Tag Archives: döden

MEMENTO MORI – SKOGSKYRKOGÅRDEN

11 Jun

Jag har alltid tyckt om att vandra på kyrkogårdar. Jag tycker om den känsla som där brukar tysta min dödsskräck. På kyrkogården känner man den allomfattande slutgiltiga gemenskap vi en gång ska underkasta oss. Vi levande kommer och går. De döda blir ständigt fler och fler.

Igår hade jag förmånen att promenera på Sveriges vackraste och märkligaste kyrkogård, Skogskyrkogården i Stockholm, med min väninna Ingrid Engarås. Ingrid är nyutexaminerad begravningsentreprenör, så det kändes som en fantastisk förmån när hon delade med sig av alla sina kunskaper om denna kyrkogård och om begravningsseder. Här tänker jag ta promenaden igen i minnet och dela med mig av det jag upplevde. Jag hoppas att det ska inspirera till att besöka denna oerhört vackra plats.

Det första vi möts av vid ingången till Skogskyrkogården är den enorma muren. Den är 3,6 kilometer lång. Och lika hög som den är, är den också nedsänkt under marken. Hela detta enorma arbete utfördes av beredskapsarbetare under 30-talets ekonomiska kris. Det måste ha varit ett ofattbart stort och slitsamt arbete. I murväggen som leder in besökaren på kyrkogårdsområdet sitter ett vattenspel som rinner mellan pelare. Det var ursprungligen tänkt att genom det porlande vattenljudet ingjuta en stämning hos besökarna, men idag dränks förstås detta ljud av alla läten från biltrafiken på Sockenvägen intill.

Sen är vi då inne på själva kyrkogården, som byggdes på 20- och 30-talen. Den uppfördes utifrån vinnarförslaget i en arkitekttävling 1915. De två arkitekterna Gunnar Asplund och Sigurd Lewerentz var modernister vilket man kan se överallt i denna i detalj genomtänkta miljö, där natur och kultur möts.

Det första blicken möter här är dels ett jättelikt kors, dels en mycket vacker gräskulle med lövträd på toppen. Det jättelika granitkorset är resultatet av en anonym donation, och Ingrid berättar att förvaltarna av kyrkogården inte vill att det ska ses som en exklusivt kristen symbol, utan mer en existentiell symbol för kretsloppet av liv och död. Vi går förbi en minneslund där de dödas aska sprids för vinden och bort mot den vackra kullen som kallas Almhöjden eller Meditationshöjden. När vi ser den vackra kullen framför oss påpekar Ingrid att det knappast finns en liknande böljande jättegräsmatta i Stockholm som inte är golfbana. Vi börjar promenera uppför en lång trappa mot almarna på toppen, och när man gör det kan man tänka på att hela Skogskyrkogården är anlagd på en rullstensås. Längst vägar och stigar på vår promenad sitter snygga gatlampor i funkis, men som ändå mycket stiliserat härmar blommor. De vi ser här påskliljor, på andra ställen snödroppar.

Överallt omkring oss kan vi skåda ut över olika gravplatser, inbäddade i skog. Det finns rena skogsområden fulla av fåglar och ekorrar och områden där gravar växlar med lite glesare men mycket högresta och ståtliga tallar. Ingrid antar att det nog finns rådjursfamiljer som framlever hela sina liv härinne, och vi finner också senare spår i form av småträd där rådjuren mumsat på barken. Den fågel vi ser mest av är koltrastar, och Ingrid påpekar att fågeln i många kulturer ses som de dödas budbärare, eller symboliserar människoanden.

Efter Meditationslunden blir det riktigt häftigt. Då anträder vi den grusväg som fått namnet Sju brunnars stig. Ursprungsplanen var att anlägga sju brunnar här, men så många blev det inte. En av brunnarna ser vi i alla fall, och i den ligger en liten träbit och gungar. Det är ingen slump berättar Ingrid, kyrkogårdsarbetarna lägger i dem i brunnarna som en liten flotte åt småfågel som vill sitta där och dricka vatten. Längst Sju brunnars stig var arkitektens (Lewerentz) tanke att begravningsföljet ska komma gående de exakt 888 meterna. Stigen kantas av träd som successivt går från lätt och ljust till tungt och mörkt, likt den sörjandes egen väg genom sorgeprocessen. Därför börjar stigen med björkar för att sluta i mäktiga barrträd. I slutet av den tunnel den trädkantade stigen bildar ser man det mäktiga kapellet, Uppståndelsekapellet.

Detta är ritat av Sigurd Lewerentz som verkar ha varit en bestämd man. Han var mycket inspirerad av de samtida egyptiska gravfynden säger Ingrid, däremot inte särskilt intresserad av kristen formalia. Prästerna ville absolut ha altaret riktat mot öst där solen går upp, det är tradition att bygga kyrkor så. Lewerentz ville istället ha kapellet i samma riktning som stigen, men fick till slut ge sig för prästernas önskemål. Men kapellets pampiga ingång ger från stigen ett annat intryck av riktning än den faktiska. När man efter den långa stigen går in mellan pelarna mot den monumentala byggnadens port får man en fysisk känsla av litenhet. Ja, jag upplever en mental förändring när jag närmar mig porten. Personligen  upplever jag detta som den allra mäktigaste platsen på hela kyrkogården. Vi kan inte gå in i kapellet men det finns ett litet kikhål i dörren. Vi kikar in i en mäktig vit sal som ger en känsla av sagosal under havet. Stommen är i vit sten och det är mycket högt i tak. Lewerentz tänkte sig att de sörjande skulle gå ut med kistan genom en sidodörr efter begravningen. Anblicken av naturen där var betydligt mindre dramatisk än på Sju brunnars stig, en signal att det värsta nu var över.

Tydligen blev Lewerentz konflikt om altarets placering med prästerna en vändpunkt i det som tidigare varit ett samarbete mellan de två arkitekterna. Lewerentz sågs som egensinnig och besvärlig, Asplund tilläts att ta över mer och mer, och de övriga byggnaderna är ritade av honom. Nästa anhalt på vår promenad är vad som idag kallas Visitors Center, en märklig grön manbyggnad med gröna toppiga tak ritad av Asplund. Det var ursprungligen en omklädningsbyggnad för kyrkogårdsarbetarna, med en sida för de manliga och en sida för de kvinnliga jobbarna. Bara den manliga sidan var försedd med uppvärmning. Något som speglar den tidens samhälle och arbetsliv, kvinnor var inte betrodda att klara av de tyngre uppgifterna på vintern. De kom bara sommartid och ”pysslade lite med blommor”.

Idag är det förstås el och värme i hela byggnaden, som invändigt är klädd i ljust trä. Ena delen är ett fik och informationscenter. Där finns många roliga böcker, allt ifrån praktverk om de båda arkitekterna, till barnböcker som man kan läsa för de små när de börjar fundera på döden. Själv köpte jag en nyckelring i present till min sambo. Den är kopia av ett riktigt dörrlås i ett av kyrkogårdens kapell, i form av en dödskalle där man sticker in nyckeln i ena ögat. Andra delen har en utställning, som är gratis, som visar bilder och möbler från de olika kapellen. För de är vanligtvis inte öppna för allmänheten. Även om den intresserade naturligtvis kan boka guidad visning. Utställningen visar tydligt hur uttänkt allt på Skogskyrkogården är, ner i minsta detalj. Allt är arkitektritat, inte bara byggnader utan allt: lyktstolpar, vattenbad, stolar, parkbänkar, ljusstakar, taklampor. Och hela tiden med de sörjandes behov i första rummet. Vackrast tycker jag är Lewerentz mörka egyptiskt inspirerade möbler.

Efter en fika på Visitors Centeter  tar vi en avstickare djupare in på kyrkogården, in i gravkvarteren långt bort från alla kapell. Det finns lite olika avdelningar här. Minneslunden där aska sprids ut har vi ju redan passerat. Större delen av kyrkogården är traditionell för vår kristna begravningskultur, även om människor i dag kan ha alla möjliga uppfattningar med sig i graven. Men nu viker vi in på lite nyare kvarter för andra religioner, först ett muslimskt och sen ett judiskt. Jag har aldrig riktigt insett förut hur våra sätt att förhålla oss till döden skiljer sig åt kulturellt. Men jag är en gång för alla sån att jag fattar saker på riktigt först när jag upplever dem.

I det muslimska kvarteret står ogräs eller högt gräs även framför relativt färska gravar. Resultatet av en kulturkrock. Kyrkogårdsarbetarna rör inte området närmast graven av respekt för de anhöriga. Och muslimer, berättar Ingrid, går sällan tillbaka och pysslar med gravstenar. Oftast sätter man bara upp en enkel minnesplakett. Det behöver inte ens vara en sten, det kan vara en mycket ödmjuk liten trädbit bara, som markerar gravstället. Traditionellt har man inte alls gravstenar i muslimsk gravsed. Däremot är gravplatsen viktig, den döde får inte flyttas eller grävas upp. I väntan på uppståndelsen ska den döde ligga så att hon lätt kan resa sig ur graven. Helst bara i en svepning, om hon ligger i en kista ska locket inte spikas igen och gravstenen får inte sitta över kroppen. Man håller begravningen enkel. Uttrycken för sorg och smärta ska vara så milda och dämpade som möjligt. Dock varierar förstås uttrycken för sorg bland muslimer som bland annat folk. Så visst ser vi utsmyckade stenar där också, med blomplanteringar framför och till exempel uppslagna koransidor. En del har också gjort bruk av den senaste tekniken på gravstensfronten, med foton på den döde ingjutna i stenen. Ett bruk som framtida generationer av kyrkogårdsbesökare säkert ska lägga märke på som ett tecken på just vår tid.

Men här måste jag berätta något hemskt. För på många av stenarna har någon gått och hackat bort ansiktena på de dödas fotografier. Det ser otäckt ut. Den första tanken är att det kanske är ett rasistiskt attentat. Men det kan också vara religiösa fanatiker, som retat sig på att alla inte följer förbudet att avbilda människor. Oavsett vilken sorts fanatiker som gått in på detta sätt tycker jag det är hemskt, nästan ännu värre om det är religiös fanatism. För den vidriga moralismen, med självpåtagna moralväktare som går in och petar i andras privatliv, till och med när det rör sig om privat uttryck för sorg, gör mig rasande. Det får mig att tänka på en mycket svårt MS-sjuk kvinna jag träffade i vården en gång. Hon berättade att hennes präst hade sagt till henne att MS:en berodde på ”hennes synder”. Uppenbarligen måste han ha sett sig själv som en mycket bättre människa eftersom han inte hade någon svår sjukdom.

Efter de mycket anspråkslösa gravarna i det muslimska kvarteret är kontrasten stor i det judiska. Stenarna är utan undantag stora och i massiv sten. Det, berättar Ingrid, beror på att judarnas gravar sätts upp för att kunna stå kvar i alla tider. Man har inte samma myter som kristna och muslimer om paradis och uppståndelse. Gravarna är ganska lika varandra i utförande, och alla judar begravs i en likadan enkel kista, för att markera likheten i döden. Då när fattigdom och rikedom har upphört att betyda någonting. Däremot kan man se hur många besök de döda fått vid sina gravar. För här är seden att man lägger en liten sten uppe på gravstenen vid varje besök. Därför ligger det fullt av små stenar, och på ett ställe röda glashjärtan, uppe på alla gravar. En sed som spridit sig till de omgivande kristna och muslimska kvarteren där folk också börjat lägga dit stenar. Tyvärr inte alltid så lyckat. För de judiska gravstenarna utformas för att vara så plana upptill att man ska kunna lägga stenar där. Från andra gravar kanar de ibland ner i gräset, och blir farliga projektiler om de hamnar under en gräsklippare. Det judiska kvarteret är för övrigt en helt egen del av kyrkogården, eftersom det ägs och förvaltas av judiska församlingen. Här har man byggt ett eget begravningskapell i stramt rött tegel och det finns planer på att ytterligare bygga ut.

Dessa olika religiösa kvarter bland de döda väcker förstås många frågor om hur samhället ser ut och förändras. I dagens svenska samhälle är kristendomen, som tur är anser jag, inte längre överideologi. Folk kan ha alla möjliga religioner, och somliga av oss är inte religiösa överhuvud taget. Också de enskilda människorna bildar familj utan att ta hänsyn till religionsgränserna. Var lägger man en familjegrav i en familj där folk är både judar, kristna och muslimer? Den moderna tiden har kommit ikapp oss och det planeras för en ny begravningsplats på Järvafältet som ska vara neutral till de dödas tro, ett begravningsfällt för alla. Förhoppningsvis blir det en begravningsplats dit rimligt toleranta människor söker sig, så kan ju fanatikerna hålla sig på sina egna begravningskanter och ge fan i att vandalisera för andra sörjande. Andra skillnader som kvarstår också i de dödas kvarter är förstås klasskillnaderna. På till exempel Solna kyrkogård, berättar Ingrid, ser man att en del döda som begravdes förr var välbärgade. Där är gravarna inte alls lika blygsamma som på Skogskyrkogården, utan man kan hitta jättestenar som snarare är fyrkantiga monument komplett med skulpturer och allt. Det ser lite märkligt ut idag när de inramas av Solnas höghus, medan Skogskyrkogårdens innevånare skyddas av att kyrkogården världsarvsklassats. Inga höga hus får skymma sikten här, en bit inne på kyrkogården hörs trafiken inte ens, bara trädens sus och fåglarnas olika affärer.

Det sista specialkvarteret vi besöker är inte religiöst. Det är barnens kvarter. Här ligger allt från barn som dött strax före eller efter förlossningen till tonåringar. Överallt på kyrkogården har vi sett hur folk finner tröst i att pynta gravarna, och ibland hittat en lekfull ådra i smärtan, och satt dit små tomtar, fjärilar och annat. Men ingenstans är förstås gravarna så pyntade som här. Grav efter grav täckt av små nallar, leksaksbilar och ballonger. Det kan ha varit barnens favoritleksaker, men Ingrid säger att det också är många som vill fortsätta uppvakta sina döda barn med presenter då och då. Just här i barnkvarteret kan jag inte värja mig från existentiella tankar. Döden är inte rättvis, den är bara ett faktum. Hur vi än försöker planera eller värja oss så kommer den. Oftast varken välkommen eller väntad. Även när den är väntad oftast en chock för den som överlever. Vi vet inte när vi ska dö. Vi vet inte när de vi älskar ska dö. De kan dö när vi minst anar det. Vi kan få hjärtslag och dö mitt i en mening. Det stämmer till eftertanke. Att ta vara på våra liv och dem vi älskar medan vi har dem.  Förr talades om Konsten att Dö, Ars Moriendi, och på många sätt är det väl samma sak som konsten att leva. Att vara rak och ärlig mot sig själv och andra, våga vara allt man kan vara, våga visa och ta emot kärlek. För konsten att kunna dö är konsten att veta att man levat medan man kunde det. Därav devisen här ovan: Memento Mori, Kom ihåg Döden.

I barnkvarteret sitter två fågelungar, som ser ut att egentligen vara för små för att ha lämnat nästet, och stirrar på oss från toppen av varsin liten barngrav. En koltrast sitter på en vuxengrav och när vi går förbi viftar den våldsamt med vingarna. Nu lämnar vi gravkvarteren med deras existentiella frågor och vandrar bort mot de kvarvarande fyra kapellen, för att kolla på Gunnar Asplunds arkitektur.

Skogskapellet ligger lite för sig självt och ger ett mycket nordiskt intryck med sitt stora toppiga svarta spåntak, trots att det bärs upp av åtta pelare. Egentligen skulle en gyllene dödsängel ha suttit över ingången också, men den har tagits bort för den stjäls hela tiden, till och med kopiorna stjäls. Vill man se hur den ser ut får man gå på utställningen i Visitors Center. Vi kan inte kika in i detta, eller något av de följande kapellen, för de är fullbokade med begravningar hela dagen. Hanteringen här känns närmast industriell, fast den fina arkitekturen gör ett gott jobb med att dölja det. Intill skogskapellet finns en liten rundel med urnlock, även om ingen ännu begravts i dem. De har jättefina små kopparknoppar med lejonhuvuden i alla fyra hörn, lejonhuvuden är en symbol som återkommer genom hela anläggningen. Men nästan inga knoppar har fått vara kvar, de flesta har ryckts loss, och man kan väl förmoda att de säljs till den oseriösa kopparbranschen där de helt enkelt smälts ner till råvara mot kontanta medel.

Så sluts cirkeln och vi kommer upp på baksidan av det stora byggnadskomplex som ligger närmast huvudentrén. Det är Asplunds tre sammanlänkade kapell: Trons kapell, Hoppets kapell och Heliga korsets kapell. Under dessa ligger ett krematorium, Skogskrematoriet. Det är dock inte dimensionerat för nutida behov, utan ett nytt ska byggas bakom det nuvarande. Hela begravningskomplexet är i vacker ljus funkis, och kapellen är sammanbundna med hjälp av små idylliska innergårdar som passar bra för till exempel begravningskaffe. Det största kapellet har en jättelik och massiv glasvägg och rymmer 300 besökare. När begravningsakten är över och gästerna ska gå ut hissas sonika hela glasväggen ner. Tanken är att då ska ljuset strömma in, och anblicken av naturen i form av den sköna Almhöjden ska verka tröstande och försonande på den sörjande. I anslutning till de tre kapellen finns också ett system av vackra vitkalkade murar med tegeltak till för urnlådor och med minnesplaketter utanpå. Även under gräsmattan ligger gravar, men alla har plaketter istället för stenar. I denna mur ligger arkitekten själv begravd.

Därmed lämnar vi då Skogskyrkogården. Det tog flera timmar att gå här. Men det är väl spenderad tid. Oavsett om du tycker om naturen, vill kontemplera över liv och död eller uppskattar ett fantastiskt genomfört modernistiskt arkitektoniskt projekt så är Skogskyrkogården mödan värd. Det är också fantastiskt att tänka på modernismen och de resurser man på den tiden var redo att sätta in på en värdig plats för sörjande och döda. Människor som inte är värda ett halvt ägg i dag, då de är ”tärande” inte ”närande”.

Nu vill jag avsluta med lite fina visor om döden. Den döde av Vysotskij. Märk hur vår skugga av Bellman. Ett alternativ för den obstinate: Jag ska aldrig dö med Doktor Zeke.

Tips från Konfliktportalen: Anarkisterna kommenterar nationaldagen och nationalism i Har ni fest, eller?, Andrea Doria kommenterar boken God dag kampsyster! i inlägget Nyhet: Nazistkvinnor har också en egen vilja, Baskien Information protesterar mot  kriminaliseringen av en anti-repressiv webbsida, Björnbrum kommenterar pseudohistorieskrivning hos Mohamed Omar och hans likar i Ett historiskt paralelluniversum?, Cappucccinoscialisten uppdaterar oss om konflikten på Lagena, Fragment diskuterar individens ansvar via läsning av Ann Heberleins två senaste böcker, Kim Muller publicerar Reclaim Västra hamnens pressmeddelande och kommenterar i Aktivisternas pressmeddelande – samt soundtrack, Kvinnopolitiskt forum tar upp viktiga frågor om kvinnors arbetssituation på och utanför arbetsmarknaden och konsekvenserna för vår hälsa i artiklarna Kvinnors osynliggjorda arbetsskador och ”Arbetsskador minskat med 40%”?, också Loke tar upp historieforskning kontra historierevisionism i Forskningen om Förintelsen och dess vedersakare.

IT’S A KIND OF MAGIC

20 Maj

Det är verkligen fascinerande att läsa många av kommentarerna efter helgens Ockupationsfestival. När man inte längre slentrianmässigt kan hänvisa till Det Onda Våldet. Då kommer kritiken mot aktivisterna att rikta in sig på ännu mer abstrakta begrepp. Lagen. Och Demokratin. Till och med Äganderätten får komma till heders.

Nu ska jag inte alls kommentera äganderätten, jag har personligen inget till övers för den ändå. Men det sätt som det talas om Lag och Demokrati. Närmast som om de vore någon sorts gudar. Absoluta värden man ska böja sig för utan att ifrågasätta, ty ”herrans vägar äro outgrundliga.” Vuxna människor som tror på saker som dessa: att gud finns, att lagen är för alla, att regeringen är folkets representanter och så vidare. Ja de fascinerar mig kort sagt. För det står i en så total kontrast till vad jag menar med en vuxen förståelse av världen.

Låt oss tala om Lagen, och sätta in den i det konkreta sammanhang dit alla abstrakta fenomen bör plockas ner för att vi verkligen ska kunna förstå dem. Lagen visar sig då inte skydda medborgare mot bostadslöshet. Däremot skyddar den spekulanternas ”rätt” att låta bobara hus stå tomma för att trissa upp priserna. Ett enkelt och tydligt exempel på att lagen inte står på alla medborgares sida, utan finns till för att skydda den som har från den som inte har.

Sak samma demokratin. Denna så ofta åberopade term visar sig vara rätt ljusskygg, för den springer och gömmer sig så fort vi börjar ställa de tunga frågorna till den. Till exempel: vad har jag för inflytande över mitt eget liv? Vad kan jag i praktiken påverka? Varför ska jag hela dagarna underkasta mig andra vuxna människors tyranni, samtidigt som jag betalar deras existens med mitt arbete? Till exempel den där ”konsumentmakten” som skryts så jävla mycket om. Hur mycket makt ligger det där egentligen? Om jag väljer bort en vara för att den är skadlig för min kropp, då väljer jag indirekt att den blir dumpad på någon marknad för fattiga i Asien eller Afrika istället.

Dessa försvarare av Lag, Ordning och Demokrati är dock inte intresserade av att konkretisera någonting, tvärtom. De hatar blotta hotet om ifrågasättande. Likt andra religiösa är de rädda för att få grundvalarna för sin världsbild välta, till exempel av några klåfingriga snorungar i vita overaller med gummimadrasser och ballonger i händerna. För tänk om Lagen inte vore något absolut…. Tänk om det skulle visa sig stämma att vi lever i ett klassamhälle och därmed har anledning att förhålla oss på helt olika sätt till samma Lag beroende på om den hjälper eller stjälper oss?

Själv hade jag, som säkert de flesta, en religiöst grubblande period i tonåren. Men när jag på allvar insåg att jag är ateist infann sig en känsla av lugn och trygghet. För det var inte det samma som ett agnostiskt ställningstagande. Utan det är så att jag verkligen är övertygad om att det inte finns någon gud, någon skapelse eller något liv bortom det materiella. Och när man formulerar dessa insikter kommer också ett helt annat ansvar för det egna livet. Det finns inget gott och inget ont. Allt går att förstå, men förståelse måste inte mynna ut i acceptans för vad som helst. Bara jag har det yttersta ansvaret för mitt liv, ingen frestar mig, ingen har gett mig något uppdrag och ingen älskar mig villkorslöst. Dessutom tar livet slut, vilket gör det värt både att ta vara på och ta på allvar.

Den enda andliga inriktning jag känner en smula förståelse för är faktiskt magin. För i magikerns världsbild finns inte det absoluta, och inga abstrakta begrepp som ont och gott. Däremot är jaget ett agerande subjekt, och utövandet av magi är ett autonomt medskapande av sin egen tillvaro. Magisk handling bygger också på ett kollektivt sammanhang.

Något som jag finner ännu mer intressant är i hur hög grad vårt eget samhälle bygger på magisk praktik. Överallt ser vi dessa skimrande bilder som visar upp vad vi ska se oss som och hur vi ska se samhället som, inte som det verkligen ser ut, utan som vi ser det genom bilderna: den magiska spegeln. Ett ting stylas och visas upp i visst sammanhang för att betingas med magiska värden: det ska signalera rikedom, självkänsla, sexighet eller vad det nu kan vara. Om du köper och bär detta ting, en sko, en sked, ett par solglasögon, förkroppsligar du sedan dessa magiska värden.

Vi skrattar åt den afrikanska medicinmannen som klär sig i en djurhud och dansar en magisk dans tills han blir djurets ande, eller jaktanden. Vi kallar det primitivt. Men på vilket sätt skiljer sig detta från shopping? Blir inte du en annan när du har köpt det där paret vita sneakers? Förkroppsligar inte du bilmärkets, datorsortens eller ölfabrikantens ande?

Jo det så klart. Shoppingen är en magisk akt som involverar pengar. Och vad är då pengar? En fetish. De har inget värde i sig, men genom att vi tror på dem så får de ett magiskt värde större än det vi tillmäter människor av kött och blod runt omkring oss. De är en talisman. Om vi bär omkring på pengar så fungerar det som en magisk lyckorot eller hartass. Det drar till sig intresse, vänskap, kärlek, makt. Och vi känner oss älskade och mäktiga. En djup ironi i och med att det ju är själva pengarna som blir älskade, som har makt och inflytande. Det är pengarna som drar omkring med sin bärare. Detta bevisas enkelt av att den dag du blir av med pengarna har du inte längre makt, och vännerna och älskarna drar i de flesta fall vidare. De följer pengarna.

Och pengarna är, som vi konstaterat, ingenting. De behöver inte ens motsvaras av något fysiskt, utan kan vara enbart siffror på en skärm eller ett plastkort. De är det som driver hela samhället, alltings mål, den avgörande principen, och den är: tomhet. Det är lugnt i stormens öga.

Vad är det om inte magi som får oss att leva i en verklighet som inte finns, reklambildernas och valpropagandans floskelverklighet, som får oss att stiga upp varje morgon och gå iväg och arbeta ihop någon annans rikedom, att vägra se våra bojor. Vi köper en lott och tror därmed på att vi skulle kunna bli rika, den enda väg samhället lämnat åt den som söker kontroll över sin egen tillvaro. Vi drogar oss, skriker på fotbollsläktaren, äter för mycket mat, äter ingen mat och är snygga i klänningen, shoppar, inreder lägenheten, spelar på V75 och vi ser inte, ser inte, ser inte. Att det så uppenbart är självhypnos.

Det är intressant med magiska fenomen. Ett klassiskt sådant är den så kallade ”magidöden”. Om en person som tror på onda ögat träffas av det, kommer han eller hon ofelbart att därefter börja tyna bort och inom några veckor faktiskt dö. Utan att minsta sjukdom, drog eller gift är inblandat. Magi fungerar genom att både utövaren och offret ingår i samma sociala system, och båda tror på dess grundvärden.

Zombiefiering fungerar genom gifter som tetrodotoxinet i blåsfisken och upprätthålles genom drogen spikklubba. Men effekterna av dessa: skendöd och mental omtöckning, är ändå inte tillräckliga för att förklara att den påverkade agerar och ser på sig själv som en zombie. Det skulle hon inte gjort i en annan religiös omgivning. Zombiefiering är ett straff, men det fungerar hela vägen bara om offret själv tror sig ha blivit en zombie. Men det betyder också att magi verkligen fungerar: för den som tror sig ha blivit en zombie har faktiskt i samma stund också verkligen blivit det. (Om detta kan man läsa mer i Ormen och regnbågen av Wade Davis).

