Arkiv | januari, 2009

NU MÅR JAG MYCKET BÄTTRE

24 Jan

Jag går sällan på teater. Jag har fördomar mot genren. De gånger jag ändå gått på en pjäs har dessa bekräftats. Teaterskådespelarna Artikulerar Tydligt. De spelar över. Och pjäserna är för mycket. Alla dör i slutet. Det är för lite realism. Man sitter och försöker förgäves att inte tänka ”varför inte göra en film istället”. De enda teaterföreställningar jag minns att jag på allvar blivit berörd av var Järnbörd någon gång i 90-talets början. En moralistisk pjäs om de gränser inom människan som hon inte bör överträda, om våld och övergrepp, hur lätt det är att begå handlingar som man sen för resten av livet måste leva med. Och en monolog om Ulrike Meinhof i fängelset som framfördes av skådespelerskan Erika Stensson i något sammanhang som jag inte riktigt minns, tror det var en kvinnofestival, också någon gång på 90-talet.

Men Kristina Lugn är en helt annan sorts konstnär. Hon tar till det tunga artilleriet hon också, men med hjälp av ett lika mjukt som förödande vapen: humorn. Jag har märkt att många människor (läs: män) avfärdar Kristina Lugn ohörd. Med argument som ”ska hon sitta där och prata långsamt”. Hennes yttre stör dem, och de missar poängen.

När jag blev erbjuden att följa med och se en pjäs av Lugn på Stockholms Stadsteater sa jag genast ja. Jag har kommit att gilla Lugn, såväl hennes poesi som monologer och radioprogram. Hennes yttre har jag inga synpunkter på, det är inte vad jag söker hos en författare. Men jag minns att jag under mitt enda gymnasieår 89/90 fick smeknamnet/öknamnet Kristina Lugn ibland. Man menade att jag pratade lugnt och eftertänksamt. Det tog jag hundra procent som en komplimang (var för övrigt lite kul att få ett smeknamn också, när man heter Salka är det oftast bara det man heter, hos vän som fiende).

Det speciella med Kristina Lugn som såväl poet som kvinnlig poet tycker jag är hennes sköna svarta humor. Sonja Åkesson är en fantastisk poet som gick under, och i starka svartkantade bilder beskrev kvinnligt vardagsliv och medias politiserade språk om den vardagen, där kvinnan förvisades till sin dubbla roll som konsument och konsumtionsvara. Agneta Klingspors bok fick jag i julklapp och har läst i vinter: Går det åt HELVETE är jag ändå född. Klingspor ger också uttryck för en mörk humor, för att inte säga makaber (inte alls något negativt). Men den är som en liten unge som skriker förtvivlad inifrån flera lager av öppen och bottenlös ångest. Klingspors iakttagelser av samtiden är skarpa, hennes språk är fantastiskt. Men jag som läsare drar mig undan. Huvudpersonen mår för dåligt, ”hon är inte som jag” tänker jag hela tiden.

Kristina Lugn levererar sin svartsyn uppblandad med människokärlek och rå humor. Det gillar jag. Alltför många kvinnor och de personer de skriver går under. Men humor är för överlevare. Ju jävligare livet, ju härligare humorn. Nu dog visserligen huvudpersonen också i Kristina Lugns pjäs, som för övrigt heter Nu mår jag mycket bättre. Precis som kvinnliga huvudpersoner oftast gör. Inte minst på teaterscenen.

Pjäsen leker med klassiska genrer. Den börjar lite oväntat som en sitcom. Rollerna är grovt utskurna karaktärer, nästan karikatyrer. Men de är på samma gång märkligt trovärdiga. Det känns som att man mött dem då och då i livet, inte minst Carro, den hänsynslösa moderna människan. Klädd som diverse mellanchefer man stött på genom livet, med tjejiga stövlar, 8 barn att strö ut över golvet, fina bläckpennan och kontrakten i högsta hugg. Hon ska få alla att gå med på ombildningen till bostadsrätter, slänga ut resurssvaga ur huset och sen ska det hela firas med ett gemensamt besök på Berns salonger, där Göran Greider underhåller.

