Tag Archives: konst

HALLOWEENSPECIAL 2009

4 Okt

Jag är ledsen att jag skrivit så glest här på bloggen. Att läsa lingvistik är ett styvt jobb, och det blir inte mycket tid över mellan passen på SU, där man sitter och läser bland råttor stora som chihuahuaor. Men i morse hade jag ett intressant samtal om Halloween och magi som fick mig att ta mig samman och sätta mig att skriva tillslut. Det var kul får jag säga att låsa upp min gamla blogg igen och se att folk fortfarande är här och läser inlägg varje dag!

Det är snart Halloween och förra året skrev jag en special om onda blommor. I år tänkte jag lite på högtiden som sådan. Jag har nämligen läst om dess ursprung i Skottland och på Irland.

Samhain är det gamla keltiska namnet på November, och allhelgonaafton ”all hallows eve” firades en skördefest som berörde både skörden och döden. Det var alltså natten den 31a oktober fram till soluppgången. En natt när gränsen mellan de dödas och de levandes värld ansågs som tunnast. Denna natt kunde man råka både avlidna och onda/illvilliga andar. I rituellt syfte maskerade man sig, genom att själv klä ut sig till en ande kunde man dölja sig för onda andar, eller i alla fall mildra deras farlighet. En sorts offerritual skedde också under Samhain, man slängde djurben på eldar, därav heter det än idag ”bonfire”. Man lyste också upp hus och gårdar denna farliga natt, bland annat med rotfrukter som man skurit ut andeanletsdrag och sedan satt in ljus i – detta känns igen även i dagens Halloweenseder.

Är man som jag lite intresserad av folklore kan man även känna igen en liknande svensk natt, då både dödas andar och annat oknytt var löst, nämligen lucianatten den 13 december (som för övrigt också är min födelsenatt). Långt innan dagens småmysiga familjefirande med ljusklädda sångtåg var lusse helt enkelt en natt av fruktan. Då man måste stiga upp och vaka mycket tidigt, därav lussefrukosten, och lyste upp gårdarna med så mycket ljus som möjligt för att hålla borta de döda. Dagens luciatåg har egentligen ett helt annat ursprung: de stjärngossespel som byggdens ungdomar förr ofta iscensatte innan jul för att tigga ihop lite förtäring och sprit till en ungdomlig julfest. Ibland var flickor med men det var framförallt pojkar. Utklädda till tre vise män med stjärnstavar i händerna sjöng de busiga småoanständiga tiggarrim med slutklämmen att det var bäst för gårdsfolket att skänka något. Också i nutidens spegel av Samhainfirandet har man inkorporerat en sådan ritual, där barn tigger lite godis till kvällens kalas.

Det är intressant att tänka på att dagens tandlösa barnritualer, små grodorna på midsommar, luciatåget i småskolan, påskkärringarna på våren eller, i den mån vi importerat det, ungdomarnas Halloweenmaskerad, alla är moderna återsken av praktiserad magi. Något som en gång var en absolut, och ofta skrämmande, verklighet. Den sista natten i oktober, eller här den 13e natten i julmånaden, kunde man verkligen ställas öga mot öga med en död eller i värsta fall en ond ande. Det påkallade vaka, ljus, sammanhållning och magiskt försvar.

Dessa magiska föreställningar får en osökt att tänka på människobarn, inte minst åttaårsåldern som är en period av magiskt tänkande. Men även om det dominerande under denna utvecklingsperiod så ska vi nog erkänna att det magiska tänkandet aldrig helt lämnar oss. Vi vuxna människor tänker och agerar mycket mer magiskt än vi själva är beredda att medge. Det är lätt att se barns magiska tänkande, eller att det gamla keltiska, vikingatida eller dagens stamsamhälle i Amazonas präglades av magiska föreställningar. Men i hur hög grad vårt eget högteknologiska västerländska kapitalistiska samhälle drivs av magi är det svårare för oss att se. Jag ska här inte gå in så djupt på det, men ni som är intresserade av vad jag menar med detta: läs gärna min äldre text här på bloggen It’s a kind of magic.

Vi föreställer oss lätt av vi är så rationella. Och att mellan den rationella nutiden och den hedna forntiden ligger kristendomen, som skulle representera en brytning med det magiska. Kristendomen har ett starkt propagandistiskt intresse av att framställa sig som religion istället för magisk praktik, som något annat och mer rationellt än det ”hedniska”. Men kollar man på hur kristen ritual faktiskt ser ut så är det svårt att hålla med om propagandaskillnaden. I kristendomens absoluta centrum ligger två klart magiska fundament. Det ena är den obefläckade avelsen. Det andra är nattvarden.

Under den heliga nattvarden förvandlas oblaten till Jesu kött och vinet till Jesu blod. Generation efter generation av kristna får vara med om det heligaste i sin kult, att fysiskt deltaga i ett människooffer. Människor har genom tiderna offrats i magiska syften och blir enligt mig offrade på liknande sätt i samma syften också i vårt samhälle. Men gårdagens offer var tydligare kopplade till rit. Ofta räckte det kanske att offra en slav, en förbrytare eller en människa tagen som krigsbyte. Men när det verkligen rådde missväxt eller svält, ja då kunde det mycket väl vara konungen eller något av hans barn som fick släppa till halsen. För ju större katastrof – dess mäktigare offer.

Likaså är det med Jesus, vilket offer kan vara större än en Gud, Jesus offer som guds son duger därför i de kristnas ögon som enda offer. Om de gång på gång rituellt tar del av hans kött och blod, då är mänskligheten därefter försonad, och möjligheten att överleva döden och släppas in i himmelriket öppnad. En död som för övrigt, ironiskt nog, den gammaltestamentlige Jahve dömde de dittills odödliga människorna till, efter att de följt sin mänskliga natur och ätit av ”kunskapens frukt på gott och ont”. Därför att han var rädd för att vi annars inte skulle behöva honom…

En kuriositet i sammanhanget är väl det kristet grundade judehat som går ut på att det ju var judar som dödade Kristus. Om vi nu för ett ögonblick glömmer att det i själva verket var romare som dödade Kristus och att Kristus själv var jude, så framstår denna harm ändå som ett mysterium. För hela den Kristna tron bygger ju i själva verket på att Kristus offrades, hade han inte hängts på korset hade ingen försoning och inget liv efter döden, och därmed ingen kristen frälsning, varit möjlig. Jesus säger på korset ”det är fullbordat” syftande på en gudomlig plan som flera gånger hänvisas till i evangelierna.

Letar vi moderna exempel på rituella offer av makthavare under tider av katastrof räcker det kanske att tänka på tsunamikatastrofen i sydostasien. Lars Danielsson slapp i och för sig bli av med nacken, han fick bara avträda sin relativa makt. Sedan hemligstämplas tsunamibanden i 70-år, för där döljer sig uppenbarligen något mer upprörande. Även andra likheter kan återfinnas mellan andra tiders och platsers magiska uteslutande av den som bryter tabun, och vår egen tids. Jag ser till exempel en klar koppling mellan det äldre kinesiska bruket att förklara misshagliga människor för spöken under deras återstående ickeliv, det Haitiska voudounstraffet zombiefiering och vårt moderna bruk att hänga ut och därmed socialt dödförklara verkliga eller påstådda pedofiler.

Poängen här är att dessa magiska handlingssätt och tankemönster inte är mer omoderna nu än de var år tusen. Inte heller mindre rationella. Det ligger i vår mänskliga natur. Och vår natur är, precis som de kunskapens frukter ingen gud i världen kan hindra oss att smaka, på gott och ont.

