SVINERIER

Fan här ligger man, som Arne Anka skulle ha sagt. Ringde till Vårdguiden i morse och fick veta att mina symptom ”låter som svininfluensan”. Jag blev beordrad att avvakta och att inte träffa folk på 5 till 7 dagar. Så här ligger jag i soffan och kan inget annat.

Och eftersom jag ändå tänkt få igång bloggen igen efter sommaruppehållet finns inget att skylla på. Jag samlar mig för att fundera lite över sommaren som gått. En sommar när nyhetsflödet nått mig högst sporadiskt medan jag varit i Visby, Småland, Östra Göinge, Köpenhamn, Malmö och Lund. Det jag framförallt missat att rapportera om här på bloggen är alla husockupationer runt om i landet under sommaren. Så många att det verkligen börjar kännas som en folkrörelse.

Ett Hus togs en helg i Jakobsberg i Stockholm som en protest mot Stockholmsprogrammet. Dessvärre var jag bortrest den helgen, annars hade jag åkt dit och hälsat på. Jag har tidigare bott i Jakobsberg ganska länge och gillar den stadsdelen, så för mig var det extra kul. I Göteborg följde 00-talets husockupanter en devis från BZ i Danmark i min ungdom när de intog ett gammalt slott: ”BZ bor bara bedre”. De flyttade in precis intill Götaplatsen och ordnade en mycket social ockupation där de bland annat bjöd in till filmkväll med intressanta filmer om bostadspolitik och ockupationer i Göteborg genom tiderna. För att bara nämna två i störtfloden av husockupationer under sommaren.

Det är väldigt roligt för alla oss som på ett eller annat sätt har bakgrund 70-, 80- eller 90-talens BZ-rörelse att se den nya generationen ta upp piratflaggan i denna oanade omfattning. Man blir nyfiken på om uppsvinget för husockupationer är isolerat till Sverige eller om det även är en internationell trend?

Bloggkollegan Guldfiske skriver om den Italienska husockupationsrörelsen – som där tyvärr drivs av fascister. I Italien har fascisterna fattat hur de ska vinna poäng genom att ta tag i sociala problem. Sen har de ju direkta kanaler till regeringen och även stöd uppifrån för husockupationerna vilket gör situationen svår att jämföra. Men i Sverige är det den radikala vänstern som driver sociala frågor, medan fasciströrelsen fortfarande helt lever kvar på en subkulturell ö.

Kanske ska man se den bizarra rapporten som BRÅ släppt under sommaren om ”våldsam politisk extremism” som ett utslag av oro över den radikala vänsterns framgång när det gäller att föra debatten i många frågor? Det handlar om det fina gamla begreppet hegemoni. Krisen bryter det borgerliga lägrets självsäkerhet i samhällsdebatten, den väg som man så länge pekat ut som den enda möjliga ledde inte alls ut ur nittiotalets kris. Tvärtom, krisen på 00-talet blev ännu djupare. Då är det nog svårt att inte med oro notera hur den radikala/autonoma vänstern faktiskt skaffat sig tolkningsföreträde bland stora grupper unga människor i många frågor.

Planka.nu agerar idag som en lobbygrupp för nolltaxa med både klimatet och rättvisan som argument, och de har aldrig haft fler medlemmar. De har blivit så starka att media känner sig pressade att släppa in dem, och SL att slösa pengar på reklamkampanjer mot dem. I kölvattnet på de debatter som planka.nu och den tidiga piratrörelsen på internet med dess tankar om informationskommunism och kreativa allmänningar dragit igång, kommer givetvis hela frågan om privat och gemensamt, hur saker ska finansieras och framställas, av vem, varför och på vems villkor. Kort sagt, alla de debatter som riskerar att bryta den liberala hegemonin. Detta är några saker den moderna autonoma vänstern varit framgångsrik med. Andra framgångar är förstås husockupationsrörelsen som både förmått bjuda in allmänheten, föra fram en mycket viktig social fråga, och engagera många nya ungdomar i ett radikalt politiskt projekt som är något helt motsatt plakatpolitik.

