Tag Archives: vänsterpartiet

ANNA-LENA LODENIUS VS. SVERIGES ARBETARKLASS

14 Maj

Jag har inte varit med på vårens blockader utanför Berns Salonger i Stockholm. Detta trots att jag borde det i egenskap av medlem i Stockholms LS med tid över och dessutom i egenskap av solidarisk medmänniska. Men jag har inte vågat, ett barn har växt i min mage, och blockaderna är kända för att dra till sig glatt batongvevande och peppersprejsprutande poliser, som struntar i att polisen ska förhålla sig neutral i arbetsmarknadskonflikter.

Jag kan ta ett batongslag eller två, men det kan inte barnet i magen. Därför har jag betraktat denna konflikt och allt det sorgliga den säger om vår samtid på lite avstånd.

Fackbråk har det kallats i tidningarna, eller demonstration eller protest. Man undviker de korrekta benämningarna arbetsmarknadskonflikt och facklig blockad.

Idag skrev Anna-Lena Lodenius, en Ordfrontskribent som utger sig för att tillhöra vänstern, ett ytterst korkat och insinuant inlägg på sin blogg, där hon liknar SACs fackliga kamp vid maffiametoder. Att Anna-Lena Lodenius ogillar den radikala vänstern i Sverige och älskar att smutskasta den på osakliga sätt får man leva med. Att hon nu däremot ger sig på ett litet fackförbund som agerar i solidaritet med sju medlemmar som i tio år arbetat på Berns utan kontrakt, underbetalda och sedan sparkade för sitt fackliga engagemang, det känns som ett rejält övertramp.

Anna-Lena må tycka vad hon vill om SAC som organisation. Den här frågan handlar inte om SAC. Den handlar om Berns städare och den handlar faktiskt i förlängningen om hela arbetarklassen i Sverige.

Tidigare i vår publicerade SIFO en undersökning som visade att 8 av 10 LO-medlemmar var beredda att gå ut i strejk för att hindra bemanningsföretagen att byta ut fast anställda mot rättslös inhyrd arbetskraft. I våras gick den fackliga rörelsen i Sverige ut med buller och bång med budskapet att bemanningsföretagens framfart på arbetsmarknaden var den stora stridsfrågan. Sen la sig facken platt ett efter ett. Några gjorde faktiskt initialt lite motstånd, som Pappers och Elektrikerförbundet, men den stora striden uteblev och med den segern.

Kvar ute på det fackliga slagfältet är inte många, men några av dem är Stockholms LS och Stockholms Restaurang- Och Hotellarbetarnas syndikat. Möjligen inte så konstigt med tanke på grundprinciperna inom syndikalismen, att det är de arbetande själva som via sina syndikat beslutar om strid, inte valda och betalda ombud.

Och den här frågan är livsviktig för de arbetande. För vad ligger bakom de spektakulära blockader som ägt rum med jämna mellanrum under våren?

Det är inte så att det första ett fackförbund gör är att varsla om blockad eller annan stridsåtgärd, långt därifrån. Det första man gör är naturligtvis att begära förhandling med arbetsköparen. När blockader äger rum kan man räkna med att det handlar om en arbetsköpare som styvnackat vägrar förhandla.

De städare denna konflikt handlar om är ingen tillfällig arbetskraft hos Berns, de har arbetat där för löner som är ett hån i upp till tio år. Men just i syfte att slippa ta sitt ansvar för att arbetarna behandlas ojuste så har Berns anlitat ett bemanningsföretag för att låta dem utföra det smutsiga jobbet.

Städarna vann slutligen en facklig strid mot Berns 2009 via SAC. Det var inga orimliga krav de drev, de ville ha vita anställningar, anställningskontrakt och rätt till föräldraledighet. Rättigheter som borde vara självklara men inte är det i Sverige anno 2010, därför att så många likt Anna-Lena väljer att titta bort när arbetarklassen kränks.

Därefter hade man kunnat tro att allt skulle vara frid och fröjd men bemanningsföretaget tålde inga utmaningar mot sin självpåtagna rätt att behandla anställda precis hur fan det dom behagar. Man valde att hämnas genom att helt sonika avskeda de städare som var fackligt aktiva och hade varit framgångsrika i att kräva sina rättigheter. Bemanningsföretagets hänvisning till ”arbetsbrist” är mer än genomskinlig.

