Tag Archives: rf

RAPPORT FRÅN MOTSTÅNDETS LUND

30 Nov

Jag ankom till ett lätt regnigt men annars höstklart Lund tidigt i lördags morse. En av de första synerna man möttes av var ett fönster där stan marknadsför sig. ”Lund kulturstad, studentstad, innovationernas stad” stod det. Och det är lätt att se både de gamla byggnaderna, Universitetets många fakulteter, hus där det stod ”innovation si och så” på fasaderna, den mäktiga Domkyrkan och så vidare.

Därför var det lite kul när programmet på India Däck drog igång på kvällen. För den första programpunkten var just en rundvandring i Lund, ledd av lundaorganisationen Första Linjen. ”Vi vill med detta” sa en av de många berättarna under turen ”visa en annan sida av staden än de offentliga slagordens Lund, vi vill visa på Motståndets Lund.” Och motståndets Lund är lika levande som kulturens eller studenternas, det handlar förstås bara om vad man väljer att lyfta fram och inte. Av den anledningen anordnade Första Linjen sin vandring, för att mentalt förknippa olika platser med deras radikala historia. Vissa av gatorna vi var på blev också omdöpta, och fick nya gatuskyltar.

Det var en spännande och omväxlande guidening. Bland det jag kommer ihåg var en lite mer udda historia om hur Blekingegadeligan (som man kan läsa om i en bok som kom ut nyligen, jag har inte läst den men de som har säger att den är spännande och underhållande läsning) suttit i ett träd som pekades ut för oss och spanat på familjen Rausing, därför att de hade planer på att kidnappa sonen Rausing. Den gatan döptes om till Blekingegatan.

Vi kikade på var föregångaren till India Däck, Wapiti, låg på 90-talet.

Staffan Jacobsson, författare till flera trevliga böcker om såväl anarkism som graffiti, berättade underhållande om husockupationsrörelsen i staden på 70-talet, utanför ett hus som ockuperades 1969 och användes som Allaktivitetshus. Man hade satt sig till passivt motstånd mot avhysningen på olika sätt. Bland annat var det en grupp som klädde av sig nakna eftersom de räknade med att polisen inte skulle kunna bära ut dem på gatan i det skicket p.g.a. tidens idéer om osedlighet. Det kunde polisen inte heller. Istället tog de sig för att rulla in var och en av de nakna ockupanterna i ett tjockt lager mattor för att lyfta ut dem som en slags levande kåldolmar. Läs gärna också Staffans bok Dialog om frihet om den tidens anarkistiska rörelse i Lund, som hade sin bas bland studenter. Boken är lättläst, innehållsrik och präglas av en stor och smittande livsglädje.

Utanför Universitetets pampiga huvudbyggnad Athen, med gripar på taket, fick vi oss till livs en betydligt äldre historia, den om de mest omfattande kravallerna i Lund någonsin. Det var år 1898 som några studenter under en punchkväll började ondgöra sig över att arbetarna tog sig ton, och i synnerhet att det pågick en strejk på Svedala sockerbruk. Man började svamla om arbetsvillighet och arbetets frihet, den tidens högeromskrivningar för strejkbryteri. Det slutade med att studenterna beslutade att ingripa i konflikten som frivilliga strejkbrytare. I två dagar arbetade de på sockerbruket, och avslutade dagarna med att gå i ett melodramatisk triumftåg till brukspatronen och därefter i samlad trupp tillbaka till universitetet. Dagen därpå gick det inte som de planerat, istället fick de löpa gatlopp då ett 1000-tal uppretade arbetare anlänt till stan för att visa vad de ansåg om svartfötter. Tumult och även en viss stenkastning utbröt. Studenterna retirerade till Athen och en prokansler (om jag nu uppfattade titeln rätt) kom ut på trappan för att försöka ”tala” de uppretade arbetarna ”till rätta”. Då blev det kravaller på allvar, alla fönstren på byggnadens nedervåning slogs sönder och folkmassan försökte ta sig in i huset. Dagen därpå hade strejkbryteriet upphört och antalet arga protesterande arbetare på Lunds gator hade stigit till mellan 2-3000 personer. Husarerna fick sättas in för att stävja oroligheterna.

Allra flest stationer längst turen handlade om datumet 30e november och den legendariska antifascistiska historien kring detta datum. Det är med stor rätt som Lundaborna är stolta över denna historia där man med olika medel har lyckats  hålla stan fri från fascistiska propagandashower under modern tid. Sist nazisterna gjorde ett försök var förra året, men det var självklart dömt att misslyckas.

Flera stopp på vandringen handlade förstås också om den moderna husockupationsrörelsen i Lund, bland annat berättades om bakgrunden till den lyckade Ockupationsfestivalen i staden, och om huset Smultronstället och den sorg och vrede över rivningen som ledde till att man höll en Politikerföraktvecka. Den sorg man känner över ett stormat hus är svår att föreställa sig för den som aldrig varit husockupant, men är väl så verklig som för vem som helst som kastats ut ur sitt hem.

På kvällen var det dags för nattcafé med 90-talstema på India Däck, där jag stod på programmet. Därefter drog de som ville vidare till Smålands Nation för Klubb Poll Tax Riot. På nattcaféet hade man musikaliskt 90-talstema, i ärlighetens namn ganska anskrämligt, för det var baserat på samtliga Tracks-ettor under årtiondet. Funkade säkert bra som nostalgitema för en yngre generation, men det var inte precis den musik en annan lyssnade på under 90-talet.

