Tag Archives: musik

DISSONANS, VIBRADISC OCH RDHD

5 Dec

Igår kväll smet jag hemifrån för att lyssna på min vän Ingrid Engarås, som skulle framträda på Fylkingen med sitt eget instrument Vibradisc. Ingrid har inte framträtt med Vibradisc på två år så detta var ett ovanligt tillfälle, och själv hade jag aldrig sett det, bara hört hennes fantastiska skiva.

Jag passerade Münchenbryggeriet där en corny personlfest just ägde rum. Komplett med vakter i blå piccolouniformer med förgyllda slag och facklor i händerna var det en bild av tråkigheten själv. Kontrasten mot vad som pågick inne i valvet på Fylkingen och klubben Dissonans kunde inte vara större.

En skara vinddrivna existenser som alla såg ut att kunna leva i en riktig storstad, men som på något sätt verkar ha överlevt i denna galleria-, plastkorts- och skrytbostadsöken till stad som Stockholm är. Stämningen på Dissonans var märklig, det känns lite som att det skulle ha varit ett undergroundställe i Göteborg på 80-talet, samtidigt som en fritidsgård med förväxta tonårsbarn.

Dissonans var en minifestival med akter hela natten, från sju på kvällen till efter midnatt. Som förälder till en bebis som kräver att bli servad klockan fem varje morgon kunde jag bara göra ett litet strandhugg på festivalen. De akter jag hann se var Ingrid Engarås spelning med Vibradisc och RDHD.
Ingrid Engarås gjorde ett mycket starkt intryck på mig. Med sin värdiga och på samma gång sensuella utstrålning, som en gudinna i människohamn, bugade hon bredvid sitt instrument. Sen satte hon sig och började spela.

Instrumentet var fascinerande i sin skenbara enkelhet. Det är helt enkelt en jättestor kopparbricka. Mot den trycker Inger en liten platta fäst på en vibrerande motor. Jag tappade lite bort lyssnandet på själva musiken i pur häpenhet över hur många olika ljud man kan få fram ur en kopparbricka och hur den kan vibrera så olika på olika ställen.

Ingrid berättade efteråt att hennes spelningar alltid har ett inslag av improvisation, man kan aldrig vänta sig att Vibradiscen skall låta likadant utan konstnären arbetar på lika villkor med sitt instrument.

Musiken som kom ut ur den processen kändes mycket intim och sensuell trots att den samtidigt var så värdig, nästan rituell. En behärskad kraft, en minimalism som ingav mig stor respekt.

Kontrasten var stor till nästa akt: de två killarna i RDHD. Ska man använda klassiska termer för modern konstmusik så får man nog säga att deras musik framstod som ren barock i jämförelse med Ingrids.

Men det är inte menat som kritik. För RDHD blev öset och överdådet en färd mot kärnan.

I början blev jag lite skeptisk när en väldigt typiskt manlig ljudbild öppnade akten med en känsla av lätt rymd med små blippanden. Man började falla neråt i denna rymd där tomma fraser ekade här och där. Men den massiva ljudbilden blev allt mer och mer sugande och skiftade karaktär medan jag utan att först märka det själv började dras in i suggestionen.

Rymden blev tät, som en komet, jag drogs djupt nedåt i ljudet som hela tiden skruvades tätare och renare.

I slutet ändrade stycket karaktär, det kändes plötsligt som en svajig drogbakfylla, var det verkligen en rymd? I finalen tyckte jag musiken stod på marken och drogs upp. Här på ett rent fysiskt vis genom att ljuden blev allt intensivare och högre, de vibrerade i hela kroppen.

Jag insåg vilken amatör jag varit som inte plockat till mig en av de små plastpåsarna med öronproppar vid ingången. Nu får de inte höja mer då exploderar trumhinnorna hann jag tänka innan musiken tvärtystnade. Då hörde jag mannen på stolen intill mig ge ifrån sig en suck av njutningsfull lättnad och jag insåg att han tänkt samma sak som jag om sina trumhinnor.

