Tag Archives: SUF

MOTSTÅNDSSEMINARIUM GÖTEBORG

31 Okt

I veckan har jag besökt Göteborg för att tala om den autonoma rörelsens framväxt i Sverige under 90-talet, på det tvärvetenskapliga resistance studies-seminariet.

Ett mörkerår som detta, när nästan sex procent av svenskarna röstat på fascister till riksdagen och betydligt fler varit med och återvalt en allians vars politik är direkt orsak till att sjuka människor tar livet av sig, hur ska man då ställa sig till ett ämne som vänsterradikalitet på 90-talet?

Bitterhet är en av de sämsta känslor jag vet och den bör bekämpas med näbbar och klor. Ändå är det svårt att stå helt och hållet oanfrätt av den för oss som var med på 90-talet och nu ser det återupprepas, mot bakgrund av ett ännu fattigare och svagare civilsamhälle. Fascisternas frammarsch både på gatan och i parlamentet är här igen, nyliberalernas offensiv har inte minskat bara kryddats med lite radikalkonservatism här och där, ja till och med lasermannen verkar vara tillbaka igen i ny skepnad.

För att göra någon reda i det förflutna började jag i alla fall med en liten enkel historisk redogörelse. Först om själva begreppet autonomi, och dess ursprung i Italien på 60- och 70-talen.

Den autonoma rörelsen började i de norditalienska fabrikerna, dit outbildad arbetskraft från syditalien strömmat i stora skaror. Dessa fann sig inte i det hierarkiska systemet, utan krävde likalön för allt arbete, självvald arbetstid och lugnare produktionstempo. De autonoma arbetarna var autonoma inte minst i förhållande till facken, som de upplevde som meningslösa då de inte drev dessa mer radikala krav.

Istället bildade man autonoma grupper ute på arbetsplatserna. Dessa autonoma var mycket kreativa när det gällde att komma på nya utomfackliga kampformer. Ett exempel är hickstrejken, ingen behövde lägga ner arbetet, det bara tog en paus på en plats i taget, och när förmannen kom springande dit hade strejken redan flyttat till en helt annan punkt i lokalen.

Militansen var hög, man återanställde till exempel sparkade arbetskamrater genom att som kollektiv gå upp till chefen, med stöd av en grupp som kallade sig ”de röda sjalarna” som spöade omedgörliga arbetsköpare. Som arbetskollektiv började man också ta egna beslut om raster, tempo och arbetsdagens början och slut.

Samtidigt växte studentradikaliteten i landet i takt med att konjunkturen fick allt fler unga att söka sig till universiteten. Studentrörelsen krävde att universitetsstudier gjordes tillgängliga också för de som inte hade råd att bekosta studierna ur egen kassa, och även att fabriksarbetare skulle få ett par timmars studier på betald arbetstid varje vecka. Fabriksarbetarstudierna drevs faktiskt igenom och det blev en viktig kontaktyta mellan de arbetarautonoma och studentrörelsen samt även ungdomsrörelsen i stort.

Snart var det autonoma projektet på agendan även utanför arbetslivet, i det autonoma kallar för den sociala fabriken.

Hela stadsdelar kunde gå samman och reducera sina kostnader genom att sätta tak för elpriset, bussbiljetterna och andra räkningar. När 10 000 eller i något fall 15 000 hushåll gick samman och helt enkelt inte betalade mer än sitt självvalda tak så kunde de faktiskt driva igenom dessa sänkningar av avgiftstrycket. Intressant att fundera på den moderna reformen att varje individ ska välja sin egen elleverantör utifrån denna historiska erfarenhet, inte sant?

Andra autonoma aktiviteter i den sociala fabriken kunde vara till exempel ockuperade hus, eller självstyrda centra för kvinnohälsa. Det italienska exemplet är både spännande, lärorikt och imponerande.

Inte mycket av dess praxis fanns kvar när den autonoma rörelsen kom till Sverige eller Norden. Men dess kungstanke, den om kollektivet som sätter sin egen autonoma agenda efter egna behov och intressen, den följde med. Trots all felriktad moralism och alla problem med den så kallade rörelsen på nittiotalet, kan man hela tiden hitta denna kungstanke nånstans under ytan.

Jag gjorde en kanske lite djärv jämförelse, som jag ändå helt står för, med Margaret Thatchers syn på samhället: ”And, you know, there is no such thing as society. There are individual men and women, and there are families. And no government can do anything except through people, and people must look to themselves first. It’s our duty to look after ourselves and then, also to look after our neighbour.”

Thatchers politik var ett frontalangrepp på det gemensamma, hon sökte krossa fackföreningarna och ville göra folket till enbart ett gäng ensamma och därmed svaga individer. Men ur autonom synvinkel har hon faktiskt rätt, there is no such thing as society! Skillnaden är ju att autonoma är ointresserade av individen och individuellt agerande, det är genom att formera kollektiv som man tar hand om de egna och sina grannar, eller arbetskamrater och så vidare. Inom eller utom facket, utanför staten, utanför partierna, oavhängigt och med en egen agenda.

Med ett marxistiskt språk skulle man kunna säga att Thatcher och de atuonoma är uttryck för en dialektik, två sidor av samma mynt. Och myntet är tidsandan, att sidorna blir så olika beror på att de uttrycker motsatta klassintressen.

Vi gick igenom lite om vad som hände på 90-talet. Sovjetunionens kollapps som ledde till vänsterreformismens fall, nyliberalernas frontalattack och den radikala vänsterns nyorientering där man äntligen kunde släppa ett sedan länge dödfött projekt och söka kommunismens rötter. Vilket förklarar framgångarna för anarkister, syndikalister, rådskommunister, autonoma kommunister och så vidare. Den sociala kompromissens sammanbrott blev synligt i den nya radikala vänstern, liksom i den nya radikala högern.

I övrigt hade vi en snabb genomgång av olika organisationer på nittiotalet, deras rötter och tänkande. Vi pratade om BZ-rörelsen, om SUF, Folkmakt, TAZ i form av Reclaim (d.v.s. temporära autonoma zoner), Revolutionära Fronten, Stockholms Autonoma Marxister, Kämpa Tillsammans och om den fackliga reorganiseringen av SAC. AFA glömde jag av, men det gjorde inte så mycket.

