Tag Archives: syndikalisterna

ANNA-LENA LODENIUS VS. SVERIGES ARBETARKLASS

14 Maj

Jag har inte varit med på vårens blockader utanför Berns Salonger i Stockholm. Detta trots att jag borde det i egenskap av medlem i Stockholms LS med tid över och dessutom i egenskap av solidarisk medmänniska. Men jag har inte vågat, ett barn har växt i min mage, och blockaderna är kända för att dra till sig glatt batongvevande och peppersprejsprutande poliser, som struntar i att polisen ska förhålla sig neutral i arbetsmarknadskonflikter.

Jag kan ta ett batongslag eller två, men det kan inte barnet i magen. Därför har jag betraktat denna konflikt och allt det sorgliga den säger om vår samtid på lite avstånd.

Fackbråk har det kallats i tidningarna, eller demonstration eller protest. Man undviker de korrekta benämningarna arbetsmarknadskonflikt och facklig blockad.

Idag skrev Anna-Lena Lodenius, en Ordfrontskribent som utger sig för att tillhöra vänstern, ett ytterst korkat och insinuant inlägg på sin blogg, där hon liknar SACs fackliga kamp vid maffiametoder. Att Anna-Lena Lodenius ogillar den radikala vänstern i Sverige och älskar att smutskasta den på osakliga sätt får man leva med. Att hon nu däremot ger sig på ett litet fackförbund som agerar i solidaritet med sju medlemmar som i tio år arbetat på Berns utan kontrakt, underbetalda och sedan sparkade för sitt fackliga engagemang, det känns som ett rejält övertramp.

Anna-Lena må tycka vad hon vill om SAC som organisation. Den här frågan handlar inte om SAC. Den handlar om Berns städare och den handlar faktiskt i förlängningen om hela arbetarklassen i Sverige.

Tidigare i vår publicerade SIFO en undersökning som visade att 8 av 10 LO-medlemmar var beredda att gå ut i strejk för att hindra bemanningsföretagen att byta ut fast anställda mot rättslös inhyrd arbetskraft. I våras gick den fackliga rörelsen i Sverige ut med buller och bång med budskapet att bemanningsföretagens framfart på arbetsmarknaden var den stora stridsfrågan. Sen la sig facken platt ett efter ett. Några gjorde faktiskt initialt lite motstånd, som Pappers och Elektrikerförbundet, men den stora striden uteblev och med den segern.

Kvar ute på det fackliga slagfältet är inte många, men några av dem är Stockholms LS och Stockholms Restaurang- Och Hotellarbetarnas syndikat. Möjligen inte så konstigt med tanke på grundprinciperna inom syndikalismen, att det är de arbetande själva som via sina syndikat beslutar om strid, inte valda och betalda ombud.

Och den här frågan är livsviktig för de arbetande. För vad ligger bakom de spektakulära blockader som ägt rum med jämna mellanrum under våren?

Det är inte så att det första ett fackförbund gör är att varsla om blockad eller annan stridsåtgärd, långt därifrån. Det första man gör är naturligtvis att begära förhandling med arbetsköparen. När blockader äger rum kan man räkna med att det handlar om en arbetsköpare som styvnackat vägrar förhandla.

De städare denna konflikt handlar om är ingen tillfällig arbetskraft hos Berns, de har arbetat där för löner som är ett hån i upp till tio år. Men just i syfte att slippa ta sitt ansvar för att arbetarna behandlas ojuste så har Berns anlitat ett bemanningsföretag för att låta dem utföra det smutsiga jobbet.

Städarna vann slutligen en facklig strid mot Berns 2009 via SAC. Det var inga orimliga krav de drev, de ville ha vita anställningar, anställningskontrakt och rätt till föräldraledighet. Rättigheter som borde vara självklara men inte är det i Sverige anno 2010, därför att så många likt Anna-Lena väljer att titta bort när arbetarklassen kränks.

Därefter hade man kunnat tro att allt skulle vara frid och fröjd men bemanningsföretaget tålde inga utmaningar mot sin självpåtagna rätt att behandla anställda precis hur fan det dom behagar. Man valde att hämnas genom att helt sonika avskeda de städare som var fackligt aktiva och hade varit framgångsrika i att kräva sina rättigheter. Bemanningsföretagets hänvisning till ”arbetsbrist” är mer än genomskinlig.

