Tag Archives: misshandel

RAPPORT FRÅN VÅLD OCH STOLTHET

31 Maj

I strålande sol och, det ska väl erkännas, med en vag baksmälla ankom jag till Uppsala i morse. Jag var där för att sitta i panelen Våld och Stolthet på Uppsala Pride, som hölls med Stonewallkravallernas 40-årsminne i åtanke. Eftersom jag aldrig suttit i en debattpanel förut kände jag mig både förväntansfull och nervös inför det okända.

Uppsala Pride är en ung festival som på många sätt är annorlunda än Stockholm Pride. På Uppsala Pride finns ingen parad, istället fyra dagars fullspäckat program: debatter, föredrag, workshops och olika kulturinslag. Till skillnad från Stockholm Pride är inträdet till festivalen satt med tanke på att alla ska ha råd att gå.

Våld och Stolthet diskuterades i Östgöta Nations stora festsal. Kristallkronor i taket och oljemålade fat-cats från forna dagar som glodde på oss genom sneda guldramar. Ett engagerat gäng hade trotsat både söndagssängens och högsommarsolens lockelser för att komma och ta del i denna högintressanta våldsdebatt.

Vår moderator var Finn Hellman från Funktionshindrade hbt-personer. Panelen bestod av fyra personer mig inräknad. Sara från Fria Feminister Stockholm, en anarkistisk och anti-fascistisk grupp med enbart kvinnliga medlemmar. Christoph Fielder som tillsammans med Elin Sandström Lundh skrivit boken Vi är misfits! utgiven på Normal förlag. Och Jonas Göthner en eldsjäl bakom Uppsala Pride som också startat upp vår panel eftersom han hade många frågor och funderingar kring ämnet.

Jag kommer här inte att sammanfatta hela debatten, det var den för omfattande för. Men ett viktigt ämne var Stockholm Pride. Den icke-vålds policy de antog 2008 i det uttalade syftet att kunna utesluta AFA lästes upp och skärskådades av både panelen och publiken. Här kan också ni läsa den:

”Stockholm Prides icke-våldspolicy

Antagen 25 maj 2008

Föreningen Stockholm Pride tar avstånd från människoförakt och våld. Denna policy syftar till att klargöra hur Stockholm Pride tar avstånd från användandet av våld och hot om våld och i stället verkar för dess motsats – respekt för människors lika värde, demokrati och fred.

Stockholm Pride vilar på en icke-våldsgrund, vilket ska genomsyra alla verksamheter och samarbeten.

För att våld inte ska förekomma ska Stockholm Pride ha ett väl utvecklat säkerhetsarbete integrerat i föreningens verksamhet och festivalens alla delar.

Personer, grupper eller sammanslutningar som uttalat använder sig av fysiskt våld eller hot om våld är inte välkomna till festivalen.

Arbetet med att minska riskerna för våld är något Stockholm Pride bär med sig i mötet med andra pridefestivaler, nationellt såväl som internationellt.”

En märklig text på så många sätt. Sen när har polisen, militären och migrationsverket blivit icke-våldsorganisationer? Polisens och militärens verksamhet går ju ut på att utgöra ett hot om våld, som också infrias regelbundet. Om Stockholm Pride skulle ha följt sin egen policy hade de varit tvungna att utesluta dessa organisationer. Det säkerhetsarbete de nämner i texten hade de fått sköta helt utan polisen och dessutom med icke-våld som enda möjliga svar vid attacker.

Policyn kritiserades också för att det är mycket begärt av de som går i paraden att stå för icke-våld när de själva är en målgrupp för hot, våld och aggression (vilket skrämmande många av deltagarna i dagens debatt kunde vittna om). Dessutom vill Stockholm Pride i sista meningen sprida denna policy internationellt samtidigt som många Prideparader i andra länder utsätts för öppen repression och man till och med kan arresteras för att gå i dem.