Själv började jag med att, inspirerad av den roliga stadsvandringen, dra några sanna rövarhistorier från årtiondet. Att de tre berättelserna alla på något sätt handlade om antifascistisk gatupolitik är kanske inte så förvånande, detta var ett dominerande tema under årtiondet. Jag berättade om det folkligt festliga ingripandet mot SDs valturné i Växjö 94, och den betydligt mer hemliga och elitistiska blockaden mot SD på Götgatsbacken 93 som var ytterst välplanerad men också misslyckades på grund av att för få fått information om vad som skulle ske, samt om en händelse i Göteborg där vi framgångsrikt provocerade och drev med Ny Demokrati genom att hålla med dem och ha med skyltar där det stod ”Det är jag som är den verkliga ledaren för Ny Demokrati” – inte mindre än tre personer inom partiet gjorde nämligen vid det tillfället anspråk på partiledartiteln.

Efter en liten paus kunde de som så ville vara med på en lite mer seriös del av programmet där vi tillsammans diskuterade nu, då och framtid. Många frågor, inte minst strategiska kom under diskussion. Det var glädjande att se folk från många olika åldersgrupper samlas till diskussion, och ännu större var bredden när det gällde organisatorisk tillhörighet. På festivalen träffade jag folk från AFA, Första Linjen, SUF, Virvelvinden, RF, Förbundet Allt åt Alla, ockupanter från Smultronstället och ockupanter från Romano Trajo. Säkert var även många andra organisationer representerade också, så det är ingen överdrift att säga att det var bredd på både erfarenheterna och det politiska kunnandet därinne.

Vi pratade om allt möjligt från varför BZ-rörelsen dött och varför den nu återuppstått från det döda, om antifascism och om SD: vad är egentligen en vettig strategi mot SD idag och vad har vänstern misslyckats med som gjort att de kunnat vinna mark, hur har strategierna ändrats och breddats på 00-talet i jämförelse med 90-talet, vilka frågor har klivit fram under 00-talet och vad tror vi är vettigt politiskt att ägna 10-talet åt?

Det blev en riktigt intressant och mångsidig strategidebatt. Först och främst tycker jag vi kom fram till att det faktiskt var sämre förr. Och det hade väl varit skam om vi kommit fram till något annat. 00-talets rörelse är bredare, mer integrerad i vardagslivet runt omkring sig och mer fokuserad på sociala frågor som bostad, arbete och allmänningar.  Man klarar av att kommunicera med omgivningen på ett sätt som vi inte gjorde, utan att för den skull tappa bort sin egen agenda. Man klarar av att spela ner konflikter till den nivå där man själv kan hantera dem, och välja på vilket sätt man vill vara militant, våld är inte alltid den lämpliga vägen. Visst finns det många problem med dagens rörelse också, som vi inte berörde därför att det är roligare och ger bättre utdelning att vara lite visionär och framåtsyftande än att älta begångna misstag i evighet.

Om tankarna på India Däck var representativa för den radikala vänstern i Sverige i stort, så tror jag att vi kan se fram emot ett vettigt motstånd under 10-talet. För tankarna om vad man vill åstadkomma framöver handlade om mer spridande av motståndspraktiker som kollektivt sänkande av priser (det som av i sjuttiotalets Italien kallades självreduktion d.v.s. att gå samman och sätta kollektiva tak för räkningar o.s.v.), praktiker för motstånd och övertagande av kontroll på arbetsplatserna, sociala strider om bostäder, allmänningar, utrymme och resurser. Att stärka egenmakten och bidra till en självständig kamp i det lilla överallt, som underminerar såväl ekonomiska som politiska eliters möjlighet att enväldigt styra utvecklingen. Också jag tycker att detta är helt rätt målsättningar, och jag är övertygad om att de småskaliga experiment som vår rörelse hållit på med sedan mitten av nittiotalet och framåt så småningom kommer att betala sig i form av allt större genomslag och framgångar. Precis som 90-talets övningar i gatustrid kulminerade i motståndssommaren 2001 över hela världen, så kommer 00-talets övningar i vardagsmilitans att kunna kulminera i framtiden. Och till skillnad från gatan som ändå är en arena som i mycket liknar den mediala arenan, så handlar ju kamper i vardagen inte om kulturkamp och hegemoni, utan har en direkt och omedelbar potential att förändra.

På söndagen hann jag till min glädje lyssna på ett föredrag om Miljonprogrammet innan det var dags för mig att springa iväg till tåget. Det hölls på Smålands Nation.

Här tänkte jag passa på att berätta något kort om Smålands och om nationsväsendet i Lund. För det verkar mycket exotiskt för de flesta av oss, även för mig som ju själv nu studerar vid Stockholms Universitet. Nationerna har mycket gamla anor, precis som Lunds Universitet självt. Förr skrevs studenterna in i den nation som motsvarade det landskap studenten kom ifrån. Det var förstås mycket exklusivt att studera och få hade den möjligheten. Nationerna sörjde på många sätt för studenternas sociala väl och ve, och de finns än i dag kvar även om det egentligen är ämnesföreningarna som gäller nuförtiden. De olika nationerna har olika profil. Malmös och Lunds nationer anses mest borgerliga, fast Lunds nation är det på ett lite diskretare sätt.

En lustighet som berättades i Första Linjens guidening var vilka hus som fått extra polisbeskydd under Ockupationsfestivalen. Alltså inte vilka hus som verkligen utsattes för ockupationsförsök utan vilka hus polisen trott var objekt. Ett stort skratt mötte informationen om extra bevakning av Domkyrkan, jo det hade varit nåt förstås! Även Malmö Nation fick extra bevakning och medlemmarna informerades om att de skulle ”undvika att klä sig för bratigt.”

Smålands har däremot sedan 1972 varit en uttalat socialistisk nation. Detta efter ett formellt mötesbeslut samma år. Nationen har en del pengar att röra sig med, inte minst tack vare gamla donationer och fonder från den tid då det ganska religiöst färgade Småland sände sina prästsöner till Lund för att studera teologi.

