SVINERIER

Fan här ligger man, som Arne Anka skulle ha sagt. Ringde till Vårdguiden i morse och fick veta att mina symptom ”låter som svininfluensan”. Jag blev beordrad att avvakta och att inte träffa folk på 5 till 7 dagar. Så här ligger jag i soffan och kan inget annat.

Och eftersom jag ändå tänkt få igång bloggen igen efter sommaruppehållet finns inget att skylla på. Jag samlar mig för att fundera lite över sommaren som gått. En sommar när nyhetsflödet nått mig högst sporadiskt medan jag varit i Visby, Småland, Östra Göinge, Köpenhamn, Malmö och Lund. Det jag framförallt missat att rapportera om här på bloggen är alla husockupationer runt om i landet under sommaren. Så många att det verkligen börjar kännas som en folkrörelse.

Ett Hus togs en helg i Jakobsberg i Stockholm som en protest mot Stockholmsprogrammet. Dessvärre var jag bortrest den helgen, annars hade jag åkt dit och hälsat på. Jag har tidigare bott i Jakobsberg ganska länge och gillar den stadsdelen, så för mig var det extra kul. I Göteborg följde 00-talets husockupanter en devis från BZ i Danmark i min ungdom när de intog ett gammalt slott: ”BZ bor bara bedre”. De flyttade in precis intill Götaplatsen och ordnade en mycket social ockupation där de bland annat bjöd in till filmkväll med intressanta filmer om bostadspolitik och ockupationer i Göteborg genom tiderna. För att bara nämna två i störtfloden av husockupationer under sommaren.

Det är väldigt roligt för alla oss som på ett eller annat sätt har bakgrund 70-, 80- eller 90-talens BZ-rörelse att se den nya generationen ta upp piratflaggan i denna oanade omfattning. Man blir nyfiken på om uppsvinget för husockupationer är isolerat till Sverige eller om det även är en internationell trend?

Bloggkollegan Guldfiske skriver om den Italienska husockupationsrörelsen – som där tyvärr drivs av fascister. I Italien har fascisterna fattat hur de ska vinna poäng genom att ta tag i sociala problem. Sen har de ju direkta kanaler till regeringen och även stöd uppifrån för husockupationerna vilket gör situationen svår att jämföra. Men i Sverige är det den radikala vänstern som driver sociala frågor, medan fasciströrelsen fortfarande helt lever kvar på en subkulturell ö.

Kanske ska man se den bizarra rapporten som BRÅ släppt under sommaren om ”våldsam politisk extremism” som ett utslag av oro över den radikala vänsterns framgång när det gäller att föra debatten i många frågor? Det handlar om det fina gamla begreppet hegemoni. Krisen bryter det borgerliga lägrets självsäkerhet i samhällsdebatten, den väg som man så länge pekat ut som den enda möjliga ledde inte alls ut ur nittiotalets kris. Tvärtom, krisen på 00-talet blev ännu djupare. Då är det nog svårt att inte med oro notera hur den radikala/autonoma vänstern faktiskt skaffat sig tolkningsföreträde bland stora grupper unga människor i många frågor.

Planka.nu agerar idag som en lobbygrupp för nolltaxa med både klimatet och rättvisan som argument, och de har aldrig haft fler medlemmar. De har blivit så starka att media känner sig pressade att släppa in dem, och SL att slösa pengar på reklamkampanjer mot dem. I kölvattnet på de debatter som planka.nu och den tidiga piratrörelsen på internet med dess tankar om informationskommunism och kreativa allmänningar dragit igång, kommer givetvis hela frågan om privat och gemensamt, hur saker ska finansieras och framställas, av vem, varför och på vems villkor. Kort sagt, alla de debatter som riskerar att bryta den liberala hegemonin. Detta är några saker den moderna autonoma vänstern varit framgångsrik med. Andra framgångar är förstås husockupationsrörelsen som både förmått bjuda in allmänheten, föra fram en mycket viktig social fråga, och engagera många nya ungdomar i ett radikalt politiskt projekt som är något helt motsatt plakatpolitik.

Är det konstigt i det läget om makthavarna gärna vill förminska vänstern till att vara inte bara lika utan identiska med fasciströrelsen, vilken också ska utmålas som opolitisk? För om fasciströrelsen är opolitisk, och det därmed är oväsentligt att den lobbar för sina värderingar bland såväl ungdomar som i det etablerade högerblocket, då blir helt plötsligt antifascismen något som sker i ett vacuum och kan likställas med fotbollshuliganism.

Jag tycker inte det är konstigt. Särskilt inte när man vet vad Sveriges regering försöker genomdriva under sitt nuvarande ordförandeskap i EU: Stockholmsprogrammet. Ett program som går ut på allt det som breda lager av dagens svenska ungdomsgeneration är emot. Utökad repression, övervakning och kontroll av gränser och medborgare. Och vilka var de första att försöka väcka frågan om Stockholmsprogramet? Jo, återigen den radikala vänstern.

Säpo har lagt ner stora resurser under vår och sommar på att försöka värva tjallare och pressa information ur vänster- och alternativrörelse i Sverige inför EU-toppmötet. Något som verkar helt oproportionerligt med tanke på att det knappast är frågan om att något nytt Göteborg 2001. Protesterna 2001 var toppen av en våg: över tio år av rörelser mot IMF och Världsbankens nyliberala tvångspolitik som också koordinerade sig på lokal och global nivå för förändring. Så ser bilden tyvärr inte ut idag. Vänstern står splittrad och svag.

Men de små krusningar på den borgerliga ytan som den autonoma rörelsen ändå lyckats få igång under 00-talet är så oerhört betydelsefulla. För de fördröjer en totalitär marsch mot det liberala lyckoriket där alla vägar framåt stängts för flertalet människor.

Man vill helst skratta när man läser BRÅs rapport. Som innehåller betydligt mer öppen spekulation än fakta. Som klumpar ihop autonoma med alla möjliga och omöjliga oppositionella grupper och till och med den reaktionära fasciströrelsen. Som bara tar saker från tidigt 90-tal som exempel som att tiden skulle stått stilla sen dess. Som använder min roman Deltagänget som källa (som jag skrev i förordet är läsarna välkomna att använda min historia som de har lust – men att ha en skönlitterär roman som en viktig källa i ett ”vetenskapligt” sammanhang kan jag ändå tycka är magstarkt). Som uppfinner ett nytt brott ”olaga demonstration” att lägga till statistiken. Det är inte och har aldrig varit olagligt att demonstrera utan tillstånd, alla demonstrationer är grundlagsskyddade. Att kravalla (sätta sig till gemensamt motvärn mot ordningsmakten) är olagligt, liksom ohörsamhet mot ordningsmakten, men att demonstrera är inget brott. Ändå räknas det som brott i en statlig utredning. Man undrar också över alla tvärsäkra siffror, till exempel andelen kvinnor i autonoma sammanhang. Hur kom de fram till dessa när det inte finns medlemsregister? Var det andel av gripna? Men vad säger det om antal aktiva, när till och med rapportförfattarna själva medger att öppet lagtrots är en mycket liten del av den politiska praktiken?

Men på mig fastnade ändå skrattet i halsen. För vad är nästa steg? Att alla som tillhör miljö-, solidaritets- eller rättighetsrörelser ska tystas i den offentliga debatten? Därefter är steget in i det öppet totalitära mycket kort.

Antifascister ska självklart inte stå utom kritik. Men de agerar inte i ett vacuum och de är inte en opolitisk subkultur. Lika lite som facister gör det. Båda grupper har faktiskt en sak gemensam: de repressenterar viktiga men motsatta delar av europeisk politisk tradition. På fascistsidan skrock, rädsla för det moderna, hierarkiskt tänkande, rasism, konservatism i militant form och auktoritär problemlösning. På den antifascistiska både offensiva traditioner som arbetarakamp och strävan efter autonomi och defensiva som försvar för humanism, tolerans, och försvaret av individens och arbetarnas kollektiva rätt och frihet även under de mest outhärdliga yttre omständigheter. BRÅs rapport är ett försök att avpolitisera verkligheten i syfte att behålla den politiska och ekonomiska kontrollen över utvecklingen.

Tips från Konfliktportalen: Anarkisterna tipsar om en föredragsserie om det sociala uppror som pågår just nu i Oaxaca Mexico – missa inte det, Autonoma kärnan skriver om Ett praktexempel på feministiskt självförsvar, Dom ljuger undrar apropå familjen som brändes ihjäl i Rinkeby Kanske dags att ta lite ansvar…?, eiz är ny på portalen och jag har inte hunnit kolla in denna blogg så mycket –vackra bilder på fullmånen bjuds i alla fall i senaste inlägget, Fragment konstaterar Hiroshima… Nagasaki… 64 år i skuggan av svampmolnet, vettiga och angelägna synpunkter av Johan Frick i Sverige vägrar internationell solidariet, Kim Muller kommer med ett diskusionsunderlag i frågan Varför slår polisen?, Kvinnor skriver en läsvärd Redogörelse framlagd för en akademi, Svensson har åsikter om Svininfluensan, Vida Latina bjuder på Bloggtips på spanska

Övriga lästips: för dig som undrar vad konflikten i Göteborgs Hamn handlar om läs här, flygbladet inför Reclaim Rosengård, en blogg som jag ska lägga till i länklistan här också -bra info på engelska Notes from the Swedish Workers´Movement nu senast med en intervju om Folkmakt en organisation som jag en gång i tiden var med i :)

OM FASCISTER OCH ANTIFASCISTER

I år har vi sett det gång på gång. Nazister attackerar ett ockuperat hus i Göteborg genom att tända eld på det medan ungdomarna ligger och sover, står beredda att misshandla dem som vaknar och försöker fly. Nazister attackerar ett självstyrande kulturhus i Stockholm genom en anlagd brand. Ett antirasistiskt möte som skulle hållits i lokalen vid samma tidpunkt som branden anläggs är inställt och det är bara sex års arbete med att bygga upp verksamheten som brinner upp. Inte människor. Natten därpå anläggs ytterligare en brand i samma stadsdel. Denna gång mot två fackligt aktiva, som tidigare i år hängts ut på samma nazistiska sida som antytt sig ligga bakom branden som förstört kulturhuset. Sidan info14, som har koppling till Salemfonden. Förutom de båda vuxna befinner sig ett litet barn, en flicka på snart tre år, i lägenheten när tändstickan kastas in. Familjen lyckas rädda sina liv genom att fira sig ned från den egna balkongen till grannens.

Det mönster som framträder är mordiskt. Att ingen hittills har dött är skönt. Men knappast något vi kan slå oss till ro med. För ingen borde bli förvånad över att fascisterna jobbar som de alltid har jobbat. Leve döden! hette det i fascismens Italien, bredvilligheten att sätta sig till doms över andras rätt till existens finns inbyggt i ideologin.

Ständigt möter man i samhället en flathet gentemot fasciströrelsen, en ovilja att nämna saker vid deras rätta namn. När fascisterna marscherade på 30 november 1991 kallades de i media “Karl XII-anhängarna” omväxlande med “Karl XII-fansen”. De som stod upp mot fascisterna kallades “antidemonstranter”. När fascisterna demonstrerade på 30 november 2008 kallades de i media “nationalister” omväxlande med “nationella”.

Man gick under tidigt 90-tal ut och uppmanade folk att inte protestera mot nazisterna, särskilt fick man inte öga mot öga och på samma plats visa sin avsky. När vanligt folk ändå i stora mängder anslöt sig till de protester och blockader som arrangerats mot naziströrelsen rapporterades det inte.
Ett exempel är protesterna i Växjö mot Sverigedemokraterna 1994. Ett parti som på den tiden var en uppsamlingsplats för nazister, fascister, högerradikala skinheads och gatuhuliganer. Detta parti jagades runt i stan av ett tusental personer, varav under 200 var organiserade unga antifascister. Den överväldigande majoriteten var arga Växjöbor, bodbiträden i vita skjortor, unga kvinnor i sommarklänningar, kepsgubbar som smugit undan sin tomma ölflaska för att hiva mot nazisterna. Ändå valde lokaltidningen att dagen därpå skriva om 200 tillresta aktivister “och många nyfikna ur allmänheten”. Allmänhetens aktiva ställningstagande skulle tigas ihjäl.

Det kan vara värt att påminna sig att samma media som då uppmanade människor att vända fascisterna ryggen och inte låta sig mobiliseras till protester, idag skyller antifascisterna för att ha stoppat den folkliga mobiliseringen. Sanningen är den att det var i och med att antifascisterna ihärdigt, gång på gång, stod i vägen och stoppade nazisternas marscher, som den nyfödda nazirörelsens framgångsvåg bröts redan under tidigt 90-tal. Det våldsamma angreppet med mordbränder mot flyktingförläggningar var och varannan vecka och mord och misshandlar på invandrare och homosexuella kom av sig. Istället började fascisterna vända sin energi inåt, med konserter, kamrataftnar och internetforum. Efter nederlaget på gatan 1991 upphörde 30e novemberfirandet i Lund, för att inte återkomma förrän nu i år.

Nu ser vi dessvärre ett nygammalt mönster bakom mordbrännandet. Det är i tider av lågkonjunktur fasciströrelsen blir starkare. Och när fasciströrelsen blir starkare trappar den upp våldet. Så var det under de djupa lågkonjunkturerna på 30-talet och 90-talet, och så ser det ut att bli också idag. Det vill säga om vi inte bestämmer oss för att lära något av historien.

Antifascism borde inte, som på 90-talet, bli en angelägenhet för en liten grupp engagerade ungdomar lämnade att slåss bäst de kan. Antifascismen borde vara varken mer eller mindre än en självklar del av all verksamhet som hotas av fascisternas framfart. Vi behöver inte låta frågan ta mer plats än den förtjänar. Det är bara att vara i vägen och säga emot varje gång fascisterna visar sig i offentliga sammanhang. Det är bara att ha självrespekt nog att försvara sina sammanhang. Det är bara hålla nere våldsanvändningen genom att använda vårt i särklass bästa vapen: gemenskap. Att vara många är att vara starka. Det är bara att sluta kalla nazister för stackars buspojkar utan pappor, karl XII-fans, nationella, huliganer som bara vill slåss. Nej de vill inte bara slåss. De har framförallt en politisk agenda. Men av den agendan blir det bara precis så mycket som vi låter det bli.