Tag Archives: ensamhet

NU MÅR JAG MYCKET BÄTTRE

24 Jan

Jag går sällan på teater. Jag har fördomar mot genren. De gånger jag ändå gått på en pjäs har dessa bekräftats. Teaterskådespelarna Artikulerar Tydligt. De spelar över. Och pjäserna är för mycket. Alla dör i slutet. Det är för lite realism. Man sitter och försöker förgäves att inte tänka ”varför inte göra en film istället”. De enda teaterföreställningar jag minns att jag på allvar blivit berörd av var Järnbörd någon gång i 90-talets början. En moralistisk pjäs om de gränser inom människan som hon inte bör överträda, om våld och övergrepp, hur lätt det är att begå handlingar som man sen för resten av livet måste leva med. Och en monolog om Ulrike Meinhof i fängelset som framfördes av skådespelerskan Erika Stensson i något sammanhang som jag inte riktigt minns, tror det var en kvinnofestival, också någon gång på 90-talet.

Men Kristina Lugn är en helt annan sorts konstnär. Hon tar till det tunga artilleriet hon också, men med hjälp av ett lika mjukt som förödande vapen: humorn. Jag har märkt att många människor (läs: män) avfärdar Kristina Lugn ohörd. Med argument som ”ska hon sitta där och prata långsamt”. Hennes yttre stör dem, och de missar poängen.

När jag blev erbjuden att följa med och se en pjäs av Lugn på Stockholms Stadsteater sa jag genast ja. Jag har kommit att gilla Lugn, såväl hennes poesi som monologer och radioprogram. Hennes yttre har jag inga synpunkter på, det är inte vad jag söker hos en författare. Men jag minns att jag under mitt enda gymnasieår 89/90 fick smeknamnet/öknamnet Kristina Lugn ibland. Man menade att jag pratade lugnt och eftertänksamt. Det tog jag hundra procent som en komplimang (var för övrigt lite kul att få ett smeknamn också, när man heter Salka är det oftast bara det man heter, hos vän som fiende).

Det speciella med Kristina Lugn som såväl poet som kvinnlig poet tycker jag är hennes sköna svarta humor. Sonja Åkesson är en fantastisk poet som gick under, och i starka svartkantade bilder beskrev kvinnligt vardagsliv och medias politiserade språk om den vardagen, där kvinnan förvisades till sin dubbla roll som konsument och konsumtionsvara. Agneta Klingspors bok fick jag i julklapp och har läst i vinter: Går det åt HELVETE är jag ändå född. Klingspor ger också uttryck för en mörk humor, för att inte säga makaber (inte alls något negativt). Men den är som en liten unge som skriker förtvivlad inifrån flera lager av öppen och bottenlös ångest. Klingspors iakttagelser av samtiden är skarpa, hennes språk är fantastiskt. Men jag som läsare drar mig undan. Huvudpersonen mår för dåligt, ”hon är inte som jag” tänker jag hela tiden.

Kristina Lugn levererar sin svartsyn uppblandad med människokärlek och rå humor. Det gillar jag. Alltför många kvinnor och de personer de skriver går under. Men humor är för överlevare. Ju jävligare livet, ju härligare humorn. Nu dog visserligen huvudpersonen också i Kristina Lugns pjäs, som för övrigt heter Nu mår jag mycket bättre. Precis som kvinnliga huvudpersoner oftast gör. Inte minst på teaterscenen.

Pjäsen leker med klassiska genrer. Den börjar lite oväntat som en sitcom. Rollerna är grovt utskurna karaktärer, nästan karikatyrer. Men de är på samma gång märkligt trovärdiga. Det känns som att man mött dem då och då i livet, inte minst Carro, den hänsynslösa moderna människan. Klädd som diverse mellanchefer man stött på genom livet, med tjejiga stövlar, 8 barn att strö ut över golvet, fina bläckpennan och kontrakten i högsta hugg. Hon ska få alla att gå med på ombildningen till bostadsrätter, slänga ut resurssvaga ur huset och sen ska det hela firas med ett gemensamt besök på Berns salonger, där Göran Greider underhåller.

Man känner sig välkommen in i föreställningen, alla känner igen en sitcom från tv-soffan. Sen att skämten här inte är småmysiga igenkänningsskämt, utan dräpande svarta kommentarer gör det hela bara roligare. Huvudpersonen, en sparkad och försmådd åldrande schlagerstjärna, kommenterar klarsynt sin situation, samtidigt som hon försöker hålla uppe hoppet om att få bli älskad.

Men kärleken saknas. Människorna ägnar sig åt banala saker, som att gripa efter makten att få köpa ut sina grannar, eller gripa efter grannens unga bröst. Huset är fullt av ensamma människor. Alla kommer till korta på olika sätt. Individualismens pris är ensamheten och att vi faller osedda. Pjäsens uppsluppenhet övergår smygande i allt mer öppen tragedi. Huvudpersonen börjar mer och mer att umgås med spöket av en svunnen kärlek. Spöket ändrar också karaktär under handlingen från att vara en mänsklig man med fel och brister, via att vara hoppet om en förlorad kärlek, till att gestalta döden själv. Utan mänsklig gemenskap återstår att sätta sitt hopp till döden, men också den innebär en fälla, ett nytt svek.

När pjäsen var slut gick vi ut till tonerna av ”jag mötte Lassie”. Men med en nyskriven text, full av samma blandning av det banala och det existentiella som pjäsen varit. Jag önskade att jag kunnat sitta kvar och höra hela texten.

Vid en öl efteråt kunde vi konstatera att vi inte en enda gång önskat att pjäsen varit en film, eller ett tv-program. Tvärtom, tv-program skulle vara just såhär. Inte putslustigheter eller vidriga polisserier där övergrepp mot människor i tragiska omständigheter presenteras som underhållning.

DEN ENDE OCH HANS EGENDOM

14 Jun

Ibland känner jag mig helt vilse i dom diskussioner som pågår idag. När jag funderade lite närmare på varför insåg jag att det har med hela världsbilden att göra. Individen har blivit alltings mått. Individens lycka, individens frihet, individens framgång, individens uttryck.

Varför skulle man invända mot det? Det borde ju vara utmärkt att individerna nu kan spränga gruppens bojor och gå sin egen väg. Och till en viss gräns är jag beredd att hålla med. Det är bra att barn inte är föräldrars egendom, att den enskildes sexualitet inte är släktens eller statens sak, att kvinnor har en egen ekonomi och så vidare. Men när jag tänker djupare på saken inser jag att jag inte är någon liberal på det sätt som dagens debatt utgår ifrån.

Den första nivån av kritik är rätt självklar. Individer är inte materia som flyter omkring i ett tomrum. Om man bara ska se till individen och dess frihet, och därför alltid måste undvika att sätta in individen i ett strukturellt sammanhang med andra individer, blir resultatet förvirring. För om alltså den ena individens väg till det absoluta goda: Individuell Lycka, Framgång, Kreativitet är en väg som går över andra individer. Om dessa andra individers kreativitet perverteras till en handelsvara, om dom måste sälja sin tid, frihet och lycka. Då får man alltså inte se eller ifrågasätta detta, för då står man och hotar med onda strukturer igen. Strukturer i vilka även individen, den Absolute, måste erkänna och ta hänsyn till att han står i relation till andra människor.

På en annan, mer existentiell nivå, tycker i alla fall jag att dom extrema liberalistiska argumenten blir svårsmälta. Jag var i en diskussion om självmord häromdagen, och därför väljer jag det som exempel. Är det som liberalerna hävdar, varje individ äger sitt eget liv och har också rätt att ända det när hon behagar? Och för tydlighetens skull, jag pratar inte juridik här, självklart har detta inte med lag och straff att göra.

Jag kan inte tycka det. Mitt liv är inte bara mitt, och ska inte heller vara det. Vi ingår i världen och våra liv tillhör faktiskt också dom människor som älskar oss. Vi är beroende av varandra och kan inte bete oss precis hur vi vill och sen hävda att det är vår rätt som individer. Så länge jag riskerar att skada mina människor genom att ta livet av mig kan jag inte komma och prata om att det är någon sorts rättighet.

Sen är jag medveten om att i verkligheten ser det annorlunda ut. Verklighetens självmord är sällan dom övervägda fria beslut som dom framstår i liberalens teoribok. Snarare ligger oftast svår psykisk eller ibland fysisk sjukdom, missbruk och ensamhet bakom.

Den enda gång jag på allvar skulle överväga att ta mitt liv vore i den teoretiska situationen att allt mänskligt liv på jorden hade utplånats och jag vore ensam kvar. För utan andra människor skulle livet sakna mening. Vem vill, eller kan, vara en individ utan andra människor? Faktum är att vi blir och utvecklas som individer just genom kollektivet av människor vi ingår i.

Ett bra och fungerande kollektiv fungerar genom att individerna får utvecklas och bidra genom sin individalitet. Ett dåligt kollektiv dikteras uppifrån och upphäver individen. Dynmiken mellan individer och mellan grupper skapar utveckling. Men varför rycka loss individen och resonera som om bara hon finns?

Dom som faktiskt tar livet av sig har ofta hamnat i just denna förfärliga ensamhet och avsaknad av människor som gör att man i praktken kan se självmord som ett rationellt val för en fri och oberoende individ. Och är inte, frågar jag, detta tillstånd i själva verket något fruktansvärt, som vi som kollektiv har ansvar för att ingen hamnar i?