Föredraget om Miljonprogrammet var väldigt intressant. Det handlade om tankarna bakom dessa program, hur man genom deras utformning aktivt försökte isolera arbetarklassen från social gemenskap, isolera i kärnfamiljer, rationalisera kvinnoarbetet och allmänt ”civilisera” och passivisera de ”farliga klasserna”. Men också om hur just dessa områden idag ändå har kunnat bli arena för upplopp och föremål för samhällets skräck för revolter underifrån. Jag ska inte skriva mer i detalj om föredraget utan istället flagga för att texten som det är baserat på kommer att dyka upp inom kort på bloggen Kim Müller. Så håll utkik, det är det värt!

Därefter skulle Malmös avdelning av Förbundet Allt åt Alla visa en kort film om det safari till Malmös problemområden (Fridhem, Limhamn med flera rikemansgetton) som de gjort. En kort film på runt tio minuter som jag ändå inte hann se. Men jag blev inte så besviken för det, för den lär snart dyka upp på Youtube eller liknande kanal. Mer att hålla utkik efter alltså!

Slutligen vill jag tacka arrangörerna av Socialistiska Dagar, alla trevliga, engagerade och kunniga människor jag träffade, och inte minst min mycket trevliga värdinna och de andra på kollektivet där jag fick sova. Samma natt som det tråkiga beskedet om razzian mot Utkanten kom. Ett scenario som vi nog tyvärr ska räkna med kan upprepas på fler platser, då det snart är toppmöte i Köpenhamn, och det är vid detta laget en beprövad polistaktik att slå sönder så mycket infrastruktur och lokaler som möjligt för vänstern innan och under dessa möten. I alla fall var det som alltid väldigt kul och inspirerande att besöka Motståndets Lund.

Tips från Konfliktportalen: Andre Doria kräver Ge tillbaka Utkantens datorer!, Kvinnor berättar om bostadskamp i Del 3 – Studiebesök,  Dom Ljuger skriver Om hur den lilla fan rörde om i grytan, Kim Müller publicerar ett Pressmeddelande från Utkanten angående razzian, Anders Svensson konstaterar att det blivit Allt orättvisare och ojämlikare i skolan

Övriga tips: Utkantens pressmeddelande + info om verksamheten från dem själva, Framåt! har intervjuat gruppen Kämpa Tillsammans som är aktuella med en bok om arbetsplatskamp och kapitalismen, Skumrask skriver om Spotifysamhället 2, Ledighetskommittén överklagar socialens beslut i Turistens överklagan, Copyriot uppmärksammar också vad som hänt på Utkanten och anser att Polisens rätt att hålla datorer i beslag måste regleras, Tidningen Anti har tema ungjävlar

Annonser

MANAGEMENT BY OTRYGGHET

6 Feb

Somliga säger att 90-talet är tillbaka. Krisen och i dess spår vänsterpolitiska aktioner, kravaller, denna gång också strejker och annan arbetarkamp, samt tyvärr det öppna fascistiska våldet.

Men jag skulle nog vilja påstå att 90-talet aldrig riktigt upphörde. Istället lyckades ägarklassen. En aktiv politik för privatisering och överförande av resurser till de rika, genom att med hot om arbetslöshet bromsa löneökningarna och vidga lönegapen mellan klasserna (samt cementera det mellan könen), genom krigsäventyr och ökad utplundring och genom nya områden för spekulation utan täckning. Ja, genom många åtgärder kunde ägarklassen använda 90-talskrisen som en hävstång för det egna välståndet.

Tillsammans med delar av medelklassen, som också gynnades av den förda klasspolitiken, sökte man etablera känslan av att läget var under kontroll. Konflikterna under 90-talet hade varit ytliga livsstilsövningar. En jättelik urladdning som den sommaren 2001 påvisade… ingenting, i deras ögon.

Men för vanligt folk, arbetare med och utan jobb, upphörde aldrig 90-talet. Dess effekter grävde sig istället allt djupare in i den egna vardagen. Lönerna låg still eller ökade mycket långsamt, men priserna steg. Fler och fler områden avgiftsbelades. Rättigheter och trygghetssystem urholkades allt mer. Repressionen i alla system, från sjukförsäkring, till arbetslöshetsåtgärder och övervakningen i vardagen, antog groteska proportioner.

Betongförorter var varken särskilt inbjudande eller levande miljöer på 70 och 80-talen. Men standarden var god. Själv lärde jag mig att värdesätta ett långt och djupt badkar, och skulle aldrig byta bort det för en sketen duch om än aldrig så central. Men från 90-talet och framåt blev dessa områden allt mer offer för klassiska slumvärdar.  De regelbundna underhållsåtgärder som utfördes på 80-talet var visserligen obligatoriska, men de var också gratis och upprätthöll en viss boendestandard. Men slumvärdstilen blev att istället se nödvändig upprustning som ”tillval” som skulle betalas för. Med många hyresgäster vars ekonomiska utrymme redan på andra sätt minimerats började underhållet utebli, och sen dess har husen förfallit. Renoveringar idag har istället blivit ett politiskt verktyg, sätt in så mycket lyx att du sen kan avhysa de oönskade, de som har låga inkomster.

Och de mekanismer ägarklassen införde i stor skala på 90-talet, för att stävja löneutveckling och organisering, är lika väloljade idag. Flexibilitet, osäkerhet, korttidskontrakt, utbytbarhet.

Ovanpå ett samhälle med öppen fattigdom och maktlöshet, har under 00-talet ett jetset brett ut sig. Som inte bara som vanligt hållit sig till lyxlivet i sina egna reservat, utan ogenerat hånat de som kämpar mot slavlöner. Papperslösa med slavkontrakt har man kunnat kalla utpressande maffia med för mycket makt, och kunnat få medhåll från likasinnade med noll kunskap om det samhälle de lever på.

