Tag Archives: ockupationsfestivalen

RAPPORT FRÅN MOTSTÅNDETS LUND

30 Nov

Jag ankom till ett lätt regnigt men annars höstklart Lund tidigt i lördags morse. En av de första synerna man möttes av var ett fönster där stan marknadsför sig. ”Lund kulturstad, studentstad, innovationernas stad” stod det. Och det är lätt att se både de gamla byggnaderna, Universitetets många fakulteter, hus där det stod ”innovation si och så” på fasaderna, den mäktiga Domkyrkan och så vidare.

Därför var det lite kul när programmet på India Däck drog igång på kvällen. För den första programpunkten var just en rundvandring i Lund, ledd av lundaorganisationen Första Linjen. ”Vi vill med detta” sa en av de många berättarna under turen ”visa en annan sida av staden än de offentliga slagordens Lund, vi vill visa på Motståndets Lund.” Och motståndets Lund är lika levande som kulturens eller studenternas, det handlar förstås bara om vad man väljer att lyfta fram och inte. Av den anledningen anordnade Första Linjen sin vandring, för att mentalt förknippa olika platser med deras radikala historia. Vissa av gatorna vi var på blev också omdöpta, och fick nya gatuskyltar.

Det var en spännande och omväxlande guidening. Bland det jag kommer ihåg var en lite mer udda historia om hur Blekingegadeligan (som man kan läsa om i en bok som kom ut nyligen, jag har inte läst den men de som har säger att den är spännande och underhållande läsning) suttit i ett träd som pekades ut för oss och spanat på familjen Rausing, därför att de hade planer på att kidnappa sonen Rausing. Den gatan döptes om till Blekingegatan.

Vi kikade på var föregångaren till India Däck, Wapiti, låg på 90-talet.

Staffan Jacobsson, författare till flera trevliga böcker om såväl anarkism som graffiti, berättade underhållande om husockupationsrörelsen i staden på 70-talet, utanför ett hus som ockuperades 1969 och användes som Allaktivitetshus. Man hade satt sig till passivt motstånd mot avhysningen på olika sätt. Bland annat var det en grupp som klädde av sig nakna eftersom de räknade med att polisen inte skulle kunna bära ut dem på gatan i det skicket p.g.a. tidens idéer om osedlighet. Det kunde polisen inte heller. Istället tog de sig för att rulla in var och en av de nakna ockupanterna i ett tjockt lager mattor för att lyfta ut dem som en slags levande kåldolmar. Läs gärna också Staffans bok Dialog om frihet om den tidens anarkistiska rörelse i Lund, som hade sin bas bland studenter. Boken är lättläst, innehållsrik och präglas av en stor och smittande livsglädje.

Utanför Universitetets pampiga huvudbyggnad Athen, med gripar på taket, fick vi oss till livs en betydligt äldre historia, den om de mest omfattande kravallerna i Lund någonsin. Det var år 1898 som några studenter under en punchkväll började ondgöra sig över att arbetarna tog sig ton, och i synnerhet att det pågick en strejk på Svedala sockerbruk. Man började svamla om arbetsvillighet och arbetets frihet, den tidens högeromskrivningar för strejkbryteri. Det slutade med att studenterna beslutade att ingripa i konflikten som frivilliga strejkbrytare. I två dagar arbetade de på sockerbruket, och avslutade dagarna med att gå i ett melodramatisk triumftåg till brukspatronen och därefter i samlad trupp tillbaka till universitetet. Dagen därpå gick det inte som de planerat, istället fick de löpa gatlopp då ett 1000-tal uppretade arbetare anlänt till stan för att visa vad de ansåg om svartfötter. Tumult och även en viss stenkastning utbröt. Studenterna retirerade till Athen och en prokansler (om jag nu uppfattade titeln rätt) kom ut på trappan för att försöka ”tala” de uppretade arbetarna ”till rätta”. Då blev det kravaller på allvar, alla fönstren på byggnadens nedervåning slogs sönder och folkmassan försökte ta sig in i huset. Dagen därpå hade strejkbryteriet upphört och antalet arga protesterande arbetare på Lunds gator hade stigit till mellan 2-3000 personer. Husarerna fick sättas in för att stävja oroligheterna.