Efter denna genomgång, som jag tyvärr inte har tid och möjlighet att återge här, så släpptes debatten fri. Som vanligt blev det väldigt intressanta frågor som kom upp. Inte minst i ljuset av det jag nämnde i början, SDs framgångar. Vi pratade om strategi, hur man skulle kunna göra för att fungera som ett trovärdigt vänsteralternativ, varför det finns så få sådana idag.

Jag hade gärna följt med på eftersittningen på Gyllene Prag, för detta är frågor jag tänker mycket på och tycker är väldigt viktiga. Men jag hade en liten femmånaders bebis som väntade på mig, så jag fick åka vidare direkt.

Nu vill jag passa på att tacka den trevliga arrangören, och alla ni som dök upp och lyssnade och ni som bidrog till den gemensamma diskussionen.

Jag avslutar med några olika boktips, böcker jag också hade med till föredraget, för den som vill läsa mer om något i anslutning till detta stora och omfattande ämne.

No retreat. The secret war between Britan’s anti-fascists and the far right. Dave Hann och Steve Tilzey.

Arbetarråd och ekonomin i ett självförvaltat samhälle. Cornelius Castoriadis.

Deltagänget. Salka Sandén.

Det stundande upproret. Den osynliga kommittén.

Fackliga fribrytare. Episoder från hundra år av svensk syndikalism 1903-2003. Ingemar Sjöö.

Att läsa Kapitalet politiskt. Harry Cleaver.

Ekot från Amalthea. En bok om gränslös konkurrens, våld och 2000-talets nya strider. Red. Petter Larsson.

Tillsammans. Gemenskap och klasskamp på samhällsfabrikens golv. Kämpa tillsammans

On fire. The battle of Genoa and the anti-capitalist movement. Red. On Off Press.

Unfinished business… the politics of Class War. The Class War federation.

Storming Heaven. Class composition and struggle in Italian Autonomist Marxism. Steve Wright.

Tips från Konfliktportalen: 1915 har läst och fått Palmepsykos, Martin på Dagens Konflikt konstaterar att En koalition är inte en rörelse, Mycket bra inlägg på Dom ljuger Det goda Sverige? Det finns inget Sverige!

Övriga tips: Intressant ny bok Riot Grrl, part 3: Sara Marcus intewiev, Mattias Gardell om den moderna svensk häxjakten, Jona Elings föreslår Uppror på recept, sanningen om kaoset i tunnelbanan som vanligt på Emteärrhora

Annonser

RAPPORT FRÅN MOTSTÅNDETS LUND

30 Nov

Jag ankom till ett lätt regnigt men annars höstklart Lund tidigt i lördags morse. En av de första synerna man möttes av var ett fönster där stan marknadsför sig. ”Lund kulturstad, studentstad, innovationernas stad” stod det. Och det är lätt att se både de gamla byggnaderna, Universitetets många fakulteter, hus där det stod ”innovation si och så” på fasaderna, den mäktiga Domkyrkan och så vidare.

Därför var det lite kul när programmet på India Däck drog igång på kvällen. För den första programpunkten var just en rundvandring i Lund, ledd av lundaorganisationen Första Linjen. ”Vi vill med detta” sa en av de många berättarna under turen ”visa en annan sida av staden än de offentliga slagordens Lund, vi vill visa på Motståndets Lund.” Och motståndets Lund är lika levande som kulturens eller studenternas, det handlar förstås bara om vad man väljer att lyfta fram och inte. Av den anledningen anordnade Första Linjen sin vandring, för att mentalt förknippa olika platser med deras radikala historia. Vissa av gatorna vi var på blev också omdöpta, och fick nya gatuskyltar.

Det var en spännande och omväxlande guidening. Bland det jag kommer ihåg var en lite mer udda historia om hur Blekingegadeligan (som man kan läsa om i en bok som kom ut nyligen, jag har inte läst den men de som har säger att den är spännande och underhållande läsning) suttit i ett träd som pekades ut för oss och spanat på familjen Rausing, därför att de hade planer på att kidnappa sonen Rausing. Den gatan döptes om till Blekingegatan.

Vi kikade på var föregångaren till India Däck, Wapiti, låg på 90-talet.

Staffan Jacobsson, författare till flera trevliga böcker om såväl anarkism som graffiti, berättade underhållande om husockupationsrörelsen i staden på 70-talet, utanför ett hus som ockuperades 1969 och användes som Allaktivitetshus. Man hade satt sig till passivt motstånd mot avhysningen på olika sätt. Bland annat var det en grupp som klädde av sig nakna eftersom de räknade med att polisen inte skulle kunna bära ut dem på gatan i det skicket p.g.a. tidens idéer om osedlighet. Det kunde polisen inte heller. Istället tog de sig för att rulla in var och en av de nakna ockupanterna i ett tjockt lager mattor för att lyfta ut dem som en slags levande kåldolmar. Läs gärna också Staffans bok Dialog om frihet om den tidens anarkistiska rörelse i Lund, som hade sin bas bland studenter. Boken är lättläst, innehållsrik och präglas av en stor och smittande livsglädje.

Utanför Universitetets pampiga huvudbyggnad Athen, med gripar på taket, fick vi oss till livs en betydligt äldre historia, den om de mest omfattande kravallerna i Lund någonsin. Det var år 1898 som några studenter under en punchkväll började ondgöra sig över att arbetarna tog sig ton, och i synnerhet att det pågick en strejk på Svedala sockerbruk. Man började svamla om arbetsvillighet och arbetets frihet, den tidens högeromskrivningar för strejkbryteri. Det slutade med att studenterna beslutade att ingripa i konflikten som frivilliga strejkbrytare. I två dagar arbetade de på sockerbruket, och avslutade dagarna med att gå i ett melodramatisk triumftåg till brukspatronen och därefter i samlad trupp tillbaka till universitetet. Dagen därpå gick det inte som de planerat, istället fick de löpa gatlopp då ett 1000-tal uppretade arbetare anlänt till stan för att visa vad de ansåg om svartfötter. Tumult och även en viss stenkastning utbröt. Studenterna retirerade till Athen och en prokansler (om jag nu uppfattade titeln rätt) kom ut på trappan för att försöka ”tala” de uppretade arbetarna ”till rätta”. Då blev det kravaller på allvar, alla fönstren på byggnadens nedervåning slogs sönder och folkmassan försökte ta sig in i huset. Dagen därpå hade strejkbryteriet upphört och antalet arga protesterande arbetare på Lunds gator hade stigit till mellan 2-3000 personer. Husarerna fick sättas in för att stävja oroligheterna.

Allra flest stationer längst turen handlade om datumet 30e november och den legendariska antifascistiska historien kring detta datum. Det är med stor rätt som Lundaborna är stolta över denna historia där man med olika medel har lyckats  hålla stan fri från fascistiska propagandashower under modern tid. Sist nazisterna gjorde ett försök var förra året, men det var självklart dömt att misslyckas.

Flera stopp på vandringen handlade förstås också om den moderna husockupationsrörelsen i Lund, bland annat berättades om bakgrunden till den lyckade Ockupationsfestivalen i staden, och om huset Smultronstället och den sorg och vrede över rivningen som ledde till att man höll en Politikerföraktvecka. Den sorg man känner över ett stormat hus är svår att föreställa sig för den som aldrig varit husockupant, men är väl så verklig som för vem som helst som kastats ut ur sitt hem.

På kvällen var det dags för nattcafé med 90-talstema på India Däck, där jag stod på programmet. Därefter drog de som ville vidare till Smålands Nation för Klubb Poll Tax Riot. På nattcaféet hade man musikaliskt 90-talstema, i ärlighetens namn ganska anskrämligt, för det var baserat på samtliga Tracks-ettor under årtiondet. Funkade säkert bra som nostalgitema för en yngre generation, men det var inte precis den musik en annan lyssnade på under 90-talet.

Själv började jag med att, inspirerad av den roliga stadsvandringen, dra några sanna rövarhistorier från årtiondet. Att de tre berättelserna alla på något sätt handlade om antifascistisk gatupolitik är kanske inte så förvånande, detta var ett dominerande tema under årtiondet. Jag berättade om det folkligt festliga ingripandet mot SDs valturné i Växjö 94, och den betydligt mer hemliga och elitistiska blockaden mot SD på Götgatsbacken 93 som var ytterst välplanerad men också misslyckades på grund av att för få fått information om vad som skulle ske, samt om en händelse i Göteborg där vi framgångsrikt provocerade och drev med Ny Demokrati genom att hålla med dem och ha med skyltar där det stod ”Det är jag som är den verkliga ledaren för Ny Demokrati” – inte mindre än tre personer inom partiet gjorde nämligen vid det tillfället anspråk på partiledartiteln.

Efter en liten paus kunde de som så ville vara med på en lite mer seriös del av programmet där vi tillsammans diskuterade nu, då och framtid. Många frågor, inte minst strategiska kom under diskussion. Det var glädjande att se folk från många olika åldersgrupper samlas till diskussion, och ännu större var bredden när det gällde organisatorisk tillhörighet. På festivalen träffade jag folk från AFA, Första Linjen, SUF, Virvelvinden, RF, Förbundet Allt åt Alla, ockupanter från Smultronstället och ockupanter från Romano Trajo. Säkert var även många andra organisationer representerade också, så det är ingen överdrift att säga att det var bredd på både erfarenheterna och det politiska kunnandet därinne.

Vi pratade om allt möjligt från varför BZ-rörelsen dött och varför den nu återuppstått från det döda, om antifascism och om SD: vad är egentligen en vettig strategi mot SD idag och vad har vänstern misslyckats med som gjort att de kunnat vinna mark, hur har strategierna ändrats och breddats på 00-talet i jämförelse med 90-talet, vilka frågor har klivit fram under 00-talet och vad tror vi är vettigt politiskt att ägna 10-talet åt?

Det blev en riktigt intressant och mångsidig strategidebatt. Först och främst tycker jag vi kom fram till att det faktiskt var sämre förr. Och det hade väl varit skam om vi kommit fram till något annat. 00-talets rörelse är bredare, mer integrerad i vardagslivet runt omkring sig och mer fokuserad på sociala frågor som bostad, arbete och allmänningar.  Man klarar av att kommunicera med omgivningen på ett sätt som vi inte gjorde, utan att för den skull tappa bort sin egen agenda. Man klarar av att spela ner konflikter till den nivå där man själv kan hantera dem, och välja på vilket sätt man vill vara militant, våld är inte alltid den lämpliga vägen. Visst finns det många problem med dagens rörelse också, som vi inte berörde därför att det är roligare och ger bättre utdelning att vara lite visionär och framåtsyftande än att älta begångna misstag i evighet.

Om tankarna på India Däck var representativa för den radikala vänstern i Sverige i stort, så tror jag att vi kan se fram emot ett vettigt motstånd under 10-talet. För tankarna om vad man vill åstadkomma framöver handlade om mer spridande av motståndspraktiker som kollektivt sänkande av priser (det som av i sjuttiotalets Italien kallades självreduktion d.v.s. att gå samman och sätta kollektiva tak för räkningar o.s.v.), praktiker för motstånd och övertagande av kontroll på arbetsplatserna, sociala strider om bostäder, allmänningar, utrymme och resurser. Att stärka egenmakten och bidra till en självständig kamp i det lilla överallt, som underminerar såväl ekonomiska som politiska eliters möjlighet att enväldigt styra utvecklingen. Också jag tycker att detta är helt rätt målsättningar, och jag är övertygad om att de småskaliga experiment som vår rörelse hållit på med sedan mitten av nittiotalet och framåt så småningom kommer att betala sig i form av allt större genomslag och framgångar. Precis som 90-talets övningar i gatustrid kulminerade i motståndssommaren 2001 över hela världen, så kommer 00-talets övningar i vardagsmilitans att kunna kulminera i framtiden. Och till skillnad från gatan som ändå är en arena som i mycket liknar den mediala arenan, så handlar ju kamper i vardagen inte om kulturkamp och hegemoni, utan har en direkt och omedelbar potential att förändra.

På söndagen hann jag till min glädje lyssna på ett föredrag om Miljonprogrammet innan det var dags för mig att springa iväg till tåget. Det hölls på Smålands Nation.

