Tag Archives: BZ

MOTSTÅNDSSEMINARIUM GÖTEBORG

31 Okt

I veckan har jag besökt Göteborg för att tala om den autonoma rörelsens framväxt i Sverige under 90-talet, på det tvärvetenskapliga resistance studies-seminariet.

Ett mörkerår som detta, när nästan sex procent av svenskarna röstat på fascister till riksdagen och betydligt fler varit med och återvalt en allians vars politik är direkt orsak till att sjuka människor tar livet av sig, hur ska man då ställa sig till ett ämne som vänsterradikalitet på 90-talet?

Bitterhet är en av de sämsta känslor jag vet och den bör bekämpas med näbbar och klor. Ändå är det svårt att stå helt och hållet oanfrätt av den för oss som var med på 90-talet och nu ser det återupprepas, mot bakgrund av ett ännu fattigare och svagare civilsamhälle. Fascisternas frammarsch både på gatan och i parlamentet är här igen, nyliberalernas offensiv har inte minskat bara kryddats med lite radikalkonservatism här och där, ja till och med lasermannen verkar vara tillbaka igen i ny skepnad.

För att göra någon reda i det förflutna började jag i alla fall med en liten enkel historisk redogörelse. Först om själva begreppet autonomi, och dess ursprung i Italien på 60- och 70-talen.

Den autonoma rörelsen började i de norditalienska fabrikerna, dit outbildad arbetskraft från syditalien strömmat i stora skaror. Dessa fann sig inte i det hierarkiska systemet, utan krävde likalön för allt arbete, självvald arbetstid och lugnare produktionstempo. De autonoma arbetarna var autonoma inte minst i förhållande till facken, som de upplevde som meningslösa då de inte drev dessa mer radikala krav.

Istället bildade man autonoma grupper ute på arbetsplatserna. Dessa autonoma var mycket kreativa när det gällde att komma på nya utomfackliga kampformer. Ett exempel är hickstrejken, ingen behövde lägga ner arbetet, det bara tog en paus på en plats i taget, och när förmannen kom springande dit hade strejken redan flyttat till en helt annan punkt i lokalen.

Militansen var hög, man återanställde till exempel sparkade arbetskamrater genom att som kollektiv gå upp till chefen, med stöd av en grupp som kallade sig ”de röda sjalarna” som spöade omedgörliga arbetsköpare. Som arbetskollektiv började man också ta egna beslut om raster, tempo och arbetsdagens början och slut.

Samtidigt växte studentradikaliteten i landet i takt med att konjunkturen fick allt fler unga att söka sig till universiteten. Studentrörelsen krävde att universitetsstudier gjordes tillgängliga också för de som inte hade råd att bekosta studierna ur egen kassa, och även att fabriksarbetare skulle få ett par timmars studier på betald arbetstid varje vecka. Fabriksarbetarstudierna drevs faktiskt igenom och det blev en viktig kontaktyta mellan de arbetarautonoma och studentrörelsen samt även ungdomsrörelsen i stort.

Snart var det autonoma projektet på agendan även utanför arbetslivet, i det autonoma kallar för den sociala fabriken.

Hela stadsdelar kunde gå samman och reducera sina kostnader genom att sätta tak för elpriset, bussbiljetterna och andra räkningar. När 10 000 eller i något fall 15 000 hushåll gick samman och helt enkelt inte betalade mer än sitt självvalda tak så kunde de faktiskt driva igenom dessa sänkningar av avgiftstrycket. Intressant att fundera på den moderna reformen att varje individ ska välja sin egen elleverantör utifrån denna historiska erfarenhet, inte sant?

Andra autonoma aktiviteter i den sociala fabriken kunde vara till exempel ockuperade hus, eller självstyrda centra för kvinnohälsa. Det italienska exemplet är både spännande, lärorikt och imponerande.

Inte mycket av dess praxis fanns kvar när den autonoma rörelsen kom till Sverige eller Norden. Men dess kungstanke, den om kollektivet som sätter sin egen autonoma agenda efter egna behov och intressen, den följde med. Trots all felriktad moralism och alla problem med den så kallade rörelsen på nittiotalet, kan man hela tiden hitta denna kungstanke nånstans under ytan.