Berns tydliga ställningstagande i den konflikt som de påstår sig stå utanför går inte heller att ta fel på. De har på ett flertal ställen gått ut med budskapet att SAC är en maffia och att SACs krav att man återanställer städarna på vettiga villkor eller köper ut dem för en rimlig summa, helt normala fackliga krav således, är ”utpressning” och ”maffiametoder”. Berns har vägrat att återanställa de sju städarna just därför att de varit fackligt aktiva, de som inte varit det är välkomna tillbaka.

När Anna-Lena hävdar att LO-tidningen fått med hela historien gör hon det mot bättre vetande. Vad både hon och LO-tidningen glömmer att nämna är just att detta handlar om en grov föreningsrättskränkning, att det är just på grund av sitt fackliga engagemang städarna inte är välkomna tillbaka.

Om det är maffiametoder att kräva att arbetare i detta land, också papperslösa, också städare och hotellpersonal, ska få vita arbeten, anställningskontrakt, föräldraledighet och rätt att vara fackligt organiserade och aktiva. Om det är hårt arbetande städare som är detta samhälles fula skurkar. Har inte då krig blivit fred och och slaveri frihet?

Jag trodde annars att det medvetna anlitandet av oseriösa skurkbolag som förser en med på tok för billig arbetskraft som förväntas jobba under osäkra förhållanden, var det som var ett verkligt kännetecken på maffiametoder? Jag trodde i min naivitet att en stor nöjesentreprenör som tar strid för att få trampa på arbetarklassen vore skurken?

Anna-Lena ömkar hiphopgalan The Show 2010 som ställde in sin tänkta helkväll på Berns på grund av konflikten. Jag ser inte varför hon ska ömka den som agerat hedervärt och solidariskt?

Många kända artister har varit fula nog att bryta blockaderna och därmed ta ställning mot de sparkade arbetarna. Det gäller både artister som valt att spela och andra kända profiler som uppenbarligen haft råd men inte förstånd att välja en annan krog att slå runt på.

Samtidigt har det också vid varje blockadtillfälle visats prov på faktisk solidaritet, folk som vänt i dörren och till och med finklädda Bernsbesökare som anslutit sig till blockaden och lånat en gul blockadväst när de fått reda på vad saken gällt.

Uppenbarligen har en så stor del av hiphopartisterna valt att visa solidaritet med städarna att The Show fick välja att ställa in. Till exempel valde Labyrint att hoppa av rätt omgående och Timbuktu gick ut i media med sin tveksamhet att spela under rådande förhållanden.

Att artister och arrangör valde att ställa in var det enda hederliga att göra i detta läge, det var rakryggat och ett friskhetstecken för den svenska hiphopscenen. Det visar ju att dessa artister vet vilken verklighet de lever i, vem som är vän och vem som är fiende, uppenbarligen i bjärt kontrast till så många andra kända namn.

Som till exempel blockadbrytaren Uje Brandelius, vänsterprofil och uppsatt vänsterpartist, vars ursäkt kom långt efteråt och var högst halvhjärtad. Och som nu den så kallade vänsterskribenten Lodenius, som gärna upprepar skurkföretaget Berns smutskastning, samt försvarar densamma hos den minst sagt oseriösa bloggen Politiskt Inkorrekt.

Vad de avskedade arbetarna själva har att berätta, eller för den delen deras organisation, har hon inte bemödat sig om att ta reda på. Att det faktiskt är dessa enskilda hårt arbetande människor konflikten egentligen handlar om verkar förvånande lätt för de flesta att bortse ifrån.

Medelklassen har blivit så segregerad och självgod att den kan låtsas som om arbetarklassen och dess verklighet inte finns även när den uttalar sig om dess strider. Minst sagt pinsamt.