Ska jag ha någon invändning så kanske stycket var lite långt, för ibland tappade jag koncentrationen, men musiken var å andra sidan tät nog för att snart ha dragit mig tillbaka in igen.

Jag missade förstås väldigt mycket igår kväll. Bland annat träffade jag en supertrevlig kvinna som skulle framträda sent på natten som Koeff. ”Det är rytmisk noise kan man säga” hävdade hon, och jag blev nyfiken.

Men som sagt, så länge orkade jag inte vara kvar. Och den här sortens musik kräver mycket av en lyssnare, så på så vis gör man nog rätt i att nöja sig med ett par akter. Man blir helt genomblåst av kraften i musiken.

Håll utkik nästa gång Dissonans arrangeras.

Tips från Konfliktportalen: Det lilla sätter helheten i perspektiv skriver 907 apropå hotande flytt av Umeå stadsbibliotek, Anarkisterna skriver Ett brev till socialdemokratin, Autonoma kärnan dissar En Kapitalism Med Världssamvete, Dom Ljuger summerar Det tandlösa motståndets höst, StockholmsPunk kommenterar också Sossarna…

Övriga tips: Livet på toppen om det vidriga Stockholm, Svenskarna redo att betala mer för välfärd,  Löntagarbloggen vill ha Kollektivavtal för IKEA i USA!, Kulturministern vill ha gratisarbetare inom kulturen Blubby i farten igen, De är kvinnorna med makt i Afghanistan

Annonser

SALKA GOES ELEKTROAKUSTISK MUSIK

9 Okt

Av rubriken kan man nog få intrycket att jag blivit mer än lovligt självgod och fått för mig att jag kan allt, inklusive komponera musik. Så är det dessbättre inte. Däremot har jag en kusin, Peter Johansson a.k.a Sinus Brus, som inte bara kan komponera. Han är faktiskt utbildad kompositör vid den exklusiva utbildningen för elektroakustisk musik i Stockholm.

Jag var på Fylkingen och såg avlutningskonserten för Peters utbildning, samtidigt hans debut som elektroakustisk kompositör. Han och två klasskamrater framförde ett musikstycke om när de övernattade i ett hus som sägs vara hemsökt av spöken. Musiken blev, tillsammans med ett snyggt framförande och en video med filmbilder från spökhuset, mycket effektiv. Jag hade då precis debuterat som författare av en skönlitterär bok. Därför var det naturligt att jag och Peter kom att prata en hel del om hur det känns att debutera, och om konst, musik och poesi. Redan då föddes en försiktig idé om att göra något tillsammans.

Jag har länge funderat på vad jag ska göra med mina ungdomsdikter. De är så intensiva, och jag tycker fortfarande om en hel del av dem. Samtidigt är jag i en annan ålder nu. Jag vet inte om jag längre kan skriva poesi, men skulle jag göra det skulle det bli om saker som upptar mig i mitt ”vuxna” liv: att vara ett förvuxet barn underställd andra vuxna på arbetet, känslan av alienation och tillvarons absurditet som leder till att man leker istället för att leva, att se nya versioner av sina kamrater i deras barn och liknande. Ungdomens teman om kravaller, våld, också alienation och arbete, fängelset och så vidare, är trots det värda att bevara på något sätt.

Därför blev jag jätteglad när Peter erbjöd sig att tonsätta någon eller några av dikterna. Det ska bli mer än spännande att se hur de blir som en del av ett musikstycke. Jag tror att det bara kan förhöja dikten. Nu i helgen har Peter bokat studio, så att jag kan läsa in texter. Därefter kan han arbeta på musiken i lugn och ro. Sen beror det naturligtvis på Sinus Brus hur många och vilka dikter han vill ta sig an. Men jag hoppas på att vi kanske kan göra en lite större produktion även om det bara blir en eller två av mina dikter. Kanske kan man tänka sig ett texthäfte med resten av dikterna + några av Peters tidigare kompositioner i paketet också. I helgen ska vi träffas, spela in och konspirera. Det ser jag fram emot! Och hoppas så småningom att det kommer ut något ur det här som ni också ska tycka om.

MUSIK FÖR DIN KRAVALL

25 Sep

Var inne på AdLibris boksida häromdagen, och naturligtvis var jag inte bättre människa än att jag genast kollade vad som stod om min bok där. Då upptäckte jag att Deltagänget tydligen placerats i tre kategorier. 1. Skönlitteratur, check. 2. Geografiska platser. Ja, ok. När den kallas Göteborgsroman blir jag smickrad. 3. Erotisk litteratur… Va?? Det finns ju inte ett samlag i hela boken! De erotiska aktiviteter mina huvudpersoner ägnar sig åt har jag låtit bli att skildra. Det måste helt enkelt vara mitt förlag Vertigos erotiska serie som lämnat ett så starkt intryck efter sig att alla Vertigoförfattare automatiskt kvalar in som pornografer.

För det kan väl inte vara kravallscenerna som gör boken till erotisk litteratur? Inte för inte finns ett sånt begrepp som ”kravallporr”. Nå vara hur det vill med det. Jag tröttnade på att sitta och skriva mörka dystra inlägg om allt skit i samtiden. Nu vill jag släppa fram en måhända lite barnsligare sida, och spola huvudet med bra musik. Kravaller tolkas olika av olika musikaliska temperament, men på något märkligt sätt blir låtar på detta tema nästan alltid jävligt bra. Man går igång helt enkelt.

Här nedan följer ett personligt urval sköna låtar om kravaller. Komplettera gärna med egna favoriter i kommentarsfältet!

Mobbade barn med automatvapen, Musik för din kravall. Det blir inte mer Göteborg än så.

The tough alliance, First class riot. Bara för tydlighetens skull: det finns bara ett lag i Götet, och det är laget i mitt hjärta, IFK Göteborg. Men personligen tänker jag inte på fotboll när jag hör denna låt, som jag tycker är 2000-talets skönaste.

Kalle Baah, Nu är tiden här. Kom vi går och välter dom!

Keny Arkana, La rage. Snygg, begåvad och arg ung kvinna, säger det jävlig bra. Och videon är vacker.

UK Subs, Riot. Inget särskilt att kommentera här, enkel rak punkrock om att kravalla.

KRS One, Sound of da police. Ja egentligen inte en låt om kravaller. Men vadå, vilken låt har man värmt mer till vid demos med uppenbar risk för konfrontationer?

Cock sparrer, Running riot. En av de bästa låtar som finns, med ett av de bästa band som finns. Tyvärr lite gamla på denna film, men fy fan lyssna på musiken. Det kan inte bli mer fulländat.

Cock sparrer, Riot squad. Ja, de får riva av en låt till. Om hur illa det kan gå för folk.

Candysuck, Molotov Cocktail Party. Lite av ett anthem för den svenska 93-vänstern är jag rädd.

Sepultura, Refuse/resist. Denna låt är också väldigt mycket 90-tal för mig. Den första och enda låt där videon fått mig att springa och köpa en skiva (ja man köpte skivor på den tiden). Grymma kravallbilder i den.

Chrashdiet, Riot in everyone. Nä, det här är inte riktigt min sorts musik. Därför går jag faktiskt bara igång på ett par cylindrar trots den fina tänkvärda texten och snygga kravallbilder. Men jag bjuder gärna den som älskar sån här musik.

The Exploited, Boys in blue. Här illustrerad av filmbilder från Poll tax-kravallerna 1990.

Three days grace, Riot. Ja, man ska väl hitta något nytt också när man ändå är på youtube. Pojkarna i detta punkfriserade boyband är söta och prydliga på alla sätt. Jag tvivlar på att de varit i några kravaller. Men å andra sidan, det finns rök utan eld, och jag kan ha fel där. De liknar hursomhelst hundvalpar. Man vill köpa dem och klistra in dem i sitt Hello Kitty Album. Låten är catchy också.