Här tänkte jag passa på att berätta något kort om Smålands och om nationsväsendet i Lund. För det verkar mycket exotiskt för de flesta av oss, även för mig som ju själv nu studerar vid Stockholms Universitet. Nationerna har mycket gamla anor, precis som Lunds Universitet självt. Förr skrevs studenterna in i den nation som motsvarade det landskap studenten kom ifrån. Det var förstås mycket exklusivt att studera och få hade den möjligheten. Nationerna sörjde på många sätt för studenternas sociala väl och ve, och de finns än i dag kvar även om det egentligen är ämnesföreningarna som gäller nuförtiden. De olika nationerna har olika profil. Malmös och Lunds nationer anses mest borgerliga, fast Lunds nation är det på ett lite diskretare sätt.

En lustighet som berättades i Första Linjens guidening var vilka hus som fått extra polisbeskydd under Ockupationsfestivalen. Alltså inte vilka hus som verkligen utsattes för ockupationsförsök utan vilka hus polisen trott var objekt. Ett stort skratt mötte informationen om extra bevakning av Domkyrkan, jo det hade varit nåt förstås! Även Malmö Nation fick extra bevakning och medlemmarna informerades om att de skulle ”undvika att klä sig för bratigt.”

Smålands har däremot sedan 1972 varit en uttalat socialistisk nation. Detta efter ett formellt mötesbeslut samma år. Nationen har en del pengar att röra sig med, inte minst tack vare gamla donationer och fonder från den tid då det ganska religiöst färgade Småland sände sina prästsöner till Lund för att studera teologi.

Föredraget om Miljonprogrammet var väldigt intressant. Det handlade om tankarna bakom dessa program, hur man genom deras utformning aktivt försökte isolera arbetarklassen från social gemenskap, isolera i kärnfamiljer, rationalisera kvinnoarbetet och allmänt ”civilisera” och passivisera de ”farliga klasserna”. Men också om hur just dessa områden idag ändå har kunnat bli arena för upplopp och föremål för samhällets skräck för revolter underifrån. Jag ska inte skriva mer i detalj om föredraget utan istället flagga för att texten som det är baserat på kommer att dyka upp inom kort på bloggen Kim Müller. Så håll utkik, det är det värt!

Därefter skulle Malmös avdelning av Förbundet Allt åt Alla visa en kort film om det safari till Malmös problemområden (Fridhem, Limhamn med flera rikemansgetton) som de gjort. En kort film på runt tio minuter som jag ändå inte hann se. Men jag blev inte så besviken för det, för den lär snart dyka upp på Youtube eller liknande kanal. Mer att hålla utkik efter alltså!

Slutligen vill jag tacka arrangörerna av Socialistiska Dagar, alla trevliga, engagerade och kunniga människor jag träffade, och inte minst min mycket trevliga värdinna och de andra på kollektivet där jag fick sova. Samma natt som det tråkiga beskedet om razzian mot Utkanten kom. Ett scenario som vi nog tyvärr ska räkna med kan upprepas på fler platser, då det snart är toppmöte i Köpenhamn, och det är vid detta laget en beprövad polistaktik att slå sönder så mycket infrastruktur och lokaler som möjligt för vänstern innan och under dessa möten. I alla fall var det som alltid väldigt kul och inspirerande att besöka Motståndets Lund.

Tips från Konfliktportalen: Andre Doria kräver Ge tillbaka Utkantens datorer!, Kvinnor berättar om bostadskamp i Del 3 – Studiebesök,  Dom Ljuger skriver Om hur den lilla fan rörde om i grytan, Kim Müller publicerar ett Pressmeddelande från Utkanten angående razzian, Anders Svensson konstaterar att det blivit Allt orättvisare och ojämlikare i skolan

Övriga tips: Utkantens pressmeddelande + info om verksamheten från dem själva, Framåt! har intervjuat gruppen Kämpa Tillsammans som är aktuella med en bok om arbetsplatskamp och kapitalismen, Skumrask skriver om Spotifysamhället 2, Ledighetskommittén överklagar socialens beslut i Turistens överklagan, Copyriot uppmärksammar också vad som hänt på Utkanten och anser att Polisens rätt att hålla datorer i beslag måste regleras, Tidningen Anti har tema ungjävlar

MAKTENS MÄN OCH MOTSTÅNDETS KVINNOR I VISBY

4 Jul

I stark sommarvärme åkte jag för att andra året i rad delta i Alternativa Politikerveckan på Gotland. Ön verkade så mycket mer lockande och vacker i år. Kanske för att jag inte, som förra året, höll på att tända av från stark smärtmedicin efter ett armbrott. Det berömda vita himmelsljuset, den vita stenstranden vid hamnen, armadan av svanar som seglade in mot stranden vid sextiden på morgonen, valmoblommor, cikoria och jättetistlar.

Å andra sidan den galna politiska cirkusen som pågick i stan. En bekant berättade att förra året pågick runt 500 programpunkter under Almedalsveckan, i år var det runt 1000. Makthavare av alla slag: politiker, lobbyister, kyrkor, företag, mediamänniskor, försökte alla bjuda över varandra med valfläsk i bokstavlig bemärkelse. Det bjöds på allt: grillade grisar, frukost, brännvin, godis, tidningar, läppglans, vin, öl. Kontrasten kunde inte vara större till Alternativa politikerveckan, där istället vardagens politik stod i fokus; kampen på arbetsplatsen och i kvarteret.

Den första föreläsningen jag gick på hölls av en tjej från Motarbetaren. Hon pratade om hur man kan kämpa på arbetsplatsen i ett så osäkert yrke som vikarie i vården. Hon berättade om hur hon och kollegorna gått samman och fått igenom löneökningar för alla genom att agera enat. Dessutom gav hon goda råd om hur man bör agera och hur man inte bör agera som vikarie eller på sommarjobb, för att få en bra gemenskap och sammanhållning uppåt och vara solidarisk med arbetskamraterna. Och om övervakning och kontroll i vården, underbemanning och hur man kan motarbeta den, om förhållandet till vårdtagare och behovet att agera självständigt som just arbetare med andra behov än vårdtagare eller anhöriga.

Dagen därpå, i onsdags, började med en programpunkt med Varken hora eller kuvad. De fyra kvinnorna i panelen tog upp religionsdebatten, som jag också deltagit i här på bloggen. Precis som jag har de under de senaste åren upplevt en starkt religiös vind, där det sekulära samhället många gånger ger vika för religiösa organisationers påtryckningar. Tydliga exempel är de religiösa friskolorna. De pekade på samverkan som nästan alltid finns mellan organiserad religion kvinnoförtryck, auktoritär och våldsam ”uppfostran” av barn, indoktrinering och patriarkala värderingar. De förklarade hur den patriarkala hederskulturen förvandlar kvinnor till varor. Det fästs enorm vikt vid om kvinnan är gift eller ogift, och att ogifta kvinnor är oskuld. Giftermål är en tradition som inte går ut på frivillighet eller kärlek, utan är en affär mellan familjer och släkter, framförallt männen. Hela det patriarkala samhället är baserat på prostitution. Det påpekades att förlorarna på den neoreligiösa vågen är kvinnor, barn, och arbetarklass i förorterna. För det är inte rika och väletablerade föräldrar som övertalas att sätta sina barn i dessa indoktrineringsskolor. De kvinnor i panelen som var invandrade uttryckte en enorm frustration över vad man uppfattar som den svenska vänsterns och svenska feministers svek i dessa frågor. Vänstern som en gång i tiden var fanbärare för en sekulär utveckling där kyrkan skiljdes från staten är nu helt frånvarande när det gäller att försvara folk från prästvälde, religiöst tvång och indoktrinering.

Därefter tog jag en liten paus och hämtade andan inför mitt eget föredrag på eftermiddagen. Det var i Biblioteket, på den vackra S:t Hansskolan där hela veckans program genomfördes. Jag pratade om den antifascistiska historien i Sverige under 90-talet. Inte med betoning på fasciströrelsens historia, utan på vår historia som motståndare till den. Jag delade också ut lite frågor till workshopen dagen därpå, så att folk skulle hinna fundera lite, för historien är bara relevant om man sätter in den i sitt sammanhang med nuet, och använder erfarenheterna till någonting.

Sista programpunkten jag gick på den dagen var America Vera Zavalas föredrag om fabriksockupationer i Argentina. Hon berättade mycket intressant om Argentina och vad som hände där 2001. Militärdiktaturen rensade 1973, för övrigt samma år som jag föddes, på ett mycket brutalt sätt ut hela vänstern i landet. Folk torterades och släpptes ut över havet från helikoptrar, så att deras döda kroppar när de började flyta i land på stränderna skulle hålla de oppositionella i befolkningen i skräck och tystnad. Den nyliberala politiska agendan genomdrevs under befokningens tystnad. America berättade att i ett arbetarområde med 2 miljoner innevånare fanns på 80-talet ett enda sjukhus, ändå var det långt ifrån det fattigaste området. Krisen 2001 bröt den tystnaden, folk tog till gatorna i hundratusental. En annan sak som hände var att arbetarna tog över de företag som cheferna bara smet ifrån, lämnande skulder och månader av obetalda löner efter sig. Hon visade hur dessa företag mot alla odds klarat sig mycket bra tack vare stöd i lokalsamhället, om än fientligheten från politiskt håll varit stor. Hon berättade om en syfabrik och ett hotell som exempel på framgångsrika arbetarstyrda företag. Alla dessa drivs genom stormöten och med arbetsrotation. Inte på grund av några ideologiska principer, utan därför att arbetarna funnit tillvägagångssättet effektivast. Ett par av företagen hade övergått till en ledarprincip efter att arbetarna kommit överens om det, men för dessa går det generellt sämre. Det har också visat sig att när arbetarna själva styr tycker de flesta att det är roligare att vara i produktionen än i administrationen, eftersom de numera styr över vad som ska produceras, hur och i vilken takt och omfattning. En kvinna på syfabriken berättade att hon blev mycket nervös när det var hennes tur att stå för ekonomistyrningen, hon som de flesta där hade börjat jobba direkt efter grundskolan och trodde att räknandet kunde bli svårt. ”Men” konstaterade hon ”det var ju jättelätt, bara plus och minus”. För så blir det när behovet av att hålla undan mervärde från arbetarna och fördela vinst bland utomstående intressenter inte längre finns. America pratade också om den senaste europeiska vågen av chefskidnappningar och arbetsplatsockupationer i Europa, och om hur Globaliseringsrörelsen som varit aktiv och drivit frågor dödades av att kriget kom i och med 11e september.

Kvällen avslutades med filmen Bloody Sunday, om den fruktansvärda massakern på Nordirland.

Torsdagen startade med en blockad mot Elisabeht Markström, som avskedat en anställd på föreningen HOPP utan saklig grund och därefter lockoutat den anställda och förhandlingsvägrat. Tyvärr försov jag mig denna morgon så jag kunde inte vara med på blockaden mot det möte där politikern Markstöm skulle marknadsföra sig själv. Men jag hörde efteråt att det blivit lyckat. Uppslutningen var stor och alla flygblad gick åt direkt. Nojan bland makthavarna var också tydlig när denna lilla fackliga symbolhandling ledde till att Markström kom med livvakter och diverse tanter i föreläsningssalen visiterades. Man kan ju undra vad de hade väntat sig? En bomb? Ett knivdåd? Skrattretande.

Jag hann inte ens vara med på Strejkskolan med Frances Tuuloskorpi, som jag annars sett fram emot mycket. Frances har arbetat sen 1977 på bageri, där hon varit drivande i en fackklubb som, tyvärr så ovanligt nog, drev klasskamp på arbetsplatsen. Det finns en film om kampen på Bagarn som alla som inte sett den måste se: Fackklubb 459 – sista striden på Bagarn. Däremot hann jag till hennes eftermiddagsföredrag ”Tror du att våra villkor bestäms uppifrån, genom avtal och lagar?” Hon visade i detta, som jag tycker det allra bästa av föredragen jag hörde, med all önskvärd tydlighet att så är det inte. Hon beskrev utvecklingen på arbetsmarknaden de senaste 15-20 åren när arbetsköparna varit de som drivit klasskampen. Hon visade hur besluten som medvetet eller omedvetet tas av arbetarna på varje enskild arbetsplats, när det gäller vad man ska acceptera eller ta strid för,  är det som avgör vilka avtal och vilka lagar som blir möjliga. Hon beskrev fackens svekfulla medgörlighet, men också hur förödande det är när arbetarna inte förstår att det är de som är facket. Bara när de sätter sig (det vill säga strejkar eller tar till annan stridsåtgärd) ger de ombudsmännen verklig möjlighet att förhandla. Hon tog exemplet LAS som började urholkas redan under 90-talet, genom att arbetsköparna använde krisen som ursäkt för att flytta fram sina positioner. De tryckte på för ändrade avtal, som skulle ge möjligheten till permanent underbemanning genom utökad rätt att använda visstidare. Facken gav efter till den grad att antalet visstidare blev obegränsat. Därefter kunde näringslivet argumentera att ”LAS är för krångligt”, en oreda som ordnats av dem själva genom att öppna för underbemanning och obegränsad visstid. Frances konstaterade att nästa mål som arbetsköparna har är att helt fritt få sparka vem som helst när och hur som helst. Och som hon sa ”Hur många arbetarkollektiv vägrar i praktiken att acceptera det, ja jag vet bara ett: Lagena”. Det är verkligen en katastrofal bild att se dem föra den kampen ensamma utan någon uppbackning från den påstått så ”starka” svenska fackföreningsrörelsen. Hon tog också upp utpressningsmetoden arbetsköpare använder idag, som vi ser skräckexempel på i till exempel fallet Älvsbyhus. Slutordet blev att all annan kamp på alla andra nivåer i samhället än våra arbetsplatser blir en meningslös lek om vi inte driver politiken där det verkligen gör skillnad: på arbetsplatsen.

Efter Frances föredrag var det min tur att hålla i programmet, men det kändes skönt att under workshopen var det inte jag som skulle hålla låda, utan fokus låg på deltagarnas tankar kring antifascism. De fick diskutera i smågrupp och storgrupp kring bland annat följande frågor:
Vad kan ni se för likheter och skillnader mellan dagens situation och hur det var på 90-talet när det gäller antifascism?
Vad kan vi lära oss, om något, både bra och dåligt?
Är antifascism en viktig fråga, varför/varför inte?
Finns det problem med att så mycket kraft ägnas åt just den antifascistiska frågan?
Kan man integrera antifascismen i sin organisations övriga praktik eller ska den tas separat?
Hur förhåller sig denna fråga/bör denna fråga förhålla sig till övriga mer offensiva politiska frågor?
Hur skapar man största möjliga trygghet vid antifascistisk verksamhet och hur ska man motverka våldsspiraler?
Hur mobiliserar man allmänheten?
Hur förhåller vi oss på ett vettigt och framgångsrikt sätt till ett idag mer städat rasistparti som SD?
Vad har ni för tankar kring självförsvar?
Finns det konkreta förslag i grupperna på vad man kan göra, och/eller erfarenheter av saker ni har gjort som fungerat bra?
Trots att vi bara hade en timme att tillgå kändes det som att många tyckte att det var en givande diskussion. Själv tyckte jag att det var roligt att se människor med så helt olika åldrar, organisationstillhörighet och vänsterpolitisk bakgrund prata om dessa frågor tillsammans. Av någon obegriplig anledning är det ovanligt, men jag hoppas att vi i framtiden får se både mer av ifrågasättande och nytänkande på alla håll i den antifascistiska frågan, och mer forum för debatt kring den (riktig debatt då i motsats till tjafs).

Efter workshopen såg jag ett föredrag om Stadsdelsmotstånd i Malmö under 2000-talet. En kvinna från en Stadsdelsgrupp, en gång i tiden född ur Autonomt Motstånd, berättade om hur man hade arbetat med frågor som gentrifiering, sopor och nedläggningar av daghem på Möllevången under 2000-talet. Ett arbete som fötts ur insikten att det är i vardagen vi verkligen kan förändra. Gruppen ville driva en social och offensiv socialistisk praktik som alla känner sig välkomna i, även äldre och de som bildat familjer och fått barn. Föreläsaren tog upp erfarenheter som att arbeta i motvind och till slut förlora mot den stora sociala processen gentrifiering, men samtidigt väcka medvetenhet om skeendet och hur pengar omfördelas från underhåll i områden där fattigare människor bor till byggandet av lyxområden som Västra Hamnen. Hon berättade om hur man vunnit i andra mer konkreta frågor. Till exempel fått tillbaka en sopåtervinning som tagits bort, trots att de boende ju betalar dyrare priser för mat för att bekosta ÅV. Det gjordes helt enkelt genom att sätta upp skyltar som om den fortfarande var där och att innevånarna kollektivt fortsatte använda platsen som ÅV, tills det blev ohållbart att ignorera det. Och många liknande exempel. Hon talade också om begränsningen, hur Möllan mer och mer blivit ett område för medelklassmänniskor, ofta med vänsteråsikter, som hade vana och självförtroende att kunna kräva sin rätt. Då var det lätt att mobilisera mot nedläggningen av ett lokalt dagis och stoppa den. Men när ett dagis istället lades ner i ett fattigare område i staden, då protesterade inte de föräldrar som stoppat slaktandet av sitt eget. Därför har man under parollen ”alla barn är allas barn” startat projekt för att öka solidariteten och visa på att vi måste ta ett kollektivt ansvar för varandra. Slutligen visade hon på hur människor kan ha fina teorier men i sin praktiska vardag agera osolidariskt, genom att välja privata alternativ i vård och skolor till exempel lämnar vi de minst resursstarkas barn, sjuka och föräldrar åt sitt öde, istället för att gemensamt ta strid för något bättre åt alla. Föreläsaren ville också få oss att ifrågasätta många begrepp i debatten, till exempel vad vi menar med ”problemområde”. Om vi har 79 meter väg, och det bor 229 personer i hyreshus längst med denna. Eller om vi har 79 meter väg och det bor åtta personer fördelade på fyra hus längst med denna, fast den kräver exakt lika stor kostnad för VA och vägunderhåll som hyreshusvägen. Vem är det då som i praktiken tar mest resurser i anspråk?

Som sista programpunkt denna dag gick jag på ”SAC – workshop om sexuella trakasserier i skolmiljö”. Det visade sig att de två kvinnor som höll i den, Mia och Sanna, bägge sparkats ut från HOPP, det blockaden på morgonen protesterat mot. Mia sparkades på osaklig grund, Sanna hade slutat få ideella uppdrag då hon accossierats med Mia. Nu fortastte de därför på egen hand att upplysa om sexuella trakasserier. Det var inte någon traditionell föreläsning utan gruppövningar där syftet var att lära sig identifiera trakasserier och öva på att se sina egna handlingsalternativ. Hur vi kan använda olika kommunikationsstrategier med röst och kroppsspråk för att värna vår personliga integrietet och sätta gränser.