Vad har egentligen ändrats? Kanske att vid randen av 10-talet är folk ännu mer utblottade än vid randen av 90-talet, husen mer förfallna, samhället mer polariserat, det sociala kontraktet brutet, arbetsvillkoren ännu jävligare. Fasciströrelsen går in i krisen betydligt mer välorganiserade än när det small sist. För vänstern är det likadant, inte minst för den radikala arbetsplatsbaserade fackliga organiseringen. 00-talet har bjudit på en rad sociala arbetsmarknadsstrider under tuffast tänkbara förhållanden, och den erfarenheten fruktar jag snarast var en generalrepetition inför 10-talet och kanske också 20-talet?

Krisen har ju som bekant ändå lett till en del eftertänksamhet, med tanke på det offentliga debattklimatet innan krisen inte alltid så genomgripande. Krönikören Frida Boisen förvånade mig till exempel tidigare i vår med en rimligt intelligent iakttagelse om något som faktiskt har betydelse. Hon konstaterade att en obehaglig sak med lågkonjunkturen är dess effekter på arbetsplatserna, hon fruktade att vi inte längre skulle våga ha  åsikter avvikande från ledningen eller ställa krav. Visst, hur många vågade det innan lågkonjunkturen? Men ändå, massarbetslöshet och varsel förvärrar självklart läget.

Jag är människovän och blev därför självklart glad över att Frida formulerat något bra, vad är fortsättningen, undrade jag förväntansfullt. Ska hon plädera för facklig organisering, sammanhållning mellan arbetskamrater, försvarandet av LAS, kräva att vi delar rättvist på de arbeten som finns, föreslå likalön för att få bort konkurrensen mellan de som borde vara enade?

Nej. Vi måste tänka bort den hemska lågkonjunkturen, föreslog hon förvirrat. Hur skulle detta gå till då? Genom att vägra bära svarta kläder! Ett närmare recept för magin gavs faktiskt: orange, grönt, rosa, eventuellt blandade färger om de bara är starka. Se där vad som händer när medelklassen kommer till insikt om läget. Nu ser jag framför mig ett stort gäng rädda kontorsnissar sitta med varselhotet över sig och tiga på arbetsmötena på fina byrån i knallorange och rosa.

Men skämt å sido. Otryggheten är ett av de största problemen på arbetsplatserna. Den är ett verksamt vapen för arbetsköparna. Genom att bygga upp osäkerhet systematiskt på alla nivåer i verksamheten kan de åstadkomma så mycket. Hålla nere lönekraven, splittra arbetarna så att de inte går samman i förhandlingar och arbetsplatskamp, sätta press på de enskilda att prestera tills de går sönder.

Ja, alla som är det minsta insatta i politik vet denna sanning: först den som har något att hota med vinner framgång. Och det ska inte vara tomma hot, utan det ska finnas något att sätta bakom. Arbetarna kan hota med sin enighet och med att gemensamt undanhålla sin arbetskraft. Arbetsköparna kan hota med varsel, massarbetslöshet och utslagning. Detta är fakta om hur världen fungerar, sen kan pacifister svamla vad de vill.

Jag är knappast den ende som under 90- och 00-talen, på ett flertal olika arbetsplatser, har sett otryggheten iscensättas aktivt och medvetet från arbetsköpare. Övervakning, informatörer, eller när de inte lyckas rekrytera dessa bland personalen ryktet om att några kan vara informatörer, individuell lönesättning direkt kopplad till rövslickeri, att kalla till samtal där man försöker få de anställda att skvallra på varandra, att skälla ut vissa anställda inför hela arbetsgruppen. Detta är några metoder jag upplevt själv, ibland i kombination med varandra, men kreativiteten lär inte sakna gränser.

Ett fall av ovanligt fult management by otrygghet har kommit upp till ytan via busschafförernas kamp för inflytande över sina arbetstider. Detta  är chaufförer vid Råstagaraget, som tillhör Busslink, ett förtag som kör buss för Stockholms kollektivtrafik.

Busslink har övervakat de anställda i smyg genom dolda övervakningskameror. Det man letat efter var fackligt aktiva och flygbladsutdelare. Men för att dölja sin smutsiga klappjakt på fackligt aktiva och anställda med åsikter så spred man rykten i pressen att anställda skulle ha saboterat bussarna. Nu har Busslink dock tvingats erkänna att man inte kan presentera någon som helst konkret grund för sin anklagelse. Sett utifrån verkar det som ett rätt uppenbart försök att vända allmänheten emot busschafförerna och samtidigt sprida misstro, skitsnack och skräck (för att alla riskerar att anklagas för de påstådda sabotaegen) i arbetsgruppen. Härska genom att söndra.

Som om inte hemlig övervakning vore nog, så har Busslink dessutom infört en privat polisiär verksamhet: man förhör de anställda. Jag citerar från Stockholms LS medlemsblad: ”Busslink i Stockholm har genomfört systematiska förhör med ett antal anställda på arbetsplatsen. Flera anställda har blivit hotade med uppsägning om de inte bedriver angiveriverksamhet mot arbetskamrater. Vidare har arbetsledningen visiterat anställdas kläder, tvingat dem att öppna skåp och väskor, till och med låst in folk under förhören. Förhören har inletts i vänlig ton med erbjudande om fika och frågor om familjen och hur det går med försörjning för att sedan övergå i korsförhör där arbetsledningen även försökt misstänkliggöra arbetskamrater genom att påstå att förhörspersonen blivit angiven av andra namngivna arbetskamrater. Anställda har erbjudits bättre tjänster och andra fördelar mot att de anger sina arbetskamrater. Många anställda på Råstagaraget mår idag dåligt och är rädda att framföra kritik eftersom Busslink avskedat två personer som kritiserat företaget.”