Många uttryckte sitt obehag över den polisiära och militära närvaron vid Pride. Å ena sidan är det bra att enskilda poliser vågar vara stolta och stå upp för vem de är i den så fascistoida polismiljön.  Å andra sidan blir deras block också ett propagandainlägg för statens våldsapparat. När deltagarna tillåts uppifrån att gå i sina arbetsuniformer ger det goodwill åt myndigheten.

Ännu mer provocerande framstår företag som inte är där för att uttrycka stolthet utan enbart för att få exponera sitt varumärke på en bra reklamplats. Och den hastigt påkomna icke-våldspolicyn kom till just för att dessa sponsorer dragit öronen åt sig och inte ville exponera sitt varumärke i närvaro av AFA. Så tillåts alltså företag som bara närvarar vid paraden i eget vinstsyfte få påverka vilka som ska få demonstrera. Hur långt kan en sådan utveckling gå? Är det vänsterblocket i stort som är näst på tur att ifrågasättas? För klasskamp och kritik av kapitalismen är inte heller en annonsplats.

Det rådde en rörande enighet om att naiviteten inför ekonomiska och statliga maktorgan gått alldeles för långt.

Andra saker som diskuterades var gränserna för såväl pacifism som våldsanvändande. Hur man egentligen ska definiera våld. Självförsvar och behovet av att stödja och skydda varandra också fysiskt. Samhällsklimatet där en stor folkmassa hellre står och ser på och möjligen ringer polisen än ingriper när de ser någon bli misshandlad, och den onda cirkel av rädsla som skapar ett allt starkare polis- och övervakningssamhälle. Antifascistisk praktik och för- och nackdelar med den. Tryggheten för homosexuella och andra som påtagligt ökar i ett område om man ser till att stänga nasselokalen, kontra risken för en våldsspiral. Vikten av ökad självaktivitet och kollektivt ansvarstagande för den gemensamma tryggheten. Det vådliga i att göra sig beroende av en statlig våldsapparat i tider där toleransen fortfarande är ganska ytlig och där tidsandan kan svänga om, och med den attityden uppifrån. Om man ska anmäla hatbrott till polisen, saker som talar för och emot och om det finns någon rimlig annan strategi. Är inte hela fängelsesystemet en våldsapparat som bör ifrågasättas? Hur man ska se på direkt aktion. Hur man går från defensivt sökande efter att bli accepterad till ett offensivt hävdande av sin rätt och sina behov. Hur man ska tänka när man vill attackera de värderingar som t.ex. kristdemokraterna för fram. Hur man tänker nytt och kreativt när man gör motstånd eller försvarar sig. Anonymitet kontra öppenhet i motstånds- och försvarshandlingar.

Ja, dessa och ännu fler aktuella och viktiga frågor togs upp under den en och en halv timme långa debatten. Jag kände mig ovanligt nöjd efteråt. När jag funderade på varför insåg jag att detta nog är den första våldsdebatt jag varit på (och jag har, oftast ofrivilligt, hamnat i många sådana genom livet) som inte fastnat i en meningslös polarisering i våld vs icke-våld. Både ett meningslöst sökande efter konfrontation av macho-skäl med ett minimum av politisk analys i botten, och en naiv pacifism baserad på kravet att alla ska acceptera att få stryk för ”det högre goda” eller att våldets utförande överlåts på polisen, förkastades. Istället söktes efter genuina lösningar på behovet av en rimlig trygghet och säkerhet.

Som jag uppfattade det berodde denna realism och insiktsfullhet på det höga pris många hbt-personer tvingas betala bara för att de hävdar sin rätt att vara de de är. Många delade med sig av erfarenheter som att ha blivit misshandlad av nazister, bemötts kränkande och sexistiskt av vakter och polis och även statligt våld berördes: till exempel den nya utredning som föreslår att den som genomgår ett könsbyte måste acceptera att bli kastrerad. Men samtidigt delade folk också med sig av positiva erfarenheter av hur de organiserat sig och kunnat ta itu med olika problem.