På fredagen gick jag på den allra sista programpunkten för min del: en medlem i fånghjälps/fångkampsgruppen ABC Stockholm berättade om deras arbete för vänsterradikala fångar som häktats eller fängslats för politisk verksamhet. Han uppmanade också folk från andra orter att starta upp samma verksamhet. Och gav många bra råd och tips om hur man ska tänka och vad man kan hävda för rättigheter i kontakt med väktare, polis, plitar, advokater och kriminal”vården”. Han gjorde också en ljudinspelning under genomgången, och lovade att ljudet ska läggas upp på ABC Stockholms hemsida inom kort.

Efter denna föreläsning konstaterade jag att det var den enda av de jag såg som hölls av en kille. Jag pratade också med en i samordningsgruppen för veckan, och han berättade för mig att något mer än hälften av deltagarna på APV i år var tjejer och kvinnor. Så, ni som fortfarande envisas med den märkliga vrångbilden av den radikala vänstern som grabbig, mansdominerad osv kan lägga ner nu. Verkligheten är den motsatta! Jag vill tacka alla intelligenta, engagerade och kunniga kvinnor, och den likaledes intelligente, engaerade och kunnige killen, som höll i föredragen jag såg! De var alla väldigt bra.

Sen är det tyvärr så med en vecka som denna att man ändå missar det mesta… Ett urval av föredrag/workshops jag hade velat vara med på men av en eller annan anledning inte kunde: professor Brian Palmers crash course i att undersöka makthavarna med Almedalen som studieobjekt, bloggkollegan Luftslottets föredrag om fri programvara som antikapitalistiskt redskap, Ockupantscenen om ockupationsfestivalen i Lund och den ohållbara bostadssituationen, föreläsningen om Lagena-konflikten, Registrets föredrag om hur papperslösa idag organiserar sig för att förbättra sin situation på arbetsmarknaden, Vänsterjuristernas föredragning om hur lagen diskriminerar på grund av klass, Interfems föredrag om feministisk antirasistisk mobilisering och samarbete, Nätverket mot rasism som också pratade om antirasistisk mobilisering, filmen Facking Generation och efterföljande samtal med regissören Moa Forstorp, Varken hora eller kuvads seminarium om hedersrelaterat våld, Kulturkampanjens föreläsning om behovet av frirum och situationen för husockupationer i Stockholm, Frances Tuuloskorpis Strejkskola, Planka.nus appell för en klimatsmart och rättvis transportpolitik, ABC Stockholms föredrag om fängelseliv,  bloggkollegan Kim Mullers föredrag Att kämpa för att vinna Motarbetaren. Och det är ändå bara föredrag just jag hade velat gå på.

Även om det var trevligt att vara på APV förra året, var det i år mycket mer centralt och betydligt fler besökare, vilket bidrog till en kanonbra stämning. Dessutom hade SUF sitt sommarläger samtidigt och var också inblandade i programläggningen, och det gjorde det hela ännu bättre. Tack alla i Visby, ni arrangörer som gjort ett jättearbete med roddningen, alla bekanta och vänner jag hade nöjet att träffa, alla som kom på mitt föredrag och/eller workshopen, och alla nya trevliga människor jag hade förmånen att träffa!

Tips från Konfliktportalen: Acidtrunk ifrågasätter dagens piratrörelse i Quote: The Profit Bay, Andrea Doria undrar apropå Israel: Apartheid, anyone?, Björnbrum uppdaterar oss på teknikfronten i Forskande robotar, Cappuccinosocialist bjuder åter igen på filmtips i  Min vän Bresson, en annan bloggare som skriver om Visby i veckan är Dom ljuger: här handlar det inte så mycket om APV utan om cirkusen runt omkring, Fragment minns Villy Kyrklund i En konstnärs död, Johan Frick beskriver en artikelförfattares känslor i Jag har satt många barn till jorden, Kaj Ranving konstaterar Fuskjakt dyrbart fiasko, även Luftslottet skriver om APV i Rapport från en motståndsoas i en politisk öken, Apropå Almedalsveckan skriver Redundans Dagens politikerförakt: Socialdemokraterna, StockholmsPunk har läst en pamflett i ett udda ämne och berättar Wångska Attentatet 100 år!, Tusen pekpinnar har en annan åsikt än Acidtrunk i Försäljningen av The Pirate Bay är positiv för fildelningen

ANTI-FASCISTISK HISTORIA, RAPPORT

7 Jul

Om någon till äventyrs följer den här bloggen så kanske ni undrar varför jag inte uppdaterat på några dagar. Det beror på att jag varit på syndikalistiskt sommarläger. I omväxlande sol och regn har jag solat, umgåtts med kamrater, ätit gott, lyssnat på föredrag och själv hållit ett avslutande föredrag.

Föredragen var varierande och väckte många tankar och diskussioner. Några jag var på handlade om:

SUFs kampanj Arbetarungdomar slår tillbaka.

Den fackliga reorganiseringen som pågår inom SACs olika lokala samorganisationer, i syfte att öka självorganiseringen ute på arbetsplatserna.

Ett historiskt föredrag om syndikalister och andra radikala fackliga aktivister i Västervikstrakten under tidigt 1900-tal.

Anatole Dolgoff pratade om hur det var att växa upp under samma tid i New York med anarkistiska föräldrar aktiva i IWW. IWW var en slagkraftig revolutionärt sinnad organisation. Till skillnad från övriga amerikanska fackföreningar organiserade man i första hand den oskolade, lägst betalda arbetskraften. Wobblies som dom kallades var inte sällan imigrantarbetare eller deras barn, man struntade i dom rasbarriärer som annars helt definierade landet vid denna tid. Och man hade många aktiva och stridbara kvinnor som talare, organisatörer och aktivister. Således tillhör IWW den syndikalistiska tradition som inte bara i ord, utan genom organisation och handling, hävdar att arbetarklassen klarar sig bäst utan gränser. Nationalitet, så kallad ras och kön är alla kategorier som i bästa fall är ointressanta och i sämsta fall splittrar oss. One Big Union var istället IWWs motto.