Berns tydliga ställningstagande i den konflikt som de påstår sig stå utanför går inte heller att ta fel på. De har på ett flertal ställen gått ut med budskapet att SAC är en maffia och att SACs krav att man återanställer städarna på vettiga villkor eller köper ut dem för en rimlig summa, helt normala fackliga krav således, är ”utpressning” och ”maffiametoder”. Berns har vägrat att återanställa de sju städarna just därför att de varit fackligt aktiva, de som inte varit det är välkomna tillbaka.

När Anna-Lena hävdar att LO-tidningen fått med hela historien gör hon det mot bättre vetande. Vad både hon och LO-tidningen glömmer att nämna är just att detta handlar om en grov föreningsrättskränkning, att det är just på grund av sitt fackliga engagemang städarna inte är välkomna tillbaka.

Om det är maffiametoder att kräva att arbetare i detta land, också papperslösa, också städare och hotellpersonal, ska få vita arbeten, anställningskontrakt, föräldraledighet och rätt att vara fackligt organiserade och aktiva. Om det är hårt arbetande städare som är detta samhälles fula skurkar. Har inte då krig blivit fred och och slaveri frihet?

Jag trodde annars att det medvetna anlitandet av oseriösa skurkbolag som förser en med på tok för billig arbetskraft som förväntas jobba under osäkra förhållanden, var det som var ett verkligt kännetecken på maffiametoder? Jag trodde i min naivitet att en stor nöjesentreprenör som tar strid för att få trampa på arbetarklassen vore skurken?

Anna-Lena ömkar hiphopgalan The Show 2010 som ställde in sin tänkta helkväll på Berns på grund av konflikten. Jag ser inte varför hon ska ömka den som agerat hedervärt och solidariskt?

Många kända artister har varit fula nog att bryta blockaderna och därmed ta ställning mot de sparkade arbetarna. Det gäller både artister som valt att spela och andra kända profiler som uppenbarligen haft råd men inte förstånd att välja en annan krog att slå runt på.

Samtidigt har det också vid varje blockadtillfälle visats prov på faktisk solidaritet, folk som vänt i dörren och till och med finklädda Bernsbesökare som anslutit sig till blockaden och lånat en gul blockadväst när de fått reda på vad saken gällt.

Uppenbarligen har en så stor del av hiphopartisterna valt att visa solidaritet med städarna att The Show fick välja att ställa in. Till exempel valde Labyrint att hoppa av rätt omgående och Timbuktu gick ut i media med sin tveksamhet att spela under rådande förhållanden.

Att artister och arrangör valde att ställa in var det enda hederliga att göra i detta läge, det var rakryggat och ett friskhetstecken för den svenska hiphopscenen. Det visar ju att dessa artister vet vilken verklighet de lever i, vem som är vän och vem som är fiende, uppenbarligen i bjärt kontrast till så många andra kända namn.

Som till exempel blockadbrytaren Uje Brandelius, vänsterprofil och uppsatt vänsterpartist, vars ursäkt kom långt efteråt och var högst halvhjärtad. Och som nu den så kallade vänsterskribenten Lodenius, som gärna upprepar skurkföretaget Berns smutskastning, samt försvarar densamma hos den minst sagt oseriösa bloggen Politiskt Inkorrekt.

Vad de avskedade arbetarna själva har att berätta, eller för den delen deras organisation, har hon inte bemödat sig om att ta reda på. Att det faktiskt är dessa enskilda hårt arbetande människor konflikten egentligen handlar om verkar förvånande lätt för de flesta att bortse ifrån.

Medelklassen har blivit så segregerad och självgod att den kan låtsas som om arbetarklassen och dess verklighet inte finns även när den uttalar sig om dess strider. Minst sagt pinsamt.

De stora facken lägger sig platt. De få arbetare som tar striden blir kallade skurkar och maffia och får veta att verklig facklig kamp inte kan vara en tillåten metod. Alliansen kör totalt över arbetslösa och sjuka. Vänstern och Socialdemokraterna erbjuder inga alternativ trots att det är valår utan fortsätter att bara vända sig till den allt mer världsfrånvända och egoistiska gruppen mittenväljare, läs medelklassen. Mycket sorgligt att konstatera.

Men hoppet finns alltid. Och hoppet förkroppsligas av dessa vanliga människor som vågar ta strid mot alla odds, och av dem som väljer att solidarisera sig i praktiken, som hiphopartisterna i The Show.

Jag hoppas att Berns snart ger upp sin djupt oetiska maffiaattityd, sätter sig vid förhandlingsbordet, så att showen sedan kan gå vidare och ingen behöver bli besviken. Att personer som Anna-Lena Lodenius skulle skärpa sig det minsta är nog däremot ingen idé att hoppas på.

Tips från Konfliktportalen: Andrea Doria kommenterar samma ämne som jag i Ännu en vänsterskribent bekänner färg, Guldfiske skriver en artikel apropå att det är 65 år sedan fascismens fall, Kvinnor skriver om arvet från våra mödrar i Galenskap: att dra riktiga slutsatser av felaktiga förutsättningar, Dom ljuger ställer sig upp Till försvar av Arbetare(n) och berättar även om Bernskonflikten, Anarkisterna tar upp Grekland: om förra veckans dödsfall och den fortsatta skuldkrisen

Övriga tips: SVDs Tobias Brandel målar upp En dag i gröna Sverige som oväntat trevlig, Whistleblowing 2.0: Journalism Lessons from WikiLeaks, Centerns ungdomsförbunds nya kampanjsida säger allt om varför de är totala stollar, Skumrask konstaterar Jag är så trött på yttrandefiheten, Dagens Medicin låter berätta att Försäkringskassans anställda dömer ut ny sjukförsäkring

Annonser

LÄRORIK LÖRDAG

12 Jan

Det har varit en fullmatad lördag i Stockholm, med flera positiva händelser samtidigt.

På Akademibokhandeln talade Mattias Gardell om sin bok Tortyrens återkomst. Jag kunde inte närvara men utgår från att det var intressant. Boken är högaktuell och handlar om USAs nya öppna och aggressiva tortyrpolitik och hur den har påverkat utvecklingen i världen. Jag kan bara upprepa vad jag sagt här tidigare på bloggen: läs den. Även den som tror sig kunna mycket om detta ämne får en mer heltäckande, och skrämmande, bild av ett av de viktigaste skeendena i samtiden.

Vid samma tidpunkt som Gardells startade en demonstration till stöd för palestinierna i Gaza och mot Israels förfärliga massakrerande av befolkningen där. I tidningarna uppgavs 8000 personer ha deltagit i den. Och tidningarna använder polisens siffror som enligt min erfarenhet så gott som alltid är för lågt satta. Min gissning utifrån den uppgiften är uppemot 9000 personer. I vilket fall som helst en väldigt hög siffra när det gäller demonstrationer i huvudstaden. Det visar att det som händer Gazaborna inte sker i tysthet.

Det är ett hån att som tidningarna gör kalla det hela ett krig. Ett krig utkämpas mellan nationer eller åtminstone någorlunda jämbördiga parter. Det som sker i Gaza är massakrer på en försvarslös civilbefolkning instängd bakom en fängelsemur. Fanatiska sionister framhärdar i att kalla det en ”skyddsmur”.

Israel är ett projekt från början dömt, den sista europeiska kolonin. För de tidiga sionisterna var det koloniala övertagandet av ett land, ett ”hemland åt judarna” i sig ett mål. Att det skulle vara just Palestina var då inte så viktigt, flera förslag fanns, Uganda bland annat. När Israel etablerades var tiden för kolonialism av denna öppna typ egentligen över (även om vi idag ser tendenser att göra något delvis liknande, som Irakinvasionen).

Staten Israel byggdes ideologiskt på en rasistisk teori, praktiskt på en fördrivning av ett folk. De spillror av det palestinska folket som blev kvar inom staten Israels eller de ockuperade områdenas gränser underkastades en apartheidlagstiftning. Till exempel kan palestinier som flytt från sitt eget land inte återvända. Vilken jude som helst i världen kan däremot ”återvända” till ett ”hemland” de eller deras släkt kanske aldrig ens varit i.

Det finns många myter om sionismen, sanningen är som så ofta både enklare och krassare. Sionismen är inte någon mystisk konspiratorisk plan som på något vis har orsakat världens tillstånd. Den är inte heller en oförarglig idé som inte får ifrågasättas för då är man ond. Det är en ideologi bland andra. Och den ideologin är i grunden rasistisk. Den bygger på idén om kolonialism som något positivt som ”bringar civilisation” till förment ”ociviliserade” områden. Och på idén att judarna skulle vara ett folk som inte kan leva bland andra folk eller religiösa grupper. En idé man delar med en annan ideologi, nämligen nationalsocialismen.

På grund av hela den problematik grundandet av staten Israel har skapat, har rasismen mot palestinierna tagit sig groteska proportioner. Det finns faktiskt folk som på allvar hävdar att man inte kan prata om palestiniers problem eftersom ”det finns inget palestinskt folk”. Den logik som hela detta rasistiska projekt följer är den mot fördrivning och förintelse. Palestinierna ska bort. Palestinska liv är betydelselösa. Israels millitärmakt hävdar sin ”rätt” att bete sig hur som helst utan att behöva redovisa det för omvärlden, massakrera civila och bryta mot alla konventioner som finns om mänskliga rättigheter och krigslagar.

Det mest beklämmande är att höra kören av liberaler som försöker försvara detta beteende och till och med brännmärka dem som kritiserar det. Vänstern skälls för ”antisemitisk” för att den protesterar mot Israels apartheidsystem, fördrivningar, ”skyddsmur”, massakrer och den rasistiska ideologi som motiverar allt detta. Den kritiken lär historien kasta tillbaka på dem som fäller den. Lika lite populära lär de som idag försvarar Israel bli i historiens ljus, som de som tidigare försvarat den tyska nationalsocialismen eller apartheid i Sydafrika.

Det verkar för mig mer antisemitiskt att försvara Israel än att kritisera det. Det är som att hävda att vara jude måste vara samma sak som att stödja Israel. Ungefär som om någon skulle hävda att vara svensk måste vara samma sak som att stödja Sverigedemokraterna. Det går lika bra för judar att ställa sig kritiska till kolonialistisk praktik och de sionistiska idéerna som för vilken annan grupp som helst, och självklart finns det också judar som kritiserar Israel. Frågan handlar i grund och botten inte om etnicitet utan om nationalism och rasism.

Samt om mycket materiella saker. Som vatten. Israel vill för allt i världen inte förhandla om en palestinsk stat, för då måste man släppa ifrån sig källflödena till det vatten som är så nödvändigt för överlevnad i området. Man har målat in sig i ett hörn och går hellre över de palestinska lik som är värda så lite i den inhemska debatten.

Israel är totalt beroende av en omvärld bortom sitt grannskap för att kunna fortsätta denna hänsynslösa återvändsgränd till kolonialpolitik. USA sponsrar landet, och är garanten för dess starka militär. Inget mystiskt här heller, USA vill gärna ha lojala allierade i området, och det är svårt att inte vara lojal när man är så totalt ekonomiskt beroende. Vi andra fortsätter att handla med Israel och köpa deras produkter. Jag undrar när det blir dags för en köpbojkott mot Israel i stil med den omfattande köpbojkott som en gång i tiden starkt bidrog till att fälla apartheidregimen i Sydafrika? Demonstrationer är bra, men det är hög tid att gå från symbolik till handling. En isolera-Israel-kommitté borde vara en bra start.

Själv hade jag egentligen tänkt att gå på demonstrationen. Men sen fick jag nys om ett spännande föredrag i stan. Personer som varit aktiva i brittiska AFA och Red Action var inbjudna av RF, för att berätta lite om dessa organisationer och deras historia. En chans att höra dessa erfarenheter i första hand kommer inte varje dag, så jag beslöt att gå och lyssna.

Detta är inte rätt forum att återge hela föredraget, och det skulle för övrigt bli hur långt som helst. Men det var inspirerande att lyssna, det fick mig att vilja berätta om några saker: nämligen den antifascistiska historien på ön under 1900-talet, och om dessa gruppers samhällsanalys, som jag tycker är vältänkt och borde spridas mer.

I Storbrittanien har det funnits en tradition av militant antifascism under lång tid. Den första fascistiska organiseringen i landet kom 1923 med British fascisti. Kommunisterna satte käppar i hjulen för dem genom att störa mötena.

På 30-talet kom en klassisk och uttalad fascistorganisation in på scenen: British Union of Fascists. Trots att det var en uttalat fascistisk grupp fanns bland annat en del stora tidningar som inte skämdes för att stödja organisationen. Också denna gång visade kommunister och arbetarrörelse att de inte tänkte acceptera fascismen. En kulmen var det berömda Battle of Cable Street, där 250 000 personer beräknas ha samlats för att fysiskt hindra fascisterna från att propagera. 250 000! Ett mörkare kapitel vid denna tid var spanska inbördeskriget, där antifascister från alla håll i Europa riskerade, och allt för ofta också miste, sina liv för att som frivilliga bekämpa fascismens makttillträde. Sorgligt nog misslyckades det.

