MAX ERNST OCH KULTURKONSERVATISMEN

23 Nov

I dagarna har diverse kulturkonservativa krupit upp ur sina hålor. Här kan ni till exempel läsa hur Johan Lundberg anser att alla människor föds till barbarer och sedan genom kulturen i bästa fall lyckas nå civlisatsionenens nivå. Och jag som trodde det var tvärtom. Att enstaka individer genom vidriga omständigheter förhindras att utveckla sina medfödda mänskliga egenskaper.

Skulle vi människor alltså födas till egoister, och sedan genom aga och inpräntandet av skamkänslor lära oss att bli civiliserade? Det vill säga flockdjur? Tillåt mig att tvivla. När jag bodde ett år på Island, intresserade jag mig för nordliga kulturer, och läste bland annat en hel del om eskimåerna/inuiterna på Grönland. De har aldrig varit en krigskultur. De fysiska omständigheterna har gjort varenda individ viktig. Däremot har omständigheterna lett till att de med regelbundna mellanrum tvingats in i direkt svält (att vara hänvisad till ekologins begränsningar har av någon anledning verkat väldigt attraktivt för dagens välfärdshippies, men i praktiken får det omänskligt hårda följder). Det finns många historier och myter från dessa fruktansvärda tider av prövning för det mänskliga. En historia går som följer:

Det var under en lång svältperiod. Efter över ett halvt års svält sa en gammal kvinna till sin son: Jag är den äldste i den här familjen. Jag skulle vilja att du tänkte på det goda nu. Jag önskar att du dödar mig och äter min kropp. -Va??, sa sonen, du förstår inte vad det är du begär av mig. Jag kan på inga villkor äta min egen mor. Du har fött mig, och sett till att jag överlevde till vuxen ålder. -Jag är äldre än du, påpekade modern och tog kommandot, så jag bestämmer här. Och jag är nu så gammal att min fruktsamhet är förbi. Men du kan fortfarande producera barn och barnbarn. Genom dig kan jag överleva. Utan dig dör vi alla ut. Du ska döda mig och äta mig, punkt slut.

Vid hisingsbranden i Göteborg, upplevde vi ett fruktansvärt näraliggande exempel på hur människor agerar när det verkligen är kris. Barn som inte var mer än 17-20 år stod och slängde ut både kamrater och främmande människor genom fönstren, och gav sig tillbaka in mot det 800gradiga eldhavet för att rädda andra. Många gånger trots att detta blev deras egen personliga död. Vem kunde veta att dessa så unga, ännu inte vuxna, människor hade en sådan oerhörd kraft inom sig. Att gå in och rädda medmänniskan på bekostnad av det egna livet? Knappast vi andra, och säkert inte de själva. Innan detta fruktansvärda hände, vem kunde veta att en sådan hjälte fanns där inom dem?

Där har ni min hypotes. Kulturkonsevativa gör ett fullständigt felaktigt antagande när de tror att människan är född egoistisk och behöver läras kultur och hänsyn. Det är en slutsats lätt att dra när man studerar människor i överflödssamhället. Ju större överflöd, ju starkare impuls mot egoism. Egoismen är en lyxhållning, något vi har råd med så länge vi är skyddade från yttre hot. Men om vi tittar på verkliga krissituationer, oavsett om de är korta eller innefattar ett långvarigt och konkret hot mot hela stammens samlade överlevnad. Då ser vi osjälviskhet, flocksammanhållning, sann mänsklighet. Och jag undrar om inte dessa prövningar säger betydligt mer om vad vi människor verkligen är?

Vi föds sociala. Kultur, utveckling, forskning, arbete, kunskapssökande kan, som under kapitalismen, perverteras till sin motsats, döda produktivkrafter. Men faktum är att de utgör vår natur. Inte ens under de mycket verkliga hoten om dödlighet, sjukdom, mensverk, hårt arbete och födslovåndor, kunde Gud få oss att avstå vår mänskliga natur och därmed avstå kunskapens frukt -på gott och ont.

Apropå den (tyvärr) åter alltmer aktuella konfrontationen mellan modernister och kulturkonsevativa, såg jag idag en fantastisk utställning på moderna museet i Stockholm. Max Ernst, dröm och revolution. Max Ernst blir ofta ganska snabbt förbibläddrad i böcker om konst. Hans produktion kanske inte anses så sammanhållen, för den spände mellan många olika stilar genom åren. Den tyske konstnären Max Ernst var ständigt på jakt efter det mest sanna uttrycket.