Allra flest stationer längst turen handlade om datumet 30e november och den legendariska antifascistiska historien kring detta datum. Det är med stor rätt som Lundaborna är stolta över denna historia där man med olika medel har lyckats  hålla stan fri från fascistiska propagandashower under modern tid. Sist nazisterna gjorde ett försök var förra året, men det var självklart dömt att misslyckas.

Flera stopp på vandringen handlade förstås också om den moderna husockupationsrörelsen i Lund, bland annat berättades om bakgrunden till den lyckade Ockupationsfestivalen i staden, och om huset Smultronstället och den sorg och vrede över rivningen som ledde till att man höll en Politikerföraktvecka. Den sorg man känner över ett stormat hus är svår att föreställa sig för den som aldrig varit husockupant, men är väl så verklig som för vem som helst som kastats ut ur sitt hem.

På kvällen var det dags för nattcafé med 90-talstema på India Däck, där jag stod på programmet. Därefter drog de som ville vidare till Smålands Nation för Klubb Poll Tax Riot. På nattcaféet hade man musikaliskt 90-talstema, i ärlighetens namn ganska anskrämligt, för det var baserat på samtliga Tracks-ettor under årtiondet. Funkade säkert bra som nostalgitema för en yngre generation, men det var inte precis den musik en annan lyssnade på under 90-talet.

Själv började jag med att, inspirerad av den roliga stadsvandringen, dra några sanna rövarhistorier från årtiondet. Att de tre berättelserna alla på något sätt handlade om antifascistisk gatupolitik är kanske inte så förvånande, detta var ett dominerande tema under årtiondet. Jag berättade om det folkligt festliga ingripandet mot SDs valturné i Växjö 94, och den betydligt mer hemliga och elitistiska blockaden mot SD på Götgatsbacken 93 som var ytterst välplanerad men också misslyckades på grund av att för få fått information om vad som skulle ske, samt om en händelse i Göteborg där vi framgångsrikt provocerade och drev med Ny Demokrati genom att hålla med dem och ha med skyltar där det stod ”Det är jag som är den verkliga ledaren för Ny Demokrati” – inte mindre än tre personer inom partiet gjorde nämligen vid det tillfället anspråk på partiledartiteln.

Efter en liten paus kunde de som så ville vara med på en lite mer seriös del av programmet där vi tillsammans diskuterade nu, då och framtid. Många frågor, inte minst strategiska kom under diskussion. Det var glädjande att se folk från många olika åldersgrupper samlas till diskussion, och ännu större var bredden när det gällde organisatorisk tillhörighet. På festivalen träffade jag folk från AFA, Första Linjen, SUF, Virvelvinden, RF, Förbundet Allt åt Alla, ockupanter från Smultronstället och ockupanter från Romano Trajo. Säkert var även många andra organisationer representerade också, så det är ingen överdrift att säga att det var bredd på både erfarenheterna och det politiska kunnandet därinne.

Vi pratade om allt möjligt från varför BZ-rörelsen dött och varför den nu återuppstått från det döda, om antifascism och om SD: vad är egentligen en vettig strategi mot SD idag och vad har vänstern misslyckats med som gjort att de kunnat vinna mark, hur har strategierna ändrats och breddats på 00-talet i jämförelse med 90-talet, vilka frågor har klivit fram under 00-talet och vad tror vi är vettigt politiskt att ägna 10-talet åt?

Det blev en riktigt intressant och mångsidig strategidebatt. Först och främst tycker jag vi kom fram till att det faktiskt var sämre förr. Och det hade väl varit skam om vi kommit fram till något annat. 00-talets rörelse är bredare, mer integrerad i vardagslivet runt omkring sig och mer fokuserad på sociala frågor som bostad, arbete och allmänningar.  Man klarar av att kommunicera med omgivningen på ett sätt som vi inte gjorde, utan att för den skull tappa bort sin egen agenda. Man klarar av att spela ner konflikter till den nivå där man själv kan hantera dem, och välja på vilket sätt man vill vara militant, våld är inte alltid den lämpliga vägen. Visst finns det många problem med dagens rörelse också, som vi inte berörde därför att det är roligare och ger bättre utdelning att vara lite visionär och framåtsyftande än att älta begångna misstag i evighet.

