Tag Archives: föredrag

MITT VÅR OCH SOMMARPROGRAM

8 Apr

Jo visst. Försiktigt uppvaknad ur vårvinterns förkylningskoma så är det jättemycket som står på programmet. Det är högsäsongen för möten, föredrag och vårfester. Men här tänkte jag göra lite reklam för tre programpunkter där jag är inbokad som aktiv deltagare eller föredragshållare.

Redan i slutet av april ska jag, som jag har berättat tidigare här på bloggen, besöka Joe Hill-gården i Gävle. Närmare bestämt den 29e april. Då jag håller i ett av en serie författarsamtal under våren. Jag kommer att läsa något stycke ur min bok, ska du gå och har något särskilt önskemål kring det så skriv gärna här i kommentarsfältet. Därefter ska jag prata lite om min bok och om innehållet i den. Här hoppas jag att ni vill delta aktivt i samtalet med frågor och synpunkter, så får vi se vad ni tycker är viktigast/roligast att prata om. Jag är väldigt nyfiken på själva Joe Hill-gården. Gävle är alltså den berömde kampsångsdiktaren, amerikaemigranten och IWW-aktivistens hemstad och gården är ett museum förvaltat av Joe Hill-sälskapet och Gävle LS av SAC. Men i vår har det varit mer än museum då man kommit igång rejält med programverksamheten. Man har haft flera författarkvällar under våren, bland annat med Åsa Linderborg. Just nu pågår utställningen ”tio små kampbilder” av fotografen Elisabeth Ohlson Wallin. Den 15e april blir det tonsatta Dagermantexter under rubriken ”flykten valde oss”, 1a maj firas på gården och den 13e maj talar Ola Larsmo under rubriken ”den bekväma tystnaden -att skildra fascismen i krigets Sverige”. Och som sagt den 29e april klockan 19 är du välkommen om du vill höra lite högläsning ur Deltagänget och snacka en stund om skrivande och politik. Välkommen!

Nästa inbjudan jag tackat ja till i vår var för mig lite mer oväntad. Jag ska nämligen vara med i en panel på Uppsala Pride Festival i år. En festival som uppges vila på queerfeministisk, anti-rasistisk och hbtq-aktivistisk grund. Men det är alltså inte en renodlad festival av och för homosexuella utan inslagen av feminism och anti-rasism är lika viktiga delar av mixen, om jag förstod arrangörerna rätt. Jag blev inbjuden till ett panelsamtal kring 40-årsjubileet av Stonewall Inn. Detta väcker en hel del intressanta frågor som arrangörerna vill belysa genom panelen. Ett urval är: hur förhåller sig en rörelse till en historia vars startpunkt dateras till regelrätta kravaller? Logiken i synen på våld när man till exempel utesluter en grupp som AFA men tillåter grupper av poliser och militärer, samt företag som CocaCola? Vad har det feministiska perspektiv som ser all våldsanvändning som patriarkal lett till? Hur ska hbtq-rörelsen förhålla sig till de våldsamma delarna av sin egen historia? Hur förändras radikala/militanta rörelser över tid? Jag funderade en del innan jag tackade ja till denna inbjudan. Tidigare har jag tackat nej till en panel som skulle handla om våldsfrågan. För jag tycker det är meningslöst att tala om våld lösryckt från sitt sammanhang. I det sammanhang det ska diskuteras på Uppsala Pride kändes det däremot högst relevant. Och ju mer jag tänkte på det, ju starkare åsikter insåg jag att jag har. Jag påpekade för arrangörerna att jag inte kan bidra med något queerperspektiv, däremot med de två perspektiven att leva som kvinna och bakgrunden i ett militant politiskt sammanhang. Men de menade att det var detta de frågade efter hos mig. En panel består ju av flera personer med olika erfarenheter. Tyvärr vet jag inte i skrivande stund vilka andra som kommer att vara med i panelen, men den som vet posta gärna i kommentarer. Jag tror det kan bli ett intressant samtal. Och paneler är inte till för att en publik ska lyssna på ett antal ”experter”, punkt. Nej en bra panel ska snarare väcka liv i en fråga och stimulera sin publik att fortsätta debatten även efter festivalen. Så det är min förhoppning och ambition. Med tanke på de senaste årens attacker vid Stockholm Pride från små grupper av högerextrema och religiösa fanatiker så känns frågor om våld, motvåld, självförsvar, offensiv och defensiv högst relevanta. Så kom gärna och lyssna och tyck till. Festivalen pågår i Uppsala 27e till 31a maj. Just vår panel kommer att vara sista dagen, alltså den 31a maj.

Därtill är jag preliminärbokad att delta på Alternativa politikerveckan i Visby även i år. Veckan är en bredare samling för grupper både ur vänstern och ur det som kanske kan kallas ”alternativrörelsen”, som till exempel grupper engagerade i miljöfrågor. Det är tänkt som ett forum för folkrörelser, därav alternativt i förhållande till ett forum av proffspolitiker. Jag var där förra sommaren och läste ett stycke ur min bok och pratade lite om skrivande och fördelar och problem med att göra som jag, självsvåldigt ta sig ”rätten” att skriva sin egen historia. Och därigenom i mitt fall också andras historia, för vid sidan av mig är det få som skrivit i ämnet (bizzara ”experter” utan all kunskap och empiri som Sandelin, Lodenius mfl. kan vi helt bortse ifrån). Vilket naturligtvis kan vara ett problem då man som skönlitterär författare ibland får tjäna som ”sanningsvittne” och tillskrivs en oförtjänt auktoritet. Det var en trevlig kväll och jag kände mycket värme och intresse från folk som var där. I år har jag blivit tillfrågad att komma och prata om ”anti-fascistisk historia”. Närmare bestämt den mycket avgränsade anti-fascistiska historia som berör det svenska 90-talet. Men det var en intressant politisk tid då dagens svenska fasciströrelse formerade sig liksom den autonoma vänstern. Varför hände det då? Vilken dynamik var i gång under årtiondet? Vilka strategier prövades och vad ledde de till? Hur såg det ut jämfört med idag? Personligen tycker jag att det finns en del lärdomar att dra och ännu fler frågeställningar som öppnar sig för diskussion. Och jag är övertygad om att fasciströrelsen och hur man bemöter eller inte bemöter den är viktigt att diskutera. Inte endast i små slutna anti-fascistiska grupper. Utan i ännu högre grad i grupper som räknar sig som folkrörelser, alternativrörelse, hbtq-rörelse och så vidare. Därför att dessa högst ofrivilligt är i fasciströrelsens kikarsikte. Ibland som mål för infiltration av suspekta grupperingar. Men lika ofta som mål för aggressioner och öppet våld. Vilket till exempel attacker mot deltagare i Prideparaden, brandattackerna mot Göteborgspiraternas fest och Kulturhuset Cyklopen visar med oönskad tydlighet. Därför hoppas jag att föredraget på APV blir av och att så många som möjligt kommer och lyssnar och deltar i diskussionen då och efteråt. Alternativa politikerveckan pågår 28 juni till 4e juli i Visby. Vilken dag och tid jag kommer att delta är ännu inte beslutat, lika lite som programmet i övrigt är spikat. Men ska man döma av förra året så lär programmet bli både omfattande och varierat. Hoppas vi ses i det vackra sommar-Visby!

Slutligen hoppas jag att alla ni Stockholmare kommer på Anti-rasistiskt forum på ABF-huset den 19e maj, arrangerat av Dagens Konflikt. Själv ska jag delta, inte som inbokad talare, utan som en av alla medborgare som är berörd av händelseutvecklingen. Kom du också!

Tips från konfliktportalen: En trevlig nyhet här på bloggen är att jag nu har nöjet att vara del i ett kollektiv på en bloggportal. Därför detta nya inslag som kommer i slutet av alla inlägg från och med idag, där jag tipsar om några roliga, viktiga eller intressanta texter på portalen. Just nu kan man läsa Acidtrunk feat. Oman som förutom att tipsa om anti-rasistiskt forum också tipsar om ett viktigt projekt: Ship to Gaza, från passiv protest och bojkott till aktiv solidaritet!, AndreaDoria ifrågasätter Peter Englund efter hans senaste märkliga utspel, Autonoma Kärnan kör en liten skola i tre vanliga imperialismteorier i den svenska nutida debatten, Bola de Fogo fortsätter att kasta fram korta men innehållsrika inlägg kring den ekonomiska krisen -alltid läsvärt, på Dagens Konflikt skriver Jesper om Sverigedemokraterna, Fragment visar som vanligt att de är mer tidskrift än blogg med en lång artikel om politisk musik, Guldfiske går på utflykt i ett europa präglat av folklig vrede, inför Sveriges ordförandeskap i EU, Johan Frick kommenterar kort den borgerliga skolpolitiken, Kim Muller har som vanligt, med båda fötterna på arbetsgolvet, träffande exempel på hur saker tar sig ut i den absurda verkligheten: det vill säga precis hur tokigt det verkligen blir med bonus till chefer, Kvinnopolitiskt forum informerar om sin kampanj med feminsitiska söndagar, Luftslottet har en liten skola i hur kapitalismen fungerar och varför man därför kan vifta bort liberala klychor, StockholmsPunk är som vanligt skarp när han beskriver vad som är fel med liberal medelklasskritik mot SD av SRs kaliber, Totalavlöning skriver om fenomenet personalfester, Tusen pekpinnar skriver om märkliga och totalitära juridiska konstruktioner som Ipred och Acta, Vida Latina visar upp den sydamerikanska paramillitärens osminkat brutala ansikte. Så, något för alla finns på vår potal kan jag stolt konstatera! Gå in och botanisera!

FÖREDRAG PÅ JOE HILL-GÅRDEN

12 Jan

Till min stora glädje kommer jag att besöka Joe Hill-gården i Gävle den 29e april, som en del av en serie författarsamtal där nu under våren. Det ska bli både kul och spännande. Jag har aldrig varit i Gävle förut. Och nu får jag dessutom besöka Joe Hill gården.

Där föddes Joe Hill, som sedemera emigrerade till USA. I USA tvingades han arbeta hårt och blev en del av den unga radikala arbetarrörelsen. Han engagerade sig i IWW, och skrev en mängd fantastiska politiska slagdängor som än idag lever.

Ofta utgick han från Frälsningsarméns melodier, men skrev en annan text. Det var smart eftersom det ofta inte var tillåtet att agitera för IWW, men aldrig förbjudet att sjunga religiösa visor. Ibland skickades Frälsningsarmén fram av arbetsköparna, för att störa arbetarmötena genom att överrösta talen med sång. Då var det praktiskt att det fanns en politisk version av dessa sånger! För den som händelsevis inte hört talas om Joe Hill men vill veta mer kan jag rekommendera En sång kan inte arkebuseras, av Ingvar Söderström.

Vad jag ska prata om när jag besöker Joe Hill-gården är inte bestämt närmare ännu. Därför, om ni funderar på att komma på föredraget får ni gärna lämna önskemål här i kommentarsfältet. Om ni till exempel vill att jag ska läsa något ur boken, eller det är något speciellt ni vill höra/fråga om/diskutera.

Jag får säkert tillfälle att återkomma med mer information här på bloggen framöver. Nu avslutar jag så länge med Joe Hills, i mitt tycke, allra bästa låt. There is Power in the Union. Här sjungen av Utah Phillips.

p.s. Detta fick mig att försjunka lite i lyssnande på gamla fina Wobblies-låtar (Wobblies var smeknamnet på IWWs medlemmar). Därför kan jag nu inte låta bli att länka en klassiker till, även om den inte är skiven av Joe Hill utan av Florence Reece: Whitch side are you on? här framförd av Billy Bragg

RAPPORT FRÅN UPPSALA

2 Dec

Den första måndagen i December åkte jag till Uppsala för att, som en del av ABFs seminarieserie, tala om den nära dåtiden, 90-talet, och den nära framtiden på en och samma gång. Kan se ut som något av en motsägelse. Men precis som i början av 90-talet är vi nu åter inne i en lågkonjunktur, och därför finns många beröringspunkter mellan tiderna som kan göra en sådan jämförelse intressant. Jag pratade en del om effekterna av krisen och den konkreta upplevelsen av förlust. Hur 90-talet innebar ett brott med den sociala klasskompromissen (ökande välfärd och trygghet i utbyte mot arbetsfred och social fred) för min generation. Reaktionerna på att bli fråntagen snarare än att gå framåt. Hur den bantade rollen för samhället ledde till att ungdomen bildade sina egna ”samhällen”. Samt givetvis om fascismens återkomst och den antifascistiska rörelsens födelse, fördelar och problem.