Ja, vad ska man säga? Inte direkt konstigt om chaufförerna känner sig rädda! Detta sätt som arbetsledningar har att behålla makten genom att förpesta den psykosociala arbetsmiljön skapar stress och lidande, eftersom man befinner sig i otrygghet större delen av sin vakna tid. Man blir paranoid och vet inte om man kan lita på den som borde vara ens kamrat.

Chaufförerna som tar konflikten förtjänar allt vårt stöd. Inte minst därför att de inte är ensamma om den här sortens problem, även om situationen på garaget är utstuderat jävlig. Mycket mer ljus borde tränga in i styrelserummen, så att alla får syn på dem som sitter där och spelar ut människor mot varandra på det mest cyniska sätt. Kanske fler borde göra som RF, och övervaka övervakarna?

Och mitt i lågkonjunkturen finns hopp, folk som vågar ta strid trots allt. För varsel eller ej, det finns gränser för förnedringen. Vem vill se sin lön sänkt med 20 -30 procent samtidigt som mängden arbete och arbetsintensiteten ökar? Gör sopåkarna ett sämre jobb än för 10 år sedan? Knappast! Är det inte deras arbete som gör att en person som Liselotte Lööf har mat på bordet? Jo, uteslutande! Har vi Stockholmare mindre behov av sopåkarnas arbete nu än för 10 år sedan? Knappast. Så varför tror vi att de som utför detta arbete ska acceptera att göra det för mindre? Är de robotar? Saker som kan användas?

Idag gick sopåkarna sålunda ut i vild strejk. Jag håller på åkarna som genom sin strejk demonstrerar att vi behöver dem och därför har anledning att betala för deras arbete också.

Och under strejken, skäll inte på arbetarna som riskerar mycket genom att bryta arbetsfreden. Skäll på Liselott Lööf som har lönedumpning som födkrok. Och på de politiker som anser det rätt att göra dessa upphandlingar, som liknar sockenbarnsauktionerna i början av 1900-talet, där den som betalar minst för arbete vinner. De konsekvenser i form av fattigdom, stress, bristande säkerhet som leder till olyckor, psykosocialt outhärdliga arbetsplatser, och därmed en ökande ohälsa i arbetarklassen som är direkt orsakade av denna politik. De konsekvenserna är orsakade av enskilda människors girighet och snålhet. Dessa människor är de vi bör ifrågasätta när ingen längre är villig att hämta våra sopor, sköta våra gamla, köra oss till jobbet, producera de varor vi behöver, eller på annat sätt se till att det finns ett samhälle.

LÄRORIK LÖRDAG

12 Jan

Det har varit en fullmatad lördag i Stockholm, med flera positiva händelser samtidigt.

På Akademibokhandeln talade Mattias Gardell om sin bok Tortyrens återkomst. Jag kunde inte närvara men utgår från att det var intressant. Boken är högaktuell och handlar om USAs nya öppna och aggressiva tortyrpolitik och hur den har påverkat utvecklingen i världen. Jag kan bara upprepa vad jag sagt här tidigare på bloggen: läs den. Även den som tror sig kunna mycket om detta ämne får en mer heltäckande, och skrämmande, bild av ett av de viktigaste skeendena i samtiden.

Vid samma tidpunkt som Gardells startade en demonstration till stöd för palestinierna i Gaza och mot Israels förfärliga massakrerande av befolkningen där. I tidningarna uppgavs 8000 personer ha deltagit i den. Och tidningarna använder polisens siffror som enligt min erfarenhet så gott som alltid är för lågt satta. Min gissning utifrån den uppgiften är uppemot 9000 personer. I vilket fall som helst en väldigt hög siffra när det gäller demonstrationer i huvudstaden. Det visar att det som händer Gazaborna inte sker i tysthet.

Det är ett hån att som tidningarna gör kalla det hela ett krig. Ett krig utkämpas mellan nationer eller åtminstone någorlunda jämbördiga parter. Det som sker i Gaza är massakrer på en försvarslös civilbefolkning instängd bakom en fängelsemur. Fanatiska sionister framhärdar i att kalla det en ”skyddsmur”.

Israel är ett projekt från början dömt, den sista europeiska kolonin. För de tidiga sionisterna var det koloniala övertagandet av ett land, ett ”hemland åt judarna” i sig ett mål. Att det skulle vara just Palestina var då inte så viktigt, flera förslag fanns, Uganda bland annat. När Israel etablerades var tiden för kolonialism av denna öppna typ egentligen över (även om vi idag ser tendenser att göra något delvis liknande, som Irakinvasionen).

Staten Israel byggdes ideologiskt på en rasistisk teori, praktiskt på en fördrivning av ett folk. De spillror av det palestinska folket som blev kvar inom staten Israels eller de ockuperade områdenas gränser underkastades en apartheidlagstiftning. Till exempel kan palestinier som flytt från sitt eget land inte återvända. Vilken jude som helst i världen kan däremot ”återvända” till ett ”hemland” de eller deras släkt kanske aldrig ens varit i.

Det finns många myter om sionismen, sanningen är som så ofta både enklare och krassare. Sionismen är inte någon mystisk konspiratorisk plan som på något vis har orsakat världens tillstånd. Den är inte heller en oförarglig idé som inte får ifrågasättas för då är man ond. Det är en ideologi bland andra. Och den ideologin är i grunden rasistisk. Den bygger på idén om kolonialism som något positivt som ”bringar civilisation” till förment ”ociviliserade” områden. Och på idén att judarna skulle vara ett folk som inte kan leva bland andra folk eller religiösa grupper. En idé man delar med en annan ideologi, nämligen nationalsocialismen.

På grund av hela den problematik grundandet av staten Israel har skapat, har rasismen mot palestinierna tagit sig groteska proportioner. Det finns faktiskt folk som på allvar hävdar att man inte kan prata om palestiniers problem eftersom ”det finns inget palestinskt folk”. Den logik som hela detta rasistiska projekt följer är den mot fördrivning och förintelse. Palestinierna ska bort. Palestinska liv är betydelselösa. Israels millitärmakt hävdar sin ”rätt” att bete sig hur som helst utan att behöva redovisa det för omvärlden, massakrera civila och bryta mot alla konventioner som finns om mänskliga rättigheter och krigslagar.

Det mest beklämmande är att höra kören av liberaler som försöker försvara detta beteende och till och med brännmärka dem som kritiserar det. Vänstern skälls för ”antisemitisk” för att den protesterar mot Israels apartheidsystem, fördrivningar, ”skyddsmur”, massakrer och den rasistiska ideologi som motiverar allt detta. Den kritiken lär historien kasta tillbaka på dem som fäller den. Lika lite populära lär de som idag försvarar Israel bli i historiens ljus, som de som tidigare försvarat den tyska nationalsocialismen eller apartheid i Sydafrika.

Det verkar för mig mer antisemitiskt att försvara Israel än att kritisera det. Det är som att hävda att vara jude måste vara samma sak som att stödja Israel. Ungefär som om någon skulle hävda att vara svensk måste vara samma sak som att stödja Sverigedemokraterna. Det går lika bra för judar att ställa sig kritiska till kolonialistisk praktik och de sionistiska idéerna som för vilken annan grupp som helst, och självklart finns det också judar som kritiserar Israel. Frågan handlar i grund och botten inte om etnicitet utan om nationalism och rasism.

Samt om mycket materiella saker. Som vatten. Israel vill för allt i världen inte förhandla om en palestinsk stat, för då måste man släppa ifrån sig källflödena till det vatten som är så nödvändigt för överlevnad i området. Man har målat in sig i ett hörn och går hellre över de palestinska lik som är värda så lite i den inhemska debatten.

Israel är totalt beroende av en omvärld bortom sitt grannskap för att kunna fortsätta denna hänsynslösa återvändsgränd till kolonialpolitik. USA sponsrar landet, och är garanten för dess starka militär. Inget mystiskt här heller, USA vill gärna ha lojala allierade i området, och det är svårt att inte vara lojal när man är så totalt ekonomiskt beroende. Vi andra fortsätter att handla med Israel och köpa deras produkter. Jag undrar när det blir dags för en köpbojkott mot Israel i stil med den omfattande köpbojkott som en gång i tiden starkt bidrog till att fälla apartheidregimen i Sydafrika? Demonstrationer är bra, men det är hög tid att gå från symbolik till handling. En isolera-Israel-kommitté borde vara en bra start.

Själv hade jag egentligen tänkt att gå på demonstrationen. Men sen fick jag nys om ett spännande föredrag i stan. Personer som varit aktiva i brittiska AFA och Red Action var inbjudna av RF, för att berätta lite om dessa organisationer och deras historia. En chans att höra dessa erfarenheter i första hand kommer inte varje dag, så jag beslöt att gå och lyssna.

Detta är inte rätt forum att återge hela föredraget, och det skulle för övrigt bli hur långt som helst. Men det var inspirerande att lyssna, det fick mig att vilja berätta om några saker: nämligen den antifascistiska historien på ön under 1900-talet, och om dessa gruppers samhällsanalys, som jag tycker är vältänkt och borde spridas mer.

I Storbrittanien har det funnits en tradition av militant antifascism under lång tid. Den första fascistiska organiseringen i landet kom 1923 med British fascisti. Kommunisterna satte käppar i hjulen för dem genom att störa mötena.

På 30-talet kom en klassisk och uttalad fascistorganisation in på scenen: British Union of Fascists. Trots att det var en uttalat fascistisk grupp fanns bland annat en del stora tidningar som inte skämdes för att stödja organisationen. Också denna gång visade kommunister och arbetarrörelse att de inte tänkte acceptera fascismen. En kulmen var det berömda Battle of Cable Street, där 250 000 personer beräknas ha samlats för att fysiskt hindra fascisterna från att propagera. 250 000! Ett mörkare kapitel vid denna tid var spanska inbördeskriget, där antifascister från alla håll i Europa riskerade, och allt för ofta också miste, sina liv för att som frivilliga bekämpa fascismens makttillträde. Sorgligt nog misslyckades det.

På 40-talet fanns också organiserade fascister i landet, trots att man kunde tro att kriget skulle fått dem att dra öronen åt sig. Denna gång gick de under det lite luddigare namnet The Union Movement. De bekämpades nu av en organiserad antifascistisk grupp som kallade sig 43-group. En våldsam grupp som i stort bestod av judar som deltagit som frontsoldater i det nyligen avslutade kriget. 43-group gav också ut en tidning vid namn On Gard.

Efter en tid dog fasciströrelsen nästan ut. Men den förde en tynande tillvaro och i slutet av 50-talet började den återkomma. Den här gången använde den sig av den ökande invandringen som syndabock för de sociala och ekonomiska svårigheter folk upplevde. Åter dök en antifascistisk grupp upp, 62-group.

1967 bildades National Front. De torgförde sin reaktionära politik med invandringsfrågan som verktyg. De inriktade sin propaganda på att verka tala för/om arbetarklassen, men det de inte pratade lika högt om var naturligtvis det konservativa idéinnehållet och att fascismen i praktiken aldrig varit emot kapitalismen och därmed inte heller kan leda till något annat än bevarandet av just klassamhället. Under 70-talet formerades Anti-nazi league, med rötter i det trotskistiska SWP (Socialist Workers Party), som arbetade på flera sätt. Med konfrontationer, genom att exponera NF som fascister, och att få med sig de unga genom framförallt en musikrörelse med konserter. Och till skillnad från den eländiga proggen i Sverige vid denna tid talar vi här om bra musik. The Squads kallades antifascistiska kampgrupper som tog kampen på gatorna.