Jag gjorde en kanske lite djärv jämförelse, som jag ändå helt står för, med Margaret Thatchers syn på samhället: ”And, you know, there is no such thing as society. There are individual men and women, and there are families. And no government can do anything except through people, and people must look to themselves first. It’s our duty to look after ourselves and then, also to look after our neighbour.”

Thatchers politik var ett frontalangrepp på det gemensamma, hon sökte krossa fackföreningarna och ville göra folket till enbart ett gäng ensamma och därmed svaga individer. Men ur autonom synvinkel har hon faktiskt rätt, there is no such thing as society! Skillnaden är ju att autonoma är ointresserade av individen och individuellt agerande, det är genom att formera kollektiv som man tar hand om de egna och sina grannar, eller arbetskamrater och så vidare. Inom eller utom facket, utanför staten, utanför partierna, oavhängigt och med en egen agenda.

Med ett marxistiskt språk skulle man kunna säga att Thatcher och de atuonoma är uttryck för en dialektik, två sidor av samma mynt. Och myntet är tidsandan, att sidorna blir så olika beror på att de uttrycker motsatta klassintressen.

Vi gick igenom lite om vad som hände på 90-talet. Sovjetunionens kollapps som ledde till vänsterreformismens fall, nyliberalernas frontalattack och den radikala vänsterns nyorientering där man äntligen kunde släppa ett sedan länge dödfött projekt och söka kommunismens rötter. Vilket förklarar framgångarna för anarkister, syndikalister, rådskommunister, autonoma kommunister och så vidare. Den sociala kompromissens sammanbrott blev synligt i den nya radikala vänstern, liksom i den nya radikala högern.

I övrigt hade vi en snabb genomgång av olika organisationer på nittiotalet, deras rötter och tänkande. Vi pratade om BZ-rörelsen, om SUF, Folkmakt, TAZ i form av Reclaim (d.v.s. temporära autonoma zoner), Revolutionära Fronten, Stockholms Autonoma Marxister, Kämpa Tillsammans och om den fackliga reorganiseringen av SAC. AFA glömde jag av, men det gjorde inte så mycket.

Efter denna genomgång, som jag tyvärr inte har tid och möjlighet att återge här, så släpptes debatten fri. Som vanligt blev det väldigt intressanta frågor som kom upp. Inte minst i ljuset av det jag nämnde i början, SDs framgångar. Vi pratade om strategi, hur man skulle kunna göra för att fungera som ett trovärdigt vänsteralternativ, varför det finns så få sådana idag.

Jag hade gärna följt med på eftersittningen på Gyllene Prag, för detta är frågor jag tänker mycket på och tycker är väldigt viktiga. Men jag hade en liten femmånaders bebis som väntade på mig, så jag fick åka vidare direkt.

Nu vill jag passa på att tacka den trevliga arrangören, och alla ni som dök upp och lyssnade och ni som bidrog till den gemensamma diskussionen.

Jag avslutar med några olika boktips, böcker jag också hade med till föredraget, för den som vill läsa mer om något i anslutning till detta stora och omfattande ämne.

No retreat. The secret war between Britan’s anti-fascists and the far right. Dave Hann och Steve Tilzey.

Arbetarråd och ekonomin i ett självförvaltat samhälle. Cornelius Castoriadis.

Deltagänget. Salka Sandén.

Det stundande upproret. Den osynliga kommittén.

Fackliga fribrytare. Episoder från hundra år av svensk syndikalism 1903-2003. Ingemar Sjöö.

Att läsa Kapitalet politiskt. Harry Cleaver.

Ekot från Amalthea. En bok om gränslös konkurrens, våld och 2000-talets nya strider. Red. Petter Larsson.

Tillsammans. Gemenskap och klasskamp på samhällsfabrikens golv. Kämpa tillsammans

On fire. The battle of Genoa and the anti-capitalist movement. Red. On Off Press.

Unfinished business… the politics of Class War. The Class War federation.

Storming Heaven. Class composition and struggle in Italian Autonomist Marxism. Steve Wright.

Tips från Konfliktportalen: 1915 har läst och fått Palmepsykos, Martin på Dagens Konflikt konstaterar att En koalition är inte en rörelse, Mycket bra inlägg på Dom ljuger Det goda Sverige? Det finns inget Sverige!