Det var många som hade slutit upp och även som engagerade sig i den påföljande debatten. Den blev livlig och pågick faktiskt tills jag lite auktoritärt fick gå in och bryta, eftersom biblioteket i sin helhet strax skulle stänga. Diskussionen kom att röra sig mycket kring frågor om våldsanvändning och antifascism, vilket väl visar att det faktiskt är samma frågor som engagerar idag som under tidigt 90-tal. Det var en majoritet ungdomar och sen en del ur en äldre generation (typ min föräldrageneration) där, även om de äldre inte tog samma plats i diskussionen. Men jag uppskattar att ni alla kom, och hoppas att ni fick ut något av debatten. Personligen tror jag att det alltid är viktigt med forum för debatt, särskilt om man kan ta sig förbi den ofruktsamma frågeställningen våld/icke-våld, och istället som de flesta var inne på se ett mer övergripande strategiskt perspektiv. Den trevliga kvinnan från ABF Uppsala påpekade för mig efteråt att hon i hastigheten glömt att nämna det. Så nu gör jag det: det går att fortsätta debatten i studiecirkelform via ABF, då får man ju också lokal att föra den i.

Tack alla ni som kom och bidrog med intressanta tankar, eller bara er närvaro. Tack också till de trevliga arrangörerna från ABF och Uppsala Statsbibliotek. I vår fortsätter seminarieserien Tankar om framtiden med 5 nya föredrag. Det första blir den 2/2 2009.

EKOT FRÅN AMALTHEA OCH TANKAR OM FRAMTIDEN

26 Nov

Jaha vänner. Jag skrev tidigare i år här på bloggen att jag hade fått äran att medverka med en essä i en bok som uppmärksammar hundraårsjubiliet av Amaltheadådet i Malmö hamn. Nu, i början av december, släpps boken! Ekot från Amalthea – en bok om gränslös konkurrens, våld och 2000-talets nya strider, heter den. Ni som bor i trakterna kring Malmö är välkomna på släppfest den 15e december klockan 17-18.30. Om man går på festen får man höra de essäförfattare som kan medverka (inte jag tyvärr) berätta lite om sina texter, och förmodligen kommer boken att finnas till försäljning till förmånligare pris. Plats meddelades inte av min förläggare, men jag hör av mig här så fort jag vet. Till dess, håll utkik.

En annan sak jag vill påminna om är att jag håller föredrag i Uppsala nästa måndag, 1a december, 18.30. Föredraget är en del i ABF Uppsalas seminarieserie under hösten med rubriken Tankar om framtiden. Vad jag ska prata om har jag tidigare beskrivit här. Föredraget kommer att vara på Stadsbiblioteket. Jag ser fram emot att träffa er där!

BLAND STEKARE OCH AKTIVISTER I VISBY

14 Jul

I fredags åkte jag till Visby för att hålla ett föredrag och läsa ur min bok. Det var precis i skiftet mellan almedalsveckan och den ökända Stockholmsveckan. Under Stockholmsveckan vallfärdar uppenbarligen en massa individer från Stockholmsförorterna Lidingö, Danderyd och Djursholm till Gotland. Med sig har dom den speciella problematik som finns i dessa slutna förortsområden.

Jag hamnade bredvid fem högljudda tonårstjejer från Lidingö på fraktfärjan. Som om inte det skulle räcka håller jag som bäst på att trappa ner min tunga smärtmedicinering (som jag tänker vara av med helt på onsdag). Det var alltså inte den behagligaste resa jag gjort. Tjejerna tittade på varandra, och framförallt på sin platinablonderade ledargestalt, med en total osäkerhet som jag kände igen från från 14is-tjej livet i Tynnered. Men dom var närmare 20 än 14. Sin osäkerhet kompenserade dom med en otrolig självgodhet. Dom satt där på resa för pappas pengar och gjorde sig lustiga över att personalen på det gotländska fartyget pratade gotländska, och lyste av förväntningen att utan grund få känna sig viktiga bland fattigare landsortsbor. Deras konversation skiftade mellan dom fyra ämnen som verkade utgöra hela deras tillvaro. Spritkonsumtion. Hur killar dom knullat med efteråt med ett sexualiserat klasshat kommenterat dom. Vad som är rätt åsikt om olika skvallertidningskändisar. Vilka kläder och ägodelar som kan anses glassiga. Punkt. Jag hade i mitt allmänna illamående svårt att avgöra vilken känsla som var starkast hos mig. Föraktet eller medlidandet.

