Tag Archives: facket

MOTSTÅNDSSEMINARIUM GÖTEBORG

31 Okt

I veckan har jag besökt Göteborg för att tala om den autonoma rörelsens framväxt i Sverige under 90-talet, på det tvärvetenskapliga resistance studies-seminariet.

Ett mörkerår som detta, när nästan sex procent av svenskarna röstat på fascister till riksdagen och betydligt fler varit med och återvalt en allians vars politik är direkt orsak till att sjuka människor tar livet av sig, hur ska man då ställa sig till ett ämne som vänsterradikalitet på 90-talet?

Bitterhet är en av de sämsta känslor jag vet och den bör bekämpas med näbbar och klor. Ändå är det svårt att stå helt och hållet oanfrätt av den för oss som var med på 90-talet och nu ser det återupprepas, mot bakgrund av ett ännu fattigare och svagare civilsamhälle. Fascisternas frammarsch både på gatan och i parlamentet är här igen, nyliberalernas offensiv har inte minskat bara kryddats med lite radikalkonservatism här och där, ja till och med lasermannen verkar vara tillbaka igen i ny skepnad.

För att göra någon reda i det förflutna började jag i alla fall med en liten enkel historisk redogörelse. Först om själva begreppet autonomi, och dess ursprung i Italien på 60- och 70-talen.

Den autonoma rörelsen började i de norditalienska fabrikerna, dit outbildad arbetskraft från syditalien strömmat i stora skaror. Dessa fann sig inte i det hierarkiska systemet, utan krävde likalön för allt arbete, självvald arbetstid och lugnare produktionstempo. De autonoma arbetarna var autonoma inte minst i förhållande till facken, som de upplevde som meningslösa då de inte drev dessa mer radikala krav.

Istället bildade man autonoma grupper ute på arbetsplatserna. Dessa autonoma var mycket kreativa när det gällde att komma på nya utomfackliga kampformer. Ett exempel är hickstrejken, ingen behövde lägga ner arbetet, det bara tog en paus på en plats i taget, och när förmannen kom springande dit hade strejken redan flyttat till en helt annan punkt i lokalen.

Militansen var hög, man återanställde till exempel sparkade arbetskamrater genom att som kollektiv gå upp till chefen, med stöd av en grupp som kallade sig ”de röda sjalarna” som spöade omedgörliga arbetsköpare. Som arbetskollektiv började man också ta egna beslut om raster, tempo och arbetsdagens början och slut.

Samtidigt växte studentradikaliteten i landet i takt med att konjunkturen fick allt fler unga att söka sig till universiteten. Studentrörelsen krävde att universitetsstudier gjordes tillgängliga också för de som inte hade råd att bekosta studierna ur egen kassa, och även att fabriksarbetare skulle få ett par timmars studier på betald arbetstid varje vecka. Fabriksarbetarstudierna drevs faktiskt igenom och det blev en viktig kontaktyta mellan de arbetarautonoma och studentrörelsen samt även ungdomsrörelsen i stort.

Snart var det autonoma projektet på agendan även utanför arbetslivet, i det autonoma kallar för den sociala fabriken.

Hela stadsdelar kunde gå samman och reducera sina kostnader genom att sätta tak för elpriset, bussbiljetterna och andra räkningar. När 10 000 eller i något fall 15 000 hushåll gick samman och helt enkelt inte betalade mer än sitt självvalda tak så kunde de faktiskt driva igenom dessa sänkningar av avgiftstrycket. Intressant att fundera på den moderna reformen att varje individ ska välja sin egen elleverantör utifrån denna historiska erfarenhet, inte sant?

Andra autonoma aktiviteter i den sociala fabriken kunde vara till exempel ockuperade hus, eller självstyrda centra för kvinnohälsa. Det italienska exemplet är både spännande, lärorikt och imponerande.

Inte mycket av dess praxis fanns kvar när den autonoma rörelsen kom till Sverige eller Norden. Men dess kungstanke, den om kollektivet som sätter sin egen autonoma agenda efter egna behov och intressen, den följde med. Trots all felriktad moralism och alla problem med den så kallade rörelsen på nittiotalet, kan man hela tiden hitta denna kungstanke nånstans under ytan.