På 70-talet stod det klart att NF inte alls levde upp till sina egna förväntningar och mål. De fick inte mer än en procent av rösterna i valet. En viktig orsak var det arbete militanta antifascister gjorde i vardagen för att avslöja och konfrontera fascisterna. En annan orsak var Thatcher som sög upp en del potentiella NFväljare.

Som en följd av dessa misslyckanden övergav NF helt den parlamentariska strategin under 80-talet. Då svängde man istället in på en strasseristisk väg där man tänkte sig att man skulle agera så kallade ”politiska soldater”. Det vill säga genom terrorverksamhet underminera samhället så att, tänkte man sig, fältet sen skulle bli fritt för ett fascistiskt maktövertagande som skulle återbringa ordning. 1982 bildades British National Party, som ett svar på omsvängningen inom NF. Vid denna tid började fascisterna lansera vit-makt-musiken som ett sätt att skapa gemenskap, värva och få in pengar till sin rörelse. Nu var det dags för AFA att ta över den antifascistiska stafettpinnen. AFA var inte enhetligt ideologiskt utan svar på ett konkret problem. Till organisationen kom folk från flera håll. Från det trotskistiska Workers Power, från anarkist-/direkt aktionsmiljön, från Class War (en organisation med rötterna i anarkiströrelsen som betonade klassfrågan) samt från Red Action. Red Action var en organisation med marxistisk grund, som också de betonade att klassen måste vara den politiska grunden. Red Action bildades när SWP slängde ut The Squads ur sina led. (Om detta och mycket annat intressant som hände inom brittisk antifascism under 70- och 80-talen kan man läsa i boken No Retreat av Dave Hann och Steve Tilzey, Milo books). AFAs målsättningar var att vara proaktiva, oberoende av stat och borgerliga intellektuella samt givetvis att krossa fasciströrelsen. Man gav ut tidningen Fighting Talk. I ett, visserligen föga framgångsrikt, försök att försvara sig mot AFA bildade fascisterna Combat 18. Arbetet antifascisterna bedrev var mycket framgångsrikt . Det fick fasciströrelsen att helt backa från gatorna. Istället satsade de, precis som SD gjort i Sverige, på att bli mer prydliga, slänga ut sina gatuhuliganer och inrikta sig på att försöka få parlamentarisk framgång.

Det är läget idag. Man kan undra varför fascister finns idag? Hur kommer det sig att de har kunnat bygga upp en rörelse och skaffa sig en plattform trots allt? Veteranerna från Red Action och brittiska AFA levererade en del viktiga svar.

Fascismen uppstår inte i ett vacuum. Den är inte en abstrakt ”ondska”, ett moraliskt problem som kan lösas med lagstiftning eller höjda pekfingrar. Istället får den sina framgångsvågor under specifika omständigheter. I tider som den vi lever i nu: tider av ekonomisk kris, industrinedläggningar, och hög arbetslöshet.

Fascismen är en radikalt konservativ ideologi, reaktionär till sin natur. Den erbjuder ingen väg ut ur kapitalismen. Tvärtom. Fascismen är ett sätt att låsa fast relationerna mellan klasserna i en gammldags patriarkal kultur, där man ska sitta och samarbeta med klassfienden i så kallade branschråd. Råd uppbyggda för att ge arbetsköparna ett betydligt större mandat än de har under borgerlig parlamentarism. Alla former av fascism bygger på auktoritetstro, elitism, diktatoriskt ledarskap och socialdarwinistiskt tänkande.

Den ideologi fascismen står närmast är konservatismen, den ideologi den är mest olik är socialismen i alla dess olika skepnader. Men detta försöker fascisterna ofta aktivt att dölja, genom alla tider har de försökt sälja in sig som en ideologi som är ”både höger och vänster”. De försöker sälja in sig till så många grupper de kan, och påstår att de står för något ”klasslöst”. Fast sanningen är just den motsatta.

När fascismen kom till makten i bland annat Tyskland och Italien var det, för att citera en av talarna, inte så att ”de behövde storma slottet. Nej, det borgerliga samhället fällde ner vindbryggan och släppte in dem.” Förutom den borgerliga statens bredvillighet att acceptera fascisterna, eftersom man hoppades på dessa som ett värn mot den revolutionärt sinnade arbetarrörelsen, fanns även en social bas. Det var intellektuella, akademiker, tjänstemänn, småföretagare, en rad olika medelklassgrupper som utgjorde stommen i den rörelsen. Arbetare i storstäderna i Tyskland röstade i mycket ringa grad på NSDAP, som hade sin bas i småstäder, välbärgade förorter och på landsbyggden.

Idag ser vi ett annat mönster. Allt oftare har fasciströrelsen framgång när de riktar sin propaganda till arbetardominerade områden, i England till exempel i områden som utsatts för industrinedläggningar där arbetslösheten är hög, i Sverige ser vi något motsvarande i gamla regementesstäder där regementena lagts ner.

Ett stort ansvar för att fascisterna fått detta spelrum ligger på vänstern, både i dess reformistiska och radikala delar. De så kallade vänsterpartierna driver inte längre någon arbetarklasspolitik. I England har New Labour lämnat sin bas helt. Situationen känns igen i Sverige med en helt urvattnad och visionsfri socialdemokrati och ett Vänsterparti som intresserar sig för småföretagare men glömmer bort arbetarklassen och vars väljarbas numera är storstädernas kulturella medelklass. Alliansen attackerar samtidigt öppet arbetarklassen.