I alla fall hade dom många kusiner och bästa bröder på stan denna helg, som väckte uppmärksamhet med sina felmatchade kläder. Så jag och mitt resesällskap fick tillfälle att fundera lite kring uttrycket avskum. Det man skummar av från sylten eller saften behöver inte vara äckligt. Det är bara obehövligt och fyller ingen funktion. Men avskummet är lika representativt för saft och sylt som stekare för stockholmare i gemen.

Själv slapp jag dock undan det mesta av Stockholmsveckan. Jag höll ett föredrag på Alternativa politikerveckan strax utanför stan. APV är ett forum för en bred alternativrörelse. Jag kom sista kvälllen så jag missade alla föredrag, utom en blänkare om ESF på lördagen. Men det hade varit ett både späckat och mycket varierat program under veckan med allt från SAC, planka, papperslösagruppen, sexfakta, ingen människa är illegal och husockupanter, till freds- och miljögrupper.

Jag inledde fredagskvällens kulturella program med att läsa stycket om Götgatsbacken ur min bok. Jag valde den texten för att det var den första jag skrev av det som så småningom kom att bli en hel bok. Pratade om varför jag skrev boken, och om skrivprocessen. Tillsammans med publiken diskuterade jag värdet av att minnas och vara med och skriva sin egen historia som radikal rörelse. Men också dom problem och moraliska tveksamheter som kan finnas när man gör det. Det var en intressant diskussion och kul att märka intresset från många som inte hade läst min bok. Jag vill tacka för alla frågor och synpunkter. Tyvärr missade jag att ta med några böcker till mötet. Men jag vill tipsa er som bor i mindre orter och blev intresserade av boken att den finns på många huvudbibliotek, just nu går som följetong i Stockholms Fria Tidning, samt kan beställas från Vertigo förlags hemsida.

En annan kul grej var att föredraget filmades. Om kvaliteten blir bra kommer det kanske att läggas ut på APVs hemsida vid sidan av andra föredrag från veckan. Alla föredragshållare ville givetvis inte bli filmade, men det var en del som ville det så det kan nog vara värt att kolla in.

På lördagen kollade jag in programpunkten om European Social Forum. Sen många år tillbaka kommer politiska och sociala rörelser från hela jorden samman i dessa jättelika sociala forum. European Social Forum är en avläggare till World Social Forum. I år ska det sociala forumet vara i Malmö 17-21 september, ganska speciellt för annars brukar betydligt större städer inneha värdskapet. Med en bra bit över tvåhundra programpunkter, en förväntad demonstrationssiffra på 40 000 personer (att jämföra med dom två jättedemonstrationer under eu-toppmötet 2001 som tillsammans drog ca 50 000 i Göteborg), och dragplåster som Antonio Negri och Michael Hardt, så vågar jag nog rekomendera ett besök i Malmö dessa dagar.

Jag hann också titta lite på staden Visby, där jag inte varit sen tidiga tonåren. Det var ganska fantasieggande med muren och dom många kyrkoruiner som bara lämnats vind för våg vid reformationen. Resessällskapet och jag skämtade om att man kunde gör en svensk remake på The Wicker Man i Visby. Med en blåögd Stockholmspräst i huvudrollen.

Jag vill tacka arrangörerna för inbjudan och gästfrihet och hälsa till alla jag träffade på APV. Ingen nämnd och ingen glömd.

ANTI-FASCISTISK HISTORIA, RAPPORT

7 Jul

Om någon till äventyrs följer den här bloggen så kanske ni undrar varför jag inte uppdaterat på några dagar. Det beror på att jag varit på syndikalistiskt sommarläger. I omväxlande sol och regn har jag solat, umgåtts med kamrater, ätit gott, lyssnat på föredrag och själv hållit ett avslutande föredrag.

Föredragen var varierande och väckte många tankar och diskussioner. Några jag var på handlade om:

SUFs kampanj Arbetarungdomar slår tillbaka.

Den fackliga reorganiseringen som pågår inom SACs olika lokala samorganisationer, i syfte att öka självorganiseringen ute på arbetsplatserna.

Ett historiskt föredrag om syndikalister och andra radikala fackliga aktivister i Västervikstrakten under tidigt 1900-tal.

Anatole Dolgoff pratade om hur det var att växa upp under samma tid i New York med anarkistiska föräldrar aktiva i IWW. IWW var en slagkraftig revolutionärt sinnad organisation. Till skillnad från övriga amerikanska fackföreningar organiserade man i första hand den oskolade, lägst betalda arbetskraften. Wobblies som dom kallades var inte sällan imigrantarbetare eller deras barn, man struntade i dom rasbarriärer som annars helt definierade landet vid denna tid. Och man hade många aktiva och stridbara kvinnor som talare, organisatörer och aktivister. Således tillhör IWW den syndikalistiska tradition som inte bara i ord, utan genom organisation och handling, hävdar att arbetarklassen klarar sig bäst utan gränser. Nationalitet, så kallad ras och kön är alla kategorier som i bästa fall är ointressanta och i sämsta fall splittrar oss. One Big Union var istället IWWs motto.

En representant från Autonoma Kärnan pratade om händelserna under det Italienska 70-talet. Ett kunnigt och intressant föredrag om en ytterst spännande, viktig, men ganska bortglömd tid. Detta ämne har jag skrivit ett tjockt specialarbete om när jag gick på komvux, och många gånger känt mig lockad att skriva en bok eller novellsamling om (men inser att förarbetet skulle bli för massivt). Så om du också tycker det är intressant med den militanta arbetarkampen i de italienska fabrikerna där arbetarna började bestämma sin egen arbetstid och uppfann en mängd nya kreativa kampformer, den nya kvinnorörelse som föddes där, dom jättelika så kallade självreduktionskampanjer genom vilka folk tillsammans sänkte priserna på allt från elräkningar till kollektivtrafiksbiljetter, BZ-rörelsens födelse eller den ungdomliga autonomiarörelsen. Då tycker jag att du ska kontakta Autonoma Kärnan och fråga efter deras föredrag.

Sist men inte minst kom två kvinnor från Malmö LS och berättade om den konflikt med en arbetsköpare som misshandlade sin anställde, som nu resulterat i att 26 strejkvakter blivit åtalade i en brottsmålsprocess. Om denna konflikt och framförallt dom absurda konsekvenserna -att strejkvakter i en varslad konflikt angrips fysiskt av polis, häktas och anmäls till tingsrätten. En situation unik i modern tid. Om Malmöpolisens kampanj mot syndikalistiska strejker under senare tid, där man med våld lagt sig i fackliga konflikter och ställt sig på arbetsköparnas sida. Om den speciella Malmöanda som möjliggjort händelseutvecklingen: en närmast korporativistisk socialdemokrati som känner sig mer än hotad av att ett självständigt fack utanför deras kontroll tillåter sig att ställa krav, och en högerradikalt färgad poliskår med en tradition av att hata vänstern och se det kommunistiska spöket överallt. Om en arbetsmarknad där servicessektorn, och inte minst restaurangbranchen, idag 2008 präglas av maktfullkomliga arbetsköpare, som tycker att de har rätt att hota och misshandla arbetarna, använda slavarbetskraft, och många gånger också har försänkningar i maffia eller annan organiserad brottslighet. Om kampanjen Malmö 26. Själv ska jag inte skriva mer om detta här och nu. Istället planerar jag att skriva en artikel om det, för dessa händelser förtjänar verkligen att föras fram i ljuset.

Slutligen gjorde jag det jag var där för, och höll själv ett föredrag. Titeln var Anti-fascistisk hisoria. Men det rörde sig om något mer begränsat, modern svensk anti-fascistisk historia från 1980-talet och framåt.

Jag berättade bland annat om det ökade behovet av självförsvar för en social och anarkistisk vänstermiljö som vid slutet av 80-talet utsattes för allt fler och grövre fysiska attacker från den nyvaknade fascist-miljön. Om tidsandan med en smygande kris som officiellt inte fanns, invandrarna som blev syndabock, ett ökande våld mot enskilda, brinnande flyktingförläggningar och rena mord från fasciströrelsens aktivister och sympatisörer. Fast ord som fascist eller nazist vågade inte tv-reportrarna säga. På 30 november stod därför konflikten officiellt mellan ”karl den tolfte fans” och ”anti-demonstranter”. Jag berättade om dom små lokalgrupper som föddes ur nödvändigheten överallt i landet och kom samman som nätverk när dom upptäcte att dom fanns överallt. Om stora konfrontationer kring 30 november, Hessmarcherna, SDs valturné men också om skolpresentationer, basarbete och kampanjerna mot dom lokaler nazisterna hade, tidningsförsäljningen och den fascistiska rörelsens kassako, musikproduktionen.

Man kan se många intressanta mönster när man betraktar 90-talet i ett historiskt ljus. Ett är en fascist-rörelse på flykt under hela årtiondet: inställda, avbrutna eller flyttade tidningsutdelningar, demonstrationer och manifestationer, stängda lokaler. Ett annat är en stark folklig mobilisering till den militanta anti-fascismen. Gång på gång; i Malmö, Lund, Växjö, Stockholm, Roskilde, Greve och på många andra platser, fick vi se lokalbefolkningen strömma till och genom sitt antal möjliggöra dom anti-fascistiska framgångarna. Och gång på gång fick vi höra samma märkliga budskap i media: lokalbefolkningen är rädda, nyfikna ur allmänheten tittar på eller flyr. Konflikten beskrevs som en helt opolitisk intern uppgörelse mellan två kriminella extremistgäng, utan socialt sammanhang.

För mig verkar denna desinformation och demonisering i media tillsammans med den fysiska och rättsliga repressionen mot anti-fascister, som var som allra starkast under andra halvan av 90-talet, ha ett klart samband med våra framgångar. Genom inte minst 30 novenber 91, och den stora organiseringsvåg som följde i dess kölvatten, vände vi faktiskt trenden för den fascistiska rörelsen i Sverige. Innan detta datum surfade den på en framgångsvåg, efter detta datum var den i praktiken på flykt. Men det innebar också att vi mobiliserade/uppviglade människor att ta sina problem i egna händer och att gå ut på gatorna och visa att det var nog. Detta uppfattades säkerligen uppifrån som ett hot. Vi skulle kunna få med oss folk även i andra frågor eller, ännu hemskare tanke, inspirera dom att agera självständigt även i andra frågor.

De som idag säger att det är dom militanta anti-fascisternas fel att den folkliga mobiliseringen har minskat i samband med fascistdemonstrationer, är samma personer som på den tiden försökte stoppa den folkliga mobiliseringen. Genom att uppmana folk att ”reagera” endast genom att tiga och vända ryggen till. Att agera eller ens yttra sig emot fasciströrelsen fick man absolut inte.

Mitt föredrag med efterföljande debatt pågick i en och en halv timme. Sen var jag tvungen att dra med bussen, men diskussionen fortsatte. Det var jättekul att märka intresset för dessa frågor.

Slutligen vill jag tacka arrangörerna för ett otroligt välplanerat arrangemang med god mat, tid för fritid, och stimulerande föredrag att ta med sig tillbaka i vardagen igen. Tack också alla trevliga kamrater, både er jag kände innan och er jag nu lärt känna. Hoppas ni alla får en fortsatt fin sommar!

TANKAR OM FRAMTIDEN, I UPPSALA

29 Jun

Nu är programmet spikat för ABF-Uppsalas seminarieserie ”Tankar om framtiden”, som ska pågå under hösten. Jag har glädjen att få medverka med det avslutande seminariet som äger rum den 1a december.

Titeln på föredraget är: ”Mitt aktivistiska 90-tal. Om aktivism i en tid av social nedrustning.” Det låter ganska subjektivt, och titelvalet kommer sig av att arrangörerna och jag tyckte att det kunde vara lämpligt att ta avstamp i den berättelse som finns i min bok. Det betyder inte att jag ska sitta och berätta några personliga anekdoter om mig eller mina vänner. Tvärtom. Vi ska titta på vår närhistoria, 90-talet, i det stora perspektivet.

Som ni alla vet var det en tid som präglades av social nedrustning, ekonomisk kris och den storskaliga ekonomiska omfördelningen mellan fattiga och rika som kommit att kallas nyliberalismen. Därför tänkte jag att vi kunde titta lite på frågor detta väcker. Vilka sociala krafter triggades av krisen? Hur påverkades vänstern respektive högern?

En sak jag ville skildra i min bok var återkomsten i Sverige av en yttersta höger och även återuppbyggnaden av en yttersta vänster, som hade direkt samhällsomstörtande drömmar och ambitioner. Vi autonoma/frihetliga framställdes ofta i media som att vi var en sorts aggressiv påtryckargrupp med kritik i sakfrågor. Alternativt som en nyuppväckt maoistisk stadsgerilla som skulle påvisa genom direkt aktion statens repressiva ansikte o.s.v. Båda tolkningarna enligt mig i grunden lika falska. Vi ville inte förhandla med eller kritisera ett system vi inte trodde på, vi ville avskaffa det. Men inte som en avantgardegrupp i isolering. Vi ville återinföra organisering underifrån, självskolning, en radikal debatt och inte minst den direkta aktionen.

Den rörelse som vaknade till liv då är idag fortfarande i högsta grad vid liv. Men det omgivande samhället har förändrats och därför också förutsättningarna. Den autonoma vänstern idag liknar på många sätt den jag växte upp i. Men på många sätt har den utvecklats till det bättre, både blivit bredare och mer social till sin natur. Samtidigt är förutsättningarna tuffare idag, samhällsklimatet mer dogmatiskt och totalitärt, den yttersta högern varken växer eller värvar just nu men ligger stabilt kvar på en betydligt högre nivå av organisering och medlemstal än någonsinn under nittiotalet.

Så även om temat för mitt föredrag är en tillbakablick, tror jag nog att vi ska få fram många tankar om framtiden. Genom att ställa frågor om vad som egentigen hänt, vad som var bra och dåligt, hur det blev så, hur nutiden ser ut, vad vi tagit med oss och vad vi kastat av oss, kommer vi till en bra grund för dom viktigaste frågorna. Vad gör vi av allt det här? Hur kan vi vända det som ligger i tiden till vår fördel? Kan vi ta med tidigare erfarenheter som verktyg in i framtiden?

Meningen med mitt föredrag blir att försöka väcka sådana frågor, inte att svara på dom -det vore självklart omöjligt för mig som individ. Men att tänka tillsammans i grupp tycker jag oftast är både roligt och lärorikt. På dom föredrag jag hittills hållit i har jag märkt att det kommer många yngre människor. Det tycker jag har varit väldigt bra, för jag lär mig så mycket av er, och ställs inför så många frågor och funderingar som verkligen tål att tänka på. Så välkommna till framtidsseminarie både unga och gamla i Uppsalatrakten!

Förutom mitt föredrag kommer även följande föreläsare och ämnen under hösten:
8 September: Går det att förena ekonomisk tillväxt med hållbar utveckling?
Panelsamtal mellan Anderas Bryhn (nationalekonom och bloggare), Johanna Sandahl (ansvarig för globala klimatfrågor på Forum Syd) och Eva Friman (föreståndare på CEMUS)
Debattledare Mikael Malmeaus från Klimataktion.

13 Oktober: Klimatet, feminismens allt
Samtal med bland andra Kajsa Ekis Ekman (journalist och initiativtagare till Klimax i Stockholm)

10 November: Feminismen och arbetarrörelsen
Föredrag av Yvonne Hirdman (professor i historia vid Stockholmsuniversitet)

1 December: Mitt aktivistiska 90-tal. Om aktivism i en tid av social nedrustning
Föredrag av Salka Sandén (aktivist och författare till boken Deltagänget)

Är du intresserad av något av dessa föredra så kom till Stadsbiblioteket i Uppsala. Alla föredrag börjar klockan 18.30 och är i Kerstin Ekman-salen.