Tag Archives: 00-talet

FRÅN GBG01 TILL COP15, HISTORIEN I BLIXTBELYSNING

22 Dec

00-talet börjar och slutar med sammandrabbningar på toppmöten. Såhär i decenniets sista skälvande dagar tycker jag det känns väldigt aktuellt att göra en jämförelse mellan de två händelserna, som en utgångspunkt för en spaning. Var befinner vi oss och vart är vi på väg?

Självklart har större delen av 00-talets radikala vänsterpolitik handlat om det som inte är toppmöten. Den höga graden av konfrontation i Göteborg sommaren 2001 fick många att se vägs ände för den typen av kampanjepolitik som toppmötesprotester är. Stockholms Autonoma Marxister gav ut pamfletten Ge upp aktivismen. Nätverk som till exempel Kämpa Tillsammans! (i dagarna aktuella med en bok) propagerade beslutsamt för en ”vändning mot vardagen”.

Det en radikal vänsterrörelse behövde var inte bara stridbarhet och militans, den behövde framförallt en bas och en förankring i den egna sociala verkligheten. Många ifrågasatte värdet av en rörelse överhuvudtaget, och pekade på att det borde vara arbetarklassen, i sin sociala vardag, som är den enda rörelsen.

Erfarenheterna från sommaren 01 vill jag säga fick eko även i SAC Syndiklaisterna, där nu många av 90-talets aktivister som lämnat aktivismen och istället ville sätta in sin kraft på klasskampen i den egna arbetsvardagen fann ett verktyg. Förändringsprocessen av organisationen kom att kallas ”den fackliga reorganiseringen” och har haft både bra och dåliga effekter. Men man kan konstatera att SAC idag är ett stridbart fack på ett sätt som hade varit otänkbart på 90-talet.

En annan organisation som föddes ur erfarenheterna av gbg-01 är RF. De tidiga RF-aktivisterna hade ofta upplevt den tunga repressionen efter EU-toppmötet, de hade till exempel ibland suttit flera år på kåken. RF liknade nittiotalets autonoma grupperingar genom att vara just en aktivistorganisation, och genom sitt relativt stora fokus på antifascistisk praktik. Men de hade ett helt annat fokus på klasskampen, de satsade på en aktivistbas av arbetarklassungdomar. På så sätt var också de ett exempel på nyorienteringen hos den radikala vänstern under 00-talet, bort från ”aktivismen” och in i den sociala verkligheten.

Denna förankring har gjort att den radikala/autonoma vänstern under 00-talets andra hälft åter hamnat i en offensiv. Man har spridit sociala praktiker, inte minst husockupationen som kampform.

Husockupationsrörelsen har inspirerat folk att ta upp kampformen på egen hand, fritidsgårdsungdomar, folk som vill ha kvar sitt lokala badhus, byggjobbare som velat få ut sina löner är alla exempel på människor som agerat i sin egen vardag på senare tid. Politikerna har blundat för det faktum att det rört sig om vanliga medborgares aktioner, och bara kört över den lokala opinionen som i Aspudden. De verkar inte förstå hur de genom att inte lyssna eller förhandla totalt undergräver folks förtroende för systemet. Vi fick ju höra att demokrati betyder folkmakt i skolan, och det är lätt att se att när politikerna handlar i strid med den lokala folkopinionen kan det alltså inte handla om demokrati.

Förutom den radikala vänsterns sociala engagemang i 00-talets slutskede, med husockupationer, klassresor till rika områden och så vidare så finns en annan och viktigare tendens som säger något om vart vi befinner oss och vad som är på gång. En radikal arbetarrörelse som står utanför de stora fackens föråldrade kompromissmodell har börjat formera sig.

Några saker värda att ta upp från senare tid är de vilda strejkerna från t.ex. sopåkarna, lagenarbetarnas otroligt viktiga strid mot arbetsköparnas nya offensiv (att byta ut fasta anställningar mot inhyrd bemanningsarbetskraft och skylla på krisen), den fackliga offensiven från Syndikalisterna med inte minst blockaden som framgångsrikt vapen, bildandet av Registret i Stockholm som inte minst organiseras av papperslösa och andra mycket hårt ansatta arbetare i service och restaurangbranchen, det stridbara Hamnarbetarförbundet i Göteborg, folkrörelselinjen som är ett nätverk av basfackliga och arbetsplatsbaserade aktivister som delar med sig av erfarenheter och information till varandra, Förbundet Arbetarsolidaritet som jag inte vet så mycket om men som verkar styra med något liknande. Samt naturligtvis all den spontana osynliga kamp som är isbergets undersida och verkliga bas.

Det pågår alltså en organisering och skapande av kamperfarenhet både bland basaktivisterna i de stora facken, i alternativa fackföreningar och bland oorganiserade arbetare. Att den sociala kompromissen bröts på 90-talet börjar nu på allvar eka både ute på gatorna, i bostadsområdena och på arbetsplatserna.

Vad har allt detta då att göra med den politiska cirkus som toppmötena och protesterna mot dem utgör? Så uppenbart ett skådespel ovanför vardagens yta. Kanske en del ändå, fast vi väljer att tänka bort det.

Tony Blair kommenterade protesterna den heta sommaren och hösten 2001 genom att kalla de protesterande för ”en kringresande cirkus”. I den mån detta var träffande för demonstranterna gäller det ju i ännu högre grad potentaterna. De som reser omkring till dessa murbefästa möten, äter gott, visar upp sig och bara får något gjort i den mån det gäller att befästa egennyttan. Att till exempel få igenom frågor som berör utökad befolkningsövervakning verkar lätt, där har ju makthavarna ett eget intresse i sin rädsla för folk i allmänhet. Att det inte blev något resultat av klimattoppmötet var väl däremot ganska förväntat. Som en vän sa ”det är bättre att lägga pengarna på fotbollsmatcher, för fotboll slutar så gott som alltid med ett resultat”.

Det jag tycker är mest intressant att jämföra är emellertid dynamiken mellan de folkligt baserade rörelser som demonstrerade och statsmakten i form av lagar, polismakt och media under de två möten som öppnat och avslutat 00-talet.

2001 fanns både icke-våldsliga grupperingar och sådana som var beredda att försvara sig med ett visst mått av våld på plats. Den dynamiken försökte polisen utnyttja till max genom att provocera fram kravaller som man sedan kunde skylla på, både för att rättfärdiga sin egen repression och efteråt kunna föra fram kårintressen som till exempel att man ville ha ett moderniserat polisradiosystem.

Ett exempel var hur man medvetet släppte in provokatörer från Wisemen på gautfesten vid Vasaplatsen. För att det skulle uppstå oroligheter och slagsmål som man kunde ha som förevändining för att gå till attack mot festen. Wisemen är en av IFK Göteborgs firmor som på den tiden var mycket nazianstruken, ytterligare ett tecken på kontakter mellan fasciströrelse och poliskår i den stan som Acidtrunk skriver om i sitt inlägg.

Man försökte slå in en kil och splittra kontakterna mellan olika rörelser och grupper genom att skilja på fredliga demonstranter och våldsamma aktivister. Det hette att man var där för att skydda de fredligas rätt att demonstrera men att våldsverkare förstörde det arbetet.

Och det resonemanget godtogs i den allmänna debatten även om många som var på plats under gbg01 upplevde en annan verklighet. Att vara en fredlig demonstrant skyddade inte från att få stryk av polisen, tvärt om fick fredliga aktivister ofta mer stryk eftersom de var lättare offer än de som var beredda att freda sig kollektivt.  Likaså kunde man bli insydd för att man ifrågasatte polisen verbalt eller hade misstänkta kläder på sig.

På liknande grunder som folk greps under Cop15 alltså, i Köpenhamn också på ännu vagare grunder, som att man stod på fel plats. I den stora inledande demon greps till exempel 968 personer, trots att bara 4 av dessa efteråt kom att formellt anklagas för ett brott. Alltså greps 964 oskyldiga den dagen, utan att kunna misstänkas för någon som helst olaglighet.

Klart i strid med de mänskliga rättigheterna som konstaterar att ”Ingen må godtyckligt anhållas, fängslas eller landsförvisas.” (kap. 9). Godtyckligt betyder alltså översatt till ett mer vardagligt språk ”om det inte finns misstanke om brott”.

Man märker att det ligger nästan tio år mellan de två händelserna dels på demonstranternas attityd dels på lagstiftarens (polisen är bara ett verktyg här).

Skillnaden på demonstranterna var att de alla var fredliga. Även de mer militanta grupper som försökte bryta sig in på Bella Center sökte göra det genom att bara använda sina kroppar, inga slag, sparkar, påkar eller gatstenar syntes till.

