NU MÅR JAG MYCKET BÄTTRE

24 Jan

Jag går sällan på teater. Jag har fördomar mot genren. De gånger jag ändå gått på en pjäs har dessa bekräftats. Teaterskådespelarna Artikulerar Tydligt. De spelar över. Och pjäserna är för mycket. Alla dör i slutet. Det är för lite realism. Man sitter och försöker förgäves att inte tänka ”varför inte göra en film istället”. De enda teaterföreställningar jag minns att jag på allvar blivit berörd av var Järnbörd någon gång i 90-talets början. En moralistisk pjäs om de gränser inom människan som hon inte bör överträda, om våld och övergrepp, hur lätt det är att begå handlingar som man sen för resten av livet måste leva med. Och en monolog om Ulrike Meinhof i fängelset som framfördes av skådespelerskan Erika Stensson i något sammanhang som jag inte riktigt minns, tror det var en kvinnofestival, också någon gång på 90-talet.

Men Kristina Lugn är en helt annan sorts konstnär. Hon tar till det tunga artilleriet hon också, men med hjälp av ett lika mjukt som förödande vapen: humorn. Jag har märkt att många människor (läs: män) avfärdar Kristina Lugn ohörd. Med argument som ”ska hon sitta där och prata långsamt”. Hennes yttre stör dem, och de missar poängen.

När jag blev erbjuden att följa med och se en pjäs av Lugn på Stockholms Stadsteater sa jag genast ja. Jag har kommit att gilla Lugn, såväl hennes poesi som monologer och radioprogram. Hennes yttre har jag inga synpunkter på, det är inte vad jag söker hos en författare. Men jag minns att jag under mitt enda gymnasieår 89/90 fick smeknamnet/öknamnet Kristina Lugn ibland. Man menade att jag pratade lugnt och eftertänksamt. Det tog jag hundra procent som en komplimang (var för övrigt lite kul att få ett smeknamn också, när man heter Salka är det oftast bara det man heter, hos vän som fiende).

Det speciella med Kristina Lugn som såväl poet som kvinnlig poet tycker jag är hennes sköna svarta humor. Sonja Åkesson är en fantastisk poet som gick under, och i starka svartkantade bilder beskrev kvinnligt vardagsliv och medias politiserade språk om den vardagen, där kvinnan förvisades till sin dubbla roll som konsument och konsumtionsvara. Agneta Klingspors bok fick jag i julklapp och har läst i vinter: Går det åt HELVETE är jag ändå född. Klingspor ger också uttryck för en mörk humor, för att inte säga makaber (inte alls något negativt). Men den är som en liten unge som skriker förtvivlad inifrån flera lager av öppen och bottenlös ångest. Klingspors iakttagelser av samtiden är skarpa, hennes språk är fantastiskt. Men jag som läsare drar mig undan. Huvudpersonen mår för dåligt, ”hon är inte som jag” tänker jag hela tiden.

Kristina Lugn levererar sin svartsyn uppblandad med människokärlek och rå humor. Det gillar jag. Alltför många kvinnor och de personer de skriver går under. Men humor är för överlevare. Ju jävligare livet, ju härligare humorn. Nu dog visserligen huvudpersonen också i Kristina Lugns pjäs, som för övrigt heter Nu mår jag mycket bättre. Precis som kvinnliga huvudpersoner oftast gör. Inte minst på teaterscenen.

Pjäsen leker med klassiska genrer. Den börjar lite oväntat som en sitcom. Rollerna är grovt utskurna karaktärer, nästan karikatyrer. Men de är på samma gång märkligt trovärdiga. Det känns som att man mött dem då och då i livet, inte minst Carro, den hänsynslösa moderna människan. Klädd som diverse mellanchefer man stött på genom livet, med tjejiga stövlar, 8 barn att strö ut över golvet, fina bläckpennan och kontrakten i högsta hugg. Hon ska få alla att gå med på ombildningen till bostadsrätter, slänga ut resurssvaga ur huset och sen ska det hela firas med ett gemensamt besök på Berns salonger, där Göran Greider underhåller.

Man känner sig välkommen in i föreställningen, alla känner igen en sitcom från tv-soffan. Sen att skämten här inte är småmysiga igenkänningsskämt, utan dräpande svarta kommentarer gör det hela bara roligare. Huvudpersonen, en sparkad och försmådd åldrande schlagerstjärna, kommenterar klarsynt sin situation, samtidigt som hon försöker hålla uppe hoppet om att få bli älskad.

Men kärleken saknas. Människorna ägnar sig åt banala saker, som att gripa efter makten att få köpa ut sina grannar, eller gripa efter grannens unga bröst. Huset är fullt av ensamma människor. Alla kommer till korta på olika sätt. Individualismens pris är ensamheten och att vi faller osedda. Pjäsens uppsluppenhet övergår smygande i allt mer öppen tragedi. Huvudpersonen börjar mer och mer att umgås med spöket av en svunnen kärlek. Spöket ändrar också karaktär under handlingen från att vara en mänsklig man med fel och brister, via att vara hoppet om en förlorad kärlek, till att gestalta döden själv. Utan mänsklig gemenskap återstår att sätta sitt hopp till döden, men också den innebär en fälla, ett nytt svek.

När pjäsen var slut gick vi ut till tonerna av ”jag mötte Lassie”. Men med en nyskriven text, full av samma blandning av det banala och det existentiella som pjäsen varit. Jag önskade att jag kunnat sitta kvar och höra hela texten.

Vid en öl efteråt kunde vi konstatera att vi inte en enda gång önskat att pjäsen varit en film, eller ett tv-program. Tvärtom, tv-program skulle vara just såhär. Inte putslustigheter eller vidriga polisserier där övergrepp mot människor i tragiska omständigheter presenteras som underhållning.

Ett svar to “NU MÅR JAG MYCKET BÄTTRE”

  1. Anonymous januari 25, 2009 den 9:35 e m #

    ”Hennes yttre stör dem”

    Eh, va? Kristina Lugn är ju ashet ju. Jag skulle aldrig banga om hon la in en stöt på mig, trots att hon säkert är typ 40 år äldre än mig!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: