Tag Archives: Filosofi

1800-TALETS IDÉVÄRLD 4: NATURVETENSKAP, FILOSOFI OCH BILDNING

20 Maj

När man försöker överblicka 1800-talet är naturvetenskapens enorma utveckling och ständigt växande betydelse för utvecklingen under seklet svår att inte lägga märke till. Ett exempel på detta är att år 1800 fanns det 100 vetenskapliga tidskrifter, men fram till 1900 hade dessa ökat till runt 10000.

Något annat som starkt präglade 1800-talet var den filosofiska striden mellan idealism och materialism. Långt ifrån all vetenskap var materialistisk. Särskilt början av seklet präglades av idealistiskt grundad forskning inspirerad av romantikens organiska och vitalistiska synsätt.

Men ju mer seklet framskred ju mer stärkte materialismen sitt grepp inom vetenskap och även filosofi, och därmed sammanhängde en annan viktig process under 1800-talet: sekulariseingen.

Striden mellan idealismen och materialismen utspelade sig på flera fält. Det vetenskapliga, det filosofiska och det politiska. På det politiska området var de flesta konservativa idealister, men när det gäller socialister och liberaler fanns folk i båda lägren.

Hegel brukar ibland sägas vara den idealistiska filosofins sista stora systembyggare. Hans ambition var att i Aristoteles efterföljd innefatta allt i sin lära, religion, natur, historia, politik, estetik och så vidare. Hegels lära blir en hel kosmologi.

Detsamma låter sig nog sägas även om hegelianismens efterföljare marxismen. Denna gör anspråk på att förklara både historiens och naturens förlopp och dialektiken låter sig enkelt tillämpas på de flesta av livets fält.

Marxismen har överlevt som världsbild långt in i vår tid, detsamma kan väl inte riktigt säga om hegelianismen. Men efter dessa skolor kom filosoferna oftare att ägna sig åt mer specifika områden än att söka förklara världen i dess helhet.

Vid sidan av filosofisk religionskritik som representeras av bland annat vänsterhegelianen Feuerbach och viljefilosofen Nietzsche så framförde många forskare under 1800-talet argument för en metafysisk materialism.

En mycket inflytelserik materialist inom vetenskapliga kretsar i slutet av 1800-talet (själv hade han utformat sin filosofi redan i början av seklet) var Comte. Comte avvisade metafysik tillsammans med idealismen som ren spekulation och därför utan värde för vetenskapen. Istället ansåg han att vetenskap skulle bygga på ren empiri.

När vetenskapen segrat har vi nått det positiva stadiet då vi strävar att beskriva verkligheten, inte att förklara den. Comte kallade sitt utvecklingsoptimistiska system för positivismen.

Kuriöst nog byggde han under slutet av sitt liv upp vad som närmast kan betecknas som en vetenskaplig religion, med särskilda högtidsdagar med vetenskapsmän istället för helgon, mässa och så vidare. Detta slog inte an lika mycket som hans teoretiska grundsyn.

“Vi måste återvända till Kant!” blev ledordet för nykantianerna, myntat av Liebmann i boken ”Kant och epigonerna”. I denna nylanserades kantianismen samtidigt som dess trancendentala idealism utsattes för kritik.

En annan nykantian var Lange som i sin bok ”Materialismens historia” samtidigt passade på att kritisera den materialistiska metafysiken, som i hans tycke inte höll sträck. Materialismen är oundviklig för naturvetenskapen menade Lange, men samtidigt behöver människan också en ideell verklighet, hon behöver “dikten”.

I mycket var nykantianismen ett försök att rehabilitera vad som gick av idealismen. En intressant debatt som fördes här var den om naturvetenskaplig respektive humanistisk forskning. Man ville visa på att dessa har olika utgångspunkt och därför inte kan utgå från samma sorts empiri.

Det är en debatt som gränsar till tidens nya debatt om vetenskap kontra bildning. Det var ingen exklusivt filosofisk debatt. Tvärtom var den föranledd av mycket konkreta förändringar i utbildningsväsendet. Tidigare hade universiteten helt dominerat den högre utbildningen, och den humanistiska bildningen hade dominerat universiteten. Nu blåste förändringens vindar när såväl tekniska som naturvetenskapliga och medicinska läroanstalter nådde universitetens nivå.

Dessa praktiska kunskapsgrenars status växte också på bekostnad av humanismen, då de som utbildades där var efterfrågade av industri, näringsliv och ett samhälle som höll på att bygga upp ny infrastruktur. Humanisterna blev tvungna att motivera sin existens, och det gjorde man genom att peka på bildning som ett värde i sig.

Bildning blev också i ökande grad ett värde i sig för nya grupper i samhället. Arbetarrörelsen, nykterhetsrörelsen och kvinnorörelsen är exempel på rörelser där bildning blev ett honörsord, och en mängd studieförbund bildades, inte minst här i Sverige.

Det må väl tilläggas om debatten om huruvida bildning har ett egenvärde och hur stor plats den ska få i förhållande till mer “lönsam” utbildning pågår än idag.

Tips från Konfliktportalen: Tusen pekpinnar anser, apropå Arbetarendebatten, att Vi behöver en Arena, men inte två, Vida Latina rapporterar från Gröna vågen i Colombia, kommunism – allt åt alla – folkmakt tycker att Josefin Brink (V) dissar Lagena

Övriga tips: följ de humanitära Ship to Gaza-skeppen på deras färd mot Gaza med byggmaterial, Skumrask kommenterar Sociala medier: krämarnas uttåg, SD har ju fått oförtjänt mycket medieexponering i förhållande till sitt stöd och storlek men själv har jag aldrig tillhört dem som tror att de verkligen har någon chans att komma in riksdagen, ändå lite intressant att läsa i Resumé om deras kommande reklamfilm i tv4 och även lite om deras övriga mediestrategi, för er som i likhet med mig odlat nässlor på balkongen, eller för all del varit ute och plockat då, bjussar Något måste gro på ett bra recept på nässelsoppa (för oss icke-veggisar så blir kanske i och för sig grädde godare än oatlygrädde men i övrigt toppen), Ungbib tipsar om den unika boken Dina Krivokapa: Labbet

DEN ENDE OCH HANS EGENDOM

14 Jun

Ibland känner jag mig helt vilse i dom diskussioner som pågår idag. När jag funderade lite närmare på varför insåg jag att det har med hela världsbilden att göra. Individen har blivit alltings mått. Individens lycka, individens frihet, individens framgång, individens uttryck.

Varför skulle man invända mot det? Det borde ju vara utmärkt att individerna nu kan spränga gruppens bojor och gå sin egen väg. Och till en viss gräns är jag beredd att hålla med. Det är bra att barn inte är föräldrars egendom, att den enskildes sexualitet inte är släktens eller statens sak, att kvinnor har en egen ekonomi och så vidare. Men när jag tänker djupare på saken inser jag att jag inte är någon liberal på det sätt som dagens debatt utgår ifrån.

Den första nivån av kritik är rätt självklar. Individer är inte materia som flyter omkring i ett tomrum. Om man bara ska se till individen och dess frihet, och därför alltid måste undvika att sätta in individen i ett strukturellt sammanhang med andra individer, blir resultatet förvirring. För om alltså den ena individens väg till det absoluta goda: Individuell Lycka, Framgång, Kreativitet är en väg som går över andra individer. Om dessa andra individers kreativitet perverteras till en handelsvara, om dom måste sälja sin tid, frihet och lycka. Då får man alltså inte se eller ifrågasätta detta, för då står man och hotar med onda strukturer igen. Strukturer i vilka även individen, den Absolute, måste erkänna och ta hänsyn till att han står i relation till andra människor.

På en annan, mer existentiell nivå, tycker i alla fall jag att dom extrema liberalistiska argumenten blir svårsmälta. Jag var i en diskussion om självmord häromdagen, och därför väljer jag det som exempel. Är det som liberalerna hävdar, varje individ äger sitt eget liv och har också rätt att ända det när hon behagar? Och för tydlighetens skull, jag pratar inte juridik här, självklart har detta inte med lag och straff att göra.

Jag kan inte tycka det. Mitt liv är inte bara mitt, och ska inte heller vara det. Vi ingår i världen och våra liv tillhör faktiskt också dom människor som älskar oss. Vi är beroende av varandra och kan inte bete oss precis hur vi vill och sen hävda att det är vår rätt som individer. Så länge jag riskerar att skada mina människor genom att ta livet av mig kan jag inte komma och prata om att det är någon sorts rättighet.

Sen är jag medveten om att i verkligheten ser det annorlunda ut. Verklighetens självmord är sällan dom övervägda fria beslut som dom framstår i liberalens teoribok. Snarare ligger oftast svår psykisk eller ibland fysisk sjukdom, missbruk och ensamhet bakom.

Den enda gång jag på allvar skulle överväga att ta mitt liv vore i den teoretiska situationen att allt mänskligt liv på jorden hade utplånats och jag vore ensam kvar. För utan andra människor skulle livet sakna mening. Vem vill, eller kan, vara en individ utan andra människor? Faktum är att vi blir och utvecklas som individer just genom kollektivet av människor vi ingår i.

Ett bra och fungerande kollektiv fungerar genom att individerna får utvecklas och bidra genom sin individalitet. Ett dåligt kollektiv dikteras uppifrån och upphäver individen. Dynmiken mellan individer och mellan grupper skapar utveckling. Men varför rycka loss individen och resonera som om bara hon finns?

Dom som faktiskt tar livet av sig har ofta hamnat i just denna förfärliga ensamhet och avsaknad av människor som gör att man i praktken kan se självmord som ett rationellt val för en fri och oberoende individ. Och är inte, frågar jag, detta tillstånd i själva verket något fruktansvärt, som vi som kollektiv har ansvar för att ingen hamnar i?