Om tankarna på India Däck var representativa för den radikala vänstern i Sverige i stort, så tror jag att vi kan se fram emot ett vettigt motstånd under 10-talet. För tankarna om vad man vill åstadkomma framöver handlade om mer spridande av motståndspraktiker som kollektivt sänkande av priser (det som av i sjuttiotalets Italien kallades självreduktion d.v.s. att gå samman och sätta kollektiva tak för räkningar o.s.v.), praktiker för motstånd och övertagande av kontroll på arbetsplatserna, sociala strider om bostäder, allmänningar, utrymme och resurser. Att stärka egenmakten och bidra till en självständig kamp i det lilla överallt, som underminerar såväl ekonomiska som politiska eliters möjlighet att enväldigt styra utvecklingen. Också jag tycker att detta är helt rätt målsättningar, och jag är övertygad om att de småskaliga experiment som vår rörelse hållit på med sedan mitten av nittiotalet och framåt så småningom kommer att betala sig i form av allt större genomslag och framgångar. Precis som 90-talets övningar i gatustrid kulminerade i motståndssommaren 2001 över hela världen, så kommer 00-talets övningar i vardagsmilitans att kunna kulminera i framtiden. Och till skillnad från gatan som ändå är en arena som i mycket liknar den mediala arenan, så handlar ju kamper i vardagen inte om kulturkamp och hegemoni, utan har en direkt och omedelbar potential att förändra.

På söndagen hann jag till min glädje lyssna på ett föredrag om Miljonprogrammet innan det var dags för mig att springa iväg till tåget. Det hölls på Smålands Nation.

Här tänkte jag passa på att berätta något kort om Smålands och om nationsväsendet i Lund. För det verkar mycket exotiskt för de flesta av oss, även för mig som ju själv nu studerar vid Stockholms Universitet. Nationerna har mycket gamla anor, precis som Lunds Universitet självt. Förr skrevs studenterna in i den nation som motsvarade det landskap studenten kom ifrån. Det var förstås mycket exklusivt att studera och få hade den möjligheten. Nationerna sörjde på många sätt för studenternas sociala väl och ve, och de finns än i dag kvar även om det egentligen är ämnesföreningarna som gäller nuförtiden. De olika nationerna har olika profil. Malmös och Lunds nationer anses mest borgerliga, fast Lunds nation är det på ett lite diskretare sätt.

En lustighet som berättades i Första Linjens guidening var vilka hus som fått extra polisbeskydd under Ockupationsfestivalen. Alltså inte vilka hus som verkligen utsattes för ockupationsförsök utan vilka hus polisen trott var objekt. Ett stort skratt mötte informationen om extra bevakning av Domkyrkan, jo det hade varit nåt förstås! Även Malmö Nation fick extra bevakning och medlemmarna informerades om att de skulle ”undvika att klä sig för bratigt.”

Smålands har däremot sedan 1972 varit en uttalat socialistisk nation. Detta efter ett formellt mötesbeslut samma år. Nationen har en del pengar att röra sig med, inte minst tack vare gamla donationer och fonder från den tid då det ganska religiöst färgade Småland sände sina prästsöner till Lund för att studera teologi.

Föredraget om Miljonprogrammet var väldigt intressant. Det handlade om tankarna bakom dessa program, hur man genom deras utformning aktivt försökte isolera arbetarklassen från social gemenskap, isolera i kärnfamiljer, rationalisera kvinnoarbetet och allmänt ”civilisera” och passivisera de ”farliga klasserna”. Men också om hur just dessa områden idag ändå har kunnat bli arena för upplopp och föremål för samhällets skräck för revolter underifrån. Jag ska inte skriva mer i detalj om föredraget utan istället flagga för att texten som det är baserat på kommer att dyka upp inom kort på bloggen Kim Müller. Så håll utkik, det är det värt!

Därefter skulle Malmös avdelning av Förbundet Allt åt Alla visa en kort film om det safari till Malmös problemområden (Fridhem, Limhamn med flera rikemansgetton) som de gjort. En kort film på runt tio minuter som jag ändå inte hann se. Men jag blev inte så besviken för det, för den lär snart dyka upp på Youtube eller liknande kanal. Mer att hålla utkik efter alltså!