Man känner sig välkommen in i föreställningen, alla känner igen en sitcom från tv-soffan. Sen att skämten här inte är småmysiga igenkänningsskämt, utan dräpande svarta kommentarer gör det hela bara roligare. Huvudpersonen, en sparkad och försmådd åldrande schlagerstjärna, kommenterar klarsynt sin situation, samtidigt som hon försöker hålla uppe hoppet om att få bli älskad.

Men kärleken saknas. Människorna ägnar sig åt banala saker, som att gripa efter makten att få köpa ut sina grannar, eller gripa efter grannens unga bröst. Huset är fullt av ensamma människor. Alla kommer till korta på olika sätt. Individualismens pris är ensamheten och att vi faller osedda. Pjäsens uppsluppenhet övergår smygande i allt mer öppen tragedi. Huvudpersonen börjar mer och mer att umgås med spöket av en svunnen kärlek. Spöket ändrar också karaktär under handlingen från att vara en mänsklig man med fel och brister, via att vara hoppet om en förlorad kärlek, till att gestalta döden själv. Utan mänsklig gemenskap återstår att sätta sitt hopp till döden, men också den innebär en fälla, ett nytt svek.

När pjäsen var slut gick vi ut till tonerna av ”jag mötte Lassie”. Men med en nyskriven text, full av samma blandning av det banala och det existentiella som pjäsen varit. Jag önskade att jag kunnat sitta kvar och höra hela texten.

Vid en öl efteråt kunde vi konstatera att vi inte en enda gång önskat att pjäsen varit en film, eller ett tv-program. Tvärtom, tv-program skulle vara just såhär. Inte putslustigheter eller vidriga polisserier där övergrepp mot människor i tragiska omständigheter presenteras som underhållning.

Annonser

FÖREDRAG PÅ JOE HILL-GÅRDEN

12 Jan

Till min stora glädje kommer jag att besöka Joe Hill-gården i Gävle den 29e april, som en del av en serie författarsamtal där nu under våren. Det ska bli både kul och spännande. Jag har aldrig varit i Gävle förut. Och nu får jag dessutom besöka Joe Hill gården.

Där föddes Joe Hill, som sedemera emigrerade till USA. I USA tvingades han arbeta hårt och blev en del av den unga radikala arbetarrörelsen. Han engagerade sig i IWW, och skrev en mängd fantastiska politiska slagdängor som än idag lever.

Ofta utgick han från Frälsningsarméns melodier, men skrev en annan text. Det var smart eftersom det ofta inte var tillåtet att agitera för IWW, men aldrig förbjudet att sjunga religiösa visor. Ibland skickades Frälsningsarmén fram av arbetsköparna, för att störa arbetarmötena genom att överrösta talen med sång. Då var det praktiskt att det fanns en politisk version av dessa sånger! För den som händelsevis inte hört talas om Joe Hill men vill veta mer kan jag rekommendera En sång kan inte arkebuseras, av Ingvar Söderström.

Vad jag ska prata om när jag besöker Joe Hill-gården är inte bestämt närmare ännu. Därför, om ni funderar på att komma på föredraget får ni gärna lämna önskemål här i kommentarsfältet. Om ni till exempel vill att jag ska läsa något ur boken, eller det är något speciellt ni vill höra/fråga om/diskutera.

Jag får säkert tillfälle att återkomma med mer information här på bloggen framöver. Nu avslutar jag så länge med Joe Hills, i mitt tycke, allra bästa låt. There is Power in the Union. Här sjungen av Utah Phillips.

p.s. Detta fick mig att försjunka lite i lyssnande på gamla fina Wobblies-låtar (Wobblies var smeknamnet på IWWs medlemmar). Därför kan jag nu inte låta bli att länka en klassiker till, även om den inte är skiven av Joe Hill utan av Florence Reece: Whitch side are you on? här framförd av Billy Bragg

LÄRORIK LÖRDAG

12 Jan

Det har varit en fullmatad lördag i Stockholm, med flera positiva händelser samtidigt.

På Akademibokhandeln talade Mattias Gardell om sin bok Tortyrens återkomst. Jag kunde inte närvara men utgår från att det var intressant. Boken är högaktuell och handlar om USAs nya öppna och aggressiva tortyrpolitik och hur den har påverkat utvecklingen i världen. Jag kan bara upprepa vad jag sagt här tidigare på bloggen: läs den. Även den som tror sig kunna mycket om detta ämne får en mer heltäckande, och skrämmande, bild av ett av de viktigaste skeendena i samtiden.

Vid samma tidpunkt som Gardells startade en demonstration till stöd för palestinierna i Gaza och mot Israels förfärliga massakrerande av befolkningen där. I tidningarna uppgavs 8000 personer ha deltagit i den. Och tidningarna använder polisens siffror som enligt min erfarenhet så gott som alltid är för lågt satta. Min gissning utifrån den uppgiften är uppemot 9000 personer. I vilket fall som helst en väldigt hög siffra när det gäller demonstrationer i huvudstaden. Det visar att det som händer Gazaborna inte sker i tysthet.

Det är ett hån att som tidningarna gör kalla det hela ett krig. Ett krig utkämpas mellan nationer eller åtminstone någorlunda jämbördiga parter. Det som sker i Gaza är massakrer på en försvarslös civilbefolkning instängd bakom en fängelsemur. Fanatiska sionister framhärdar i att kalla det en ”skyddsmur”.

Israel är ett projekt från början dömt, den sista europeiska kolonin. För de tidiga sionisterna var det koloniala övertagandet av ett land, ett ”hemland åt judarna” i sig ett mål. Att det skulle vara just Palestina var då inte så viktigt, flera förslag fanns, Uganda bland annat. När Israel etablerades var tiden för kolonialism av denna öppna typ egentligen över (även om vi idag ser tendenser att göra något delvis liknande, som Irakinvasionen).

Staten Israel byggdes ideologiskt på en rasistisk teori, praktiskt på en fördrivning av ett folk. De spillror av det palestinska folket som blev kvar inom staten Israels eller de ockuperade områdenas gränser underkastades en apartheidlagstiftning. Till exempel kan palestinier som flytt från sitt eget land inte återvända. Vilken jude som helst i världen kan däremot ”återvända” till ett ”hemland” de eller deras släkt kanske aldrig ens varit i.

Det finns många myter om sionismen, sanningen är som så ofta både enklare och krassare. Sionismen är inte någon mystisk konspiratorisk plan som på något vis har orsakat världens tillstånd. Den är inte heller en oförarglig idé som inte får ifrågasättas för då är man ond. Det är en ideologi bland andra. Och den ideologin är i grunden rasistisk. Den bygger på idén om kolonialism som något positivt som ”bringar civilisation” till förment ”ociviliserade” områden. Och på idén att judarna skulle vara ett folk som inte kan leva bland andra folk eller religiösa grupper. En idé man delar med en annan ideologi, nämligen nationalsocialismen.

På grund av hela den problematik grundandet av staten Israel har skapat, har rasismen mot palestinierna tagit sig groteska proportioner. Det finns faktiskt folk som på allvar hävdar att man inte kan prata om palestiniers problem eftersom ”det finns inget palestinskt folk”. Den logik som hela detta rasistiska projekt följer är den mot fördrivning och förintelse. Palestinierna ska bort. Palestinska liv är betydelselösa. Israels millitärmakt hävdar sin ”rätt” att bete sig hur som helst utan att behöva redovisa det för omvärlden, massakrera civila och bryta mot alla konventioner som finns om mänskliga rättigheter och krigslagar.

Det mest beklämmande är att höra kören av liberaler som försöker försvara detta beteende och till och med brännmärka dem som kritiserar det. Vänstern skälls för ”antisemitisk” för att den protesterar mot Israels apartheidsystem, fördrivningar, ”skyddsmur”, massakrer och den rasistiska ideologi som motiverar allt detta. Den kritiken lär historien kasta tillbaka på dem som fäller den. Lika lite populära lär de som idag försvarar Israel bli i historiens ljus, som de som tidigare försvarat den tyska nationalsocialismen eller apartheid i Sydafrika.