En representant från Autonoma Kärnan pratade om händelserna under det Italienska 70-talet. Ett kunnigt och intressant föredrag om en ytterst spännande, viktig, men ganska bortglömd tid. Detta ämne har jag skrivit ett tjockt specialarbete om när jag gick på komvux, och många gånger känt mig lockad att skriva en bok eller novellsamling om (men inser att förarbetet skulle bli för massivt). Så om du också tycker det är intressant med den militanta arbetarkampen i de italienska fabrikerna där arbetarna började bestämma sin egen arbetstid och uppfann en mängd nya kreativa kampformer, den nya kvinnorörelse som föddes där, dom jättelika så kallade självreduktionskampanjer genom vilka folk tillsammans sänkte priserna på allt från elräkningar till kollektivtrafiksbiljetter, BZ-rörelsens födelse eller den ungdomliga autonomiarörelsen. Då tycker jag att du ska kontakta Autonoma Kärnan och fråga efter deras föredrag.

Sist men inte minst kom två kvinnor från Malmö LS och berättade om den konflikt med en arbetsköpare som misshandlade sin anställde, som nu resulterat i att 26 strejkvakter blivit åtalade i en brottsmålsprocess. Om denna konflikt och framförallt dom absurda konsekvenserna -att strejkvakter i en varslad konflikt angrips fysiskt av polis, häktas och anmäls till tingsrätten. En situation unik i modern tid. Om Malmöpolisens kampanj mot syndikalistiska strejker under senare tid, där man med våld lagt sig i fackliga konflikter och ställt sig på arbetsköparnas sida. Om den speciella Malmöanda som möjliggjort händelseutvecklingen: en närmast korporativistisk socialdemokrati som känner sig mer än hotad av att ett självständigt fack utanför deras kontroll tillåter sig att ställa krav, och en högerradikalt färgad poliskår med en tradition av att hata vänstern och se det kommunistiska spöket överallt. Om en arbetsmarknad där servicessektorn, och inte minst restaurangbranchen, idag 2008 präglas av maktfullkomliga arbetsköpare, som tycker att de har rätt att hota och misshandla arbetarna, använda slavarbetskraft, och många gånger också har försänkningar i maffia eller annan organiserad brottslighet. Om kampanjen Malmö 26. Själv ska jag inte skriva mer om detta här och nu. Istället planerar jag att skriva en artikel om det, för dessa händelser förtjänar verkligen att föras fram i ljuset.

Slutligen gjorde jag det jag var där för, och höll själv ett föredrag. Titeln var Anti-fascistisk hisoria. Men det rörde sig om något mer begränsat, modern svensk anti-fascistisk historia från 1980-talet och framåt.

Jag berättade bland annat om det ökade behovet av självförsvar för en social och anarkistisk vänstermiljö som vid slutet av 80-talet utsattes för allt fler och grövre fysiska attacker från den nyvaknade fascist-miljön. Om tidsandan med en smygande kris som officiellt inte fanns, invandrarna som blev syndabock, ett ökande våld mot enskilda, brinnande flyktingförläggningar och rena mord från fasciströrelsens aktivister och sympatisörer. Fast ord som fascist eller nazist vågade inte tv-reportrarna säga. På 30 november stod därför konflikten officiellt mellan ”karl den tolfte fans” och ”anti-demonstranter”. Jag berättade om dom små lokalgrupper som föddes ur nödvändigheten överallt i landet och kom samman som nätverk när dom upptäcte att dom fanns överallt. Om stora konfrontationer kring 30 november, Hessmarcherna, SDs valturné men också om skolpresentationer, basarbete och kampanjerna mot dom lokaler nazisterna hade, tidningsförsäljningen och den fascistiska rörelsens kassako, musikproduktionen.

Man kan se många intressanta mönster när man betraktar 90-talet i ett historiskt ljus. Ett är en fascist-rörelse på flykt under hela årtiondet: inställda, avbrutna eller flyttade tidningsutdelningar, demonstrationer och manifestationer, stängda lokaler. Ett annat är en stark folklig mobilisering till den militanta anti-fascismen. Gång på gång; i Malmö, Lund, Växjö, Stockholm, Roskilde, Greve och på många andra platser, fick vi se lokalbefolkningen strömma till och genom sitt antal möjliggöra dom anti-fascistiska framgångarna. Och gång på gång fick vi höra samma märkliga budskap i media: lokalbefolkningen är rädda, nyfikna ur allmänheten tittar på eller flyr. Konflikten beskrevs som en helt opolitisk intern uppgörelse mellan två kriminella extremistgäng, utan socialt sammanhang.

För mig verkar denna desinformation och demonisering i media tillsammans med den fysiska och rättsliga repressionen mot anti-fascister, som var som allra starkast under andra halvan av 90-talet, ha ett klart samband med våra framgångar. Genom inte minst 30 novenber 91, och den stora organiseringsvåg som följde i dess kölvatten, vände vi faktiskt trenden för den fascistiska rörelsen i Sverige. Innan detta datum surfade den på en framgångsvåg, efter detta datum var den i praktiken på flykt. Men det innebar också att vi mobiliserade/uppviglade människor att ta sina problem i egna händer och att gå ut på gatorna och visa att det var nog. Detta uppfattades säkerligen uppifrån som ett hot. Vi skulle kunna få med oss folk även i andra frågor eller, ännu hemskare tanke, inspirera dom att agera självständigt även i andra frågor.

De som idag säger att det är dom militanta anti-fascisternas fel att den folkliga mobiliseringen har minskat i samband med fascistdemonstrationer, är samma personer som på den tiden försökte stoppa den folkliga mobiliseringen. Genom att uppmana folk att ”reagera” endast genom att tiga och vända ryggen till. Att agera eller ens yttra sig emot fasciströrelsen fick man absolut inte.

Mitt föredrag med efterföljande debatt pågick i en och en halv timme. Sen var jag tvungen att dra med bussen, men diskussionen fortsatte. Det var jättekul att märka intresset för dessa frågor.

Slutligen vill jag tacka arrangörerna för ett otroligt välplanerat arrangemang med god mat, tid för fritid, och stimulerande föredrag att ta med sig tillbaka i vardagen igen. Tack också alla trevliga kamrater, både er jag kände innan och er jag nu lärt känna. Hoppas ni alla får en fortsatt fin sommar!