Arkiv | december, 2008

MIN ÅRSLISTA 2008

25 Dec

Jaha, nu är det alltså dags att summera ännu ett år, för min del det 35e, med lite tur har jag alltså kanske lika många kvar. Jag sätter alltid ett frågetecken i almanackan på min födelsedag och nyår, för livet ska man inte ta för givet. Ars moriendi, konsten att dö, är för mig konsten att leva. Ska man våga dö så lär känslan av att ha sagt och gjort det man velat i livet underlätta. Därför är det trots allt med glädje jag ser tillbaka på ett händelserikt, men också ganska omtumlande och smärtsamt 2008. För det känns som att året varit riktigt långt.

Jag tänkte här göra en sammanfattande lista av stort och smått som just jag minns av 2008. Det är knappast en lista som täcker allt av nyhetsvärde, den tar upp just det jag minns speciellt. Dessutom tar jag mig friheten att smyga in mina högst personliga minnen från året på listan. Min lista, mina regler. Men jag hoppas att ni bloggläsare lägger till minnen och händelser i kommentarsfältet. Ni får gärna också länka där om ni har egna roliga årslistor på era bloggar.

Nåja, 2008 i osorterad ordning:

Årets bästa beslut. Att flytta ihop med min otroligt smarta, snygga, roliga och alltid lika gentlemannamässiga karl. Jag njöt att den fria kärleken i min ungdom, och var ärligt talat rädd för familjelivet. Men till min förvåning är min nya livsstil inte bara i stort sett problemfri, utan har förhöjt livet på alla plan. Flytten såg dock aldrig ut att ta slut. Tack ni tappra kamrater som hjälpte oss i våras, med inget annat än en pizza och öl som utbyte!

Årets polistrend. Polisinflationen fortsatte även i år. Med olika specialstyrkor, piketpoliser, beredskapspoliser, dialogpoliser, polisstudenter i halvtjänst, någon sorts medborgargarden i snutvästar, väktargrupper och diverse varianter på tomtar-på-stan, kan de flesta nu leva ut sin hemliga dröm att få vara snut. Plötsligt överraskas man en lördagskväll av att någon sorts låtsaspoliser stannar t-banan och utan direkt anledning gör en rondering ”för er egen säkerhets skull”. Chefer leker för övrigt både polisutredare och domstol nu. Och snart är det fritt fram för näringslivet och diverse skojare som vill upprätta register över meningsmotståndare att agera polis via den nya ipred-lagen.

Årets ateistiska statement. Någon slyngel i Jönköping snodde jesusbarnet i naturlig storlek från den jättelika krubba som satts ut där inför julen. Bara örat lämnades kvar.

Årets polisstat. Ett år när ovanligt många ville åka ut till Salem för att helt fredligt med sin närvaro markera mot den makabra naziströrelsen och deras mordbränder mot kulturhus och småbarnsfamiljer slår polisen till med sin hittills märkligaste taktik. Att först officiellt godkänna demonstrationen och sen hindra demonstranterna att ta sig till den. Rullande arrester för alla utan urskiljning och media som megafon: polisens taktik var framgångsrik. Javisst. Ur strikt polisiär synvinkel självklart. Och det verkar vara den enda synvinkel som yppas i debatten.

Årets skitstövel. Securitasväktaren i Jönköping som inte tålde att jag ville diskutera hans agerande. Utan var tvungen att bryta av min överarm för att markera sin makt. Nu vet jag vad smärta verkligen kan vara, tack för det. Och nej. Jag var inte fysiskt eller verbalt hotfull och använde inget som helst våld. I retrospektiv kunde jag ju lika gärna ha försökt med det. Då hade i alla fall en avbruten arm ha varit att vänta. Nu var det ett obegripligt övervåld som formade större delen av mitt år. Det gjorde att jag fick prova nya spännande saker som morfin, sjukgymnastik och att sova sittande med soffkuddar bakom ryggen.

Årets mest svårsmälta. Märkligt nog är jag inte alls lika arg på securitasidioten efteråt som på personalen vid Danderyds akut. En liten uppdatering av fördomsprofilen vore på plats. 1. Att en person inte tycker det är självklart att att polisanmäla en våldshandling betyder inte automatiskt att hon förtjänat stryk. Det behöver inte heller automatiskt betyda att historien är osann eller att hon skulle dölja något annat. 2. Att en kille har på sig en Stone Islandtröja och har tatuerade armar beyder inte automatiskt att han skulle vara kvinnomisshandlare. Inte ens om han har en flickvän som ogillar poliser och väktare. 3. Att en person vet att det är mer morfin, inte bara ”något smärtlindrande” hon behöver, betyder inte med automatik att hon är pundare. Moderna människor kan veta sådant. Att hon säger att hon inte klarar att gå upp och kissa utan mer smärtlindring kan betyda just detta. Att försöka tvinga någon som har så ont att röra sig utan smärtlindring går att jämföra med tortyr. Men jag vill också passa på att tacka den fördomsfria och trevliga kåren av ortopeder, gipstekniker, sjukgymnaster och arbetsterapeuter vid samma sjukhus, akutpersonalen i Jönköping. Och SATS sjukgymnast. Ni var ovärderliga!

Årets pizzeria+krog. Golden Dolphin på Söderhöjden i Jakobsberg. Trevlig personal, språksamma stammisar, världens godaste pizza (Washington, med köttfärssås och en generös tilldelning av fårost), och en väggmålning av en gyllene delfin som dyker mot en bakgrund av ett skepp på havet. Extra plus för namnet.

Årets time-to-leave-the-ghetto-upplevelse. Att utsättas för ett rånförsök av en liten unge i förorten jag bodde i våras. Efter att ha jiddrat med ungen om att jag inte tyckte det var ok att han gick förbi mig i busskön kunde jag ha anat vad som skulle komma. Som tur var använde han väl en pistolattrapp, för annars kanske frågetecknet efter min 35-årsdag skulle ha fått stå kvar i almanackan för tid och evighet. ”Har du några pengar?” frågade ungen. ”Vad tror du själv?” frågade jag, som tur var lika arg som jag var rädd. ”Jag bor här. Så har jag några pengar tror du? Du bor väl själv här? Har du några pengar?” Detta fick honom att besinna sig. Han såg faktiskt till och med en smula skamsen ut när vi skildes åt. Jag kunde ha varit hans morsa. Bubblare är när det tomma dagiset brann ner en helgkväll och många av oss boende fascinerat stannade till för att beskåda de höga lågorna och brandmännens slit. En del sprang till och med hem och hämtade kameror och smörgåsar att äta under tittandet. En surrealistisk kväll.

Årets mest ineffektiva. Försäkringskassan. Kommentar överflödig.

Att vara stolt över i år. Min medverkan i boken Ekot från Amalthea. 1908 och 2008. Före och efter den sociala kompromissen. Nu är konflikterna öppna igen. Detta kommenteras av olika författare i antologin.

Årets sociala höjdpunkt. Syndikalistiska sommarlägret i Jönköping, där jag höll föredrag om antifascistisk historia. Fin natur, sol, intressanta föredrag om viktiga saker och socialt gemenskap i lagom dos. Jag har inte varit på liknande sommarläger sedan ungdomen. Men blev angenämt överraskad.

Årets sommarstad. Visby under Alternativa Politikerveckan.

Årets avhopp. Horace hoppar av Svenska Akademien för att kunna ”sitta på tyska kaféer”. Istället kommer Peter Englund in. Vad man nu än ska tycka om Svenska Akademien så känns det bytet välkommet.

Årets lyft. Åsa Linderborg blir biträdande redaktör för Aftonbladets kultursida.

Årets 90-talsrevival. Fria Nationalister Skåne, och nygamla Folkfronten i Stockholm, försöker återuppliva ett lik: de fascistiska marscher som dog i Lund 30e november 1991. Med ett pinsamt litet antal nassar lyckades man snarast återuppliva en annan tradition: den av massivt motstånd mot nassarna. För övrigt måste jag bara kommentera Folkfrontens nya fula symbol: ett samiskt kors mot en gul bakgrund. Gula kors varnar för pest, som pestsmittade fartyg. Att pestmärka sig själv genom gula kors (som fångorganisationen Gula Korset) eller kors mot gul bakgrund, är märkligt uppriktigt.

Årets intellektuella stimulans. Litteraturdagarna med tillhörande seminarium i Mariehamn i våras. Grymt intressanta och varierade föredrag på ett evenemang jag inte kände till dessförinnan men som är värt all reklam.

Årets västgötaklimax. ESF i Malmö. Jag är nog bara avundsjuk för att jag inte var där. Men borde inte ett sådant jättearrangemang ha satt spår på något sätt? Någonstans? Det den som inte var där minns mest är den märkliga minidebatten om att polisen var framgångsrik. Vilket tydligen inte var bra eftersom de bara får vara framgångsrika genom att använda för mycket våld, inte ”för lite”.

Årets bästa trend. Barn fortsätter att vara trenden i min bekanstskapskrets. Magar, ultraljud, namngivningsfester, utflykter till lekplatsen, köpa leksaker, pekböcker och sparkdräkter, men framförallt att se sina bästa vänners attityder, livshållning och anletsdrag återkomma på nytt sätt i nya små individer, det har verkligen förgyllt mitt 2008. Jag uppdaterar min fördomskatalog. Barn är inte längre skrikmaskiner som borde ha körkort innan de släpps in på varuhus och restauranger. De är numera underbara små personer värda att ta plats i världen. Jag blir däremot allt mer en sentimental och gråtmild tant. Oroand? Nä, tanten har ändå alltid varit mitt sanna jag.

Årets biografi. Ulrike Meinhof, en biografi, av Jutta Ditfurth. Ett mycket ambitiöst arbete om Ulrikes familjebakgrund, liv och tidsandan i Tyskland under hennes korta dramatiska liv. Spännande både för den som vill lära känna personen Ulrike, och den som vill förstå vilken anda som födde fram nazismen och vad förnekandet av den egna historien, respektive uppgörelsen med den, verkligen innebar i dåtidens Tyskland.

Årets klassjustis. Malmö 26. 2008 var året det stod klart att polisen kan ingripa i en varslad arbetsmarknadskonflikt på arbetköparens sida, och en fackförening kan fällas i domstol efter allmänt åtal, för att ha hållit en blockad. 2008 är det nya 1908.

Årets regnade bort. Europride. Gästerna från Europa fick en tråkig demonstration av vad svensk sommar kan innebära.

Årets gala. För min del helt klart Artister mot nazister, där jag fick ett stipendium på 50 000 kronor för min bok Deltagänget. Ett modigt beslut av juryn tycker jag, eftersom min bok beskriver den antifascistiska praktiken på gatan. Personligen hade jag mycket stor glädje av stipendiet, eftersom jag fram till den dagen var evighetsgäldenär. Nu har jag genom min bok, och det stipendium och royalty den gav mig, kunnat klippa av min skuldboja helt. Det var en otrolig och osannolik dag jag blev skuldfri.

Årets black president. Obama. Slog vad med en bekant att Obama skulle vinna, han trodde inte en svart president var möjlig än idag. Men jag såg Obama som en Kennedyfigur, och hans ledord ”change” var smart. Amerikanerna visade med valresultatet att de är trötta på Bush, aggressiv utrikespolitik, inskränkningar i fri- och rättigheter för medborgarna, negligeringen av de fattiga i New Orleans under naturkatastrofen och mycket annat. Nu är krigsförbrytarregimen utbytt mot en ännu inte så besudlad regim. Jag har inga illusioner om att världen blir bättre med Obama vid rodret, men det känns ändå som en lättnad att vara av med Bush och hans anhang.

Årets OS-hjälte. Det var roligt att kika på OS, trots minimala svenska framgångar. Men att se atleter som de från Jamaica som triumferade i sprintgrenarna är alltid kul. Årets hjälte blev för mig ändå svensken Ara Abrahamian. Han fick betala ett väldigt högt pris för att han öppet protesterade mot den orättvisa brottningsdomen, och därmed satte fingret på en rad ömma punkter för sportens potentater.

Årets bok. Tortyrens återkomst, av Mattias Gardell. En lättläst bok om ett av de allra viktigaste, och samtidigt mest obehagliga skeendena i samtiden.

Årets film. Baader-Meinhof komplex. Oavsett historieskrivningen var det uppiggandnde att se de mytiska personerna i första generationes RAF stiga fram på bioduken i en actionfylld film om gerillakrig mot polis och borgare.

Årets fotboll. Allsvenskan var lite småkul att hänga med i. IFK började lite blekt, men i slutet av säsongen blev det några riktigt sevärda matcher med blåvitt. Och visst, SM-guld förra året, men som resultaten sett ut i övrigt på senare år kändes trean i tabellen helt ok. Ambitionen att komma i topp finns där och ger nog utdelning 2009. Däremot är jag otroligt trött på såväl Elfsborg som alla klonerna i Kalmar. Om de ska komma topp-tre nästa år igen blir jag riktigt less.

Årets slöaste kniv i stället. Lagerbäck. Den bästa egenskapen hos varje gäst är att kunna inse när festen är slut och det är dags att gå. Att sitta där varje år med samma gamla sega gäng och upprepa ”jag tyckte det gick bra” mot allt bättre vetande funkar inte. Varför säger ingen till karln? Ute i allsvenskan spelar en massa unga talanger. Att sätta ihop ett ungt lag kanske inte betalar sig första året, men är nödvändigt i det långa loppet. Snälla, ta lärdom av den imponerande, snabba och unga fotboll de holländska och ryska lagen stod för. Sådan fotboll vill jag se mer.

Årets ny era. Lågkonjunkturens återkomst är det enskilt viktigaste som hänt i år. Nu kommer en ny tid med sociala strider på en helt annan nivå. Själv hade jag gått och väntat på att krisen skulle bryta ut, medan många i de borgerliga leden verkade märkligt överraskade att det ”kunde bli kris”. Alliansregeringens antifackliga angrepp på a-kassorna är en skandal av enorma proportioner. Nu när varslen duggar tätt har man fått folk att gå ur kassorna. Samtidigt har man gjort ett sjukkassesystem som stämplar ut folk som inte kan arbeta efter en tid. Alla dessa arbetslösa och sjuka utan socialt skydd ska nu alltså hänvisas till socialen. Det är inte socialen dimensionerad för. Kaos ser ut att bli följden. Kravallerna i Aten och Rosengård samt ockupationsvågen under året är några tidiga tecken på att vi med krisen går in i en ny tidsera.

Årets debatt. FRA. Välkommet att folk äntligen reste sig i en fråga kring kontrollsamhället och övervakningen. Märkligt hur denna fråga kunde diskuteras så helt frånkopplad från sitt sammanhang. Med FRA totalitarism. Utan FRA ett fritt samhälle. Tydligen. Den övervakning som drabbar arbetarklassen i vardagen, eller vänsteraktivtiva i vardagen behövde inte ifrågasättas.

Årets privatisering. Ipred. Aningslösa artister, konstnärer och författare gjorde bort sig offentligt genom att stödja en ny lag som blir banbrytande genom att privatisera polisiära funktioner. Genom att låta privata företag agera polis i egen sak öppnas för en hittills oanad rättsröta. Vem har råd att hävda sin sak mot ett stort företags svepande anklagelser? Bättre att tiga och betala. Och hur blir det om jag vill ha tillgång till mina personliga fienders uppgifter? Är det inte bara att starta ett litet musikbolag (musik gör ju alla nuförtiden) och börja håva in? Ipred är en logisk fortsättning på snutinflationen och ett svenskt svar på privatiserandet av ”säkerhet”, fängelser, krig och tortyr med företag som Blackwater med flera.

Årets hjältar. Alla fackligt aktiva som fortsatte att ta striden på en allt brutalare arbetsmarknad. Inte minst Papperslösagruppen som har fortsatt att vara framgångsrika under året. Registret,som fortsatt att höja lönerna och förbättra villkoren för lokalvårdare, kökspersonal och många andra låglönegrupper. Och Handels som tagit initiativ till att öppna ett Center för papperslösa under året. Det är glädjande hur tanken att alla arbetare är potentiella kamrater vinner mark. Med eller utan papper, tillfälligt eller fast arbetande, gammal eller ung, privat eller offentlig arbetsköpare. Det ska inte splittra oss. Alla tjänar på allas organisering, och att se på papperslösa som ett hot, när de är potentiella kamrater och förnyare av arbetarrörelsen är mer än korkat.

Årets debattör. Olle Sahlström fortsätter att kritisera facken från vänster, och mana till förnyelse, radikalitet och modernitet. Också Åsa Linderborg har utnyttjat sin plats i offentligheten till att säga vettiga saker. Kajsa Ekis Ekman får mig att tänka, och skriver bra både när jag tycker att hon har helt fel och när jag tycker att hon har helt rätt.

Årets waste of space. De som står i offentligheten och svamlar en massa om saker de inte har någon insikt i fortsätter att dominera stort. Allra dummast i år var Dilsa Dermibag-Sten, Magnus Sandelin, Emma Hamberg med sin krönika om att ”bra tv-bild har blivit en klassfråga” (och jag som trodde att kackerlackor, arbetslöshet i flera generationer, att inte ha råd med gymnastiskskor till ungarna, vräkningar, arbetsplatsolyckor, belastningsskador, permanent stress, hemlöshet, ohälsa och för tidig död var klassfrågor). Och som vanligt Stael von Holstein. Loser i 90-talskrisen med sitt uppe-i-det-blå-it-projekt. Nu i nästa kris åter loser med ett uppe-i-det-blå-it-projekt. Andra storsvamlare var allas vår driftkucku Federley och Nina Jansdotter (som efter att ha varit partyknarkare i tonåren nu vet allt om hur osäkra företagsmänniskor bör handla i alla situationer i livet). Tack! Ett gott skratt förgyller livet, och är inte minst viktigt i tuffa tider.

Årets uppror. I Grekland har folk tagit till såväl gatorna som strejkvapnet under hösten för att protestera mot högerpolitiken och mot polisens våld. Kanske början på en trend vi får se mer av i Europa nästa år?

Årets nytändning. BZ-rörelsen har vaknat upp igen efter att länge ha varit insomnad i Sverige. Under året har en våg av fredliga, kreativa, sociala och öppna ockupationer startats. Dessa har startat lokal och landsomfattande debatt om bostadsbristen och om ungdomars levnadsvillkor överhuvudtaget. Dessutom har riktigt bra initiativ alltid som konsekvens att de sprider sig. Under hösten provades ockupationsmetoden av nya grupper. Dels ett gäng byggnadsarbetare i Stockholm som inte fått betalt för sitt arbete. Dels en moské i Rosengård. Det är värt att notera att dagens ockupationsrörelse har samma nav som det sena 80-talets: Göteborgs och Malmötrakterna.

Årets nu jävlar smäller det. Rosengård ja. Ingen lär ha undgått hur året avslutades i Rosengård. Ockupationen av moskén blev den konflikt som utlöste så mycket uppdämd vrede och sorg i området att det räckte till flera dagars gatustrider. Alla hade en åsikt om det som hände, många åsikter både korttänkta och rasistiska. Att en del gör allt för att blunda för att det är djupa klassklyftor och fattigdom som eldar under vreden blev uppenbart när sorglustiga teorier om att ”det var autonoma som planerade kravallerna i Rosengård” började florera. Jag minns det där från min ungdomstid i AFA. Allt som hände då tillskrevs förr eller senare oss. ”De autonoma” kommer väl framöver att avkrävas ansvar för såväl naturkatastrofer som inställda tåg. Och det gör väl inte så mycket i och för sig. Värre är att man på det sättet fortsätter att ignorera sakfrågan, att det inte finns mycket till fritidsverksamhet i Rosengård, att bostäderna är slum, arbetslösheten hög och maktlösheten och inflytandet över det egna livet lika med noll.

Årets religion. Klimatalarmism. Jo visst inser jag att vi människor spär på den naturliga klimatvariationen med vår livsstil. Jag inser också att detta riskerar att få konsekvenser som är nog så allvarliga. Jag köper bara inte den här detta-är-den-enda-avgörande-ödesfrågan stilen. Det är religion. Världen fortsätter att vara komplex trots att vi har miljöproblem att deala med. Och nej, det är inte med den enskilde ”syndaren” det står och faller. När de stora företagens marknadsavdelningar skickar sitt folk med flyg kors och tvärs över jorden flera resor varje enskild vecka, varför ska då en jobbare som jag skämmas över att jag arbetat ihop till en flygresa någon gång per år? Jag vägrar! Inte heller tänker jag köpa något löjligt avlatsbrev (”klimatkompensera”). Nej satsa på en modern miljövänlig teknik och infrastruktur istället. Ett bra tips under lågkonjunkturen: Bygg billiga hyresrätter och bygg bort getingmidjan i Stockholm som påverkar all tågtrafik i Sverige. Sätt in de helt miljövänliga hypersnabba magnettågen. Tänk att kunna åka på morgonen och äta lunchen i Wien, eller ta sig till Rom med tåg på fem timmar. Det skulle göra Europa mindre och vara ett verkligt alternativ till flyg och bilar. Ett tips generellt: Att hitta strukturella lösningar är effektivt, att skuldbelägga individerna för strukturella fel är ineffektivt.

Årets tidning. Ockupantnytt. Alltid kul att se de gamla BZ-bladen få en revival.

Årets sommarprogram. Lena Andersson. Lika skärpt oavsett om hon diskuterar förortslivet, Jesus, eller att våga skriva och läsa det man vill. Annars tröttsamt med sommarprogrammen i år att mer än hälften av programledarna var självutnämnda gurus. De visste en teknik för hur man ska leva som de skulle lära ut till oss andra som fortsätter att ignorant leva lite som andan faller på. Det fick de få sommarpratare som bara pratade rakt av om sitt liv och sina erfarenheter att förefalla extremt sympatiska.

Årets vill jag inte veta. Förefaller som att det varit extra mycket otäcka flygplansolyckor i år? Det spär på min potentiella men underkuvade flygskräck. Det fick mig att tänka den politiskt inkorrekta tanken att ”nu har klimathetsen fått folk att minska flygandet, och då blir flygbolagens marginaler mindre och dödsolyckorna fler”.

Årets fascism. Den svenska nazirörelsen har fört en tynande tillvaro under året. Med interna stridigheter och låg närvaro vid de obligatoriska nassepromenaderna. Därför var det kanske inte så förvånande ändå med det brutala mordförsök mot en fackligt aktiv barnfamilj och nedbrännandet av ett självstyrande kulturhus som hände veckan innan Salem, och där de flesta indicier pekar rakt mot nazirörelsen. Otäckt men knappast oväntat att frustrationen kunde ta sig dessa uttryck. Det blir en påminnelse om varför antifascism är nödvändig, varför nazirörelsen även när den är svag är ett problem. Och förhoppningsvis (hoppet är det sista som överger människan) fick en del av nazisterna själva en tankeställare kring poängen med deras ”kamp”.

Årets trend. Tokliberalismen ut. Konservatismen, och dess lillebror kulturkonservatismen, in. Samt fortsatt medvind för religion i alla dess former. Så ömsar borgarormen skinn i takt med konjunkturen.

Årets tv-kanal. Axess. Tack Antonia för att du är mecenat åt denna irrellevanta kanal, med så stort bizarrovärde, som annars aldrig skulle ha överlevt. Under kulturkonservativt flagg visas gamla mossiga musikstycken mot bakgrund av en stillbilld, operor, operetter och riktigt mossig gammal kostymteater. Så kallade debatter där en öppet partisk programledare har bjudit in folk han uppfattar som dåliga på att försvara sin sak för att sågas av honom och hans meningsfränder, men ändå oftast lyckas dåligt med sågningen. De åsikter som torgförs är till exempel ”Israel är en felfri stat och att nämna att den bygger på en ockupation är att vara antisemit”, ”vi i Europa har en uppsättning kristna, konservativa värderingar som är objektivt överlägsna och i grunden annorlunda än de värderingar som kan återfinnas i resten av världen”, ”marknadsliberalism är alltid samma sak som demokrati” och så vidare. Då och då får vi höra doserande föredrag av en mossig engelsman, inspelade på 60-talet vad det verkar, över fina gamla konstverk och vad de har att säga oss stofiler. I övrigt uppvisar kanalen en helt egen och annorlunda estetik när det gäller inredning och grafisk design.

Årets reklam. Reklamen SD får genom alla orakel som spår deras snara parlamentariska framgång. Det låter som att de viskar ”äntligen” mellan raderna. Detta mycket lilla parti får fungera som ursäkt för mer respekterade partiers populistiska utspel för hårdare tag, inte minst mot invandrare och flyktingar. Så bekvämt: det är inte vi som röstfiskar på detta kontroversiella sätt, nej det är ett bakvänt motstånd mot SD! Ett pinsamt hyckleri.

Årets tandlösaste. Partiledaren Mona Sahlin. Precis vad vänsterblocket inte behöver just nu. Egentligen skiter jag i både sossarna och vänsterpartiet. Men det känns faktiskt angeläget med valet denna gång, för att få bort galenpannorna i alliansen. Då är det tråkigt att sossarnas alternativ är… ingenting.

Årets beroende. Sent om sider har jag upptäckt bloggberoendet. Jag tyckte det lät fånigt innan, men nu vet jag. Bloggen har blivit en del av mitt liv. Tack ni lilla trogna läsarskara här. Får jag önska något i juletider är det mer kommentarer. Inte bara beröm eller mothugg, egna tankar, reflektioner och tips är allra roligast!

Årets hemskaste trend. Dödsolyckorna på arbetsplatserna har ökat på ett oroväckande sätt under första halvan av året. Framförallt har manliga arbetare drabbats, ofta i unga år. Inte minst byggbranchen har varit en bov, där underentreprenörer köpta till underpris ruckar på säkerheten för att ro i land kontrakten. Sven-Otto Littorin stod för årets cynism när han skyllde olyckorna på arbetarna själva och deras påstådda ”tarzanmentalitet”. Under andra halvan av 2008 bröts denna trend oväntat men glädjande, och dödsolyckorna började istället minska. Arbetsmiljöverket tror att detta kan bero på att frågan kommit upp i ljuset och medvetenheten ökat, och jag hoppas verkligen att det ligger något i det. En annan förklaring jag själv funderar på är om inte siffrorna har en smula att göra med krisen, och inbromsningen av inte minst byggindustrin, där dödligheten tidigare var som störst.

Årets kovändning. I årets sista skälvande tid har även praktborgare fått stå och försvara statliga ingripanden, hyresrätten som boendeform och annan ”socialism”. ”Hyresrätter är en attraktiv boendeform som marknaden efterfrågar” hette det plötsligt. Jag var nog inte ensam om att undslippa mig ett skratt.

Årets utställning. Moderna Museet brukar ha bra utställningar. Så också i år med den livsbejakande Max Ernst som med sin Entartete Kunst blev en kommentar till den kulturkonservativa rörelsen i nutiden.

Årets mot bättre vetande. Galleriatrenden i Stockholm. I rasande fart, ända in i den öppna krisen, prospekterades för och byggdes gallerior trots att det stod klart för alla att det var överetablering och många skulle slås ut. Så nu står vi där med precis vad vi behövde, en mängd halvfärdiga gallerior. Hyresrätter som vanligt folk har råd att bo i lyser däremot fortfarande med sin frånvaro.

Årets idiotförslag. Svenskkontraktet. Invandrare ska skriva på ett kontrakt där de förbinder sig att följa en rad ”svenska värderingar”. Förutom förolämpningen i antagandet bakom kontraktet, är det märkligt på så många sätt. Det finns redan ett kontrakt. Det heter Svea Rikes Lag. Med eller mot vår vilja är alla vi medborgare förpliktigade att känna till och lyda den. Sen är det säkert många av oss som vid sidan av det kontraktet håller oss med diverse värderingar som makten anser suspekta. Hur länge dröjer det innan makten får rätt att godkänna eller förkasta också mina privata värderingar? Vad är Svenska Värderingar? Om mina värderingar inte till punkt och pricka stämmer med dem vad är jag då? Osvensk? Statslös? Satan själv? Vi bör nog tänka efter lite mer innan vi accepterar att staten börjar gå in och godkänna eller underkänna våra privata tankar och känslor…

Årets låt. Jag har ingen aning om ifall den kom i år. Men min syrra, som bor i Dublin, tipsade om den i år i alla fall. You must forgive the cunts med Jinx Lennon, en låt att motvilligt känna igen sig i.

Årets hjälte. Den irakiske journalisten som kastade en sko på Bush. Han uttryckte vad inte så få runt om på jorden tycker om den gubben. Sen var det naturligtvis inte värt att riskera 15 år i fängelse för, hoppas att det inte blir så.

Årets bakläxa. Danmark kritiseras av EU för sina raslagar (som avgör vilka medborgare i landet som har ”rätt” att gifta sig med varandra och inte). Visst kan man ifrågasätta EUs flyktingpolitik, men att stifta raslagar som styr medborgares kärleksliv är för mycket också för EU.

Årets rumpan bar. Christer van der Kwast, också känd från sin insats som åklagare i Eu-toppmötesmålen, får skämmas rejält efter att Tomas Quick nu själv sagt det som länge varit uppenbart. Han är ingen massmördare, bara mytoman i stor skala, och en av dem som mest låtit sig duperas och byggt en karriär på det är van der Kwast.

Årets blogg. Visar att jag inte uppdaterat min länklista som jag borde. I alla fall. Några jag läst mycket under året är AndreaDoria, AcidTrunk, DagensKonflikt där jag själv fått möjlighet att skriva, Avgrunden kunde blivit bra men kom och försvann lika snabbt. Annars Kåkbladet som alltid, av det enkla skälet att den finns överhuvudtaget.

Årets RIP. Bland alla konkurser andra halvan av året noterar jag min favoritglass, Lejonet och Björnen, som jag nu alltså aldrig mer ska äta. Ni var godast rovdjuren, tusen förlåt för alla förrädiska Ben and Jerrys jag stoppat i mig.

Årets storpolitik. Den fläkt av kalla kriget som kunde kännas i samband med konflikten mellan Georgien och Ryssland. Alla vill ha oljan. Oljan tar slut. Nationalismen är som vanligt makthavarnas enklaste trick för att få folk att ställa sig bakom deras egenintressen.

Årets slut. Så slutar då 2008 med att den ärkekonservative påven, vars privata namn påminner om ett visst skadedjur och med ett förflutet inom inkvisitionen, hetsar lite modernt mot de homosexuella i sitt jultal.

Det var 2008. Nu tror jag inte att jag är den djärvaste spåkärringen om jag säger att vi nog kan räkna med att gå in i ett ännu mer dramatiskt 2009. Gott Nytt önskar jag alla läsare här!

TABULA RASA

21 Dec

Ett år som varit mycket långt och händelserikt, både för min personliga del och i omvärlden, börjar nu definitivt lida mot sitt slut. Idag har jag och sambon firat Midvinter, årets mörkaste dag, med glögg och presenter.

Årsskiftet känns tragiskt när man tänker på alla som blivit varslade strax innan julen och nu måste gå in i nästa år utan arbete. Särskilt tungt för familjer med barn.

Själv ska jag göra ett helt frivilligt uppbrott från arbetet. Kanske ironiskt med tanke på alla varsel. Men jag ska äntligen, äntligen, komma till skott och påbörja en ordentlig utbildning. Och det tror jag är ett inte helt oklokt sätt, för den som har möjlighet, att tillbringa lågkonjunkturen.

Efter årsskiftet ska jag ägna tre och en halv dag till åt hårt kroppsarbete. Sen är det adjö till att gå upp i svinottan, och lägga sig med värkande ryggrad och fötter. Jag kommer inte att sakna det.

Jag har haft problem med skulder och en allmänt oordnad situation som gjort att jag inte satt igång att studera tidigare. Men sen gav jag ut en bok, och det löste många ekonomiska knutar. Jag minns att jag sa till mina vänner för några år sedan ”Jag måste göra något radikalt för att få in pengar”. De såg lite halvt oroligt, lite halvt skeptiskt på mig. Och jag visste ju inte själv ännu vad detta radikala skulle bestå i. Men det blev att skriva en bok. Inte just för att tjäna pengar, det blev bara en av så många positiva bieffekter av att aktivt ingripa i sitt eget liv. Jag är väldigt nöjd med att ha spenderat min ungdom i den autonoma rörelsen, för jag lärde mig mycket där. Inte minst att våga ta egna initiativ.

Det är sant att jag har studerat i omgångar förut. På nittiotalet läste jag på komvux för att få gymnasiekompetens. Jag hade tidigare hoppat av gymnasiet, men några års ströjobb hade återuppväckt studielusten. Under lågkonjunktur var det ett bra alternativ till osäkert tillfällighetsarbetande.

Jag minns mina komvuxår som roliga. Det var alla möjliga människor med olika erfarenheter som möttes där. Debattens vågor gick höga i klassrummen, ibland kunde man få alla emot sig. Men stämningen var generös och öppen. Man fick tycka och vara olika och vi gladdes alla åt att lära oss nya saker.

Jag gjorde arbeten om en massa saker som jag varit nyfiken på att fördjupa mig i; radikalitet i Italien på 60 och 70-talen, revolutionen i Iran, marxismen, snapphanarna, new age som uttryck för ett postmodernt nyliberalt samhälle och mycket annat. ”Här kommer Salka med nådiga luntan” som min samhällskunskapslärare sa när jag kom med ett arbete, som vanligt mer omfattande än vad som egentligen var tillåtet. Det var också på komvux jag skrev första kapitlet till det som senare skulle bli Deltagänget. Kapitlet om Götgatsbacken. Uppsatsämnet var ”så rädd har jag aldrig varit förut”.

Strax efter milleniumskiftet gick jag dessutom ett år på universitet. Det gjorde jag tyvärr planlöst, för att att jag inte hade något bättre för mig. Kurserna sökte jag efter vad som kunde vara kul.

Jag gick två terminer geografi. Det var en blandad upplevelse. Att lära sig helt nya saker och termer var spännande. Plötsligt kunde jag se spåren av istiden i den omgivande naturen. Jag kunnde slänga mig med nya märkliga ord och termer. Som ”soliflukation”, ”den svekofeniska ortogenensen”, ”det prekambriska peneplanet” för att bara nämna några.

De andra studenterna hade jag däremot svårt att finna gemenskap med. Denna grupp studerande var mycket mer homogen än på komvux, och alla verkade väldigt konkurensinriktade. När resultaten på tentorna sattes upp på väggen stod de genast och avkodade alla andras identiteter för att kunna jämföra sig med varandra. För mig räckte det bra att veta mitt eget resultat, men det verkade som en udda inställning där.

När vi hade utvecklingsgeografi, ett annat ord för teorier kring imperialismen, fick jag hela klassen emot mig i den obligatoriska diskussionen. Fair enough. Men när det sen visade sig att jag hade klassens bästa resultat i den hemtentamen, detta var ju trots allt ett ämne jag var insatt i från början, då vände attityderna helt. Plötsligt kom flera personer som tyckt att jag var en idiot i klassrumsdiskussionen fram och sa att jag hade haft så intressanta synpunkter och att de tyckte jag hade rätt. Det var en märklig upplevelse att betygen kunde avgöra vilken åsikt som var rätt.

En annan sak jag minns starkt från den kursen var när vi åkte på exkursion till olika geografiskt intressanta platser i Göteborg. Det var kul tills det visade sig att min gamla hemförort Tynnered valts ut som ett studieexempel på miljonprogrammet. Det var en obehaglig känsla att sitta där i bussen medan läraren talade om miljonprogrammet och höra studiekamraterna sucka och oja sig över vilken hemsk miljö Tynnered var. ”Jag har bott här!” ville jag skrika ut, men höll käft. Tills någon beklagade sig över området direkt till mig och jag sa som det var. Då blev de generade och började svamla om att det ju ändå var fint med mycket grönområden och nära till havet. Jag hatade Tynnered när jag bodde där och tyckte att det var en hemsk miljö. Men nu kokade det i mig när dessa ”utbölingar” satt och ”snackade skit” om ett område som plötsligt kändes som MITT. En skamblandad stolthet. Detta har format mig. Detta har lärt mig saker om världen. Saker ni inte vet. Det värsta var att sen skulle vi fika på ett konditori på Frölunda Torg. Jag satt där och ville sjunka genom jorden. Fast jag inte kände en käft av konditoriets kunder önskade jag att jag haft en stor skylt som sa något i stil med ”Jag är inte med de här turisterna. Jag kommer härifrån. Snälla förlåt mig att jag sitter här med studenterna.” Efter det där året kände jag att universitetsvärlden nog inte var för mig.

Men nu är jag ändå tillbaka igen. Efter att ha arbetat i över fem år sen mitt förra besök i universitetsvärlden. Och nu är jag tillbaka med en plan. Jag ska bli bibliotikarie. Men först måste jag ha 60 sammanhållna universitetspoäng i ett ämne. Och det blir litteraturvetenskap. Med början nu i vår. Det känns lite spännande, lite skrämmande, en smula underligt efter att ha kommit in mer fast i arbetslivet, men framförallt känns det väldigt bra.

Jag stoppar undan mina fördomar om litteraturstudenter som svartklädda 20-åringar som vill skriva en bok men inte vågar för att de jämför sig själva med någon litterär ikon och naturligtvis förlorar på att göra den jämförelsen. Jag viftar undan min egen rädsla för att jag inte är litterärt allmänbildad innan kursen. Jag struntar högaktningsfullt i alla som säger att biblotikarieyrket inte har någon framtid. Tabula rasa! Ibland måste man kasta sig in i nya och helt okända saker. Om inte annat är det en bra medicin mot bitterhet.

Nu slutar jag detta med låten Ace of spades. Den tycker jag passar bra. Och med att önska alla andra lycka till som med eller mot sin vilja står inför förändringar i livet detta årsskifte.

EKOT FRÅN AMALTHEA INVIGD

18 Dec

Igår var jag på bokdebuten i Stockholm för Ekot från Amalthea. (Bokdebuten i Malmö var redan den 15e december). Efteråt var jag ute och åt och svingade en bägare med vår mycket sympatiske redaktör Petter Larsson. Varför det blev lite sent i morse, jag var tvungen att dra direkt till jobbet. Men nu ska jag samla ihop mig och berätta om kvällen.

Petter Larsson berättade först lite om Amaltheadådet och sen om boken som kommit till för att uppmärksamma hundraårsjubiléet av händelsen. Att både bokprojektet och avtäckandet av en minnesplatta i Malmö hamn fortfarande anses så kontroversiellt är knappast konstigt. Klassamhället är intakt, och det går att dra många paralleller mellan händelserna 1908 och vad som utspelar sig i samtiden. Som Petter påpekar i förordet till boken: ”Men när Amalthea fyller 200 hoppas jag att ingen ger ut någon bok, av det enkla skälet att ingen då längre tycker det är viktigt att minnas den gamla onda tid då arbetare ställdes mot arbetare.”

Därefter talade vi författare till bokens texter i runt 10 minuter var. Tio lite utdragna minuter.

Först ut var Martin Viredius som berättade att han skrivit en text om modernt strejkbryteri. Han beskrev hur arbetarrörelsen i Sverige vann den strid Amaltheahändelsen handlade om, striden mot strejkbryteriet. Strejkbryteriet i alla dess former försvann från arbetsmarknadskonflikterna, och arbetarna som kollektiv etablerade åsikten att svartfot var det fulaste man kunde vara, helt omöjligt om man ville överleva socialt. De senaste 15 åren har något dock hänt, menar Martin, strejkbryteriet har återkommit på bred front. Men vi är inte alltid längre vana att se att det är just strejkbryteri.

Därefter var det min tur att berätta lite om min text. I korthet handlar den om att vi i Sverige har haft en klasskompromiss som jag i boken benämner den sociala kompromissen. Arbetsfred och social fred byttes mot ökande välstånd. En kompromiss som bröts uppifrån i och med att min generation kom ut på arbetsmarknaden. Reaktionen på den brutna kompromissen blev en autonom vänster vars ledord var militant och direkt aktion. Vi var införstådda med att det inte fanns någon kompromiss för oss. Andra reaktioner i tiden blev fascismens återkomst som social och politisk rörelse, samt tendensen vi hade att ersätta det försvunna offentliga samhället med våra egna små minisamhällen. 90-talet var uppbyggnadsfas för många av de maffiagrupper vi har idag. Amaltheadådet är av intresse idag eftersom 1908 var en tid före den social kompromissen, och 2008 är en tid efter den sociala kompromissen. Därför kan man förvänta sig att mycket av den radikalitet som präglade det tidiga 1900-talets Sverige nu är på väg tillbaka i nygamla former. Något som jag ser den autonoma rörelsens etablering i Sverige på 90-talet som ett tidigt tecken på.

Anne-Marie Lindgren höll vad jag uppfattade den mest kortfattade presentationen av sin text. Men jag förstod det som att den handlar om att det finns ett behov av dialog mellan parterna i en konflikt, till exempel konflikterna på arbetsmarknaden. Om överheten inte längre tycker sig behöva en dialog utan stänger alla möjligheter till förhandling uppstår våldet.

Därefter talade Kajsa Ekis Ekman (som jag förövrigt kom ihop mig med när hon gjorde den här intervjun med mig. Ämnet var inget mindre än Gud. Men Kajsa är en färgstark, smart och trevlig person, och vi är inte längre osams. Vi pratar bara aldrig om Gud.) Temat för Kajsas text är skuggor. Närmare bestämt de skuggor hon menar att varje vänsterdebatt alltid förföljs av. En härskarteknik som driver undan debatten från det egentliga ämnet till att förneka en skugga som vidhäftats ämnet. För vänstern är våldet en sådan skugga, för feminismen moralismen och så vidare. Högern däremot har inte kopplats ihop med sådana skuggor. Man säger till exempel ofta ”men är det inte för att hon egentligen är moralist som hon kritiserar sexhandeln?”, ”men är det inte för att hon egentligen är antisemit som hon kritiserar ockupationen av Palestina?”, ”men är inte manshat det egentliga skälet till att hon är feminist?” Högermänniskor tvingas inte förhålla sig till eller förneka sådana anklagelser i debatter. Kajsas text tar sin utgångspunkt i det hon upplevde under de där dagarna i Göteborg sommaren 2001.

Slutligen talade Olle Sahlström om fackens roll idag. Olle har alltid gjort ett mycket sympatiskt intryck på mig. Han brinner för budskapet att facken, om de ska överleva och för övrigt ha ett värde idag, måste radikaliseras och förnya sin taktik hela tiden. Samt att det är av avgörande betydelse att man underlättar papperslösas organisering och lierar sig med sociala rörelser i det omgivande samhället. Igår höll Olle ett mycket inspirerande tal. Och när han konstaterade att ”jag kan nästan höra Anton Nilssons andedräkt i nutiden” hörde vi som var där den också.

De som inte kunde vara med och presentera sina bidrag i går var dels Rakel Chukri, som i sin text gör jämförelser mellan Malmö nu och då. Och de två historikerna Lars Berggren och Roger Johansson. Dessutom innehåller boken två skillingtryck om Amaltheadådet.

Jag fick äntligen hålla i och bläddra igenom boken igår. Det kändes häftigt. Jag har aldrig varit skribent i en antologi förut, och tyckte att det var som en helt annan text än den jag skrivit nu när den var tryckt i en bok. En sensation jag känner igen från när Deltagänget kom i tryck. Att bli inkluderad i beskrivningen ”några samtida progressiva intellektuella” under prestationen var inte heller så dumt måste jag erkänna;). Men jag har inte hunnit läsa alla texterna och ska inte kommentera dem. Det är i alla fall troligt att det kommer att finnas både saker att hålla med om, protestera mot och fundera lite stillsamt på. För vi skribenter har olika ålder, bakgrund och vänsterideologisk hemvist. Samtidigt känns det som att de flesta upplever att det finns en tid före och efter en social kompromiss. Och att vi nu har återvänt till ett läge i klasskampen där konflikterna är öppna.

Jag avrundar med lite passande musik. Den brittiska folksången om vad som kan hända med svartfötter, the blackleg miner.

VÄLKOMMEN PÅ RELEASEFEST!

14 Dec

Nu på onsdag, den 17e december, är det releasefest på Sveavägen. Kanske inte så mycket fest, mer en social sammakomst. Om du är nyfiken på boken Ekot från Amalthea, och oss som varit med och skrivit den är du mycket välkommen till ABF-huset på onsdag klockan 18.00, Per Albin-salen.

De av oss essäförfattare som håller till i Stockholmstrakten kommer dit och berättar i runt 10 minuter var om vad vårt bidrag i boken är. Eldsjälen och redaktören bakom boken, Petter Larsson, kommer självklart att vara där. Och purfärska exemplar av boken kan köpas till specialpris.

Jag har inte själv läst boken, utan kommer att få mitt ex på festen. Men nog tror jag att det blir en rolig bok att läsa. Ett flertal olika skribenter med olika infallsvinklar funderar på likheter och skillnader mellan de sociala striderna då och nu. Och när jag pratade med Petter lät det som att inte minst historienörden kommer att få sitt, när de två historieprofessorerna spinner loss med alla detaljer kring vad som egentligen hände den där natten i Malmö hamn. Förutom mig medverkar följande personer i boken: Petter Larsson (redaktör), Roger Johansson, Rakel Chukri, Anne-Marie Lindgren, Martin Viredius, Kajsa Ekis Ekman och Olle Sahlström.

Så kom gärna på torsdag, och sprid denna info vidare!

OM FASCISTER OCH ANTIFASCISTER

6 Dec

I år har vi sett det gång på gång. Nazister attackerar ett ockuperat hus i Göteborg genom att tända eld på det medan ungdomarna ligger och sover, står beredda att misshandla dem som vaknar och försöker fly. Nazister attackerar ett självstyrande kulturhus i Stockholm genom en anlagd brand. Ett antirasistiskt möte som skulle hållits i lokalen vid samma tidpunkt som branden anläggs är inställt och det är bara sex års arbete med att bygga upp verksamheten som brinner upp. Inte människor. Natten därpå anläggs ytterligare en brand i samma stadsdel. Denna gång mot två fackligt aktiva, som tidigare i år hängts ut på samma nazistiska sida som antytt sig ligga bakom branden som förstört kulturhuset. Sidan info14, som har koppling till Salemfonden. Förutom de båda vuxna befinner sig ett litet barn, en flicka på snart tre år, i lägenheten när tändstickan kastas in. Familjen lyckas rädda sina liv genom att fira sig ned från den egna balkongen till grannens.

Det mönster som framträder är mordiskt. Att ingen hittills har dött är skönt. Men knappast något vi kan slå oss till ro med. För ingen borde bli förvånad över att fascisterna jobbar som de alltid har jobbat. Leve döden! hette det i fascismens Italien, bredvilligheten att sätta sig till doms över andras rätt till existens finns inbyggt i ideologin.

Ständigt möter man i samhället en flathet gentemot fasciströrelsen, en ovilja att nämna saker vid deras rätta namn. När fascisterna marscherade på 30 november 1991 kallades de i media “Karl XII-anhängarna” omväxlande med “Karl XII-fansen”. De som stod upp mot fascisterna kallades “antidemonstranter”. När fascisterna demonstrerade på 30 november 2008 kallades de i media “nationalister” omväxlande med “nationella”.

Man gick under tidigt 90-tal ut och uppmanade folk att inte protestera mot nazisterna, särskilt fick man inte öga mot öga och på samma plats visa sin avsky. När vanligt folk ändå i stora mängder anslöt sig till de protester och blockader som arrangerats mot naziströrelsen rapporterades det inte.
Ett exempel är protesterna i Växjö mot Sverigedemokraterna 1994. Ett parti som på den tiden var en uppsamlingsplats för nazister, fascister, högerradikala skinheads och gatuhuliganer. Detta parti jagades runt i stan av ett tusental personer, varav under 200 var organiserade unga antifascister. Den överväldigande majoriteten var arga Växjöbor, bodbiträden i vita skjortor, unga kvinnor i sommarklänningar, kepsgubbar som smugit undan sin tomma ölflaska för att hiva mot nazisterna. Ändå valde lokaltidningen att dagen därpå skriva om 200 tillresta aktivister “och många nyfikna ur allmänheten”. Allmänhetens aktiva ställningstagande skulle tigas ihjäl.

Det kan vara värt att påminna sig att samma media som då uppmanade människor att vända fascisterna ryggen och inte låta sig mobiliseras till protester, idag skyller antifascisterna för att ha stoppat den folkliga mobiliseringen. Sanningen är den att det var i och med att antifascisterna ihärdigt, gång på gång, stod i vägen och stoppade nazisternas marscher, som den nyfödda nazirörelsens framgångsvåg bröts redan under tidigt 90-tal. Det våldsamma angreppet med mordbränder mot flyktingförläggningar var och varannan vecka och mord och misshandlar på invandrare och homosexuella kom av sig. Istället började fascisterna vända sin energi inåt, med konserter, kamrataftnar och internetforum. Efter nederlaget på gatan 1991 upphörde 30e novemberfirandet i Lund, för att inte återkomma förrän nu i år.

Nu ser vi dessvärre ett nygammalt mönster bakom mordbrännandet. Det är i tider av lågkonjunktur fasciströrelsen blir starkare. Och när fasciströrelsen blir starkare trappar den upp våldet. Så var det under de djupa lågkonjunkturerna på 30-talet och 90-talet, och så ser det ut att bli också idag. Det vill säga om vi inte bestämmer oss för att lära något av historien.

Antifascism borde inte, som på 90-talet, bli en angelägenhet för en liten grupp engagerade ungdomar lämnade att slåss bäst de kan. Antifascismen borde vara varken mer eller mindre än en självklar del av all verksamhet som hotas av fascisternas framfart. Vi behöver inte låta frågan ta mer plats än den förtjänar. Det är bara att vara i vägen och säga emot varje gång fascisterna visar sig i offentliga sammanhang. Det är bara att ha självrespekt nog att försvara sina sammanhang. Det är bara hålla nere våldsanvändningen genom att använda vårt i särklass bästa vapen: gemenskap. Att vara många är att vara starka. Det är bara att sluta kalla nazister för stackars buspojkar utan pappor, karl XII-fans, nationella, huliganer som bara vill slåss. Nej de vill inte bara slåss. De har framförallt en politisk agenda. Men av den agendan blir det bara precis så mycket som vi låter det bli.

DE SOM BRÄNNER KULTURHUS BRÄNNER SNART OCKSÅ MÄNNISKOR

3 Dec

Väl hemma från en lång dag är det dags också för min blogg att ta upp budkavlen och sprida meddelandet från SACs Arbetsutskott, angående det fruktansvärda mordförsök som drabbat två av våra medlemmar och deras lilla barn:

1999 mördade nazister syndikalisten Björn Söderberg. Nu har de försökt igen. Två syndikalister från Stockholm – den ene tidigare styrelseledamot i fackföreningen Stockholms LS – och deras snart treåriga dotter tvingades klättra ut från sin balkongen på tredje våningen när nazister satte eld på deras lägenhet.

Fackföreningsmedlemmarna har innan händelsen varit uthängda på den öppet nazistiska sidan Info-14. Nazisterna bakom Info-14 är samma personer som årligen arrangerar en stor nazistmarsch i Salem.

Strax innan klockan 21.00 måndagen 1 december hörde våra medlemmar ett plaskande ljud från hallen.

– Jag såg att någon hällde in en klar vätska genom brevinkastet och förstod på lukten att det var bensin, berättar en av dem. Jag skrek så högt att de inte kan ha undgått att höra: ”vi har barn här inne!”. Bara någon sekund senare tände de på.

I hallen hängde familjens vinterkläder, och det tog bara sekunder innan elden spred sig vidare till köket och vardagsrummet. Att ta sig ut genom ytterdörren var omöjligt.

– Vi fick fira ner vår dotter till grannarna på balkongen under, säger vår medlem. Vi bor högst upp på tredje våningen. Hade vi tappat henne hade hon dött.

Paret klättrade därefter ner samma väg. Bakom dem slukade elden ägodelar, minnen och framtidsplaner.

Våra medlemmar och deras dotter klarade sig mirakulöst utan skador, men det förändrar inte det faktum att någon eller några kallblodigt och överlagt försökte ta deras liv.

För sex månader sedan publicerade den öppet nazistiska hemsidan Info-14 namn och bild på våra medlemmar.

Polisen arbetar utifrån teorin att dådet var politiskt motiverat, och utfördes av samma gärningsmän som två dagar tidigare brände ner det frihetligt socialistiska kulturhuset Cyklopen i Högdalen. Ärendet rubriceras som mordbrand.

Vår medlemmar har i sitt fackliga arbete verkat för antirasism och minskade klassklyftor. För detta skulle de enligt nazisterna straffas med döden.

Nazisterna bakom Info-14 är samma personer som driver organisationen Salemfonden, som den första lördagen i december årligen arrangerar Nordeuropas största nazistmarsch.

– De som arrangerar Salemmarschen är inga ofarliga individer med en lite avvikande åsikt. Det är personer som är ideologiskt övertygade nazister, uppenbarligen kapabla att mörda för sin sak, säger Ola Brunnström från SAC:s Arbetsutskott.

På lördag arrangerar de personer som försökte mörda våra medlemmar en marsch i Stockholmsförorten Salem. SAC uppmanar alla att ansluta sig till Nätverket mot rasisms motdemonstration klockan 12.00.

Låter vi nazisterna stå oemotsagda vet vi aldrig vem de attackerar härnäst.

/ SAC:s Arbetsutskott

Dådet mot Cyklopen var hemskt och meningslöst. Men inte direkt riktat mot människors liv. I alla fall ville jag tro det. Men när det visat sig att branden anlades vid samma tidpunkt som ett, visserligen inställt men hur känt var det?, möte som nätverket mot rasism skulle ha hållit. Och när sedan denna mordbrand iscensätts mot en familj med ett småbarn instängda i lägenheten. Då blir man mållös. Var Cyklopenbranden också avsedd att ta människors liv?

Jag har inga ord för att beskriva hur fruktansvärd en sådan handling är. Allt jag kan säga är att jag är lättad att familjen mitt i alltihop i alla fall lyckades rädda sina liv.

Det finns en tid för allt. Just nu är tid för att stå upp. Stå upp mot den mordiska fasciströrelsen. Som galna hundar, förblindade av sin religiösa tro på en påhittad ras, har de visat sig redo att gå över lik för sin tro. Visa vad du tycker om det. Gör som jag och sprid informationen om det som hänt. Och kom till Salem på lördag. Också om du inte har gjort det på många år, eller aldrig. Det viktiga är inte att göra något särskilt i Salem på lördag. Det viktiga är att bara vara där, för att visa hur många vi är som står upp mot det avskum som bränner den fria kulturen, som mördar vuxna och barn och hotar att krossa alla drömmar om en mänskligare värld.

RAPPORT FRÅN UPPSALA

2 Dec

Den första måndagen i December åkte jag till Uppsala för att, som en del av ABFs seminarieserie, tala om den nära dåtiden, 90-talet, och den nära framtiden på en och samma gång. Kan se ut som något av en motsägelse. Men precis som i början av 90-talet är vi nu åter inne i en lågkonjunktur, och därför finns många beröringspunkter mellan tiderna som kan göra en sådan jämförelse intressant. Jag pratade en del om effekterna av krisen och den konkreta upplevelsen av förlust. Hur 90-talet innebar ett brott med den sociala klasskompromissen (ökande välfärd och trygghet i utbyte mot arbetsfred och social fred) för min generation. Reaktionerna på att bli fråntagen snarare än att gå framåt. Hur den bantade rollen för samhället ledde till att ungdomen bildade sina egna ”samhällen”. Samt givetvis om fascismens återkomst och den antifascistiska rörelsens födelse, fördelar och problem.

Det var många som hade slutit upp och även som engagerade sig i den påföljande debatten. Den blev livlig och pågick faktiskt tills jag lite auktoritärt fick gå in och bryta, eftersom biblioteket i sin helhet strax skulle stänga. Diskussionen kom att röra sig mycket kring frågor om våldsanvändning och antifascism, vilket väl visar att det faktiskt är samma frågor som engagerar idag som under tidigt 90-tal. Det var en majoritet ungdomar och sen en del ur en äldre generation (typ min föräldrageneration) där, även om de äldre inte tog samma plats i diskussionen. Men jag uppskattar att ni alla kom, och hoppas att ni fick ut något av debatten. Personligen tror jag att det alltid är viktigt med forum för debatt, särskilt om man kan ta sig förbi den ofruktsamma frågeställningen våld/icke-våld, och istället som de flesta var inne på se ett mer övergripande strategiskt perspektiv. Den trevliga kvinnan från ABF Uppsala påpekade för mig efteråt att hon i hastigheten glömt att nämna det. Så nu gör jag det: det går att fortsätta debatten i studiecirkelform via ABF, då får man ju också lokal att föra den i.

Tack alla ni som kom och bidrog med intressanta tankar, eller bara er närvaro. Tack också till de trevliga arrangörerna från ABF och Uppsala Statsbibliotek. I vår fortsätter seminarieserien Tankar om framtiden med 5 nya föredrag. Det första blir den 2/2 2009.