Det verkar för mig mer antisemitiskt att försvara Israel än att kritisera det. Det är som att hävda att vara jude måste vara samma sak som att stödja Israel. Ungefär som om någon skulle hävda att vara svensk måste vara samma sak som att stödja Sverigedemokraterna. Det går lika bra för judar att ställa sig kritiska till kolonialistisk praktik och de sionistiska idéerna som för vilken annan grupp som helst, och självklart finns det också judar som kritiserar Israel. Frågan handlar i grund och botten inte om etnicitet utan om nationalism och rasism.

Samt om mycket materiella saker. Som vatten. Israel vill för allt i världen inte förhandla om en palestinsk stat, för då måste man släppa ifrån sig källflödena till det vatten som är så nödvändigt för överlevnad i området. Man har målat in sig i ett hörn och går hellre över de palestinska lik som är värda så lite i den inhemska debatten.

Israel är totalt beroende av en omvärld bortom sitt grannskap för att kunna fortsätta denna hänsynslösa återvändsgränd till kolonialpolitik. USA sponsrar landet, och är garanten för dess starka militär. Inget mystiskt här heller, USA vill gärna ha lojala allierade i området, och det är svårt att inte vara lojal när man är så totalt ekonomiskt beroende. Vi andra fortsätter att handla med Israel och köpa deras produkter. Jag undrar när det blir dags för en köpbojkott mot Israel i stil med den omfattande köpbojkott som en gång i tiden starkt bidrog till att fälla apartheidregimen i Sydafrika? Demonstrationer är bra, men det är hög tid att gå från symbolik till handling. En isolera-Israel-kommitté borde vara en bra start.

Själv hade jag egentligen tänkt att gå på demonstrationen. Men sen fick jag nys om ett spännande föredrag i stan. Personer som varit aktiva i brittiska AFA och Red Action var inbjudna av RF, för att berätta lite om dessa organisationer och deras historia. En chans att höra dessa erfarenheter i första hand kommer inte varje dag, så jag beslöt att gå och lyssna.

Detta är inte rätt forum att återge hela föredraget, och det skulle för övrigt bli hur långt som helst. Men det var inspirerande att lyssna, det fick mig att vilja berätta om några saker: nämligen den antifascistiska historien på ön under 1900-talet, och om dessa gruppers samhällsanalys, som jag tycker är vältänkt och borde spridas mer.

I Storbrittanien har det funnits en tradition av militant antifascism under lång tid. Den första fascistiska organiseringen i landet kom 1923 med British fascisti. Kommunisterna satte käppar i hjulen för dem genom att störa mötena.

På 30-talet kom en klassisk och uttalad fascistorganisation in på scenen: British Union of Fascists. Trots att det var en uttalat fascistisk grupp fanns bland annat en del stora tidningar som inte skämdes för att stödja organisationen. Också denna gång visade kommunister och arbetarrörelse att de inte tänkte acceptera fascismen. En kulmen var det berömda Battle of Cable Street, där 250 000 personer beräknas ha samlats för att fysiskt hindra fascisterna från att propagera. 250 000! Ett mörkare kapitel vid denna tid var spanska inbördeskriget, där antifascister från alla håll i Europa riskerade, och allt för ofta också miste, sina liv för att som frivilliga bekämpa fascismens makttillträde. Sorgligt nog misslyckades det.

På 40-talet fanns också organiserade fascister i landet, trots att man kunde tro att kriget skulle fått dem att dra öronen åt sig. Denna gång gick de under det lite luddigare namnet The Union Movement. De bekämpades nu av en organiserad antifascistisk grupp som kallade sig 43-group. En våldsam grupp som i stort bestod av judar som deltagit som frontsoldater i det nyligen avslutade kriget. 43-group gav också ut en tidning vid namn On Gard.

Efter en tid dog fasciströrelsen nästan ut. Men den förde en tynande tillvaro och i slutet av 50-talet började den återkomma. Den här gången använde den sig av den ökande invandringen som syndabock för de sociala och ekonomiska svårigheter folk upplevde. Åter dök en antifascistisk grupp upp, 62-group.

1967 bildades National Front. De torgförde sin reaktionära politik med invandringsfrågan som verktyg. De inriktade sin propaganda på att verka tala för/om arbetarklassen, men det de inte pratade lika högt om var naturligtvis det konservativa idéinnehållet och att fascismen i praktiken aldrig varit emot kapitalismen och därmed inte heller kan leda till något annat än bevarandet av just klassamhället. Under 70-talet formerades Anti-nazi league, med rötter i det trotskistiska SWP (Socialist Workers Party), som arbetade på flera sätt. Med konfrontationer, genom att exponera NF som fascister, och att få med sig de unga genom framförallt en musikrörelse med konserter. Och till skillnad från den eländiga proggen i Sverige vid denna tid talar vi här om bra musik. The Squads kallades antifascistiska kampgrupper som tog kampen på gatorna.

På 70-talet stod det klart att NF inte alls levde upp till sina egna förväntningar och mål. De fick inte mer än en procent av rösterna i valet. En viktig orsak var det arbete militanta antifascister gjorde i vardagen för att avslöja och konfrontera fascisterna. En annan orsak var Thatcher som sög upp en del potentiella NFväljare.

Som en följd av dessa misslyckanden övergav NF helt den parlamentariska strategin under 80-talet. Då svängde man istället in på en strasseristisk väg där man tänkte sig att man skulle agera så kallade ”politiska soldater”. Det vill säga genom terrorverksamhet underminera samhället så att, tänkte man sig, fältet sen skulle bli fritt för ett fascistiskt maktövertagande som skulle återbringa ordning. 1982 bildades British National Party, som ett svar på omsvängningen inom NF. Vid denna tid började fascisterna lansera vit-makt-musiken som ett sätt att skapa gemenskap, värva och få in pengar till sin rörelse. Nu var det dags för AFA att ta över den antifascistiska stafettpinnen. AFA var inte enhetligt ideologiskt utan svar på ett konkret problem. Till organisationen kom folk från flera håll. Från det trotskistiska Workers Power, från anarkist-/direkt aktionsmiljön, från Class War (en organisation med rötterna i anarkiströrelsen som betonade klassfrågan) samt från Red Action. Red Action var en organisation med marxistisk grund, som också de betonade att klassen måste vara den politiska grunden. Red Action bildades när SWP slängde ut The Squads ur sina led. (Om detta och mycket annat intressant som hände inom brittisk antifascism under 70- och 80-talen kan man läsa i boken No Retreat av Dave Hann och Steve Tilzey, Milo books). AFAs målsättningar var att vara proaktiva, oberoende av stat och borgerliga intellektuella samt givetvis att krossa fasciströrelsen. Man gav ut tidningen Fighting Talk. I ett, visserligen föga framgångsrikt, försök att försvara sig mot AFA bildade fascisterna Combat 18. Arbetet antifascisterna bedrev var mycket framgångsrikt . Det fick fasciströrelsen att helt backa från gatorna. Istället satsade de, precis som SD gjort i Sverige, på att bli mer prydliga, slänga ut sina gatuhuliganer och inrikta sig på att försöka få parlamentarisk framgång.

Det är läget idag. Man kan undra varför fascister finns idag? Hur kommer det sig att de har kunnat bygga upp en rörelse och skaffa sig en plattform trots allt? Veteranerna från Red Action och brittiska AFA levererade en del viktiga svar.

Fascismen uppstår inte i ett vacuum. Den är inte en abstrakt ”ondska”, ett moraliskt problem som kan lösas med lagstiftning eller höjda pekfingrar. Istället får den sina framgångsvågor under specifika omständigheter. I tider som den vi lever i nu: tider av ekonomisk kris, industrinedläggningar, och hög arbetslöshet.

Fascismen är en radikalt konservativ ideologi, reaktionär till sin natur. Den erbjuder ingen väg ut ur kapitalismen. Tvärtom. Fascismen är ett sätt att låsa fast relationerna mellan klasserna i en gammldags patriarkal kultur, där man ska sitta och samarbeta med klassfienden i så kallade branschråd. Råd uppbyggda för att ge arbetsköparna ett betydligt större mandat än de har under borgerlig parlamentarism. Alla former av fascism bygger på auktoritetstro, elitism, diktatoriskt ledarskap och socialdarwinistiskt tänkande.

Den ideologi fascismen står närmast är konservatismen, den ideologi den är mest olik är socialismen i alla dess olika skepnader. Men detta försöker fascisterna ofta aktivt att dölja, genom alla tider har de försökt sälja in sig som en ideologi som är ”både höger och vänster”. De försöker sälja in sig till så många grupper de kan, och påstår att de står för något ”klasslöst”. Fast sanningen är just den motsatta.

När fascismen kom till makten i bland annat Tyskland och Italien var det, för att citera en av talarna, inte så att ”de behövde storma slottet. Nej, det borgerliga samhället fällde ner vindbryggan och släppte in dem.” Förutom den borgerliga statens bredvillighet att acceptera fascisterna, eftersom man hoppades på dessa som ett värn mot den revolutionärt sinnade arbetarrörelsen, fanns även en social bas. Det var intellektuella, akademiker, tjänstemänn, småföretagare, en rad olika medelklassgrupper som utgjorde stommen i den rörelsen. Arbetare i storstäderna i Tyskland röstade i mycket ringa grad på NSDAP, som hade sin bas i småstäder, välbärgade förorter och på landsbyggden.

Idag ser vi ett annat mönster. Allt oftare har fasciströrelsen framgång när de riktar sin propaganda till arbetardominerade områden, i England till exempel i områden som utsatts för industrinedläggningar där arbetslösheten är hög, i Sverige ser vi något motsvarande i gamla regementesstäder där regementena lagts ner.

Ett stort ansvar för att fascisterna fått detta spelrum ligger på vänstern, både i dess reformistiska och radikala delar. De så kallade vänsterpartierna driver inte längre någon arbetarklasspolitik. I England har New Labour lämnat sin bas helt. Situationen känns igen i Sverige med en helt urvattnad och visionsfri socialdemokrati och ett Vänsterparti som intresserar sig för småföretagare men glömmer bort arbetarklassen och vars väljarbas numera är storstädernas kulturella medelklass. Alliansen attackerar samtidigt öppet arbetarklassen.

Samtidigt har den radikala vänstern allt mer övergett en politik klart och tydligt baserad på klassmedvetenhet, och övergått till en luddig identitetspolitik. Identiteter som kulturell tillhörighet, religion, sexualitet och liknande har blivit en grund för politik. Till och med till den extrema grad att en sexuell läggning eller en livsstil, som att ladda ner musik, i sig anses vara politiskt.

Baksidorna är uppenbara. Fokus flyttas från kollektivet, från vår styrka som är gemenskapen. Det blir lätt att glömma de materiella förhållanden som behöver ändras, att glömma bort vad klassbegreppen innebär och varför de är viktiga.

Till exempel kan man höra så kallade vänstermänniskor tala om ”underklassen”. De har glömt att vi säger arbetarklass av en anledning: för att det också ligger en makt förborgad där, de som skapar allt värde kan genom att undanhålla sitt arbete hota hela systemet. Om de kommer samman som klass, agerar som kollektiv.

Man kan också höra vissa vänstermänniskor säga ”vi i Sverige har det så bra, vi kan inte klaga”. Ett uttalande från en trång medelklassutsiktspunkt. Det gör alla i Sverige som inte har det bra osynliga. Arbetarnas problem med vräkningar, arbetslöshet, löner som inte går att leva på, trångboddhet, varsel, kackerlackor, att inte kunna köpa barnen skor, att vara ofri och övervakad hela dagarna på arbetet. Dessa verkliga materiella problem ignoreras, vänstern är mer upptagen med att vara lite vagt snälla och förstående mot olika ”svaga grupper” (arbetarklassen är inte svag, den är bara satt under press och inbegripen i en daglig klasskamp).

Vem ska då leverera svaren på arbetarklassens akuta problem? Här finns ett tomrum som fascisterna kan utnyttja politiskt. Och allt identitetspolitiskt tal om olika minoriteter underlättar för dem. För de kan använda samma språkbruk men vända på det: svenskarna då? Är kanske vi en minoritet? Några som håller på att dö ut och måste räddas? Den vita arbetarklassen? Vem värnar den? Så blir arbetarklassen en identitet bland alla andra, som kan användas för rasistiska och reaktionära syften. Istället för att se arbetarklassen som en klass, med möjligheten att enas över alla individuella identiteters och nationers gränser för att kullkasta klassamhället som sådant.

Dessutom leder identitetspolitik, som en talare så riktigt påpekade, hur progressivt menad den än från början är, till ett konserverande av just de förhållanden den säger sig vilja angripa.

Detta såg jag ofta exempel på under 90-talets feministiska våg. Att tjejer tog plats i den politiska miljön var fantastiskt på alla sätt, och många av oss utnyttjade möjligheterna att ta kommandot över det egna livet till fullo. Men många andra blev helt fixerade av en idé om vad det innebar att vara kvinna: att man skulle vara förtryckt, ickevåldsam, ta lite plats, vara undergiven och passiv i sängen, må dåligt och ständigt förlora. Tyvärr identifierade de sig med detta och började tävla om att kunna berätta offerhistorier, ha ätstörningar, inte ta plats på möten, och allmänt vara just offer för patriarkatet.

Ett exempel på när högern på liknande sätt låser fast oss i identiteter är detta eviga snack om hur vi svenskar är kristna, som på senare tid har etablerats av grupper fientliga till muslimer. Nu heter det att ”vi svenskar får inte längre ha skolavslutning i kyrkan enligt våra traditioner, nej det ska tas hänsyn till invandrarna och deras olika religioner”. Plötsligt har alltså att vara kristen och svensk blivit en enhet.

Jag hatade att vi skulle ha präster som nedkallade guds välsignelse över oss och sjunga psalmer på skolavslutningarna. Min släkt har bott på ett mycket begränsat område i västsverige sen hedenhös, men jag är uppväxt i en ateistisk familj. Min mamma betraktade husförhör och kristna ritualer med vantro och närmast förakt redan som sjuåring och har aldrig gift sig eftersom hon ogillar kyrkliga ritualer. I samma anda är jag varken döpt eller konfirmerad, kommer aldrig att gifta mig, döpa eventuella barn, eller ha präst på begravningen. Det gör mig uppenbarligen till invandrare, representant för ”främmande religioner” eller bara diffust ickesvensk. För ”vi svenskar” är ju kristna nu för tiden. Trots att Sverige är en av världens mest sekulariserade länder.

Sammanfattningsvis: identitetspolitk och individualism hos vänstern, en sviktande tro på och ibland inte ens något intresse för att systemet går att kullkasta, och vänsterpartiernas svek mot det som en gång var deras väljare, bereder mark för fasciströrelsen. En rörelse som efter sin förra organiseringsfas under skiftet 80-90-tal idag har en färdig plattform att stå på, och de har även lärt av en del tidigare misstag. Mycket avgörs av hur vänstern väljer att agera framöver.

Själv ser jag glädjande tecken på att denna insikt är på väg tillbaka. Föredrag som detta, en grupp som RF, reorganiseringen inom SAC mot basorganisering och kollektivisering på arbetsplatserna, en långsamt växande insikt även hos de större facken om att de måste sluta vara serviceorganisationer och gå tillbaka till att vara kamporganisationer, att papperslösa organiserar sig och väcker insikten om att klassgemenskap inte kan stanna vid vissa identiteters gränser. Sådana saker visar på en nyorientering som är helt nödvändig. Nödvändig för arbetarklassen, nödvändig för vänstern, nödvändig om inte de mest reaktionära krafterna ska ta över rodret och styra samhället bort från möjligheten till socialism och rakt in i barbariet.

Tack för ett viktigt och tankeväckande föredrag!

Och för er som vill avsluta med lite bra musik kommer här Ghosts of Cable Street.

BARNENS SKOG I GAMMAL GERILLATERRÄNG

4 Jan

Nytt år. Existentiella tankar som vanligt kring nyåret. Och romantiker som jag är förnyade jag designen här, och ljusade upp lite inför det nya året. Visst nyåret är bara ett datum, som inträffar nu och då under året beroende på var man är i världen. Och nyåret inleddes allt annat än ljust med massaker i Gaza. Men i alla fall. Jag tillåter mig att ljusa upp lite här och känna mig lite naivt hoppfull för egen del trots allt. Hoppas ni också tycker att det blev finare?

Själv tycker jag att nyåret, vid sidan av kräftfisket och första maj, är årets fest. Och i år blev det extra roligt eftersom jag var inbjuden på nyårs- och födelsedagsfest hos konstnärsparet Teresa Holmberg och Jonathan Haner. Där tillbringade vi nyåret med paintballturnering , Charlie Chaplin-matiné och vid tolvslaget tändes en eldskulptur:

foto0450

foto0451

foto0452

foto0453

Dessutom gjorde vi ett besök i Barnens Skog strax utanför Sibbhult. Det är en okänd liten pärla som jag gärna vill visa er bilder från. Teresa och Jonathan har gjort diverse skulpturer som stimulerar barnens fantasi när de leker i skogen. Det är lagom många skulpturer för en utflykt med en liten knatte, men jag ska bara visa ett urval på bild här.

Vid ingången vakar en totempålefågel:

foto0467

Fågel Fenix:

foto0468

En skogsmänniska skymtar bland träden:

foto0472

Denna unga dam är gjord av diverse porslinstallrikar. På bröstet står Göteborg, ostindisk inspiration, på ena skinkan finns ett flertal religiösa symboler:

foto0473

Detalj från Kunskapens Brunn. Ibland kan man känna sig lite kvävd av allt vetande:

foto0474

Jättespindel! Vibbar av både Ringens brödraskap och Harry Potter:

foto0475

Gubbe i stubbe. Denna stubbe var helt död, till och med lite svartnad, när den sattes ut i barnens skog. Nu har den växt fast och till och med fått små skott av grenar:

foto0477

Trädet blir ormar:

foto0478

Barnens Skog är en dold pärla, men väl värd ett besök om man har barn eller barnasinnet i behåll och besöker Östra Göinge. Ett liten varning bara turister: ha annat än femhundralappar i plånboken, för folk i dessa trakter befattar sig oftast inte med denna sedel. Detta är ju trots allt gammal snapphanebyggd och Karl XI brände och härjade brutalt i området, hans bild är inte populär.

Teresa berättade också för mig att den förening som hade hand om Barnens Skog när skulpturerna tillkom, har gått i konkurs. Därför är det numera konstnärsparet själva som ansvarar för skulpturparkens väl och ve. När jag frågade om jag fick lägga upp bilder från skogen på bloggen blev hon glad, för det har inte gjorts någon reklam för stället sedan invigningen. Hon bad mig då hälsa att om det finns kreativa människor, framförallt konstnärer men även folk som sysslar med barnkultur, bland mina läsare som blir intresserade av detta projekt, så är hon och Jonathan öppna för förslag. Finns det fler som orkar rodda med projektet så skulle det kanske bli möjligt att göra en barnkulturfestival där en gång om året, och kanske också förnya med någon ny skulptur per år i samband med detta?

För att visa vad Teresa och Jonathan, bland mycket annat, håller på med när de inte gör konst för barn, skickar jag med några osorterade bilder jag tagit på verk kring gården och i ateljen, färdiga och under arbete:

foto0464

foto0465

foto0462

foto0037

foto0042

foto0043

foto0045

foto0046

foto0047

foto0061

foto0063

Ja, för säkerhets skull ska jag väl tillägga att den allra sista bilden här föreställer arbetsmaterial, inte ett konstverk.

Med dessa fina bilder vill jag önska alla lycka till under 2009.