Tag Archives: kärlek

BATTLE ROYALE

24 Okt

I natt drömde jag att jag och ett gäng andra försökte överleva olika attackförsök från ett gäng mördare. Det borde ha varit en obehaglig drömupplevelse, men faktum är att jag var en smula upplivad när jag vaknade. Över att filmen jag såg igår kväll – Battle Royale – hade satt såna spår att den smög sig in i mina drömmar. Västerländska skräckfilmer gör aldrig det.

Nu är väl Battle Royale i och för sig ingen skräckfilm heller, utan genren är betydligt mer obestämbar för mig som är medietränad i det västerländska filmlandskapet. Filmen är baserad på en bok och en mangaserie. Och jag är lite för gammal för att riktigt ha satt mig in i mangakulturen, när jag var ung var det hongkong-rullar som gällde. För den som kan sin manga är säkert filmens genre solklar, men jag uppfattade den som en blandning mellan skräckfilm, thriller, drama och romantisk film. Nu när jag behöver sammanfatta den skulle jag säga: en Fredagen den 13e som faktiskt var bra.

Fredagen den 13e var verkligen en av min ungdoms största kulturbesvikelser. Jag har sett en eller annan av filmerna vid olika tillfällen när vi som 16-17 åringar tyckte att det var en sorts manbarhetsritual att sitta tillsammans och se på dessa förmenta värstingfilmer om massakrer på ungdomar. Det var ju bara det att det att i verkligheten var filmerna något av det tråkigaste jag sett. Och  de tog liksom aldrig slut heller. Där satt man med sina popcorn och tänkte för hundrade gången ”Jaha, nu har de det trevligt här, nu kommer mördaren ”överraskande” att hoppa fram och yxa dem”. Och det gjorde han. Och jag brydde mig inte. För det fanns inget i de där filmerna som fick mig att engagera mig i en enda av karaktärerna, och utan inlevelse ingen utlevelse.

Battle Royale är väl en ungefär lika spekulativ film som Fredagen den 13e. Men den lyckas göra allt det rätt som Fredagen gjorde fel. Också BR handlar om en massaker på ungdomar. Ja närmast barn. Jag kan inte det japanska skolsystemet, men ungdomarna ska föreställa just ha lämnat år nio, ni som läser detta och är bekanta med det japanska skolsystemet får gärna skriva en kommentar om vilken ålder det motsvarar. I filmen verkade de vara någonstans mellan 11 och 14. Prepubertala eller precis nyligen pubertala ungdomar. Filmmakaren exploaterar friskt unga människors rädsla för vuxenvärlden och upplevelsen av dess svek, även om det i filmen beskrivs som att ”de vuxna var så rädda för ungdomen” så att de måste agera totalt psykopatiskt.

Detta tema understryks av den manliga, eller sannare pojkiga huvudrollens historia. Han lämnades av sin mor i unga år och ett par år senare tog hans far livet av sig. När det stackars barnet kom hem fick han se sin pappa dinglande från taknocken, och därefter blev det fosterhem. Denna vuxenhetens svekfulla karaktär tar sig konkret uttryck i att de vuxna instiftat en ny lag om ett årligt Battle Royale. En niondeklass utses varje år genom lottning till denna form att ritualiserat mord, en tävling där de på en otillgänglig ö i havsbandet tvingas slåss mot varandra på liv och död tills alla utom segraren är döda. Skulle de vägra spela med genom att överleva för många eller för länge sprängs de av de sinistra halsband de tvingas bära under tävlingen.

Elementet av djävulsk svekfullhet är tydligt: barnen sövs när de tror att de är på väg hem i bussen, och förs till ön ovetande om vad som väntar. Och de bringas till insikt om den obarmhärtiga tävlingen av en tävlingsledare som visar sig vara deras egna gamla klasslärare från klass sju. En ypperligt spelad psykopatisk figur som ser tävlingen som en chans att leva ut sina hämndkänslor mot en tidigare oregerlig klass. Där har ni upplägget.

Vad som gör det hundra gånger lättare att beröras av, och engagera sig i, BR än Fredagen, är att i BR är mördarna mänskliga, ja till och med barnsliga. De har hamnat i en situation de inte har valt och inte kan ta sig ur, drivna av önskan att överleva, men också många andra grundläggande mänskliga drifter och känslor, agerar de på olika sätt som går att relatera till och som därför engagerar. Det gör att BR långt ifrån bara blir en slasherfilm.

Att normen för en på djupet kärleksfull relation i filmen är den heterosexuella tvåsamheten är inte direkt oväntat och det får man köpa. Jag tycker ändå det är spännande att titta lite på de olika lojalitetsrelationerna i filmen och hur spelet mellan ungdomarna framställs.

Parförhållanden mellan pojke och flicka är de starkaste banden och de kan få de unga att hålla ihop även inför en hotande död, eller att välja den tillsammans hellre än att delta i striden. När barnen i filmen får sina slumpvisa och mycket olika kraftfulla vapen och annan packning ser man flera flickor krama varandra. Men den vänskapen ska sättas på prov. Håller flickors vänskap för allvarliga prövningar?

Precis som i den västerländska traditionen verkar svaret bli nej. Ett enda par flickor fortsätter faktiskt vara vänner in i döden. Men deras plan för överlevnad är också mycket lam. De ställer sig på en kulle och ropar ut sin vädjan om fred och sin förhoppning att fler som önskar det ska förena sig med dem. Inte överraskande blir de därefter kulsprutemat. Men de dör i alla fall tillsammans i en vänskap som faktiskt bar till slutet. Annat är det med ett gäng flickor som förskansat sig i en fyr, i den uttalade förhoppningen att backa upp varandra till slutet. Men en av dem lägger svekfullt gift i en manlig gästs mat (gift är just denna flickas vapen). Killen, som också är en av huvudpersonerna, är skadad och ingen skulle misstänka förgiftning om han inte överlevde. Men naturligtvis är det en av de andra flickorna som får i sig giftet och därefter är en blodig vendetta, präglad av misstänksamhet som kommer upp till ytan, oundviklig. En av de döende flickorna konstaterar ”Vilka idioter vi är, vi borde ha hållit samman, då kunde vi ha överlevt.”

En annan traditionell syn på kvinnor visar sig i de många utdraget skildrade verbala och våldsamma uppgörelserna mellan flickor som redan innan filmen haft konflikter. Nu övergår konkurrensen och bitchandet mellan flickorna i öppen mordlust. Vi får inte se en enda liknande uppgörelse mellan pojkar, till exempel mellan en mobbad pojke och hans antagonister, eller mellan pojkgäng. Pojkarna framstår som mycket tamare. Visst har de vänner, och visst begråter de dessas död, men deras lojaliteter är framförallt med flickor de är kära i eller tillsammans med.

Vi får dock ett exempel på killar som likt flickorna i fyren försöker samarbeta mot undergången. De söker en traditionellt manlig lösning genom att förlita sig på tekniken och välja en stark ledare. Ledaren i detta fall är barn till en, som han säger, ”aktivist” som syns på bild med en röd fana. Pojkarna förbereder under hans ledning en revolution i det lilla. Genom att dels, faktiskt framgångsrikt, hacka datasystemet, och dels bygga en bomb. Det är lite oväntat att mitt i en underhållningsfilm höra en uppräkning av ett mycket potent bombrecept. Och man undrar var på denna avlägsna militärbevakade ö pojkarna lyckas hitta alla de där kemikalierna. Men det får man försöka att inte låtsas om, och känna in revolutionsvibben en stund. Naturligtvis kommer även pojkarnas metod till korta och de faller på eget grepp.

Men utöver detta visar pojkarna framförallt upp sig som pojkvänner. Där lovar de lojalt att beskydda flickorna vilket verkar lika dumt som i verkligheten, för precis som i verkligheten är flickorna de som är robustast när det gäller. Här tycker jag den japanska kvinnoskildringen avviker från den västerländska på ett bra och roligt sätt. I merparten av alla amerikanska thrillers är kvinnorna i avsaknad av egna djupare drivkrafter, av egen vilja och sexualitet, de är kärl för männen att fylla med innehåll, av födsel på en gång offer och i grunden oskyldiga. Då tänker jag inte bara på ärkereaktionära slasherfilmer som Fredagen den 13, utan på amerikansk film lite bredare, inte minst thrillers. En jämförelse man skulle kunna göra är att titta på John Woos Face Off, där kvinnorna som använder våld undantagslöst är agenter för olika män. Så är det uppenbarligen inte i mangavärlden, där flickorna har en egen agenda, egna genuina begär och en stark vilja. Här är flickorna inte alls offer på samma sätt, och de blir åtråvärda genom att faktiskt ha något eget att komma med. I en väldigt snygg scen får vi se en vacker flicka göra upp med en stalkande kille som är olyckligt förälskad i henne och inte kan släppa taget. Pojken framstår verkligen som det patetiska och rädda barn han är när han inte med armborst i hand kan försvara sig mot den störtförbannade flickans kniv, utan låter sig stickas ner i en attack mot de känsligaste delarna.

Två jokrar i leken är två äldre pojkar, vinnare från tidigare års BR, som uppenbarligen plockats in för att försvåra de yngres möjligheter att överleva spelet. Här finns en satansfigur och en änglafigur, som ska vara någon sorts yttersta referenter för spelet.

Ett tema som kommer fram på slutet är den gamle lärarens motiv för att offra barnen, hans hat mot ouppfostrade ungar. Han väljer dock att idolisera en av flickorna i klassen, som för honom är en värdig vinnare genom att vara det enda genuint snälla barnet. Om det hade stannat här hade det varit snyggt. Men här finns en pedofil underton som gör det hela lite väl sunkigt. Han är en ensam man, som slutat kommunicera med sin fru, vilket illustreras i filmen när hon ringer honom på mobilen då och då. Men han lyssnar in sig på det rena flickebarnet, eftersom alla tävlingsdeltagare sig själva ovetande har mikrofoner i halsbanden. Då får han höra att hon drömt om honom och efter drömmen insett att han är en ensam man. I den ganska sunkiga drömmen går hon och läraren vid vattenbrynet ätande varsin isglass. Naturligtvis är lärarens kärlek och beundran för flickan platonisk och och idealiserande, men det gör det hela nästan ännu äckligare tyckte jag. Även om jag kan förstå den som tycker att det på ett bra sätt förstärker det psykopatiska intrycket läraren gör. I varje fall får det honom att på någon nivå acceptera och möjliggöra de sista överlevande ungdomarnas totala brott mot reglerna.

Om det finns någon slutmoral i filmen är det att den unga kärleken mellan flicka och pojke överlever trots alla odds, och med lite hjälp från vuxnas pedofila svaghet. Och, naturligtvis, att vuxenvärlden ska man aldrig under några förhållanden sätta sin lit till.

Tips från Konfliktportalen: anarkisterna rapporterar Lögner, repression och brist på bevis -Om gripandet av tio Fittjabor, Andrea Doria skriver om Guillous magplask, Autonoma Kärnan postar Till minne av Björn Söderberg, Dom ljuger berättar En glad nyhet, och en dålig, VSF är nya på portalen kolla gärna in dem.

Övriga tips: för den historiskt intresserade finns en bra artikel om Hinke Berggren och hans tidningsprojekt Under röd flagg på arbetarrörelsens arkiv och biblioteks hemsida, planka.nu berättar att SL har världens högsta tilläggsavgift, appropå alliansens senaste angrepp mot verklighetens folks verkliga möjligheter att få tillgång till kultur, utöva kultur eller utbilda sig säger Åsa Linderborg Jag utmanar er, kulturchefer, adoptera varsitt vägkrogsbibliotek, Sopåkarna är på krigsstigen igen, om ni har missat den kamp som just nu pågår i stadsdelen Aspudden i Stockholm för att rädda badhuset åt innevånarna så kika gärna på aktionsgruppens hemsdia

NU MÅR JAG MYCKET BÄTTRE

24 Jan

Jag går sällan på teater. Jag har fördomar mot genren. De gånger jag ändå gått på en pjäs har dessa bekräftats. Teaterskådespelarna Artikulerar Tydligt. De spelar över. Och pjäserna är för mycket. Alla dör i slutet. Det är för lite realism. Man sitter och försöker förgäves att inte tänka ”varför inte göra en film istället”. De enda teaterföreställningar jag minns att jag på allvar blivit berörd av var Järnbörd någon gång i 90-talets början. En moralistisk pjäs om de gränser inom människan som hon inte bör överträda, om våld och övergrepp, hur lätt det är att begå handlingar som man sen för resten av livet måste leva med. Och en monolog om Ulrike Meinhof i fängelset som framfördes av skådespelerskan Erika Stensson i något sammanhang som jag inte riktigt minns, tror det var en kvinnofestival, också någon gång på 90-talet.

Men Kristina Lugn är en helt annan sorts konstnär. Hon tar till det tunga artilleriet hon också, men med hjälp av ett lika mjukt som förödande vapen: humorn. Jag har märkt att många människor (läs: män) avfärdar Kristina Lugn ohörd. Med argument som ”ska hon sitta där och prata långsamt”. Hennes yttre stör dem, och de missar poängen.

När jag blev erbjuden att följa med och se en pjäs av Lugn på Stockholms Stadsteater sa jag genast ja. Jag har kommit att gilla Lugn, såväl hennes poesi som monologer och radioprogram. Hennes yttre har jag inga synpunkter på, det är inte vad jag söker hos en författare. Men jag minns att jag under mitt enda gymnasieår 89/90 fick smeknamnet/öknamnet Kristina Lugn ibland. Man menade att jag pratade lugnt och eftertänksamt. Det tog jag hundra procent som en komplimang (var för övrigt lite kul att få ett smeknamn också, när man heter Salka är det oftast bara det man heter, hos vän som fiende).

Det speciella med Kristina Lugn som såväl poet som kvinnlig poet tycker jag är hennes sköna svarta humor. Sonja Åkesson är en fantastisk poet som gick under, och i starka svartkantade bilder beskrev kvinnligt vardagsliv och medias politiserade språk om den vardagen, där kvinnan förvisades till sin dubbla roll som konsument och konsumtionsvara. Agneta Klingspors bok fick jag i julklapp och har läst i vinter: Går det åt HELVETE är jag ändå född. Klingspor ger också uttryck för en mörk humor, för att inte säga makaber (inte alls något negativt). Men den är som en liten unge som skriker förtvivlad inifrån flera lager av öppen och bottenlös ångest. Klingspors iakttagelser av samtiden är skarpa, hennes språk är fantastiskt. Men jag som läsare drar mig undan. Huvudpersonen mår för dåligt, ”hon är inte som jag” tänker jag hela tiden.

Kristina Lugn levererar sin svartsyn uppblandad med människokärlek och rå humor. Det gillar jag. Alltför många kvinnor och de personer de skriver går under. Men humor är för överlevare. Ju jävligare livet, ju härligare humorn. Nu dog visserligen huvudpersonen också i Kristina Lugns pjäs, som för övrigt heter Nu mår jag mycket bättre. Precis som kvinnliga huvudpersoner oftast gör. Inte minst på teaterscenen.

Pjäsen leker med klassiska genrer. Den börjar lite oväntat som en sitcom. Rollerna är grovt utskurna karaktärer, nästan karikatyrer. Men de är på samma gång märkligt trovärdiga. Det känns som att man mött dem då och då i livet, inte minst Carro, den hänsynslösa moderna människan. Klädd som diverse mellanchefer man stött på genom livet, med tjejiga stövlar, 8 barn att strö ut över golvet, fina bläckpennan och kontrakten i högsta hugg. Hon ska få alla att gå med på ombildningen till bostadsrätter, slänga ut resurssvaga ur huset och sen ska det hela firas med ett gemensamt besök på Berns salonger, där Göran Greider underhåller.

Man känner sig välkommen in i föreställningen, alla känner igen en sitcom från tv-soffan. Sen att skämten här inte är småmysiga igenkänningsskämt, utan dräpande svarta kommentarer gör det hela bara roligare. Huvudpersonen, en sparkad och försmådd åldrande schlagerstjärna, kommenterar klarsynt sin situation, samtidigt som hon försöker hålla uppe hoppet om att få bli älskad.

Men kärleken saknas. Människorna ägnar sig åt banala saker, som att gripa efter makten att få köpa ut sina grannar, eller gripa efter grannens unga bröst. Huset är fullt av ensamma människor. Alla kommer till korta på olika sätt. Individualismens pris är ensamheten och att vi faller osedda. Pjäsens uppsluppenhet övergår smygande i allt mer öppen tragedi. Huvudpersonen börjar mer och mer att umgås med spöket av en svunnen kärlek. Spöket ändrar också karaktär under handlingen från att vara en mänsklig man med fel och brister, via att vara hoppet om en förlorad kärlek, till att gestalta döden själv. Utan mänsklig gemenskap återstår att sätta sitt hopp till döden, men också den innebär en fälla, ett nytt svek.

När pjäsen var slut gick vi ut till tonerna av ”jag mötte Lassie”. Men med en nyskriven text, full av samma blandning av det banala och det existentiella som pjäsen varit. Jag önskade att jag kunnat sitta kvar och höra hela texten.

Vid en öl efteråt kunde vi konstatera att vi inte en enda gång önskat att pjäsen varit en film, eller ett tv-program. Tvärtom, tv-program skulle vara just såhär. Inte putslustigheter eller vidriga polisserier där övergrepp mot människor i tragiska omständigheter presenteras som underhållning.