LIV OCH DÖD

Efter någon diffus timme av ammande stod den där. Den obligatoriska brickan med mackor, cider och en svarvad träflagga i gult och blått. ”Ni måste äta” hade barnmorskan beordrat efter att pappan sagt att han kanske inte ville ha.

Jag glupade i mig med god aptit. Min enda måltid under de arton timmarnas förlossning hade varit flytande proteinpulver som pappan blandat ihop, det smakade uppblött tidningspapper men var det jag ville ha just då. Det och så all röd barnsaft och nyponsoppa Förlossningsavdelningen står till tjänst med.

Och godis som vi åt under igångsättningen, medan jag vidgades och fick fostervattnet igångsatt på mekanisk väg. Vi såg på Simpsons på datorn och hoppades på att värkarna skulle komma igång så att jag inte skulle tvingas till kejsarsnitt.

Sen spydde jag upp allt det där på grund av lustgasen som jag ändå gladeligen ville ha mer av. Epiduralen var en stor välsignelse när den sattes in, och det är ett tips till alla er som inte provat att föda: epiduralen ger vila mitt emellan smärtsamma värkar och ännu smärtsammare krystningar.

Under tre timmar tog den bort så gott som alla känslor och vi fick en välbehövlig sovpaus innan trycket neråt gav en ny sorts värk att andas igenom. Profylaxandning, lustgas och epidural, varför välja?

Nu med facit i hand kan jag säga: smärtan vid förlossning går att uthärda. Det gör mycket ont, men jag fick min misstanke bekräftad: att ha fått sin överarm avbruten av en Securitasväktare gör ondare. Tro en som vet.

Däremot gör krystfasen helt överdjävligt ont, särskilt när man har ett 4,5 kilosbarns huvud i slidan och måste ligga och vänta på nästa krystvärk. Samtidigt var det en märkligt mäktig upplevelse att känna den instinktiva kraften i krystandet, att något i mig plötsligt tog kommandot och jag visste att och precis hur hon skulle ut. Det var fruktansvärt och fantastiskt och jag tänkte att det var det värt men jag gör det aldrig mer.

Dottern skrek på min mage i en halvtimme och gjorde ett första amningsförsök minst lika längre innan jag såg mackorna och den lilla markören att inte bara en människa utan också en medborgare under en stat hade fötts. Och flaggan kändes ovanligt okej för mig i samband med mödra- och barnavården, som till skillnad från statens övriga vård och omsorg faktiskt visat sig vara både gratis, välkomnande och bra.

Jag ansluter mig inte till den sortens feminister som tycker att medicinen degraderar den födande kvinnan, utan var mycket nöjd med all CTG och annan medicinteknisk utrustning vi hade till hands i vårt förlossningsrum.

När jag drack min cider i plastmugg sa barnets pappa: ”Det har hänt något hemskt också.” Och så berättade han om massakern på Ship to Gaza, om bekanta som kunde befaras döda.  Jag låg i den blodiga sängen uppfylld av ofattbar födelse och ofattbar död, trasig och förbi av ansträngning. Ett par märkliga dagar var på gång både i världspolitiken och i mitt privata liv.

Jag höll på att kollapsa när jag försökte duscha. Kunde inte andas, hjärtat slog för fort och jag höll på att svimma. Kördes ner till BB i en rullstol.

Men redan nästa dag var jag på väg tillbaka. För allt det nu är värt när man har ett blödande avslag och några veckor att se fram emot att kissa under dusch i nån vinkel där det svider lite mindre för att man är så trasig och med värktabletter för alla ömmande muskler.

Så småningom fick vi veta att ingen av svenskarna på Ship to Gaza blivit avrättade. Det var andras bekanta, vänner, partners eller barn som offrats av den galna religiösa högerregimen i Israel. Och vi satt med ansvar för en helt nyss född människas liv.

Känslorna ligger mycket nära ytan dessa dagar, förälskelse, skräck, ansvar, ömhet, retlighet, trötthet, oro, förvirring, stolthet och nyfikenhet på vem denna fina nya människa är.

Kamrater, föräldrar och släktingar har kommit och gått med ovärderligt stöd, bullar, disk, städning, matlagning och goda råd. Man klarar sig inte utan det, men samtidigt kommer botten fort. Då vill man bara vara ifred, ligga i sängen bredvid sitt barn och inte höra ett enda välmenande råd till.

Att få ett litet barn innebär också en period av nästan noll egentid, barnet blir otröstligt om det inte får leva bokstavligen på mamma. Det är nu hon ska bygga upp sin grund av trygghet inför framtiden.

Därför har jag inte hunnit kommentera viktiga saker som jag velat här, som attacken mot solidaritetsskeppen eller DNs konstiga försök att måla ut syndikalisterna som en maffia. Inte heller här ska jag beröra det mer, det hinner jag inte. Allt har sin tid, och de närmaste två tre månaderna kommer att bli en ytterst intensiv sådan som med nödvändighet kommer att handla om en viss liten människa. Och jag kunde inte känna mig mer tillfreds med det trots allt!

p.s. Vill också passa på att propagera lite för min partners, barnets pappas, tanke kring föräldraledighet. Det debatteras ju nu om  hur den ska fördelas, om pappaledigheten ska bli obligatorisk och på vilket sätt. Men varför tar ingen upp frågan om delad föräldraledighet? Varför kan vi inte ens denna exceptionella tid i livet få lov att stanna ekorrhjulet och i lugn och ro få hjälpas åt att ta hand om varandra och den nya medborgaren? Att vara två är svårt nog, att vara ensam helt galet.

Tips från Konfliktportalen: 907 kommenterar Robin Hood-skatt -lata och bidragsberoende norrlänningar… , Anarkisterna informerar Kafé 44: Ockupationsministeriet och Bergatrollen bjuder in till fest!, Hur lågt kan DN sjunka? frågar sig Andrea Doria, Dom ljuger skriver om nya Brand i En jättebrand kring alla land…, StockholmsPunk skriver om Överklassen och ansvarskännandet…

Övriga tips: Läs om iranska bombningar av kurdiska byar, Oljebolagets vinst går före säkerheten, efter massakern Turkiet klipper alla band till Israel, stöd ICA-handlaren som bojköttar Israel