Slutligen vill jag tacka så mycket för att jag fick vara med i detta samtal som var tankeväckande och som jag hoppas fortsätter i andra medium och sammanhang. Det är en grundläggande och nödvändig debatt.

ps. Appropå rätten till vår egen sexualitet och våra egna kroppar kom idag också den bedrövliga nyheten att en abortläkare i USA blivit mördad för att han gjort sitt jobb. Ett vidrigt dåd som visar på hur illa det kan gå om människofientliga uppfattningar och ideologier får spridas oemotsagda.

Tips från Konfliktportalen: Andrea Doria har läst boken Blekingegadeligan och kommenterar under rubriken Holger Jensen Superstar, 1a maj i Göteborg kommenteras i Autonoma Kärnan Firar Första Maj, Björnbrum tipsar om en blogg och diskuterar vänsterns visionslöshet i Politisk Filosofi -intressant blogg, Cappuccinosocialisten diskuterar kulturpolitik utbildning och bildning under rubriken Som en liten glimt av hur det borde vara, Dom ljuger berättar om striden som arbetarna på Lagena just nu tar, Forever United tar upp hur arbetsköparna utnyttjar krisen i Nu ska alla få osäkra anställningar, Kim Muller inleder en historisk serie med att publicera 1930-talets Röda Frontförbundets faned, Kvinnopolitiskt Forum skriver om vad de flestra mödrar önskar på mors dag – och varför, Kvinnor läser sin gammelmorfars litterära manuskript om livet som skogsarbetare och statare och annan arbetarlitteratur från förr och jämför med idag, Redundans kommenterar debatten om flyktingförvaret i Kållered under rubriken Gränslandet och det politiska, Även Vardagspussel tar upp Lagenaarbetarnas kamp.

OM FASCISTER OCH ANTIFASCISTER

6 Dec

I år har vi sett det gång på gång. Nazister attackerar ett ockuperat hus i Göteborg genom att tända eld på det medan ungdomarna ligger och sover, står beredda att misshandla dem som vaknar och försöker fly. Nazister attackerar ett självstyrande kulturhus i Stockholm genom en anlagd brand. Ett antirasistiskt möte som skulle hållits i lokalen vid samma tidpunkt som branden anläggs är inställt och det är bara sex års arbete med att bygga upp verksamheten som brinner upp. Inte människor. Natten därpå anläggs ytterligare en brand i samma stadsdel. Denna gång mot två fackligt aktiva, som tidigare i år hängts ut på samma nazistiska sida som antytt sig ligga bakom branden som förstört kulturhuset. Sidan info14, som har koppling till Salemfonden. Förutom de båda vuxna befinner sig ett litet barn, en flicka på snart tre år, i lägenheten när tändstickan kastas in. Familjen lyckas rädda sina liv genom att fira sig ned från den egna balkongen till grannens.

Det mönster som framträder är mordiskt. Att ingen hittills har dött är skönt. Men knappast något vi kan slå oss till ro med. För ingen borde bli förvånad över att fascisterna jobbar som de alltid har jobbat. Leve döden! hette det i fascismens Italien, bredvilligheten att sätta sig till doms över andras rätt till existens finns inbyggt i ideologin.

Ständigt möter man i samhället en flathet gentemot fasciströrelsen, en ovilja att nämna saker vid deras rätta namn. När fascisterna marscherade på 30 november 1991 kallades de i media “Karl XII-anhängarna” omväxlande med “Karl XII-fansen”. De som stod upp mot fascisterna kallades “antidemonstranter”. När fascisterna demonstrerade på 30 november 2008 kallades de i media “nationalister” omväxlande med “nationella”.

Man gick under tidigt 90-tal ut och uppmanade folk att inte protestera mot nazisterna, särskilt fick man inte öga mot öga och på samma plats visa sin avsky. När vanligt folk ändå i stora mängder anslöt sig till de protester och blockader som arrangerats mot naziströrelsen rapporterades det inte.
Ett exempel är protesterna i Växjö mot Sverigedemokraterna 1994. Ett parti som på den tiden var en uppsamlingsplats för nazister, fascister, högerradikala skinheads och gatuhuliganer. Detta parti jagades runt i stan av ett tusental personer, varav under 200 var organiserade unga antifascister. Den överväldigande majoriteten var arga Växjöbor, bodbiträden i vita skjortor, unga kvinnor i sommarklänningar, kepsgubbar som smugit undan sin tomma ölflaska för att hiva mot nazisterna. Ändå valde lokaltidningen att dagen därpå skriva om 200 tillresta aktivister “och många nyfikna ur allmänheten”. Allmänhetens aktiva ställningstagande skulle tigas ihjäl.

Det kan vara värt att påminna sig att samma media som då uppmanade människor att vända fascisterna ryggen och inte låta sig mobiliseras till protester, idag skyller antifascisterna för att ha stoppat den folkliga mobiliseringen. Sanningen är den att det var i och med att antifascisterna ihärdigt, gång på gång, stod i vägen och stoppade nazisternas marscher, som den nyfödda nazirörelsens framgångsvåg bröts redan under tidigt 90-tal. Det våldsamma angreppet med mordbränder mot flyktingförläggningar var och varannan vecka och mord och misshandlar på invandrare och homosexuella kom av sig. Istället började fascisterna vända sin energi inåt, med konserter, kamrataftnar och internetforum. Efter nederlaget på gatan 1991 upphörde 30e novemberfirandet i Lund, för att inte återkomma förrän nu i år.

Nu ser vi dessvärre ett nygammalt mönster bakom mordbrännandet. Det är i tider av lågkonjunktur fasciströrelsen blir starkare. Och när fasciströrelsen blir starkare trappar den upp våldet. Så var det under de djupa lågkonjunkturerna på 30-talet och 90-talet, och så ser det ut att bli också idag. Det vill säga om vi inte bestämmer oss för att lära något av historien.

Antifascism borde inte, som på 90-talet, bli en angelägenhet för en liten grupp engagerade ungdomar lämnade att slåss bäst de kan. Antifascismen borde vara varken mer eller mindre än en självklar del av all verksamhet som hotas av fascisternas framfart. Vi behöver inte låta frågan ta mer plats än den förtjänar. Det är bara att vara i vägen och säga emot varje gång fascisterna visar sig i offentliga sammanhang. Det är bara att ha självrespekt nog att försvara sina sammanhang. Det är bara hålla nere våldsanvändningen genom att använda vårt i särklass bästa vapen: gemenskap. Att vara många är att vara starka. Det är bara att sluta kalla nazister för stackars buspojkar utan pappor, karl XII-fans, nationella, huliganer som bara vill slåss. Nej de vill inte bara slåss. De har framförallt en politisk agenda. Men av den agendan blir det bara precis så mycket som vi låter det bli.

MALMÖ 26

8 Jul

Varenda dag nuförtiden verkar tillägnas något syfte, det ena underligare än det andra. Allt ifrån kanelbullens dag till en köpfri dag. Det sistnämnda en ganska konstig dag för oss som har mindre pengar än månad. Men på nu på lördag, den 12e juli 2008, kommer en kampanjdag för Malmö 26. En dag att ta på allvar för alla oss som arbetar med markservicen i det här samhället. För den strid som just nu utspelar sig kring 26 strejkvakter i Malmö är en utmaning mot allas våra livsvilkor.