Samtidigt har den radikala vänstern allt mer övergett en politik klart och tydligt baserad på klassmedvetenhet, och övergått till en luddig identitetspolitik. Identiteter som kulturell tillhörighet, religion, sexualitet och liknande har blivit en grund för politik. Till och med till den extrema grad att en sexuell läggning eller en livsstil, som att ladda ner musik, i sig anses vara politiskt.

Baksidorna är uppenbara. Fokus flyttas från kollektivet, från vår styrka som är gemenskapen. Det blir lätt att glömma de materiella förhållanden som behöver ändras, att glömma bort vad klassbegreppen innebär och varför de är viktiga.

Till exempel kan man höra så kallade vänstermänniskor tala om ”underklassen”. De har glömt att vi säger arbetarklass av en anledning: för att det också ligger en makt förborgad där, de som skapar allt värde kan genom att undanhålla sitt arbete hota hela systemet. Om de kommer samman som klass, agerar som kollektiv.

Man kan också höra vissa vänstermänniskor säga ”vi i Sverige har det så bra, vi kan inte klaga”. Ett uttalande från en trång medelklassutsiktspunkt. Det gör alla i Sverige som inte har det bra osynliga. Arbetarnas problem med vräkningar, arbetslöshet, löner som inte går att leva på, trångboddhet, varsel, kackerlackor, att inte kunna köpa barnen skor, att vara ofri och övervakad hela dagarna på arbetet. Dessa verkliga materiella problem ignoreras, vänstern är mer upptagen med att vara lite vagt snälla och förstående mot olika ”svaga grupper” (arbetarklassen är inte svag, den är bara satt under press och inbegripen i en daglig klasskamp).

Vem ska då leverera svaren på arbetarklassens akuta problem? Här finns ett tomrum som fascisterna kan utnyttja politiskt. Och allt identitetspolitiskt tal om olika minoriteter underlättar för dem. För de kan använda samma språkbruk men vända på det: svenskarna då? Är kanske vi en minoritet? Några som håller på att dö ut och måste räddas? Den vita arbetarklassen? Vem värnar den? Så blir arbetarklassen en identitet bland alla andra, som kan användas för rasistiska och reaktionära syften. Istället för att se arbetarklassen som en klass, med möjligheten att enas över alla individuella identiteters och nationers gränser för att kullkasta klassamhället som sådant.

Dessutom leder identitetspolitik, som en talare så riktigt påpekade, hur progressivt menad den än från början är, till ett konserverande av just de förhållanden den säger sig vilja angripa.

Detta såg jag ofta exempel på under 90-talets feministiska våg. Att tjejer tog plats i den politiska miljön var fantastiskt på alla sätt, och många av oss utnyttjade möjligheterna att ta kommandot över det egna livet till fullo. Men många andra blev helt fixerade av en idé om vad det innebar att vara kvinna: att man skulle vara förtryckt, ickevåldsam, ta lite plats, vara undergiven och passiv i sängen, må dåligt och ständigt förlora. Tyvärr identifierade de sig med detta och började tävla om att kunna berätta offerhistorier, ha ätstörningar, inte ta plats på möten, och allmänt vara just offer för patriarkatet.

Ett exempel på när högern på liknande sätt låser fast oss i identiteter är detta eviga snack om hur vi svenskar är kristna, som på senare tid har etablerats av grupper fientliga till muslimer. Nu heter det att ”vi svenskar får inte längre ha skolavslutning i kyrkan enligt våra traditioner, nej det ska tas hänsyn till invandrarna och deras olika religioner”. Plötsligt har alltså att vara kristen och svensk blivit en enhet.

Jag hatade att vi skulle ha präster som nedkallade guds välsignelse över oss och sjunga psalmer på skolavslutningarna. Min släkt har bott på ett mycket begränsat område i västsverige sen hedenhös, men jag är uppväxt i en ateistisk familj. Min mamma betraktade husförhör och kristna ritualer med vantro och närmast förakt redan som sjuåring och har aldrig gift sig eftersom hon ogillar kyrkliga ritualer. I samma anda är jag varken döpt eller konfirmerad, kommer aldrig att gifta mig, döpa eventuella barn, eller ha präst på begravningen. Det gör mig uppenbarligen till invandrare, representant för ”främmande religioner” eller bara diffust ickesvensk. För ”vi svenskar” är ju kristna nu för tiden. Trots att Sverige är en av världens mest sekulariserade länder.

Sammanfattningsvis: identitetspolitk och individualism hos vänstern, en sviktande tro på och ibland inte ens något intresse för att systemet går att kullkasta, och vänsterpartiernas svek mot det som en gång var deras väljare, bereder mark för fasciströrelsen. En rörelse som efter sin förra organiseringsfas under skiftet 80-90-tal idag har en färdig plattform att stå på, och de har även lärt av en del tidigare misstag. Mycket avgörs av hur vänstern väljer att agera framöver.

Själv ser jag glädjande tecken på att denna insikt är på väg tillbaka. Föredrag som detta, en grupp som RF, reorganiseringen inom SAC mot basorganisering och kollektivisering på arbetsplatserna, en långsamt växande insikt även hos de större facken om att de måste sluta vara serviceorganisationer och gå tillbaka till att vara kamporganisationer, att papperslösa organiserar sig och väcker insikten om att klassgemenskap inte kan stanna vid vissa identiteters gränser. Sådana saker visar på en nyorientering som är helt nödvändig. Nödvändig för arbetarklassen, nödvändig för vänstern, nödvändig om inte de mest reaktionära krafterna ska ta över rodret och styra samhället bort från möjligheten till socialism och rakt in i barbariet.

Tack för ett viktigt och tankeväckande föredrag!

Och för er som vill avsluta med lite bra musik kommer här Ghosts of Cable Street.