Arkiv | oktober, 2008

BAADER-MEINHOF KOMPLEX

25 Okt

Det har nog inte undgått särskilt många av er som läser här att det just nu går något så ovanligt som en spelfilm om Röda Arméfraktionen på bio. Den där organisationen som varit så förbjuden att bara omnämnandet av den i något annat än direkt fördömande ordalag var farligt långt in på 80-talet. Boken RAF:texter var lika obligatorisk i bokhyllan på 90-talet som jag förmodar att Maos lilla röda var på 70-talet. Om man som politisk rörelse hade debatter kring RAF: varför de uppkom, hur fenomenet kunde sättas in i sitt historiska och politiska samanhang, och vilka eventuella slutsatser man kan dra av deras erfarenheter och misstag i nutid, ställdes man genast upp som varnande exempel, bara debatten var förbjuden.

Jag minns detta, och jag minns mytens RAF som vi växte upp med. Händelserna under 70-talet viskades om i smyg bland ungdomen, en diskussion utanför det etablerade samtalet. Ungefär som Onkel Kånkels låtar sjöngs i smyg på skolgårdarna, de vuxna fick inte veta, det var en syndig subkultur för barnen. Jag minns tanken på att ha arbetsgivarorganisationens ordförande i garderoben, jag minns bilderna på TV när de Italienska Röda Brigaderna kidnappat en politiker. Den hemliga rysningen av skräckblandad förtjusning. Dessa grupper som klev in mitt på den politiska scenen rakt från gatunivån och försökte påverka agendan med militant handling. Som politisk rörelse måste man förhålla sig till dem vare sig man gillade det eller inte, arten av deras verksamhet var sådan.

Därför känns det lite märkligt för mig i dag med ett så påtagligt bevis på att tiderna förändrats som filmen Baader-Meinhof komplex. Där regissören, Uli Edel, gör allt det där. Talar om RAF, visar upp skeendet och drar slutsatser om vad som hände och varför. Naturligtvis är det inte någon djupare analys, slutsatserna är väntat pekpinneaktigt fördömande och det tyska samhället vid tiden för historien förblir helt okommenterat. Men i alla fall. Bara att jag kan sitta och se på RAFs våldsamma födelse och första genertionens undergång i Stammheim, som historisk fredagsunderhållning, är märkligt och talande. Nu är perioden av tigande och förnekelse över. Nu ska den officiella historieskrivningen göras.

Och där ingår en mängd standardsanningar, varav den mest irriterande är hur auktoritärt det ska slås fast att RAF-folket tog sina egna liv på Stammheim. Det är naturligtvis mycket möjligt att de gjorde, jag var inte där och kan därför inte påstå att jag vet vad som hände. Men när regissören låter Brigitte Monhaupt tillrättavisa både sitt RAF-kommando och de tittare som tillåter sig att tvivla, genom att konstatera att de tog sina liv, punkt och slut, de var inga offer utan satte sin egen agenda till slutet. Då mår jag faktiskt lite illa. Inte ifrågasätta statens heder och motiv, då är vi inne på förbjudet vatten. Om vi som regissören misstänker hyser någon sorts sympati med dessa ungdomar så erbjuds vi att se på saken som en ”vägran att vara offer”. Bara vi inte ifrågasätter. Men vilket sätt man dör i häktet, genom självmord eller lönnmord, ändrar ju inget i sak. Man är i alla fall, med eller mot sin vilja, offer för repressionen.

Och just oviljan att tänka sig att staten kunnat agera med kontra-terror i denna sak pekar på vad jag tyckte var filmens stora svaghet: avsaknaden av ett sammanhang för händelseutvecklingen. Varför är det självklart att staten agerat oklanderligt och demokratiskt i en ytterst skärpt situation? Samtidigt som det satt så många gamla nazister överallt på höga poster i det tyska samhället. Samtidigt som det var just denna fascistiska kontinuitet och polisiära brutalitet som skapade den oro i den tyska vänstern som fick vissa att dra slutsatsen att andra vägar än våld var stängda, att en väpnad kamp skulle vara nödvändig för att förhindra en upprepning av det fascistiska förflutna i landet.

Om man ser på Italien vid samma tid, så hittar man precis samma politiska tendenser som i Tyskland, bara ännu mer omvälvande. Så hade ju också bägge länderna ett fascistiskt förflutet och en kontinuitet av fascistiskt inflytande. Både i Tyskland och Italien vaknade en autonom social rörelse, men i båda länderna provades också konceptet stadsgerilla.

I det Italienska fallet är etablissemangets engagemang i kontra-terrorism idag ett obestritt och väldokumenterat faktum. Det CIA-finansierade Gladio-nätverket, från början avsett som ett stay-behind-nätverk vid händelse av sovjetisk invasion och befolkat med en massa ex-fascistpotentater, fick i Italien ett eget liv som anti-kommunistisk terrorgrupp. Gladio uppträdde som påstådda vänstergrupper och sprängde bomber bland civila människor, som på tågstationer, infiltrerade vänstergrupper som BR (Röda Brigaderna) och tog livet av diverse motståndare. Ett känt exempel är anarkisten Valpreda i studiecirkeln ”22a mars” som falskeligen anklagades för ett bombdåd som Gladio i själva verket låg bakom. De anarkister som kunde vittna om Valpredas oskuld dog: en råkade ut för en ”bilolycka”, en annan kastades ut genom polishusets fönster. När åklagaren ville göra en opartisk utredning och även utreda de spår som ledde höger ut förklarades han ”inkompetent” och målet flyttades över till en åklagare beredd att ”samarbeta” med Gladio. Men han hade tur. Under dessa år, då den så kallade Spänningens strategi iscensattes högerifrån, dog en mängd domare, åklagare och andra etablerade personer som inte ville samarbeta med, eller riskerade att avslöja, Gladio. De föll ner i hisshackt, dog i trafikolyckor, trillade ner för trappor, ut från fönster och så vidare. Många Gladioaktivister är i livet och har efter det kalla krigets slut vittnat om sin verksamhet.

Varför skulle den tyska staten vara så i grunden annorlunda? Svårt att tro när de bägge post-fascistiska Natoländerna hade samma problem på sin agenda.

Vid sidan av bristen på samhälleligt och politiskt ramverk har filmen andra svagheter, till exempel hur aktivisternas politiska resonemang och strategiska överväganden helt försvinner. Personerna beskrivs som helt styrda av emotioner och varje gång de formulerar politska eller strategiska slutsatser i filmen blir man lika förvånad. Hur den enligt filmen helt maktfixerade lättingen och gangstern Andreas Baader plötsligt tycker att attentatet i Stockholm av RAFs andra generation är korkat och ogenomtänkt. Som han tidigare framställts i filmen blir reaktionen ”va, har han en genomtänkt strategi, och gränser för vad som är bra och dåligt??”. På samma sätt framställs Gudrun Ensslin som en sexuellt överhettad häxa, som sänder Ulrike i döden och är känslomässig psykopat. Detta i kontrast till madonna-figuren Ulrike, som anses kvinnligt känslomässig och vek. Hon luras att delta i gruppen på grund av sin samvetsömhet, men ångrar sig och kan då inte vända tillbaka. Så fort hon grips av polisen börjar hon givetvis gråta, medan det tar tre år av isolering och tortyr innan man får se tuffe Baader darra på läppen. Dessa grovt förenklade personporträtt, som helt saknar komplexitet och där huvudpersonerna är rov för känslolivet men varken förmögna att göra rationellt övervägda val eller därför ta ansvar för konsekvenserna, avpolitiserar effektivt historien.

Polisbrutaliteten och mordet på en demonstrant bildar enda förklarande bakgrund till händelseutvecklingen. Det gör historien obegriplig, som att den lika väl kunde hända när som helst i historien. Befrielserörelsernas framskridande i tredje världen på 70-talet, hoppet det väckte, den globala vänstervågen, den fascistiska kontinuiteten, den fascistiska och/eller aktivt kristna föräldragenerationen, ingen av dessa saker får ta plats i filmen. Poliser och myndigheter framstår som handfallna men resonabla. Tortyren på Stammheim beskrivs dåligt. Jag tyckte att slutscenen i Dancer in the dark är en betydligt obehagligare fängelseskildring, där man verkligen känner slutgiltigheten och hur till och med den musik som hitills har tröstat i en tröstlös tillvaro förstummas: i cellen finns ingen nåd och ingen bakväg ut till livet.

Om jag ändå ska se något positivt med Baader Meinhof komplex, så är det att den faktiskt visas. Förhoppningsvis kan det stimulera till ett större historieintresse, inte minst för vår närhistoria som är otroligt intressant! Det är också kul att se scenerna från RAFs infamösa verksamhet, man känner sig vara där och kan leva sig in i många situationer. Filmen synliggör också hur många kvinnliga militanter RAF hade, det verkar radikalt för 70-talet. Militanta vänstergrupper har ofta många stridbara kvinnor, och det är roligt när detta för en gång skull syns, och man slipper dessa felaktiga och tröttsamma hänvisningar till ”grabbighet”, ”arga unga män”, ”killar som bara vill slåss” och så vidare. För den som kan stå ut med filmens brister och moralistiska pekpinnar är det en rolig actionfilm med gerillakrig mot poliser och borgare. Se den!

Och som vanligt vill jag avsluta med lite passande musik. Så varsågoda njut av DAFs Kinderzimmer.

p.s. läs gärna även Andrea Dorias recension av filmen, där finns också tips på en artikel i tidskriften Kulturkritik, som jag verkligen tyckte var läsvärd. d.s.

Annonser

HALLOWEENSPECIAL: ONDA BLOMMOR

19 Okt

Nu närmar den sig igen den där amerikanska helgen som infördes i mina sena tonår. Jag är lite väl gammal för att fira den. Däremot vill jag gärna ta tillfället i akt och berätta om några i mitt tycke alldeles ovanligt vackra växter, fulla av de krafter de profana kallar kemiska och de poetiska kallar magiska.

Det finns oerhört många spännande kulturväxter att berätta om som använts och ibland fortfarande används till alla möjliga mänskliga syften: läkedom, fosterfördrivning, färgning, mord, berusning, magi. Jag väljer bort den absoluta majoriteten i denna korta artikel. Vanliga drogväxter som kokabusken, tebusken, tobaksplantan, opiumvalmon och så vidare, likväl som medicinalväxter som vänderot, renfana, malört, vinruta och många andra må ursäkta. Kanske kan jag berätta om dem vid senare tillfälle (i alla fall medicinalväxterna, de andra är lite tråkiga tycker jag). Men i en halloweenspecial passar bara växtvärldens absoluta drottningar.

Nattskattor är det poetiska och passande namnet för en giftig växtsläkt. De flesta nattskattor är milt sagt giftiga, men också tomater, äggplantor och potatis hör hit. Idag skrattar folk ofta åt hur skeptiska allmogen var när Alströmer försökte introducera potatisen som mat i norden. Men om man betänker att folk förr hade en helt annan kunskap om botanik än vi har, via nedärvd praktik, fastnar skrattet i halsen. Man ser mycket tydligt på potatisen att den är en nattskatta. Allt från bär till blomma och blad skvallrar. Vore jag en landsortsbo vid den tiden och någon snobbig professor kom med den vansinniga teorin att man kunde använda roten av en nattskatta som föda hade jag också tvärvägrat. Så är det också bara de underjordiska delarna av potatisen som är ätliga. Undvik de delar som träffats av solen ovan jord och blivit gröna och framför allt: ät inte blast, blad, blomma eller bär. Nattskattorna ingår i familjen Solanaceae, potatisväxter.

Här ska jag berätta om några av de prominentaste medlemmarna av giftfamiljen Solanaceae. Jag kommer att koncentrera mig på de fyras gäng: spikklubban, bolmörten, belladonnan och alrunan. Därefter ska jag ta upp ytterligare några särlingar bland växterna, ur andra släkten: odörten, stormhatten, ricinet, blomman för dagen, häxörten, änglatrumpeten och änglabasunen. Alla de sorter jag tar upp här kan köpas och odlas från frö, och jag har med framgång provat att odla de flesta (odörten tycker jag inte är attraktiv som prydnadsväxt, häxörten tror jag passar bäst i trädgård och det har inte jag).

Spikklubba. Spikklubban heter så på grund av sin likhet med det medeltida vapnet. Den är också känd under sitt vetenskapliga namn Datura. Det finns många sorters Spikklubba runt om i världen. Växten är en känd och fruktad ingrediens i trollkarlars och häxors arsenal. Precis som de andra potatisväxter jag tar upp här misstänks den för att en gång i tiden ha utgjort en verksam ingrediens också i nordiska läkekunnigas häxsalva, eller flygsalva som det också kallades. Den indiska Daturasorten röks tillsammans med Cannabis Sativa i hinduisk tillbedjan av Shiva . Den Haitiska varianten heter i översättning Zombiegurka. Något som får sin förklaring i boken Ormen och regnbågen, som handlar om hur den traditionella bestraffningen zombiefiering på Haiti går till, kemiskt och socialt. Det är giftet i blåsfisk, tetrodotoxin, som försätter offret i det tillstånd av skendöd som gör zombiefieringen möjlig. Men ”zombien”, det är alltså i verkligheten inte någon levande död det rör sig om, matas regelbundet efter att ha uppväckts ur graven med Zombiegurka. Spikklubbans verksamma substanser är (precis som hos de andra tre systrarna) skopolamin, hyoscyamin och atropin. Dessa ämnen har märkvärdiga effekter som gör att bruket av dessa växter som droger, även bland trollkarlar och schamaner, är fruktat och ofta bara används i tider av kris, när trollkarlen inte ser någon annan råd. Den hallucinogena effekten är nämligen inte lik den man får av vanliga hallucinogener. Snarare kan man nog kalla solanaceae för psykosväxter. I stor dos är växten dödlig, därefter följer en fallande skala från galen (permanent psykos) till den kortvariga psykos på några dagar som berusningen kan sägas innebära: den som ätit växten upplever inte det som sker som en hallucination utan tror ofta att det är verkliga saker hon upplevelser. Till exempel har det flera gånger rapporterats hur personer som intagit spikklubba bjudit hem, utspisat och underhållit gäster under flera dagar, för att först efteråt inse att gästen aldrig existerat. Jag hoppas det framgår för alla som läser att detta inte är en växt man ska försöka använda själv. Jag har självklart inte provat. En som däremot har gjort det är Freddie Wadling. I biografin om hans liv, Freak, berättar denne man som experimenterat med det mesta i drogväg om vilken ångestfull upplevelse Spikklubban gav, väggarna smälte och demoner kom ut ur dem. Spikklubban har vackra, lite vridna och ganska stora blommor i vitt, violett eller en kombination av färgerna. Hennes blad påminner om drakvingar och fröna ligger i runda korgar med piggar på. Korgarna öppnar sig och släpper ut de små svarta fröna när dessa är mogna.

Bolmört. Bolmörten är den vackraste blomma jag vet. På en härligt hårig stjälk sitter hennes förvånansvärt små blommor. De har en färg som närmast kan betecknas som beige, vanilj, eller en väl inrökt vit vägg. Och över detta beiga sitter ett smäckert ådernät i en brun färg, nästan på gränsen till violett. I mitten av blomman är hon mörk. Men det är verkligen inte bara utseendet som fascinerar hos Bolmörten. Hon är en mycket gammal trollört, och namnet kommer av den hallucinogena rök som bolmar upp när man slänger hennes frön i elden. Det har förmodats att det berömda oraklet i Delphi satt i bolmörtsrök när guden Apollon talade genom henne. Bolmörten är ett riktigt ogräs, eller om du hellre vill: en fantastiskt tålig och härdig växt. Man har hittat bolmörtsfrön i utgrävningar från vikingatiden, som har grott idag. Vilket visar att 1000 år uppenbarligen inte är någon ålder för en bolmört. Ett lustigt faktum är att det förr inte var ovanligt att tillverkaren blandade i lite bolmört för att ”piffa upp” pilsnern. De på alla flaskor så omskrutna ”tyska renhetslagarna”, kom alltså till för att garantera att ölen inte blandades upp med giftörter. Ganska basic idag kan tyckas.

Belladonna. Samma verkan och kemikalier som sina systrar. Hon har ganska oansenliga små klockliknande bommor. Namnet har hon fått av ett bruk förr i tiden i Italien. För att göra sig vackra hällde damerna droppar av Belladonna i ögonen så att puppillerna blev stora, och tog det på läpparna så att dessa skulle svullna upp. Den moderna människa som tycker detta verkar vara en riskabel praktik glömmer att vi idag gör något ännu sjukare. Nämligen sprutar in nervgiftet botulinumtoxin i ansiktet. Det kallas Botox och är ett av de absolut kraftfullaste giften i naturen, ett snapsglas av ämnet skulle ta död på hela Sveriges befolkning. Det vetenskapliga nanmnet på Belladonnan, Atropa, syftar på en av tre ödesgudinnor, nämligen hon som klipper av livets tråd.

Alruna. Också känd under sitt vetenskapliga namn Mandragora. Den mest mytomspunna av alla systrarna, möjligtvis vid sidan om Datura. En stark övertro har existerat kring denna farliga magiska växt, vars rötter många har tyckt liknar små människor. Man kunde till exempel hålla sig med en alrunerot som en amulett. Man skulle då hålla sig väl med sin rot, tvätta den och klä den fint. Givetvis skulle roten såväl planteras som tas upp vid fullmåne under det att man viskade sina önskningar till den. Men det var förenat med fara att ta upp roten, eftersom man menade att den kunde skrika vid upptagandet. Och tro det eller ej, Mandragorans skrik är dödligt för människan. Därför gjorde man säkrast i att fästa ett rep vid dels Alrunan, dels svansen på en hund. Då blev det ju hunden som strök med. Den person som ägde en Mandragora måste också innan hon dog göra sig av med den och få ett lägrre pris än hon gett för den, för annars sålde hon sin själ till Satan. En rolig episod i Harry Potterböckerna är när alla Professor Sprouts elever ska dra upp Alrunor i växthuset, de får då ta på sig hörselkåpor för att skydda sig mot de skrikande plantorna, som beskrivs närmast som en sorts underjordiska spädbarn.