Detta var varken en slump eller effekten av lymmelpaketets effektivitet. Det handlade om hur vänsterradikala aktivister tänker och handlar idag i Sverige och andra länder. De flesta radikala grupper har idag en icke-våldslig bas och använder icke-våld som taktik. Något som till exempel visade sig när Lunds BZ organiserade Ockupationsfestivalen, där man inte försvarade sig mot polisens batongslag.

Det beror nog både på att man vill spela ner konflikten till en rimlig nivå, man vill helt enkelt inte att polisen ska skjuta ihjäl någon ung människa så som de gjorde i Genua 01, och att det är en metod man genuint tror på. Med social förankring hos en rörelse kommer också att man inte allt för snabbt kan springa förbi den allmänna meningen, och den är idag att våldsmetoder är fel.

Min generation autonoma på 90-talet var väldigt speciell på detta sätt, att vi inte gick från icke-våld till fysisk militans, utan att vi ganska direkt uppfattade situationen så att vi skulle försvara oss själva och varandra fysiskt vid konfrontationer.

Skillnaden på lagstiftare och våldsmonopolet var denna gång att man inte längre tycker sig ens officiellt behöva anpassa sig efter rättssäkerhet och mänskliga rättigheter. Man har i lymmelpaketet upphöjt polisiärt godtycke till lag, och därmed de facto infört ett undantagstillstånd där polisstatens villkor råder.

Det som banat väg för detta är givetvis tio år av ”krig mot terrorismen” där man på liknande sätt kunnat sätta rättsstaten ur spel mot människor som av en eller annan anledning pekas ut som terrorister.

Terroristlagar och terroristpolis har införts trots att vi i Sverige inte haft ett enda dåd som kvalificerar sig som politisk terrorism under 00-talet. Det hade vi däremot på 70-talet, ändå infördes inga terrorlagar då.

För faktum är att de lagar vi redan hade täcker allt som har med terrorism att göra. Allmänfarlig ödeläggelse (tex bombdåd) är redan förbjudet och belagt med långa straff, liksom uppvigling, uppmaning till allmänfarlig ödeläggelse, högmålsbrott och så vidare. Det är redan olagligt att kapa plan, spränga bomber, kidnappa folk och så vidare.

Vad är då poängen med en extra terrorlag? Jo dels tar den bort de tydliga brottsrubrikerna och inför ett mer diffust terroristbegrepp som öppnar upp för godtycke, dels har dessa lagar öppnat för polisiärt godtycke -kan man bara få in en person under terroristetiketten är det sedan fritt fram att arrestera denne utan att behöva redovisa en misstanke och på obestämd tid.

Självklart sprider sig såna här lagar som ett ogräs när de väl växt sig starka nog. De är ju så praktiska. Nu har vi kommit till den punkt där det har kunnat göras i praktiken olagligt att stå i en fredlig demonstration med ett plakat. Inte så att det är olagligt att demonstrera, nej då, men om du blir gripen för det kan du inte säga något.

Man har ironiskt nog försökt dra upp kortet från 01 om fredliga visavi våldsamma demonstranter även här. Eftersom samtliga demonstranter var fredliga försöker man få det till att de inte skulle ha varit det om de inte blivit gripna utan misstanke och utsatta för brutaliteter som att nekas att dricka vatten eller gå på toa för att de demonstrerat.

Sanningen är ju den motsatta. Trots alla dessa provokationer höll man på sin icke-våldslinje. Men sanning är lögn, krig är fred och slaveri är frihet.

I det samhälle jag föddes skulle makthavarna ha tyckt att den stora demon var något i alla fall lite bra, för i skådespelet toppmöte visar den ju på en i alla fall skenbar överensstämmelse mellan folkliga demonstranter och makthavarna. Demonstranterna vill ha en tydligare klimatpolitik, och detta är ju det av makthavarna proklamerade målet med mötet.

Men vi är väldigt långt borta från det samhälle jag föddes i idag. Uppenbarligen vill makthavarna tysta alla opinionsyttringar och illegalisera folk som står upp för en åsikt, åsikter är betalda politikers sak, finansiering och vägval ägarklassens sak, och vi övriga ska producera, konsumera och vara jävligt glada om vi inte godtyckligt arresteras på gatorna för förargelseväckande utseende eller attityd.

Men det allra största orosmomentet är ändå inte om vi kommer att kunna demonstrera vid toppmöten i framtiden. Det stora orosmomentet är nästa steg i repressionen. Hela tiden flyttar makthavarna fram gränsen, och varje gång vi låter dem så kommer de att prova att ta ett steg till in över våra gränser. Det är enkel psykologi.

Och nästa mål för kriminalisering och polisiärt godtycke är naturligtvis arbetarradikaliteten. Nu är det kris vilket egentligen är samma sak som öppen klasskonflikt. Arbetsköparna hotar med den omfattande arbetslösheten för att tvinga folk till olika saker. Till exempel arbeta hårdare för samma lön, frysa eller sänka sin lön, eller byta fast anställning mot bemanningsinhyrning.

Den radikalitet som växer bland arbetare som försvarar sina intressen kan förutspås bara växa. Särskilt när arbetslösheten breder ut sig mer och mer. Nedläggning av tung industri som till exempel SAAB bidrar till att förstärka en socialt explosiv situation i de bygder det drabbar.

Redan under 00-talet har vi varit med om ett ifrågasättande av föreningsrätten. Allt ifrån med ord, som när vanlig facklig verksamhet kallas för ”maffiametoder”, till förslag om att inskränka rätten till sympatistrejk eller blockad som fackligt verktyg, till rena fysiska ingripanden som när Malmöpolisen gått in på arbetsköparsidan i ett par regelrätt varslade fackliga strider, brutit upp blockader och pepparsprejat blockadvakterna.

Vi ska kallt räkna med att dessa ifrågasättanden i framtiden kan gå hand i hand med kriminalisering av mänskliga rättigheter som föreningsfriheten, på liknande sätt som lymmelpaketet nu underkänt yttrande- och demonstrationsfriheterna i Danmark. På ett och annat håll hör man redan svenska röster för att ta upp detta legala monstrum som vapen också här. Ett vapen som kommer att sättas in i klasskonflikten.

Ett tecken på att jag inte talar helt i nattmössan här är att ett helt fackförbund kriminaliserades i Tyskland här om dagen. Det rör sig om det lilla alternativa facket FAU-B som till och med förbjudits att kalla sig fackförening. Detta för att de anställda på en biograf var med i FAU-B, men ett större fack som dock inte var de berörda arbetarnas fackförening klev in och ville göra upp över huvudet på de anställda med arbetsköparparten. De anmälde FAU-B och domstolen förbjöd dem helt sonika.

Det är ett talande och kusligt tidens tecken, att det är det första förbudet mot en fackförening i Tyskland sedan 1933.

Varför är det då viktigt att försvara små minoritetsfack, så länge de stora facken är tillåtna är väl arbetarnas föreningsrätt tillfredsställd? Tyvärr med puckonivån på dagens debatt så förutsprår jag en del, inte minst liberala, röster som kommer att ställa frågan just så.

Så kan vi skapa en situation liknande den i det forna Sovjet, ett enda regimtroget fackförbund som på ytan representerar arbetarklassen. I själva verket är få saker så viktiga för arbetarklassen som föreningsfriheten. Att själva välja hur de vill vara organiserade och om de vill ha företrädare, själva välja dessa. På så sätt garanteras att man inte bara kan välja ett gult fack som säljer ut kollektivet på golvet eller förhandlar över huvudet på medlemmarna.

Sen är diskussionen om och när det är bra eller inte att vara med i ett majoritets- eller minoritetsfack en annan sak. Föreningsfriheten måste vi slå vakt om. Liksom rätten att yttra oss, uttrycka åsikter och inte godtyckligt kunna gripas.

Slutligen vill jag återvända till Cop15 genom att citera bloggaren Röd Libertarian som funderar såhär efter toppmöteshändelserna:

”Naturligtvis är jag för ickevåld så länge som möjligt. Jag är rörd och stolt över hur väl aktivister över lag lyckas upprätthålla den taktiken trotts provokationer. De flesta aktivister är beredd på polisövergrepp – det har trotts allt varit standard under lång tid. Värre är det för vanliga deltagare i demonstrationer som kanske förväntar sig att polisen respekterar och tom försvarar rättigheten att demonstrera.

Frågan är när vi når vägens ände. När vi mer behöver kravaller och gatustrider alla Iran än fredliga demonstrationer. Det börjar kännas farligt nära. Det är svårt idag för en arrangör att garrantera en demonstrations säkerhet när den när som helst kan angripas grovt och våldsamt av polisen.

Ska vi verkligen ha det så?”

Här står vi nu i det historiska blixtljuset över dessa samtida skeenden, på tröskeln till 10-talet. Och det finns nog visst fog för att hävda att det ser ut att kunna bli väl så spännande och konfliktfyllt som 1910-talet en gång var. Skål nu vänner och fiender, ha en fin och lugn helg, vi har mycket framför oss.

Tips från Konfliktportalen: anarkisterna berättar att Polis stormade vigsel, Cappuccinosocialisten utlovar Ny hipphopblogg, Theo på Dagens Konflikt påpekar att vi befinner oss På ett sluttande plan mot låglöneland, apropå Saab-nedläggningen skriver Dom ljuger Precis vad ni ville, Totalavlöning funderar över detta med värdegrunder i vården under rubriken Florence piska eller nu är han tillbaks den late fan

Övriga tips: ”8 av 10 beredda strejka mot inhyrd arbetskraft”,  du som vill protestera mot förbudet mot FAU-B kan till exempel börja här,  Åsa Linderborg kommenterar organstöldshistorien i Israel och samtidigt svensk media i En svart paradox, Daniel Suhonen uppmärksammar 40-årsminnet av gruvstrejken under rubriken Kampen fortsätter, Skumrask listar Årets musik 2009

Annonser

MITT 00-TAL

21 Dec

Så var det åter dax att sammanfatta ett årtionde, ett årtionde som för mig verkar lite anonymare än 80 och 90-talen fast jag levt det lika mycket. Men det handlar nog framförallt om tidsfaktorn, med distansen ser man klarare. Nu ser jag fram emot ett årtionde med en ordentlig siffra istället för ett par anonyma 0or.

Det finns så mycket att skriva om ett årtionde, inte minst om ett årtionde så präglat av kris, reaktion, konservatism, repression och allt mer totalitär toppstyrning som detta. Det är ett jobb för en hel redaktion. Och tyvärr tvingas jag inse att jag inte är någon redaktion, bara jag. Så det blir inga storslagna analyser av årtiondet i denna text, bara en högst personlig genomgång av hur årtiondet gestaltade sig för just mig. Så får vi ta analyserna tillsammans fram över.

Men jag börjar med att läsa på en affisch för att samla tankarna kring årtiondet lite mer brett. Jag har nämligen en hög gamla politiska affischer som jag sparat av nostalgiska skäl. Jag tar fram en ökänd affisch inför EU-toppmötet i Göteborg 2001. Nej inte den allra mest ökända med ödlan Godzilla, utan den andra, den som faktiskt hade en text. Såhär låter texten:

Göran är orolig för kravaller…

Detta oroar oss:

Schengen ser dig:

Eu:s gränser stängs. Asylsökande nekas tillträde och kontrollen på de som redan bor innanför Europas murar ökar. Datasystem byggs upp för att bättre kunna hålla koll på människor. Låter det som en dålig science-fiction film? Det är det nya Europa.

Våra rättigheter på arbetet slås i spillror:

Inte nog med att det hela tiden görs attacker mot de rättigheter vi kämpat för i årtionden, de stora fackföreningarna som ska föreställa försvara oss har förvandlats till serviceorganisationer utan kampanda. Bemanningsföretag och projektanställningar gör att vi sitter allt lösare till på våra anställningar.

Det gemensamma säljs ut för att göra de rika rikare:

Ålderdomshem, sjukvård, skolor, du vet allt det där som ska utgöra ett skyddsnät för alla människor om något skulle gå snett, är det inte meningen att det ska vara gratis och tillgängligt för alla?  Jo, problemet är bara att det finns de som ser att det finns pengar att tjäna på att sälja ut saker som tidigare ägts av staten.

Våren 2001 är Sverige EU:s ordförandeland

Vi ses på gatan!

Så sammanfattade den unga radikala vänstern i Sverige vilka problem som var aktuella 2001, det år då 90-talet kulminerade på samma gång som 00-talet på allvar kom att börja. Det är intressant att se i hur hög grad det varit just dessa frågor 00-talet handlat om. Och på tröskeln till 10-talet är läget skarpare än någonsin.

Nu följer historien om just mitt 00-tal.

På millenniumnatten stod jag i krutröken utanför Hallgrímskirkja i Rejkjavík och såg islänningarna smälla av kilovis med hemtillverkade fyrverkerier. Luften osade av svavel och gnistor föll ner på vinterjackorna. Det var galet. ”Är det extra mycket krut för att det är Millennium?” undrade jag. Men fick svaret ”Nej, det är såhär varje år”. Och utgår man från max kan det ju inte bli värre hur mycket årtusendena än växlar över i varandra.

Jag befann mig i en årslång självvald exil från Sverige och min politiska ungdom och jobbade som brevbärare på Laugavegur 101, Rejkjavíks Avenyn. Den exilen gav så mycket på en massa vis.

Under mitt Islandsår var jag tvungen att söka nytt jobb två gånger och hamnade en gång på stadsmissionens härbärge och tvingades söka bostad. Och jag fixade det, utan att känna landet, utan socialt nätverk eller backup-pengar som jag skulle ha kunnat åka hem för om jag inte fick jobb.

På den tiden var det i och för sig högkonjunktur i det nu kursade landet, och arbetslösheten låg på 2,3 procent. En häpnadsväckande låg siffra för mig som gått ut i arbetslivet under nittiotalet när arbetslösheten var 11 procent.

Men ändå. Jag lyckades på egen hand. Jag lärde mig ett nytt språk. Jag övade på att vara blatten, den exotiska tjejen som för första gången såg sin svenska kultur, i en annan kulturs skrattspegel. Och naturen på Island ändrade för alltid min naturuppfattning, den var helande och närvarande ibland påträngande, jag har efter det året aldrig slutat att märka naturen runt omkring mig.

Väl tillbaka i Sverige var jag på många sätt en ny Salka, och landet var en nygammal upplevelse, som jag nu kunde uppskatta igen. Men riktigt väl tillrätta fann jag mig inte i mitt gamla Göteborg, många vänner bodde nu i andra städer, inte minst i Stockholm.

För att ha något att göra började jag studera på högskola för första gången. Jag sökte en massa kurser men kom in på mitt sistahandsval geografi. Det visade sig vara intressant, jag lärde mig mycket nytt. Men jag trivdes inte med klasskamraterna, så helt olika de kamrater jag haft när jag läste in gymnasiekompetensen på KomVux under 90-talet. Inte heller förstod jag vad jag skulle ha mina nya kunskaper till, så efter två terminer avbröt jag mitt högskoleförsök.

Våren, sommaren och hösten 2001 utgjorde tillsammans 00-talets märkligaste år. Inte minst naturligtvis för oss som bodde i Göteborg och som på ett eller annat sätt drogs in i toppmöteshändelserna. Jag ska inte gå in så mycket på det här, men har beskrivit händelserna i min bok Deltagänget (utkommen 2007). Kan bara konstatera att jag var med i en grupp som hjälpte arresterade och fängslade med olika praktiska bestyr. Och att känslan den sommaren var obeskrivlig.

Från att ha lämnat en rörelse som kändes på dekis, upplevde jag plötsligt hur hela världens systemkritik manifesterade sig i min hemstad, aktivistnätverk som byggts upp under tio år agerade plötslig genom spontan samordning på gatan, toppmöte efter toppmöte möttes av kravaller och massiva demonstrationer överallt i Europa och i USA. I Argentina var det närmast revolution den hösten. Det var spännande och skrämmande.

Inte minst att tre personer träffades av potentiellt dödliga skott när polisen öppnade eld mot oss underströk allvaret i situationen. Det var på riktigt nu. ”Du ska få se att de inte accepterar det här. Nu kommer den riktigt tunga motelden, den riktigt jävla tunga” sa min kamrat. ”Vad skulle det kunna vara?” sa jag skeptiskt. ”När folk går ut på gatorna, vad kan de göra, vad kan de sätta emot.”

Den elfte september samma år störtade ett kapat flygplan ner i World Trade Center. En rysning gick över ryggraden när politiker efter politiker i tal som för mig verkade kusligt samstämmiga sa samma sak den kvällen. ”Det är en ny tid nu. Vi måste slå vakt om vårt öppna samhälle. Men det är en ny tid nu”.

Och en ny tid blev det. Bortblåst var den radikala agendan om klasser, om fattiga och rika, om syd och nord. De tio tidigare årens nätverkande mellan vänstern i fattigare och rikare delar av världen för ett gemensamt svar på de nyliberala attackerna. Istället skulle det tydligen handla om den kristna världen mot den muslimska. Ett ”civilisationernas krig” där kristna fanatiker och islamister stod på barrikaderna, där det inte fanns någon sida att hålla på. Inte om man hade velat något progressivt.

Ett evigt krig mot den osynliga inre fienden terrorismen proklamerades. Ett krig som har präglat vad 00-talet blev. Terrorismen eller terrorn var tillräckligt vag och tillräckligt skrämmande för att motivera det totala urspelsättandet av rättstrygghet som skett under 00-talet. Samtidigt kan man konstatera att saker som verkligen lever upp till beteckningen politisk terrorism inte har inträffat i Sverige under detta årtionde, däremot förekom det på 70-talet. Ändå var det inte på 70-talet vi fick antiterrorlagar, antiterrorpolis eller legaliserad signalspaning.

Den elfte september satt jag hemma hos min mamma, jag lånade hennes dator för ett skolarbete. Hon kom hem från jobbet och sa. ”Det var så lustigt för när jag satt på spårvagnen så var det ett fyllo där som gapade en massa om att ”de har attackerat Pentagon” och sånt. Alla skrattade ju åt honom. Men tänk om han hade rätt då? Tänk om de har attackerat Pentagon?””Det fattar du väl att ingen har” sa jag tvärsäkert. ”Vem skulle attackera Pentagon?” Men hur det nu var så satte vi ändå på tvn och ja, alla minns väl den dagens bizarra sändningar, när planet gång på gång penetrerade tornet.

Nästa vår lämnade jag på allvar Göteborg. Repressionen var galen och jag hade blivit bostadslös i tumultet, jag hade sett nog av Göteborg med dess våldsamma nazister, skjutglada snutar och socialt explosiva situation. Jag tänkte börja om i Stockholm.

Det slumpade sig så att det första som hände mitt emellan inflyttandet i Stockholm och utflyttandet ur Göteborg, var att jag kom med som volontärarbetskraft åt Kafé 44 på Arvikafestivalen. Det var en lika delar rolig och galen medverkan. Sommaren efter Göteborgskravallerna var det uppenbarligen få saker som kunde provocera så mycket som vi, bara genom vår närvaro.

Vi hade en AFA-flagga i toppen av tältet, delade ut flygblad om den sociala fabriken från Stockholms Autonoma Marxister och spelade den musik vi själva gillade större delen av dygnets timmar. Det vill säga techno, techno, och så lite drum and bass.

Vakterna var skitsura och mumlade om våra ”subversiva” flygblad. Rykten började gå om att vi säkert sålde droger där. Orsaken var väl valet av musik som man tycker borde ha varit mer begripligt på en festival som Arvika. I alla fall var det ytterst ironiskt med tanke på att vi inte ens sålde alkohol, 44an har alltid haft drogfria musikarrangemang just för att inte behöva stänga ute unga människor med en åldersgräns.

Men poliser gillade vi inte och när ravekommissionen kom på visit uppmärksammades detta med att någon höll upp plakat som det stod ”snut” på bakom dem. De blev rasande. Nu fick vakterna äntligen det de så länge önskat, fria händer att komma och klippa strömmen.

Dagen därpå fick ägnas åt att få festivalledningen att inse att strömklippandet var ett kontraktsbrott, att det skulle bli dyrt för dem om maten i våra kylar gick till spillo och att vi inte begått något som helst brott. Representanten för festivalen grät en smula och påstod att stämningen i vårt tält varit ”hotfull”, men tårar är inte juridiska argument och på kvällen var verksamheten igång igen.

Fast vi fick finna oss i att hälsovårdsmyndigheter flera gånger om dagen stoppade verksamheten för ”överraskningskontroller” av hygienen. Eftersom vi inte sålde droger och visste hur man handhar livsmedel och kök på ett hygieniskt sätt så kunde ingen hitta ett sätt att få oss utslängda.

Men det var inte bara konfrontation och fientlighet, vi hade mycket besökare som dansade och skrek och hade superroligt och i princip varenda volontär i tältet hade en egen groupie. Även om jag var mindre nöjd med min intressent som var en irriterande norrman som bara dillade om Röyksopp hela tiden.

I Stockholm var jag lite småengagerad i Stockholms Autonoma Marxister, den teori jag tyckte var mest spännande på den tiden, och även i Kvinnopolitiskt Forum.

Jag jobbade också ideellt då och då på bokhandeln Info den första tiden då jag var arbetslös. Det var ett bra sätt att lära känna lite folk i en ny stad och jag tyckte det var kul att jobba med böcker. Jag fick till och med bokhandelns förtroende att åka till London på anarkistbokmässa för att sköta inköp. Men jag var ärligt talat inte den bästa inköpare de haft.

Jag blev lite tagen på sängen av det intryck rörelsen i London gjorde. Som ärligt talat var intrycket av ett gäng flummare och hippies. Hälften av böckerna verkade handla om cannabis sativa och hälften om olika alternativa livsstilsämnen. Det enda ståndet jag kände mig hemma var det de trevliga och välklädda Class War-killarna stod bakom.

Hursom, i förvirringen över all alternativ andlighet fick jag för mig att det var en bra idé att köpa in 15 ex av den engelska motsvarigheten till Humanisternas bok med samlade citat om livet från kända ateister genom historien. Redan på flyget hem insåg jag naturligtvis att detta knappast skulle bli någon försäljningssuccé så jag köpte loss böckerna för egen kassa och gav till stackars släktingar i julklapp.

När Irakkriget var på väg att inledas deltog jag i vad som förmodligen var världshistoriens hittills största folkliga demonstration, om man räknar alla demonstrationerna som skedde den dagen i städer över hela världen. Det var imponerande och samtidigt väldigt nedstämmande, eftersom det hade så gott som ingen politisk effekt.

Långsamt gled jag mer och mer ifrån politiken, och vid den tiden var jag ärligt talat ganska desillusionerad och tyckte inte att det hände något nyskapande eller framåtsyftande.

Under första tiden i Stockholm var jag arbetslös. Och fattig som en lus för mina erfarenheter av socialen och arbetsförmedlingen under 90-talet avskräckte mig effektivt från att söka hjälp. Jag bodde i en billig färdigmöblerad övernattningsetta med kokvrå och ska inte inveckla mig i några detaljer kring alla konstiga krokar jag tog för att få in inkomster från det ena hållet konstigare än det andra. Vid sidan av mitt permanenta sidojobb som krokimodell, där jag har mycket erfarenhet och yrkesstolthet, delade jag ut lokaltidningar, fick några kronor och mat på provsmakningar och så vidare. Det var inte fett och tog oväntat lång tid att lyckas få ett mer ”riktigt” jobb i Stockholm. Men så småningom etablerade jag mig lite mer på arbetsmarknaden här också.

Jag städade tre förskolor i Farsta. Man fick äta pedagogisk lunch med barnen för bara 10 spänn, men då ingick det i uppdraget att var med och ”fostra” barnen. Det var inte lätt för mig som är född 1973 och aldrig själv gick på dagis att greppa kadaverdisciplinen som gäller idag. ”Men varför får Salka ha armbågarna på bordet?” kom det ur en av ungarna. Ops, armbågar på bordet är tydligen fel.

Sen blev jag anställd som personlig assistent. Det var mitt livs första fasta anställning överhuvudtaget och den längsta jag haft, nästan fyra år. Det var också jag själv som sade upp mig, annars hade jag säkert kunnat fortsätta tills brukaren dog härom året.

Det var en extremt lärorik tid. De anställningsvillkor som en assistent lever under är i allmänhet horribla liksom lönen, och detta påhugg var inget undantag. Men sammanhållningen i personalen, som enbart var kvinnlig, var positiv. Och jag lärde mig en hel del om basfacklig verksamhet i Stockholms LS vårdarbetarsyndikat och grupp för personliga assistenter.

Dessutom hade vi hand om en mycket bra person. Jag kan naturligtvis inte berätta något om henne då man som vårdarbetare har en etisk plikt att inte prata om sina brukare. Men jag vill ändå säga att det var en bra person, som var lojal med sin personal och aldrig tog ut någon bitterhet över sin svåra situation på oss. Hon hade också en beundransvärd inre styrka.

Sen är det naturligtvis ändå speciella arbetsförhållanden en assistent har som lever så stora delar av sin vardag med och för sin brukare, en stark relation utvecklar sig och man får vara allt ifrån psykolog till logistisker utan att varken få betalning som motsvarar kompetensen eller arbetsvägledning. Som assistent lärde jag mig något jag aldrig riktigt bemästrat innan, att leva i nuet också på arbetsplatsen. Jobb brukar ju alienera, men man kan inte vara alienerad när man arbetar för och tillsammans med en levande människa. Jag lärde mig att trivas med att göra just det jag gjorde, och uppskattade pausen från mitt eget privata liv och mina privata bekymmer som brukarsamvaron innebar.

