ERROL NORSTEDT, MANNEN, MYTEN, LEGENDEN

17 Jan

Jag har länge gillat Eddie Meduza. Men det här är första gången jag säger det offentligt. Hittills har jag pejlat läget lite, vilka jag kan visa denna svaghet för. För faktiskt är det så att än idag kan folk bli direkt arga för att man lyssnar på Eddies musik, han skälls för att vara kvinnohatare och ibland till och med fascist.

Därför uppskattade jag mycket gårdagens radiodokumentär om människan bakom myten, Errol Norstedt. Errols livsöde står ut, liksom hans musik gjorde det medan han levde.

I programmet får vi veta att en gång i tiden var Ulf Lundell och Eddie Meduza de mest säljande artisterna i Sverige. Skillnaden var bara den att medan Ulf Lundell gjorts till något av en nationalikon, en av hans låtar blev till och med föreslagen som ny nationalsång, så lyssnades det på Eddie i smyg. Hans musik var totalförbjuden på radion men hans kassettband, under pseudonymen E Hitler och som rockabillyartisten Eddie Meduza, spreds från vän till vän och togs fram i takt med att folk fyllnade till på festerna.

Jag visste från mina föräldrar (som för övrigt sålt en bil till Errol en gång i tiden) att han varit dansbandsmusiker. Lite mer överraskande nyhet i dokumentären var att han faktiskt började sin musikaliska karriär i ett modsband.

Många röster klingande på skön och genuin västgötska berättar i dokumentären om Errols liv och inte minst hans barndom. När man hör hans låtar anar man att han är en särling, och här får vi verkligen veta vilka förutsättningar Errol hade, eller snarare inte hade.

Hans mor var alkoholiserad och hade den ena mannen efter den andra. Familjen var vagabonderande. Många av mammans tillfälliga pojkvänner misshandlade henne, och ibland även Errol och hans syskon. Systerns berättelser från barndomen är livfulla och väldigt sorgliga. En av männen modern var med tvingade Errol att gå genom brännässlor och äta mat som han spytt upp. Dessutom blev Errol mobbad i skolan, och drömde om att en dag ta revansch genom att bli en hyllad och beundrad rockmusiker.

Denne lille pojkes upplevelser börjar komma upp till ytan i och med att den vuxne Errol, som dittills försökt sig på att göra karriär som dansbandsmusiker, börjar spela in kassetter under namn av E Hitler. De inspelningar av Errol som skapat allra mest moralpanik. Men de olika rösterna, monologer såväl som dialoger, vi hör på dessa kassetter är inte fritt fantiserad galenskap. Ofta är de personifieringar av olika människor Errol har träffat, en välmålad karikatyr av en rå omvärld.

Genom sina figurer Hitler och Meduza målar Errol upp bilder som utgör social satir över den värld han lever i och formats av. Errol är en sorts Bellman, men saknar Bellmans von oben-perspektiv. Till och med i denna radiodokumentär 2010 känner sig programmakaren tvungen att påpeka att Errol trots sitt alias ”inte var någon nazist”. Visst är det en smula märkligt.

Som Errol själv säger i början av programmet så har han skrivit en enda text på fullt allvar, och det är ”Mera brännvin”. I övrigt var hans konstnärliga metod ironi, och han förvånas själv över att folk inte märker en ironi som han tycker är så tydlig att ingen borde missa den. Det Errol gör är att som satiriker ikläda sig rollen av en annan för att visa upp tillvarons råhet och absurditet. En råhet som inte är lätt att överleva och som till slut kom ikapp och bröt ner Errol som ju söp ihjäl sig.

Att det verkar svårt för många att förstå och uppskatta ett sådant artistiskt grepp finns flera exempel på än Eddie Meduza. Många i Sverige blev till exempel upprörda över Dead Kennedys när de sjöng ”Kill the poor” och tog det bokstavligt som att det var detta bandet tyckte. På samma sätt har Laibachs geniala kommentarer till Europas fascistiska kulturarv setts på med fasa av många som tolkat bandet som fascister. Så är det ofta med litteratur också förövrigt, att det kan vara svårt för en del läsare att förstå att en författare kan ha distans till de karaktärer hon skapar, viljan att ta all konst bokstavligt är stor.