Jag gjorde en kanske lite djärv jämförelse, som jag ändå helt står för, med Margaret Thatchers syn på samhället: ”And, you know, there is no such thing as society. There are individual men and women, and there are families. And no government can do anything except through people, and people must look to themselves first. It’s our duty to look after ourselves and then, also to look after our neighbour.”

Thatchers politik var ett frontalangrepp på det gemensamma, hon sökte krossa fackföreningarna och ville göra folket till enbart ett gäng ensamma och därmed svaga individer. Men ur autonom synvinkel har hon faktiskt rätt, there is no such thing as society! Skillnaden är ju att autonoma är ointresserade av individen och individuellt agerande, det är genom att formera kollektiv som man tar hand om de egna och sina grannar, eller arbetskamrater och så vidare. Inom eller utom facket, utanför staten, utanför partierna, oavhängigt och med en egen agenda.

Med ett marxistiskt språk skulle man kunna säga att Thatcher och de atuonoma är uttryck för en dialektik, två sidor av samma mynt. Och myntet är tidsandan, att sidorna blir så olika beror på att de uttrycker motsatta klassintressen.

Vi gick igenom lite om vad som hände på 90-talet. Sovjetunionens kollapps som ledde till vänsterreformismens fall, nyliberalernas frontalattack och den radikala vänsterns nyorientering där man äntligen kunde släppa ett sedan länge dödfött projekt och söka kommunismens rötter. Vilket förklarar framgångarna för anarkister, syndikalister, rådskommunister, autonoma kommunister och så vidare. Den sociala kompromissens sammanbrott blev synligt i den nya radikala vänstern, liksom i den nya radikala högern.

I övrigt hade vi en snabb genomgång av olika organisationer på nittiotalet, deras rötter och tänkande. Vi pratade om BZ-rörelsen, om SUF, Folkmakt, TAZ i form av Reclaim (d.v.s. temporära autonoma zoner), Revolutionära Fronten, Stockholms Autonoma Marxister, Kämpa Tillsammans och om den fackliga reorganiseringen av SAC. AFA glömde jag av, men det gjorde inte så mycket.

Efter denna genomgång, som jag tyvärr inte har tid och möjlighet att återge här, så släpptes debatten fri. Som vanligt blev det väldigt intressanta frågor som kom upp. Inte minst i ljuset av det jag nämnde i början, SDs framgångar. Vi pratade om strategi, hur man skulle kunna göra för att fungera som ett trovärdigt vänsteralternativ, varför det finns så få sådana idag.

Jag hade gärna följt med på eftersittningen på Gyllene Prag, för detta är frågor jag tänker mycket på och tycker är väldigt viktiga. Men jag hade en liten femmånaders bebis som väntade på mig, så jag fick åka vidare direkt.

Nu vill jag passa på att tacka den trevliga arrangören, och alla ni som dök upp och lyssnade och ni som bidrog till den gemensamma diskussionen.

Jag avslutar med några olika boktips, böcker jag också hade med till föredraget, för den som vill läsa mer om något i anslutning till detta stora och omfattande ämne.

No retreat. The secret war between Britan’s anti-fascists and the far right. Dave Hann och Steve Tilzey.

Arbetarråd och ekonomin i ett självförvaltat samhälle. Cornelius Castoriadis.

Deltagänget. Salka Sandén.

Det stundande upproret. Den osynliga kommittén.

Fackliga fribrytare. Episoder från hundra år av svensk syndikalism 1903-2003. Ingemar Sjöö.

Att läsa Kapitalet politiskt. Harry Cleaver.

Ekot från Amalthea. En bok om gränslös konkurrens, våld och 2000-talets nya strider. Red. Petter Larsson.

Tillsammans. Gemenskap och klasskamp på samhällsfabrikens golv. Kämpa tillsammans

On fire. The battle of Genoa and the anti-capitalist movement. Red. On Off Press.

Unfinished business… the politics of Class War. The Class War federation.

Storming Heaven. Class composition and struggle in Italian Autonomist Marxism. Steve Wright.

Tips från Konfliktportalen: 1915 har läst och fått Palmepsykos, Martin på Dagens Konflikt konstaterar att En koalition är inte en rörelse, Mycket bra inlägg på Dom ljuger Det goda Sverige? Det finns inget Sverige!