Är det konstigt i det läget om makthavarna gärna vill förminska vänstern till att vara inte bara lika utan identiska med fasciströrelsen, vilken också ska utmålas som opolitisk? För om fasciströrelsen är opolitisk, och det därmed är oväsentligt att den lobbar för sina värderingar bland såväl ungdomar som i det etablerade högerblocket, då blir helt plötsligt antifascismen något som sker i ett vacuum och kan likställas med fotbollshuliganism.

Jag tycker inte det är konstigt. Särskilt inte när man vet vad Sveriges regering försöker genomdriva under sitt nuvarande ordförandeskap i EU: Stockholmsprogrammet. Ett program som går ut på allt det som breda lager av dagens svenska ungdomsgeneration är emot. Utökad repression, övervakning och kontroll av gränser och medborgare. Och vilka var de första att försöka väcka frågan om Stockholmsprogramet? Jo, återigen den radikala vänstern.

Säpo har lagt ner stora resurser under vår och sommar på att försöka värva tjallare och pressa information ur vänster- och alternativrörelse i Sverige inför EU-toppmötet. Något som verkar helt oproportionerligt med tanke på att det knappast är frågan om att något nytt Göteborg 2001. Protesterna 2001 var toppen av en våg: över tio år av rörelser mot IMF och Världsbankens nyliberala tvångspolitik som också koordinerade sig på lokal och global nivå för förändring. Så ser bilden tyvärr inte ut idag. Vänstern står splittrad och svag.

Men de små krusningar på den borgerliga ytan som den autonoma rörelsen ändå lyckats få igång under 00-talet är så oerhört betydelsefulla. För de fördröjer en totalitär marsch mot det liberala lyckoriket där alla vägar framåt stängts för flertalet människor.

Man vill helst skratta när man läser BRÅs rapport. Som innehåller betydligt mer öppen spekulation än fakta. Som klumpar ihop autonoma med alla möjliga och omöjliga oppositionella grupper och till och med den reaktionära fasciströrelsen. Som bara tar saker från tidigt 90-tal som exempel som att tiden skulle stått stilla sen dess. Som använder min roman Deltagänget som källa (som jag skrev i förordet är läsarna välkomna att använda min historia som de har lust – men att ha en skönlitterär roman som en viktig källa i ett ”vetenskapligt” sammanhang kan jag ändå tycka är magstarkt). Som uppfinner ett nytt brott ”olaga demonstration” att lägga till statistiken. Det är inte och har aldrig varit olagligt att demonstrera utan tillstånd, alla demonstrationer är grundlagsskyddade. Att kravalla (sätta sig till gemensamt motvärn mot ordningsmakten) är olagligt, liksom ohörsamhet mot ordningsmakten, men att demonstrera är inget brott. Ändå räknas det som brott i en statlig utredning. Man undrar också över alla tvärsäkra siffror, till exempel andelen kvinnor i autonoma sammanhang. Hur kom de fram till dessa när det inte finns medlemsregister? Var det andel av gripna? Men vad säger det om antal aktiva, när till och med rapportförfattarna själva medger att öppet lagtrots är en mycket liten del av den politiska praktiken?

Men på mig fastnade ändå skrattet i halsen. För vad är nästa steg? Att alla som tillhör miljö-, solidaritets- eller rättighetsrörelser ska tystas i den offentliga debatten? Därefter är steget in i det öppet totalitära mycket kort.

Antifascister ska självklart inte stå utom kritik. Men de agerar inte i ett vacuum och de är inte en opolitisk subkultur. Lika lite som facister gör det. Båda grupper har faktiskt en sak gemensam: de repressenterar viktiga men motsatta delar av europeisk politisk tradition. På fascistsidan skrock, rädsla för det moderna, hierarkiskt tänkande, rasism, konservatism i militant form och auktoritär problemlösning. På den antifascistiska både offensiva traditioner som arbetarakamp och strävan efter autonomi och defensiva som försvar för humanism, tolerans, och försvaret av individens och arbetarnas kollektiva rätt och frihet även under de mest outhärdliga yttre omständigheter. BRÅs rapport är ett försök att avpolitisera verkligheten i syfte att behålla den politiska och ekonomiska kontrollen över utvecklingen.

Tips från Konfliktportalen: Anarkisterna tipsar om en föredragsserie om det sociala uppror som pågår just nu i Oaxaca Mexico – missa inte det, Autonoma kärnan skriver om Ett praktexempel på feministiskt självförsvar, Dom ljuger undrar apropå familjen som brändes ihjäl i Rinkeby Kanske dags att ta lite ansvar…?, eiz är ny på portalen och jag har inte hunnit kolla in denna blogg så mycket –vackra bilder på fullmånen bjuds i alla fall i senaste inlägget, Fragment konstaterar Hiroshima… Nagasaki… 64 år i skuggan av svampmolnet, vettiga och angelägna synpunkter av Johan Frick i Sverige vägrar internationell solidariet, Kim Muller kommer med ett diskusionsunderlag i frågan Varför slår polisen?, Kvinnor skriver en läsvärd Redogörelse framlagd för en akademi, Svensson har åsikter om Svininfluensan, Vida Latina bjuder på Bloggtips på spanska

Övriga lästips: för dig som undrar vad konflikten i Göteborgs Hamn handlar om läs här, flygbladet inför Reclaim Rosengård, en blogg som jag ska lägga till i länklistan här också -bra info på engelska Notes from the Swedish Workers´Movement nu senast med en intervju om Folkmakt en organisation som jag en gång i tiden var med i :)

SANDMANNEN

Jag är typen som tycker om att avsluta saker. Under sommaren tänkte jag läsa ikapp det jag inte hann i slutet av förra terminen så att jag kunde presentera en avslutning av min litterära serien: en fjärde och sista utflykt i kanon. Men ibland får man skrota sina planer när de möter verkligheten.

Därför inser jag nu att det inte blir någon samlad beskrivning av: Höderlin, Romantiska fragment, Wordsworth, Coleridge, Keats, Shelly, H.C. Anderson, Stagnelius, Almquvists Drottningens juvelsmycke, Austens Stolthet och fördom, Brontes Wutherin Heights, Balzacs Pappa Goriot, Flauberts Madam Bovary, Baudelaire, Verlaine, Rimbaud, Mallarmé, Whitman, Dickinsson, Dostorjevskijs Brott och straff, Ibsens Villanden, Stindbergs Giftas och Röda rummet, Fröding, Lagerlöfs Gösta Berglings saga, T.S Eliot, Gertrude Stein, Tjechovs Måsen, Brechts Mor Courage och hennes barn, Becketts I väntan på Godot, Prousts På spaning efter den tid som flytt, Joyces Ulysses, Woolfs To the lighthouse, Kafkas Processen, Blixens Seven Gothic Tales, Duras Dödssjukdomen, Pynchon The crying of lot 49, Södergran, Boye, Martinssons Aniara, Tranströmer och Åkesson.

Även om det naturligtvis finns fantastiskt mycket att berätta om här. Inte minst rekommenderar jag alla att läsa Ulysses som är en helt fantastisk bok med en mästerlig berättarteknik, och dess rykte att vara svårläst är betydligt överdrivet, till min överraskning fann jag den medryckande och njutbar att läsa.

Men även om det inte blir en fjärde utflykt får jag istället desto mer orsak att återkomma till dessa böcker på bloggen i framtiden. För att inte duka under för den otrevliga känslan att lämna något helt oavslutat skickar jag i alla fall med ett boktips från romantiken i en av dess klassiska genrer -skräckromanen.

E.T.A. Hoffman, Sandmannen

Berättarperspektivet förskjuts hela tiden i Sandmannen. Den börjar som en brevroman och introducerar därmed romanens två poler i form av Nathanael och Klara. Det första och tredje brevet skrivs av huvudpersonen Nathanael och det andra av Klara. På så sätt får vi se grundhistorien ur två varandra motstående psykens perspektiv. Den ljusa, livsglada kvinnliga Klara som anser Nathanaels upplevelse av Sandmannens existens vara galenskap, och det onda ligga i hans inbillningskraft. Och den ångestfulle, passionerade manlige Nathanael som skräckslagen ser Sandmannen som mycket verklig.