På 40-talet fanns också organiserade fascister i landet, trots att man kunde tro att kriget skulle fått dem att dra öronen åt sig. Denna gång gick de under det lite luddigare namnet The Union Movement. De bekämpades nu av en organiserad antifascistisk grupp som kallade sig 43-group. En våldsam grupp som i stort bestod av judar som deltagit som frontsoldater i det nyligen avslutade kriget. 43-group gav också ut en tidning vid namn On Gard.

Efter en tid dog fasciströrelsen nästan ut. Men den förde en tynande tillvaro och i slutet av 50-talet började den återkomma. Den här gången använde den sig av den ökande invandringen som syndabock för de sociala och ekonomiska svårigheter folk upplevde. Åter dök en antifascistisk grupp upp, 62-group.

1967 bildades National Front. De torgförde sin reaktionära politik med invandringsfrågan som verktyg. De inriktade sin propaganda på att verka tala för/om arbetarklassen, men det de inte pratade lika högt om var naturligtvis det konservativa idéinnehållet och att fascismen i praktiken aldrig varit emot kapitalismen och därmed inte heller kan leda till något annat än bevarandet av just klassamhället. Under 70-talet formerades Anti-nazi league, med rötter i det trotskistiska SWP (Socialist Workers Party), som arbetade på flera sätt. Med konfrontationer, genom att exponera NF som fascister, och att få med sig de unga genom framförallt en musikrörelse med konserter. Och till skillnad från den eländiga proggen i Sverige vid denna tid talar vi här om bra musik. The Squads kallades antifascistiska kampgrupper som tog kampen på gatorna.

På 70-talet stod det klart att NF inte alls levde upp till sina egna förväntningar och mål. De fick inte mer än en procent av rösterna i valet. En viktig orsak var det arbete militanta antifascister gjorde i vardagen för att avslöja och konfrontera fascisterna. En annan orsak var Thatcher som sög upp en del potentiella NFväljare.

Som en följd av dessa misslyckanden övergav NF helt den parlamentariska strategin under 80-talet. Då svängde man istället in på en strasseristisk väg där man tänkte sig att man skulle agera så kallade ”politiska soldater”. Det vill säga genom terrorverksamhet underminera samhället så att, tänkte man sig, fältet sen skulle bli fritt för ett fascistiskt maktövertagande som skulle återbringa ordning. 1982 bildades British National Party, som ett svar på omsvängningen inom NF. Vid denna tid började fascisterna lansera vit-makt-musiken som ett sätt att skapa gemenskap, värva och få in pengar till sin rörelse. Nu var det dags för AFA att ta över den antifascistiska stafettpinnen. AFA var inte enhetligt ideologiskt utan svar på ett konkret problem. Till organisationen kom folk från flera håll. Från det trotskistiska Workers Power, från anarkist-/direkt aktionsmiljön, från Class War (en organisation med rötterna i anarkiströrelsen som betonade klassfrågan) samt från Red Action. Red Action var en organisation med marxistisk grund, som också de betonade att klassen måste vara den politiska grunden. Red Action bildades när SWP slängde ut The Squads ur sina led. (Om detta och mycket annat intressant som hände inom brittisk antifascism under 70- och 80-talen kan man läsa i boken No Retreat av Dave Hann och Steve Tilzey, Milo books). AFAs målsättningar var att vara proaktiva, oberoende av stat och borgerliga intellektuella samt givetvis att krossa fasciströrelsen. Man gav ut tidningen Fighting Talk. I ett, visserligen föga framgångsrikt, försök att försvara sig mot AFA bildade fascisterna Combat 18. Arbetet antifascisterna bedrev var mycket framgångsrikt . Det fick fasciströrelsen att helt backa från gatorna. Istället satsade de, precis som SD gjort i Sverige, på att bli mer prydliga, slänga ut sina gatuhuliganer och inrikta sig på att försöka få parlamentarisk framgång.

Det är läget idag. Man kan undra varför fascister finns idag? Hur kommer det sig att de har kunnat bygga upp en rörelse och skaffa sig en plattform trots allt? Veteranerna från Red Action och brittiska AFA levererade en del viktiga svar.

Fascismen uppstår inte i ett vacuum. Den är inte en abstrakt ”ondska”, ett moraliskt problem som kan lösas med lagstiftning eller höjda pekfingrar. Istället får den sina framgångsvågor under specifika omständigheter. I tider som den vi lever i nu: tider av ekonomisk kris, industrinedläggningar, och hög arbetslöshet.

Fascismen är en radikalt konservativ ideologi, reaktionär till sin natur. Den erbjuder ingen väg ut ur kapitalismen. Tvärtom. Fascismen är ett sätt att låsa fast relationerna mellan klasserna i en gammldags patriarkal kultur, där man ska sitta och samarbeta med klassfienden i så kallade branschråd. Råd uppbyggda för att ge arbetsköparna ett betydligt större mandat än de har under borgerlig parlamentarism. Alla former av fascism bygger på auktoritetstro, elitism, diktatoriskt ledarskap och socialdarwinistiskt tänkande.

Den ideologi fascismen står närmast är konservatismen, den ideologi den är mest olik är socialismen i alla dess olika skepnader. Men detta försöker fascisterna ofta aktivt att dölja, genom alla tider har de försökt sälja in sig som en ideologi som är ”både höger och vänster”. De försöker sälja in sig till så många grupper de kan, och påstår att de står för något ”klasslöst”. Fast sanningen är just den motsatta.

När fascismen kom till makten i bland annat Tyskland och Italien var det, för att citera en av talarna, inte så att ”de behövde storma slottet. Nej, det borgerliga samhället fällde ner vindbryggan och släppte in dem.” Förutom den borgerliga statens bredvillighet att acceptera fascisterna, eftersom man hoppades på dessa som ett värn mot den revolutionärt sinnade arbetarrörelsen, fanns även en social bas. Det var intellektuella, akademiker, tjänstemänn, småföretagare, en rad olika medelklassgrupper som utgjorde stommen i den rörelsen. Arbetare i storstäderna i Tyskland röstade i mycket ringa grad på NSDAP, som hade sin bas i småstäder, välbärgade förorter och på landsbyggden.

Idag ser vi ett annat mönster. Allt oftare har fasciströrelsen framgång när de riktar sin propaganda till arbetardominerade områden, i England till exempel i områden som utsatts för industrinedläggningar där arbetslösheten är hög, i Sverige ser vi något motsvarande i gamla regementesstäder där regementena lagts ner.

Ett stort ansvar för att fascisterna fått detta spelrum ligger på vänstern, både i dess reformistiska och radikala delar. De så kallade vänsterpartierna driver inte längre någon arbetarklasspolitik. I England har New Labour lämnat sin bas helt. Situationen känns igen i Sverige med en helt urvattnad och visionsfri socialdemokrati och ett Vänsterparti som intresserar sig för småföretagare men glömmer bort arbetarklassen och vars väljarbas numera är storstädernas kulturella medelklass. Alliansen attackerar samtidigt öppet arbetarklassen.

Samtidigt har den radikala vänstern allt mer övergett en politik klart och tydligt baserad på klassmedvetenhet, och övergått till en luddig identitetspolitik. Identiteter som kulturell tillhörighet, religion, sexualitet och liknande har blivit en grund för politik. Till och med till den extrema grad att en sexuell läggning eller en livsstil, som att ladda ner musik, i sig anses vara politiskt.

Baksidorna är uppenbara. Fokus flyttas från kollektivet, från vår styrka som är gemenskapen. Det blir lätt att glömma de materiella förhållanden som behöver ändras, att glömma bort vad klassbegreppen innebär och varför de är viktiga.

Till exempel kan man höra så kallade vänstermänniskor tala om ”underklassen”. De har glömt att vi säger arbetarklass av en anledning: för att det också ligger en makt förborgad där, de som skapar allt värde kan genom att undanhålla sitt arbete hota hela systemet. Om de kommer samman som klass, agerar som kollektiv.

Man kan också höra vissa vänstermänniskor säga ”vi i Sverige har det så bra, vi kan inte klaga”. Ett uttalande från en trång medelklassutsiktspunkt. Det gör alla i Sverige som inte har det bra osynliga. Arbetarnas problem med vräkningar, arbetslöshet, löner som inte går att leva på, trångboddhet, varsel, kackerlackor, att inte kunna köpa barnen skor, att vara ofri och övervakad hela dagarna på arbetet. Dessa verkliga materiella problem ignoreras, vänstern är mer upptagen med att vara lite vagt snälla och förstående mot olika ”svaga grupper” (arbetarklassen är inte svag, den är bara satt under press och inbegripen i en daglig klasskamp).

Vem ska då leverera svaren på arbetarklassens akuta problem? Här finns ett tomrum som fascisterna kan utnyttja politiskt. Och allt identitetspolitiskt tal om olika minoriteter underlättar för dem. För de kan använda samma språkbruk men vända på det: svenskarna då? Är kanske vi en minoritet? Några som håller på att dö ut och måste räddas? Den vita arbetarklassen? Vem värnar den? Så blir arbetarklassen en identitet bland alla andra, som kan användas för rasistiska och reaktionära syften. Istället för att se arbetarklassen som en klass, med möjligheten att enas över alla individuella identiteters och nationers gränser för att kullkasta klassamhället som sådant.

Dessutom leder identitetspolitik, som en talare så riktigt påpekade, hur progressivt menad den än från början är, till ett konserverande av just de förhållanden den säger sig vilja angripa.

Detta såg jag ofta exempel på under 90-talets feministiska våg. Att tjejer tog plats i den politiska miljön var fantastiskt på alla sätt, och många av oss utnyttjade möjligheterna att ta kommandot över det egna livet till fullo. Men många andra blev helt fixerade av en idé om vad det innebar att vara kvinna: att man skulle vara förtryckt, ickevåldsam, ta lite plats, vara undergiven och passiv i sängen, må dåligt och ständigt förlora. Tyvärr identifierade de sig med detta och började tävla om att kunna berätta offerhistorier, ha ätstörningar, inte ta plats på möten, och allmänt vara just offer för patriarkatet.

Ett exempel på när högern på liknande sätt låser fast oss i identiteter är detta eviga snack om hur vi svenskar är kristna, som på senare tid har etablerats av grupper fientliga till muslimer. Nu heter det att ”vi svenskar får inte längre ha skolavslutning i kyrkan enligt våra traditioner, nej det ska tas hänsyn till invandrarna och deras olika religioner”. Plötsligt har alltså att vara kristen och svensk blivit en enhet.

Jag hatade att vi skulle ha präster som nedkallade guds välsignelse över oss och sjunga psalmer på skolavslutningarna. Min släkt har bott på ett mycket begränsat område i västsverige sen hedenhös, men jag är uppväxt i en ateistisk familj. Min mamma betraktade husförhör och kristna ritualer med vantro och närmast förakt redan som sjuåring och har aldrig gift sig eftersom hon ogillar kyrkliga ritualer. I samma anda är jag varken döpt eller konfirmerad, kommer aldrig att gifta mig, döpa eventuella barn, eller ha präst på begravningen. Det gör mig uppenbarligen till invandrare, representant för ”främmande religioner” eller bara diffust ickesvensk. För ”vi svenskar” är ju kristna nu för tiden. Trots att Sverige är en av världens mest sekulariserade länder.

Sammanfattningsvis: identitetspolitk och individualism hos vänstern, en sviktande tro på och ibland inte ens något intresse för att systemet går att kullkasta, och vänsterpartiernas svek mot det som en gång var deras väljare, bereder mark för fasciströrelsen. En rörelse som efter sin förra organiseringsfas under skiftet 80-90-tal idag har en färdig plattform att stå på, och de har även lärt av en del tidigare misstag. Mycket avgörs av hur vänstern väljer att agera framöver.

Själv ser jag glädjande tecken på att denna insikt är på väg tillbaka. Föredrag som detta, en grupp som RF, reorganiseringen inom SAC mot basorganisering och kollektivisering på arbetsplatserna, en långsamt växande insikt även hos de större facken om att de måste sluta vara serviceorganisationer och gå tillbaka till att vara kamporganisationer, att papperslösa organiserar sig och väcker insikten om att klassgemenskap inte kan stanna vid vissa identiteters gränser. Sådana saker visar på en nyorientering som är helt nödvändig. Nödvändig för arbetarklassen, nödvändig för vänstern, nödvändig om inte de mest reaktionära krafterna ska ta över rodret och styra samhället bort från möjligheten till socialism och rakt in i barbariet.

Tack för ett viktigt och tankeväckande föredrag!

Och för er som vill avsluta med lite bra musik kommer här Ghosts of Cable Street.