Övriga tips: Intressant ny bok Riot Grrl, part 3: Sara Marcus intewiev, Mattias Gardell om den moderna svensk häxjakten, Jona Elings föreslår Uppror på recept, sanningen om kaoset i tunnelbanan som vanligt på Emteärrhora

INFO OCH OCKUPATIONSFESTIVALEN

18 Maj

Vilken helg!

Igår var jag på Kafé 44, och firade att bokhandeln Info, belägen i kaféets lokaler, fyllde 20 år. Jag är en av de många som genom åren arbetat ideellt åt Info. Fast det är nog mycket sällan folks motiv är helt och hållet ideella, för mig var detta arbete också ett sätt att lära känna nytt folk och skaffa mig ett nätverk som nyinflyttad i Stockholm. På gårdagens jubiléum träffade jag många som vid olika tidpunkter arbetat med bokförsäljningen. Dessutom var det rea på gamla böcker. Det var en minst sagt blandad kompott som reades ut och jag köpte på mig en hel del.

Bland detta kan nämnas: ”The Industrial Workers of the World: Its First 100 Years” om den radikala amerikanska fackföreningens historia, ”Strejk! Strejker och strejkvisor 1873-1909” titeln säger det mesta. Och ”Vi tillstår, anti-fascistisk aktion 5 år” för det facila priset tio spänn. En ganska rolig liten bok att ha för den historiskt intresserade, där AFA Danmark beskriver sina första 5 år som organisation. I den kan man bland annat läsa om: 30e november i Lund 92, 20e november 93 i Göteborg, Lund igen 93, stoppandet av SDs möte i Malmö,  motståndet mot Hessmarcherna i Roskilde, Greve och Trollhättan, Stoppa Nazirocken-demon i Helsingborg och många andra legendariska händelser under 90-talets första turbulenta år. Dessutom fick alla som handlade igår en gratis presentbok: ”Stridsbok från Thomasbadet”, som beskriver Strängnäs Syndikalistiska Kommunsektion av SAC och dess hårda men till slut framgångsrika strid med arbetsköparen.

Men naturligtvis. Hur trevlig min helg än har varit, så har jag i flera dagar ångrat att jag inte fick tummen ur och åkte ner till Lund och Ockupationsfestivalen. För det känns verkligen häftigt att följa framväxten av denna nya unga ockupationsrörelse i Sverige.

Det känns som när det begav sig i början av 90-talet. Runt tio års mer eller mindre stiltje för den radikala vänstern i Sverige bryts av helt nya initiativ. Och något jag känner igen från min egen ungdom är det stora självförtroende mot alla odds som dessa ungdomar visar. Det är just den sortens attityd som verkligen får saker att röra på sig. Härligt att se!

Organisatörerna av festivalen har inte brytt sig om att fastna i slentrian. Långt innan festivalen har man öppet gått ut med sina planer på att ockupera hus och att demon skulle bestå av fyra block i olika färger. Det blåa blocket för dem som stödjer ockupanternas kamp men inte själva ville vara med och ta något hus. En öppenhet med många fördelar. Den har skapat en uppståndelse i förväg som riktat strålkastarljuset på frågan: bristen på bostäder -inte minst för de unga. Den har också gett alla deltagare möjligheten att välja sin grad av inblandning, möjliggjort för dem att förbereda sig mentalt. Istället för att en liten ”elit” skulle använda sig av en ovetande folkmassa vid sina inbrytningsförsök, fick nu alla möjligheten att aktivt vara med.

Festivalaktiviteterna genomfördes extremt disciplinerat och välorganiserat. Dessutom har ju ockupanterna infört en helt ny taktik genom sitt offensiva icke-våld. Visst, vita-overall-konceptet har prövats tidigare, nämligen i Göteborg 2001. Men då var det i ett sammanhang där en mängd grupper arbetade på olika sätt, och det vita blocket agerade i praktiken mest som understöd åt det svarta. I Lund 09 däremot prövades vita-block tekniken på sina egna villkor. Och i den mån sånt går att avgöra utan att ha varit där så verkar det försöket ha fallit ut väldigt väl.