Efter de tre brevens växlande dyker oväntat författarjaget upp för att kommentera historien på egen hand, tills den drivs till sitt tragiska slut. Författaren talar här som författare och vänder sig direkt till oss läsare, närmast som i en fortsättning av brevformen, fast brevet nu är författarens bok. “Gode läsare”, “min käre läsare” så vänder sig författaren till oss, förklarar sina motiv för att skriva historien och kommenterar också sin skrivprocess: varför han till slut valde att börja boken i brevromansform.

Samtidigt som författaren vädjar om att bli trodd hävdar han att han är en gammal vän till huvudpersonerna Klara och Nathanael. Om man tänker ett varv till på saken så kan E.T.A. Hoffmann mycket väl sägas vara Nathanaels käre vän och småförälskad i Klara, just så som han själv påstår. Nämligen så som en författare kan gripas av välvilja och kärlek till sina egna litterära figurer.

Symboliskt kan man se dessa två figurer som den ljusa och mörka delen av författarens eget psyke, liksom i förlängningen av allas våra psyken, där en inre strid ständigt utspelas. Detta ligger också i linje med den tidens psykologiska uppfattning att varje människa har en “nattsida”. Bokens huvudtema är den inre striden mellan vansinne och förnuft inom människan.

I det första brevet återberättar Nathanael sin skräckupplevelse som barn, där Sandmannen förbannade hans  framtida blick och dödade hans far, och beskriver hur denna skräckfigur kommit in i hans liv. Brevet är tillsänt Klaras bror Lothar, men feladresseras så att det hamnar i händerna på Klara. Nathanaels brev avslutas “Hälsa till min kära, ljuva Klara”. Svarsbrevet avslutas “Min evigt hjärtinnerligast käre Nathanael.” Sålunda introduceras redan från början tre teman: den förvända blickens förbannelse, kärlekshistorien mellan Nathanael och Klara som kommer att sluta i tragedi, och dialogen mellan dag- och nattsidan hos människan.

I tredje brevet introduceras Lothar som den tredje, utomstående, parten. Han får dock aldrig själv komma till tals i romanen utan skildras konsekvent av andra. Övriga huvudpersoner får vi alltså se både inifrån sitt eget psyke, beskrivna av varandra och höra i dialog.

Efter de inledande breven får vi följa Nathanaels framskridande kamp mot vad omgivningen ser som hans vansinne och han själv som sitt öde, en förbannelse. Först hemma hos Klara och sedan tillbaka i staden där han studerar. Hos Klara får vi följa hennes kärleksfulla närvaro och vädjanden till honom att se ljust och normalt på livet och vara i det vardagliga med henne och brodern. Parallellt får vi följa hans inre kamp där han ömsom tror på Klara och ömsom på förbannelsen. Den demoniska inre rösten uttrycker han i dikter. När han läser upp en dikt som förutspår slutet på relationen med Klara fungerar den som en självuppfyllande profetia. Ett mörkt moln dyker symboliskt upp på himlen över dem, och Lothar utmanar Nathanael på duell. Motsättningarna är öppna.

När Klara inte tror på Nathanaels inre vision utbrister han: “Din förbannade livlösa automat.” Det sanna och normala ställs därmed på huvudet, trots att huvudperson snart efter denna händelse skenbart försonas med syskonparet och vardagen. Dock är denna scen historiens verkliga peripeti. Snart därefter uppsöks han av Sandmannen. Kämpande mot sin rädsla när sandmannen lägger fram glasögon och kikare, symboler för förvänd syn och teknik istället för sann uppfattning, köper Nathanael en kikare. Han har en obehaglig känsla av att bli lurad, och hela scenen påminner om ett kontrakt med Satan, om än skrivet halvt i trans. Med sin nu helt förvända syn förälskar sig Nathanael i en automat, Olimpia. Scenen när Nathanael förkastar den levande förnuftiga och självständigt tänkande Klara med orden att hon är en livlös automat får en ironisk, eller kanske man ska säga svart humoristisk, parallell i den scen där han förälskat säger till den livlösa automat som bara kan säga “ack”: “O, du härliga, himmelska kvinna! Du stråle från kärlekens förlovade rike -du djupa själ, som hela min existens speglar sig i.”

Hela romanförloppet är kort och komprimerat. Man får inte reda på exakt hur lång tid historien utspelas under, men det kan knappast röra sig om mer än ett år. Förloppet är den tilltagande galenskapen och dess slutpunkt döden, eller i en parallelll läsning Sandmannens återkomst och hans förbannelse som når sin fullbordan. Men i början får Nathanael göra en återblick som målar upp hans barndoms händelser, och därmed blir romanförloppet på samma gång huvudpersonens hela liv. Dessutom görs en framåtblick i allra sista stycket som visar att Klara i enlighet med sin natur kommer att få ett långt och lyckligt liv.

När sanningen om automatkärleken uppdagas för Nathanael och han tas in på sinnessjukhus beskriver Hoffmann satiriskt omgivningens reaktioner och osäkerhet. Han blinkar också till läsaren genom att lägga följande ord i munnen på en professor i retorik och poesi: “Högt ärade damer och herrar! Märker ni inte var hunden är begraven? Det hela är en allegori – en vidareförd metafor! -Ni förstår mig! -Sapienti sat!” Därmed överlämnar han tolkningsfrågan till läsaren. Vad är allegorin och vad är Olimpia för metafor? Är det industrisamhällets döda liv i motsatts till det äkta organiska livet? Är det galenskapens förvända syn som skrämmer genom den lilla misstanke vi inte kan låta bli att hysa att de galna faktiskt skulle ha mer rätt än vi? Handlar det om tomma äktenskap där allt är yta? Handlar det om människor som i sin självupptagenhet försummar att se de människor som finns där för dem, och stirrar sig blinda på värden som endast kan leda till ensamhet? Det är några läsningar jag gjorde, men möjligheterna till tolkning lär vara många fler. Det är något mycket tilltalande med Hoffmanns underfundiga sätt att berätta dubbeltydigt och öppna upp för läsarens medverkan i historien.

Tips från Konfliktportalen: Acidtrunk skriver om Fighters and Lovers – som utmanar terroristlagstiftningen med sina kläder,  Anarkisterna om varför de säger Fuck EU, Björnbrum funderar på en aktuell fråga Kan förvarningssystem för ekonomiska kriser fungera?, på Bola de Fogo kommenteras 80-talets återkomst i Honduras, Cappuccinosocialisten kommenterar Brås extremistrapport i Bunta ihop dom, Dagens Konflikt konstaterar att Israels armé behöver PR-lektioner,  Dom ljuger skriver om Fredrik Federley i En idiots uppgång och fall, Guldfiske sätter Brås extremistrapport i ett internationellt ljus i sin artikel Isolera bråkmakarna, Kaj Ranvig ställer frågan Försöker alliansen mörka arbetslösheten?, Kim Muller publicerar Reclaim Rosengård – arrangörernas egna ord, Luddigt och Logiskt i Politiken anser att Pride är och ska förbli en politisk företeelse, Luftslottet hävdar att 1984 har ett begränsat användningsområde som politisk metafor, Redundans berättar om Erfarenheten av att vara terrorist, Svensson berättar om Adam Backström – fastighetsklipparn och jag funderar på varför staten som kunde ingripa mot dennes spekulationer med en lag på 70-talet idag inte kan göra samma sak mot all ”sms:a låna”-företag, Totalavlöning´s Blog berättar om lekfullt bus på ett tryckeri, Vardagspussel berättar om En arbetsdag.

Övriga lästips: Planka.nu har verkligen växt och hjälper nu Obama, Skumrask visar snygga afficher i Return of the evil No Jobs, den som vill visa sin solidaritet med den hårt prövade befolkningen i Palestina kan göra det genom att gå på gala, den som är nyfiken på Fighters and Lovers produkter kan kolla in deras hemsida.