De stora facken lägger sig platt. De få arbetare som tar striden blir kallade skurkar och maffia och får veta att verklig facklig kamp inte kan vara en tillåten metod. Alliansen kör totalt över arbetslösa och sjuka. Vänstern och Socialdemokraterna erbjuder inga alternativ trots att det är valår utan fortsätter att bara vända sig till den allt mer världsfrånvända och egoistiska gruppen mittenväljare, läs medelklassen. Mycket sorgligt att konstatera.

Men hoppet finns alltid. Och hoppet förkroppsligas av dessa vanliga människor som vågar ta strid mot alla odds, och av dem som väljer att solidarisera sig i praktiken, som hiphopartisterna i The Show.

Jag hoppas att Berns snart ger upp sin djupt oetiska maffiaattityd, sätter sig vid förhandlingsbordet, så att showen sedan kan gå vidare och ingen behöver bli besviken. Att personer som Anna-Lena Lodenius skulle skärpa sig det minsta är nog däremot ingen idé att hoppas på.

Tips från Konfliktportalen: Andrea Doria kommenterar samma ämne som jag i Ännu en vänsterskribent bekänner färg, Guldfiske skriver en artikel apropå att det är 65 år sedan fascismens fall, Kvinnor skriver om arvet från våra mödrar i Galenskap: att dra riktiga slutsatser av felaktiga förutsättningar, Dom ljuger ställer sig upp Till försvar av Arbetare(n) och berättar även om Bernskonflikten, Anarkisterna tar upp Grekland: om förra veckans dödsfall och den fortsatta skuldkrisen

Övriga tips: SVDs Tobias Brandel målar upp En dag i gröna Sverige som oväntat trevlig, Whistleblowing 2.0: Journalism Lessons from WikiLeaks, Centerns ungdomsförbunds nya kampanjsida säger allt om varför de är totala stollar, Skumrask konstaterar Jag är så trött på yttrandefiheten, Dagens Medicin låter berätta att Försäkringskassans anställda dömer ut ny sjukförsäkring

Annonser

PRIVATISERING I COLOMBIA, ÖVER VÅRDARBETARNAS BRÄNDA KROPPAR

1 Nov

Nu var det ett tag sen jag skrev här igen. En massa uppslag och tankar föds och dör medan man jobbar på i vardagen. Förra helgen kunde jag inte skriva något, men det var av en angenäm anledning. Jag blev nämligen inbjuden av mitt gamla syndikat, Social och Vård, att närvara vid en konferens och festmiddag för syndikatets (som numera heter Vårdarbetarsyndikatet) 30-årsfirande. Det blev en rolig och intressant helg som både innehöll tillbakablickar på 70, 80, 90, och 00-talen, och diskussioner kring nuet och framtiden.

Jag såg i en intervju med en som arbetar med Fackligt centrum för papperslösa, och är organiserad i Handels, att han tyckte denna nya verksamhet var så spännande eftersom det är lite som ”att återvända till arbetarrörelsens barndom”, ”man måste uppfinna hjulet på nytt hela tiden”. Förutom att denna nyorientering inom den etablerade fackföreningsrörelsen är mycket välkommen, att man äntligen ser alla arbetare som potentiella kamrater och inte som ”främmande element”, så tror jag att det kan vara mycket vitaliserande för dem som ”rörelse” att gå ner på arbetsplatsgolven och uppfinna hjulen igen.

Dessa uttalanden fick mig att tänka just på oss syndikalister och vår fackliga vardag som minoritetsfack. Vi har inget givet från början, och är medvetna om att inget är självklart, arbetslagstiftning är bara regler på papper som arbetsköparen tolkar efter sitt behag, och varje dag måste man uppfinna hjulet när det kommer till att få med sig arbetskamrater, kollektivisera konflikter och erfarenheter och inte minst ta striden för sina kollektiv. En syndikalist vet att facket det är Vi, varken mer eller mindre, och därför hänger det helt på oss som arbetare i vår vardag vad som händer och inte och vilket resultat det får.

Ibland hör man folk tala om att politiker ”förtjänar” sina höga löner, med allt arbete de gör. Det kan ju hända. Men det är betydligt fler som ”förtjänar” än som får. Man blir stum av beundran när man ser vilket hästjobb fackliga basaktivister lägger ner, inte bara oavlönat utan under hot om konflikt, avskedande, polisövergrepp och noll fritid. För mig är kamraterna i SoV, Allmänna Branchsyndikatet och andra syndikat och sektioner några av de finaste och mest beundransvärda människor jag vet. Engagerade, kunniga, radikala, solidariska och fulla av hopp och optimism i alla lägen. En helg med sånna människor ger en stor injektion energi.

Men är det martyrer då, som arbetar utan personlig berömmelse eller ekonomisk kompensation för ögonen, för det gemensamma bästa? Alla Helgon? Knappast. Jag är rätt övertygad om att det faktum att en människa kan se sig själv i ögonen i spegeln varje morgon, att en människa kan leva med rak rygg och känna sig hel i sina beslut, ger en tillfredställelse i sig självt. Man lever en gång. Och det är omvittnat i många generationer att syndikalister i allmänhet är glada och optimistiska även på ålderdomshemmet. När man kan se tillbaka på ett liv i kamp och gemenskap, behöver man inte ångra mycket.

På konferensen fick vi också en liten inblick i situationen för vårdarbetarna i Colombia, som bekant ett av världens mest våldsutsatta länder. Den historien är värd att berätta och sprida. Inte bara av solidaritet med kamraterna där, utan för att vi lever i en globaliserad tid, där det som händer i andra delar av världen också händer här, om än i mildare former. Och historien om vårdarbetarfacket ANTOCHs strider och svårigheter är också historien om privatiseringen av sjukvård över hela världen. Jag refererar här ett föredrag jag har hört och har själv inte studerat Colombia, så jag kan ha fattat ett eller annat fakta här nedan fel. I så fall uppskattar jag att bli rättad i kommentarsfältet!

ANTOCH är ett syndikat för alla som arbetar på sjukhus i Colombia, från doktor till undersköterska, men också administratörer, kokerskor, städpersonal och många andra. När vi hör rapporter i Sverige från landet, handlar de ofta om det paramilitära våldet, och framförallt om vänstergerillan FARC. Det ger en snedvriden bild. Dels kan det verka som att FARC driver ett krig mot en fredlig och i alla fall halvdemokratisk regim. Dels döljs effektivt det vanliga folkets kamp och organisering, i bostadsområdeskommittér, indianorgansiationer och facklig kamp på arbetsplatserna.

FARC är en vänstergerilla inbegripen i strid med regeringen. Ett av de viktigaste sättet för dem att finansiera detta är att de tar ut tvångsavgifter, som de kallar ”revolutionär skatt” av drogväxtodlare. Dessa storbönder känner sig hotade och ger direkt eller indirekt stöd till de paramilitära högergrupperna i landet. Dessa har en gång i tiden bildats av polis och militär och samarbetar med maffian i två karteller. Det finns starka band mellan högermilisen och regeringen. Så starka att man knappast kan se regeringen som en oberoende eller ”drabbad” part i konflikten, snarare är Colombias regering ett uttryck för maffiavälde och våld riktat mot arbetare.

För hur finansierar då högermiliserna sin kamp? Jo, genom att utföra legomord, beställda av landets arbetsköpare och riktade mot de fackligt aktiva. Och det är blodiga mord vi talar om. Offren har bränts levande, sprättats upp levande med motorsågar och så vidare. Allt för att få starkast möjliga avskräckande effekt.

Hela denna situation av permanent klasskrig har gjort Colombia till ett av världens farligaste länder att bo i för enskilda medborgare, och det gäller i synnerhet fackanslutna arbetare. För några år sedan uppskattades Colombia stå för hälften av allt våld mot fackligt aktiva i världen!

När det gäller ANTOCH har 200 medlemmar mördats på bestialiska sätt de senaste 5 åren. Det går till så att de så kallade ”svarta örnarna”, högermilisen, får i uppdrag av sjukhusledningen att ”få bort” någon aktiv i ANTOCHs styrelse. Speciellt stridbara medlemmar. En mer företagsvänlig styrelseledamot kan lämnas i fred, men blir då naturligt nog lite misstänkt bland andra fackmedlemmar så som situationen ser ut. Först sänder örnarna ett hotbrev med innebörden ”fly eller dö”. Fortsätter vårdarbetaren att vara aktiv gör man först symboliska markeringar som att bränna vederbörandes bil eller slå sönder bostaden. Sedan följer ett andra varningsbrev. Men har inte den aktive då gått under jorden så utdelas det extralegala dödsstraffet.

Så här ser den svarta statistiken ut för närvarande: 688 personer från ANTOCH-styrelsen hotade till livet, 267 av dessa har blivit internflyktingar i det egna landet, 127 har mördats på brutala sätt, 53 har tillfångatagits av militären och 15 har sökt asyl i ett annat land. Det är alltså smått otroligt hur folk har ryggrad att fortsätta kämpa och ta risken att låta sig nomineras till fackstyrelsen, och det är ytterst få som faktiskt går i asyl utomlands.

Tidigare var våldet som hårdast mot arbetarna på bananplantagerna, där har faktiskt företagen som samarbetat med plantageägarna blivit dömda för sin inblandning i mord och försvinnanden i domstol i USA. United Fruit med sitt Chiquita är alltså inte så gulligt leende som damen på etiketten. Idag har våldet förskjutits mer mot andra yrkesgrupper, och det är vårdarbetarna som är värst drabbade.

Varför kan man undra? Precis som lärarfacket i Mexico, har vårdarbetarfacket i Colombia mycket folkligt stöd för sin kamp, och uppbackning i lokalsamhällets boendeorganisationer, indiangrupper och så vidare. Bakgrunden är givetvis de senaste 10, 20 årens kampanj från politiskt håll för att privatisera sjukhusen. Med den följer stängningar av sjukhusen, för att sedan kunna öppna nya som är ”fria” från fackligt ansluten personal. Vilken privat köpare, resoneras det, är intresserad av ett köp där stridbar och medveten personal ingår?

Medborgarna oroas av stängda sjukhus. Personalen oroas av att mista alla de saker man stridit för att etablera: kravet att alla nyanställda ska vara fackligt organiserade, att kollektivavtalen respekteras och betald ledighet vid fackliga uppdrag. Dessa hot har trappat upp konflikten. Bland annat genomfördes en sjukhusockupation där personalen tog över veksamheten i samarbete med lokalbefolkningen. Elen stängdes då av, men ockupanterna lyckades improvisera en egen elförsörjning och fortsätta sjukvården. Då gick paramilitärerna in och förstörde de improviserade elaggregaten. Dagen därpå gick militären till attack, ett flertal personer dog, men majoriteten sattes i fängelse för sitt tilltag att fortsätta den vårdverksamhet som lokalbefolkningen ville ha.

Dessa våldsdåd sker alltså med den Colombianska statens goda minne. Colombia är vid sidan av Peru och delvis Chile den latinamerikanska regim som mest hårdnackat håller fast vid den nyliberala modell som de senaste årtiondena gått över lik jorden över. Det spanskägda företaget Sanitas är för närvarande en av de största privata vårdaktörerna som köper in sig i Colombia. Sanitas har inte beordrat några mord i Colombia, inte desto mindre kommer de till ett land där marken redan är bränd för deras skull. Sanitas är självklart medvetna om att folk bränns levande för deras bekvämlighets skull. Det kan vara bra att minnas när företaget i framtiden försöker etablera sig här. Det kan också vara bra att hålla ögonen på de andra stora privata vård/serviceaktörerna, som tex Capio, Carema, Aleris, Attendo Care och så vidare. Det är vinstmaskiner vi talar om, att vanvård, utbränd personal och anti-fackligt våld följer i spåren är oundvikligt.

Nu hade jag tänkt avsluta här med att berätta lite om Registret, en radikal verksamhet för att höja löner och få sin rätt inte minst inom service och restaurangbranchen, som drivs av papperslösa arbetare här i vår ”kungliga” huvudsatad, och som varit exempellöst framgångsrik. Men jag har lite dåligt med tid. Så det får bli en annan gång.

Jag avslutar med de klassiska orden från amerikanska Industrial Workers of the World, när det begav sig: What time is it? It´s time to organise!!