Visst kan det argumenteras att ockupanterna inte lyckades ta de hus de hade lovat. Men idag, söndag, har det varit två ockupationer i Lund. Och vad som är betydligt viktigare: genom festivalen och förarbetet inför den har ockupanterna nått sitt överordnade mål: att sätta bristen på en social bostadspolitik under debatt, inte minst i Skåne.

Men ockupationsrörelsen är spridd över hela landet, och festivalen var ett utmärkt tillfälle att kraftsamla, träffas och känna den egna styrkan. Ockupanter från olika landsändar, generationer och även helt nytt folk, har fått tillfälle att träffas, och ha roligt tillsammans. Jag är övertygad om att detta kommer att innebära ett startskott för den svenska moderna BZ-rörelsen som gott och väl går att jämföra med vad 30e november 91 i Lund och Stockholm betydde för den unga anti-fascistiska rörelsen i början av 90-talet. Vi lär snart se resultatet i form av olika lokala BZ-projekt både här och där. Dock, misstänker jag, knappast i Stockholm, trots att så många ungdomar här ofrivilligt tvingas bo kvar i föräldrahemmen trots att de passerat 20-års strecket.

Sen återstår det att se effekten av att Lund valt att komma med ett helt och hållet polisiärt svar på ett politiskt problem som bostadslösheten. Och framförallt att det polisiära svaret varit så våldsamt trots demonstranternas konsekventa icke-våld. Sådant, i kombination med lögner och demonisering i tidningarna, har desillusionerat ungdomar förr, och satt igång våldsspiraler. För det var ju också så att den förra BZ-vågen på 70 och 80-talen började med icke-våldsaktioner. Men med tiden ändrades rörelsens karaktär genom polisens kompromisslösa och våldsamma ingripanden. Andra halvan av 80-talet utspelades periodvis gatustrider som hade samband med de ockuperade husen så gott som varje vecka i Köpenhamn och Berlin. Det är ingen överdrift att säga att det var BZ som födde den moderna autonoma och anti-fascistiska rörelsen i norden. Ett intressant perspektiv på det som händer just nu tycker jag! Det ska bli mycket spännande att följa utvecklingen framöver.

Tips från Konfliktportalen: Andrea Doria skriver också om Ockupationsfestivalen under rubriken Vitt är det nya svart, Dagens Konflikt har varit på festivalen och rapporterat med en mängd bilder kolla här, Dom ljuger förutspår att internet har sin bästa tid bakom sig i Fina, rara, söta internet, Fragment skriver en initierad artikel om ockupationer bostadsbrist och övrig Lundahistoria i Till ljudet av barnskratt -politisk likgiltighet och bostadsbrist, Kaj Raving tipsar om ett radioprogram om palestinakonflikten läs här, Kvinnopolitiskt forum har publicerat sitt 1a majtal om kvinnorna och krisen, Luftslottet diskuterar Piratpartiet och kommer med uppmaningen Stäng Vidarkliniken, Redundans berättar om att ett skyddsombud nu står åtalat för en arbetsplatsolycka, StockholmsPunk uppmärksammar också Infos 20-års-fest, Svensson skriver om ockupationsfestivalen i Och så fick de ockupera ett par hus.

PIRATFLAGGAN I TOPP PÅ DAGENS KONFLIKT

10 Nov

Det var ett tag sen jag skrev på Dagens Konflikt. Det känns av någon anledning mycket lättare att bara flumma loss hemma på sin egen trygga blogg. Men nu i helgen prioriterade jag DK. Anledningen är att ett så roligt och glädjande tema är aktuellt: en ny husockupationsrörelse för 2000-talet har slagit rot i landet.

I min text berättar jag lite om den så kallade BZ-rörelsen under 80-talet och tidiga 90-talet, framförallt om Borgen i Malmö där jag själv en gång bodde. Och om dagens ockupanter, som Kulturkampanjen, Göteborgspiraterna och Smultronstället, Björnbärssnåret och Nyponbusken i Lund. Vad jag tyvärr inte hann få med i artikeln är det hus i Gamlestan i Göteborg som övertogs av ockupanter i lördags. Under min artikel finns i alla fall en länk till en artikel på motkraft om den ockupationen. Som bonus finns också en länk till Guldfiskes lite längre artikel med funderingar kring den nya BZ-vågen.

Vilken bonus ska då ni få, för att ni läser här och inte ”bara” på DK? Tja, jag skickar med några foton i alla fall. De föreställer alla huset Borgen och är tagna av undertecknad i nådens år 1990. Kanske någon tycker det är kul att veta hur Huset i Deltagänget faktiskt såg ut. Om inte kan ni i alla fall se på det som en premiär, de första bilderna på denna blogg!

ANTI-FASCISTISK HISTORIA, RAPPORT

7 Jul

Om någon till äventyrs följer den här bloggen så kanske ni undrar varför jag inte uppdaterat på några dagar. Det beror på att jag varit på syndikalistiskt sommarläger. I omväxlande sol och regn har jag solat, umgåtts med kamrater, ätit gott, lyssnat på föredrag och själv hållit ett avslutande föredrag.

Föredragen var varierande och väckte många tankar och diskussioner. Några jag var på handlade om:

SUFs kampanj Arbetarungdomar slår tillbaka.

Den fackliga reorganiseringen som pågår inom SACs olika lokala samorganisationer, i syfte att öka självorganiseringen ute på arbetsplatserna.

Ett historiskt föredrag om syndikalister och andra radikala fackliga aktivister i Västervikstrakten under tidigt 1900-tal.

Anatole Dolgoff pratade om hur det var att växa upp under samma tid i New York med anarkistiska föräldrar aktiva i IWW. IWW var en slagkraftig revolutionärt sinnad organisation. Till skillnad från övriga amerikanska fackföreningar organiserade man i första hand den oskolade, lägst betalda arbetskraften. Wobblies som dom kallades var inte sällan imigrantarbetare eller deras barn, man struntade i dom rasbarriärer som annars helt definierade landet vid denna tid. Och man hade många aktiva och stridbara kvinnor som talare, organisatörer och aktivister. Således tillhör IWW den syndikalistiska tradition som inte bara i ord, utan genom organisation och handling, hävdar att arbetarklassen klarar sig bäst utan gränser. Nationalitet, så kallad ras och kön är alla kategorier som i bästa fall är ointressanta och i sämsta fall splittrar oss. One Big Union var istället IWWs motto.

En representant från Autonoma Kärnan pratade om händelserna under det Italienska 70-talet. Ett kunnigt och intressant föredrag om en ytterst spännande, viktig, men ganska bortglömd tid. Detta ämne har jag skrivit ett tjockt specialarbete om när jag gick på komvux, och många gånger känt mig lockad att skriva en bok eller novellsamling om (men inser att förarbetet skulle bli för massivt). Så om du också tycker det är intressant med den militanta arbetarkampen i de italienska fabrikerna där arbetarna började bestämma sin egen arbetstid och uppfann en mängd nya kreativa kampformer, den nya kvinnorörelse som föddes där, dom jättelika så kallade självreduktionskampanjer genom vilka folk tillsammans sänkte priserna på allt från elräkningar till kollektivtrafiksbiljetter, BZ-rörelsens födelse eller den ungdomliga autonomiarörelsen. Då tycker jag att du ska kontakta Autonoma Kärnan och fråga efter deras föredrag.

Sist men inte minst kom två kvinnor från Malmö LS och berättade om den konflikt med en arbetsköpare som misshandlade sin anställde, som nu resulterat i att 26 strejkvakter blivit åtalade i en brottsmålsprocess. Om denna konflikt och framförallt dom absurda konsekvenserna -att strejkvakter i en varslad konflikt angrips fysiskt av polis, häktas och anmäls till tingsrätten. En situation unik i modern tid. Om Malmöpolisens kampanj mot syndikalistiska strejker under senare tid, där man med våld lagt sig i fackliga konflikter och ställt sig på arbetsköparnas sida. Om den speciella Malmöanda som möjliggjort händelseutvecklingen: en närmast korporativistisk socialdemokrati som känner sig mer än hotad av att ett självständigt fack utanför deras kontroll tillåter sig att ställa krav, och en högerradikalt färgad poliskår med en tradition av att hata vänstern och se det kommunistiska spöket överallt. Om en arbetsmarknad där servicessektorn, och inte minst restaurangbranchen, idag 2008 präglas av maktfullkomliga arbetsköpare, som tycker att de har rätt att hota och misshandla arbetarna, använda slavarbetskraft, och många gånger också har försänkningar i maffia eller annan organiserad brottslighet. Om kampanjen Malmö 26. Själv ska jag inte skriva mer om detta här och nu. Istället planerar jag att skriva en artikel om det, för dessa händelser förtjänar verkligen att föras fram i ljuset.

Slutligen gjorde jag det jag var där för, och höll själv ett föredrag. Titeln var Anti-fascistisk hisoria. Men det rörde sig om något mer begränsat, modern svensk anti-fascistisk historia från 1980-talet och framåt.

Jag berättade bland annat om det ökade behovet av självförsvar för en social och anarkistisk vänstermiljö som vid slutet av 80-talet utsattes för allt fler och grövre fysiska attacker från den nyvaknade fascist-miljön. Om tidsandan med en smygande kris som officiellt inte fanns, invandrarna som blev syndabock, ett ökande våld mot enskilda, brinnande flyktingförläggningar och rena mord från fasciströrelsens aktivister och sympatisörer. Fast ord som fascist eller nazist vågade inte tv-reportrarna säga. På 30 november stod därför konflikten officiellt mellan ”karl den tolfte fans” och ”anti-demonstranter”. Jag berättade om dom små lokalgrupper som föddes ur nödvändigheten överallt i landet och kom samman som nätverk när dom upptäcte att dom fanns överallt. Om stora konfrontationer kring 30 november, Hessmarcherna, SDs valturné men också om skolpresentationer, basarbete och kampanjerna mot dom lokaler nazisterna hade, tidningsförsäljningen och den fascistiska rörelsens kassako, musikproduktionen.

Man kan se många intressanta mönster när man betraktar 90-talet i ett historiskt ljus. Ett är en fascist-rörelse på flykt under hela årtiondet: inställda, avbrutna eller flyttade tidningsutdelningar, demonstrationer och manifestationer, stängda lokaler. Ett annat är en stark folklig mobilisering till den militanta anti-fascismen. Gång på gång; i Malmö, Lund, Växjö, Stockholm, Roskilde, Greve och på många andra platser, fick vi se lokalbefolkningen strömma till och genom sitt antal möjliggöra dom anti-fascistiska framgångarna. Och gång på gång fick vi höra samma märkliga budskap i media: lokalbefolkningen är rädda, nyfikna ur allmänheten tittar på eller flyr. Konflikten beskrevs som en helt opolitisk intern uppgörelse mellan två kriminella extremistgäng, utan socialt sammanhang.

För mig verkar denna desinformation och demonisering i media tillsammans med den fysiska och rättsliga repressionen mot anti-fascister, som var som allra starkast under andra halvan av 90-talet, ha ett klart samband med våra framgångar. Genom inte minst 30 novenber 91, och den stora organiseringsvåg som följde i dess kölvatten, vände vi faktiskt trenden för den fascistiska rörelsen i Sverige. Innan detta datum surfade den på en framgångsvåg, efter detta datum var den i praktiken på flykt. Men det innebar också att vi mobiliserade/uppviglade människor att ta sina problem i egna händer och att gå ut på gatorna och visa att det var nog. Detta uppfattades säkerligen uppifrån som ett hot. Vi skulle kunna få med oss folk även i andra frågor eller, ännu hemskare tanke, inspirera dom att agera självständigt även i andra frågor.

De som idag säger att det är dom militanta anti-fascisternas fel att den folkliga mobiliseringen har minskat i samband med fascistdemonstrationer, är samma personer som på den tiden försökte stoppa den folkliga mobiliseringen. Genom att uppmana folk att ”reagera” endast genom att tiga och vända ryggen till. Att agera eller ens yttra sig emot fasciströrelsen fick man absolut inte.

Mitt föredrag med efterföljande debatt pågick i en och en halv timme. Sen var jag tvungen att dra med bussen, men diskussionen fortsatte. Det var jättekul att märka intresset för dessa frågor.

Slutligen vill jag tacka arrangörerna för ett otroligt välplanerat arrangemang med god mat, tid för fritid, och stimulerande föredrag att ta med sig tillbaka i vardagen igen. Tack också alla trevliga kamrater, både er jag kände innan och er jag nu lärt känna. Hoppas ni alla får en fortsatt fin sommar!