Och sak samma vårat samhälle, trots att det drivs av magi är konsekvenserna verkliga och fysiska. Vi kan inte på egen hand fly dem. Vad som krävs är att vi släpper tron på att detta samhället ger oss något, och börjar titta på hur våra liv verkligen ser ut -och att vi sen tillsammans aktivt bryter mot reglerna. Att vi slutar vara offren för magi och istället vänder på verkligheten. För visst går det att se de vitklädda ungdomarna i helgen också i detta ljus. Att genom sitt ingripande i verkligheten så vänder de på den och säger: men titta här, de här husen är tomma! Där kan vi bosätta oss. Det är vår rätt om vi gör det till vår rätt! Och plötsligt blir det penningens, politikerns, polisens tur att försöka ursäkta sin existens. Om du inte existerar för oss, säger husockupanterna, så sprick som ett troll i solen! Då har du förlorat ditt existensberättigande. Inte som människa naturligtvis. Men som auktoritet för andra människor.

Vi ger folk rätt och utrymme att kontrollera oss, bestämma över oss, använda oss, köpa oss och sälja oss. Men det behöver vi inte göra. Och det är en sanning som kan göra både stark och svag sjösjuk.

För några år sen fann man ett antal döda svarta barn i Themsen. Spåren ledde till invandrare från Afrika som misstänktes ha importerat barnen illegalt och sedan offrat dem i magiska ritualer. Detta tyckte jag var intressant. Fast det talades om med väldigt små bokstäver. Man befarade väl, säkert med rätta, att detta kunde underblåsa rasistiska känslor. För att folk skulle kunna uppfatta dessa hemliga magiska sällskap som ett tecken på att afrikaner är annorlunda än oss, brutalare, primitivare, mer skrockfulla. Men för min del såg jag något annat. Jag såg en nästan övertydlig likhet. Jag såg ingen jävla skillnad alls.

Och då menar jag inte hur vi i västvärlden utnyttjar barn: köper fattiga barn i barnprostitution, trafficking och diverse slavarbete (barn är de vanligaste slavarna på 00-talet), och inte ens det faktum att vi byggt upp ett system som gör en massa människor illegala så att vi ska kunna profitera på de öppna eller maskerade slavförhållanden de lever under här. Inte heller talar jag om de som dör på vägen in i Europa. Nej jag menar bara att våra medicinmän gör precis likadant. Att vara beredd att offra människoliv är ett sätt att tillförsäkra sig makten här, likaväl som i Afrika eller var som helst i världen.

USAs upprättande av tortyrläger över hela världen och åsidosättande av normala rättsprinciper, som att de plötsligt utan föregående rättegång kunde frysa tillgångarna för enskilda på obestämd tid var de ville i världen, går att se just så. Som en offentlig ritual för att visa upp och stärka sin makt. Genom godtycklighet, en offentlig tortyr som inte finns till av rationella skäl utan för att genom de torterades kroppar (som därför visas upp offentligt) säkerställa den egna absoluta makten, och ständig övervakning. Och vi blir medskyldiga genom att se utan att kunna ingripa, precis som varje välfungerande magisk akt kräver alla inblandades tro och delaktighet. Om denna process kan man för övrigt läsa mer, och betydligt bättre, i Mattias Gardells upplysande bok Tortyrens återkomst.

Och detta rituella offrande av andra är en initiering som alla som gör karriär ställs inför förr eller senare, oavsett om makten är politisk eller inom näringslivet. Är du bredd att skära ner på ambulanssjukvårdare, stödja att vi startar krig, hemlighålla militärens eller polisens operationer för medborgarna, avskeda folk för att öka bolagets vinst, skriva på en utvisning fast du vet att du därmed skriver på någons dödsdom, skicka folk till det allierade landets tortyrläger? Ja, då är initieringen klar och du släpps in.

Om du är beredd att tro på maktens utfästelser om medbestämmande, demokrati och en lag för dig, fast det är du som är det tilltänkta offret, maskinens bränsle? Ja då är du mer en lovligt dum. Framtiden tillhör den som varken offrar andra eller sig själv och som ser igenom den magiska spegeln. Nuet tillhör alltid den som inte överlåter sitt tänkande på andra.

För övrigt ser jag även skrivandet som en magisk akt. Fast ett betydligt mer spännande sätt att använda magi än för att få makt över andra människor. Det magiska med skrivandet är just att det inte är på den enes villkor. En skriver. En läser. Men båda går in som subjekt på egna villkor, och magin uppstår i mötet, när texten själv blir något tredje som varken författaren eller läsaren väntade sig.

Och därmed vill jag sluta med en liten vers som legat i min byrålåda i många år, men som jag tycker bra sammanfattar dessa funderingar:

SPEGLAR

Det är inte speglar min vän,
du är speglarnas spegel,
du imiterar deras bild av dig!

Tips från Konfliktportalen: 1915 fortsätter sin granskning av nazisternas värld under rubriken Nyhetstips #1, Anarkisterna diskuterar EUs flyktingpolitik i När Billström är positiv drar jag öronen åt mig,  Andrea Doria tar upp en arbetskonflikt på HOPP, riksorganisationen mot sexuella övergrepp i För god för att bry sig?, Autonoma kärnan förklarar vad de menar med begreppet klassfiende, Baskien information publicerar ett uttalande från Irish Basque Solidariy Commite, på Dagens Konflikt har Jesper skrivit en bra artikel om ockupationsfestivalen och etablissemangets reaktioner på den, Kim Muller ger ett dräpande svar till Jonas Gardells inlägg om ”pöbelväldet” och ”det ansiktslösa motståndet” i Let’s try some pöbelvälde, på Vardagspusssel får vi läsa Från augusti till augusti: anställd, varslad och uppsagd -en av alla dessa historier som är allt för vanliga just nu

UTFLYKT I KANON, DEL 1

2 Feb

Vädren avlöser varandra. Ibland är det halt, ibland torkar det upp. Ibland ligger snö, ibland är marken åter bar. Jag sitter i föreläsningssalarna och glömmer snön. Jag går aldrig ut. Jag sitter uppkrupen i läsfotöljen med en kopp lagom starkt te på morgonen liksom när kvällsmörkret kommit krypande.

Ute i världen pågår saker. Upproren som utlösts av lågkonjunkturens härjningar rasar vidare från Athen och Rosengård till platser mera oväntade för borgerligheten. Lettland och Littauen, förväntat pålitligt orangea länder och NATO-vänner, har fått se de egna folken ute på barrikaderna. Därefter kom Island. Inte oväntat i och för sig, efter den totala kollapps de isländska bankerna och deras galna inköpsrunda på kontinenterna störtat nationen i.

Jag bodde och jobbade ett år på Island vid milleniumskiftet (jordbrukshjälp på en kycklingfarm, diskare och slutligen brevbärare med distrikt 101 Reykjavik), så landet intresserar mig lite extra. När jag var där verkade varenda familj vara ägd av Visa. Landet upplevde en ekonomisk boom efter att ha varit mycket fattigt.

Jag har flera isländska vänner som kom till Sverige på 70-talet. Familjerna utvandrade hit på vinst och förlust på grund av att de var utblottade, på Island såg de ingen personlig framtid. Vid milleniumskiftet ägnade sig alla åt att kollektivt förtränga den tiden. Konsumtion var medlet. Stadsjeepar, amerikanska filmer med europeisk urpremiär i Reykjavik, det senaste modet: Laugarvegur 101 var en jättelik catwalk, nya amerikanska produkter hade sin testmarknad inför eventuell europalansering på Island.

På ytan var ständig fest och lycka, arbetslösheten var extremt låg, 2,3 procent om jag inte missminner mig. Men många fortsatte att ha det knapert i det tysta. Trots höga priser var lönenivåerna låga. Detta verkade islänningarna inte lösa genom lönekamp i särskilt hög grad, istället hade man minst ett extra jobb vid sidan av åttatimmarsveckan, inte sällan två. Att skolbarn arbetade sig igenom alla sina lov var mer regel än undantag, även de som gick på låg- och mellanstadierna.

Den enda islänning jag vid denna tid hörde prata offentligt om att det fanns armod under ytan på det isländska samhället var faktiskt en författare, Vigdis Grimsdottir. Hennes röst avvek från bruset av andra isländska författare som enbart pratade om sagor, myter, religion och den egna kulturtraditionen.

Nu sitter jag här tillbakalutad i lägenheten och gräver ner mig i just sådana saker, den litterära kanon, gamla versmått och liknande arkaisk kunskap. De sociala striderna når mig som ett dämpat eko, tidningar läser jag nästan inte alls längre, jag har inte tid: måste plöja Homeros.

Jag pratade med en väninna häromdagen, som också hon började studera som vuxen, med många år i arbetslivet bakom sig. Vi enades om att det är en fantastisk känsla att komma direkt från arbetslivet in i studier. För man förmår verkligen uppskatta utbildningen. Att man får gå på lektioner och föreläsningar varje dag, och höra intressanta saker utredas.

Jag brukar ju skriva lite om böcker jag läst här på bloggen. Nu har jag  litteratur som kursböcker. Och eftersom en studerande bara hinner läsa kursböcker är det tur. Men därför kommer, på gott eller ont välj själva, mina bokrapporter här under våren att vara de så kallade ”världslitteraturens klassiker”. Och att mina recensioner av böckerna kommer att vara starkt influerade av vad jag läst i teoriböcker och hört på lektionerna är rätt oundvikligt.

Vi börjar utflykten i en riktigt kulturkonservativ hemmahamn, Antiken.