Under denna tid besökte jag också USA för första och hittills enda gången i livet. Jag och en väninna utforskade Oregon, Idaho och Washington State. Det var ett fantastiskt äventyr där jag insåg hur mentalt helt annorlunda den amerikanska kulturen är gentemot den europeiska. Speciellt det faktum att USA på djupet är kristet och Europa mer eller mindre sekulärt. Det var också roligt att uppleva att cowboykulturen inte är ett filmfenomen utan en i allra högsta grad levande kultur.

I mitt privata liv pågick något helt annat. Jag skrev en roman. Den skulle ta sammanlagt tre år att färdigställa.

Till en början gjorde jag det i yttersta hemlighet, ingen visste. Så småningom invigdes nära vänner som kunde hjälpa mig genom synpunkter på de olika texterna.

Det var den bok jag i många år önskat att jag skulle kunna skriva. Men jag kände att nu var det läge för den att komma ut, på lagom distans till skeendet i den. Om jag väntade för länge till skulle den förlora all aktualitet. Dessutom hade jag fått en skrivarkurs i 30-årspresent. Presentkortet hade mina vänner signerat med en vers där alla ord började på s. Slutuppmaningen lydde ”skriv som satan Salka”.

Att skriva boken var en av de roligaste saker jag gjort. Jag skissade först i block och lånade sedan datorer av vänner och min mamma. Min granne som ofta lånade ut sin PC sa efteråt ”ärligt talat trodde jag ju aldrig att det skulle bli någon bok. Du vet det är ju hela tiden folk som säger att det skriver på en bok och sådär, men det blir aldrig något av”.

Själv kände jag inte det minsta tvivel, denna bok var mitt livs enda ambition då, mina drömmars mål, och på ett eller annat sätt skulle den komma ut. Jag hade inget val.

Jag tillbringade tre veckors semester i min mammas lägenhet, medan hon var bortrest, och bara skrev. Utanför rasade Stormen Gudrun, det skallrade i rutorna som att ett expresståg åkte förbi timme efter timme utan uppehåll. Det bekymrade inte mig för jag hade ändå inte tid att gå ut, knappt att äta eller duscha ens. Jag hade bunkrat upp mig på Gorbys Piroger, för de två minuter de tog  att värma i ugnen var den tid jag tyckte mig ha råd att offra på ätande när jag skrev.

Om natten när Vertigo antog mitt manus kan ni läsa här, för övrigt mitt allra första blogginlägg.

När boken kom ut hade jag bytt jobb från assistent till växttekniker hos ett företag som servade växter på myndigheter och kontor runt om i Stockholm. Orsaken var den nära relation man får till en brukare. Jag ville inte oroa henne med den uppmärksamhet som jag förutsåg att en bok som Deltagänget kunde förorsaka, och jag insåg också att det skulle sätta mig under känslomässig press på ett sätt som kunde göra det svårt att samtidigt hantera ett jobb som kräver så mycket inlevelse och känslomässig närvaro.

Mitt uppträdande i Nyhetsmorgon på tv4 överraskade min nya arbetsköpare på växtföretaget. Jag hade inte berättat för dem om boklanseringen på grund av bokens kontroversiella ämne. Nu fick de veta genom att se mig i tv. Men det gick bra ”Jaså du är författare?” lät det i telefon från arbetsköparen efter sändning.

Jag hade flextid och började en timme senare den dagen. För att hinna vara med hämtades jag i min slumlägenhet på Söderhöjden i Jakobsberg till tv-studion på morgonen. Och sen fick jag taxi hela vägen till jobbet, det kändes flott.

Men första reaktionen på boken var den underbara helsidan i Aftonbladet, jag trodde inte det var sant.

Månaden innan utgivningen hade jag tillbringat i en konstant och njutbar spänning. En sorts spänning som jag alltid har älskat, känslan att man ska kasta sig ut i något som kan sluta hur bra eller hur illa som helst, utan möjlighet till återvändo.

Skulle boken mötas med tystnad, väcka hat eller förakt eller skulle någon möjligtvis förstå den? Skulle det visa sig att jag var totalt talanglös, skulle jag sågas jäms med fotknölarna av eventuella recensenter?

Det är nog så för fler än jag som skriver, man är själv oförmögen att bedöma kvalitén på det man skriver. Ena dagen tycker man sig vara geni, andra dagen en patetisk nolla full av klyschor. Att sanningen ligger på skalan där emellan kan man inte själv se. Men om man har känslan av att en bok måste skrivas, och måste ut, då lyckas man på något jävla vis sätta sig över tanken på andras reaktioner och ta fan i håg.

Och utåt ska man förstås stenhårt tro på sin bok och försvara den. Jag gick in för att sälja min bok, att tala för den.

Och gensvaret överträffade allt jag vågat hoppas på. Boken fick riktigt mycket recensioner för att vara en debutbok på ett mindre lite udda profilerat förlag. Varje recension var lika spännande för mig att läsa, varje gång tänkte jag ”jaha, är det så här boken ska läsas, är det detta boken handlar om”. För det är ju egentligen inte författaren som bestämmer över sin text, det är läsarna, och så ska det vara.

Jag fick göra intervjuer i tidningar, i radio och som sagt till och med i tv vid ett tillfälle. Dessutom turnerade jag runt i över ett år och läste ur samt berättade om min bok. Det var väldigt kul att se alla platser och möta alla dessa människor. Men samtidigt skönt att ha en vardag med ett jobb i veckorna vid sidan om.

Till min glädje fick boken också Kulturstöd för att den ansågs värdefull, vilket bland annat innebar att bibliotek över hela landet fick gratisex av den. Min förläggare Edenborg, som jag verkligen vill tacka för gott stöd och samarbete, hade dessutom föreslagit att vi skulle skriva in mitt kontrakt att jag skulle få royalty på eventuellt kulturstöd. När så boken fick Kulturstöd blev jag historisk som första författare som fått royalty på ett kulturstöd.

Rojaltyn jag fick för bokförsäljningen gjorde mig inte rik, och motsvarade inte timlön för tiden jag skrivit boken direkt. Men för mig var det ändå en rejäl slant. För första gången i mitt liv hade jag råd att köpa en egen ny dator. Det var en märklig känsla att ta ut pengarna på Svensk Kassaservice för att bara strosa över till Kulturhusets Mac-affär, lägga upp casch på bordet och strosa hem med en skinande ny vit macbook under armen.

En ännu mer overklig känsla infann sig våren därpå när jag fick ta emot ett stipendium på 50 000 från Artister Mot Nazister.  Denna summa visade sig nämligen täcka alla mina skulder. Dittills hade jag varit evighetsgäldenär och varit inställd på att vara det resten av livet. Aldrig kunna ta lån, skriva eget kontrakt på lägenhet eller fast telefon, aldrig kunna köpa bil och så vidare. I ett slag hade jag en framtid.

Jag fick ta emot stipendiet ur Mikael Wiehes hand, och han sa till mig att han läst och tyckt mycket om boken. Jag höll tal i en sal full av festklädda människor säposnutar och gratismat. Jag kände en blandning av upprymdhet och skräck och blev rätt rejält full i rena förskräckelsen, men det visade sig inte förrän efteråt när jag firade med vännerna och vågade vara mig själv igen.

”Fick du ligga mer när du gett ut en bok?” är en fråga som jag fått ibland. Svaret på det är ja, absolut.

Men det hände sedan något betydligt bättre, att jag hittade en man som jag vågade ta beslutet att ha en monogam parrelation med, och som jag nu också väntar barn med. Hela mitt liv hittills har jag varit livrädd för parrelationer, också dem jag ändå har varit i. Men denna relation innebar en privat revolution då jag för första gången i livet vågat älska en man villkorslöst, och ännu bättre vågat bli älskad och ta emot kärlek.

Jag har nu också börjat studera igen. Denna gång lite mer målmedvetet. Jag trodde aldrig jag skulle kunna börja studera igen då en del av skuldhärvan jag trasslat in mig i handlade om CSN. Men så skrev jag en bok, och fick plötsligt råd att leva igen. Det känner jag mig mycket glad över.

Så mitt personliga 00-tal har varit rikt på händelser och känslor, och blivit stadigt allt bättre. Önskar jag kunde säga detsamma om årtiondet i stort.

Tips från Konfliktportalen: Acidtrunk slår till med sanningar om polis- och journalistkåren i Göteborg i Hellre snut än journalist, Andrea Doria kommer med den viktiga uppmaningen Protestera mot förbudet av FAU-B, Kim Muller publicerar det intressanta föredraget om Miljonprogrammet som jag berättade om att jag hörde i Lund, Kvinnor gör en Språklig revidering: det finns ingenting som gör så bra kommunister av folk som lönearbete, VSF har rest till det toppmöte som avslutade 00-talet och visar Två bilder från Köpenhamn

Övriga tips: Förbundet Arbetarsolidaritet berättar om 40 år sen den stora gruvstrejken!,  du som är julfantast och vill veta allt, jag menar allt, om granar och julgransskötsel läs här, Röd Libertarian funderar Appropå Köpenhamn, Zombiebloggen testar Zombie Pandemic (BETA), CJ Håkansson om Modesty Blaise och andra starka hjältinnor i Falsk blysamhet

RAPPORT FRÅN MOTSTÅNDETS LUND

30 Nov

Jag ankom till ett lätt regnigt men annars höstklart Lund tidigt i lördags morse. En av de första synerna man möttes av var ett fönster där stan marknadsför sig. ”Lund kulturstad, studentstad, innovationernas stad” stod det. Och det är lätt att se både de gamla byggnaderna, Universitetets många fakulteter, hus där det stod ”innovation si och så” på fasaderna, den mäktiga Domkyrkan och så vidare.

Därför var det lite kul när programmet på India Däck drog igång på kvällen. För den första programpunkten var just en rundvandring i Lund, ledd av lundaorganisationen Första Linjen. ”Vi vill med detta” sa en av de många berättarna under turen ”visa en annan sida av staden än de offentliga slagordens Lund, vi vill visa på Motståndets Lund.” Och motståndets Lund är lika levande som kulturens eller studenternas, det handlar förstås bara om vad man väljer att lyfta fram och inte. Av den anledningen anordnade Första Linjen sin vandring, för att mentalt förknippa olika platser med deras radikala historia. Vissa av gatorna vi var på blev också omdöpta, och fick nya gatuskyltar.

Det var en spännande och omväxlande guidening. Bland det jag kommer ihåg var en lite mer udda historia om hur Blekingegadeligan (som man kan läsa om i en bok som kom ut nyligen, jag har inte läst den men de som har säger att den är spännande och underhållande läsning) suttit i ett träd som pekades ut för oss och spanat på familjen Rausing, därför att de hade planer på att kidnappa sonen Rausing. Den gatan döptes om till Blekingegatan.

Vi kikade på var föregångaren till India Däck, Wapiti, låg på 90-talet.

Staffan Jacobsson, författare till flera trevliga böcker om såväl anarkism som graffiti, berättade underhållande om husockupationsrörelsen i staden på 70-talet, utanför ett hus som ockuperades 1969 och användes som Allaktivitetshus. Man hade satt sig till passivt motstånd mot avhysningen på olika sätt. Bland annat var det en grupp som klädde av sig nakna eftersom de räknade med att polisen inte skulle kunna bära ut dem på gatan i det skicket p.g.a. tidens idéer om osedlighet. Det kunde polisen inte heller. Istället tog de sig för att rulla in var och en av de nakna ockupanterna i ett tjockt lager mattor för att lyfta ut dem som en slags levande kåldolmar. Läs gärna också Staffans bok Dialog om frihet om den tidens anarkistiska rörelse i Lund, som hade sin bas bland studenter. Boken är lättläst, innehållsrik och präglas av en stor och smittande livsglädje.

Utanför Universitetets pampiga huvudbyggnad Athen, med gripar på taket, fick vi oss till livs en betydligt äldre historia, den om de mest omfattande kravallerna i Lund någonsin. Det var år 1898 som några studenter under en punchkväll började ondgöra sig över att arbetarna tog sig ton, och i synnerhet att det pågick en strejk på Svedala sockerbruk. Man började svamla om arbetsvillighet och arbetets frihet, den tidens högeromskrivningar för strejkbryteri. Det slutade med att studenterna beslutade att ingripa i konflikten som frivilliga strejkbrytare. I två dagar arbetade de på sockerbruket, och avslutade dagarna med att gå i ett melodramatisk triumftåg till brukspatronen och därefter i samlad trupp tillbaka till universitetet. Dagen därpå gick det inte som de planerat, istället fick de löpa gatlopp då ett 1000-tal uppretade arbetare anlänt till stan för att visa vad de ansåg om svartfötter. Tumult och även en viss stenkastning utbröt. Studenterna retirerade till Athen och en prokansler (om jag nu uppfattade titeln rätt) kom ut på trappan för att försöka ”tala” de uppretade arbetarna ”till rätta”. Då blev det kravaller på allvar, alla fönstren på byggnadens nedervåning slogs sönder och folkmassan försökte ta sig in i huset. Dagen därpå hade strejkbryteriet upphört och antalet arga protesterande arbetare på Lunds gator hade stigit till mellan 2-3000 personer. Husarerna fick sättas in för att stävja oroligheterna.

Allra flest stationer längst turen handlade om datumet 30e november och den legendariska antifascistiska historien kring detta datum. Det är med stor rätt som Lundaborna är stolta över denna historia där man med olika medel har lyckats  hålla stan fri från fascistiska propagandashower under modern tid. Sist nazisterna gjorde ett försök var förra året, men det var självklart dömt att misslyckas.

Flera stopp på vandringen handlade förstås också om den moderna husockupationsrörelsen i Lund, bland annat berättades om bakgrunden till den lyckade Ockupationsfestivalen i staden, och om huset Smultronstället och den sorg och vrede över rivningen som ledde till att man höll en Politikerföraktvecka. Den sorg man känner över ett stormat hus är svår att föreställa sig för den som aldrig varit husockupant, men är väl så verklig som för vem som helst som kastats ut ur sitt hem.

På kvällen var det dags för nattcafé med 90-talstema på India Däck, där jag stod på programmet. Därefter drog de som ville vidare till Smålands Nation för Klubb Poll Tax Riot. På nattcaféet hade man musikaliskt 90-talstema, i ärlighetens namn ganska anskrämligt, för det var baserat på samtliga Tracks-ettor under årtiondet. Funkade säkert bra som nostalgitema för en yngre generation, men det var inte precis den musik en annan lyssnade på under 90-talet.

Själv började jag med att, inspirerad av den roliga stadsvandringen, dra några sanna rövarhistorier från årtiondet. Att de tre berättelserna alla på något sätt handlade om antifascistisk gatupolitik är kanske inte så förvånande, detta var ett dominerande tema under årtiondet. Jag berättade om det folkligt festliga ingripandet mot SDs valturné i Växjö 94, och den betydligt mer hemliga och elitistiska blockaden mot SD på Götgatsbacken 93 som var ytterst välplanerad men också misslyckades på grund av att för få fått information om vad som skulle ske, samt om en händelse i Göteborg där vi framgångsrikt provocerade och drev med Ny Demokrati genom att hålla med dem och ha med skyltar där det stod ”Det är jag som är den verkliga ledaren för Ny Demokrati” – inte mindre än tre personer inom partiet gjorde nämligen vid det tillfället anspråk på partiledartiteln.

Efter en liten paus kunde de som så ville vara med på en lite mer seriös del av programmet där vi tillsammans diskuterade nu, då och framtid. Många frågor, inte minst strategiska kom under diskussion. Det var glädjande att se folk från många olika åldersgrupper samlas till diskussion, och ännu större var bredden när det gällde organisatorisk tillhörighet. På festivalen träffade jag folk från AFA, Första Linjen, SUF, Virvelvinden, RF, Förbundet Allt åt Alla, ockupanter från Smultronstället och ockupanter från Romano Trajo. Säkert var även många andra organisationer representerade också, så det är ingen överdrift att säga att det var bredd på både erfarenheterna och det politiska kunnandet därinne.

Vi pratade om allt möjligt från varför BZ-rörelsen dött och varför den nu återuppstått från det döda, om antifascism och om SD: vad är egentligen en vettig strategi mot SD idag och vad har vänstern misslyckats med som gjort att de kunnat vinna mark, hur har strategierna ändrats och breddats på 00-talet i jämförelse med 90-talet, vilka frågor har klivit fram under 00-talet och vad tror vi är vettigt politiskt att ägna 10-talet åt?

Det blev en riktigt intressant och mångsidig strategidebatt. Först och främst tycker jag vi kom fram till att det faktiskt var sämre förr. Och det hade väl varit skam om vi kommit fram till något annat. 00-talets rörelse är bredare, mer integrerad i vardagslivet runt omkring sig och mer fokuserad på sociala frågor som bostad, arbete och allmänningar.  Man klarar av att kommunicera med omgivningen på ett sätt som vi inte gjorde, utan att för den skull tappa bort sin egen agenda. Man klarar av att spela ner konflikter till den nivå där man själv kan hantera dem, och välja på vilket sätt man vill vara militant, våld är inte alltid den lämpliga vägen. Visst finns det många problem med dagens rörelse också, som vi inte berörde därför att det är roligare och ger bättre utdelning att vara lite visionär och framåtsyftande än att älta begångna misstag i evighet.

