt beteende och du har en ny människa. Spädbarn går också att forma på ett idealt sätt om man bara vet vad man gör. (Nils Runeby, Framstegets arvtagare, 2002, sid 50-52).

Psykoanalysen använder till skillnad från behaviourismen begreppet medvetande, och kan därmed också tala om ett omedvetet. Människan styrs här av drifter, som hon ofta inte själv har gjort reda för sig. Men när hon genom analys hämtar upp dem till medvetande och förstår vad som drivit henne kan knutar lösas upp så att hon kommer vidare i sin utveckling.

Psykoanalysen fäster vikt vid drömmar, fantasi och associationer av olika slag, där omedvetna och av samhället/föräldrarna nedtryckta drifter döljer sig. Och dessa drifter är också människans viktiga drivkrafter.

Hos psykoanalysens fader Sigmund Freud är drivkrafterna först och främst sexualiteten och även en drift att döda (som han inför i sin idévärld efter att ha upplevt första världskriget).

Lärljungen Adler talar istället om människans självbevarelsedrift. Hos Adler finns en ändamålsenlighet i människans driftsliv, där Freuds syn på drifterna snarare är mekanistisk.

Freuds andra lärljunge Jung intresserade sig istället för mytologi gemensam för olika kulturer och tidsepoker. Han talar om ett kollektivt undermedvetet. Jung för in ett spekulativt element i psykoanalysen. (Gunnar Eriksson, Västerlandets idéhistoria, 1983, sid 312-320).

Freud såg en grundläggande konflikt mellan individuell lycka och kulturens behov. Alltså individens längtan till driftsutlevelse och kulturens behov att ha en civiliserad samlevnad reglerad efter det allmänna bästa.

Adler tonade ner driftslivet och såg människan som en i grund och botten social varelse. Hans tanke om självbevarelsedriften hade likheter med Nietzsches tanke om människans vilja till makt, men att individen utvecklas på ett konfliktfyllt sätt när driften möter omvärldens krav/förväntningar, är ett tänkande han ärvt av Freud.

Jung delade med Freud uppfattningen om människan som kluven i ett medvetet och ett omedvetet skikt, men Jungs uppfattning att stora delar av detta medvetande var överpersonligt/kollektivt bröt med det freudianska tänkandet. Därmed blev Jungs syn på det omedvetna mer positiv. Det omedvetna innehöll inte bara förträngda drifter som inte hittat någon utlösning, det kunde för Jung lika väl ha en vägledande funktion för där fann man en kollektiv mänsklig visdom. (Nils Runeby, Framstegets arvtagare, 2002, sid 55-61).

Tips från Konfliktportalen: Dom Ljuger skriver om vit makt-rörelsen i Med en elgitarr istället för ett knogjärn, ny på portalen Franck och snäll, sur men snygg, Guldfiske om ekonomisk kris i Que se vayan todos!

Övriga tips: Hitler får reda på att Anton Abele kommit in i riksdagen, Kvinnliga blottare – Ja tack!, och så lite musik StrykninY – Stryknin I

IDÉHISTORIA 1900-TALET. 1 HEIDEGGER

15 Okt

Som en del av er vet uppdateras den här bloggen ganska dåligt för närvarande, eftersom jag är en ammande spädbarnsmamma. Långsamt erövrar jag mer och mer egentid, men inte till att skriva alla de där inläggen jag tänker ut och skulle önska att jag hann författa. Med tanke på allt tråkigt som i rask takt händer i politiken.

Ja, ja, för att i alla fall bjuda på något lägger jag istället ut några stycken om 1900-talets idéhistoria. De är skrivna som en tentauppgift, därför var jag helt enkelt tvungen att ta mig tid att skriva dem. Det är därför de ser ut som de gör också, med källhänvisningar. Kolla gärna in källorna också, idéhistoria är intressant och värt att läsa om. Jag postar nu fyra artiklar om 1900-talet, väldigt basic, hoppas någon kan hitta något ni har glädje av.

Heidegger var lärljunge till fenomenologen Edmund Husserl. Husserl ägnade sig i skolastikernas efterföljd åt logiken vars lagar han ansåg objektivt giltiga och utan grund i någon mänsklig psykologi. Husserl förkastade tanken på logiken som ett redskap för mänskligt tänkande. Logikens satser har ett eget värde, de innehåller tidlös sanning. Hurssel talade om en allmän vetenskap utgående från logik som han kallade Allmän ontologi. Ontologi betyder vetenskapen om tingens väsen. (Gunnar Eriksson, Västerlandets idéhistoria 1800-1950, 1983, sid 340-342).

Det finns en stor skillnad mellan den unge och den äldre Martin Heidegger, eller som det också kan uttryckas: mellan Heidegger före och efter sitt nazistiska engagemang.

Den unge Heidegger presenterade sin filosofi i verket Varat och tiden (1927). Han tecknar där en bild av människans existentiella villkor. Ett sådant är vår “Geworfenheit”, utslungadhet. Vi är utslungade i den materiella världen utan att själva ha valt det och tvingas förhålla oss till den.