Gilgamesheposet

”Aruru tvättade sina händer,
nöp en bit lera, kastade den på stäppen.
Hon skapade ursprungsmänniskan, den modiga Enkidu,
född av Tystnaden, Ninuartas åskvigg.
Hela hans kropp var hårig,
han hade flätor som en kvinna.
Han var okunnig om människorna och världen.
Han var klädd i djurens klädedräkt,
med gasellerna åt han växter.
Med stäppens djur släckte han sin törst vid ån,
med de vilda djuren stillade han sin törst.
/…/
Shamhat såg ursprungsmänniskan,
mannen från vildmarkens djup.
`Där är han, Shamhat,
visa dina bröst, sära dina ben, hets upp honom!
Var inte rädd, låt honom ligga med dig,
låt ursprungsmänniskan njuta av din kärlekskonst!
Stäppens djur som har växt upp kommer att lämna honom när han har älskat med dig!´
Shamhat tog av sig underkläderna,
visade sitt kön och Enkidu låg med henne.
Shamhat lät ursprungsmänniskan njuta av hennes kärlekskonst
och Enkidu fick lust att älska på stäppen.
Sex dagar och sju nätter älskade Enkidu med Shamhat.
När Enkidu var nöjd,
vände han sig till hjorden.
Gasellerna såg Enkidu och flydde.
Enkidu var försvagad, orkade inte springa som förr,
men nu hade han mognat och blivit klokare.”

Gilgamesheposet är den äldsta text vi har som till största delen finns bevarad. Den är runt fyratusen år gammal och skrevs ned på stentavlor i Mesopotamien.

Huvudpersonen Gilgamesh är en mytisk hjältegestallt. En konung som i sin ungdom uträttar en mängd fantastiska bragder, men också far fram hänsynslöst. Han tyranniserar de unga männen, och mot de unga kvinnorna är han etter värre. De får finna sig i att han ska ha sex med dem på bröllopsnatten, före den tillkommande maken. Folket ber förtvivlat gudarna om en balanserande kraft.

Och den kommer, i form av att människan skapas, så som beskrivs i citatet. Ursprungsmänniskan har både manliga drag (kroppsbehåringen) och kvinnliga drag (flätorna). Som i så många skapelsemyter är hanhon ren och oskyldig. Eftersom han inte upptäckt sin sanna mänsklighet, som är kunskapssökande, sexualitet och den vuxna människans erfarenhet, lever han som ett djur. Sexualiteten kommer in och gör honom till svag men också till människa.

Detta känns igen från syndafallet i Bibeln. Islam kan jag betydligt sämre, men jag läste en islamisk informationsbroschyr en gång som hette ”Islams fem pelare”. Den förklarade att en människa som lever rätt och syndfritt kan vara muslim utan trosbekännelsen, då är hon `i islam´och naturligt muslim, precis som alla djur är muslimer. De kan ju inte avvika från den av Gud givna naturens ordning.

När Enkidu på så sätt blivit sant mänsklig inträder han i civilisationen. Gilgamesh får nu en jämlike, en kamrat. Enkidu angriper honom när han försöker gå i säng med en annans brud, och de slåss utanför bröllopet. När Gilgamesh märker att de är jämnstarka lugnar han ner sig och här börjar en stark vänskap. De båda unga livsglada kämparna ger sig ut på äventyr tillsammans. Bland annat kämpar de ner monstret Humbaba, som alla tror är omöjligt att besegra.

Så småningom friar självaste kärleksgudinnan, Ishtar, till Gilgamesh. Det är ganska intressant, för Ishtar är en moderniserad variant av gudinnan Inanna. Inanna är huvudperson i ett ännu tidigare epos, som det dock bara finns ytterst få fragment kvar av. Hon är där en gudinna i en matriarkal värld där sexualiteten är oproblematisk och enkel.

När Gilgamesheposet skrivs ner har en svängning mot ett betydligt mer patriarkalt samhälle påbörjats, och kärleken till kvinnan blivit farlig. Den kan visserligen medföra mognad, men är försvagande. Och när Inanna nu är Ishtar framställs hon som ond. Hon har haft en massa älskare men lekt med dem alla, och lämnat dem försvagade efter sig.

Nu avspisar Gilgamesh bryskt hennes frieri med att påminna henne om detta. Ishtar blir rasande och hämtar himmelstjuren ner på jorden för att den ska hjälpa henne att angripa Gilgamesh. Tjuren blir dock i första hand en fara för människorna runt omkring sig. Den frustar så att marken spricker och folk faller ned i sprickorna, den sparkar omkring sig med sina jättehovar. Men här kommer så klart de båda käcka krigarna, Gilgamesh och Enkidu, folket till undsättning. De sticker ned tjuren och tillrättavisar Ishtar. Ishtar gråter bittert över att hennes plan slått slint tillsammans med stadens prostituerade. Gilgamesh och Enkidu firar glatt och högmodigt sin seger ihop med stadens män.

Men sedan vänder historien. Det är dags för Gilgamesh att lära sig något av livets mörka sidor. I en dröm får Enkidu veta att gudarna beslutat straffa en av de båda kamraterna för tilltaget att döda Humbaba och Himmelstjuren. De tänker döda en av dem, och efter en stunds dividerande gudarna emellan faller valet på Enkidu.

Enkidu blir nu dödligt sjuk. Han vill verkligen inte dö mitt i livet, särskilt inte om han inte får dö i strid, utan som nu tvingas tyna bort i sjuksängen. Han beklagar sig bittert, börjar ömsom förbanna, ömsom hylla de människor som stått honom nära under levnaden. Men gudarnas dom är obeveklig, och Enkidu dör.

Detta lär Gilgamesh något om dödens fruktansvärda faktum. Att man kan förlora dem man älskar mest. Och att samma öde obevekligt väntar en själv.  Han är förtvivlad av sorg. Han skriker ut sorgen, låter resa en staty åt Enkidu, och ställer till en överdådig begravning. Men inget av detta kan ändra dödens obeveklighet.

Detta får Gilgamesh att bege sig ut på sitt sista stora äventyr. Utan rast och nästan utan mat och sömn vandrar han rastlöst vidare fram mot den odödlige Utnapishtim. När han tagit sig över dödens hav når han honom slutligen. Han beskriver sin sorg, sin rädsla för döden och sin önskan att få bli odödlig.

Han lockar ur Utnapishtim hans odödlighets hemlighet. Utnapishtim berättar en historia som på mer än ett sätt liknar historien om Noa i Gamla Testamentet. Gudarna har beslutat att dränka hela mänskligheten i en stor flodvåg, men beslutet är inte enhälligt. Vishetens gud Ea tycker att det är måttlöst, och varnar Utnapishtim. Han beslutar att överleva genom att bygga en båt, och tar också med sig fröer och annat behövligt upp på den.  Han bestryker också båten med jordbeck, något som även Noa senare gör i Bibeln, trots att jordbeck inte förekommer i den israelitiska kulturen. Och precis som senare Noa sänder Upnapishtim upp fåglar efter att floden lagt sig för att kolla om landet blivit beboeligt: först en duva, sen en svala och slutligen en korp. Efter detta beslutar gudarna att ge Utnapishtim odödlighetens gåva.

Utnapishtim försöker övertala Gilgamesh om att han måste acceptera sin dödlighet, att irra runt och söka efter odödlighet förkortar ju bara livet och gör det smärtsammare. Men till sist förbarmar han sig ändå över Gilgamesh och han får en chans att nå odödlighet genom att hämta en magisk växt på botten av den kosmiska oceanen. Men växten snappas bort av, naturligtvis, en orm, och människorna mister sin chans att överleva döden.

Alltså kan man kanske säga att Gilgamesh är världens första utvecklingsroman. Gilagamesh går från ungdomens osårbarhet och styrka vidare genom livet. Han får uppleva den kamratskap som ligger i att vara någons jämlike och kämpa sida vid sida. Men han får också uppleva den oersättliga vännens död. Därmed inser han sin egen dödlighet och tvingas precis som vi andra dödliga acceptera den vare sig han vill eller inte.

Dramat är inte lättläst, eftersom det är skrivet med många upprepningar, och flera verser saknas ur ursprungsdikten. Men för den som orkar är det en sympatisk historia, lätt att identifiera sig med för alla oss dödliga.

Genesis

”Gud sade `Vi ska göra människor som är vår avbild, lika oss. De ska härska över havets fiskar, himlens fåglar,  boskapen, alla vilda djur och alla kräldjur som finns på jorden.´ Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem.” /… / ”Mannen gav namn åt all boskap, alla himlens fåglar och alla vilda djur. Men han fann inte någon som kunde vara honom till hjälp. Då försänkte Herren Gud mannen i dvala, och när han sov tog Gud ett av hans revben och fyllde igen hålet med kött. Av revbenet som han tagit från mannen byggde Herren Gud en kvinna och förde fram henne till mannen.”

Ordet Bibel kommer ursprungligen från ordet Biblos. Det var namnet på en syrisk hamn där det skeppades mycket papyrus. Därför fördes betydelsen över på papyrus och dess användningsområde, bokrullar.  Bibel kom som bekant att betyda Böckerna, alltså den viktigaste boken.

Jag har en gång läst hela Bibeln, men i kursen läste vi Genesis, det vill säga skapelseberättelsen och de allra första berättelserna i första Mosebok. Och Höga Visan. Så det blir dem jag berättar om här. Det är trots allt en enormt omfångsrik bok, så det är lättare att läsa den en bok i taget.