Om tankarna på India Däck var representativa för den radikala vänstern i Sverige i stort, så tror jag att vi kan se fram emot ett vettigt motstånd under 10-talet. För tankarna om vad man vill åstadkomma framöver handlade om mer spridande av motståndspraktiker som kollektivt sänkande av priser (det som av i sjuttiotalets Italien kallades självreduktion d.v.s. att gå samman och sätta kollektiva tak för räkningar o.s.v.), praktiker för motstånd och övertagande av kontroll på arbetsplatserna, sociala strider om bostäder, allmänningar, utrymme och resurser. Att stärka egenmakten och bidra till en självständig kamp i det lilla överallt, som underminerar såväl ekonomiska som politiska eliters möjlighet att enväldigt styra utvecklingen. Också jag tycker att detta är helt rätt målsättningar, och jag är övertygad om att de småskaliga experiment som vår rörelse hållit på med sedan mitten av nittiotalet och framåt så småningom kommer att betala sig i form av allt större genomslag och framgångar. Precis som 90-talets övningar i gatustrid kulminerade i motståndssommaren 2001 över hela världen, så kommer 00-talets övningar i vardagsmilitans att kunna kulminera i framtiden. Och till skillnad från gatan som ändå är en arena som i mycket liknar den mediala arenan, så handlar ju kamper i vardagen inte om kulturkamp och hegemoni, utan har en direkt och omedelbar potential att förändra.

På söndagen hann jag till min glädje lyssna på ett föredrag om Miljonprogrammet innan det var dags för mig att springa iväg till tåget. Det hölls på Smålands Nation.

Här tänkte jag passa på att berätta något kort om Smålands och om nationsväsendet i Lund. För det verkar mycket exotiskt för de flesta av oss, även för mig som ju själv nu studerar vid Stockholms Universitet. Nationerna har mycket gamla anor, precis som Lunds Universitet självt. Förr skrevs studenterna in i den nation som motsvarade det landskap studenten kom ifrån. Det var förstås mycket exklusivt att studera och få hade den möjligheten. Nationerna sörjde på många sätt för studenternas sociala väl och ve, och de finns än i dag kvar även om det egentligen är ämnesföreningarna som gäller nuförtiden. De olika nationerna har olika profil. Malmös och Lunds nationer anses mest borgerliga, fast Lunds nation är det på ett lite diskretare sätt.

En lustighet som berättades i Första Linjens guidening var vilka hus som fått extra polisbeskydd under Ockupationsfestivalen. Alltså inte vilka hus som verkligen utsattes för ockupationsförsök utan vilka hus polisen trott var objekt. Ett stort skratt mötte informationen om extra bevakning av Domkyrkan, jo det hade varit nåt förstås! Även Malmö Nation fick extra bevakning och medlemmarna informerades om att de skulle ”undvika att klä sig för bratigt.”

Smålands har däremot sedan 1972 varit en uttalat socialistisk nation. Detta efter ett formellt mötesbeslut samma år. Nationen har en del pengar att röra sig med, inte minst tack vare gamla donationer och fonder från den tid då det ganska religiöst färgade Småland sände sina prästsöner till Lund för att studera teologi.

Föredraget om Miljonprogrammet var väldigt intressant. Det handlade om tankarna bakom dessa program, hur man genom deras utformning aktivt försökte isolera arbetarklassen från social gemenskap, isolera i kärnfamiljer, rationalisera kvinnoarbetet och allmänt ”civilisera” och passivisera de ”farliga klasserna”. Men också om hur just dessa områden idag ändå har kunnat bli arena för upplopp och föremål för samhällets skräck för revolter underifrån. Jag ska inte skriva mer i detalj om föredraget utan istället flagga för att texten som det är baserat på kommer att dyka upp inom kort på bloggen Kim Müller. Så håll utkik, det är det värt!

Därefter skulle Malmös avdelning av Förbundet Allt åt Alla visa en kort film om det safari till Malmös problemområden (Fridhem, Limhamn med flera rikemansgetton) som de gjort. En kort film på runt tio minuter som jag ändå inte hann se. Men jag blev inte så besviken för det, för den lär snart dyka upp på Youtube eller liknande kanal. Mer att hålla utkik efter alltså!

Slutligen vill jag tacka arrangörerna av Socialistiska Dagar, alla trevliga, engagerade och kunniga människor jag träffade, och inte minst min mycket trevliga värdinna och de andra på kollektivet där jag fick sova. Samma natt som det tråkiga beskedet om razzian mot Utkanten kom. Ett scenario som vi nog tyvärr ska räkna med kan upprepas på fler platser, då det snart är toppmöte i Köpenhamn, och det är vid detta laget en beprövad polistaktik att slå sönder så mycket infrastruktur och lokaler som möjligt för vänstern innan och under dessa möten. I alla fall var det som alltid väldigt kul och inspirerande att besöka Motståndets Lund.

Tips från Konfliktportalen: Andre Doria kräver Ge tillbaka Utkantens datorer!, Kvinnor berättar om bostadskamp i Del 3 – Studiebesök,  Dom Ljuger skriver Om hur den lilla fan rörde om i grytan, Kim Müller publicerar ett Pressmeddelande från Utkanten angående razzian, Anders Svensson konstaterar att det blivit Allt orättvisare och ojämlikare i skolan

Övriga tips: Utkantens pressmeddelande + info om verksamheten från dem själva, Framåt! har intervjuat gruppen Kämpa Tillsammans som är aktuella med en bok om arbetsplatskamp och kapitalismen, Skumrask skriver om Spotifysamhället 2, Ledighetskommittén överklagar socialens beslut i Turistens överklagan, Copyriot uppmärksammar också vad som hänt på Utkanten och anser att Polisens rätt att hålla datorer i beslag måste regleras, Tidningen Anti har tema ungjävlar

MANAGEMENT BY OTRYGGHET

6 Feb

Somliga säger att 90-talet är tillbaka. Krisen och i dess spår vänsterpolitiska aktioner, kravaller, denna gång också strejker och annan arbetarkamp, samt tyvärr det öppna fascistiska våldet.

Men jag skulle nog vilja påstå att 90-talet aldrig riktigt upphörde. Istället lyckades ägarklassen. En aktiv politik för privatisering och överförande av resurser till de rika, genom att med hot om arbetslöshet bromsa löneökningarna och vidga lönegapen mellan klasserna (samt cementera det mellan könen), genom krigsäventyr och ökad utplundring och genom nya områden för spekulation utan täckning. Ja, genom många åtgärder kunde ägarklassen använda 90-talskrisen som en hävstång för det egna välståndet.

Tillsammans med delar av medelklassen, som också gynnades av den förda klasspolitiken, sökte man etablera känslan av att läget var under kontroll. Konflikterna under 90-talet hade varit ytliga livsstilsövningar. En jättelik urladdning som den sommaren 2001 påvisade… ingenting, i deras ögon.

Men för vanligt folk, arbetare med och utan jobb, upphörde aldrig 90-talet. Dess effekter grävde sig istället allt djupare in i den egna vardagen. Lönerna låg still eller ökade mycket långsamt, men priserna steg. Fler och fler områden avgiftsbelades. Rättigheter och trygghetssystem urholkades allt mer. Repressionen i alla system, från sjukförsäkring, till arbetslöshetsåtgärder och övervakningen i vardagen, antog groteska proportioner.

Betongförorter var varken särskilt inbjudande eller levande miljöer på 70 och 80-talen. Men standarden var god. Själv lärde jag mig att värdesätta ett långt och djupt badkar, och skulle aldrig byta bort det för en sketen duch om än aldrig så central. Men från 90-talet och framåt blev dessa områden allt mer offer för klassiska slumvärdar.  De regelbundna underhållsåtgärder som utfördes på 80-talet var visserligen obligatoriska, men de var också gratis och upprätthöll en viss boendestandard. Men slumvärdstilen blev att istället se nödvändig upprustning som ”tillval” som skulle betalas för. Med många hyresgäster vars ekonomiska utrymme redan på andra sätt minimerats började underhållet utebli, och sen dess har husen förfallit. Renoveringar idag har istället blivit ett politiskt verktyg, sätt in så mycket lyx att du sen kan avhysa de oönskade, de som har låga inkomster.

Och de mekanismer ägarklassen införde i stor skala på 90-talet, för att stävja löneutveckling och organisering, är lika väloljade idag. Flexibilitet, osäkerhet, korttidskontrakt, utbytbarhet.

Ovanpå ett samhälle med öppen fattigdom och maktlöshet, har under 00-talet ett jetset brett ut sig. Som inte bara som vanligt hållit sig till lyxlivet i sina egna reservat, utan ogenerat hånat de som kämpar mot slavlöner. Papperslösa med slavkontrakt har man kunnat kalla utpressande maffia med för mycket makt, och kunnat få medhåll från likasinnade med noll kunskap om det samhälle de lever på.

Vad har egentligen ändrats? Kanske att vid randen av 10-talet är folk ännu mer utblottade än vid randen av 90-talet, husen mer förfallna, samhället mer polariserat, det sociala kontraktet brutet, arbetsvillkoren ännu jävligare. Fasciströrelsen går in i krisen betydligt mer välorganiserade än när det small sist. För vänstern är det likadant, inte minst för den radikala arbetsplatsbaserade fackliga organiseringen. 00-talet har bjudit på en rad sociala arbetsmarknadsstrider under tuffast tänkbara förhållanden, och den erfarenheten fruktar jag snarast var en generalrepetition inför 10-talet och kanske också 20-talet?

Krisen har ju som bekant ändå lett till en del eftertänksamhet, med tanke på det offentliga debattklimatet innan krisen inte alltid så genomgripande. Krönikören Frida Boisen förvånade mig till exempel tidigare i vår med en rimligt intelligent iakttagelse om något som faktiskt har betydelse. Hon konstaterade att en obehaglig sak med lågkonjunkturen är dess effekter på arbetsplatserna, hon fruktade att vi inte längre skulle våga ha  åsikter avvikande från ledningen eller ställa krav. Visst, hur många vågade det innan lågkonjunkturen? Men ändå, massarbetslöshet och varsel förvärrar självklart läget.

Jag är människovän och blev därför självklart glad över att Frida formulerat något bra, vad är fortsättningen, undrade jag förväntansfullt. Ska hon plädera för facklig organisering, sammanhållning mellan arbetskamrater, försvarandet av LAS, kräva att vi delar rättvist på de arbeten som finns, föreslå likalön för att få bort konkurrensen mellan de som borde vara enade?

Nej. Vi måste tänka bort den hemska lågkonjunkturen, föreslog hon förvirrat. Hur skulle detta gå till då? Genom att vägra bära svarta kläder! Ett närmare recept för magin gavs faktiskt: orange, grönt, rosa, eventuellt blandade färger om de bara är starka. Se där vad som händer när medelklassen kommer till insikt om läget. Nu ser jag framför mig ett stort gäng rädda kontorsnissar sitta med varselhotet över sig och tiga på arbetsmötena på fina byrån i knallorange och rosa.

Men skämt å sido. Otryggheten är ett av de största problemen på arbetsplatserna. Den är ett verksamt vapen för arbetsköparna. Genom att bygga upp osäkerhet systematiskt på alla nivåer i verksamheten kan de åstadkomma så mycket. Hålla nere lönekraven, splittra arbetarna så att de inte går samman i förhandlingar och arbetsplatskamp, sätta press på de enskilda att prestera tills de går sönder.

Ja, alla som är det minsta insatta i politik vet denna sanning: först den som har något att hota med vinner framgång. Och det ska inte vara tomma hot, utan det ska finnas något att sätta bakom. Arbetarna kan hota med sin enighet och med att gemensamt undanhålla sin arbetskraft. Arbetsköparna kan hota med varsel, massarbetslöshet och utslagning. Detta är fakta om hur världen fungerar, sen kan pacifister svamla vad de vill.

Jag är knappast den ende som under 90- och 00-talen, på ett flertal olika arbetsplatser, har sett otryggheten iscensättas aktivt och medvetet från arbetsköpare. Övervakning, informatörer, eller när de inte lyckas rekrytera dessa bland personalen ryktet om att några kan vara informatörer, individuell lönesättning direkt kopplad till rövslickeri, att kalla till samtal där man försöker få de anställda att skvallra på varandra, att skälla ut vissa anställda inför hela arbetsgruppen. Detta är några metoder jag upplevt själv, ibland i kombination med varandra, men kreativiteten lär inte sakna gränser.

Ett fall av ovanligt fult management by otrygghet har kommit upp till ytan via busschafförernas kamp för inflytande över sina arbetstider. Detta  är chaufförer vid Råstagaraget, som tillhör Busslink, ett förtag som kör buss för Stockholms kollektivtrafik.

Busslink har övervakat de anställda i smyg genom dolda övervakningskameror. Det man letat efter var fackligt aktiva och flygbladsutdelare. Men för att dölja sin smutsiga klappjakt på fackligt aktiva och anställda med åsikter så spred man rykten i pressen att anställda skulle ha saboterat bussarna. Nu har Busslink dock tvingats erkänna att man inte kan presentera någon som helst konkret grund för sin anklagelse. Sett utifrån verkar det som ett rätt uppenbart försök att vända allmänheten emot busschafförerna och samtidigt sprida misstro, skitsnack och skräck (för att alla riskerar att anklagas för de påstådda sabotaegen) i arbetsgruppen. Härska genom att söndra.

Som om inte hemlig övervakning vore nog, så har Busslink dessutom infört en privat polisiär verksamhet: man förhör de anställda. Jag citerar från Stockholms LS medlemsblad: ”Busslink i Stockholm har genomfört systematiska förhör med ett antal anställda på arbetsplatsen. Flera anställda har blivit hotade med uppsägning om de inte bedriver angiveriverksamhet mot arbetskamrater. Vidare har arbetsledningen visiterat anställdas kläder, tvingat dem att öppna skåp och väskor, till och med låst in folk under förhören. Förhören har inletts i vänlig ton med erbjudande om fika och frågor om familjen och hur det går med försörjning för att sedan övergå i korsförhör där arbetsledningen även försökt misstänkliggöra arbetskamrater genom att påstå att förhörspersonen blivit angiven av andra namngivna arbetskamrater. Anställda har erbjudits bättre tjänster och andra fördelar mot att de anger sina arbetskamrater. Många anställda på Råstagaraget mår idag dåligt och är rädda att framföra kritik eftersom Busslink avskedat två personer som kritiserat företaget.”

Ja, vad ska man säga? Inte direkt konstigt om chaufförerna känner sig rädda! Detta sätt som arbetsledningar har att behålla makten genom att förpesta den psykosociala arbetsmiljön skapar stress och lidande, eftersom man befinner sig i otrygghet större delen av sin vakna tid. Man blir paranoid och vet inte om man kan lita på den som borde vara ens kamrat.

Chaufförerna som tar konflikten förtjänar allt vårt stöd. Inte minst därför att de inte är ensamma om den här sortens problem, även om situationen på garaget är utstuderat jävlig. Mycket mer ljus borde tränga in i styrelserummen, så att alla får syn på dem som sitter där och spelar ut människor mot varandra på det mest cyniska sätt. Kanske fler borde göra som RF, och övervaka övervakarna?

Och mitt i lågkonjunkturen finns hopp, folk som vågar ta strid trots allt. För varsel eller ej, det finns gränser för förnedringen. Vem vill se sin lön sänkt med 20 -30 procent samtidigt som mängden arbete och arbetsintensiteten ökar? Gör sopåkarna ett sämre jobb än för 10 år sedan? Knappast! Är det inte deras arbete som gör att en person som Liselotte Lööf har mat på bordet? Jo, uteslutande! Har vi Stockholmare mindre behov av sopåkarnas arbete nu än för 10 år sedan? Knappast. Så varför tror vi att de som utför detta arbete ska acceptera att göra det för mindre? Är de robotar? Saker som kan användas?

Idag gick sopåkarna sålunda ut i vild strejk. Jag håller på åkarna som genom sin strejk demonstrerar att vi behöver dem och därför har anledning att betala för deras arbete också.

Och under strejken, skäll inte på arbetarna som riskerar mycket genom att bryta arbetsfreden. Skäll på Liselott Lööf som har lönedumpning som födkrok. Och på de politiker som anser det rätt att göra dessa upphandlingar, som liknar sockenbarnsauktionerna i början av 1900-talet, där den som betalar minst för arbete vinner. De konsekvenser i form av fattigdom, stress, bristande säkerhet som leder till olyckor, psykosocialt outhärdliga arbetsplatser, och därmed en ökande ohälsa i arbetarklassen som är direkt orsakade av denna politik. De konsekvenserna är orsakade av enskilda människors girighet och snålhet. Dessa människor är de vi bör ifrågasätta när ingen längre är villig att hämta våra sopor, sköta våra gamla, köra oss till jobbet, producera de varor vi behöver, eller på annat sätt se till att det finns ett samhälle.