En annan grundbetingelse för varandet är vår oundvikliga och annalkande död. Här kommer Kirkegaards ångest in, ångesten som i Heideggers tappning handlar om vår skräck för den personliga förintelse som döden innebär. Denna ångest manar oss att ta vara på att vi lever.

Den insikt som ångesten skänker kan leda oss att välja att leva Egentligt, i motsats till det Oegentliga liv många tanklöst för. Det oegentliga livet är massans liv (massan var ett viktigt motiv i det tidiga 1900-talets idévärld där den framställdes som ett hot). Att hålla sig till massan, prata strunt, ägna dagarna åt trivialiteter är oegentligt liv. Oegentligt är att vara Man istället för Jag.

En annan viktig del av filosofin i Varat och tiden är just att den individuella existensen är kopplad till den tid och  de omständigheter individen slungas ut i. Vi har en Tidslighet.

Våra liv styrs också av Sorge/Omsorg. Det är en personlig omsorg som riktas framåt, mot mål. Om det sen är karriär, familjebildande eller något annat. I varje fall leder omsorgen oundvikligen fram mot den personliga döden, och det är i mötet med den ångest detta skapar, mötet med Intet, vi får möjlighet att välja att leva autentiskt. (Nils Runeby, Framstegets arvtagare, 2002, sid 89-92 samt, Svante Nordin, Filosofins historia, 2003, sid 498-501).

Heideggers aktiva stöd till nazismen i Tyskland har blivit mycket omdiskuterat i efterhand. Hans filosofi om den självständiga egentligt existerande individen som inte låter sig ryckas med av massan tycks stå i klar motsättning till nazisternas hyllande av massrörelsen, folkets och nationens enhet och individens underkastelse under stat, nation och ras.

En förklaring som föreslagits är att Heidegger har överfört sin idé om den egentligt existerande individen på det tyska folket, och att Tyskland som sådant sågs som den handlingskraftiga individ som gick mot strömmen och genomförde en heroisk uppgift.

Andra nycklar till ställningstagandet finns i vissa passager i Varat och tiden där Heidegger talar om ett avgörande och en handlingsgemenskap med ett folk som upprepar en hjältehandling i en historisk ödesstund. (Nils Runeby, Framstegets arvtagare, 2002, sid 97   samt, Svante Nordin, Filosofins historia, 2003, sid 501).

Den äldre Heidegger, som framträder efter kriget, talar om en vändning i sin filosofi. Han talar nu om att Västerlandet genomgått ett kulturellt fall, där antikens närhet till Varat ersatts av metafysik. Världen har blivit förtingligad. Den äldre Heidegger tar avstånd från Nietzsche som han ser som det yttersta resultatet av den nihilistiska väg västerlandet slagit in på.

Den äldre Heidegger var också mycket intresserad av österländska tanketraditioner. Han vänder sig mot den västerländska humanismen i en uppgörelse med Sartre bland annat. Istället vänds hans intresse mot andlighet, skönhet, naturromantik. Inslaget av kritik mot den moderna världen från hans tidiga år är mycket förstärkt. (Svante Nordin, Filosofins historia, 2003, sid 501-503).

Min egen reflektion här är att inslagen i den sene Heideggers filosofi sammanfaller mycket med den tyska romantikens tankevärld, som också på nya sätt återkom i den nationalsocialistiska rörelsen.

Heidegger hade ett flertal lärjungar.

Hans-Georg Gadmer intresserade sig för naturvetenskaplig tolkning i sitt verk Warheit und Methode. Här menade han att sann förståelse inte kan uppstå inom rigida förutbestämda ramar utan kräver en upplevelse som förändrar den som upplever. Samtidigt är kunskap aldrig neutral från början utan vi bär alla med oss en förförståelse /en horisont.

Karl Löwith skrev om filosofihistoria och intresserade sig för den europeiska nihilismens uppkomst.

Leo Strauss ville ta tillbaka begreppet naturrätt, liksom andra Heideggerlärljungar vände han sig mot värdesubjektivismen och menade att det är möjligt att på rationell väg nå kunskap om det rätta och goda.

Hannah Arendt myntade begreppet totalitarism som hon menade var ett modernt politiskt fenomen. Hon skrev också om “ondskans banalitet” i ljuset av alla som bara gjort sitt jobb i Hitlertyskland och i Sovjetunionen under Stalin. (Svante Nordin, Filosofins historia, 2003, sid 503-508).

Tips från Konfliktportalen: portalen har en ny blogg 907 från Umeå, Anarkisterna ställer frågan Where do we go from here? On how to challenge rightwing racist class politics, Autonoma kärnan frågar i samma ämne Hönan eller ägget?, Betraktelser och funderingar har en text av vandringsmyran Vägvalet där han berättar personligt om sin ungdom i skinheadskretsar och om sitt politiska vägval

Övriga tips: Sydsvenskan berättar ännu en av senare tids sorgliga politiska nyheter Svensk chock efter abortkritiskt beslut, Amnesty vill inte ha Bernspengar, Vindsvåning har blivit en livsstil ny version