Slutligen vill jag tacka arrangörerna av Socialistiska Dagar, alla trevliga, engagerade och kunniga människor jag träffade, och inte minst min mycket trevliga värdinna och de andra på kollektivet där jag fick sova. Samma natt som det tråkiga beskedet om razzian mot Utkanten kom. Ett scenario som vi nog tyvärr ska räkna med kan upprepas på fler platser, då det snart är toppmöte i Köpenhamn, och det är vid detta laget en beprövad polistaktik att slå sönder så mycket infrastruktur och lokaler som möjligt för vänstern innan och under dessa möten. I alla fall var det som alltid väldigt kul och inspirerande att besöka Motståndets Lund.

Tips från Konfliktportalen: Andre Doria kräver Ge tillbaka Utkantens datorer!, Kvinnor berättar om bostadskamp i Del 3 – Studiebesök,  Dom Ljuger skriver Om hur den lilla fan rörde om i grytan, Kim Müller publicerar ett Pressmeddelande från Utkanten angående razzian, Anders Svensson konstaterar att det blivit Allt orättvisare och ojämlikare i skolan

Övriga tips: Utkantens pressmeddelande + info om verksamheten från dem själva, Framåt! har intervjuat gruppen Kämpa Tillsammans som är aktuella med en bok om arbetsplatskamp och kapitalismen, Skumrask skriver om Spotifysamhället 2, Ledighetskommittén överklagar socialens beslut i Turistens överklagan, Copyriot uppmärksammar också vad som hänt på Utkanten och anser att Polisens rätt att hålla datorer i beslag måste regleras, Tidningen Anti har tema ungjävlar

INFO OCH OCKUPATIONSFESTIVALEN

18 Maj

Vilken helg!

Igår var jag på Kafé 44, och firade att bokhandeln Info, belägen i kaféets lokaler, fyllde 20 år. Jag är en av de många som genom åren arbetat ideellt åt Info. Fast det är nog mycket sällan folks motiv är helt och hållet ideella, för mig var detta arbete också ett sätt att lära känna nytt folk och skaffa mig ett nätverk som nyinflyttad i Stockholm. På gårdagens jubiléum träffade jag många som vid olika tidpunkter arbetat med bokförsäljningen. Dessutom var det rea på gamla böcker. Det var en minst sagt blandad kompott som reades ut och jag köpte på mig en hel del.

Bland detta kan nämnas: ”The Industrial Workers of the World: Its First 100 Years” om den radikala amerikanska fackföreningens historia, ”Strejk! Strejker och strejkvisor 1873-1909” titeln säger det mesta. Och ”Vi tillstår, anti-fascistisk aktion 5 år” för det facila priset tio spänn. En ganska rolig liten bok att ha för den historiskt intresserade, där AFA Danmark beskriver sina första 5 år som organisation. I den kan man bland annat läsa om: 30e november i Lund 92, 20e november 93 i Göteborg, Lund igen 93, stoppandet av SDs möte i Malmö,  motståndet mot Hessmarcherna i Roskilde, Greve och Trollhättan, Stoppa Nazirocken-demon i Helsingborg och många andra legendariska händelser under 90-talets första turbulenta år. Dessutom fick alla som handlade igår en gratis presentbok: ”Stridsbok från Thomasbadet”, som beskriver Strängnäs Syndikalistiska Kommunsektion av SAC och dess hårda men till slut framgångsrika strid med arbetsköparen.

Men naturligtvis. Hur trevlig min helg än har varit, så har jag i flera dagar ångrat att jag inte fick tummen ur och åkte ner till Lund och Ockupationsfestivalen. För det känns verkligen häftigt att följa framväxten av denna nya unga ockupationsrörelse i Sverige.

Det känns som när det begav sig i början av 90-talet. Runt tio års mer eller mindre stiltje för den radikala vänstern i Sverige bryts av helt nya initiativ. Och något jag känner igen från min egen ungdom är det stora självförtroende mot alla odds som dessa ungdomar visar. Det är just den sortens attityd som verkligen får saker att röra på sig. Härligt att se!

Organisatörerna av festivalen har inte brytt sig om att fastna i slentrian. Långt innan festivalen har man öppet gått ut med sina planer på att ockupera hus och att demon skulle bestå av fyra block i olika färger. Det blåa blocket för dem som stödjer ockupanternas kamp men inte själva ville vara med och ta något hus. En öppenhet med många fördelar. Den har skapat en uppståndelse i förväg som riktat strålkastarljuset på frågan: bristen på bostäder -inte minst för de unga. Den har också gett alla deltagare möjligheten att välja sin grad av inblandning, möjliggjort för dem att förbereda sig mentalt. Istället för att en liten ”elit” skulle använda sig av en ovetande folkmassa vid sina inbrytningsförsök, fick nu alla möjligheten att aktivt vara med.

Festivalaktiviteterna genomfördes extremt disciplinerat och välorganiserat. Dessutom har ju ockupanterna infört en helt ny taktik genom sitt offensiva icke-våld. Visst, vita-overall-konceptet har prövats tidigare, nämligen i Göteborg 2001. Men då var det i ett sammanhang där en mängd grupper arbetade på olika sätt, och det vita blocket agerade i praktiken mest som understöd åt det svarta. I Lund 09 däremot prövades vita-block tekniken på sina egna villkor. Och i den mån sånt går att avgöra utan att ha varit där så verkar det försöket ha fallit ut väldigt väl.

Visst kan det argumenteras att ockupanterna inte lyckades ta de hus de hade lovat. Men idag, söndag, har det varit två ockupationer i Lund. Och vad som är betydligt viktigare: genom festivalen och förarbetet inför den har ockupanterna nått sitt överordnade mål: att sätta bristen på en social bostadspolitik under debatt, inte minst i Skåne.

Men ockupationsrörelsen är spridd över hela landet, och festivalen var ett utmärkt tillfälle att kraftsamla, träffas och känna den egna styrkan. Ockupanter från olika landsändar, generationer och även helt nytt folk, har fått tillfälle att träffas, och ha roligt tillsammans. Jag är övertygad om att detta kommer att innebära ett startskott för den svenska moderna BZ-rörelsen som gott och väl går att jämföra med vad 30e november 91 i Lund och Stockholm betydde för den unga anti-fascistiska rörelsen i början av 90-talet. Vi lär snart se resultatet i form av olika lokala BZ-projekt både här och där. Dock, misstänker jag, knappast i Stockholm, trots att så många ungdomar här ofrivilligt tvingas bo kvar i föräldrahemmen trots att de passerat 20-års strecket.

Sen återstår det att se effekten av att Lund valt att komma med ett helt och hållet polisiärt svar på ett politiskt problem som bostadslösheten. Och framförallt att det polisiära svaret varit så våldsamt trots demonstranternas konsekventa icke-våld. Sådant, i kombination med lögner och demonisering i tidningarna, har desillusionerat ungdomar förr, och satt igång våldsspiraler. För det var ju också så att den förra BZ-vågen på 70 och 80-talen började med icke-våldsaktioner. Men med tiden ändrades rörelsens karaktär genom polisens kompromisslösa och våldsamma ingripanden. Andra halvan av 80-talet utspelades periodvis gatustrider som hade samband med de ockuperade husen så gott som varje vecka i Köpenhamn och Berlin. Det är ingen överdrift att säga att det var BZ som födde den moderna autonoma och anti-fascistiska rörelsen i norden. Ett intressant perspektiv på det som händer just nu tycker jag! Det ska bli mycket spännande att följa utvecklingen framöver.

Tips från Konfliktportalen: Andrea Doria skriver också om Ockupationsfestivalen under rubriken Vitt är det nya svart, Dagens Konflikt har varit på festivalen och rapporterat med en mängd bilder kolla här, Dom ljuger förutspår att internet har sin bästa tid bakom sig i Fina, rara, söta internet, Fragment skriver en initierad artikel om ockupationer bostadsbrist och övrig Lundahistoria i Till ljudet av barnskratt -politisk likgiltighet och bostadsbrist, Kaj Raving tipsar om ett radioprogram om palestinakonflikten läs här, Kvinnopolitiskt forum har publicerat sitt 1a majtal om kvinnorna och krisen, Luftslottet diskuterar Piratpartiet och kommer med uppmaningen Stäng Vidarkliniken, Redundans berättar om att ett skyddsombud nu står åtalat för en arbetsplatsolycka, StockholmsPunk uppmärksammar också Infos 20-års-fest, Svensson skriver om ockupationsfestivalen i Och så fick de ockupera ett par hus.