Odört. Odörten växer vild i den sydsvenska naturen. Hon är inte ett spår attraktiv. Hon är inget annat än en stinkande lönnmördare. Hennes lukt påminner om råtturin. Men se upp: hon liknar många nyttiga eller ofarliga växter som också är flockblommiga. Till exempel kan hon förväxlas med både hundkex och slätbladig persilja. Odörten är dödlig och har traditionellt använts till giftmord, avrättningar eller självmord. Vanligtvis bestod giftbägaren vid avrättningar av Stormhattens gift. Men Odörtsdöden var tydligen något mindre obehaglig så när statsmän eller någon ur högre klasser skulle avrättas kunde de erbjudas en bägare med Odört och en liten smula morfin i. Det var denna berömda bägare Sokrates tvingades dricka. Odörtsgiftet, koniin, förlamar musklerna. Till slut förlamas musklerna i halsen så att offret kvävs. Det finns inget känt motgift mot Odörten. Det enda sättet du kan räddas om du fått i dig av växten är att ligga i respirator tills allt gift gått ur kroppen, en säkerligen ganska otrevlig väntan.

Stormhatt. Stormhatten är alltså en mord och avrättningsväxt. I likhet med Odörten innehåller hon ett nervgift som saknar motgift, i det här fallet akonitin, och offret kan bara räddas genom respirator. Stormhatten är en mycket vacker och ståtlig växt med stora hjälmliknande djupblå blommor, som gett upphov till hennes nordiska namn. Det vetenskapliga namnet är Aconitum, efter det grekiska ordet för varg. Det beror naturligtvis på att man satte stormhattsgift på vapnens spetsar när man jagade varg förr. Likaså har den dödliga skönheten använts till att utrota småkryp som löss och annan ohyra. Enligt legenden växte de första Stormhattarna upp ur Cerberus, helveteshunden som vaktar inången till dödsriket Hades, dräggel. Stormhatten visar sin hårdhet redan i sättet den ska kultiveras. Det är en så kallad köldgroende och mörkergroende växt. Vilket betyder att för att få fröna att gro behöver man utsätta dem för mörker och en temperatur på under minus fem grader under minst en vecka. Eftersom det är lite si så med de svenska vintrarna nuförtiden är ett tips att låta fröna gro ett par veckor i frysen.

Ricin. En vacker växt som i likhet med stormhatt ofta kan ses i offentliga planteringar. Effektfull på balkongen med stora stadiga stjälkar, vackra flikiga stora blad och toffsliknande små bollar till blommor. Ur Ricinörten, busken eller trädet (finns olika varianter), utvinns en otrevlig laxerande olja, så kallad ricinolja. Men även giftet ricin. Ricin är dubbelt så starkt som en kobras gift, 0,2 milligram dödar en människa. Ricin är ett protein, och giftet verkar genom att hämma RNA i kroppens celler. Riktigt otäcka saker alltså. Inte heller här finns något motgift.

Blomman för dagen. Nu har vi börjat komma riktigt djupt ner bland mord och dråp och då kan det kännas rätt skönt med en växt som inte är mer än en simpel hallucinogen. Blomman för dagen finns i många färgvarianter och är favorit bland såväl hippies som gamla tanter. Jag är ju snart tant och det kanske är därför jag så uppskattar denna vackra klätterväxt. Hon är mycket vital, man kan nästan se henne växa, bladen är formade som hjärtan. Och i de allra flesta färgvarianter har de ett ljus liksom inifrån mitten av blomman. Överjordiskt vacker och med nya blommor varje dag. (Ett helt annat tips om du gillar självlysande blommor: medicinalväxten Nattljus avger ett fluoreserande vitt sken nattetid).

Häxört. Jaha, och varför är denna oansenliga ört på listan då? Den har ju inte tillstymmelse till giftighet. Den heter bara häxört. Det är just det. En växt bör inte heta häxört utan orsak? Jag undrade länge över detta, tills jag en dag läste att Häxörten har ett doftämne som lockar till sig grodor och paddor. Och vad kan man hitta i dessa djur? Ja, är det rätt arter så gift. Agapaddan är till exempel ett mycket känt giftdjur. Inte undra på att häxor gillar att ha dessa som familiaris. Så för den som har förmånen att ha trädgård kan nog kombinationen av Häxört och en liten damm duga som övertalningsförsök åt blötdjuren. Häxört finns behändigt nog i både stor mellan och dvärgvariant.

Änglatrumpet och Änglabasun. Sluter kanske cirkeln en smula. Länge ansågs faktiskt Änglatrumpeter och Änglabasuner vara Daturor, eftersom de kemiskt och utseendemässigt påminner om varandra. Men idag har man kommit fram till att Änglarna är en egen familj, Burgmansia. Man skulle kunna tro att namnet är en varning för att försöka bruka växten som drog, och mycket riktigt kan sådana experiment sluta illa. Men namnet kommer av de vackra blommorna som är bra mycket större än Daturorna, och ser lite ut som trumpeter, respektive basuner, där de hänger ner från stjälken i sin läckert ljusorange färg. Till skillnad från Daturor och Blomman för dagen ger inte Änglarna några frön på hösten, som man bara kan skörda och ha till nästa års sådd. Det är så coolt att vilda Änglatrumpeter pollineras av fladdermöss! Så för den som planerar en häxträdgård är naturligtvis kombon vägg med vackra Burgmansior och en fladdermusholk eller två, ett måste. Fladdermusholkar är dessutom välbehövliga då fladdermössen har svårt att hitta bra sovplatser i det moderna samhället. Flygmusens holk är inte säskilt annorlunda mot fågelns förutom att öppningen ska vara undertill, och inuti ska det sitta en pinne som musen kan gripa fast i (de sover som bekant hängande upp och ner).

Det är roligt att sätta frö och se märkliga saker växa upp. Dessa växter är fascinerande både kulturhistoriskt och genom spänningen mellan det skenbart spröda och det vapen varje planta egentligen utgör. Men jag vill gärna få upprepa att man inte ska leka med dessa krafter. Naturen är varken god eller ond, utan i sin egen rätt precis som den är. Därför är det enbart ditt eget fel om du eller någon annan skadas genom oförnuftigt bruk eller hantering av växterna. Även när det gäller en lite ”snällare” drog som blomman för dagen är det viktigt att komma ihåg att växter är oberäkneliga. Dosen i varje frö kan variera kraftigt, inte bara mellan plantor, utan till och med mellan enskilda blommor, beroende på sol, näring, vatten, jord, skugga, drag och diverse andra faktorer. Det är alltid bäst att avstå. Men från att odla dem, älska dem och njuta av deras svartkantade skönhet finns alls ingen anledning att avstå.

Nu tycker jag vi avslutar med lite passande musik. Det blir Ogräset, Dag Vags tolkning av en känd barnvers. För ogräs räknas många av dessa drottningar som. Jag instämmer med versen: köld och blåst fördrager ni, och bränner solen ja då klagar ni, vi ogräs lika morska stå, vi mår bra ändå!

JÖRG HAIDER KÖR EN KLASSIKER

11 Okt

Vaknade i morse och läste ett sms att Jörg Haider dött. Min första impuls var att skriva tillbaka och fråga om han kört ihjäl sig eller? Och det hade han. Det har blivit så vanligt att fascister dör i bilolyckor att det nästan känns klassiskt. Några av de mest kända fascistiska bil-krasch-döda är nazirockbandet Violent Storm och den ökände Ian Stuart. Jörg Haider hade tydligen varit ensam i bilen när han ”av okänd anledning kört av vägen”. Ska vi gissa på att han för sin del sträckt ut oktoberfesten lite längre än andra människor?

SALKA GOES ELEKTROAKUSTISK MUSIK

9 Okt

Av rubriken kan man nog få intrycket att jag blivit mer än lovligt självgod och fått för mig att jag kan allt, inklusive komponera musik. Så är det dessbättre inte. Däremot har jag en kusin, Peter Johansson a.k.a Sinus Brus, som inte bara kan komponera. Han är faktiskt utbildad kompositör vid den exklusiva utbildningen för elektroakustisk musik i Stockholm.

Jag var på Fylkingen och såg avlutningskonserten för Peters utbildning, samtidigt hans debut som elektroakustisk kompositör. Han och två klasskamrater framförde ett musikstycke om när de övernattade i ett hus som sägs vara hemsökt av spöken. Musiken blev, tillsammans med ett snyggt framförande och en video med filmbilder från spökhuset, mycket effektiv. Jag hade då precis debuterat som författare av en skönlitterär bok. Därför var det naturligt att jag och Peter kom att prata en hel del om hur det känns att debutera, och om konst, musik och poesi. Redan då föddes en försiktig idé om att göra något tillsammans.

Jag har länge funderat på vad jag ska göra med mina ungdomsdikter. De är så intensiva, och jag tycker fortfarande om en hel del av dem. Samtidigt är jag i en annan ålder nu. Jag vet inte om jag längre kan skriva poesi, men skulle jag göra det skulle det bli om saker som upptar mig i mitt ”vuxna” liv: att vara ett förvuxet barn underställd andra vuxna på arbetet, känslan av alienation och tillvarons absurditet som leder till att man leker istället för att leva, att se nya versioner av sina kamrater i deras barn och liknande. Ungdomens teman om kravaller, våld, också alienation och arbete, fängelset och så vidare, är trots det värda att bevara på något sätt.

Därför blev jag jätteglad när Peter erbjöd sig att tonsätta någon eller några av dikterna. Det ska bli mer än spännande att se hur de blir som en del av ett musikstycke. Jag tror att det bara kan förhöja dikten. Nu i helgen har Peter bokat studio, så att jag kan läsa in texter. Därefter kan han arbeta på musiken i lugn och ro. Sen beror det naturligtvis på Sinus Brus hur många och vilka dikter han vill ta sig an. Men jag hoppas på att vi kanske kan göra en lite större produktion även om det bara blir en eller två av mina dikter. Kanske kan man tänka sig ett texthäfte med resten av dikterna + några av Peters tidigare kompositioner i paketet också. I helgen ska vi träffas, spela in och konspirera. Det ser jag fram emot! Och hoppas så småningom att det kommer ut något ur det här som ni också ska tycka om.

LÅT DEN RÄTTE KOMMA IN

4 Okt

” Kuala Lumpur, Phnom Penh, Mekong, Rangoon, Chugking…
Oskar tittade på stencilen han just fyllt i, en helgläxa. Namnen sa honom ingenting, de var bara klumpar av bokstäver. Det fanns en viss tillfredsställelse i att sitta och slå i kartboken, se att det faktiskt fanns städer och floder på just den plats där de var markerade i stencilen, men…
Varför?

I fyran hade de haft stenciler på Sveriges geografi. Han hade kunnat allting utantill då också. Var duktig på sånt. Men nu?
Han försökte dra sig till minnes en av Sveriges floder.
Äskan, Väskan, Piskan..
Det var något sånt. Ätran, kanske. Ja. Men var låg den? Ingen aning. Och samma väg skulle Chungking och Rangoon gå om några år.
Allt är meningslöst.
De här platserna fanns överhuvudtaget inte. Och om de fanns…han skulle aldrig komma dit. Chungking? Vad skulle han göra i Chungking? Det var bara en stor, vit yta och en liten prick.
Han tittade på de raka linjerna där hans spretiga handstil balanserade. Det var skolan. Inget mer med det. Det här var skolan. De sa åt en att göra en massa saker, och man gjorde dem. Dessa platser hade skapats för att lärarna skulle kunna dela ut stenciler. Det betydde ingenting. Han skulle lika gärna kunna skriva Tjippiflax, Bubbelibäng och Spitt på linjerna. Vore lika rimligt.
Enda skillnaden skulle vara att fröken sa att det var fel. Att det inte hette så. Hon skulle peka på kartan och säga:”Titta, det heter ju Chungking, inte Tjippiflax.” Klent bevis. Någon hade ju hittat på det som stod i kartboken också. Inget sa att det var sant. Kanske jorden verkligen var platt, men att det av någon anledning hölls hemligt.
Skepp som faller över kanten. Drakar.
Oskar reste sig från bordet. Stencilen var färdig, fylld med bokstäver som fröken skulle godkänna. Det var allt.”

Citatet är från John Ajvide Lindqvists bok Låt den rätte komma in, som jag läst under hösten. Det är lätt att känna igen sig i den 12-årige huvudpersonens alienation. När man bor i Blackeberg och året är 1981 är orter på kartan inte mer än meningslösa ord. I förorten finns varken historia eller framtid. Och just denna avsaknad av historia, menar Ajvide, är det som skapar förortens skräckpotential.

Oskar, en intelligent liten mobbad pojke, som i hemlighet samlar på artiklar om mördare i en klippbok, är en av bokens huvudpersoner. Vid sidan om den tonårige småtjuven Tommy och framförallt alkisgänget på den lokala Kinesen. En arketypisk förortskrog där en kinesisk karikatyrtecknare på flykt från kulturrevolutionens utrensningar nu utspisar a-laget, med hans karikatyrer av stammgästerna som väggdekorationer. Även parkbänksalkisen Gösta, med en population katter som han tappat all kontroll över i lägenheten, kommer att spela en roll i historien. Och naturligtvis vampyrerna.

Ajvides bok är en vacker men svartkantad historia om alienationen i förorten. Om längtan bort, men det omöjliga i att ta sig loss. Det är när längtan bort på allvar börjar ta form, som vampyrernas närvaro blir tydlig. Låt den rätte komma in handlar om vad som gör oss till rov för vampyrer. Men också vad som kan få oss att, likt Oskar, locka till oss, bli vän med och till och med älska en vampyr. Det är en bok om farliga svarta fantasier. Bokens slut fick mig att associera till såväl skolskjutare som till fantasier jag själv hade i de tidigaste tonåren. Alla som har vingar är inte änglar. Inte heller har alla människor ett val. Men jag tror att det Ajvide vill säga med boken är att man måste ta sig loss till slut, med eller utan val, om man inte själv ska gå under.

Låt den rätte komma in är inte så mycket en skräckbok i mitt tycke. Däremot är den mycket spännande och svår att lägga ifrån sig. Det är lätt att se ett inflytande från Stephen King i sättet att skriva. Jag har aldrig gillat Kings böcker något vidare. Kanske tyckte jag att Ajvide skriver mycket bättre än King därför att han faktiskt gör det, eller så är det för att de välbekanta miljöerna gör läsningen så mycket angelägnare och mer spännande.

För den som även tycker om mer socialrealistiska moderna förortsskildringar kan jag också rekommendera Underdog av Torbjörn Flygt och inte minst Var det bra så? av Lena Andersson. I år kom ju också Still av Hassan Loo Sattarvandi, men den har jag inte läst. Så om någon vill skriva ett omdöme om den i kommentarsfältet vore det kul!

GÖRAN JOHANSSON, GÖTEBORGS NAIVE MAN, LÄMNAR IN

2 Okt

Under alla de år jag bodde i Göteborg, dvs största delen av mitt liv, benämndes kommunalrådet Göran Johansson alltid Göteborgs Starke Man. Man kunde aldrig bara säga Göran Johansson i en mening. Det måste sägas: Göran Johansson Göteborgs Starke Man. Nu har denne avskyvärde person aviserat sin avgång.

Kpml(r), ja förlåt kommunistiska partiet, kommenterar detta i Expressen. Det finns mycket att säga om Kpml(r), men jag uppskattar alla som svär i kyrkan och säger som det är: Göran Johansson förtjänar ingen hyllningskör.

Det verkar som att mina hemtrakter, Göteborg och Västergötland, på något märkligt vis har behov av dessa alltid lika osympatiska patriarker som kan ge korruptionen ett ansikte. Och det ansiktet är sällan, som exemplet Göran Johansson visar, vackert. Han samarbetade helt öppet med borgerliga politiker, näringsliv och sportsektor, alltid i syfte att bana väg för näringslivet. Han till och med skröt med denna korporativism som han sammanfattade med orden Vår Fina Göteborgsanda. Särskilt otrevligt är detta att tänka på när man vet hur sammanflätat en hel del av det Göteborgska näringslivet är med maffia (något som då och då blir mer synligt för allmänheten i de med jämna mellanrum uppblossande gängkrigen i stan, med bilbomber och vansinnesskjutningar på gator, gårdar och stränder).

Göran Johanssons Göteborg var alltid innerstaden, ytterområdena visades aldrig något som helst intresse från vare sig Den Onde Gubben eller hans anhang. Det var viktigt att bygga fin strandpromenad och Opera, Ungdomens Hus fick stryka på foten till förmån för ett statligt Kasino. Fritidsgårdarna i förorten lades ner. När unga från hela staden förolyckades och dog i den fruktansvärda branden på Hisingen, stod politikerna som frågetecken, till synes helt omedvetna om sin egen skuld. I radio diskuterades aldrig skuldfrågan, istället följde en märkligt förvirrad diskussion om ”behovet” av att bygga fler moskéer. Varför ungdomarna som uppenbarligen sökt efter ett ställe att festa, dansa, lyssna på musik och träffa jämnåriga att umgås eller ha sex med, skulle ha glädje av moskébyggen förklarades aldrig. Snarare ville de väl bort från religiös trångsynthet och ha en plats för ungdomar, på egna villkor?

Göran Johansson, som aldrig gjort ett grand för förortsbor eller andra arbetare, gjorde ett stort nummer av att ha arbetat som metallarbetare något halvår på 70-talet, för det kallade han sig på valsedlarna fram till idag.

En sak jag tyckte var rolig med Göteborgskravallerna var hur otroligt fel Göran Johansson fick när han pratade innan om att Eu-toppmötet borde äga rum i Göteborg, eftersom staden var full av Goa Gubbar som med hjälp av Sin Fina Göteborgsanda skulle göra mötet lyckat. Att Göteborg också var fullt av motsättningar, hat, åsidosatta områden, en fascistisk poliskår och diverse grupperingar helt utanför den lilla klick som definierade världen för Göran, kom nog som en total chock för Göteborgs Naive Man.

Jag skulle kunna skriva mycket mer om denna sorglustiga figur, men jag måste dra till jobbet. Att hoppas på att Göteborg nu lär sig något av tidigare misstag och inte utser en ny korrumperad pseudopappa till efterträdare är nog för mycket begärt. Men man lär få se upp med hur det utvecklas i ett Göteborg under lågkonjunkturen, med alla sina olika traditioner: den öppet fascistiska, den kriminella, de stora klassmotsättningarna, sossarnas korporativistiska klasskorruption som troligen får ett svagare stöd under kris och så vidare.