Det började med att en anställd vid sushi-köket Izakaya koi blev misshandlad av sin chef under en så kallad inspirationsresa till London. Som om detta inte vore nog blev han därefter omedelbart uppsagd. Det säger sig självt att denna uppsägning saknade giltig grund. Arbetsköparen Henrik Siebert är en av alla dessa småpåvar till småföretagare som tror att arbetare är egendom att fritt förfoga över. Att Henrik med sin ärvda rikedom inte skulle ha rätt att utsätta personalen för fysiskt våld, eller säga till dom att gå från den ena dagen till den andra, verkar verkar inte ha funnits i hans begreppsvärld.

Det är som vi alla vet en borgerlig offensiv på alla plan i samhället just nu. I allt från politikernas talarstolar till pophögerns bloggar och på dom stora tidningarnas ledarsidor hörs samma tjatiga mantra. Frihet-avreglering-marknad-småföretagare. Man hade gärna skitit i allt detta tråkiga och uppblåsta skitsnack och stängt sina öron. Men tyvärr är det ju så att allt pratet bara är ett försök att rättfärdiga en konkret politik. En politik direkt riktad mot oss. Genom att säga emot på arbetsplatserna hotar vi friheten. Företagarens frihet att bestämma, pengarnas frihet att obegränsat flyta ovanför våra huvuden. Allt mer ifrågasätts vi. Om vi inte har råd att betala marknadshyror, är det då inte egentligen vårt eget fel att vi hamnar på gatan? Var och en får ta konsekvenserna av sina egna val. Att dom ekonomiska och sociala vilkoren från början ger oss olika utgångslägen är ofint att nämna. Någon skulle kunna få den uppfatttningen att du tror att det finns sociala strukturer och inte bara individer, och det utesluter dig från alla moderna diskussioner.

Vad har nu allt detta med konfikten på Isakaya koi i Malmö att göra? Allt. För det skulle inte bara visa sig att Henrik Siebert vägrade all dialog med den anställdes organisation, så att konflikten till slut ledde till blockad av hans verksamhet. (I detta fall handlade det självklart inte om att Siebert fick ta konsekvenserna av sitt hänsynslösa och brutala agerande, utan om den hemska fackmaffians orimliga krav). Det skulle också snart bli uppenbart att hela det etablerade samhället slöt upp på hans sida.

Situationen borde vara enkel och glasklar. En arbetsköpare ska inte få misshandla en arbetare i Sverige 2008, lika lite som han får avskeda anställda utan giltig grund. Men det är i teorin. Det som faktiskt hänt hitills är följande. Åtalet mot Sibert angående misshandel har lagts ner. I klassdomstolen AD lades skulden på den anställde. Läs: slaven käftade emot ju. När fackförbundet SAC genomförde en blockad mot restaurangen, en helt normal facklig åtgärd varslad på normalt sätt, ringde Siebert med anhang till polisen.

Och här börjar det verkligt absurda. Malmöpolisen bryter högtidligt, och med kommunpolitikernas goda minnne, mot den grundlag dom får betalt för att skydda. Dom inte bara lägger sig i och väljer sida i en facklig konflikt, dessutom går dom in med våld mot strejkvakterna. Vad har strejkvakterna då gjort för att provocera fram detta? Har dom slagits? Nej. Har dom kastat sten? Nej. Dom har utövat sin fackliga rättighet att hindra strejkbryteri genom att stå ivägen för svartfötter. Sedan 30-talet har det varit tillåtet att hindra strejkbrytare på detta sätt (moraliskt har det alltid varit, och kommer alltid att vara rätt).

Men polisen häktar 26 personer för ohörsamhet. Är det frågan om ohörsamhet? Knappast. Brottet ohörsamhet består i att vägra efterkomma polisens order, till exempel att stå kvar som folkmassa när polisen ger skingringsorder. Men i detta fall är det fråga om en grupp poliser som lägger sig i en facklig konflikt och alltså själva bryter mot både grundlagen och mänskliga rättigheter. Varför skulle organiserade arbetare låta polisen avgöra vem som har rätt i en facklig konflikt? Det är orimligt. Men Malmöpolisen är så säkra på sin rätt att vara politisk polis och styra och ställa även på arbetsmarknaden att dom alltså sätter 26 personer som deltagit i blockaden eller befunnit sig i dess närhet i häkte.