Han började som surrealist, och sökte genom att tolka drömmar, underkasta sig hypnos och genom att i bild tolka den så kallade ”automatisk skrift” poeter under liknande inflytanden lämnade ifrån sig, ett sant uttryck för sin mänsklighet. De bilder som kom ur det undermedvetna kunde i sina sämsta stunder vara ett uttryck för föreställningar i tiden, men var oftast mycket starka bilder av vad som hände i människorna strax under medvetandets yta. Den auktoritära barnuppfostran där självgoda vuxna höll samman kring madonnafiguren mamma, könens tillkortakommanden och bizarra lustighet mitt i sitt sexuella allvar, allt kom till uttryck i den unge Max Ernst teckningar, målningar och grafiska tryck, där en rad oerhört starka och klassiska bokillustrationer hör till gräddan.

Det är verkligen ingen överraskning att Max Ernst bilder av den växande nazistiska makten stämplades som ”entartete Kunst”. Urartad konst. I oerhört starka bilder stod allt det som de kulturkonservativa strävade efter att trycka ner upp inför allas blickar. Vår sexualitet. Våra rädslor. Våra nojjor. Vårt barnsliga auktoritetstrots uppvuxet till ett öppet ifrågasättande av det rådande. Bilderna handlade också om den aktuella tiden. En grön ondskefull figur på den blå himlen vid namn ”ondskans tillkommande”. En otroligt orolig bild bestående av ett helt landskap av rostiga knivar, kugghjul och mekaniska arrangemang hette ”Ett lugnt ögonblick”. Lugnare än så blev det inte i den bedrägliga och fientliga förkrigstiden. Ironin i denna tavla är både slående och provocerande, långt före den så kallade ironiska generationen. Det är en ironi med flera burkar gift hälld över sig.

En annan bild heter ”Härdens ängel. (Surrealismens triumf).” Den var en direkt reaktion på Max Ernst nya status som Urartad. Den ängeln har inte många likheter med de traditionella änglar vi i den kristna kulturen är uppvuxna med. Däremot passar den väl i Max Ernst konstnärskap där han hela tiden haft en underbart hednisk ådra. En mängd bilder, alltifrån ”Antipåven” till ”Napoleon i vildmarken”, visar hans obändiga livslust och kontakt med den omgivande naturen. Solen, månen och ögat är tre återkommande och mycket starka symboler i Max Ernst idévärld, och också element i de flesta av hans starkaste bilder.

Det är lätt att förstå att hans tidiga surrealistiska tid är mest uppmärksammad. Både därför att den sammanfaller med de upptäckter om människan som ledde fram till många moderna psykologiska teorier. Och därför att han utsattes för förföljelse och oförståelse av nazisterna. Han gick först i exil i Frankrike, men internerades där. Därefter åkte han vidare vid Portugal, och slutligen till USA. Det var långt efter kriget han fick ett erkännande i Europa. Det Europa vars modernism fött honom.

Men det var i USA, tycker jag, som han verkligen blommade ut som konstnär. Hans livsglädje och humor framträder redan i hans tidiga bilder, men i USA får den fritt spelrum. Han intresserade sig mycket för den indiankultur han stötte på i Arizona, och det märks i hans bilder från denna tid. Som en medbetraktare sa på museet ”hur mycket meskalin den mannen måste ha käkat!”. En av de finaste bilderna från denna tid heter ”Livsglädje” med glada växter, ödlor, och överallt ögon. Det är fantastiskt detaljrika och känsloladdade bilder. Staden är också ett återkommande motiv, en tidlös stad under sol och måne.

Under sina äldre dagars 60-tal antog Max Ernst bilder en närmast andlig kvalitet. Men fortfarande var naturen, och i viss mån människan, i centrum för andakten. Solen var alltings mitt. I en vacker bild var solen ett mönster av prickar, liknande det mönster som finns på baksidan av ormbunkar, och längst ner på bilden återfinns självklart en ormbunke. Hedras den som hedras bör. Mästerskapet fullbordas i bilden ”korparna gläds” som är abstrakt men på samma gång sprängfylld av en närmast magisk obehagskänsla.

Det är värt det att kolla in Max Ernst fantastiska bildvärld. Överhuvudtaget har jag lagt märke till att nazister är fantastiska som ofrivilliga konstkritiker, för de utställningar dessa angriper brukar nästan alltid vara osedvanligt bra. Ett exempel var Paul McCarthy-utställningen som likaledes ställdes ut på Moderna för ett par år sedan. En helt underbar kulturkritik som retade upp nassarna till max. De kulturkonservativa är samma andas barn, som tror sig leta efter det mänskliga i det ideala och storslagna. Men det männskliga står inte att finna bland idealisterna, för idealism är hyckleri och talibanism. I den materiella verkligheten, i den blodiga, kroppsliga och sexuella erfarenheten att verkligen leva, kan vi återfinna oss själva som de vi är. Och mot den sanna människan hjälper ingen uppfostran. Inte behövs den heller. Vi är födda att äta kunkapens härliga äpplen och älska varandra. I den andan njöt jag Max Ernst bilder.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: