Tag Archives: lund

RAPPORT FRÅN MOTSTÅNDETS LUND

30 Nov

Jag ankom till ett lätt regnigt men annars höstklart Lund tidigt i lördags morse. En av de första synerna man möttes av var ett fönster där stan marknadsför sig. ”Lund kulturstad, studentstad, innovationernas stad” stod det. Och det är lätt att se både de gamla byggnaderna, Universitetets många fakulteter, hus där det stod ”innovation si och så” på fasaderna, den mäktiga Domkyrkan och så vidare.

Därför var det lite kul när programmet på India Däck drog igång på kvällen. För den första programpunkten var just en rundvandring i Lund, ledd av lundaorganisationen Första Linjen. ”Vi vill med detta” sa en av de många berättarna under turen ”visa en annan sida av staden än de offentliga slagordens Lund, vi vill visa på Motståndets Lund.” Och motståndets Lund är lika levande som kulturens eller studenternas, det handlar förstås bara om vad man väljer att lyfta fram och inte. Av den anledningen anordnade Första Linjen sin vandring, för att mentalt förknippa olika platser med deras radikala historia. Vissa av gatorna vi var på blev också omdöpta, och fick nya gatuskyltar.

Det var en spännande och omväxlande guidening. Bland det jag kommer ihåg var en lite mer udda historia om hur Blekingegadeligan (som man kan läsa om i en bok som kom ut nyligen, jag har inte läst den men de som har säger att den är spännande och underhållande läsning) suttit i ett träd som pekades ut för oss och spanat på familjen Rausing, därför att de hade planer på att kidnappa sonen Rausing. Den gatan döptes om till Blekingegatan.

Vi kikade på var föregångaren till India Däck, Wapiti, låg på 90-talet.

Staffan Jacobsson, författare till flera trevliga böcker om såväl anarkism som graffiti, berättade underhållande om husockupationsrörelsen i staden på 70-talet, utanför ett hus som ockuperades 1969 och användes som Allaktivitetshus. Man hade satt sig till passivt motstånd mot avhysningen på olika sätt. Bland annat var det en grupp som klädde av sig nakna eftersom de räknade med att polisen inte skulle kunna bära ut dem på gatan i det skicket p.g.a. tidens idéer om osedlighet. Det kunde polisen inte heller. Istället tog de sig för att rulla in var och en av de nakna ockupanterna i ett tjockt lager mattor för att lyfta ut dem som en slags levande kåldolmar. Läs gärna också Staffans bok Dialog om frihet om den tidens anarkistiska rörelse i Lund, som hade sin bas bland studenter. Boken är lättläst, innehållsrik och präglas av en stor och smittande livsglädje.

Utanför Universitetets pampiga huvudbyggnad Athen, med gripar på taket, fick vi oss till livs en betydligt äldre historia, den om de mest omfattande kravallerna i Lund någonsin. Det var år 1898 som några studenter under en punchkväll började ondgöra sig över att arbetarna tog sig ton, och i synnerhet att det pågick en strejk på Svedala sockerbruk. Man började svamla om arbetsvillighet och arbetets frihet, den tidens högeromskrivningar för strejkbryteri. Det slutade med att studenterna beslutade att ingripa i konflikten som frivilliga strejkbrytare. I två dagar arbetade de på sockerbruket, och avslutade dagarna med att gå i ett melodramatisk triumftåg till brukspatronen och därefter i samlad trupp tillbaka till universitetet. Dagen därpå gick det inte som de planerat, istället fick de löpa gatlopp då ett 1000-tal uppretade arbetare anlänt till stan för att visa vad de ansåg om svartfötter. Tumult och även en viss stenkastning utbröt. Studenterna retirerade till Athen och en prokansler (om jag nu uppfattade titeln rätt) kom ut på trappan för att försöka ”tala” de uppretade arbetarna ”till rätta”. Då blev det kravaller på allvar, alla fönstren på byggnadens nedervåning slogs sönder och folkmassan försökte ta sig in i huset. Dagen därpå hade strejkbryteriet upphört och antalet arga protesterande arbetare på Lunds gator hade stigit till mellan 2-3000 personer. Husarerna fick sättas in för att stävja oroligheterna.

Allra flest stationer längst turen handlade om datumet 30e november och den legendariska antifascistiska historien kring detta datum. Det är med stor rätt som Lundaborna är stolta över denna historia där man med olika medel har lyckats  hålla stan fri från fascistiska propagandashower under modern tid. Sist nazisterna gjorde ett försök var förra året, men det var självklart dömt att misslyckas.

Flera stopp på vandringen handlade förstås också om den moderna husockupationsrörelsen i Lund, bland annat berättades om bakgrunden till den lyckade Ockupationsfestivalen i staden, och om huset Smultronstället och den sorg och vrede över rivningen som ledde till att man höll en Politikerföraktvecka. Den sorg man känner över ett stormat hus är svår att föreställa sig för den som aldrig varit husockupant, men är väl så verklig som för vem som helst som kastats ut ur sitt hem.

På kvällen var det dags för nattcafé med 90-talstema på India Däck, där jag stod på programmet. Därefter drog de som ville vidare till Smålands Nation för Klubb Poll Tax Riot. På nattcaféet hade man musikaliskt 90-talstema, i ärlighetens namn ganska anskrämligt, för det var baserat på samtliga Tracks-ettor under årtiondet. Funkade säkert bra som nostalgitema för en yngre generation, men det var inte precis den musik en annan lyssnade på under 90-talet.

Själv började jag med att, inspirerad av den roliga stadsvandringen, dra några sanna rövarhistorier från årtiondet. Att de tre berättelserna alla på något sätt handlade om antifascistisk gatupolitik är kanske inte så förvånande, detta var ett dominerande tema under årtiondet. Jag berättade om det folkligt festliga ingripandet mot SDs valturné i Växjö 94, och den betydligt mer hemliga och elitistiska blockaden mot SD på Götgatsbacken 93 som var ytterst välplanerad men också misslyckades på grund av att för få fått information om vad som skulle ske, samt om en händelse i Göteborg där vi framgångsrikt provocerade och drev med Ny Demokrati genom att hålla med dem och ha med skyltar där det stod ”Det är jag som är den verkliga ledaren för Ny Demokrati” – inte mindre än tre personer inom partiet gjorde nämligen vid det tillfället anspråk på partiledartiteln.

Efter en liten paus kunde de som så ville vara med på en lite mer seriös del av programmet där vi tillsammans diskuterade nu, då och framtid. Många frågor, inte minst strategiska kom under diskussion. Det var glädjande att se folk från många olika åldersgrupper samlas till diskussion, och ännu större var bredden när det gällde organisatorisk tillhörighet. På festivalen träffade jag folk från AFA, Första Linjen, SUF, Virvelvinden, RF, Förbundet Allt åt Alla, ockupanter från Smultronstället och ockupanter från Romano Trajo. Säkert var även många andra organisationer representerade också, så det är ingen överdrift att säga att det var bredd på både erfarenheterna och det politiska kunnandet därinne.

Vi pratade om allt möjligt från varför BZ-rörelsen dött och varför den nu återuppstått från det döda, om antifascism och om SD: vad är egentligen en vettig strategi mot SD idag och vad har vänstern misslyckats med som gjort att de kunnat vinna mark, hur har strategierna ändrats och breddats på 00-talet i jämförelse med 90-talet, vilka frågor har klivit fram under 00-talet och vad tror vi är vettigt politiskt att ägna 10-talet åt?

Det blev en riktigt intressant och mångsidig strategidebatt. Först och främst tycker jag vi kom fram till att det faktiskt var sämre förr. Och det hade väl varit skam om vi kommit fram till något annat. 00-talets rörelse är bredare, mer integrerad i vardagslivet runt omkring sig och mer fokuserad på sociala frågor som bostad, arbete och allmänningar.  Man klarar av att kommunicera med omgivningen på ett sätt som vi inte gjorde, utan att för den skull tappa bort sin egen agenda. Man klarar av att spela ner konflikter till den nivå där man själv kan hantera dem, och välja på vilket sätt man vill vara militant, våld är inte alltid den lämpliga vägen. Visst finns det många problem med dagens rörelse också, som vi inte berörde därför att det är roligare och ger bättre utdelning att vara lite visionär och framåtsyftande än att älta begångna misstag i evighet.

Om tankarna på India Däck var representativa för den radikala vänstern i Sverige i stort, så tror jag att vi kan se fram emot ett vettigt motstånd under 10-talet. För tankarna om vad man vill åstadkomma framöver handlade om mer spridande av motståndspraktiker som kollektivt sänkande av priser (det som av i sjuttiotalets Italien kallades självreduktion d.v.s. att gå samman och sätta kollektiva tak för räkningar o.s.v.), praktiker för motstånd och övertagande av kontroll på arbetsplatserna, sociala strider om bostäder, allmänningar, utrymme och resurser. Att stärka egenmakten och bidra till en självständig kamp i det lilla överallt, som underminerar såväl ekonomiska som politiska eliters möjlighet att enväldigt styra utvecklingen. Också jag tycker att detta är helt rätt målsättningar, och jag är övertygad om att de småskaliga experiment som vår rörelse hållit på med sedan mitten av nittiotalet och framåt så småningom kommer att betala sig i form av allt större genomslag och framgångar. Precis som 90-talets övningar i gatustrid kulminerade i motståndssommaren 2001 över hela världen, så kommer 00-talets övningar i vardagsmilitans att kunna kulminera i framtiden. Och till skillnad från gatan som ändå är en arena som i mycket liknar den mediala arenan, så handlar ju kamper i vardagen inte om kulturkamp och hegemoni, utan har en direkt och omedelbar potential att förändra.

På söndagen hann jag till min glädje lyssna på ett föredrag om Miljonprogrammet innan det var dags för mig att springa iväg till tåget. Det hölls på Smålands Nation.

Här tänkte jag passa på att berätta något kort om Smålands och om nationsväsendet i Lund. För det verkar mycket exotiskt för de flesta av oss, även för mig som ju själv nu studerar vid Stockholms Universitet. Nationerna har mycket gamla anor, precis som Lunds Universitet självt. Förr skrevs studenterna in i den nation som motsvarade det landskap studenten kom ifrån. Det var förstås mycket exklusivt att studera och få hade den möjligheten. Nationerna sörjde på många sätt för studenternas sociala väl och ve, och de finns än i dag kvar även om det egentligen är ämnesföreningarna som gäller nuförtiden. De olika nationerna har olika profil. Malmös och Lunds nationer anses mest borgerliga, fast Lunds nation är det på ett lite diskretare sätt.

En lustighet som berättades i Första Linjens guidening var vilka hus som fått extra polisbeskydd under Ockupationsfestivalen. Alltså inte vilka hus som verkligen utsattes för ockupationsförsök utan vilka hus polisen trott var objekt. Ett stort skratt mötte informationen om extra bevakning av Domkyrkan, jo det hade varit nåt förstås! Även Malmö Nation fick extra bevakning och medlemmarna informerades om att de skulle ”undvika att klä sig för bratigt.”

Smålands har däremot sedan 1972 varit en uttalat socialistisk nation. Detta efter ett formellt mötesbeslut samma år. Nationen har en del pengar att röra sig med, inte minst tack vare gamla donationer och fonder från den tid då det ganska religiöst färgade Småland sände sina prästsöner till Lund för att studera teologi.

Föredraget om Miljonprogrammet var väldigt intressant. Det handlade om tankarna bakom dessa program, hur man genom deras utformning aktivt försökte isolera arbetarklassen från social gemenskap, isolera i kärnfamiljer, rationalisera kvinnoarbetet och allmänt ”civilisera” och passivisera de ”farliga klasserna”. Men också om hur just dessa områden idag ändå har kunnat bli arena för upplopp och föremål för samhällets skräck för revolter underifrån. Jag ska inte skriva mer i detalj om föredraget utan istället flagga för att texten som det är baserat på kommer att dyka upp inom kort på bloggen Kim Müller. Så håll utkik, det är det värt!

Därefter skulle Malmös avdelning av Förbundet Allt åt Alla visa en kort film om det safari till Malmös problemområden (Fridhem, Limhamn med flera rikemansgetton) som de gjort. En kort film på runt tio minuter som jag ändå inte hann se. Men jag blev inte så besviken för det, för den lär snart dyka upp på Youtube eller liknande kanal. Mer att hålla utkik efter alltså!

Slutligen vill jag tacka arrangörerna av Socialistiska Dagar, alla trevliga, engagerade och kunniga människor jag träffade, och inte minst min mycket trevliga värdinna och de andra på kollektivet där jag fick sova. Samma natt som det tråkiga beskedet om razzian mot Utkanten kom. Ett scenario som vi nog tyvärr ska räkna med kan upprepas på fler platser, då det snart är toppmöte i Köpenhamn, och det är vid detta laget en beprövad polistaktik att slå sönder så mycket infrastruktur och lokaler som möjligt för vänstern innan och under dessa möten. I alla fall var det som alltid väldigt kul och inspirerande att besöka Motståndets Lund.

Tips från Konfliktportalen: Andre Doria kräver Ge tillbaka Utkantens datorer!, Kvinnor berättar om bostadskamp i Del 3 – Studiebesök,  Dom Ljuger skriver Om hur den lilla fan rörde om i grytan, Kim Müller publicerar ett Pressmeddelande från Utkanten angående razzian, Anders Svensson konstaterar att det blivit Allt orättvisare och ojämlikare i skolan

Övriga tips: Utkantens pressmeddelande + info om verksamheten från dem själva, Framåt! har intervjuat gruppen Kämpa Tillsammans som är aktuella med en bok om arbetsplatskamp och kapitalismen, Skumrask skriver om Spotifysamhället 2, Ledighetskommittén överklagar socialens beslut i Turistens överklagan, Copyriot uppmärksammar också vad som hänt på Utkanten och anser att Polisens rätt att hålla datorer i beslag måste regleras, Tidningen Anti har tema ungjävlar

Annonser

NITTIOTALSNOSTALGI I LUND

8 Nov

I dag hade jag glädjen att boka biljetter tur och retur Lund. När min bok kom ut för snart tre år sen innebar det en omvälvande tid för mig, jag fick skriva en del offentligt, blev intervjuad och klart roligast: fick möjlighet att åka landet runt, till och med med en avstickare till Finland, och läsa ur min bok och prata med folk. Men det var nu ett bra tag sen jag blev bokad på en sådan resa, så det var väldigt kul att för en vecka sedan bli inbjuden till Lund och bokcaféet India Däck.

Det kommer att vara någon sorts socialistisk vecka i staden dagarna fram till och med den 30e november. Närmare detaljer fick jag inte, men det blir diverse föredrag och debatter. Och kvällen den 28e november är jag alltså bjuden att närvara vid vad de kallar en ”nittiotalsnostalgisk kväll”.

Riktigt vad jag ska göra är inte bestämt. Jag kommer nog att prata lite om tidsandan på nittiotalet och idag och om den rörelse jag upplevde då, som inte bara ger anledning till nostalgi – mycket ska vi vara glada att vi växt ifrån också. Förhoppningsvis blir det tid till lite dialog i samband med detta, och skulle så önskas läser jag gärna även något ur min bok. Det övriga programmet för kvällen vet jag inte, men fest blir det och säkert underhållning av diverse slag.

Vad ska man tycka om nostalgi då? Inget bra att fastna i men på samma gång oundvikligt, och ju längre sen en tid ju mer nostalgi. Den ljusa sidan av nostalgi är att den ändå visar på ett intresse för den nära historien, som är så nödvändig att känna till för att förstå varför vi befinner oss där vi gör.

En nittiotalsnostalgisk kväll i Lund inför 30e november känns logisk och passande på många sätt när vi snart ska hälsa 10-talet välkommet. Segern för antifascisterna i Lund den 30e november 1991 var det verkliga startskottet för 90-talets svenska autonoma rörelse och en händelse som på många sätt kom att definiera hela årtiondet. I slutet av 00-talet kom Lund åter att bli fokus och symbol för en ny och moderniserad husockupantrörelse. Det är kanske inte den djärvaste förutspåelsen att även under 10-talet kommer det som händer i den lilla staden Lund att få stor betydelse. Så jag ser mycket fram emot resan och festen, som nästan känns som ett lite tidigt nyårsfirande.

Ni Lundabor som läser detta och har mer information om veckan eller kvällen, eller som har önskemål på hur jag kan bidra, skriv gärna det här i kommentarsfältet. Väl mött!

UPPDATERING: Ja, det är ju i övermorgon, på lördag, jag kommer att ha min punkt på India Däcks Socialistiska Dagar, så det är hög tid för en liten uppdatering. Schema finns nu uppe på India Däcks hemsida. Festen där jag medverkar är klockan 18-21 på Kaféet och för den som vill fortsätter kvällen med Klubb Poll Tax Riot på det ökända smålands nation. Fast det står studentleg, så man kanske inte kommer in utan? I övrigt är dagarna igång redan, började idag torsdag. Så kolla in schemat, det är värt att komma förbi om man bor i trakterna!

Tips från Konfliktportalen: Anarkisterna tipsar om ikväll Sön 8/11 kl 19 Infokväll om Cop15, klimat och kapitalism, igår utmanade jag ett antal bloggare att skriva sin vision av det klasslösa samhället – Andrea Doria har redan svarat genom inlägget Framtidsplaner, VSF uppmärksammar Svart Verkstads aktion i Stocksund, Jinge tipsar om bilder från planeten Mars, Johan Frick tycker att Politikerna ska bli begripliga, Svensson diskuterar Svininfluensa, demokrati, klimat och korruption

Övriga tips: polisens kåranda kritiseras i ny rapport, lagenakonflikten får facket att lyfta frågan om bemanningsföretagen: Tommy Tillgren, Handels: stoppa missbruket av inhyrd personal, apropå Lund så ska Lundabor mot nedskärningar hålla Demonstration för en avgiftsfri kollektivtrafik 14/11 , med en minst sagt mesig och passiv fackföreningsrörelse i Sverige så är det kul att notera att basaktivismen ute på arbetsplatserna istället sakta men säkert börjar ta fart, läs till exempel om Förbundet Arbetarsolidaritets Möte om arbetsplatskamp i Stockholm -”Det behövs flera Lagena!” , på engelska om SACs uppdaterade principförklaring, Arbetarklass.se berättar att i Norrköping är Hemlösa i uppror mot nedskärning på RIA-center, Skumrask kommer med en dräpande replik i Det klasslösa samtalet

INFO OCH OCKUPATIONSFESTIVALEN

18 Maj

Vilken helg!

Igår var jag på Kafé 44, och firade att bokhandeln Info, belägen i kaféets lokaler, fyllde 20 år. Jag är en av de många som genom åren arbetat ideellt åt Info. Fast det är nog mycket sällan folks motiv är helt och hållet ideella, för mig var detta arbete också ett sätt att lära känna nytt folk och skaffa mig ett nätverk som nyinflyttad i Stockholm. På gårdagens jubiléum träffade jag många som vid olika tidpunkter arbetat med bokförsäljningen. Dessutom var det rea på gamla böcker. Det var en minst sagt blandad kompott som reades ut och jag köpte på mig en hel del.

Bland detta kan nämnas: ”The Industrial Workers of the World: Its First 100 Years” om den radikala amerikanska fackföreningens historia, ”Strejk! Strejker och strejkvisor 1873-1909” titeln säger det mesta. Och ”Vi tillstår, anti-fascistisk aktion 5 år” för det facila priset tio spänn. En ganska rolig liten bok att ha för den historiskt intresserade, där AFA Danmark beskriver sina första 5 år som organisation. I den kan man bland annat läsa om: 30e november i Lund 92, 20e november 93 i Göteborg, Lund igen 93, stoppandet av SDs möte i Malmö,  motståndet mot Hessmarcherna i Roskilde, Greve och Trollhättan, Stoppa Nazirocken-demon i Helsingborg och många andra legendariska händelser under 90-talets första turbulenta år. Dessutom fick alla som handlade igår en gratis presentbok: ”Stridsbok från Thomasbadet”, som beskriver Strängnäs Syndikalistiska Kommunsektion av SAC och dess hårda men till slut framgångsrika strid med arbetsköparen.

Men naturligtvis. Hur trevlig min helg än har varit, så har jag i flera dagar ångrat att jag inte fick tummen ur och åkte ner till Lund och Ockupationsfestivalen. För det känns verkligen häftigt att följa framväxten av denna nya unga ockupationsrörelse i Sverige.

Det känns som när det begav sig i början av 90-talet. Runt tio års mer eller mindre stiltje för den radikala vänstern i Sverige bryts av helt nya initiativ. Och något jag känner igen från min egen ungdom är det stora självförtroende mot alla odds som dessa ungdomar visar. Det är just den sortens attityd som verkligen får saker att röra på sig. Härligt att se!

Organisatörerna av festivalen har inte brytt sig om att fastna i slentrian. Långt innan festivalen har man öppet gått ut med sina planer på att ockupera hus och att demon skulle bestå av fyra block i olika färger. Det blåa blocket för dem som stödjer ockupanternas kamp men inte själva ville vara med och ta något hus. En öppenhet med många fördelar. Den har skapat en uppståndelse i förväg som riktat strålkastarljuset på frågan: bristen på bostäder -inte minst för de unga. Den har också gett alla deltagare möjligheten att välja sin grad av inblandning, möjliggjort för dem att förbereda sig mentalt. Istället för att en liten ”elit” skulle använda sig av en ovetande folkmassa vid sina inbrytningsförsök, fick nu alla möjligheten att aktivt vara med.

Festivalaktiviteterna genomfördes extremt disciplinerat och välorganiserat. Dessutom har ju ockupanterna infört en helt ny taktik genom sitt offensiva icke-våld. Visst, vita-overall-konceptet har prövats tidigare, nämligen i Göteborg 2001. Men då var det i ett sammanhang där en mängd grupper arbetade på olika sätt, och det vita blocket agerade i praktiken mest som understöd åt det svarta. I Lund 09 däremot prövades vita-block tekniken på sina egna villkor. Och i den mån sånt går att avgöra utan att ha varit där så verkar det försöket ha fallit ut väldigt väl.

Visst kan det argumenteras att ockupanterna inte lyckades ta de hus de hade lovat. Men idag, söndag, har det varit två ockupationer i Lund. Och vad som är betydligt viktigare: genom festivalen och förarbetet inför den har ockupanterna nått sitt överordnade mål: att sätta bristen på en social bostadspolitik under debatt, inte minst i Skåne.

Men ockupationsrörelsen är spridd över hela landet, och festivalen var ett utmärkt tillfälle att kraftsamla, träffas och känna den egna styrkan. Ockupanter från olika landsändar, generationer och även helt nytt folk, har fått tillfälle att träffas, och ha roligt tillsammans. Jag är övertygad om att detta kommer att innebära ett startskott för den svenska moderna BZ-rörelsen som gott och väl går att jämföra med vad 30e november 91 i Lund och Stockholm betydde för den unga anti-fascistiska rörelsen i början av 90-talet. Vi lär snart se resultatet i form av olika lokala BZ-projekt både här och där. Dock, misstänker jag, knappast i Stockholm, trots att så många ungdomar här ofrivilligt tvingas bo kvar i föräldrahemmen trots att de passerat 20-års strecket.

Sen återstår det att se effekten av att Lund valt att komma med ett helt och hållet polisiärt svar på ett politiskt problem som bostadslösheten. Och framförallt att det polisiära svaret varit så våldsamt trots demonstranternas konsekventa icke-våld. Sådant, i kombination med lögner och demonisering i tidningarna, har desillusionerat ungdomar förr, och satt igång våldsspiraler. För det var ju också så att den förra BZ-vågen på 70 och 80-talen började med icke-våldsaktioner. Men med tiden ändrades rörelsens karaktär genom polisens kompromisslösa och våldsamma ingripanden. Andra halvan av 80-talet utspelades periodvis gatustrider som hade samband med de ockuperade husen så gott som varje vecka i Köpenhamn och Berlin. Det är ingen överdrift att säga att det var BZ som födde den moderna autonoma och anti-fascistiska rörelsen i norden. Ett intressant perspektiv på det som händer just nu tycker jag! Det ska bli mycket spännande att följa utvecklingen framöver.

Tips från Konfliktportalen: Andrea Doria skriver också om Ockupationsfestivalen under rubriken Vitt är det nya svart, Dagens Konflikt har varit på festivalen och rapporterat med en mängd bilder kolla här, Dom ljuger förutspår att internet har sin bästa tid bakom sig i Fina, rara, söta internet, Fragment skriver en initierad artikel om ockupationer bostadsbrist och övrig Lundahistoria i Till ljudet av barnskratt -politisk likgiltighet och bostadsbrist, Kaj Raving tipsar om ett radioprogram om palestinakonflikten läs här, Kvinnopolitiskt forum har publicerat sitt 1a majtal om kvinnorna och krisen, Luftslottet diskuterar Piratpartiet och kommer med uppmaningen Stäng Vidarkliniken, Redundans berättar om att ett skyddsombud nu står åtalat för en arbetsplatsolycka, StockholmsPunk uppmärksammar också Infos 20-års-fest, Svensson skriver om ockupationsfestivalen i Och så fick de ockupera ett par hus.

OM FASCISTER OCH ANTIFASCISTER

6 Dec

I år har vi sett det gång på gång. Nazister attackerar ett ockuperat hus i Göteborg genom att tända eld på det medan ungdomarna ligger och sover, står beredda att misshandla dem som vaknar och försöker fly. Nazister attackerar ett självstyrande kulturhus i Stockholm genom en anlagd brand. Ett antirasistiskt möte som skulle hållits i lokalen vid samma tidpunkt som branden anläggs är inställt och det är bara sex års arbete med att bygga upp verksamheten som brinner upp. Inte människor. Natten därpå anläggs ytterligare en brand i samma stadsdel. Denna gång mot två fackligt aktiva, som tidigare i år hängts ut på samma nazistiska sida som antytt sig ligga bakom branden som förstört kulturhuset. Sidan info14, som har koppling till Salemfonden. Förutom de båda vuxna befinner sig ett litet barn, en flicka på snart tre år, i lägenheten när tändstickan kastas in. Familjen lyckas rädda sina liv genom att fira sig ned från den egna balkongen till grannens.

Det mönster som framträder är mordiskt. Att ingen hittills har dött är skönt. Men knappast något vi kan slå oss till ro med. För ingen borde bli förvånad över att fascisterna jobbar som de alltid har jobbat. Leve döden! hette det i fascismens Italien, bredvilligheten att sätta sig till doms över andras rätt till existens finns inbyggt i ideologin.

Ständigt möter man i samhället en flathet gentemot fasciströrelsen, en ovilja att nämna saker vid deras rätta namn. När fascisterna marscherade på 30 november 1991 kallades de i media “Karl XII-anhängarna” omväxlande med “Karl XII-fansen”. De som stod upp mot fascisterna kallades “antidemonstranter”. När fascisterna demonstrerade på 30 november 2008 kallades de i media “nationalister” omväxlande med “nationella”.

Man gick under tidigt 90-tal ut och uppmanade folk att inte protestera mot nazisterna, särskilt fick man inte öga mot öga och på samma plats visa sin avsky. När vanligt folk ändå i stora mängder anslöt sig till de protester och blockader som arrangerats mot naziströrelsen rapporterades det inte.
Ett exempel är protesterna i Växjö mot Sverigedemokraterna 1994. Ett parti som på den tiden var en uppsamlingsplats för nazister, fascister, högerradikala skinheads och gatuhuliganer. Detta parti jagades runt i stan av ett tusental personer, varav under 200 var organiserade unga antifascister. Den överväldigande majoriteten var arga Växjöbor, bodbiträden i vita skjortor, unga kvinnor i sommarklänningar, kepsgubbar som smugit undan sin tomma ölflaska för att hiva mot nazisterna. Ändå valde lokaltidningen att dagen därpå skriva om 200 tillresta aktivister “och många nyfikna ur allmänheten”. Allmänhetens aktiva ställningstagande skulle tigas ihjäl.

Det kan vara värt att påminna sig att samma media som då uppmanade människor att vända fascisterna ryggen och inte låta sig mobiliseras till protester, idag skyller antifascisterna för att ha stoppat den folkliga mobiliseringen. Sanningen är den att det var i och med att antifascisterna ihärdigt, gång på gång, stod i vägen och stoppade nazisternas marscher, som den nyfödda nazirörelsens framgångsvåg bröts redan under tidigt 90-tal. Det våldsamma angreppet med mordbränder mot flyktingförläggningar var och varannan vecka och mord och misshandlar på invandrare och homosexuella kom av sig. Istället började fascisterna vända sin energi inåt, med konserter, kamrataftnar och internetforum. Efter nederlaget på gatan 1991 upphörde 30e novemberfirandet i Lund, för att inte återkomma förrän nu i år.

Nu ser vi dessvärre ett nygammalt mönster bakom mordbrännandet. Det är i tider av lågkonjunktur fasciströrelsen blir starkare. Och när fasciströrelsen blir starkare trappar den upp våldet. Så var det under de djupa lågkonjunkturerna på 30-talet och 90-talet, och så ser det ut att bli också idag. Det vill säga om vi inte bestämmer oss för att lära något av historien.

Antifascism borde inte, som på 90-talet, bli en angelägenhet för en liten grupp engagerade ungdomar lämnade att slåss bäst de kan. Antifascismen borde vara varken mer eller mindre än en självklar del av all verksamhet som hotas av fascisternas framfart. Vi behöver inte låta frågan ta mer plats än den förtjänar. Det är bara att vara i vägen och säga emot varje gång fascisterna visar sig i offentliga sammanhang. Det är bara att ha självrespekt nog att försvara sina sammanhang. Det är bara hålla nere våldsanvändningen genom att använda vårt i särklass bästa vapen: gemenskap. Att vara många är att vara starka. Det är bara att sluta kalla nazister för stackars buspojkar utan pappor, karl XII-fans, nationella, huliganer som bara vill slåss. Nej de vill inte bara slåss. De har framförallt en politisk agenda. Men av den agendan blir det bara precis så mycket som vi låter det bli.