Inte ens här stannar det. En åklagare är dum nog att väcka åtal i allmän domstol för dom brott polisen diktat upp. En ytterst märklig förundersökning presteras där man lyckas undvika att nämna det viktigaste: att det pågått en facklig konflikt, och att det är denna polisen ingripit i. Detta är något hittills okänt på svensk arbetsmarknad, att behandla en varslad facklig åtgärd som ett brottmål.

Hur det kommer att gå i tingsrätten återstår att se. Det blir mycket intressant att följa den i höst, jag upmanar alla i Malmötrakten att gå dit och lyssna. Sjävklart finns klassamhället även inne i rättssalarna. I tingsrätten sitter fritidspolitiker som nämndemän. Hur det går i rättegången är givetvis av största principiella betydelse. Ska våra fackliga rättigheter finnas i praktiken eller bara på pappret? Ska staten kunna lägga sig i fackliga konflikter som här skett? Är Sverige i praktiken en polisstat? Alla dessa frågor ställs i blixtbelysning.

Hur det går i rättegången har däremot ingen avgörande betydelse ute i verkligheten. Hur mycket staten än intervenerar, högeraktörer i poliskåren och åklagarväsende tar lagen i egna händer eller socialdemokrati och majoritetsfack tigande samtycker, så ändrar det inte verkligheten. Våld och hot mot anställda, hänsynslöst utnyttjande av slavarbetare, det är en del av verkligheten 2008. Där sitter borgerligheten och stödäter för slavdrivarnas rätt. Där sitter välavlönade ledarskribenter, som borde vara jävligt tacksamma över det välstånd arbetarna åstadkommit åt dom, och skriver av dom upprörda småföretagarnas ojande om maffiametoder. Där agerar polisen och politikerna som om det åter var 1920-tal. Och det är det på sätt och vis. Vi har inte fått våra rättigheter i present av en milt leende överhet. Vi har erövrat dom, och måste på nytt erövra dom gång på gång. Vi har inte det där berömda och avgudade valet. Verkligheten är som den är. Därför kan en öppen kriminalisering av facklig verksamhet bara leda till hårdare och mer öppna strider på arbetsmarknaden.

I detta läge behöver vi komma samman som klass. Alltså sluta se oss som enbart individer och visa aktiv solidaritet med dom åtalade strejkvakterna. Det är inte bara deras rättigheter som nu ifrågasätts. Det är inte bara dom som står inför rätta. Det är alla arbetare som ser på sig själva som något annat än slavar. Och slavar är det sista vi är. Tillsammans besitter vi en enorm makt. Det är vi som bestämmer om bussarna ska gå, om varor ska komma fram, om något ska produceras, helt enkelt: borgerligheten är utlämnad till vår kollektiva nåd. Detta talas inte så ofta om idag. Men tiderna hårdnar. Priserna stiger, lönerna följer inte efter, vår självklara rätt till god vård, bra skolor och bostäder vi har råd med ifrågasätts. Att i ett sådant läge skicka polisen på strejkvakter är att utmana ödet.

Det finns många sätt att stödja kampanjen Malmö 26. På lördag kan till exempel alla som har bloggar hänga på kampanjen genom att informera om det som hänt. Vi kan prata med våra arbetskamrater och grannar. Motkraft har en sms-insamling där man kan skänka pengar till kampanjekostnader och eventuella böter. En t-shirt som stödjer kampanjen finns att köpa. Man kan dela ut flygblad eller ordna stödfester och informationsmöten. Bor man i Malmö och gillar sushi kan man låta sig bjudas på gratis sådan på lördag, samtidigt som man uppdaterar sig om läget. Platsen för detta blir givetvis Lilla Torg.