Nu var det ett tag sen jag skrev här igen. En massa uppslag och tankar föds och dör medan man jobbar på i vardagen. Förra helgen kunde jag inte skriva något, men det var av en angenäm anledning. Jag blev nämligen inbjuden av mitt gamla syndikat, Social och Vård, att närvara vid en konferens och festmiddag för syndikatets (som numera heter Vårdarbetarsyndikatet) 30-årsfirande. Det blev en rolig och intressant helg som både innehöll tillbakablickar på 70, 80, 90, och 00-talen, och diskussioner kring nuet och framtiden.
Jag såg i en intervju med en som arbetar med Fackligt centrum för papperslösa, och är organiserad i Handels, att han tyckte denna nya verksamhet var så spännande eftersom det är lite som ”att återvända till arbetarrörelsens barndom”, ”man måste uppfinna hjulet på nytt hela tiden”. Förutom att denna nyorientering inom den etablerade fackföreningsrörelsen är mycket välkommen, att man äntligen ser alla arbetare som potentiella kamrater och inte som ”främmande element”, så tror jag att det kan vara mycket vitaliserande för dem som ”rörelse” att gå ner på arbetsplatsgolven och uppfinna hjulen igen.
Dessa uttalanden fick mig att tänka just på oss syndikalister och vår fackliga vardag som minoritetsfack. Vi har inget givet från början, och är medvetna om att inget är självklart, arbetslagstiftning är bara regler på papper som arbetsköparen tolkar efter sitt behag, och varje dag måste man uppfinna hjulet när det kommer till att få med sig arbetskamrater, kollektivisera konflikter och erfarenheter och inte minst ta striden för sina kollektiv. En syndikalist vet att facket det är Vi, varken mer eller mindre, och därför hänger det helt på oss som arbetare i vår vardag vad som händer och inte och vilket resultat det får.
Ibland hör man folk tala om att politiker ”förtjänar” sina höga löner, med allt arbete de gör. Det kan ju hända. Men det är betydligt fler som ”förtjänar” än som får. Man blir stum av beundran när man ser vilket hästjobb fackliga basaktivister lägger ner, inte bara oavlönat utan under hot om konflikt, avskedande, polisövergrepp och noll fritid. För mig är kamraterna i SoV, Allmänna Branchsyndikatet och andra syndikat och sektioner några av de finaste och mest beundransvärda människor jag vet. Engagerade, kunniga, radikala, solidariska och fulla av hopp och optimism i alla lägen. En helg med sånna människor ger en stor injektion energi.
Men är det martyrer då, som arbetar utan personlig berömmelse eller ekonomisk kompensation för ögonen, för det gemensamma bästa? Alla Helgon? Knappast. Jag är rätt övertygad om att det faktum att en människa kan se sig själv i ögonen i spegeln varje morgon, att en människa kan leva med rak rygg och känna sig hel i sina beslut, ger en tillfredställelse i sig självt. Man lever en gång. Och det är omvittnat i många generationer att syndikalister i allmänhet är glada och optimistiska även på ålderdomshemmet. När man kan se tillbaka på ett liv i kamp och gemenskap, behöver man inte ångra mycket.
På konferensen fick vi också en liten inblick i situationen för vårdarbetarna i Colombia, som bekant ett av världens mest våldsutsatta länder. Den historien är värd att berätta och sprida. Inte bara av solidaritet med kamraterna där, utan för att vi lever i en globaliserad tid, där det som händer i andra delar av världen också händer här, om än i mildare former. Och historien om vårdarbetarfacket ANTOCHs strider och svårigheter är också historien om privatiseringen av sjukvård över hela världen. Jag refererar här ett föredrag jag har hört och har själv inte studerat Colombia, så jag kan ha fattat ett eller annat fakta här nedan fel. I så fall uppskattar jag att bli rättad i kommentarsfältet!
ANTOCH är ett syndikat för alla som arbetar på sjukhus i Colombia, från doktor till undersköterska, men också administratörer, kokerskor, städpersonal och många andra. När vi hör rapporter i Sverige från landet, handlar de ofta om det paramilitära våldet, och framförallt om vänstergerillan FARC. Det ger en snedvriden bild. Dels kan det verka som att FARC driver ett krig mot en fredlig och i alla fall halvdemokratisk regim. Dels döljs effektivt det vanliga folkets kamp och organisering, i bostadsområdeskommittér, indianorgansiationer och facklig kamp på arbetsplatserna.
FARC är en vänstergerilla inbegripen i strid med regeringen. Ett av de viktigaste sättet för dem att finansiera detta är att de tar ut tvångsavgifter, som de kallar ”revolutionär skatt” av drogväxtodlare. Dessa storbönder känner sig hotade och ger direkt eller indirekt stöd till de paramilitära högergrupperna i landet. Dessa har en gång i tiden bildats av polis och militär och samarbetar med maffian i två karteller. Det finns starka band mellan högermilisen och regeringen. Så starka att man knappast kan se regeringen som en oberoende eller ”drabbad” part i konflikten, snarare är Colombias regering ett uttryck för maffiavälde och våld riktat mot arbetare.
För hur finansierar då högermiliserna sin kamp? Jo, genom att utföra legomord, beställda av landets arbetsköpare och riktade mot de fackligt aktiva. Och det är blodiga mord vi talar om. Offren har bränts levande, sprättats upp levande med motorsågar och så vidare. Allt för att få starkast möjliga avskräckande effekt.
Hela denna situation av permanent klasskrig har gjort Colombia till ett av världens farligaste länder att bo i för enskilda medborgare, och det gäller i synnerhet fackanslutna arbetare. För några år sedan uppskattades Colombia stå för hälften av allt våld mot fackligt aktiva i världen!
När det gäller ANTOCH har 200 medlemmar mördats på bestialiska sätt de senaste 5 åren. Det går till så att de så kallade ”svarta örnarna”, högermilisen, får i uppdrag av sjukhusledningen att ”få bort” någon aktiv i ANTOCHs styrelse. Speciellt stridbara medlemmar. En mer företagsvänlig styrelseledamot kan lämnas i fred, men blir då naturligt nog lite misstänkt bland andra fackmedlemmar så som situationen ser ut. Först sänder örnarna ett hotbrev med innebörden ”fly eller dö”. Fortsätter vårdarbetaren att vara aktiv gör man först symboliska markeringar som att bränna vederbörandes bil eller slå sönder bostaden. Sedan följer ett andra varningsbrev. Men har inte den aktive då gått under jorden så utdelas det extralegala dödsstraffet.
Så här ser den svarta statistiken ut för närvarande: 688 personer från ANTOCH-styrelsen hotade till livet, 267 av dessa har blivit internflyktingar i det egna landet, 127 har mördats på brutala sätt, 53 har tillfångatagits av militären och 15 har sökt asyl i ett annat land. Det är alltså smått otroligt hur folk har ryggrad att fortsätta kämpa och ta risken att låta sig nomineras till fackstyrelsen, och det är ytterst få som faktiskt går i asyl utomlands.
Tidigare var våldet som hårdast mot arbetarna på bananplantagerna, där har faktiskt företagen som samarbetat med plantageägarna blivit dömda för sin inblandning i mord och försvinnanden i domstol i USA. United Fruit med sitt Chiquita är alltså inte så gulligt leende som damen på etiketten. Idag har våldet förskjutits mer mot andra yrkesgrupper, och det är vårdarbetarna som är värst drabbade.
Varför kan man undra? Precis som lärarfacket i Mexico, har vårdarbetarfacket i Colombia mycket folkligt stöd för sin kamp, och uppbackning i lokalsamhällets boendeorganisationer, indiangrupper och så vidare. Bakgrunden är givetvis de senaste 10, 20 årens kampanj från politiskt håll för att privatisera sjukhusen. Med den följer stängningar av sjukhusen, för att sedan kunna öppna nya som är ”fria” från fackligt ansluten personal. Vilken privat köpare, resoneras det, är intresserad av ett köp där stridbar och medveten personal ingår?
Medborgarna oroas av stängda sjukhus. Personalen oroas av att mista alla de saker man stridit för att etablera: kravet att alla nyanställda ska vara fackligt organiserade, att kollektivavtalen respekteras och betald ledighet vid fackliga uppdrag. Dessa hot har trappat upp konflikten. Bland annat genomfördes en sjukhusockupation där personalen tog över veksamheten i samarbete med lokalbefolkningen. Elen stängdes då av, men ockupanterna lyckades improvisera en egen elförsörjning och fortsätta sjukvården. Då gick paramilitärerna in och förstörde de improviserade elaggregaten. Dagen därpå gick militären till attack, ett flertal personer dog, men majoriteten sattes i fängelse för sitt tilltag att fortsätta den vårdverksamhet som lokalbefolkningen ville ha.
Dessa våldsdåd sker alltså med den Colombianska statens goda minne. Colombia är vid sidan av Peru och delvis Chile den latinamerikanska regim som mest hårdnackat håller fast vid den nyliberala modell som de senaste årtiondena gått över lik jorden över. Det spanskägda företaget Sanitas är för närvarande en av de största privata vårdaktörerna som köper in sig i Colombia. Sanitas har inte beordrat några mord i Colombia, inte desto mindre kommer de till ett land där marken redan är bränd för deras skull. Sanitas är självklart medvetna om att folk bränns levande för deras bekvämlighets skull. Det kan vara bra att minnas när företaget i framtiden försöker etablera sig här. Det kan också vara bra att hålla ögonen på de andra stora privata vård/serviceaktörerna, som tex Capio, Carema, Aleris, Attendo Care och så vidare. Det är vinstmaskiner vi talar om, att vanvård, utbränd personal och anti-fackligt våld följer i spåren är oundvikligt.
Nu hade jag tänkt avsluta här med att berätta lite om Registret, en radikal verksamhet för att höja löner och få sin rätt inte minst inom service och restaurangbranchen, som drivs av papperslösa arbetare här i vår ”kungliga” huvudsatad, och som varit exempellöst framgångsrik. Men jag har lite dåligt med tid. Så det får bli en annan gång.
Jag avslutar med de klassiska orden från amerikanska Industrial Workers of the World, när det begav sig: What time is it? It´s time to organise!!
Salka 