Det sämsta alternativet tror jag är att förbli omedveten om denna magiska del av vårt inre. När makthavare vet om den men vi inte har koll på den, då kan vi låta oss mobiliseras till vad som helst. Jag såg det där under hysterin efter Anna Lindhmordet. Som tur var utnyttjade inte politikerna de horder som kom ut på gatorna med facklor i händerna beredda att låta sig mobiliseras, till något radikalare syfte än att kräva livvakter åt politiker. Men en man som Hitler däremot hade full förståelse för vad magiskt tänkande, magisk ritual och blodsoffer kan användas till.

Om vi däremot är medvetna om vår magiska potential, och överhuvudtaget medvetna om oss själva, vår omvärld och hur det sociala samspelet verkligen fungerar i ett samhälle, så kan den istället vara en tillgång. När vi utsätts för magi kan vi välja att genomskåda den, och vi kan också komma med verksamma magiska svar. Utövandet av konst, litteratur, många former av gatupolitik (när det handlar om annat än rena slagsmål) är exempel på magisk ritual av ett livsbejakande slag.

Det som gör moderna människor allra svagast och mest kastrerade är individualismen, där magi bara kan utövas genom att ikläda sig de magiska roller samhället tillhandahåller: som konsument. Det gemensamma gränsöverskridandet däremot, karnevalen i moderna former kan då som nu oskadliggöra onda andar.

Den människa som inte tror på magi är en farlig människa. Därför att hon inte kan se att alla krafters och skeendens nyckel ligger inom henne, och då måste hon istället skylla på något yttre. En bibel, en lag, en regering, en gud, ett sunt förnuft, allt detta får ersätta en inre kompass. En sådan människa kan säga sig förledd av djävulen eller demoner, därför att hon inte erkänt ansvaret över de krafter hon har inom sig. En sådan människa följer en guru, en Hitler eller lagens bokstav och säger efteråt ”jag lydde bara order”. Men vad betyder att lyda order? Är det inte det samma som att lägga sig själv på offeraltaret, att ge upp sin vuxenhet och sin mänsklighet för andras rituella syften? Istället för att vara den som medvetet kanaliserar sin inre mänsklighet mot det kollektiva egots verkliga önskningar och behov. Jag säger som ett gammalt slagord jag såg en gång: ”Steal the most dangerous and valuable treasure of all: Thyself.”

Med allt detta i baktanken begrundar jag Göran Hägglunds tal om Verklighetens Folk. De verkliga människorna är enligt Göran inte intresserade av konst, gränsöverskridande eller maktkritik, de är helt vända inåt mot familjelivet och rädda för allt ”onormalt”. Och visst slår Göran Hägglunds ord an en ton hos många. Jag förstår verkligen varför. För det magiska har institutionaliserats och tämjts i vårt samhälle, blivit en industri. Och därmed något dött utanför den verkliga kulturen i förorter, på arbetsplatser och på gator. Det finns en massa akademiker, vänsterdebattörer och queerteoretiker som hela tiden gör samma skillnad på folk och elit som Hägglund. Den vanliga svensken, de i den heterosexuella parrelationen, den vite medelålders mannen är ”normen”. Vad denna norm består i är lite oklart, men den är ful, låg och värd förakt.

För min del tycker jag det ser ut som att Göran Hägglund gör gemensam sak med just den kulturelit han påstår sig polemisera mot. De verkar så rörande överens om detta: hur okulturella, normala, vanliga, tråkiga, inåtvända och isolerade i sina familjeöar folk i allmänhet är. Folket är en skock kastrerade får som antingen ska skällas ut, vädjas till eller uppfostras.

Det känns som makthavarnas dröm, att tömma oss vanliga människor på vår magiska potential. För visst kan man göra en Hitler och utnyttja denna sida hos människorna, men risken finns ju ändå där hela tiden att de ska upptäcka att de lika gärna kan använda den för sina egna genuina intressen. Och när situationen blir tillräckligt desperat – då är det konungens hals som ryker.

Om ni vill ha lite musik nu så tar vi en favorit i repris: Ghosts of Cable Street. För att fira att det idag är årsdagen av denna legendariska händelse 1936.

Tips från Konfliktportalen: Autonoma kärnan analyserar den pågående krisen under Bokstaven E – Nyliberalismens sista sommar, Cappuccinosocialisten kommenterar också verklighetens folk i Get real!, på Dagens Konflikt skriver Jesper om Makten och ägandet över media, Guldfiske berättar om Vintern fritidsgårdarna höll öppet, Kaj Raving  kommenterar folkomröstningen på Irland i En dålig dag för demokratin, Kim Muller berättar hur du kan Fördjupa dig om de autonoma, Kvinnopolitiskt Forum känner Den fräscha doften av brunt, Kvinnor beskriver brutala reaktioner på en brutal verklighet i Going postal/så går det när man avskaffar LAS, den filosofiskt intresserade kan med fördel läsa Lokes Logiska felslut – kritik mot nyliberalismens objektivism,  Luftslottet analyserar Meyers Twillight-serie i Är Meyers hantering av sina kvinnliga karaktärer misogyn? , Vardagspussel diskuterar den osynliga stölden från de fattigaste i Det bidde… en tumme!,

Övriga tips: Skumrask bjuder på sköna musikmixar, skräckförfattaren CJ Håkansson skriver om monsterserier i Lämna mig i fred!, Tidningen Kulturen intervjuar Bo Cavefors i Cavefors om Cavefors, följ den Kafkaliknande verkligheten för en arbetslös i dagens Stockholm på Ledighetskommittén

BARNENS SKOG I GAMMAL GERILLATERRÄNG

4 Jan

Nytt år. Existentiella tankar som vanligt kring nyåret. Och romantiker som jag är förnyade jag designen här, och ljusade upp lite inför det nya året. Visst nyåret är bara ett datum, som inträffar nu och då under året beroende på var man är i världen. Och nyåret inleddes allt annat än ljust med massaker i Gaza. Men i alla fall. Jag tillåter mig att ljusa upp lite här och känna mig lite naivt hoppfull för egen del trots allt. Hoppas ni också tycker att det blev finare?

Själv tycker jag att nyåret, vid sidan av kräftfisket och första maj, är årets fest. Och i år blev det extra roligt eftersom jag var inbjuden på nyårs- och födelsedagsfest hos konstnärsparet Teresa Holmberg och Jonathan Haner. Där tillbringade vi nyåret med paintballturnering , Charlie Chaplin-matiné och vid tolvslaget tändes en eldskulptur:

foto0450

foto0451

foto0452

foto0453

Dessutom gjorde vi ett besök i Barnens Skog strax utanför Sibbhult. Det är en okänd liten pärla som jag gärna vill visa er bilder från. Teresa och Jonathan har gjort diverse skulpturer som stimulerar barnens fantasi när de leker i skogen. Det är lagom många skulpturer för en utflykt med en liten knatte, men jag ska bara visa ett urval på bild här.

Vid ingången vakar en totempålefågel:

foto0467

Fågel Fenix:

foto0468

En skogsmänniska skymtar bland träden:

foto0472

Denna unga dam är gjord av diverse porslinstallrikar. På bröstet står Göteborg, ostindisk inspiration, på ena skinkan finns ett flertal religiösa symboler:

foto0473

Detalj från Kunskapens Brunn. Ibland kan man känna sig lite kvävd av allt vetande:

foto0474

Jättespindel! Vibbar av både Ringens brödraskap och Harry Potter:

foto0475

Gubbe i stubbe. Denna stubbe var helt död, till och med lite svartnad, när den sattes ut i barnens skog. Nu har den växt fast och till och med fått små skott av grenar:

foto0477

Trädet blir ormar:

foto0478

Barnens Skog är en dold pärla, men väl värd ett besök om man har barn eller barnasinnet i behåll och besöker Östra Göinge. Ett liten varning bara turister: ha annat än femhundralappar i plånboken, för folk i dessa trakter befattar sig oftast inte med denna sedel. Detta är ju trots allt gammal snapphanebyggd och Karl XI brände och härjade brutalt i området, hans bild är inte populär.

Teresa berättade också för mig att den förening som hade hand om Barnens Skog när skulpturerna tillkom, har gått i konkurs. Därför är det numera konstnärsparet själva som ansvarar för skulpturparkens väl och ve. När jag frågade om jag fick lägga upp bilder från skogen på bloggen blev hon glad, för det har inte gjorts någon reklam för stället sedan invigningen. Hon bad mig då hälsa att om det finns kreativa människor, framförallt konstnärer men även folk som sysslar med barnkultur, bland mina läsare som blir intresserade av detta projekt, så är hon och Jonathan öppna för förslag. Finns det fler som orkar rodda med projektet så skulle det kanske bli möjligt att göra en barnkulturfestival där en gång om året, och kanske också förnya med någon ny skulptur per år i samband med detta?

För att visa vad Teresa och Jonathan, bland mycket annat, håller på med när de inte gör konst för barn, skickar jag med några osorterade bilder jag tagit på verk kring gården och i ateljen, färdiga och under arbete:

foto0464

foto0465

foto0462

foto0037

foto0042

foto0043

foto0045

foto0046

foto0047

foto0061

foto0063

Ja, för säkerhets skull ska jag väl tillägga att den allra sista bilden här föreställer arbetsmaterial, inte ett konstverk.

Med dessa fina bilder vill jag önska alla lycka till under 2009.

MAX ERNST OCH KULTURKONSERVATISMEN

23 Nov

I dagarna har diverse kulturkonservativa krupit upp ur sina hålor. Här kan ni till exempel läsa hur Johan Lundberg anser att alla människor föds till barbarer och sedan genom kulturen i bästa fall lyckas nå civlisatsionenens nivå. Och jag som trodde det var tvärtom. Att enstaka individer genom vidriga omständigheter förhindras att utveckla sina medfödda mänskliga egenskaper.

Skulle vi människor alltså födas till egoister, och sedan genom aga och inpräntandet av skamkänslor lära oss att bli civiliserade? Det vill säga flockdjur? Tillåt mig att tvivla. När jag bodde ett år på Island, intresserade jag mig för nordliga kulturer, och läste bland annat en hel del om eskimåerna/inuiterna på Grönland. De har aldrig varit en krigskultur. De fysiska omständigheterna har gjort varenda individ viktig. Däremot har omständigheterna lett till att de med regelbundna mellanrum tvingats in i direkt svält (att vara hänvisad till ekologins begränsningar har av någon anledning verkat väldigt attraktivt för dagens välfärdshippies, men i praktiken får det omänskligt hårda följder). Det finns många historier och myter från dessa fruktansvärda tider av prövning för det mänskliga. En historia går som följer:

Det var under en lång svältperiod. Efter över ett halvt års svält sa en gammal kvinna till sin son: Jag är den äldste i den här familjen. Jag skulle vilja att du tänkte på det goda nu. Jag önskar att du dödar mig och äter min kropp. -Va??, sa sonen, du förstår inte vad det är du begär av mig. Jag kan på inga villkor äta min egen mor. Du har fött mig, och sett till att jag överlevde till vuxen ålder. -Jag är äldre än du, påpekade modern och tog kommandot, så jag bestämmer här. Och jag är nu så gammal att min fruktsamhet är förbi. Men du kan fortfarande producera barn och barnbarn. Genom dig kan jag överleva. Utan dig dör vi alla ut. Du ska döda mig och äta mig, punkt slut.

Vid hisingsbranden i Göteborg, upplevde vi ett fruktansvärt näraliggande exempel på hur människor agerar när det verkligen är kris. Barn som inte var mer än 17-20 år stod och slängde ut både kamrater och främmande människor genom fönstren, och gav sig tillbaka in mot det 800gradiga eldhavet för att rädda andra. Många gånger trots att detta blev deras egen personliga död. Vem kunde veta att dessa så unga, ännu inte vuxna, människor hade en sådan oerhörd kraft inom sig. Att gå in och rädda medmänniskan på bekostnad av det egna livet? Knappast vi andra, och säkert inte de själva. Innan detta fruktansvärda hände, vem kunde veta att en sådan hjälte fanns där inom dem?

Där har ni min hypotes. Kulturkonsevativa gör ett fullständigt felaktigt antagande när de tror att människan är född egoistisk och behöver läras kultur och hänsyn. Det är en slutsats lätt att dra när man studerar människor i överflödssamhället. Ju större överflöd, ju starkare impuls mot egoism. Egoismen är en lyxhållning, något vi har råd med så länge vi är skyddade från yttre hot. Men om vi tittar på verkliga krissituationer, oavsett om de är korta eller innefattar ett långvarigt och konkret hot mot hela stammens samlade överlevnad. Då ser vi osjälviskhet, flocksammanhållning, sann mänsklighet. Och jag undrar om inte dessa prövningar säger betydligt mer om vad vi människor verkligen är?

Vi föds sociala. Kultur, utveckling, forskning, arbete, kunskapssökande kan, som under kapitalismen, perverteras till sin motsats, döda produktivkrafter. Men faktum är att de utgör vår natur. Inte ens under de mycket verkliga hoten om dödlighet, sjukdom, mensverk, hårt arbete och födslovåndor, kunde Gud få oss att avstå vår mänskliga natur och därmed avstå kunskapens frukt -på gott och ont.

Apropå den (tyvärr) åter alltmer aktuella konfrontationen mellan modernister och kulturkonsevativa, såg jag idag en fantastisk utställning på moderna museet i Stockholm. Max Ernst, dröm och revolution. Max Ernst blir ofta ganska snabbt förbibläddrad i böcker om konst. Hans produktion kanske inte anses så sammanhållen, för den spände mellan många olika stilar genom åren. Den tyske konstnären Max Ernst var ständigt på jakt efter det mest sanna uttrycket.

Han började som surrealist, och sökte genom att tolka drömmar, underkasta sig hypnos och genom att i bild tolka den så kallade ”automatisk skrift” poeter under liknande inflytanden lämnade ifrån sig, ett sant uttryck för sin mänsklighet. De bilder som kom ur det undermedvetna kunde i sina sämsta stunder vara ett uttryck för föreställningar i tiden, men var oftast mycket starka bilder av vad som hände i människorna strax under medvetandets yta. Den auktoritära barnuppfostran där självgoda vuxna höll samman kring madonnafiguren mamma, könens tillkortakommanden och bizarra lustighet mitt i sitt sexuella allvar, allt kom till uttryck i den unge Max Ernst teckningar, målningar och grafiska tryck, där en rad oerhört starka och klassiska bokillustrationer hör till gräddan.

Det är verkligen ingen överraskning att Max Ernst bilder av den växande nazistiska makten stämplades som ”entartete Kunst”. Urartad konst. I oerhört starka bilder stod allt det som de kulturkonservativa strävade efter att trycka ner upp inför allas blickar. Vår sexualitet. Våra rädslor. Våra nojjor. Vårt barnsliga auktoritetstrots uppvuxet till ett öppet ifrågasättande av det rådande. Bilderna handlade också om den aktuella tiden. En grön ondskefull figur på den blå himlen vid namn ”ondskans tillkommande”. En otroligt orolig bild bestående av ett helt landskap av rostiga knivar, kugghjul och mekaniska arrangemang hette ”Ett lugnt ögonblick”. Lugnare än så blev det inte i den bedrägliga och fientliga förkrigstiden. Ironin i denna tavla är både slående och provocerande, långt före den så kallade ironiska generationen. Det är en ironi med flera burkar gift hälld över sig.

En annan bild heter ”Härdens ängel. (Surrealismens triumf).” Den var en direkt reaktion på Max Ernst nya status som Urartad. Den ängeln har inte många likheter med de traditionella änglar vi i den kristna kulturen är uppvuxna med. Däremot passar den väl i Max Ernst konstnärskap där han hela tiden haft en underbart hednisk ådra. En mängd bilder, alltifrån ”Antipåven” till ”Napoleon i vildmarken”, visar hans obändiga livslust och kontakt med den omgivande naturen. Solen, månen och ögat är tre återkommande och mycket starka symboler i Max Ernst idévärld, och också element i de flesta av hans starkaste bilder.

Det är lätt att förstå att hans tidiga surrealistiska tid är mest uppmärksammad. Både därför att den sammanfaller med de upptäckter om människan som ledde fram till många moderna psykologiska teorier. Och därför att han utsattes för förföljelse och oförståelse av nazisterna. Han gick först i exil i Frankrike, men internerades där. Därefter åkte han vidare vid Portugal, och slutligen till USA. Det var långt efter kriget han fick ett erkännande i Europa. Det Europa vars modernism fött honom.

Men det var i USA, tycker jag, som han verkligen blommade ut som konstnär. Hans livsglädje och humor framträder redan i hans tidiga bilder, men i USA får den fritt spelrum. Han intresserade sig mycket för den indiankultur han stötte på i Arizona, och det märks i hans bilder från denna tid. Som en medbetraktare sa på museet ”hur mycket meskalin den mannen måste ha käkat!”. En av de finaste bilderna från denna tid heter ”Livsglädje” med glada växter, ödlor, och överallt ögon. Det är fantastiskt detaljrika och känsloladdade bilder. Staden är också ett återkommande motiv, en tidlös stad under sol och måne.

Under sina äldre dagars 60-tal antog Max Ernst bilder en närmast andlig kvalitet. Men fortfarande var naturen, och i viss mån människan, i centrum för andakten. Solen var alltings mitt. I en vacker bild var solen ett mönster av prickar, liknande det mönster som finns på baksidan av ormbunkar, och längst ner på bilden återfinns självklart en ormbunke. Hedras den som hedras bör. Mästerskapet fullbordas i bilden ”korparna gläds” som är abstrakt men på samma gång sprängfylld av en närmast magisk obehagskänsla.

Det är värt det att kolla in Max Ernst fantastiska bildvärld. Överhuvudtaget har jag lagt märke till att nazister är fantastiska som ofrivilliga konstkritiker, för de utställningar dessa angriper brukar nästan alltid vara osedvanligt bra. Ett exempel var Paul McCarthy-utställningen som likaledes ställdes ut på Moderna för ett par år sedan. En helt underbar kulturkritik som retade upp nassarna till max. De kulturkonservativa är samma andas barn, som tror sig leta efter det mänskliga i det ideala och storslagna. Men det männskliga står inte att finna bland idealisterna, för idealism är hyckleri och talibanism. I den materiella verkligheten, i den blodiga, kroppsliga och sexuella erfarenheten att verkligen leva, kan vi återfinna oss själva som de vi är. Och mot den sanna människan hjälper ingen uppfostran. Inte behövs den heller. Vi är födda att äta kunkapens härliga äpplen och älska varandra. I den andan njöt jag Max Ernst bilder.

LENA ANDERSSON OCH KLASSIKERNA

1 Jul

Jag lyssnar på sommarprogramen lite oordnat, via webbradion. Det är därför detta tips kommer nu, kanske lite sent. Men programen ligger ute i 30 dagar, så ännu finns tid att höra Lena Andersson.

Första gången jag hörde Lena Andersson var också i ett sommarprogram, 2005. Hon gjorde då en underbart oortodox läsning av nya testamentet, där hon kom fram till att Judas handlande var fullt begripligt. Naturligtvis blev det en enorm lyssnarstorm. Profeter får man som bekant inte ifrågasätta eller ta ner på jorden, ens tusentals år efter deras död.

I år passerade Lena Anderssons program utan protester men är minst lika vältänkt och intressant som det tidigare. Det handlar om att läsa och skriva.

Med en litterär kanon följer många värderingar som Lena Andersson skarpsynt går igenom. Varför ska man skriva, om Shakespeare en gång skrivit ”bäst”? Är det inte viktigt att läsa ”rätt”, nu när man inte hinner läsa allt? En författare som heter Andersson i efternamn kan väl omöjligt vara lika ”viktig” som en som heter Dostojevskij? Visst kan dessa tankegångar verka knäppa när man ser dom såhär i skrift. Men medvetet eller ibland undermedvetet är dom väldigt utbredda. Och dom hämmar oss och får oss att inte våga uttrycka oss. Därför är Lena Anderssons program viktigt.

Jag har inte läst Lena Anderssons debutbok Var det bra så? som handlar om att växa upp som förortsunge på 70 och 80-talen (Andersson själv är uppväxt i Tensta). Men varje gång jag hört henne prata tänker jag att jag borde läsa den. Kanske någon av er har läst boken och vill ge ett omdömme i kommentarsfältet?

Annars fick programet mig att fundera lite krig det konservativa kulturbegreppet. Då och då i debatten på senare år har borgerliga röster talat för en återgång till dom ”klassiska värdena” inom konst och kultur. Modern produktion av konst, litteratur och annan kultur uppehåller sig allt för mycket vid frågor i tiden. Läs politiska och sociala frågor. Man antyder en socialistisk konspiration som skulle vilja få in politik i allting och därmed ”förta” ”högre värden”. Sådan litteratur överlever inte in i framtiden, kan inte bli klassisk.

Så Dante kommenterade inte sin samtid i Inferno? Odysséen, Kalevala, Sapfos poesi, you name it, skulle vara fria från sin tids politiska, religiösa och filosofiska strömningar? De grekiska tragedierna skulle inte diskutera sånt som staten, krig eller andra maktfrågor? Tillåt mig hånle.

Litteratur likväl som annan kultur drivs fram av konflikter. Inre psykologiska konflikter hos författaren. Yttre motsägelser och motsättningar i samhället. Ofta speglas det ena genom det andra. Författaren skriver för att förstå sig själv och därmed det samhälle och den tid hon lever i. Så har det alltid varit. Att kräva en kultur som lever i en sfär utanför samhället är varken mer eller mindre än att kräva kulturens död.

Nu tror inte jag att det är där skon klämmer. Snarare är det väl så att ju mer ålderstigen litteraturen är, ju finare eller mer klassisk. Och också: ju längre bak i tiden, ju exklusivare skrivkonsten. I tider när bara överklassen hade möjlighet att skriva eller publicera sig gjorde det kanske inte så mycket att författarna intog ståndpunkter eller skildrade konflikter?

Nuförtiden däremot handlar litteraturen om en massa saker som en borgerlig kulturkonsument inte känner igen sig i. Dessa böcker kan då avfärdas som olitterära, låga, oviktiga, politiska, snuskiga eller som enkel underhållning. Det kan vara en bok som inte alls handlar om något politiskt. Kanske om en förälder-barnrelation, en kärlekshistoria, en skräckrysare eller uppväxtskildring. Men genom att utspela sig i till exempel en förort och vara skriven av någon med erfarenheter därifrån blir den automatiskt hotfull för en del som gör anspråk på att veta vad som är god smak. Dom har själva aldrig satt sin fot i en förort.

Detta är alltså inte bara en odemokratisk, utan en direkt totalitär inställning. Det som inte utspelar sig inom en borgerlig sfär, eller ger uttryck för denna lilla grupps erfarenheter kan aldrig vara väsentligt och saknar existensberättigande.

Nej låt oss ta bladet från munnen och skriva det vi lever, drömmer och fantiserar. Om överklassen inte känner igen sig i samtidslitteraturen är det knappast våran huvudvärk. Dom får väl låsa in sig någonstans och tröstläsa Homeros tills dom somnar helt.