Och visst finns det allvar under gycklet. Errols kommentarer är på blodigt allvar, men det betyder inte att Errol själv var kvinnohatare eller fascist bara för att hans alias kunde ge uttryck för sådana åsikter. Lyssna till exempel på låtar som ”‘Heja USA” eller ”Mera kärnkraft” och försök hävda att det är något annat än satir över oreflekterade och dumdryga högerattityder. Sen var naturligtvis Errol ingen vänsterman för det, och hans politiska omdöme inte alltid det bästa, vilket det faktum att han hade ett musikaliskt samarbete med Ultima Thule till exempel visar på.

Däremot är det patetiskt att se den skräck han spred i det etablerade samhället på 70- och 80-talen. Inte minst progg-generationen  verkar ha varit helt oförmögen att förstå satir och ironi. Ett ganska förvånande handikapp för mig som tillhör den så kallade ironiska generationen. Och jag minns ju också att vi ofta fick höra att vår humor var ”svår” och ”elitistisk”. Det förstod aldrig jag som tyckte den var rå, svart och enkel, att ironisera över jävligheter är ett sätt att överleva. Inte så konstigt då att den attityden dominerar musik från en överlevare mot alla odds som Errol var. Själv tycker jag att proggmusik är mer än lovligt trist, just för att den tar sig själv på ett allvar som gör den som bäst pompös och som sämst dryg.

Det offentliga Sveriges rädsla för Errols musik, och dess popularitet, hade självklart också att göra med vem han var. Han kom inte från medelklassen eller ens den väletablerade delen av arbetarklassen. Han tillhörde de farliga klasserna, ett socialt hot underifrån om tappad kontroll och urartning. Hans vagabonderande, alkoholiserade och sexuellt aktiva mor skulle bara några årtionden tidigare ha riskerat en tvångssterilisering. Också raggarkulturen sågs som ett uttryck för detta hot.

Errol representerade landsbyggden, det vagabonderande, underdogen. Därför var han farlig, därför förbjöds hans musik i radio och tv, och därför blev han så älskad. Han var den som är född med ett slaktmärke, som inte är menad för överlevnad och ännu mindre för att yttra sig. Och ändå gjorde han just det, överlevde länge genom att ställa sig upp och säga vad honom behagade, helt ointresserad av om det passade sig eller inte.

Att Errols konstnärskap tog sig den form det gjorde är ingen slump. Han var en klassens clown bland vuxna. I avsaknad av det självförtroende en medelklassuppväxt ger, som gör att man som jag till exempel vågar prata allvar och säga rätt ut att ”såhär tycker jag och det står jag för”. Tvärtom med hugg och slag hunsad för att hålla käft och trycka ner sina egna känslor och behov, så lät han dem ändå komma ut. Men i gestalten av andra, av figurerna Hitler och Meduza. Genom dessa kunde han uttrycka sig, medan han som privatperson förblev relativt anonym.

Hitler och Meduza var clowner och underhållare, men i botten av skrattet låg sorgen och smärtan. Klassens clown är nästan alltid en i grunden tragisk figur. Och självmord, eller som i Errols fall en accelererande alkoholism, är ett vanligt öde bland just komiker. Humor trivs bäst när man har det svårt, humor är ett vapen mot till synes övermäktiga omständigheter, och träffar man en människa utan humor (de är alltför vanliga) ska man dra öronen åt sig.

Jag uppmanar alla att lyssna på dokumentären om Errol Norstedt som är fullt av färgstarka anekdoter, och en blandning av smärta och galghumor.

R.I.P. Errol Norstedt.

ps Det är väl passande att avsluta med en Eddie-video. Vi kör Epa-traktorn, om raggare i Tidaholm, framfört på klingande tidaholmsmål.

Tips från Konfliktportalen: Acid trunk konstaterar att USAs Göran Skytte tackar gud för de döda på Haiti, Andrea Doria diskuterar Lagen som fetisch, Dagens Konflikt visar en video från Socialistiskt Forum 2009 Media, arbetarrörelsen och makten över tanken, För den som vill sätta tänderna i lite teori föreslås Guldfiskes Tjugo teser om metropolens omstörtande, Kvinnor fortsätter berätta Del 4 – Ockupationen

Övriga tips: Nyheter! är ett arkiv som visar gamla nyhetsinslag, se den fina filmen från när NRP körs bort ur Växjö av VPK 1985 finns många andra roliga gamla inslag att upptäcka också, parkinsonsjuke Jan Thimell ytterligare ett av offren för regeringens galna klappjakt på sjuka människor, Ockupantscenen informerar om Öppet planeringsmöte för stadskampsveckan i Stockholm, ungbib -den nya webplats som ersatt Eriks axplock – har gjort en läsvärd intervju med Fredrik Strage, Byggnadsarbetaren skriver att En av fyra fälldes efter Kistaraset – d.v.s. tre av fyra frikändes och byggnadsarbetarens liv kostade 15 000 kronor i dagsböter + vilkorligt

3 svar to “ERROL NORSTEDT, MANNEN, MYTEN, LEGENDEN”

  1. PL januari 17, 2010 den 12:13 e m #

    Hej, du har rätt om Errol (köp Det Grymma Svärdet#4 (se länk) för en fördjupande pratstund med han som gjorde dokumentären + har en bok på gång eller om du verkligen är fattig kan jag maila över artikeln om du vill.) Men du har fel om ”progg-generationen”. Att det inte fanns progghumor är en historierevisionistisk myt. Kolla Blå Tåget, Risken Finns och den där alternativa schlagerfestivalen. Jag är ingen proggkramare till vardags, men jag vågar påstå att det skojades mer inom proggrörelsen än inom de vänsterrörelser som uppstod under den ironiska tidsåldern. Går det att föreställa sig en skämtande AFAit eller Straight Edge-vegan kanske? Det mest anmärkningsvärda med mycket av progghumorn är att den ibland dessutom är rolig.

    • salkavalka januari 17, 2010 den 1:16 e m #

      Nåja. Jag har inte lyssnat på all progg. Just Blå Tåget är för övrigt det enda svenska proggband jag HAR lyssnat på som jag tyckte var roligt! Man ska förstås aldrig generalisera som jag gjort här i texten. Men det jag tänker på är de delar av proggrörelsen som blev väldigt upprörda av nya generationers musik, som punken tex. Det kampanjades mot punken i tidningen Musikens Makt till exempel, och många som är äldre än jag och typ höll på med musik på 80-talet har berättat för mig hur man kunde få problem med proggare i olika sammanhang. Men det betyder förstås inte att alla var så, bara att ett sånt intryck dröjer sig kvar. Samma sak med vänstern på 90-talet uppenbarligen. Det fanns många humorlösa människor. Sen att jag varit AFA-it i min ungdom och att jag har humor och vet många andra som hade det, det kan väl liksom inte rädda helhetsintrycket… Vi kan enas om att Blå Tåget hade en glimt i ögat och att jag borde lyssna på Risken Finns, mitt intryck att proggen i sin lite bredare fåra gjorde ett jävligt torrt intryck kommer nog att kvarstå.

  2. Erik Edwardson januari 20, 2010 den 11:42 e m #

    Jag lyssnade inte på hela programmet om Eddie Meduza men det jag hörde var väldigt intressant. Från min ungdom minns jag bara en kompis som spelade Meduza i pojkrummet och att jag tyckte att det var hemskt. Men som Dylan sjunger: I was so much older then… Din text är som alltid bra och tack för att du har med min blogg bland dina länktips! Nyheter! ska jag nog ta med på min blogg också, den kan vara kul och bra för ungdomarna.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: