Arkiv | november, 2008

BRANDATTACKEN MOT CYKLOPEN

30 Nov

Det är tråkigt att behöva skriva om det, men det går inte att förbigå det med tystnad. Igår brann kulturhuset Cyklopen i Högdalen ner till grunden. På nazistiska hemsidor sägs det rätt öppet (för den som har den allra minsta förmåga att läsa mellan raderna), att branden anlagts av fasciströrelsen.

Idag är det 30:e November, en dag som gått historien som tillfället (1991 i Lund) när fascisternas framgångsvåg definitivt bröts, och under resten av 90-talet backade de undan från gatorna och ägnade sig istället åt att spela in dålig musik som de kunde kränga till sektmedlemmarna. Nu vill fascisterna försöka etablera en känsla av att det är nya tider och att de ska ta tillbaka initiativet. I det ljuset får man nog se brandattentatet mot Cyklopen. Så fort fascister får lite självförtroende är det slut med gnällandet om att ”vi vill ju bara yttra en liten åsikt här”. Istället återtar de sin verkliga politik, som är att gå till angrepp mot färgade, homosexuella, alternativ kultur och vänsterradikala sammanhang.

Ungdomarna som skapat Cyklopen har arbetat med sitt projekt i sex år. Huset har varit en osannolik plats i dagens kulturklimat. Ett legalt självstyrande kulturhus med en mängd verksamheter, projekt, planer och utrymme. Utrymme för den som inte har en massa pengar att uttrycka sig och skapa saker. Det senaste jag hörde från Cyklopen var att de skulle sätta upp ett eget litet vindkraftverk. Att denna fantastiska verksamhet skall stoppas på grund av den meningslösa nasserörelsens meningslösa behov att hävda sig inför sitt löjliga hyllande av en kung. En kung vars verksamhet på sin tid gick ut på att beskatta det svenska folket på våra sista kronor för att föra löjliga prestigekrig i utlandet medan folket fick blanda bark i brödet för att ha något att äta. Ja det känns faktiskt så jävla sorgligt så det finns inte ord.

Jag tror att ett sådant dåd verkligen kan hetta upp känslorna inför dagens demonstrationer, samt inför Salem nästa vecka. Men det finns varken himmelsk eller jordisk rättvisa, och förstörelsen av Cyklopen kommer inget att kunna ändra på. Däremot tror jag det vore mycket oklokt att inte dra lärdom av det som hänt. Och den lärdomen är samma som alla tidigare generationer har tvingats dra, till varierande kostnad, sen fascismen dök upp på den politiska scenen: fasciströrelsen måste tryckas tillbaka. Även med våld när så är nödvändigt. För oavsett vad vi tycker om det, och oavsett hur mycket roligare, kreativare och mer framåtsyftande saker vi borde få ägna hela vår energi åt. Utan antifascism ingen framtid.

Annonser

HUSOCKUPATION ÄR DET NYA SVART

29 Nov

Natten till igår ockuperade ett antal byggnadsarbetare en fastighet i centrala Stockholm. Där har de arbetat i flera månader, uppenbarligen utan att få betalt av beställaren. Utan att kunna betala för sig har fastighetsägaren insisterat på att arbetet ska fortgå. Arbetare och slavar, för många verkar det idag inte vara så noga vilket.

Det är lätt att leva sig in i byggnadsarbetarnas vrede. Om jag skulle tvingas arbeta en enda dag utan betalning skulle jag gå bärsärk. Därför var det egentligen inte så förvånande att höra att byggnadsarbetarna nu är de senaste att hoppa på trenden med husockupationen som motståndsform. De var ju också praktiskt nog utrustade med bra kläder, containrar, svetsar och mycket annat som är bra att ha vid en ockupation.

Det som förvånar mig mer är hur uthålliga och tålmodiga vi människor är. Efter flera månaders väntan på lön måste man ändå betrakta åtgärden som mild. Hela historien, och det faktum att det blir allt vanligare med undanhållna löner i Sverige, påminner mig om hur det var i Ryssland efter Sovjetunionens kollaps. Då fick arbetare gå i många månader utan lön. Ibland fick de betalt i vodka, eller i värsta fall kastruller eller andra varor, som de fick försöka kränga bäst de kunde efter arbetstid till andra medellösa. Just det faktum att folk fortsätter arbeta så länge efter en kollaps tycker jag är hemskt, beundransvärt och sorgligt på en gång.

Att några till slut kliver fram och gör något handgripligt åt sin situation är lika glädjande som orsaken är upprörande. Det är också ett väldigt gott betyg för årets stora trend husockupationsrörelsen. För exemplet har helt klart en makt. Nu har byggnadsarbetarna i sin tur satt ett exempel för kollegor i både den egna och andra branscher. Sno våra pengar och vi snor era hus!

EKOT FRÅN AMALTHEA OCH TANKAR OM FRAMTIDEN

26 Nov

Jaha vänner. Jag skrev tidigare i år här på bloggen att jag hade fått äran att medverka med en essä i en bok som uppmärksammar hundraårsjubiliet av Amaltheadådet i Malmö hamn. Nu, i början av december, släpps boken! Ekot från Amalthea – en bok om gränslös konkurrens, våld och 2000-talets nya strider, heter den. Ni som bor i trakterna kring Malmö är välkomna på släppfest den 15e december klockan 17-18.30. Om man går på festen får man höra de essäförfattare som kan medverka (inte jag tyvärr) berätta lite om sina texter, och förmodligen kommer boken att finnas till försäljning till förmånligare pris. Plats meddelades inte av min förläggare, men jag hör av mig här så fort jag vet. Till dess, håll utkik.

En annan sak jag vill påminna om är att jag håller föredrag i Uppsala nästa måndag, 1a december, 18.30. Föredraget är en del i ABF Uppsalas seminarieserie under hösten med rubriken Tankar om framtiden. Vad jag ska prata om har jag tidigare beskrivit här. Föredraget kommer att vara på Stadsbiblioteket. Jag ser fram emot att träffa er där!

BEGRAVNINGSFEST FÖR NSF

23 Nov

Nationalsocialistisk front har lagt ner sin verksamhet. Under många år har de ägnat sig åt sina organiserade försök att ge landsbygden ett genuint dåligt rykte. Så här kommenterar de sitt inkastande av handdukarna:

”Beslutet har fattats efter en längre tids övervägande och en utredning av partiets framsteg i relation till den utveckling som krävs för att skapa ett svenskt Sverige.”

Nä. Det kan ju inte ha känts ett spår positivt att göra den utredningen. Sanningen har ett vitt öga. Och man måste gratulera NSF till att ha vågat stirra in i det.

MAX ERNST OCH KULTURKONSERVATISMEN

23 Nov

I dagarna har diverse kulturkonservativa krupit upp ur sina hålor. Här kan ni till exempel läsa hur Johan Lundberg anser att alla människor föds till barbarer och sedan genom kulturen i bästa fall lyckas nå civlisatsionenens nivå. Och jag som trodde det var tvärtom. Att enstaka individer genom vidriga omständigheter förhindras att utveckla sina medfödda mänskliga egenskaper.

Skulle vi människor alltså födas till egoister, och sedan genom aga och inpräntandet av skamkänslor lära oss att bli civiliserade? Det vill säga flockdjur? Tillåt mig att tvivla. När jag bodde ett år på Island, intresserade jag mig för nordliga kulturer, och läste bland annat en hel del om eskimåerna/inuiterna på Grönland. De har aldrig varit en krigskultur. De fysiska omständigheterna har gjort varenda individ viktig. Däremot har omständigheterna lett till att de med regelbundna mellanrum tvingats in i direkt svält (att vara hänvisad till ekologins begränsningar har av någon anledning verkat väldigt attraktivt för dagens välfärdshippies, men i praktiken får det omänskligt hårda följder). Det finns många historier och myter från dessa fruktansvärda tider av prövning för det mänskliga. En historia går som följer:

Det var under en lång svältperiod. Efter över ett halvt års svält sa en gammal kvinna till sin son: Jag är den äldste i den här familjen. Jag skulle vilja att du tänkte på det goda nu. Jag önskar att du dödar mig och äter min kropp. -Va??, sa sonen, du förstår inte vad det är du begär av mig. Jag kan på inga villkor äta min egen mor. Du har fött mig, och sett till att jag överlevde till vuxen ålder. -Jag är äldre än du, påpekade modern och tog kommandot, så jag bestämmer här. Och jag är nu så gammal att min fruktsamhet är förbi. Men du kan fortfarande producera barn och barnbarn. Genom dig kan jag överleva. Utan dig dör vi alla ut. Du ska döda mig och äta mig, punkt slut.

Vid hisingsbranden i Göteborg, upplevde vi ett fruktansvärt näraliggande exempel på hur människor agerar när det verkligen är kris. Barn som inte var mer än 17-20 år stod och slängde ut både kamrater och främmande människor genom fönstren, och gav sig tillbaka in mot det 800gradiga eldhavet för att rädda andra. Många gånger trots att detta blev deras egen personliga död. Vem kunde veta att dessa så unga, ännu inte vuxna, människor hade en sådan oerhörd kraft inom sig. Att gå in och rädda medmänniskan på bekostnad av det egna livet? Knappast vi andra, och säkert inte de själva. Innan detta fruktansvärda hände, vem kunde veta att en sådan hjälte fanns där inom dem?

Där har ni min hypotes. Kulturkonsevativa gör ett fullständigt felaktigt antagande när de tror att människan är född egoistisk och behöver läras kultur och hänsyn. Det är en slutsats lätt att dra när man studerar människor i överflödssamhället. Ju större överflöd, ju starkare impuls mot egoism. Egoismen är en lyxhållning, något vi har råd med så länge vi är skyddade från yttre hot. Men om vi tittar på verkliga krissituationer, oavsett om de är korta eller innefattar ett långvarigt och konkret hot mot hela stammens samlade överlevnad. Då ser vi osjälviskhet, flocksammanhållning, sann mänsklighet. Och jag undrar om inte dessa prövningar säger betydligt mer om vad vi människor verkligen är?

Vi föds sociala. Kultur, utveckling, forskning, arbete, kunskapssökande kan, som under kapitalismen, perverteras till sin motsats, döda produktivkrafter. Men faktum är att de utgör vår natur. Inte ens under de mycket verkliga hoten om dödlighet, sjukdom, mensverk, hårt arbete och födslovåndor, kunde Gud få oss att avstå vår mänskliga natur och därmed avstå kunskapens frukt -på gott och ont.

Apropå den (tyvärr) åter alltmer aktuella konfrontationen mellan modernister och kulturkonsevativa, såg jag idag en fantastisk utställning på moderna museet i Stockholm. Max Ernst, dröm och revolution. Max Ernst blir ofta ganska snabbt förbibläddrad i böcker om konst. Hans produktion kanske inte anses så sammanhållen, för den spände mellan många olika stilar genom åren. Den tyske konstnären Max Ernst var ständigt på jakt efter det mest sanna uttrycket.

Han började som surrealist, och sökte genom att tolka drömmar, underkasta sig hypnos och genom att i bild tolka den så kallade ”automatisk skrift” poeter under liknande inflytanden lämnade ifrån sig, ett sant uttryck för sin mänsklighet. De bilder som kom ur det undermedvetna kunde i sina sämsta stunder vara ett uttryck för föreställningar i tiden, men var oftast mycket starka bilder av vad som hände i människorna strax under medvetandets yta. Den auktoritära barnuppfostran där självgoda vuxna höll samman kring madonnafiguren mamma, könens tillkortakommanden och bizarra lustighet mitt i sitt sexuella allvar, allt kom till uttryck i den unge Max Ernst teckningar, målningar och grafiska tryck, där en rad oerhört starka och klassiska bokillustrationer hör till gräddan.

Det är verkligen ingen överraskning att Max Ernst bilder av den växande nazistiska makten stämplades som ”entartete Kunst”. Urartad konst. I oerhört starka bilder stod allt det som de kulturkonservativa strävade efter att trycka ner upp inför allas blickar. Vår sexualitet. Våra rädslor. Våra nojjor. Vårt barnsliga auktoritetstrots uppvuxet till ett öppet ifrågasättande av det rådande. Bilderna handlade också om den aktuella tiden. En grön ondskefull figur på den blå himlen vid namn ”ondskans tillkommande”. En otroligt orolig bild bestående av ett helt landskap av rostiga knivar, kugghjul och mekaniska arrangemang hette ”Ett lugnt ögonblick”. Lugnare än så blev det inte i den bedrägliga och fientliga förkrigstiden. Ironin i denna tavla är både slående och provocerande, långt före den så kallade ironiska generationen. Det är en ironi med flera burkar gift hälld över sig.

En annan bild heter ”Härdens ängel. (Surrealismens triumf).” Den var en direkt reaktion på Max Ernst nya status som Urartad. Den ängeln har inte många likheter med de traditionella änglar vi i den kristna kulturen är uppvuxna med. Däremot passar den väl i Max Ernst konstnärskap där han hela tiden haft en underbart hednisk ådra. En mängd bilder, alltifrån ”Antipåven” till ”Napoleon i vildmarken”, visar hans obändiga livslust och kontakt med den omgivande naturen. Solen, månen och ögat är tre återkommande och mycket starka symboler i Max Ernst idévärld, och också element i de flesta av hans starkaste bilder.

Det är lätt att förstå att hans tidiga surrealistiska tid är mest uppmärksammad. Både därför att den sammanfaller med de upptäckter om människan som ledde fram till många moderna psykologiska teorier. Och därför att han utsattes för förföljelse och oförståelse av nazisterna. Han gick först i exil i Frankrike, men internerades där. Därefter åkte han vidare vid Portugal, och slutligen till USA. Det var långt efter kriget han fick ett erkännande i Europa. Det Europa vars modernism fött honom.

Men det var i USA, tycker jag, som han verkligen blommade ut som konstnär. Hans livsglädje och humor framträder redan i hans tidiga bilder, men i USA får den fritt spelrum. Han intresserade sig mycket för den indiankultur han stötte på i Arizona, och det märks i hans bilder från denna tid. Som en medbetraktare sa på museet ”hur mycket meskalin den mannen måste ha käkat!”. En av de finaste bilderna från denna tid heter ”Livsglädje” med glada växter, ödlor, och överallt ögon. Det är fantastiskt detaljrika och känsloladdade bilder. Staden är också ett återkommande motiv, en tidlös stad under sol och måne.

Under sina äldre dagars 60-tal antog Max Ernst bilder en närmast andlig kvalitet. Men fortfarande var naturen, och i viss mån människan, i centrum för andakten. Solen var alltings mitt. I en vacker bild var solen ett mönster av prickar, liknande det mönster som finns på baksidan av ormbunkar, och längst ner på bilden återfinns självklart en ormbunke. Hedras den som hedras bör. Mästerskapet fullbordas i bilden ”korparna gläds” som är abstrakt men på samma gång sprängfylld av en närmast magisk obehagskänsla.

Det är värt det att kolla in Max Ernst fantastiska bildvärld. Överhuvudtaget har jag lagt märke till att nazister är fantastiska som ofrivilliga konstkritiker, för de utställningar dessa angriper brukar nästan alltid vara osedvanligt bra. Ett exempel var Paul McCarthy-utställningen som likaledes ställdes ut på Moderna för ett par år sedan. En helt underbar kulturkritik som retade upp nassarna till max. De kulturkonservativa är samma andas barn, som tror sig leta efter det mänskliga i det ideala och storslagna. Men det männskliga står inte att finna bland idealisterna, för idealism är hyckleri och talibanism. I den materiella verkligheten, i den blodiga, kroppsliga och sexuella erfarenheten att verkligen leva, kan vi återfinna oss själva som de vi är. Och mot den sanna människan hjälper ingen uppfostran. Inte behövs den heller. Vi är födda att äta kunkapens härliga äpplen och älska varandra. I den andan njöt jag Max Ernst bilder.

PIRATFLAGGAN I TOPP PÅ DAGENS KONFLIKT

10 Nov

Det var ett tag sen jag skrev på Dagens Konflikt. Det känns av någon anledning mycket lättare att bara flumma loss hemma på sin egen trygga blogg. Men nu i helgen prioriterade jag DK. Anledningen är att ett så roligt och glädjande tema är aktuellt: en ny husockupationsrörelse för 2000-talet har slagit rot i landet.

I min text berättar jag lite om den så kallade BZ-rörelsen under 80-talet och tidiga 90-talet, framförallt om Borgen i Malmö där jag själv en gång bodde. Och om dagens ockupanter, som Kulturkampanjen, Göteborgspiraterna och Smultronstället, Björnbärssnåret och Nyponbusken i Lund. Vad jag tyvärr inte hann få med i artikeln är det hus i Gamlestan i Göteborg som övertogs av ockupanter i lördags. Under min artikel finns i alla fall en länk till en artikel på motkraft om den ockupationen. Som bonus finns också en länk till Guldfiskes lite längre artikel med funderingar kring den nya BZ-vågen.

Vilken bonus ska då ni få, för att ni läser här och inte ”bara” på DK? Tja, jag skickar med några foton i alla fall. De föreställer alla huset Borgen och är tagna av undertecknad i nådens år 1990. Kanske någon tycker det är kul att veta hur Huset i Deltagänget faktiskt såg ut. Om inte kan ni i alla fall se på det som en premiär, de första bilderna på denna blogg!

PRIVATISERING I COLOMBIA, ÖVER VÅRDARBETARNAS BRÄNDA KROPPAR

1 Nov

Nu var det ett tag sen jag skrev här igen. En massa uppslag och tankar föds och dör medan man jobbar på i vardagen. Förra helgen kunde jag inte skriva något, men det var av en angenäm anledning. Jag blev nämligen inbjuden av mitt gamla syndikat, Social och Vård, att närvara vid en konferens och festmiddag för syndikatets (som numera heter Vårdarbetarsyndikatet) 30-årsfirande. Det blev en rolig och intressant helg som både innehöll tillbakablickar på 70, 80, 90, och 00-talen, och diskussioner kring nuet och framtiden.

Jag såg i en intervju med en som arbetar med Fackligt centrum för papperslösa, och är organiserad i Handels, att han tyckte denna nya verksamhet var så spännande eftersom det är lite som ”att återvända till arbetarrörelsens barndom”, ”man måste uppfinna hjulet på nytt hela tiden”. Förutom att denna nyorientering inom den etablerade fackföreningsrörelsen är mycket välkommen, att man äntligen ser alla arbetare som potentiella kamrater och inte som ”främmande element”, så tror jag att det kan vara mycket vitaliserande för dem som ”rörelse” att gå ner på arbetsplatsgolven och uppfinna hjulen igen.

Dessa uttalanden fick mig att tänka just på oss syndikalister och vår fackliga vardag som minoritetsfack. Vi har inget givet från början, och är medvetna om att inget är självklart, arbetslagstiftning är bara regler på papper som arbetsköparen tolkar efter sitt behag, och varje dag måste man uppfinna hjulet när det kommer till att få med sig arbetskamrater, kollektivisera konflikter och erfarenheter och inte minst ta striden för sina kollektiv. En syndikalist vet att facket det är Vi, varken mer eller mindre, och därför hänger det helt på oss som arbetare i vår vardag vad som händer och inte och vilket resultat det får.

Ibland hör man folk tala om att politiker ”förtjänar” sina höga löner, med allt arbete de gör. Det kan ju hända. Men det är betydligt fler som ”förtjänar” än som får. Man blir stum av beundran när man ser vilket hästjobb fackliga basaktivister lägger ner, inte bara oavlönat utan under hot om konflikt, avskedande, polisövergrepp och noll fritid. För mig är kamraterna i SoV, Allmänna Branchsyndikatet och andra syndikat och sektioner några av de finaste och mest beundransvärda människor jag vet. Engagerade, kunniga, radikala, solidariska och fulla av hopp och optimism i alla lägen. En helg med sånna människor ger en stor injektion energi.

Men är det martyrer då, som arbetar utan personlig berömmelse eller ekonomisk kompensation för ögonen, för det gemensamma bästa? Alla Helgon? Knappast. Jag är rätt övertygad om att det faktum att en människa kan se sig själv i ögonen i spegeln varje morgon, att en människa kan leva med rak rygg och känna sig hel i sina beslut, ger en tillfredställelse i sig självt. Man lever en gång. Och det är omvittnat i många generationer att syndikalister i allmänhet är glada och optimistiska även på ålderdomshemmet. När man kan se tillbaka på ett liv i kamp och gemenskap, behöver man inte ångra mycket.

På konferensen fick vi också en liten inblick i situationen för vårdarbetarna i Colombia, som bekant ett av världens mest våldsutsatta länder. Den historien är värd att berätta och sprida. Inte bara av solidaritet med kamraterna där, utan för att vi lever i en globaliserad tid, där det som händer i andra delar av världen också händer här, om än i mildare former. Och historien om vårdarbetarfacket ANTOCHs strider och svårigheter är också historien om privatiseringen av sjukvård över hela världen. Jag refererar här ett föredrag jag har hört och har själv inte studerat Colombia, så jag kan ha fattat ett eller annat fakta här nedan fel. I så fall uppskattar jag att bli rättad i kommentarsfältet!

ANTOCH är ett syndikat för alla som arbetar på sjukhus i Colombia, från doktor till undersköterska, men också administratörer, kokerskor, städpersonal och många andra. När vi hör rapporter i Sverige från landet, handlar de ofta om det paramilitära våldet, och framförallt om vänstergerillan FARC. Det ger en snedvriden bild. Dels kan det verka som att FARC driver ett krig mot en fredlig och i alla fall halvdemokratisk regim. Dels döljs effektivt det vanliga folkets kamp och organisering, i bostadsområdeskommittér, indianorgansiationer och facklig kamp på arbetsplatserna.

FARC är en vänstergerilla inbegripen i strid med regeringen. Ett av de viktigaste sättet för dem att finansiera detta är att de tar ut tvångsavgifter, som de kallar ”revolutionär skatt” av drogväxtodlare. Dessa storbönder känner sig hotade och ger direkt eller indirekt stöd till de paramilitära högergrupperna i landet. Dessa har en gång i tiden bildats av polis och militär och samarbetar med maffian i två karteller. Det finns starka band mellan högermilisen och regeringen. Så starka att man knappast kan se regeringen som en oberoende eller ”drabbad” part i konflikten, snarare är Colombias regering ett uttryck för maffiavälde och våld riktat mot arbetare.

För hur finansierar då högermiliserna sin kamp? Jo, genom att utföra legomord, beställda av landets arbetsköpare och riktade mot de fackligt aktiva. Och det är blodiga mord vi talar om. Offren har bränts levande, sprättats upp levande med motorsågar och så vidare. Allt för att få starkast möjliga avskräckande effekt.

Hela denna situation av permanent klasskrig har gjort Colombia till ett av världens farligaste länder att bo i för enskilda medborgare, och det gäller i synnerhet fackanslutna arbetare. För några år sedan uppskattades Colombia stå för hälften av allt våld mot fackligt aktiva i världen!

När det gäller ANTOCH har 200 medlemmar mördats på bestialiska sätt de senaste 5 åren. Det går till så att de så kallade ”svarta örnarna”, högermilisen, får i uppdrag av sjukhusledningen att ”få bort” någon aktiv i ANTOCHs styrelse. Speciellt stridbara medlemmar. En mer företagsvänlig styrelseledamot kan lämnas i fred, men blir då naturligt nog lite misstänkt bland andra fackmedlemmar så som situationen ser ut. Först sänder örnarna ett hotbrev med innebörden ”fly eller dö”. Fortsätter vårdarbetaren att vara aktiv gör man först symboliska markeringar som att bränna vederbörandes bil eller slå sönder bostaden. Sedan följer ett andra varningsbrev. Men har inte den aktive då gått under jorden så utdelas det extralegala dödsstraffet.

Så här ser den svarta statistiken ut för närvarande: 688 personer från ANTOCH-styrelsen hotade till livet, 267 av dessa har blivit internflyktingar i det egna landet, 127 har mördats på brutala sätt, 53 har tillfångatagits av militären och 15 har sökt asyl i ett annat land. Det är alltså smått otroligt hur folk har ryggrad att fortsätta kämpa och ta risken att låta sig nomineras till fackstyrelsen, och det är ytterst få som faktiskt går i asyl utomlands.

Tidigare var våldet som hårdast mot arbetarna på bananplantagerna, där har faktiskt företagen som samarbetat med plantageägarna blivit dömda för sin inblandning i mord och försvinnanden i domstol i USA. United Fruit med sitt Chiquita är alltså inte så gulligt leende som damen på etiketten. Idag har våldet förskjutits mer mot andra yrkesgrupper, och det är vårdarbetarna som är värst drabbade.

Varför kan man undra? Precis som lärarfacket i Mexico, har vårdarbetarfacket i Colombia mycket folkligt stöd för sin kamp, och uppbackning i lokalsamhällets boendeorganisationer, indiangrupper och så vidare. Bakgrunden är givetvis de senaste 10, 20 årens kampanj från politiskt håll för att privatisera sjukhusen. Med den följer stängningar av sjukhusen, för att sedan kunna öppna nya som är ”fria” från fackligt ansluten personal. Vilken privat köpare, resoneras det, är intresserad av ett köp där stridbar och medveten personal ingår?

Medborgarna oroas av stängda sjukhus. Personalen oroas av att mista alla de saker man stridit för att etablera: kravet att alla nyanställda ska vara fackligt organiserade, att kollektivavtalen respekteras och betald ledighet vid fackliga uppdrag. Dessa hot har trappat upp konflikten. Bland annat genomfördes en sjukhusockupation där personalen tog över veksamheten i samarbete med lokalbefolkningen. Elen stängdes då av, men ockupanterna lyckades improvisera en egen elförsörjning och fortsätta sjukvården. Då gick paramilitärerna in och förstörde de improviserade elaggregaten. Dagen därpå gick militären till attack, ett flertal personer dog, men majoriteten sattes i fängelse för sitt tilltag att fortsätta den vårdverksamhet som lokalbefolkningen ville ha.

Dessa våldsdåd sker alltså med den Colombianska statens goda minne. Colombia är vid sidan av Peru och delvis Chile den latinamerikanska regim som mest hårdnackat håller fast vid den nyliberala modell som de senaste årtiondena gått över lik jorden över. Det spanskägda företaget Sanitas är för närvarande en av de största privata vårdaktörerna som köper in sig i Colombia. Sanitas har inte beordrat några mord i Colombia, inte desto mindre kommer de till ett land där marken redan är bränd för deras skull. Sanitas är självklart medvetna om att folk bränns levande för deras bekvämlighets skull. Det kan vara bra att minnas när företaget i framtiden försöker etablera sig här. Det kan också vara bra att hålla ögonen på de andra stora privata vård/serviceaktörerna, som tex Capio, Carema, Aleris, Attendo Care och så vidare. Det är vinstmaskiner vi talar om, att vanvård, utbränd personal och anti-fackligt våld följer i spåren är oundvikligt.

Nu hade jag tänkt avsluta här med att berätta lite om Registret, en radikal verksamhet för att höja löner och få sin rätt inte minst inom service och restaurangbranchen, som drivs av papperslösa arbetare här i vår ”kungliga” huvudsatad, och som varit exempellöst framgångsrik. Men jag har lite dåligt med tid. Så det får bli en annan gång.

Jag avslutar med de klassiska orden från amerikanska Industrial Workers of the World, när det begav sig: What time is it? It´s time to organise!!