Skapelseberättelsen börjar just så motsägelsefullt som jag visar med citaten ovan. Skapelsen berättas två gånger efter varandra, på olika sätt. Först skapas världen genom guds ord, och människan skapas till de båda könen samtidigt. Sen skapas världen genom att gud använder sina händer, mannen är ensam och kvinnan skapas till hans hjälpreda ur ett revben.

Varför är det så? Jo, Bibeln har givetvis inte kommit till vid ett tillfälle eller av en enda författare. Man räknar idag med fyra författare till Moseböckerna, som har skrivit ner sina berättelser vid helt olika tidpunkter. Jahvisten, Elohisten, Deuteronomisten och slutligen Prästkodex. Senare har en slutredigering skett, där man satt samman de olika författarnas texter till ett helt.

Att Bibeln börjar med Genesis, skapelseberättelsen, är alltså en medveten tanke från en redaktör. Bibeln är ju en propagandistisk skrift med ett tydligt ärende. Gud, Javhe, ska framhävas som den ende guden. Sättet att framhäva hans makt i Gamla Testamentet är att peka på under och mirakler.

Och vilket större underverk skulle en gud kunna ställa till med än att skapa hela världen? Därför startar allting med guds skapelseakt. Idag har detta blivit en sådan dogm, att många religiösa säger i nästan hysterisk ton ”men någon MÅSTE ju ha skapat världen”. Nej, va då måste? Jag fattar inte alls varför ”någon” eller ”något” måste ha funnits före världen.

I Gamla Testamentet är hur som helst skapelsen central. Historien som sådan är till för att gud ska framhävas.  Undren är till för att visa att gud ska man lita på, inte frukta. Guds natur är ändå lite oklar och skiftande genom Moseböckerna, ett resultat av att flera författare skrivit, under helt olika historiska förhållanden.

Efter skapelsen sker så småningom syndafallet. Känt av de flesta. Ormen frestar kvinnan som sedan frestar mannen att äta av den förbjudna frukten. Den frukten är kunskapens frukt, från trädet som ger kunskap om gott och ont. När människorna äter av det blir de sant mänskliga, vuxna. De upptäcker också sin sexualitet, att de är nakna.

Uppenbarligen blir gud mycket hotad av att människorna blivit medvetna om sin sanna natur och därmed anträtt vägen mot att själva bli som gudar. ”Herren Gud sade: `Människan har blivit som en av oss, med kunskap om gott och ont. Nu får hon inte plocka och äta också av livets träd, så att hon lever för alltid.´” För att skapa ett fortsatt ”behov” av gud som herre straffar gud människorna genom att kasta ut dem ur paradiset, införa döden, det hårda kroppsarbetet och födslosmärtorna.

Därefter får vi oss historien om Kain och Abel till livs, det första brodermordet. Det är den första i en lång rad berättelser om av gud utvalda favoriter, som möts av vrede och avund från dem som inte valts ut. Att vara guds utvalda innebär i allmänhet en mängd prövningar och svårigheter, som när Abraham sänds ut att offra sin ene son Isaak, den ende han fått med sin hustru på ålderdomen. En oerhört brutal episod i mina öron.

För oss moderna människor är det Gamla Testamentets gud ofta obegripligt grym, härsklysten, nyckfull och tyrannisk. Det beror på att stora delar av testamentet är skrivet i en tid när gud ännu inte blivit dualistisk. Han var inte god. Inte heller var han ond. Han bara var, en maktfaktor man måste räkna med och böja sig för.

Det var först efter att det judiska folket upplevt kollektiva lidanden, som slaveriet i Egypten och diverse interna stridigheter, som behovet uppkom att göra gud till en faktor som enade genom moraliskhet och strävan att bringa ordning i sin flock. Och först via det senare hellenistiska inflytandet blev han God, så som vi moderna människor är indoktrinerade att se på gott och ont som absoluta.

I verserna 6 till 11 skildras hur människorna på olika sätt retar gud och överträder hans bud och hur han svarar på det med full kraft. I vers 6 heter det mystiskt: ”På den tiden -och även senare- när gudaväsendena låg med människornas döttrar och fick barn med dem, fanns det jättar på jorden. Detta var urtidens hjältar, och deras rykte var stort.” När jag frågade min lärare om detta så sa han att innehållet i versen är omdiskuterat, men de flesta lutar åt att gudaväsenden ska utläsas änglar. Versen handlar om att människodöttrarna överträder av gud givna gränser och beblandar sig med de gudomliga.

Sedan kommer historien om Noa och syndafloden som vi väl känner igen från Gilgamesheposet.  I vers 11 bygger människorna Babels torn, och det tyckte jag verkade jävligt trevligt. En sann anda av fred och gemenskap. Men den gammaltestamentlige guden kände sig givetvis hotad igen. ”Herren sade: `De är ett enda folk och har alla samma språk. Detta är bara början. Nu är ingenting omöjligt för dem, vad de än förutsätter sig. Låt oss stiga ner och skapa förvirring i deras språk, så att inte den ene förstår vad den andre säger.´ Och Herren skingrade dem från denna plats ut över hela jorden, och de slutade bygga på staden. Därför kallas den Babel, ty där skapade Herren språkförbistringen på jorden, och därifrån skingrade han människorna ut över hela jorden.”

Höga visan

”Vad du är skön och ljuvlig,
min älskade, min vällust.
Din växt liknar palmens,
dina bröst är som klasar.
Jag tänker: Jag vill upp i den palmen,
gripa tag i dess krona.
Dina bröst ska vara som druvklasar,
din andedräkt som doften av äpplen,
din mun som det finaste vin,
som flödar över i min
och fuktar läppar och tänder”

Höga visan är en mycket annorlunda biblisk bok, placerad precis efter den mörka och pessimistiska Predikaren med sitt ”inget är nytt under solen”.

De flesta forskare är idag ense om att Höga Visan består av en mängd olika judiska bröllopssånger som satts ihop till en enda text. Sångerna kan vara högstämda, passionerade, komiska, uppsluppna. Men tonen är sensuell och kroppslig. Hela kroppen nämns i detalj, till och med det kvinnliga könsorganet beskrivs i bilder. Däremot saknas gud helt.

Boken kom att bli en del av gamla testamentet genom att den tillskrevs kung Salomo, men de kristna har ofta haft svårt att förhålla sig till den. Till exempel har man diskuterat åldersgränser för att få läsa den och hotat med att man kan få svarta fingrar om man oförsiktigt läser den erotiska Höga Visan.

Det är också lite spännande att i Höga Visan, och bara där, talas i den annars strikt patriarkala Bibeln i matriarkala termer. Om ”hennes moders hus” till exempel. Detta sägs bero på att judarna vid denna tid inte utvecklade någon egen lyrik. Erotisk lyrik tilläts bara vid ett tillfälle, och det var på bröllopsfester. Då lånade man sättet att skriva från grannfolk. Och dessa omgivande folk var betydligt mer matriarkala, och tillbad ofta gudinnor.

Homeros, Illiaden och Odyssén

Tröskeln till Bibeln var liten för mig, jag har läst boken förut och dess mytologi är välbekant. Men det tog emot att sätta igång att läsa Illiaden och Odyssén, berättade helt på vers som de är. Men faktiskt, om man ger dem en chans glömmer man snart att de är på vers och börjar leva sig in i historierna de berättar istället. Särskilt Odyssén är en rolig, sagoaktig, äventyrsberättelse.

”`Älskade hustru. Var inte så djupt i ditt hjärta bedrövad!
Ingen ju ändå mot ödets beslut skall mig störta till Hades,
skickelsen åter har ingen, jag tror, bland människor undgått,
vare sig hög eller låg, som en gång föddes till världen.
Men gå nu tillbaka hem och ägna dig åt dina sysslor,
vävens och sländans bestyr, och befall tjänarinnornas skara
göra sin gärning med flit! För striden har männen att sörja,
främst bland alla dock jag av de män, som i Ilion föddes.”
Sade och upp från marken igen tog strålande Hektor
tagelsvajande hjälmen, och hem gick hans älskade maka,
vände sig ofta dock om och utgöt ymniga tårar.”

Stilen i llliaden är högstämd. Karaktärerna kommer enbart ur de allra högsta samhällsskikten. Bakgrunden är ett fiktivt Trojanskt krig, men rekvisitan kommer från alla möjliga tidsperioder, vilket understryker det sagoaktiga.

Historien handlar om vrede, när huvudpersonerna kränker varandras ära. Vid antiken var ära något ytterst viktigt. Så som vi idag strävar efter att tjäna pengar, strävade den tidens härskarklass och krigare efter att få ära, hedersbetygelser och gåvor till tecken på rang och ära. När denna heder kränktes blev det, som i Illiaden, krig.

Hjältarna i Illiaden porträtteras ganska ensidigt och vi förväntas se upp till dem. Achilles är den grekiske hjälten. Mot honom sätts den trojanske Hektor. Men författaren skriver inte alls på något nationalistiskt vis, Hektor porträteras också han som en ärbar man och stor krigare.

Han kan till och med verka mer tilltalande för en nutida publik. För han verkar mindre fixerad vid sin ära, istället porträtteras han som en familjefar som strider för att hustrun och barnet inte ska förlora sin frihet.

Om Gilgamesheposet handlade om hjältens dödlighet och skräck för denna är Homeros berättelser motsatsen. Krigarna i det Trojanska kriget fruktar sällan döden, de är fatalister eftersom de anser att det ändå är gudarna som i slutänden bestämmer hur det ska gå.

”Då log jag i hjärtat,
att med mitt namn och min dråpliga list jag lyckats dem narra.
Men cyklopen, som stönade djupt och pinades gruvligt,
trevade för sig med handen och lyfte hällen från dörren.
Därpå satte han sig själv i dörren med utbredda armar,
färdig att fånga envar, som med boskapen ville ut sig smyga,
ty så tokig hoppades han att jag skulle vara.
Själv jag begrundade nu vad rådligast vore att göra.
för att, om möjligt, frälsa mig själv och de mina från döden.
Allsköns listiga planer och svek jag välvde i sinnet,
då det ju gällde vårt liv och förgörelsen var oss så nära.”

Odysseus heter huvudpersonen i Odyssén. Han är en betydligt mera personlig hjälte än huvudpersonerna i Illiaden. Till en viss del beror säkert närheten på att Odyssén är skriven i jagform. Men Odysseus själv är mer individualistisk och långt ifrån lika fläckfri. Han är släkt med tjuvar och mera sjöman än krigare.

Han löser problem snarare med list och förslagenhet än genom att springa rakt fram mot fienden. Ibland kunde jag inte låta bli att uppfatta honom som rent feg och barnslig.

Som när han stuckit ut ögat på Cyklopen. Sedan väntar han tills han kommit så långt ut på havet att han inte tror att Cyklopen kan slå tillbaka, och då börjar han skrika okvädningsord och håna Cyklopen för dess förlust. Cyklopen svarar med att kasta ut en bergstopp i havet, så att skeppet glider tillbaka in mot land. Trots besättningens vilda, och kan man tycka rimliga, protester hånar han sedan Cyklopen en gång till och utsätter för andra gången skeppet för effekterna av en utslungad bergstopp.

Men Odysseus svagheter och fel gör honom också mänskligare, och lättare att tycka om. Historien handlar om hans försök att komma hem till det väntande fridfulla hemmet med maka och son. I trots av faror och motgångar när gudarna spelar sitt spel, som tar död på besättningen en efter en, kommer han också hem till slut.

Men oftast uppehålls han, inte minst av kvinnor som håller honom kvar på olika sätt genom den ljuva glömska som närheten till dem erbjuder. Han möter också diverse fantastiska monster.

Till skillnad från Illiaden finns det också en del vanligt folk i Odyssén. Som pigor och lantbrukare. Och dessa är aktivt med i historien och får säga repliker, helt otänkbart i Illiadens slutna krigarvärld.

Vergilius, Eneiden

”Ur omätliga djup en grumlig virvlande bölja
sjuder av svall och värker sin hopade dy till Cocyten.
Över dess hiskeliga vatten betrodd är färjan åt Karon.
Fasa väcker hans blick. Vitlurvigt skägget från hakan
sprider sig över hans bröst. Hans öga gnistrar av lågor.
Knuten på skuldran han bär en mantel, sliten och oskär.
Rodret med senfull arm själv för han och seglen betjänar,
där i sin mörka båt han fraktar förbleknade skuggor,
åldrig redan men livad ännu av manliga krafter.”

Eneiden är ett Homeriskt epos för romarriket. Romarna såg sig som världens härskare och överlägsna i det mesta. Men när det kom till kultur såg de upp till det gamla Grekland, och det romerska stilidealet var att härma det grekiska.

I Eneiden gör Vergilius detta och historien om Eneas följer i stort historien om Odysseus. Men syftet är ett helt annat. Där Homeros skildrat hjältarna på båda sidor opartiskt, är Eneiden inte bara partisk. Själva syftet med detta epos är nationalistiskt. Det är skrivet som ett nationalepos om Italien, och menat att förhärliga kejsaren.

Och som för att visa att man även litterärt kunde överträffa grekerna har Vergilius komponerat sitt epos mycket exakt och genomtänkt. Romarnas förkärlek för exakta formationer slår igenom även i litteraturen. Och jag tycker också att bildspråket känns romerskt på något sätt, det är färgstarka överdådiga bilder. Som äventyrshistoria fungerar Eneiden bra, man ser bilderna målas upp tydligt framför sig, och de stannar i minnet.

Aiskylos, Agamemnon

”Hur kampen än stånde i denna stund –
vad ödet bestämt, det kommer att ske.
Och aldrig med offer av dryck eller rök,
och aldrig med oblodigt helgad skänk
skall dess vredgade vilja bevekas.”

Om de antika eposen var lätta att läsa kan jag tyvärr inte säga det samma om de grekiska tragedierna. Dessa dramer är mycket annorlunda från modern teater, med körer som sjunger intron och agerar som en månghövdad skådespelare i pjäsen.

Men framförallt är de annorlunda för att de inte alls på samma sätt som nutida pjäser bygger på psykologi. De handlar istället om ödet, och hur mäniskornas handlingar beseglar deras öden.

I Agamemnon är karaktärerna enkla och entydiga. Dramatiken består i att under pjäsens gång blottas mer och mer av de onda handlingar (att offra sina egna barn till gudarna, att servera ovännerna deras barn som söndagsstek och så vidare) som utgör släktens onda arv. Aiskylos jobbar med effekter som säkert fungerade på dåtidens publik som en skräckfilm gör idag. Men figurerna känns ganska platta.

Att hustrun hämnas på maken, som kommer hem som segrande konung ur kriget, genom att slå ihäl honom med tre rejäla yxslag. Ja, det känns rimligt begripligt om man betänker att han först haft ihjäl deras gemensamma barn på ett offeraltare för att vinna lycka i kriget, och dessutom kommer hemsläpande med en liten kvinnlig krigsfånge som sexslav. Men oavsett om vi ser hustruns agerande som begripligt eller bara hemskt får vi plötsligt höra ur hennes mun: ”Nu ropar du ut att dådet är mitt. Men vilse du far, om du tror dig se i mig Agamemnons maka! Jag är ättens olycksande som fick i den dödes hustru en hämnande hamn.”

Euripides, Medea

”Det är så här: jag visste inget, plötsligt
föll det över mig, min själ blev krossad,
livets tjusning är förbi och jag vill dö!
För han som var mitt allt, det vet han
mycket väl,
visade sig vara värst bland män – min
man.”

Efter att ha läst Aiskylos, känns det väldigt lättsamt att läsa Euripides. Orsaken är förmodligen att Euripides har ett mer modernt sätt att skriva drama. Betoningen ligger mer på dialog och mindre på formell struktur och långa körstycken.

Och huvudpersonerna, Medea och Jason, är mer välbeskrivna. Det handlar fortfarande inte om någon utveckling av karaktären under pjäsens gång. Däremot är Medea inte lika entydig, inom sig slits hon mellan olika impulser. Det ena är hennes förnufts röst, det andra en rasande hämdlystnad.

Hennes man som hon lämnat allt för, dödat för och gjort sig osams med sin egen familj för, tänker nu gifta sig med en prinsessa. Rasande börjar hon planera att döda såväl prinsessan som kungen, och sina egna två små barn. Pjäsen handlar om det val hon ställer sig själv inför och de blodiga konsekvenser det får när förnuftet till slut underkastar sig raseriets ledband. Kören sjunger upprepade gånger och utan framgång om värdet av sans och måtta.

Både Jason och Medea är retoriker som försöker sälja in motiven för sitt handlande som ädlare än vad det är, pjäsförfattaren låter dem båda plädera väl för sin sak.

Sappho

”Plejaderna sjunkit och månen
gått ned, och midnatt är inne.
Vår mötestimme är liden
men ännu ligger jag ensam.”

Sappho är en ovanlig röst från Antiken. En kvinnlig röst, som talar om kärleken till andra kvinnor. Diktens jag är passionerad men aldrig lycklig. Dikterna handlar om obesvarad kärlek, om längtan efter den svåruppnåeliga, om kärleken som en strid där kampen för att få den åtrådda står i centrum.

Pindaros

”Vid Salamis hämtar jag sångarlön,
attisk tacksamhet; i Sparta prisar
jag slaget som stod vid Kithairons fot,
mediska bågskyttars ofärd.
Vid Himeras virvlar jag höjer den hymn som
Deinomenes söner
förtjänat där med prövad krigaredygd.”

Att som Sappho tala ett så privat språk var ovanligt. Att som Pindaros besjunga händelser betydligt vanligare. Pindaros var även på andra sätt Sapphos motsats. Hon skrev kort och avrundat, och sjöng förmodligen sina dikter för en liten intim publik. Pindaros skrev jättelika körspektakel som uppfördes i många strofer och med en mängd sceniska effekter på de största publika evenemang dåtiden kände: vid de olympiska spelens avslutande. Pindaros besjöng maktens män, krigens och idrottens segrare. Han la in små vädjande böner om framtida fred och ett milt styre.

Efter dessa två grekiska poeter ska jag nu avsluta med två romerska.

Catullus

”Jag ska knulla er jag i mun och arsle,
dig, Aurelius, och din fjolla Furius,
ni som inbillar er att jag är okysk
därför att mina dikter är så fräcka.”

Så börjar en dikt där Catullus söker slå tillbaka mot sina kritiker. Man ska ju inte utgå ifrån att en författare skriver om sig själv i sina dikter eller böcker. Men i Catullus fall var nog dikterna väldigt personliga. Han kallar huvudpersonen i sina dikter för Catullus. Diktens Catullus var liksom verklighetens ohjälpligt förälskad i den nyckfulla Lesbia. Fast i verkligheten hette hon Clodia, Catullus gav henne Lesbia som alias, som en hyllning till sin litterära förebild Sappho.

Clodia var en rik och mäktig kvinna, gift med en likaledes rik, mäktig och därför också farlig man. Catullus var inte hennes enda toyboy. Och trots att Catullus kände sig utnyttjad av Clodia, kunde han inte sluta att komma krypande till henne gång efter gång. Detta är temat för Catullus mest innerliga och lästa dikter. Catullus tillhörde jetsetlivet i dåtidens Rom, idag hade han förmodligen kallats för stekare.

Han tillhörde en skola inom poesin som strävade efter det moderna, enkla och stramt komponerade. Därför beundrade han Sappho, och säkert också för att även hennes dikter ofta handlar om olycklig men passionerad kärlek. Pindaros däremot hade han inte mycket till övers för. Han såg Pindaros diktning som svulstig och pompös.

Horatius

”Den som fann den gyllene medelvägens
hemlighet, går trygg för att lönnligt rädas
fattigdomens skam och är glad att slippa
prakten vid hovet.”

Horatius är mannen bakom uttryck som ”den gyllene medelvägen” och ”carpe diem”.  Hans livsöde var helt annorlunda än de flesta andra skalders vid denna tid, för han gjorde en klassresa av stora mått.

Han var son till en enkel bonde, som dock lyckades slita ihop pengar nog för att sända sonen i skola. Därefter blev Horatius soldat, och deltog i krig utomlands, samtidigt som Rom slets sönder inifrån av stridigheter. När Horatius kom hem fanns faderns ägor inte kvar, och både far och bröder var döda. Men Horatius och en vän som också var diktare lyckades vinna en rik mans välvilja. Horatius blev av honom inkvarterad i ett hus på landet, där han under den sista halvan av sitt liv kunde sitta och se på utsikten, dricka vin och skriva verser.

Horatius dikter är avmätta och småmysiga. Man känner att det är en äldre man som funnit ro som skrivit dem. De predikar måttfullhet, men också att leva i nuet, och njuta av livets små glädjeämnen. Gud finns inte alls i Horatius dikter. Han trodde inte på gud, utan tillhörde en filosofisk skola som ansåg att världen var materiell. Allt bestod av atomer, så man behövde inte känna sig hotad av straff efter döden, allt som skulle hända efter döden var att kroppen upplöstes i enskilda atomer igen.

Hoppas ni funnit något intressant här. I vilket fall lovar jag att snart återkomma med medeltida texter. Och det har jag stora förhoppningar att det ska bli roligt.



NU MÅR JAG MYCKET BÄTTRE

24 Jan

Jag går sällan på teater. Jag har fördomar mot genren. De gånger jag ändå gått på en pjäs har dessa bekräftats. Teaterskådespelarna Artikulerar Tydligt. De spelar över. Och pjäserna är för mycket. Alla dör i slutet. Det är för lite realism. Man sitter och försöker förgäves att inte tänka ”varför inte göra en film istället”. De enda teaterföreställningar jag minns att jag på allvar blivit berörd av var Järnbörd någon gång i 90-talets början. En moralistisk pjäs om de gränser inom människan som hon inte bör överträda, om våld och övergrepp, hur lätt det är att begå handlingar som man sen för resten av livet måste leva med. Och en monolog om Ulrike Meinhof i fängelset som framfördes av skådespelerskan Erika Stensson i något sammanhang som jag inte riktigt minns, tror det var en kvinnofestival, också någon gång på 90-talet.

Men Kristina Lugn är en helt annan sorts konstnär. Hon tar till det tunga artilleriet hon också, men med hjälp av ett lika mjukt som förödande vapen: humorn. Jag har märkt att många människor (läs: män) avfärdar Kristina Lugn ohörd. Med argument som ”ska hon sitta där och prata långsamt”. Hennes yttre stör dem, och de missar poängen.

När jag blev erbjuden att följa med och se en pjäs av Lugn på Stockholms Stadsteater sa jag genast ja. Jag har kommit att gilla Lugn, såväl hennes poesi som monologer och radioprogram. Hennes yttre har jag inga synpunkter på, det är inte vad jag söker hos en författare. Men jag minns att jag under mitt enda gymnasieår 89/90 fick smeknamnet/öknamnet Kristina Lugn ibland. Man menade att jag pratade lugnt och eftertänksamt. Det tog jag hundra procent som en komplimang (var för övrigt lite kul att få ett smeknamn också, när man heter Salka är det oftast bara det man heter, hos vän som fiende).

Det speciella med Kristina Lugn som såväl poet som kvinnlig poet tycker jag är hennes sköna svarta humor. Sonja Åkesson är en fantastisk poet som gick under, och i starka svartkantade bilder beskrev kvinnligt vardagsliv och medias politiserade språk om den vardagen, där kvinnan förvisades till sin dubbla roll som konsument och konsumtionsvara. Agneta Klingspors bok fick jag i julklapp och har läst i vinter: Går det åt HELVETE är jag ändå född. Klingspor ger också uttryck för en mörk humor, för att inte säga makaber (inte alls något negativt). Men den är som en liten unge som skriker förtvivlad inifrån flera lager av öppen och bottenlös ångest. Klingspors iakttagelser av samtiden är skarpa, hennes språk är fantastiskt. Men jag som läsare drar mig undan. Huvudpersonen mår för dåligt, ”hon är inte som jag” tänker jag hela tiden.

Kristina Lugn levererar sin svartsyn uppblandad med människokärlek och rå humor. Det gillar jag. Alltför många kvinnor och de personer de skriver går under. Men humor är för överlevare. Ju jävligare livet, ju härligare humorn. Nu dog visserligen huvudpersonen också i Kristina Lugns pjäs, som för övrigt heter Nu mår jag mycket bättre. Precis som kvinnliga huvudpersoner oftast gör. Inte minst på teaterscenen.

Pjäsen leker med klassiska genrer. Den börjar lite oväntat som en sitcom. Rollerna är grovt utskurna karaktärer, nästan karikatyrer. Men de är på samma gång märkligt trovärdiga. Det känns som att man mött dem då och då i livet, inte minst Carro, den hänsynslösa moderna människan. Klädd som diverse mellanchefer man stött på genom livet, med tjejiga stövlar, 8 barn att strö ut över golvet, fina bläckpennan och kontrakten i högsta hugg. Hon ska få alla att gå med på ombildningen till bostadsrätter, slänga ut resurssvaga ur huset och sen ska det hela firas med ett gemensamt besök på Berns salonger, där Göran Greider underhåller.

Man känner sig välkommen in i föreställningen, alla känner igen en sitcom från tv-soffan. Sen att skämten här inte är småmysiga igenkänningsskämt, utan dräpande svarta kommentarer gör det hela bara roligare. Huvudpersonen, en sparkad och försmådd åldrande schlagerstjärna, kommenterar klarsynt sin situation, samtidigt som hon försöker hålla uppe hoppet om att få bli älskad.

Men kärleken saknas. Människorna ägnar sig åt banala saker, som att gripa efter makten att få köpa ut sina grannar, eller gripa efter grannens unga bröst. Huset är fullt av ensamma människor. Alla kommer till korta på olika sätt. Individualismens pris är ensamheten och att vi faller osedda. Pjäsens uppsluppenhet övergår smygande i allt mer öppen tragedi. Huvudpersonen börjar mer och mer att umgås med spöket av en svunnen kärlek. Spöket ändrar också karaktär under handlingen från att vara en mänsklig man med fel och brister, via att vara hoppet om en förlorad kärlek, till att gestalta döden själv. Utan mänsklig gemenskap återstår att sätta sitt hopp till döden, men också den innebär en fälla, ett nytt svek.

När pjäsen var slut gick vi ut till tonerna av ”jag mötte Lassie”. Men med en nyskriven text, full av samma blandning av det banala och det existentiella som pjäsen varit. Jag önskade att jag kunnat sitta kvar och höra hela texten.

Vid en öl efteråt kunde vi konstatera att vi inte en enda gång önskat att pjäsen varit en film, eller ett tv-program. Tvärtom, tv-program skulle vara just såhär. Inte putslustigheter eller vidriga polisserier där övergrepp mot människor i tragiska omständigheter presenteras som underhållning.

DÖDEN I FOKUS PÅ DAGENS KONFLIKT

5 Sep

Idag publiceras min andra text för Dagens Konflikt. Jag har skrivit några tankar jag har kring arbetsplatsolyckor. Detta apropå en rapport som refereras i facktidningen Dagens Arbete, som visar på flera saker. Dödsolyckorna ute på arbetsplatserna ökar. Det är framförallt män i små företag som får sätta livet till. Det är inte slumpartade olyckliga omständigheter som ligger bakom den här utvecklingen. Vi ska alla dö, men hur vi dör är tyvärr ofta lika politiskt som hur vi lever. Kika gärna in på min artikel!