Övriga tips: Intressant ny bok Riot Grrl, part 3: Sara Marcus intewiev, Mattias Gardell om den moderna svensk häxjakten, Jona Elings föreslår Uppror på recept, sanningen om kaoset i tunnelbanan som vanligt på Emteärrhora

EKOT FRÅN AMALTHEA INVIGD

18 Dec

Igår var jag på bokdebuten i Stockholm för Ekot från Amalthea. (Bokdebuten i Malmö var redan den 15e december). Efteråt var jag ute och åt och svingade en bägare med vår mycket sympatiske redaktör Petter Larsson. Varför det blev lite sent i morse, jag var tvungen att dra direkt till jobbet. Men nu ska jag samla ihop mig och berätta om kvällen.

Petter Larsson berättade först lite om Amaltheadådet och sen om boken som kommit till för att uppmärksamma hundraårsjubiléet av händelsen. Att både bokprojektet och avtäckandet av en minnesplatta i Malmö hamn fortfarande anses så kontroversiellt är knappast konstigt. Klassamhället är intakt, och det går att dra många paralleller mellan händelserna 1908 och vad som utspelar sig i samtiden. Som Petter påpekar i förordet till boken: ”Men när Amalthea fyller 200 hoppas jag att ingen ger ut någon bok, av det enkla skälet att ingen då längre tycker det är viktigt att minnas den gamla onda tid då arbetare ställdes mot arbetare.”

Därefter talade vi författare till bokens texter i runt 10 minuter var. Tio lite utdragna minuter.

Först ut var Martin Viredius som berättade att han skrivit en text om modernt strejkbryteri. Han beskrev hur arbetarrörelsen i Sverige vann den strid Amaltheahändelsen handlade om, striden mot strejkbryteriet. Strejkbryteriet i alla dess former försvann från arbetsmarknadskonflikterna, och arbetarna som kollektiv etablerade åsikten att svartfot var det fulaste man kunde vara, helt omöjligt om man ville överleva socialt. De senaste 15 åren har något dock hänt, menar Martin, strejkbryteriet har återkommit på bred front. Men vi är inte alltid längre vana att se att det är just strejkbryteri.

Därefter var det min tur att berätta lite om min text. I korthet handlar den om att vi i Sverige har haft en klasskompromiss som jag i boken benämner den sociala kompromissen. Arbetsfred och social fred byttes mot ökande välstånd. En kompromiss som bröts uppifrån i och med att min generation kom ut på arbetsmarknaden. Reaktionen på den brutna kompromissen blev en autonom vänster vars ledord var militant och direkt aktion. Vi var införstådda med att det inte fanns någon kompromiss för oss. Andra reaktioner i tiden blev fascismens återkomst som social och politisk rörelse, samt tendensen vi hade att ersätta det försvunna offentliga samhället med våra egna små minisamhällen. 90-talet var uppbyggnadsfas för många av de maffiagrupper vi har idag. Amaltheadådet är av intresse idag eftersom 1908 var en tid före den social kompromissen, och 2008 är en tid efter den sociala kompromissen. Därför kan man förvänta sig att mycket av den radikalitet som präglade det tidiga 1900-talets Sverige nu är på väg tillbaka i nygamla former. Något som jag ser den autonoma rörelsens etablering i Sverige på 90-talet som ett tidigt tecken på.

Anne-Marie Lindgren höll vad jag uppfattade den mest kortfattade presentationen av sin text. Men jag förstod det som att den handlar om att det finns ett behov av dialog mellan parterna i en konflikt, till exempel konflikterna på arbetsmarknaden. Om överheten inte längre tycker sig behöva en dialog utan stänger alla möjligheter till förhandling uppstår våldet.

Därefter talade Kajsa Ekis Ekman (som jag förövrigt kom ihop mig med när hon gjorde den här intervjun med mig. Ämnet var inget mindre än Gud. Men Kajsa är en färgstark, smart och trevlig person, och vi är inte längre osams. Vi pratar bara aldrig om Gud.) Temat för Kajsas text är skuggor. Närmare bestämt de skuggor hon menar att varje vänsterdebatt alltid förföljs av. En härskarteknik som driver undan debatten från det egentliga ämnet till att förneka en skugga som vidhäftats ämnet. För vänstern är våldet en sådan skugga, för feminismen moralismen och så vidare. Högern däremot har inte kopplats ihop med sådana skuggor. Man säger till exempel ofta ”men är det inte för att hon egentligen är moralist som hon kritiserar sexhandeln?”, ”men är det inte för att hon egentligen är antisemit som hon kritiserar ockupationen av Palestina?”, ”men är inte manshat det egentliga skälet till att hon är feminist?” Högermänniskor tvingas inte förhålla sig till eller förneka sådana anklagelser i debatter. Kajsas text tar sin utgångspunkt i det hon upplevde under de där dagarna i Göteborg sommaren 2001.

Slutligen talade Olle Sahlström om fackens roll idag. Olle har alltid gjort ett mycket sympatiskt intryck på mig. Han brinner för budskapet att facken, om de ska överleva och för övrigt ha ett värde idag, måste radikaliseras och förnya sin taktik hela tiden. Samt att det är av avgörande betydelse att man underlättar papperslösas organisering och lierar sig med sociala rörelser i det omgivande samhället. Igår höll Olle ett mycket inspirerande tal. Och när han konstaterade att ”jag kan nästan höra Anton Nilssons andedräkt i nutiden” hörde vi som var där den också.

De som inte kunde vara med och presentera sina bidrag i går var dels Rakel Chukri, som i sin text gör jämförelser mellan Malmö nu och då. Och de två historikerna Lars Berggren och Roger Johansson. Dessutom innehåller boken två skillingtryck om Amaltheadådet.

Jag fick äntligen hålla i och bläddra igenom boken igår. Det kändes häftigt. Jag har aldrig varit skribent i en antologi förut, och tyckte att det var som en helt annan text än den jag skrivit nu när den var tryckt i en bok. En sensation jag känner igen från när Deltagänget kom i tryck. Att bli inkluderad i beskrivningen ”några samtida progressiva intellektuella” under prestationen var inte heller så dumt måste jag erkänna;). Men jag har inte hunnit läsa alla texterna och ska inte kommentera dem. Det är i alla fall troligt att det kommer att finnas både saker att hålla med om, protestera mot och fundera lite stillsamt på. För vi skribenter har olika ålder, bakgrund och vänsterideologisk hemvist. Samtidigt känns det som att de flesta upplever att det finns en tid före och efter en social kompromiss. Och att vi nu har återvänt till ett läge i klasskampen där konflikterna är öppna.

Jag avrundar med lite passande musik. Den brittiska folksången om vad som kan hända med svartfötter, the blackleg miner.

PRIVATISERING I COLOMBIA, ÖVER VÅRDARBETARNAS BRÄNDA KROPPAR

1 Nov

Nu var det ett tag sen jag skrev här igen. En massa uppslag och tankar föds och dör medan man jobbar på i vardagen. Förra helgen kunde jag inte skriva något, men det var av en angenäm anledning. Jag blev nämligen inbjuden av mitt gamla syndikat, Social och Vård, att närvara vid en konferens och festmiddag för syndikatets (som numera heter Vårdarbetarsyndikatet) 30-årsfirande. Det blev en rolig och intressant helg som både innehöll tillbakablickar på 70, 80, 90, och 00-talen, och diskussioner kring nuet och framtiden.

Jag såg i en intervju med en som arbetar med Fackligt centrum för papperslösa, och är organiserad i Handels, att han tyckte denna nya verksamhet var så spännande eftersom det är lite som ”att återvända till arbetarrörelsens barndom”, ”man måste uppfinna hjulet på nytt hela tiden”. Förutom att denna nyorientering inom den etablerade fackföreningsrörelsen är mycket välkommen, att man äntligen ser alla arbetare som potentiella kamrater och inte som ”främmande element”, så tror jag att det kan vara mycket vitaliserande för dem som ”rörelse” att gå ner på arbetsplatsgolven och uppfinna hjulen igen.

Dessa uttalanden fick mig att tänka just på oss syndikalister och vår fackliga vardag som minoritetsfack. Vi har inget givet från början, och är medvetna om att inget är självklart, arbetslagstiftning är bara regler på papper som arbetsköparen tolkar efter sitt behag, och varje dag måste man uppfinna hjulet när det kommer till att få med sig arbetskamrater, kollektivisera konflikter och erfarenheter och inte minst ta striden för sina kollektiv. En syndikalist vet att facket det är Vi, varken mer eller mindre, och därför hänger det helt på oss som arbetare i vår vardag vad som händer och inte och vilket resultat det får.

Ibland hör man folk tala om att politiker ”förtjänar” sina höga löner, med allt arbete de gör. Det kan ju hända. Men det är betydligt fler som ”förtjänar” än som får. Man blir stum av beundran när man ser vilket hästjobb fackliga basaktivister lägger ner, inte bara oavlönat utan under hot om konflikt, avskedande, polisövergrepp och noll fritid. För mig är kamraterna i SoV, Allmänna Branchsyndikatet och andra syndikat och sektioner några av de finaste och mest beundransvärda människor jag vet. Engagerade, kunniga, radikala, solidariska och fulla av hopp och optimism i alla lägen. En helg med sånna människor ger en stor injektion energi.

Men är det martyrer då, som arbetar utan personlig berömmelse eller ekonomisk kompensation för ögonen, för det gemensamma bästa? Alla Helgon? Knappast. Jag är rätt övertygad om att det faktum att en människa kan se sig själv i ögonen i spegeln varje morgon, att en människa kan leva med rak rygg och känna sig hel i sina beslut, ger en tillfredställelse i sig självt. Man lever en gång. Och det är omvittnat i många generationer att syndikalister i allmänhet är glada och optimistiska även på ålderdomshemmet. När man kan se tillbaka på ett liv i kamp och gemenskap, behöver man inte ångra mycket.

På konferensen fick vi också en liten inblick i situationen för vårdarbetarna i Colombia, som bekant ett av världens mest våldsutsatta länder. Den historien är värd att berätta och sprida. Inte bara av solidaritet med kamraterna där, utan för att vi lever i en globaliserad tid, där det som händer i andra delar av världen också händer här, om än i mildare former. Och historien om vårdarbetarfacket ANTOCHs strider och svårigheter är också historien om privatiseringen av sjukvård över hela världen. Jag refererar här ett föredrag jag har hört och har själv inte studerat Colombia, så jag kan ha fattat ett eller annat fakta här nedan fel. I så fall uppskattar jag att bli rättad i kommentarsfältet!

ANTOCH är ett syndikat för alla som arbetar på sjukhus i Colombia, från doktor till undersköterska, men också administratörer, kokerskor, städpersonal och många andra. När vi hör rapporter i Sverige från landet, handlar de ofta om det paramilitära våldet, och framförallt om vänstergerillan FARC. Det ger en snedvriden bild. Dels kan det verka som att FARC driver ett krig mot en fredlig och i alla fall halvdemokratisk regim. Dels döljs effektivt det vanliga folkets kamp och organisering, i bostadsområdeskommittér, indianorgansiationer och facklig kamp på arbetsplatserna.

FARC är en vänstergerilla inbegripen i strid med regeringen. Ett av de viktigaste sättet för dem att finansiera detta är att de tar ut tvångsavgifter, som de kallar ”revolutionär skatt” av drogväxtodlare. Dessa storbönder känner sig hotade och ger direkt eller indirekt stöd till de paramilitära högergrupperna i landet. Dessa har en gång i tiden bildats av polis och militär och samarbetar med maffian i två karteller. Det finns starka band mellan högermilisen och regeringen. Så starka att man knappast kan se regeringen som en oberoende eller ”drabbad” part i konflikten, snarare är Colombias regering ett uttryck för maffiavälde och våld riktat mot arbetare.

För hur finansierar då högermiliserna sin kamp? Jo, genom att utföra legomord, beställda av landets arbetsköpare och riktade mot de fackligt aktiva. Och det är blodiga mord vi talar om. Offren har bränts levande, sprättats upp levande med motorsågar och så vidare. Allt för att få starkast möjliga avskräckande effekt.

Hela denna situation av permanent klasskrig har gjort Colombia till ett av världens farligaste länder att bo i för enskilda medborgare, och det gäller i synnerhet fackanslutna arbetare. För några år sedan uppskattades Colombia stå för hälften av allt våld mot fackligt aktiva i världen!

När det gäller ANTOCH har 200 medlemmar mördats på bestialiska sätt de senaste 5 åren. Det går till så att de så kallade ”svarta örnarna”, högermilisen, får i uppdrag av sjukhusledningen att ”få bort” någon aktiv i ANTOCHs styrelse. Speciellt stridbara medlemmar. En mer företagsvänlig styrelseledamot kan lämnas i fred, men blir då naturligt nog lite misstänkt bland andra fackmedlemmar så som situationen ser ut. Först sänder örnarna ett hotbrev med innebörden ”fly eller dö”. Fortsätter vårdarbetaren att vara aktiv gör man först symboliska markeringar som att bränna vederbörandes bil eller slå sönder bostaden. Sedan följer ett andra varningsbrev. Men har inte den aktive då gått under jorden så utdelas det extralegala dödsstraffet.

Så här ser den svarta statistiken ut för närvarande: 688 personer från ANTOCH-styrelsen hotade till livet, 267 av dessa har blivit internflyktingar i det egna landet, 127 har mördats på brutala sätt, 53 har tillfångatagits av militären och 15 har sökt asyl i ett annat land. Det är alltså smått otroligt hur folk har ryggrad att fortsätta kämpa och ta risken att låta sig nomineras till fackstyrelsen, och det är ytterst få som faktiskt går i asyl utomlands.

Tidigare var våldet som hårdast mot arbetarna på bananplantagerna, där har faktiskt företagen som samarbetat med plantageägarna blivit dömda för sin inblandning i mord och försvinnanden i domstol i USA. United Fruit med sitt Chiquita är alltså inte så gulligt leende som damen på etiketten. Idag har våldet förskjutits mer mot andra yrkesgrupper, och det är vårdarbetarna som är värst drabbade.

Varför kan man undra? Precis som lärarfacket i Mexico, har vårdarbetarfacket i Colombia mycket folkligt stöd för sin kamp, och uppbackning i lokalsamhällets boendeorganisationer, indiangrupper och så vidare. Bakgrunden är givetvis de senaste 10, 20 årens kampanj från politiskt håll för att privatisera sjukhusen. Med den följer stängningar av sjukhusen, för att sedan kunna öppna nya som är ”fria” från fackligt ansluten personal. Vilken privat köpare, resoneras det, är intresserad av ett köp där stridbar och medveten personal ingår?

Medborgarna oroas av stängda sjukhus. Personalen oroas av att mista alla de saker man stridit för att etablera: kravet att alla nyanställda ska vara fackligt organiserade, att kollektivavtalen respekteras och betald ledighet vid fackliga uppdrag. Dessa hot har trappat upp konflikten. Bland annat genomfördes en sjukhusockupation där personalen tog över veksamheten i samarbete med lokalbefolkningen. Elen stängdes då av, men ockupanterna lyckades improvisera en egen elförsörjning och fortsätta sjukvården. Då gick paramilitärerna in och förstörde de improviserade elaggregaten. Dagen därpå gick militären till attack, ett flertal personer dog, men majoriteten sattes i fängelse för sitt tilltag att fortsätta den vårdverksamhet som lokalbefolkningen ville ha.

Dessa våldsdåd sker alltså med den Colombianska statens goda minne. Colombia är vid sidan av Peru och delvis Chile den latinamerikanska regim som mest hårdnackat håller fast vid den nyliberala modell som de senaste årtiondena gått över lik jorden över. Det spanskägda företaget Sanitas är för närvarande en av de största privata vårdaktörerna som köper in sig i Colombia. Sanitas har inte beordrat några mord i Colombia, inte desto mindre kommer de till ett land där marken redan är bränd för deras skull. Sanitas är självklart medvetna om att folk bränns levande för deras bekvämlighets skull. Det kan vara bra att minnas när företaget i framtiden försöker etablera sig här. Det kan också vara bra att hålla ögonen på de andra stora privata vård/serviceaktörerna, som tex Capio, Carema, Aleris, Attendo Care och så vidare. Det är vinstmaskiner vi talar om, att vanvård, utbränd personal och anti-fackligt våld följer i spåren är oundvikligt.

Nu hade jag tänkt avsluta här med att berätta lite om Registret, en radikal verksamhet för att höja löner och få sin rätt inte minst inom service och restaurangbranchen, som drivs av papperslösa arbetare här i vår ”kungliga” huvudsatad, och som varit exempellöst framgångsrik. Men jag har lite dåligt med tid. Så det får bli en annan gång.

Jag avslutar med de klassiska orden från amerikanska Industrial Workers of the World, när det begav sig: What time is it? It´s time to organise!!